Ser vi redan konsekvenser av den nya älgförvaltningen?

•

Nu är det väldigt nära till jul och det börjar faktiskt bli lite lugnare på telefonerna. Visserligen ser Nationella viltolycksrådet till att man får vara fortsatt aktiv ända in i julskinkan och den nya älgförvaltningen gör också sitt till för det. Egentligen är båda fenomenen, om man nu får kalla det så, i grunden rätt lika varandra. Man har en funktion och en organisation som fungerar rätt hyfsat men man vill vässa till den och få den bättre för alla inblandade. Efter att utredningar och uppbyggnad av system är färdiga så visar det sig att överadministration och oklara viljor om beslut ska tas lokalt eller central gör att resultatet inte blir bra.

Vad är det då som är på väg att hända med älgförvaltningen? Ja, för det första så säger man sig vilja värna om den lokala förvaltningen och det lokala engagemanget, samtidigt som regelverket andas en vilja att kunna styra mer uppifrån. Från markägarsidan så har bilden varit tydlig, jägarna ska inte kunna ha lika fria händer som tidigare eftersom det har skapat överstora älgstammar. Eftersom den nya förvaltningen i princip helt och hållet bygger på samtal och samförstånd så är det olyckligt när en part går in i detta med en målsättning som mer verkar vara att ta befälet än att skapa detta samförstånd. När sen regelverket blir utformat som det blev så finns en uppenbar risk att jägarna reagerar negativt. Visst det finns en hel del i föreskrifterna som är bra och som ger ett gott underlag för kloka lokala och regionala beslut. Men om tanken är att man ska bygga systemet på en utbyggnad av modellen med älgskötselområden så har man nog inte tänkt tillräckligt klart! Man kan till nästa år välja mellan att bilda/behålla ett tilldelningsområde eller bilda/behålla ett skötselområde. I de framtida skötselområdena blir friheten mer begränsad än idag. Man snävar in ”felmarginalerna” i planen från 20% till 10%, men kräver deltagande i samråd, man kräver en mer detaljerad skötselplan än dagens, man kräver årliga samråd inom skötselområdet som ska protokollföras. Om man inte sköter sig och gör som förvaltningsgruppen eller Länsstyrelsen säger så riskerar man att upplösas. Vad upplöses man då till? Ett splittrat lapptäcke? Nej, då omregistreras man till ett tilldelningsområde! Vad händer då? Kravet på skötselplan försvinner (även om man ska skjuta lika många älgar), kravet på deltagande i samråd försvinner, kravet på internt samråd försvinner. Dessutom försvinner risken att Länsstyrelsen gör något för att man ”missköter sig” och inte gör som förvaltningsgruppen säger eftersom det inte finns några sådana grunder för Länsstyrelsen att upplösa ett tilldelningsområde.

Redan nu ser vi konsekvenserna och företrädare för inarbetade större fungerande älgskötselområden börjar på allvar diskutera om man ska upplösa sitt ÄSO och ansöka om tilldelningsområden redan före årsskiftet för att få det billigare än det blir efter årsskiftet. Utredningens intentioner och resultatet strävar åt helt motsatta håll i dagsläget!

Visst är det så att man från ett älgskötselområde som deltar i förvaltningsgruppens samrådsmöten har större möjlighet att påverka älgförvaltningen. Men om man upplever markägarsidans ovilja till dialog så känner man sig inte så stärkta i att den möjligheten ska bli en realitet Då förlitar man sig på att man även framöver ges överstora tilldelningar som tilldelningsområdena sedan själva avgör om de ska fylla eller inte. Har vi då tagit ett steg närmare en bra älgförvaltning? Tyvärr tvivlar jag på det. Det finns som sagt många goda intentioner och det har arbetats fram och kommer att arbetas fram bra utbildnigsmaterial rörande älgförvaltning. Men frågan är vilka drivkrafter som finns kvar för att de lokala jägarna på allvar ska engagera sig?

