Så är man då åter på kontoret efter en helg på ordförandekonferens på Öster-Malma. En konferens med en känsla av nytändning och framåtanda. Under väldigt lång tid (känns det som) har debatten handlat om rovdjur, framför allt varg, vilket är full förståeligt. Det som kan kännas lite hopplöst ibland är att det är samma argument som framförs från båda sidor av en ganska begränsad skara människor. Några få sätter alltså bilden av ”hur det är”, vilket nästan aldrig stämmer med verkligheten. Självklart är den mer praktiskt inriktade diskussionen om älgförvaltningen en stor del av vad vi pratar om också, men den är inte lika medialt häftig som vargen så det märks mindre. Men allt det andra då? Självklart finns det en mängd med frågor som rör jakten som inte alls kommer upp till ytan och som kanske de flesta utanför jägarkollektivet är helt ointresserade av. Kanske ska vi se det som positivt, eftersom vi inte har så många bra erfarenheter av vad som händer med vår jakt om fler blir inblandade. Fast samtidigt är det synd, för jag tror att om fler fick se den positiva sidan av jakten skulle läget i debatten se annorlunda ut! Jag är övertygad om att vi har mycket att vinna på att skapa insyn i jakten för alla, även de som inte jagar. Med positiva kontakter skapar vi ett samtalsklimat som är mycket mer nyanserat när det kommer frågor som är kontroversiella.
Vad hindrar då denna öppna hållning mot den stora allmänheten? Som jag sa så finns det en mängd exempel på att vi inte har fått ut något positivt av inblandning i våra frågor. Självklart gör det att jägare blir misstänksamma mot att öppna upp sig, man är rädd för att det ska vinklas till något negativt. Själv blev jag drabbad av det i höstas då en journalist från Holland ville göra ett björnjaktsreportage och sökte någon intresserad björnjägare att följa med. Min första tanke var ”Hur ska han nu vinkla det?” Mycket riktigt så blev det också svårt att hitta någon som ville ha en journalist med sig.
Frågan man kan ställa sig är kanske – Hur stolt är jag över att vara jägare? Själv känner jag att vi alla måste bli bättre på att sträcka på oss och visa vad vi gör. Vi måste prata om varför vi gör det, oavsett om det är politiskt korrekt eller inte! Det som har varit politiskt korrekt länge är att vara ute i naturen, känna gemenskap och se hunden arbeta. Det som först de senaste åren har blivit OK är att äta upp det man har jagat. Länge var ”köttjägare” ett skällsord, men det hörs allt mindre av idag med alla viltmat-satsningar. Visst är alla de nämnda argumenten viktiga, men det är fortfarande lite obekvämt för många det här med att jakt är roligt och spännande. Men visst är det både roligt och spännande att jaga! Jag står för det och jag är stolt över att vara jägare! Oavsett vad vissa hävdar så känner jag en närmare samhörighet med naturen när jag jagar än när jag ”bara” promenerar och fotograferar. Jag är en del av naturen, en del av näringskedjan, det ger mig en känsla av att höra dit snarare än att vara åskådare. Självklart finns de människor som aldrig kommer att förstå detta, men det förtar inte att jag känner stolthet över att tillhöra den jagande delen av befolkningen!
Är man stolt över det man gör ska man väl också kunna visa upp vad man gör!? Självklart är det så och jag tror att en del av svaret på varför man ibland är tveksam till att öppna upp sig och bjuda in de som inte jagar är att vi under så många år har försökt att försvara jakten istället för att förklara den. Byt fokus och våga vara jägare! Sägs en sak tillräckligt många gånger påstås det bli en sanning, det har de som är negativa till jakt nyttjat de senaste åren. Det kanske är dags för oss att visa att vi inte behöver försvara oss. Kan vi förklara jakten så räcker det!
Jag har varit medlem i Jägareförbundet sen jag var 1978 och varit anställd sedan 1992. Både medlemskapet och arbetet har jag haft för att jag tror på Jägareförbundets roll i att stå upp för jakten. Även här har vi pratat om att Jägareförbundet ska försvara jakten, men i själva verkat gäller detsamma för Jägareförbundet som för varje enskild jägare, förklara istället för att försvara! Sen finns det frågor där man måste strida, framför allt som en medlemsorganisation. Självklart finns det delade meningar om hur Jägareförbundet har lyckats, men själv är jag stolt över både att vara medlem och anställd i Jägareförbundet. Får man säga så eller är det för ”osvenskt”? Självklart kan man som person och organisation alltid bli bättre, det vore tråkigt annars! Men om vi ska föra jakten in i framtiden som en självklar del i samhället även för nästa generation så finns det ingen annan än Jägareförbundet som jobbar för det! Efter helgens ordförandekonferens så känns det också som att vi tar tydliga kliv i rätt riktning. All heder åt de förtroendevalda och personalen som kan se framåt och vara positiva trots allt! Utan denna framåtanda är det lätt att lägga sig ner och ge upp.
Så nu återstår bara att be om slogans att trycka på bildekalerna – tips tas gärna emot!
Våga vara jägare – en svensk variant
Proud to be a hunter – för våra internationella kontakter
Eller har du några bättre förslag!?
