Hur stolt är du?

Så är man då åter på kontoret efter en helg på ordförandekonferens på Öster-Malma. En konferens med en känsla av nytändning och framåtanda. Under väldigt lång tid (känns det som) har debatten handlat om rovdjur, framför allt varg, vilket är full förståeligt. Det som kan kännas lite hopplöst ibland är att det är samma argument som framförs från båda sidor av en ganska begränsad skara människor. Några få sätter alltså bilden av ”hur det är”, vilket nästan aldrig stämmer med verkligheten. Självklart är den mer praktiskt inriktade diskussionen om älgförvaltningen en stor del av vad vi pratar om också, men den är inte lika medialt häftig som vargen så det märks mindre. Men allt det andra då? Självklart finns det en mängd med frågor som rör jakten som inte alls kommer upp till ytan och som kanske de flesta utanför jägarkollektivet är helt ointresserade av. Kanske ska vi se det som positivt, eftersom vi inte har så många bra erfarenheter av vad som händer med vår jakt om fler blir inblandade. Fast samtidigt är det synd, för jag tror att om fler fick se den positiva sidan av jakten skulle läget i debatten se annorlunda ut! Jag är övertygad om att vi har mycket att vinna på att skapa insyn i jakten för alla, även de som inte jagar. Med positiva kontakter skapar vi ett samtalsklimat som är mycket mer nyanserat när det kommer frågor som är kontroversiella.

Vad hindrar då denna öppna hållning mot den stora allmänheten? Som jag sa så finns det en mängd exempel på att vi inte har fått ut något positivt av inblandning i våra frågor. Självklart gör det att jägare blir misstänksamma mot att öppna upp sig, man är rädd för att det ska vinklas till något negativt. Själv blev jag drabbad av det i höstas då en journalist från Holland ville göra ett björnjaktsreportage och sökte någon intresserad björnjägare att följa med. Min första tanke var ”Hur ska han nu vinkla det?” Mycket riktigt så blev det också svårt att hitta någon som ville ha en journalist med sig.

Frågan man kan ställa sig är kanske – Hur stolt är jag över att vara jägare? Själv känner jag att vi alla måste bli bättre på att sträcka på oss och visa vad vi gör. Vi måste prata om varför vi gör det, oavsett om det är politiskt korrekt eller inte! Det som har varit politiskt korrekt länge är att vara ute i naturen, känna gemenskap och se hunden arbeta. Det som först de senaste åren har blivit OK är att äta upp det man har jagat. Länge var ”köttjägare” ett skällsord, men det hörs allt mindre av idag med alla viltmat-satsningar. Visst är alla de nämnda argumenten viktiga, men det är fortfarande lite obekvämt för många det här med att jakt är roligt och spännande. Men visst är det både roligt och spännande att jaga! Jag står för det och jag är stolt över att vara jägare! Oavsett vad vissa hävdar så känner jag en närmare samhörighet med naturen när jag jagar än när jag ”bara” promenerar och fotograferar. Jag är en del av naturen, en del av näringskedjan, det ger mig en känsla av att höra dit snarare än att vara åskådare. Självklart finns de människor som aldrig kommer att förstå detta, men det förtar inte att jag känner stolthet över att tillhöra den jagande delen av befolkningen!

Är man stolt över det man gör ska man väl också kunna visa upp vad man gör!? Självklart är det så och jag tror att en del av svaret på varför man ibland är tveksam till att öppna upp sig och bjuda in de som inte jagar är att vi under så många år har försökt att försvara jakten istället för att förklara den. Byt fokus och våga vara jägare! Sägs en sak tillräckligt många gånger påstås det bli en sanning, det har de som är negativa till jakt nyttjat de senaste åren. Det kanske är dags för oss att visa att vi inte behöver försvara oss. Kan vi förklara jakten så räcker det!

Jag har varit medlem i Jägareförbundet sen jag var 1978 och varit anställd sedan 1992. Både medlemskapet och arbetet har jag haft för att jag tror på Jägareförbundets roll i att stå upp för jakten. Även här har vi pratat om att Jägareförbundet ska försvara jakten, men i själva verkat gäller detsamma för Jägareförbundet som för varje enskild jägare, förklara istället för att försvara! Sen finns det frågor där man måste strida, framför allt som en medlemsorganisation. Självklart finns det delade meningar om hur Jägareförbundet har lyckats, men själv är jag stolt över både att vara medlem och anställd i Jägareförbundet. Får man säga så eller är det för ”osvenskt”? Självklart kan man som person och organisation alltid bli bättre, det vore tråkigt annars! Men om vi ska föra jakten in i framtiden som en självklar del i samhället även för nästa generation så finns det ingen annan än Jägareförbundet som jobbar för det! Efter helgens ordförandekonferens så känns det också som att vi tar tydliga kliv i rätt riktning. All heder åt de förtroendevalda och personalen som kan se framåt och vara positiva trots allt! Utan denna framåtanda är det lätt att lägga sig ner och ge upp.

Så nu återstår bara att be om slogans att trycka på bildekalerna – tips tas gärna emot!
Våga vara jägare – en svensk variant
Proud to be a hunter – för våra internationella kontakter
Eller har du några bättre förslag!?

Igår disputerade Camilla Wikenros på avhandlingen ”The return of the wolf” vid SLU i Uppsala. En intressant disputation som än en gång visade på de tydliga skillnaderna mellan Yellowstone, där opponenten Doug Smith studerar varg, och situationen i Skandinavien. Det faktum att vi här bedriver ett intensivt skogsbruk och samtidigt aktivt förvaltar älgstammen genom jakt får en hel del konsekvenser, och gör att man inte kan förvänta sig samma effekter av vargetableringar här som i amerikanska nationalparker.

 

Jägarna anpassar snabbt sitt jakuttag efter en vargetablering, men inte tillräckligt mycket för att på sikt förhindra en nedgång i älgpopulationen. Viktigast är att ligga på rätt nivå från början. Foto ©: Fredrik Widemo.

En av Camillas artiklar tar upp effekterna av vargetableringar på det möjliga jaktuttaget av älg. Det här är en fråga som vi inom kort kommer tvingas att hantera, när avskjutningsmålen skall sättas inom den nya älgförvaltningen; extremt bra att det nu kommer nya analyser och resultat som kan vägleda oss.