Bra älgförvaltning kräver stora sammanhängande områden och jag tror att vi alla vinner på att det förverkligas. Om dessa stora sammanhängande områden ska registreras som skötselområden eller tilldelningsområden beror till stor del på vilken nytta de lokala jakträttshavarna ser med det ena eller andra modellen i förhållande till den förväntade arbetsinsatsen. Just nu verkar det tyvärr vara så att den ökande arbetsinsatsen för att vara ett skötselområden även 2012 i förhållande till det inflytande man har och den frihet man får inte väger över åt rätt håll. Kanske kan den kommande hanteringen av samråden inom förvaltningsgrupperna leda till att man återskapar ett så stort förtroende mellan parterna att fördelarna med ett skötselområde återigen väger över. Men det krävs mer än en utsträckt hand från markägarsidan. Nu krävs att man inte bara börjar prata med varandra, man måste också visa i handling att samtalen leder till något i praktiken.

Under våren får vi se hur förvaltningen utformas i praktiken och då är det upp till bevis för alla parter att göra det bästa av det regelverk och de underlag som finns att tillgå!

Varför nämnde jag förresten viltolycksrådet i inledningen? Jag har nämt det förut men nya beslut får mig att återkomma till det igen. En organisation som bygger på att frivilliga krafter på egen fritid hanterar eftersök att trafikskadat vilt förtjänar att behandlas med respekt! Tyvärr håller systemet på att byggas upp till en modell där man skapar kontroller som gör att de inblandade inte känner att man har förtroende att göra ett bra jobb. Ett jobb som har genomförts i alla år tidigare på ett bra sätt. I dagsläget är man inte ens som enskild eftersöksjägare betrodd att föra in uppgifter i systemet om vilka hundar man har tillgång till! Detta ska ske genom en kretssamordnare som är ursprungligen är utsedd för sitt goda kontaktnät i bygden, inte för att vara någon som ska ta på sig ett omfattande registreringsjobb i datorn. En del av problemet är att landet är väldigt tudelat i denna fråga. Här i norr är vi få personer på en stor yta och vi har svårt att hitta tillräckligt många kompetenta ekipage som kan fylla ut behoven. Söderöver verkar man istället få köa för att få möjlighet att gå med i systemet som eftersöksekipage. Självklart upplevs då skärpta krav som mer besvärande i norr än i söder. Men framför allt så ser jag skärpta krav som acceptabla när man kan peka på problem som måste lösas. I dagsläget införs allt fler krav på dessa personer utan att man kan visa på att man har haft några problem. På samma sätt som ökade krav och mindre frihet skapar en osäkerhet runt älgskötselområden så gör det också det vad gäller om man vill ställa upp på trafikeftersök eller inte.

System och organisationer måste byggas för att underlätta och hjälpa, inte försvåra och stjälpa! Jag börjar bli rätt luttrad, men jag ger inte upp och hoppas att vi faktiskt kommer framåt under kommande år. Det sista som överger människan är hoppet sägs det…

Nu är det dags att få in vildsvinsskinkan i ugnen och plocka fram lite annat vilt ur frysen så att man även i år kan fira att vintersolståndet har passerat och att vi snart ser att dagarna blir längre igen. Det kan alla fira oavsett vad man har för tro och åsikter i andra frågor! :-)

GOD JUL ALLA!

av /5 Kommentarer

Vad vill jägarna ha i julklapp i år?

•

Det kan knappast ha undgått någon vid det här laget att det lackar mot jul. Julstressen  sätter klorna i många av oss och eftersom 70% av svenskarna är nära vän med en jägare är det säkert rätt många där ute som har klappbryderier till en jägare. Jag tänkte därför göra en insats för Sverige och en frid- och fröjdefull jul genom att ge några julklappstips. Nu kanske någon tror att jag tänkt föreslå en fungerande rovdjursförvaltning eller en smidig övergång till det nya älgjaktssystemet? Näpp. Nu ska vi vara en smula ytliga, kapitalistiska och praktiska.

Alla jägare fryser ibland, även om långtifrån alla erkänner det. Det brukar vara värst om fötterna. Tovade iläggssulor med näverkärna är lika gammalmodiga som outstanding i dojjorna och kan hittas bland annat på hemslöjdsbutiker. Efter att ha provat de flesta och dyraste strumporna på marknaden kan jag bara konstatera att hemstickat är bäst. Så om tid och kunnande finnes rekommenderar jag hemstickade ullstrumpor, de värmer även om de blir blöta. Gärna sådana där som går upp på vaden så att det inte glipar mellan strumpan och långkalsongerna. Sedan har jag som särdeles frusen jägare upptäckt att det finns små ”kuddar” som man på olika sätt kan få att avge värme. Dessa kuddar kan man stoppa i vantarna för att hålla avtryckarfingret varmt eller, min favvis, i bakfickorna för att hålla ändalykten i form.

