Just nu tycks alla misstro alla. EU kommissionen misstror den svenska regeringen och har lyckats stoppa licensjakten som stöddes av drygt 85 % av Sveriges riksdag. Regeringen ifrågasätter EU kommissionens motiv. Naturvårdsverkets tjänstemän döljer inte sitt missnöje med regeringens uppdrag att ta fram underlag för utökad skyddsjakt.
Riksdagsledamöter anser att Naturvårdsverket medvetet underlåtit att följa riksdagens beslut, vilket gör att det finns långt fler vargar än det borde finnas. Länsstyrelsetjänstemän ifrågasätter vargforskningen och gör egna beräkningar av den illegala jakten. Vargforskare ifrågasätter länsstyrelsernas kompetens. Jägare och markägare misstror å sin sida konsekvent länsstyrelsernas inventeringar. Viltförvaltningsdelegationerna känner sig lurade av länsstyrelsetjänstemännen, eftersom de inte har något verkligt inflytande på rovdjursförvaltningen.

Betraktarsidan misstro jägarkåren och anser att vårt sätt att jaga varg är oetiskt och kallar oss inte sällan egoistiska lögnare. Jägarna å sin sida anser att alla som vill ha varg i Sverige är jakthatare. Jägarna träter dessutom internt, både inom och mellan organisationerna. Renskötseln ifrågasätts av vargkramarna, trots att de redan förlorar halva sin årliga avkastning till de övriga rovdjuren. Renskötarna å sin sida anser sig istället diskriminerade av hela samhället, inte minst i rovdjursfrågan. Vargälskande poliser ingår i medborgargardes liknande organisationer på sin fritid som säger sig ”skydda vargen”. Vanligt folk ifrågasätter om poliser verkligen skall använda helikopter vid eftersök på varg eller vid misstanke om jaktbrott när de inte ens kommer ut vid andra brott som drabbar människor. Extrema vargkramare vill förbjuda löshundsjakten. Markägare däremot ser sina tallungskogar hotas när löshund inte längre går att använda för att förvalta älgstammen. Betraktarsidan splittras upp i flera grenar, eftersom de ”gamla naturvårdsorgansiationerna” inte anses vara tillräckligt radikala. Listan på motsättningar skulle kunna göras mycket längre.
Media underblåser sen alla dessa motsättningar genom vinklade artiklar, inte sällan utan någon som helst faktakoll.

Finns det överhuvudtaget något hopp om bättring? Jag tillhör de som in i det längsta trodde på en kompromisslösning som garanterade vargstammen överlevnad men på nivåer som kan toloereras av dem som skall leva med dem i sin vardag. Men just nu måste jag erkänna, jag ser inte mycket ljus i ändan på tunneln! Den vargpolitik som riksdagen beslutade om 2009 hade förutsättningar att lyckas. Men efter betraktarsidans anmälan och EU kommissionens inblandning finns just nu litet hopp om en klok och nyanserad vargförvaltning. Vargstammen har ökat dramatiskt, men den offentliga debatten ger sken av att vargarna aldrig varit så hotade som nu och de inblandade står längre ifrån varandra än någonsin.

Vargförvaltning ”The Italian way” tycks vara det enda som kan förena oss! Då skulle ALLA kunna vara eniga om att det är fel sätt att förvalta en vargstam. Samtidigt som de som ogillar varg, löser problemet lokalt och ingen kan göra något åt det. Man kan nämligen inte förbjuda något som redan är förbjudet.
Vargforskaren Luigi Boitani hade nog rätt för tio år sedan när han sa att varg endast kan förvaltas på ett sätt i EU, illegalt! Alla legala sätt kommer att stoppas av opinionen och EU kommissionen. Se bara på Finland, de följer numera slaviskt EU kommissionens riktlinjer.  Vargstammen har halverats i Finland sen de började följa EU:s förvaltningsmodell.  Enligt finska myndigheter beror det på omfattande illegal jakt.

Kanske löser den nu aviserade folkomröstningen i Grekland vargfrågan, hela EU kanske går mot sin upplösning. Först rasar eurosamarbetet, nästa steg blir hela EU. Vad det skulle får för konsekvenser i stort är jag inte mannen att bedöma, men ur viltförvaltningssynpunkt kan det bara bli bättre utan EU byråkraternas inblandning.