Jag har skrivit om vikten av att sätta förvaltningsmål för älgstammen som tar hänsyn till eventuella framtida vargetableringar flera gånger tidigare här på bloggen. Även dessa argument baseras på siffror från forskarna på Grimsö. Tumregeln från de tidigare analyserna visar att vid älgtätheter runt 5 älgar/1000 ha leder en vargetablering till att man inte längre kan beskatta älgstammen genom jakt. Ligger man över 10 älgar/1000 ha kan man fortsätta beskatta älgstammen ungefär som tidigare, och gränsen för att behålla vad man åtminstone skulle kunna kalla meningsfull älgjakt ligger kanske runt 8-10 älgar/ 1000 ha.

Det är välkänt att vi jägare minskar vårt uttag efter en vargetablering. Det är en självklarhet att anpassa jaktuttaget efter förekomsten av vilt och detta är alltså exakt vad man skulle förvänta. Även om det förekommit en hel del kritik från skogsbolagen, som vill ha ner älgstammen. Vidare finns det förstås en effekt av att jägare inte vill släppa sina hundar längre, och därmed jagar mindre eller mindre effektivt.

Nu visar Camilla och hennes medarbetare att jägarna på kort sikt minskar uttaget mer än nödvändigt, för att kompensera för predationen från vargen. Ser man det hela på längre sikt kompenserar man däremot inte tillräckligt, utan älgstammen minskar. Hur mycket man behöver kompensera beror inte bara på hur mycket älg det finns, utan även på revirstorleken. När det börjar bli trångt för vargarna minskar revirstorleken, och därmed ökar självfallet predationen på den lokala älgstammen.

Under det närmaste året ska den nya älgförvaltningen sjösättas, med nya förvaltningsplaner med skarpa avskjutningsmål. Dessa måste sättas utifrån befintlig älgstam och vilken utveckling man önskar för älgstammen. Här måste man ta hänsyn till om man har varg eller kan tänkas få det under den treåriga planperioden. När vargen väl etablerat sig är det försent att kompensera. Nuvarande tilldelning är däremot en siffra som man i många fall kan lämna helt därhän; dagens tilldelning fungerar som ett tak för avskjutningen och har inget med en målsättningen för populationen att göra.

Tar man inte hänsyn till vargens nuvarande och framtida förekomst löper vi stor risk att skapa en älgförvaltning där populationerna och jaktuttaget kommer att svänga kraftigt fram och tillbaka. Det är varken bra för markägaren, jägaren, älgen eller vargen. Måltal runt 5-6 älgar/1000 ha förespråkas ofta av markägarsidan, men kan i mina ögon inte komma ifråga i områden där man kan förvänta vargetableringar.

 

Jag läste en mycket tänkvärd ledare i Smålandsposten igår. Förutom att den väldigt träffsäkert beskriver det jag senaste tiden försökt få fram här på bloggen så väcker den en del tankar. Jag började fundera på hur vi egentligen ser på djuren?

I min värld är det ganska enkelt. Alla djur är inte värda lika mycket och människor är alltid värda mer än djur. När det sedan kommer till djurens inbördes ordning är det nästan lika enkelt. Tamdjur är alltid mer värda än vilda djur och djur jag har en relation till är alltid mer värda än djur jag inte har en relation till. Dessutom tycker jag däggdjur är mer värda än andra djur. Vid det här laget har nog många av er ramlat av stolen eller börjat leta efter mitt telefonnummer för att skälla ut mig. Vilken djurfascist va!?!

Nu ska jag göra er ännu argare. Håller ni inte med mig är ni värsta sortens hycklare!

Vi hör rätt ofta, inte minst i rovdjursdebatten, att alla djur är lika mycket värda. Skitsnack. Alla graderar djuren på någon sorts skala. Sedan har vi alla våra egna skalor beroende på vilka djur vi har en relation till, tycker är söta eller helt enkelt gillar. Säger man att alla djur är lika mycket värda borde man inte resa en minnessten över Kynna utan istället gråta över de tiotusentals tamdjur som hon och de andra stora rovdjuren dödar varje år. Dessutom måste man sluta slå mygg och spola ned fästingar.

Jag har en otäck känsla av att vi blir allt mindre medvetna om att vi alla graderar djuren och istället envist försöker lura oss själva att ”alla är lika mycket värda”. För visst är det som Smålandspostens ledare så träffsäkert konstaterar exakt samma tendenser vi nu ser i varg- och djurrättsdebatten som vi tidigare sett i könskampen, apartheid- och slaveridebatten samt många andra kamper. Den stora skillnaden är dock att alla dessa strider utkämpats mellan människor, inte mellan människor och djur. Ska vi jämställa människor och djur faller hela vårt samhälle. Samtliga religioner vi har i den här världen, på vilka allas vår etik och moral är uppbyggd, slår fast att människan är mer värd än djuren. Människan är satt att styra över djuren, vare sig vi vill eller inte.

Givetvis har vi alla ett moraliskt ansvar och snudd på en skyldighet att så långt som möjligt värna djuren. Men kom inte att påstå att de alla är värda lika mycket för då är du en hycklare. Punkt.

 

Bluffpoker?

Vad var det Carlgren och Erlandsson sa vid presskonferensen den 17 augusti? Jo, nu skulle regeringen göra en ”kringgående rörelse” och istället för licensjakt införa en utökad skyddsjakt under 2012. Men först skulle naturvårdsverket i sin vishet reda ut vilka ”olägenheter” som kan motivera att fler vargar skjuts med stöd av skyddsjaktbestämmelserna. Idag kom svaret, det går inte!

Däremot tycker naturvårdsverket att det vore bäst om länsstyrelserna själva tar besluten om att det inte går att skjuta fler vargar! Lysande, säkert skall dessutom viltförvaltningsdelegationerna delta i alla avslagsbeslut i sann demokratisk anda. På samma sätt som de nekas besluta om länsvisa jaktkvoter, men tvingas delta i beslut om var vargar skall sättas ut.

Naturvårdsverket fortsätter att tolka direktivet så strikt de någonsin kan. Tyvärr var dagens redovisning av skyddsjakten precis så dålig som jag hade befarat. Jag noterar att betraktarna jublar. De enda de är kritiska mot är att länsinnevånarna överhuvudtaget får ha en åsikt i frågan. Det ökar riskerna att ”vanligt folk” får större inflytande säger t ex SNF. Visserligen med den retoriska omskrivningen ”jaktlobbyn” istället för vanligt folk. De tycker att byråkrater i Stockholm och Bryssel skall ha monopol på rovdjursförvaltning!

Nu är det dags att Lena Ek visar var hon står i vargfrågan. Är det bluffpoker regeringen spelar med vår livskvalité? I så fall börjar det bli dags att syna regeringens hand!