Alla jägare ska också ha minst ett signalorange plagg, hur omodernt eller skrikigt det än må vara. Säkerheten är alltid viktigast. Själv önskar jag mig en ”byfånemössa” men det går lika bra med en väst, halsduk eller jacka.

Jägare är storkonsumenter av batterier. Hundpejlar, kommunikationsradios och allsköns apparater ska ha ström. Vill man vara miljövänlig väljer man då laddningsbara batterier och det är väldigt praktiskt med sådana som man kan ladda i bilens 12-volts uttag. Då är batterierna alltid med och laddade.

Jägare är ett kunskapstörstande släkte. I vår webbutik hittar man massor av bra och informativa böcker om de flesta jaktbara arter. Annars tycker jag Natasha Illum Bergs böcker är helt fantastiska och för den mer filosofiskt lagde jägaren är Ortega y Gassets ”Meditations on hunting” ett måste. Annars är de flesta jägare särdeles förtjusta i att ta tillvara och tillaga sitt byte så en kötthanteringsDVD eller viltkokbok är aldrig fel. Om du känner en blivande jägare som har varit snäll och ska ges en julklapp är bokpaketet till Jägarexamen eller via e-jakt den perfekta julklappen.

Många jägare har en jakthund. Givetvis ska även de få något i jul. Alla jakthundar förtjänar ett flärphalsband i neonfärg och en redig jultallrik. Om det, mot förmodan, är så att jakthundens lydnad lämnar en del i övrigt att önska kanske en dressyrkurs till våren skulle vara nyttig för såväl hunden som familjefriden? För de hussar och mattar som fostrar blivande vildsvins- eller björnhundar är ett hägntest i vår regi en mycket bra början och vägledning.

Alla jägare behöver också en bra termos, ett underställ i ull, en matsäckslåda som kan öppnas och stängas tyst, en kompass och gärna en sådan där kniv som är både buköppnare och vanlig kniv om man svänger om bladet. Alla jägare borde också ha en prenumeration på en bra jakttidning. Vilket man, som av en händelse, kan få rätt billigt just nu om man går med i Jägareförbundet…

Tänk också på det vilda i jul. Nu börjar det bli kärvt där ute i skogen och ett nytt fågelbord eller en foderstation för rådjuren har man gott om tid att ge bort, placera ut och mata igång i mellandagarna.

Sist men inte minst tror jag de flesta jägare skulle bli enormt glada av att få en ledig dag i mellandagarna då man får gå ut alldeles utan julstress och bara jaga. Sällan är en dag i skogen så välbehövd som strax efter jul och dessutom är aldrig matsäckslådan lika mumsig som då, när alla rester från julbordet kan packas med.

Kanske finns det fler julklappstips till jägare där ute? Tveka inte att fylla på! Själv har jag i hemlighet spårsnö överst på min lista men jag kallar det för att jag önskar mig en vit jul. ”För att det blir så ljust, mysigt och hemtrevligt…”

av /6 Kommentarer

Behöver vi forskning?

•

Det har varit en rätt hektisk period och inte så mycket tid att sitta ner framför datorn på ett tag. Min reflektion idag är därför egentligen några dagar gammal, men den får duga ändå!

Jag var inbjuden upp till kretsen i Arjeplog för att svara på frågor om den nya älgförvaltningen (som vi säkert återkommer till åtskilligt framöver) och hade då förmånen att också få lyssna till Rune Stokke som redogjorde för resultaten från den björnpredationsstudie  på ren- och älgkalv som genomförs i Norrbotten.

Resultaten får mig att fundera lite på hur vi till vardags diskuterar det här med forskning och forskningsresultat. Hur många gånger har man inte hört att det forskarna har kommit fram till är sånt som ”vanligt folk” har känt till i alla tider. Eller att forskarna kommer fram till konstiga resultat eftersom de inte vet hur saker fungerar ”i verkligheten”. Både begreppet vanligt folk och verkligheten är rätt intressanta. Jag tror inte att det finns ett samlingsbegrepp som kan greppa över termen vanligt folk på ett rättvist sätt. Jag tror inte heller att verkligheten delas upp så enkelt som den där vi finns och den där forskarna befinner sig. Man kan ha olika vinklingar på frågorna beroende på bakgrund och erfarenhet och därför dra olika slutsatser av saker, men verkligheten torde fortfarande vara densamma.