Det är som vanligt den här tiden på året högsäsong för vargtagna tamdjur. Får och hundar går åt som smör i solsken. Jag pratar nästan dagligen med folk som fått sina tamdjur lemlästade av varg och det blir en hel del tårar och hårda ord. Inte det roligaste man gör på jobbet men kanske något av det viktigaste. För det är nästan bara Jägareförbundet som tar sig tid och pratar med dessa frustrerade och ledsna människor idag. Det har dock hänt något med dessa samtal i höst. Man har gett upp…

Tidigare år fanns en vilja att försöka rätta upp situationen på laglig väg, den finns inte längre. De jag pratar med i vargland som fått sina tamdjur dödade har inte längre viljan att söka skyddsjakt. Av två orsaker. För det första har man nu genomskådat statens rovdjurspolitik, eller avsaknaden av den. Det är för oss alla självklart att man hela tiden tänkt sig att ha varg i det mellansvenska skogsbältet. Kommer vargen söder därom blir den dyr och otrevlig och man beviljar skyddsjakt. Det händer på Vikbolandet och det händer nere i Kronoberg. Kan man inte hantera en ensam, genetiskt värdefull och sändarförsedd vargtik nere i Småland ska man inte drömma om att någonsin kunna hysa varg söder om Mälaren. Det är självklart. Lite synd att man inte vågar vara tydliga med det från statens sida bara. Det är själva grundfundamentet för en fungerande politik, oavsett ämnesområde, tydlighet…

Den andra orsaken till att skyddsjakt inte längre är ett alternativ är rädsla. Rädsla för hot och ovett i medierna. Att få sina får eller hundar dödade av varg innebär idag inte bara en fruktansvärt sorglig händelse, den följs närmast med automatik av de obligatoriska mordhoten. Man får också, om man nu mot förmodan får skyddsjakt, räkna med att en bunt norska aktivister invaderar din hembygd och gård och börjar sprida otrevligheter omkring sig. Det hela började i Rialareviret med de numera riksbekanta dårfinkarna i APU med tydliga kopplingar till polisen. Där åker poliser runt på sin fritid och okynnesanmäler fällor som inte ens används till sina kollegor i tjänst. Det är närmast självklart att man inte är särskilt sugen på att få dessa gynnare rännandes runt bakom uthuset och jag skulle själv inte lita på polisens objektivitet i de här fallen.

WWF, SNF och Rovdjursföreningen brukar i media alltid framhålla skyddsjaktens betydelse och att man inte alls har något emot den. Alla som är det minsta insatta i vargfrågan vet att det är skitsnack. Det finns inte en enda skyddsjakt någonsin som stöttats av dessa föreningar. Tvärtom underblåser man ständigt och allt tydligare de mycket mörka och illegala krafter som satt mordhot och olagliga aktioner i system.

Jägarna får ständigt skit för att vi inte gör tillräckligt för att minska eller stoppa den illegala jakten på rovdjur. Jägareförbundet gör vad vi kan och idag är vi de enda som är där ute i bygdegårdar och församlingshem för att försöka förklara varför illegal jakt är en dålig idé. Frågan är vad SNF med flera gör för att stoppa den illegala jakten på folk som får sina tamdjur dödade av varg? Har vi någonsin hört någon från dessa organisationer fördömma alla mordhot och illegala aktioner samt rena trakasserier? I min värld är det betydligt allvarligare, för både vargen och vargförvaltningen, när mordhot blir vardagsmat än om en varg skjuts illegalt. Hade Mikael Karlsson menat allvar med att skyddsjakt är en av lösningarna på vargproblemet skulle han ägnat sin kraft åt att få bort dessa hotande idioter istället för att skriva brev till EU.