Har ni läst dagens förslag från Naturvårdsverket om nya regler för skyddsjakt på stora rovdjur? Om ni gjort det så sitter nu antagligen lätt apatiska och ser ut som knipholkar med tom blick, oavsett trosuppfattning i vargfrågan. Det enda jag kommer att tänka på är Lindemansketchen där han är ”extremcenterpartist”.

”- Vi säger alltid både ja och nej och står extremt mycket i mitten och tycker allting om ingenting eller tvärtom”

Precis så otroligt intetsägande och oförståeligt är nämligen förslaget. Vilket också blir tydligt om man läser till exempel hur olika Svensk Jakt och SvD tolkat det hela. Jag har själv läst Naturvårdsverkets pressmeddelande exakt 8 gånger och den enda slutsats jag tror att jag eventuellt kan dra av det hela är:

Naturvårdsverket föreslås kunna besluta om skyddsjakt utan ansökan i framtiden och man kan också besluta om skyddsjakt innan skada har uppstått men kan förväntas.

I nästa mening skriver man dock att ”möjligheten att tillämpa detta är dock starkt begränsad”. Solklart? Lyfter man blicken lite så säger NV faktiskt först att det inte går att utöka skyddsjakten men sedan kommer man med ett förslag på hur det ska gå till.

Vi lär få återkomma många gånger till detaljerna i förslaget och en långdragen remisshantering av det hela. Just nu känns detta dock mest som bara ytterligare ett bevis på att våra myndigheter och politiker inte förmår hantera vargfrågan. Man säger allt och ingenting och ser till att ha dubbla uppsättningar hängslen och livremmar.

Jag trodde faktiskt inte det var möjligt att röra till det ännu mer i rovdjursfrågan och därmed öppna för ännu mer godtyckligt tjänstemannastyre på Naturvårdsverk och Länsstyrelser. Jag hade fel. Det blev faktiskt rejält mycket oklarare och därmed sämre för både förvaltningen och rovdjuren med detta förslag. Det tror jag alla är överens om, oavsett vad man tycker om vargen.

Ska det vara så förbannat svårt att förstå att man måste bestämma sig och vara tydliga?

Vi har ju tidigare konstaterat att jag håller på att bli Gubbe här på bloggen. Jag vaknar tidigt på mornarna och har börjat lyssna på P1. Det har faktiskt sina fördelar. Jag lärde mig nämligen ett nytt ord tidigt imorse. Metodmaximering.

P1 Morgon hade imorse ett inslag med anledning av den rättegång som idag inleds mot några djurrättsaktivister som hotat främst pälshandlare. Jag låg i sängen med min äldste son och diskuterade vilken färg som är coolast på gympapåsar när jag faktiskt hajade till rejält. Efter det inledande repotaget intervjuar man nämligen professor Kerstin Jacobsson. Ta och lyssna på inslaget så lär nog ni er också ett nytt ord. Metodmaximering.

Ta nu och fundera på Kerstins mycket pedagogiska beskrivning av hur detta system fungerar och sätt det sedan i sammanhanget ”vargdebatten”, så blir det lite intressant. Kerstin gör jämförelser med klasskamp och könskamp samt religion. Betydligt smartare liknelser än mina från förra veckan med det där N-ordet med Z i mitten, men budskapet är detsamma. Tänk också en stund på Kerstins utsago om att personhot fortfarande inte är accepterade av ens de mest extrema i djurrättsrörelsen. Jag skulle vilja påstå att det börjar bli brett accepterat av de mest extrema i vargdebatten. Läs bara Metro, ATL eller lyssna på radio Kronoberg.

Det är en kuslig tid vi lever i och föga anade jag väl igår att det finns ett ord för det jag beskyllt bland andra SNF och SRF för. Metodmaximering… Plötsligt inser man att det är ganska logiskt att till exempel företrädare för Rovdjursföreningen samlar in pengar för att täcka djurrättsaktivisters dagsböter när de blivit dömda i svensk domstol.

En släng av kramp

Fotograf Per Lundström

Jag vill inte påskina att jag är ett författarämne, men jag har en viss förståelse för det som brukar betecknas som skrivkramp eftersom det har drabbat mig den sista tiden! Till viss del kanske tiden som valpägare gör att huvudet inte är riktigt alert alla dagar. För mig är en ny valp en förhoppning om trevliga jakter i framtiden. Ett oskrivet kort som kommer att formas tillsammans med mig i skogen. Men de första veckorna händer det att man inte riktigt är så charmad av kiss på golvet eller bettet av vassa valptänder. Att det saknas någon strumpa eller att alla skorna får förvaras bakom grind en bit upp i trappan kan jag stå ut med, men visst drabbas både nattsömn och annan verksamhet av en liten valp.

Det känns väl nu när man börjar återkomma till annat än jobb, jakt och valp att han kan få bli en del av den löpande rapportering som denna blogg är. Jag tänkte alltså låta er bekanta er med Azzar, en hanvalp av rasen karelsk björnhund.

Fotograf Per Lundström

Azzar är idag 15 veckor och har ännu inte fått ta kommandot hemma. Båda tikarna jag har hemma ( en Norrbottenspets och en Karelsk björnhund) kan fortfarande hantera honom, även om Norrbottenspetsen blir rätt omilt hanterad mellan varven. Som sagt, Azzars första säsong i skogen kommer att sammanfalla med premiären för det nya älgjaktsystemet. Personligen tror jag inte att Azzar kommer att bry sig så mycket och hans framsteg kommer att rapporteras här!

Förhoppningsvis kommer de flesta som ”bara” jagar älg inte heller märka så stor skillnad. De som påverkas är de som arbetar engagerat med planeringen och förberedelserna, beräkningarna och diskussionerna inför jakten. Men en hopplöst kort förberedelsetid för att sätta det nya systemet i sjön så är det bara att hålla tummarna för att det går smidigt. Det händer inte så ofta att det gör det, men man måste ju få hoppas!

Utöver arbetet med älgförvaltningen så varvas dagar i skogen med dagar på kontoret. Annat socialt liv och hemmet blir onekligen lite nedprioriterat under den relativt korta och intensiva norrländska jaktsäsongen! Men tiden i skogen ger i alla fall kraft att ta itu med jobbet. Tyvärr är det allt för ofta jobbet består i att medla mellan personer som har råkat i konflikt med varandra rörande jaktfrågor. Jag har nämnt det förut här men det är fortfarande lika tråkigt att konstatera att för vissa kantas jaktsäsongen av konflikter istället för den gemenskap som vi alla säger oss längta efter resten av året. Dessutom känns det som om konflikterna väldigt ofta handlar om principfrågor och inte verkliga problem som man konstruktivt försöker hitta lösningar på. Efter några dagar med dessa typer av samtal så får man stärka sig med det gamla ordspråket ”hälsan tiger still”. För de flesta är jakten en trevlig tid lite vid sidan av vardagen med tid i skogskojor och runt lägereldar. De som ringer och vill ha hjälp med sina konflikter är ändå en väldigt liten minoritet vilket man ibland glömmer bort när dagen fylls av mer eller mindre välgrundade anklagelser och motanklagelser.