Vad vet vi då om björnars predation på älgkalv, egentligen och innan studien inleddes? Går vi riktigt långt tillbaka i skrifterna så pratas det om slagbjörnar och gräsbjörnar, alltså vissa var svåra på kreatur/älgar medan andra var mer eller mindre vegetarianer. På senare tid har man pratat om en omfattande predation på kalv i björntäta områden utan att ange om det är någon skillnad mellan individer.

De uppgifter vi fick på de data som nu finns tillgängliga visade i fjol att den gamla kunskapen kanske stämde bra, några björnar var väldigt aktiva i att ta kalv och andra ganska ointresserade. Uppföljningen detta år visade att det kanske är mer komplicerat än så eftersom de björnar som slog mycket ifjol minskade intresset detta år och tvärtom. Nu kan man möjligen se en tendens att hona med fjolårsungar är den värsta vad gäller att ta kalvar. Vi får se när resultaten är sammanställda om det stämmer fullt ut. Fullt så enkelt som att vi redan visste svaret var det i alla fall inte!

En annan sanning som har dryftats är om och i så fall hur mycket vuxen älg björnarna tar. Tidigare studier visar att de tar ytterst få, men bland jägare i Norrbotten är bilden en annan, det är inte alls några ovanligheter att vuxna älgar slås av björn. Här kan man möjligen konstatera att forskningen kommit fram till det som ”vi redan visste”. De tas betydligt mer vuxna älgar än vad tidigare studier visar. Nu är björntätheten i studieområdet högre än på de flesta ställen i landet, men det ger ändå en indikation på att björnen påverkar älgstammen där vi har mycket björn, både vuxna och kalvar.

En ryggmärgsreflex verkar vara att hitta orsaker till att inte skjuta kalv och nu hittade man ännu en. Tar björnen så mycket kalv då kan ju inte vi skjuta de få som är kvar! Men hur tänker man då? Först och främst har det med säkerhet alltid tagits ungefär så här mycket kalv i området men man hade ingen riktig koll på det. Alltså borde det i sig inte göra att man behövde göra stora förändringar i hur man tänker. Men om kalvpredationen ökar så innebär ju det att det totala antalet älgar som tillförs älgstammen till hösten minskar. Det borde påverka det totala antalet älgar som kan fällas i området, men däremot inte fördelningen mellan vuxna och kalvar! Troligen är dessutom äldre kor bättre på att få kalvar att överleva i björnområden än vad yngre kor är, så en försiktig avskjutning av kor och en allmän sänkning av avskjutningen är troligen en säkrare modell än att behålla vuxenavskjutningen och låta björnarna ”ta hand om” kalvjakten.

Som avslutning ska vi kanske återkoppla till rubriken. Behövs verkligen forskning om den ändå bara bekräftar det vi redan vet?

Den här studien tycker jag är ett bra exempel på att vi faktiskt inte vet allt och att planerad och väl genomförd forskning med resultat som presenteras på ett lättöverskådligt sätt definitivt är ett sätt att föra viltförvaltningen framåt. Sen ska man alltid se kritiskt på alla forskningsresultat, men det är ju själva idén med forskning att den ska kunna granskas och hålla för det.

Det ska bli spännande att fortsätta följa projektet med björnarna i Norrbotten!

av

Inte mycket nytt, men en förbättring!

•

Den 17 augusti lovade Carlgren och Erlandsson utökad skyddsjakt istället för licensjakt. Igår fick vi svaret. Det blev väldigt lite nytt. Egentligen har regeringen bara sagt att länsstyrelsernas och naturvårdsverkets tidigare tolkningar skyddsjaktsbestämmelserna har varit för restriktiva, därför förtydligas jaktförordningen. Det finns redan idag utrymme i lagstiftningen inte bara för att skjuta en enskild skadegörande varg, utan hela grupper av vargar och i skadeförebyggandeförebyggande syfte. Det intressanta är att EU kommissionen antydde samma sak vid vårt besök i Bryssel.