Så, vad blir då konsekvenserna av denna horribla utveckling? Hur otrevligt det än är att skriva så är det tämligen självklart. Man tar saken i egna händer. Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att risken för att åka dit för en illegalt skjuten varg är och förblir minimal. Väger man denna risk mot de obligatoriska hoten och pappersexercisen för att ens söka skyddsjakt blir svaret tämligen självklart. Särskilt som man idag tar en mycket stor risk att bli av med vapenlicenserna om man skyddsjagar varg. Länsstyrelsen i Gävleborg, till exempel, roar sig tämligen frekvent med att polisanmäla jägare som deltagit i skyddsjakt.

Det är onekligen sorgligt att vi hamnat här, men tyvärr har alltför många alltför länge strävat hitåt. Jag lovar att fortsätta försöka få de som ringer att söka skyddsjakt i relevanta fall, men jag klandrar inte dem som avstår. Det hade jag nog själv gjort. Jag har fått tillräckligt många mordhot själv för att inse hur otrevligt mitt och min familjs liv blir av att ha hot hängandes över vardagen…

Rovdjursföreningen förnekar sig inte! De skriver följande på sin hemsida. Jakten på Kynnatiken motarbetar regeringens strävan att genetiskt stärka den svenska vargstammen. Rovdjursföreningen har fortfarande inte förstått att det är de själva, tillsammans med WWF, SNF och Djurskyddet Sverige som just nu är det största hindret mot en genetiskt frisk vargstam. Att hänvisa till ”regeringen strävan” är nästan väl magstarkt när de är de själva, via EU kommissionen, som stoppat den svenska regeringens vargförvaltning.

Hösten rullar på och för allt fler börjar älgjakten läggas till handlingarna. Det är först nu när kvällarna börjar bli mörka och jakten i Norrbotten varvar ner en aning som man kan räkna med att folk kommer då man kallar till möte. Nu är också tid för att lägga grunden för kommande års verksamhet både på länet och ute i kretsarna. Planer ska dras upp utifrån erfarenheter man gjort under året som gått och budget ska sys ihop på alla nivåer. Att man dessutom sitter med en älgförvaltning i knät som måste vara på plats inom en orimlig tid gör inte saken lättare.

Ett steg i denna process är den årliga turnén vi har i Norrbotten där vi under en veckas tid träffar företrädare för alla länets jaktvårdskretsar för att dryfta frågor av alla de slag. Visst ligger självklart älgfrågan högt på dagordningen, men den får inte överskugga allt. Annan verksamhet, andra utbildningar och annan form av medlemsvård och medlemsvärvning måste självklart få sin plats liksom arbetet med ungdomar och nya jägare. Det låter ibland som ett väldigt tungt lass för de förtroendevalda att dra på hemmaplan, men jag är övertygad om att det finns personer ute i kretsarna som gärna tar på sig begränsade uppdrag, problemet kan vara att hitta dessa personer. Självklart blir det tungt om bara de i styrelsen ska jobba, men det är snarare deras jobba att ha den lokalkännedom som behövs för att hitta intresserade personer och inte alltid utföra jobbet själv. De ungdomsjakter som är genomförda i länet i år visar att det inte behöver röra sig om stora arrangemang eller stora pengar för att göra lyckade satsningar, intresse och engagemang räcker långt!

En kväll mer förtroendevalda är för det mesta oerhört positivt med många engagerade människor som brinner för jakten och att driva saker framåt. Visst får man väl räkna med att få lite ovett här och var, men det grundar sig oftast på engagemang. Oengagerade personer ids oftast inte ens kritisera, så man får ta till sig det som är konstruktivt och låta resten passera. Just i år är det självklart i älgfrågan jag väntar mig mest kritik eftersom man inte i alla lägen har fått sina viljor igenom i alla de vändor som har gått med remisser rörande den nya förvaltningen de senaste åren. Men sån är nu demokratin, man kan tycka vad man vill men man kan inte alltid räkna med att majoriteten tycker likadant.

Nu är allt packat för turné och jag återkommer till en mer ordnad tillvaro framför datorn nästa vecka. Fortsätt så länge att fylla på med tips på min förra blogg om jaktlitteratur, nog måste någon ha hittat någonting modernare?  Eller är det verkligen så illa att jakten inte har någon plats kvar inom litteraturen mer än som jaktberättelser i Svensk Jakt (vilket inte är så illa det heller!)