Nu ska jag läsa in mig på lite planer och handlingar inför först länsordförandekonferens tätt följd av kretsordförandekonferens som bägge kommer att behandla verksamhetsplanering för 2012 på olika nivåer i organisationen. Det är väl inte en högoddsare att det kommer att handla rätt mycket om medlemmar och älg?

 

 

Det knorras allt oftare bland mina kompisar, av båda könen, att de inte får komma ut på jakt. ”Livspusslet” är inte alltid enkelt att lägga och i takt med att allt fler kvinnor börjar jaga blir konkurrensen om helgens potentiella jaktdagar allt hårdare för många unga familjer. Vi ser också tydliga tendenser att man tar Jägarexamen först när ungarna börjar bli stora eller helt enkelt lägger jakten ”på hyllan” under den mest intensiva småbarnsperioden. Men, jag har en lösning. Ta med ungarna till skogs!

Jag har 2 söner, en på 8 och en på 3 år. Den äldste var väl injagad redan vid 2 års ålder då vi tillbringade stora delar av mitt pappalediga halvår ute i skogen med hundarna. Det tog ett tag innan vi började bli riktigt framgångsrika på Dianas stigar och jag tänkte dela med mig av några tips på hur man jagar med barn, som jag lärt mig den hårda vägen…

Glöm aldrig hörselskydden!

Det första man ska skaffa sig är en bra bärstol. När ungarna är små är de inte så tunga så då funkar nästan allt men innan de kan börja följa med till fots på längre turer med hundarna hinner de bli tunga, så satsa på en med ett bra bärsystem. Tänk också på att de ska vara tysta. Många dyra fina stolar är så breda att de sticker ut på sidorna om dig och raspar i grenar och kvistar. Många har också onödigt mycket ”extrautrustning” som skramlar och plingar.

Två tredjedelar av förra helgens mycket framgångsrika jaktlag!

När man har en bra bärstol är det dags för hörselskydden. Jag kör med Peltor kids och de funkar finfint. Tänk bara på att sätta fast dem med ett ”senilsnöre”. Samma sak med nappen om nu ungen vill ha en sådan. Med ungen på ryggen har du inte alltid koll på när de ”tar av sig” hörselskydden eller spottar ut nappen och då är det bra om de sitter fast i ett snöre. De första åren funkar hörselskydden också ofta som sömnmedel. När man tar på dem guppar det antagligen gemytligt och blir tyst och skönt. Ser man då till att magen är full med lite varm välling somnar de ofelbart.

Användningen av hörselskydd övar man lämpligen in i hemmiljö med träbössan…

Just maten är annars något av det viktigaste. Se till att ha mycket olika slags mat med. Pausa ofta och leta fram något roligt ur gömmorna, det blir en slags nystart om det börjat bli tråkigt och enformigt. En riktig höjdare brukar vara att visa barnen hur man gör upp eld och fixar käket på den. Pinnbröd, korv, chokladkokning eller den personliga favoriten marshmallows funkar finfint. Se också till att barnen, åtminstone när de blir lite äldre, är med och förbereder jakten kvällen innan. Packa tillsammans och gå igenom vad som kommer att hända nästa dag. Förberedelser är A och O. Under dagen ska man också vara noga med att barnen blir delaktiga. Låt dem lyssna på jaktradion och följa jakten på Garmin – GPSen, om du har en sådan. För dagens dataspelande ungar är den där skärmbilden betydligt mer logisk och tydlig än den är för dig själv…

Att gå igenom, eller summera, jakten på björnskinnet framför brasan är viktigt för att barnet ska kunna fråga och förstå vad som händer

Medan barnen fortfarande har blöja är sådana däringa våtservetter och ett väl tilltaget blöjförråd ett måste. De där våtservetterna för barnrumpor är för övrigt vansinnigt praktiska till mycket annat. Jag har numera alltid ett litet lager här och där för att torka av händerna före och efter urtagningen eller tvätta småsår på hundarna. Glöm inte 6-liters fryspåsar att stoppa de använda blöjorna i och knyta till.

Det stora problemet brukar annars vara att få barnen att hålla tyst. Det går alltid att förmana dem så länge man smyger på ett ståndskall eller sitter och vakar, men när hunden eller viltet syns blir impulsen att tala om det för pappa eller mamma för stark för att förmanas bort. Jag brottades länge med detta problem och min äldste son har säkert glatt skrämt bort 20 bockar med det glada förkunnanden att ”där kommer råbocken pappa”! Lösningen fann vi en kväll i Norduppland när vi vakade nära ett samhälle. Sonen skrämde ivrigt bort rådjur i parti och minut och blev alltmer upphetsad och frustrerad på pappan som inte sköt fast han systematiskt talade om när djuren kom. Den lätt desperate fadern stoppade då in ungen i bilen och åkte till den närbelägna lilla handelsboden och där fanns lösningen. Ekonomipack med klubbor. De räcker länge och med en klubba i munnen på barnet får du precis den tid du behöver för att skjuta innan ungen hunnit få ut den och skrikit ut vad han ser.

Vilka jaktformer passar då bra för barn? För det första måste du vara flexibel. Ju större jaktlag desto större press på dig, om du är hundförare, att prestera. Så ensamjakt med barnet eller ett litet flexibelt jaktlag som kan ta paus när det är dags för blöjbyte och fika är en bra början. Finns det hundar med på jakten underlättar det betydligt. Om det skäller och man ser en hund ibland blir allt så mycket roligare. Tänk bara på att dina egna hundar ofta tycker det är väldigt konstigt att barnen är med ut de första gångerna. Söket brukar bli lite snävt… Min personliga favorit är grävlingjakt med ställande hund eller grytjakt. Man behöver inte vara tyst, man kommer väldigt nära hundarna och grävlingen och det är alltid spännande att gräva eller vara ute med ficklampor i mörkret. Annars har jag nog haft med mina barn på de flesta jaktformer och det funkar, bara du släpper lite på ambitionerna och tar det hela med en klackspark.