Eftersom art- och habitatdirektivet inte har förändrats kan länsstyrelserna ta ett förebyggande skyddsjaktsbeslut redan idag. Den enda verkliga förändringen som sker är att regeringen med förändringen i jaktförordningen ger länsstyrelsen möjlighet att ta ett skyddsjaktsbeslut på eget initiativ, utan föregående ansökan.

Regeringen la sig tyvärr platt för EU kommissionen och tog bort såväl licensjakt som taket på 210 vargar. Tanken var att kompensera detta med skyddsjakt. Det går inte! Framför allt inte med det motivet, det skulle leda till fortsatta invändningar från EU kommissionen. Till stor del av vi oss själva att skylla i Sverige för att vi försatt oss i den här situationen. Ta vargarna i Insjön i Dalarna som exempel. Istället för att som länsstyrelsen gjorde, förringa problemet och säga att det inte går att peka ut en enskild varg, hade de kunnat ta beslut om att skjuta alla vargar som rör sig i närheten av samhället. Nu säger regeringen ifrån, genom förordnings förändring, länsstyrelserna måste bli liberalare i sin bedömning. Förbundet har framfört detta i många år. Det betyder inte att man vare sig skall frångå lagstiftningen eller EU direktiv. Det är vår egna myndigheters tolkning av direktivet som varit fel.

Nu återstår två viktiga saker, vilka kan stjälpa eller hjälpa upp hela situationen. För det första måste naturvårdsverket delegera skyddsjakten till länen. Dessutom måste ”ramen” för det möjliga uttaget bli rymligt. Regional förvaltning innebär att det måste vara länen som bedömer behovet av skyddsjakt, inte naturvårdsverket genom att sätta en liten ram. Det andra, och kanske svåraste, är att få länen att verkligen ta skyddsjaktbeslut när skada uppstått eller i förebyggande syfte. Nu måste viltförvaltningsdelegationerna ta initiativet och sätta press på tjänstemännen. Den nonchalans som vissa länsstyrelser visat sina medborgare som drabbas av varg har varit skrämmande. Det finns fortfarande en uppenbar risk att det inte kommer att fungera i något eller ett par län. Men vi har alla drivit frågan om större regionalt självbestämmande. Nu kan vi inte plötsligt kräva nationella beslut, för att vi inte kan hantera vår egen regional myndighet.
Det skall bli spännande att se vilka län som nu kommer att arbetar för sin befolkning och vilka som fortfarande tror att de representerar vargarna.

av /51 Kommentarer

När djurskyddet slår lite snett…

•

Det har hänt rätt ofta senaste tiden. Djurskyddet rycker ut på barrikaderna och tänker till, men de har inte tänkt hela vägen. Bara senaste veckan har man ifrågasatt löshundsjakten, grytanlagsproven med grävling och hägntesterna på t ex vildsvin. Alla tre företeelser som är till för att minska lidande och faktiskt också gör det. Men, då måste man lyfta blicken och faktiskt se helheten…

Vi börjar med löshundsjakten. Djurskyddet Sverige och Rovdjursföreningen vill konsekvensutreda och ifrågasätter denna jaktform ordentligt. Dessa organisationer om några borde känna till Djurskyddslagens §4: ”Djur skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt”. Jakt är det naturligaste av allt för en hund. Vilket inte minst bevisas av att jakthundar lever längst, är friskast och besöker veterinären minst. Dessa jakthundar förkortar också årligen lidandet för 45 000 påkörda vilda djur i landet. Istället fokuserar de på några påstått dödade höns och hörsägner om hetsat vilt… Hade de varit intresserade av djurskydd kanske man skulle fokuserat på hur rovdjuren hanterar sina byten, hur stressade några tiotusentals får blir av rovdjur i sin närhet eller hur bra en hund mår i stadsmiljö?