Grävlingjakt med ställande hund i slutet av sommarlovet är en höjdare och numera tradition…

Sist men inte minst, glöm inte att leka jakt. För barn är jakt det naturligaste i världen och låt dem leka jakt och vara delaktiga i tillvaratagandet av bytet och träningen av hundarna. Att träna unghunden på spår med ett skinn i ändan som den får skälla en stund på, medan du och barnet smyger på ”ståndskallet” med träbössan, är en utmärkt träning för alla inblandade.

Träning av laikavalp och son…

Det senaste decenniet har svenska barns skogsbesök nästan halverats enligt SLU. Det är ganska skrämmande. Just du kan faktiskt ändra på det och se till att dina barn, eller någon annans för den delen, förstår att uppskatta skogens skafferi och spänningen i jakten. Det behöver inte alltid vara superseriöst eller avancerat. En kvällstur till någon sjö med änder i räcker långt. Och, är det inte jakttid så är det bara att leka. Man lär sig förvånansvärt mycket av att svara på alla knepiga frågor man får…

Vargkramarlogik

I går fick jag ett mail från en känd vargkramardebattör. Denne hojtade skadeglatt om eftersöksbojkotten, – kommer den bojkotten till stånd är nog det en av de sista spikarna i det allmänna uppdraget och, som jag sa en gång på Öster Malma, SRF kan sen ta över den flotta anläggningen. I samma  mail skrev debattören, – Du är ju faktiskt ärlig när du säger att det är bättre med klövvilt i frysboxen än i rovdjursmagar. Men, den argumentationen går inte hem hos allmänheten även om du trodde det då du yttrade det. 

Logik och empati, ett ämne som Daniel skrev om igår, är knappast betraktarnas starka sida. Vargen går före allt annat. Människor har inga rättigheter, ogillar man varg kan man flytta till staden och hålla käften.

Granska betraktar citaten ovan. Vi jägare och markägare har tydligen ingen rätt till älgarna på våra marker, däremot har vi en skyldighet att spåra upp samma älgar om vargkramarna själva kör på dem. Enligt deras logik skall jag alltså betala dyra pengar till markägaren för rätten att jaga en älg- och rådjurstam som inget avkastar. I den uppgörelsen ingår dessutom att jag skall betala med min fritid och direkta utlägg, dag och natt året runt, för att de som inte jagar skall kunna känna sig trygga i att det lidande de orsakar viltet löses av mig! Man tar sig för pannan! Med en sådan inställning är det inte konstigt att vi nu ser eftersöksbojkotter.

Jag är motståndare till eftersöksbojkotten, inte för allmänhetens skull, inte för vargkramarnas skull utan för djurens och min egen skull. Jag mår illa av att veta att en älg går omkring med bruten käke, den skall inte också bli ett offer av vargdebatten. Jag vet att tillräckligt många jägare och markägare, trots bojkotter, kommer att göra eftersök på de skadade djuren. Det enda bojkotter åstadkommer är splittring i jägarleden. Men ingen skall känna sig tvingad att göra eftersök mot sin vilja. Samhället kan inte beordra varesig mig eller någon annan att göra eftersök på julafton när alla andra väntar på tomten. Det gör jag enbart av egen fri vilja. Ingen vargkramarretorik i världen eller hot om indragna pengar kommer att ändra på det.

Jag och majoriteten av jägarna ställer upp på eftersök på trafikskadat vilt för att vi har jakt och hundar som intresse. För mig är det självklart att en älg inte skall behöva lida även om det råkar vara en vargkramare som kört på den. Lika självklart är det att jag INTE äventyrar min hund för vargkramarens skull. Blir älgen påkörd i ett vargrevir är risken stor att eftersöket inte lyckas. Jag offrar inte min hund för att en vargkramare skall kunna åka hem från viltolyckan med gott samvete. Däremot skall vargkramaren veta att allt fler älgar kommer att gå runt med brutna käkar och ben för att jag och andra jägare inte längre kan använda lös hund vid eftersöket. Men det finns en enkel lösning på problemet för vargkramarna. Om ni alla slutar använda bil och flyttar till Stockholms innerstad och sen håller er där, så kör ni inte på några älgar!

Jag har drivit ett litet projekt i veckan. Ni har nog märkt av det här på bloggen och i media. Hoten väller in genom diverse kanaler och det finns två saker jag vill bevisa med detta. De stora drakarna på ”vargkramarsidan” har en smutsig byk att städa och underblåser med sitt agerande och goda minne hemska rörelser med terroristfasoner på agendan. Det andra är att dessa organisationer inte förmår hantera frågor som inbegriper människor och deras vardag samt liv.

För att få igång denna debatt och protest måste man sticka ut, ordentligt, det duger inte att kalla dem dumma. Inget är då säkrare än att använda N-ordet med Z i mitten. Nu refererade jag bara till vad andra sagt och uttryckte tydligt att jag inte tycker någon enda är nazist i det jag skrev, men effekten uteblev inte. Självaste Mikael Karlsson blev tokig och röt till i Nyheter 24, vilket var väldigt bra. Det åskådliggör nämligen det jag vill framhålla på bästa sätt.

Mikael hade då möjlighet att uttrycka det förskräckliga i att jag ständigt mordhotas, har hemligt telefonnummer hem och fått mina barn uthängda. Han hade också möjligheten att ta avstånd ifrån de bevisat laglösa krafter som hans organisation figurerat med och deras metoder. Han hade också kunnat säga att han skulle se över vad SNF kan göra för att ta bort dessa ständiga hot och den eskalerande våldsamheten och aggressiviteten från ”hans” sida i debatten. Istället tycker han att Torsten Mörner ska be honom om ursäkt. Jättelogiskt och verkligen mänskligt och humant, eller?

Vad är det vi borde be om ursäkt för? Att en överåklagare figurerar med en organisation som stöder civil olydnad? Att Mikael Karlsson med sin organisations logga stödjer organisationer som dagligen önskar livet ur mig och andra jägare? Att Peter Englund skriver essäer och Smålandsposten ledare? Att det är konstigt att media rapporterar om en facebookgrupp som lagt ut bilder på folk men struntar i de grupper där mordhot är vardag?

Om ni tar och läser kommentarerna till mitt förra inlägg och Mikael Karlssons ord så tror jag ni börjar förstå vad jag är ute efter. Den grundläggande knuten i hela vargdebatten. ”Vargkramarsidans” totala brist på empati. Då har jag ändå valt att inte publicera de grövsta hoten som kom in.

När mordhot mot jägare blir vardag och man bryr sig mer om att medvetet feltolka ett blogginlägg för att få sin stolthet sårad än att faktiskt bry sig om de som hotas på riktigt har man problem. Empatiproblem. Det är dessa problem som ligger bakom hela konflikten i vargfrågan. Natur- och djurskyddsorganisationer har sällan problem med att driva sina frågor då det handlar om att skydda gulliga arter som inte påverkar människan nämnvärt. Men när människor drabbas, hårt, blir det väldigt uppenbart att de inte längre kan hantera avvägningen mellan människa och djur. Det är då Mikael Karlsson häver ur sig att ”det bara är att anpassa sig” eller ”förbjud löshundsjakten”. Det är också då det blir naturligt för andra personer nere i Mikaels källare att strö hot slentrianmässigt omkring sig. Det är också uppenbart att dessa olika grader av empatibrist och människoförakt göder varandra. Det är också denna empatibrist som präglat många mörka och sorgliga ideologier och tragedier genom historien. Alla stora rörelser får alltid dras med en ”extrem svans”. Jägareförbundet har tydligt och konsekvent tagit avstånd från sin svans medan SNF, eller egentligen Mikael Karlsson, snarare göder och vårdar sin svans.

Vargfrågan handlar egentligen inte om varg. Den handlar om människor. Människor som drabbas av varg på ena sidan och människor som inte drabbas men njuter, på olika sätt, av vargen på den andra. Jägareförbundet har sedan länge förstått de som vill ha varg. Vi har kompromissat och accepterat att folk faktiskt vill ha varg, vi har bara bett om att få ha så få det nu går. Motståndarna har inte fattat ett dugg. De har inte ens på högsta nivå den blekaste susning om att de måste möta de som drabbas och förstå dem innan vi kan närma oss en lösning. De måste lämna dyrkandet av djuret en stund för att hantera människorna. Man kan inte hantera vargfrågan på samma sätt som bevarandet av en hackspett, falk eller gullig panda. För då kommer man att tvingas köra över folk och börja odla förakt och hat mellan människor. Det är först då man slutar att diktatoriskt förkunna att det är bara att ”lägga av eller vänja sig” som vi kan börja diskutera.

Idag leds samtliga organisationer som vill stoppa vargjakten av personer som bor långt ifrån vargområdet. Det är faktiskt en förutsättning för hela denna infekterade debatt. Alla har vi en gnutta empati inom oss och ska man agera helt utan den måste det ske mot något man inte möter dagligen på konsum, macken eller systembolaget. Empatibristen är den stora knuten som måste lösas upp i vargfrågan. Vilket skulle bevisas!

 

Just nu pågår en process där man ser över jakttiderna och häromdagen kom Sveriges ornitologiska förenings förslag. Det kommer förstås inte som någon överraskning att man vill minska jakten på ett antal fågelarter. Man uttalar dock även att jakt endast skall få bedrivas på arter ”som tål viss jakt utan att de minskar i antal”. Därmed har SOF missat, alternativt förkastar man, en av grundprinciperna inom svensk viltförvaltning. För den som vet hur SOF agerar när det gäller förvaltning av däggdjur är det dessutom svårt låta bli att tänka på Orwells Animal Farm och citatet ”All animals are equal, but some are more equal than others”.

 

 

Den exponentiellt ökande grågåsstammen får enligt SOF:s syn inte regleras genom jakt, vilket riskerar att drabba bönder, rördrommar, sydliga kärrsnäppor… Foto ©: Fredrik Widemo.

Jakt är den metod som i Sverige skall användas för att reglera populationer av jaktbara arter. Skyddsjakt har däremot till syfte att skrämma bort vilt som orsakar skada, eller att ta bort individer som orsakar skada. Skyddsjakt får däremot inte bedrivas i syfte att minska eller reglera populationsstorleken. Många ickejägare tror dock att all jakt som delvis bedrivs för att minska skador är ”skyddsjakt”; så är inte fallet. För skador som orsakas av jaktbara arter får en lantbrukare ingen ersättning från staten, utan skadorna skall minskas genom att populationen regleras genom jakt. Är skadorna oacceptabelt stora skall populationen alltså minskas.

SOF ställer sig uppenbarligen helhjärtat bakom denna princip när det gäller älgar och vildsvin, där man ofta uttalar att populationerna måste minskas. Här håller man jägarna ansvariga för populationernas tillväxt och storlek. Däremot anser man uppenbarligen att det är principiellt fel att de skador som orsakas av grågäss och kanadagäss skall få regleras genom att man minskar gåspopulationerna. Vari ligger den logiken???

Jag har arbetat och arbetar en del med förvaltning av hotade vadare, där predatorkontroll är ett av de verktyg som står till buds för at öka häckningsframgången. SOF ställer sig här helhjärtat bakom jakt på räv och grävling i detta syfte, men är mycket tveksamma eller negativa till jakt på vanligt förekommande fågelpredatorer som kråka och korp. Även om syftet är att rädda hotade och rödlistade fågelarter. Jag är inte ensam om att skaka på huvudet när det gäller dessa ställningstaganden. Det gäller även bland fågelforskare, ornitologer och tjänstemän inom naturvården.

SOF verkar ha fastnat inom en obegriplig del av EU:s fågeldirektiv, där någon byråkrat i en avlägsen mindre insiktsfull forntid lyckats få igenom att det är en målsättning att alla fågelpopulationer skall vara stabila eller öka. Man behöver inte vara utbildad ekolog för att fatta att detta bara är nys; alla som regelbundet rör sig i skog och mark måste rimligen inse att populationer påverkar varandra och därmed går upp och ned. Ökar en art så utnyttjar den normalt mer resurser, så att andra populationer minskar. Det är naturligt och självklart. Denna insikt ingår till och med i läroplanen för mina barn på låg- och mellanstadiet. Ökar en del populationer, vilket de gör, är det närmast en naturlag att andra minskar. Denna naturlag står dock alltså i strid med Fågeldirektivet. Eller är det tvärtom…

Avslutningsvis kan man fundera över om SOF:s ställningstagande inte borde innebära att man skulle OK:a jakt på starkt ökande arter, som idag är skyddade. Ett exempel är snatteranden, som tillväxer exponentiellt i Europa. Men nej. Jag är dock tämligen övertygad om att man närmast skulle kräva jakt på ett däggdjur som uppvisade samma populationstillväxt. Åtminstone om det potentiellt kunde påverkade någon fågel…

Fotnot: för den som är intresserad vill SOF förbjuda jakt på kråk- och måsfågel, samt sädgås, fjällripa, ejder, alfågel och björktrast. Man vill även förkorta jakttiderna i flera fall, och generellt minska skyddsjakten.

 

Igår kom rapporten Mark & Skog 2011 från Naturvårdsverket. Än en gång visar man på hur markanvändningen ändrats under de senaste hundra åren i Sverige. Ett alltmer intensivt brukande får stora konsekvenser för den biologiska mångfalden och variationen i landskapet. Och därmed även för viltet. En av de mest slående förändringarna är att skogen breder ut sig, och blir allt tätare. Därmed kommer mindre ljus ned till marken och det blir mindre foder och mindre skydd för viltet. Fodret koncentreras istället till hyggena, vilket självfallet gör att även viltet uppehåller sig där. Det är knappast viltets fel, men det leder som bekant till konflikter.

 

Undertryck rönn i växande tallskog. För att dessa rönnar skulle kunna bilda träd krävs det att man hugger upp gläntor, så att rönnarna får tillräckligt med ljus. Foto ©: Fredrik Widemo.

Det är inte bara avvägningen mellan jaktligt utbyte och skogsproduktion som kan vara svår att finna; det finns även naturvårdsaspekter på betestrycket. Ett hårt betestryck kan försvåra rekrytering av rönn, asp, sälg och ädellöv. Samtliga dessa trädslag är viktiga för den biologiska mångfalden, och ofta är det gamla, trädbildande individer som är de mest värdefulla. Samtidigt innebär ett måttligt betestryck positiva effekter på den biologiska mångfalden på landskapsnivå, då betning skapar en mosaik av olika miljöer där arter med olika biotopkrav kan finna sin plats.

Befintlig svensk och finsk forskning visar att även om klövviltets bete kan försvåra rekrytering av lövträd, så har inriktningen på skogsbruket klart större betydelse. Det säger sig egentligen självt att ett ljusälskande träd som rönnen inte kommer att bilda träd i en modern produktionsskog. Rönnen blir inte högre än 15 meter och kommer på sikt konkurreras ut av barrträden, som blir 20-30 meter beroende på boniteten.

Jag har tagit upp detta ett antal gånger förut här, men tvingas fortfarande gång efter annan försvara klövviltet. Vilket för all del är mitt jobb, och jag tar gärna fighten. Jag kan dock inte låta bli att tycka att storskogsbruket har varit märkligt framgångsrika på att sälja in klövviltet som marodörerna när det gäller lövrekryteringen till naturvården. Även där man annars brukar vara sunt skeptiska till skogens budskap. Själva brukar dock företrädarna för skogsbruket snabbt tystna om man tar debatten; skogsmän (de är oftast män) som de är inser de förstås att det i princip krävs gläntor som i forntidens skogar för att få trädbildande rönn och sälg i skogen. Men kan man få med sig en opinion mot älgen är det förstås bra.

Alltså- ju tätare och mörkare skog, desto svårare får de ljusälskande arterna det. Och förändringen fortsätter, till följd av medvetna val inom skogsskötseln. Vi kommer därmed med säkerhet även fortsättningsvis att se allt färre trädbildande rönnar och sälgar inne i skogen. Men det är alltså fortfarande inte klövviltets fel. Vill vi motverka utvecklingen krävs det rejäl friställning av rönn och sälg under hela skogens omloppstid.

Rapporten Mark & Skog innehåller även andra delar, exempelvis en artikel om vildsvin och en kort blänkare om hur jakten på mink resulterat i förbättrad häckning för sjöfågel och vadare i skärgården. Rapporten rekommenderas!

 

Idag har Aftonbladet en artikel om ”åsiktsregistrering” på en facebookgrupp, där jag tydligen ingick, av ”vargkramare”. Jag kan i och för sig inte se den stora nyttan med att lägga ut bilder på meningsmotståndare. Även om det onekligen hjälper en att hålla de värsta marodörerna borta från ens facebookvänner. Jag tycker också det är principiellt intressant om detta kan fällas gentemot PUL och vad som faktiskt är OK på nätet och Facebook. Mitt stora problem är dock att Aftonbladet här, som vanligt, silar mygg och sväljer kameler.

I samband med senaste vargjakten lades det ut bilder på mina barn på sidor på nätet där man inte vill ha bilder på sina barn. Jag fick själv drygt 60 hot. Senaste året har jag nog ”åsiktregistrerats” tresiffrigt antal gånger på diverse hemska sidor och det finns minst en handfull bloggar där man frekvent önskar livet ur mig. Smällar man får ta bara för att man är jägare?

Aftonbladet beskriver i artikeln hur en miljöpartist fått en sten i huvudet. Enligt honom själv för att han  varit engagerad i vargfrågan. Hade man orkat granska den killen kritiskt skulle man nog finna en hel del andra anledningar till att folk vill kasta sten på honom. Även om det aldrig är OK att kasta sten på folk. Varför inte istället granska varför Länsstyrelsen i Kronoberg får sätta sin personal i ett ”safehouse”? På grund av hot från ”vargkramare”…

Såväl Landshövdingen i Kronoberg som en ledare i Smålandsposten var faktiskt inne på detta ämne förra veckan. Vad är det som gör att jägarna granskas stenhårt och man blir hysterisk så fort de slår näven i bordet medan vargkultens mycket dunkla historia seglar obemärkt förbi medierna? Ta föreningen Nordulv som exempel. På deras facebooksida kategoriseras jägare dagligen som ”mördare” och lika ofta vädras åsikten att ”de borde skjutas”. Samma förening, Nordulv alltså, har också hävdat att de har förståelse för ”civil olydnad” och en av deras representanter erkänner solklara lagbrott i radion. Ta en titt på deras hemsida. Vilka allierar de sig med i vänsterspalten och vem avbildar de på sin förstasida? I mina ögon är det väldigt anmärkningsvärt att SNF, SRF och Djurskyddet Sverige samarbetar med folk som inte bryr sig om lagen och öppet vädrar ett människoförakt som på mer än ett sätt liknar det vi såg i Tyskland under nazismen. Nu hajade ni till va?

Givetvis är inte ”vargkramare” nazister. Inte alls. Men, som den välkände historikern Peter Englund, och den där ledaren i Smålandsposten, påpekar så ser vi idag en rörelse med samma tankesätt och hierarkiska indelning som växte fram i det tredje riket. Dessa grupperingar förmår inte längre dela in världen i människor och djur. Man kör ihop allt till ”varelser” och då blir en jägare inte mer värd än en gris eller jude medan en varg kan stå högst upp tillsammans med en ädel ”vargkramare” eller arier. Jag är medveten om att det blir lite otrevligt att tänka på detta vis men läs idéhistorikern Boria Sax bok ”Animals in the Third Reich”, eller Peter Englunds essä om densamma, så ska ni få er en otrevlig överraskning.

Det är dags att granska och öppet visa vad som driver ”vargkulten”. Vi ska givetvis vara lika noga med att granska också ”varghatet”, men i min värld är det mest en konstruktion för att sprida ”jägarhatet”. Jag har nämligen ännu inte träffat en jägare som hatar varg, bara jägare som föraktar förvaltningen av vargen och människor som inte kan skilja på djur och just människor. Det skulle onekligen vara klädsamt om Aftonbladet i sann journalistiskt sanningssökande anda granskade kopplingen mellan den dunkla vargkulten och de föreningar som figurerar där i vänstespalten på Nordulvs hemsida. En av dem företräds av en överåklagare…

 Aika och jag på vargfri ö       Foto: Gunnar Glöersen

Varje måndag ser vi samma rubriker. Jakthundar har blivit vargdödade under helgen. Den gångna helgen dödades minst tre, två i Värmland och en i Gävelborgs län.

Jag skulle själv ha släppt min jämthund Aika, torsdag och fredag i förra veckan. Det första som mötte oss när vi skall släppa våra hundar var en nattgammal vargskit! Aika fick därför sitta i bilen hela torsdagen och halva fredagen. Några hundförare som vägrar ge upp sitt livs intresse och släppte ändå i de såtar vi trodde det var minst risk för varg. I övriga såtar gick hundförarna i gles drevkedja i hopp om att driva fram älgar. Eftersom det var gott om älg blev även några skjutna, men alltför få.

I en såt hade jag min labrador Saga med. Hon söker inte ut många meter, men spårar bra. Rätt som det var försvann hon iväg 200 meter, vilket hon nästan aldrig gör. Det följdes av en gnällande klagande läte i den riktning hon försvann. Första tanken var, VARG! Med hjärtat i halsgropen sprang jag skrikande mot ljudet och möttes efter 10 sekunder av en glad labrador! Ljudet kom från en annan hundförare som hade en tuta som gått sönder och nu gav ifrån sig ett klagande ljud. Men samma känsla som jag fick just de där sekunderna, samma känsla har majoriteten av hundförarna i vargrevir varje gång hunden ger ifrån sig ett konstigt ljud eller om de plötsligt tystnar på ett stånd eller på drev. Det är inte roligt längre när man ständigt tvingas gå med en klump i magen. Tyvärr är det dessutom alltför många klumpar i magen som övergår i tårar, när misstanken blir bekräftad.

I det område vi jagade återstår flera kalvar att skjuta, vuxenkvoten däremot är fylld. När skogen är full av bilar och passkyttar är nog risken för vargangrepp mindre. Hur många passkyttar ställer upp för att jaga kalv, helg efter helg? Inte många.  Kvar står ensamma hundförare som förväntas skjuta de återstående kalvarna, samtidigt som riskerna ökar med ensamjakten. Det enda hoppet och enda som kan få mig att släppa i vargreviren är nysnö som kan ge viss vägledning om det finns varg i området eller inte. Men det får inte bli för mycket snö, för det ökar risken för hundarna att bli dödade av älgen istället.

Det är tydligt att såväl politiker som myndighetspersoner i stort skiter i mitt och andras livsintresse, jakt med hund. Annars skulle väl någon göra något eller åtminstone utrycka lite förståelse för det som nu sker, men inte! Visserligen nämnde landsbygdsministern jakten med lös hund i höstas, när han tillsammans med miljöministern aviserade den nya skyddsjakten som skall ta hänsyn till olägenheter, men efter det har inget hänt. Det enda som händer är att allt fler jakthundar dödas och slits i stycken och antalet vargar ökar.

Betraktarsidan har lyckats väl med sitt onda uppsåt, att framställa vargfrågan som en fråga om en liten klick jägare mot resten av samhället. Det lyckas av två skäl. Vi jägare som brinner för jakten går alltid i svaromål, det förstärker deras förljugna bild. Men framför allt är representanterna för skogsbruk och markägarna alldeles för passiva. Vissa okunniga skogsbruksföreträdare trodde nog, vissa kanske t o m fortfarande tror, att vargarna skulle bli lösningen på skogskador av älg. Glöm det, det är precis tvärt om! Jag och många med mig skiter i de där sista älgarna som borde skjutas för att stammen inte skall fortsätta att öka om riskerna är för stora. Jag vill inte se Aika söndersliten och uppäten av vargar efter en jakt. Hon skall ligga i soffan med mig efter att vi har jagat! Vi älskar båda att jaga, men inte till vilket pris som helst!

Det börjar bli rätt uppenbart nu. Samhället förmår inte längre föra en öppen och trovärdig rovdjursförvaltning utan börjar, som så många andra länder gjort tidigare, söka sig in i skuggorna. De skuggor där det inte blir så hett om öronen och ingen längre riktigt vet vad som händer men heller inte kan klaga.

Lena Ek vägrar att kommentera vargfrågan i DN´s stora ”Aktuelltintervju” några veckor efter hon tillträtt. I Kronoberg får man ge Länsstyrelsens ansvariga tjänsteman ny och hemlig bostadsadress och vill inte kommentera. Naturvårdsverket har inte ens lagt ut sitt senaste lobeslut på sin hemsida, det har aldrig hänt förr. Istället sprider man den glada nyheten att man nu har klart med utsättningsplatser för varg och ska åka till Ryssland på studieresa. Det är lite beklämmande. Är det fortfarande någon annan än Naturvårdsverket som tror att vi till våren hittar en sändarförsedd hona i en lya på en mark där jakträttshavaren godkänner utsättning av vargvalpar? Nej, jag tror inte det. Spar rysslandspengarna och stanna hemma.

Tyvärr ger denna förflyttning in i skuggorna extremisterna rätt. De har lyckats. Nu är spelplanen helt öppen för diverse dårar och vi ser också hur enskilda tjänstemän börjar ta onödigt stora och egna initiativ. Det här mönstret är inte nytt, vi har sett det i flera svåra politiska frågor genom åren och i just rovdjursfrågorna i massor av länder världen runt.

Hur ska då Jägareförbundet agera nu? Ja, vi kan stå ensamma kvar i rampljuset och ta emot spott och spe eller hänga på in i de mer dunkla delarna av spelplanen. Jag vet inte vad som är klokast men det blir onekligen svårt att stå upp för eller diskutera en rovdjursförvaltning som inte finns. Hur har det då gått för rovdjuren runtom i världen när politiken och förvaltningen flummar till sig och smyger in i skuggan? Skitdåligt. Så för oss som tycker det är lite för många vargar och lodjur just nu är denna utveckling säkerligen åt rätt håll. Men, jag tycker fortfarande det blev på fel sätt.