Det andra jag retat mig på är Eva Erikssons djurskyddsutredning som presenterades för ett par veckor sedan. Utredningen tittar endast på tamdjur och det är nog där vi finner problemet med hennes förslag. Jag kan förstå att hon då skaffar sig skygglappar och tittar enbart på grävlingen i provgrytet eller vildsvinen i testhägnet. Det man måste göra är dock att lyfta blicken. Vad är dessa test till för? Jo, att under strikt kontrollerade former gallra bort olämpliga hundar så att de aldrig kommer ut i skogen och beter sig olämpligt mot vilda djur. Grytanlagsproven och hägntesten är faktiskt till för att garantera djurskydd och djurvälfärd, för även de vilda djuren. Här har någon faktiskt tagit ansvar och garanterar en schysst och seriös verksamhet som är helt öppen för insyn och då tittar man på en liten del och förfäras…

Tittar vi på jägarnas jakthundsanvändning och specialhundklubbarnas jaktprovsverksamhet så har den i sekler bedrivits med djurskyddet för ögonen. Därför har vi också en jakthundstradition som verkligen är så djurvänlig den kan bli utan att upphöra helt. Visst, det kanske går åt en höna någon gång och vildsvinen i testhägnet kanske tycker en utskällning är en smula långrandig emellanåt, men sätter vi detta i relation till det lidande dessa verksamheter faktiskt spar och förkortar borde Djurskyddet stå på barrikaden och värna vår svenska jakthundsanvändning. Faktiskt.

av /95 Kommentarer

Hur blev den nya älgförvaltningen, egentligen?

•

Jag har några gamla jaktkompisar och mentorer uppe i Norrland som ringer med jämna mellanrum och vill ha den rådande jaktpolitiken serverad ”på vanlig norrländska”. Inte byråkratsvenska eller i föreskriftstext. Det brukar vara ganska nyttiga samtal.

En av dem ringde igår. Han börjar alltid med att ojja sig över att han måste ringa till ”skrivbordsjägar´n” för de där i Stockholm kan ju inte skriva så att man förstår. Det var givetvis den nya älgförvaltningen han undrade över. Hur blev det egentligen och hur påverkas lilla jag?

Det enkla svaret är nog: Inget nytt under solen, du kan fortsätta jaga som förr och de allra flesta lär knappast märka att vi fått en ny älgförvaltning. Jag är lite rädd att det kan bli en aning dyrare att fälla en älg (fallavgiften till Länsstyrelsen) men för de som arrenderar mark kommer fortfarande arrendet och fällavgifterna till bolaget vara den stora kostnaden och vill de att vi ska skjuta älg får de väl reglera kostnaden så att den totalt blir rimlig och stimulerar till skytte av den där sista älgen på tilldelningen.

Några saker är dock nya och smått historiska i det nya paketet. B-licenserna försvinner, första tilldelade älg i licensområdena blir alltid en kalv och vi ska för första gången förvalta älgen utifrån älgens perspektiv och inte de av människor fastslagna administrativa gränserna. Det är bra.

När jag kommit så här långt i min beskrivning blev den gamle skogshuggaren från norr förbannad. ”Men vad i hela fridens dagar har du då bråkat om det senaste året? Hade du inte kunnat gjort något vettigt där nere på slottet?” Kanske har han rätt? Det är ingen hemlighet att vi bråkat, stridit och diskuterat rätt flitigt med skogsägarna, Naturvårdsverk och politiker det senaste året, men om vad? Riktningen i systemet. För min vän från norr är ”systemet” stället som levererar sprit till den lokala järnhandeln så här krävdes en förklaring.

Gravt förenklat så vill vi bygga systemet underifrån och ”de andra” ovanifrån. På byråkratsvenska, fritt översatt: Vi vill att älgförvaltningsområdets uppfattning och plan ska vara summan av de ingående älgskötselområdenas planer medan ”de andra” vill att älgskötselområdenas planer ska vara en nedbrytning av älgförvaltningsområdets plan. En ganska oviktig detalj, kanske. Ska vi ha en ”älgförvaltningsområdesdiktatur” eller en ”älgskötselområdesdemokrati”? Svaret fanns faktiskt i de föreskrifter som kom i fredags. Det blev ”älgskötselområdesdemokrati”. Och, det var en himla tur det.

Älgskötselområdet är en frivillig sammanslutning och de bildas inte av födsel och ohejdad vana. Det måste finnas en finess och incitament för att bilda dem. I de nya föreskrifterna dräller det inte av vare sig finesser eller incitament för att bilda och arbeta i älgskötselområden. Det enda som finns kvar är möjligheten att påverka. Vill man påverka älgförvaltningen på sina jaktmarker och inom sitt älgförvaltningsområde så kan man även i fortsättningen göra det genom sin ”älgskötselplan”. Det var räddningen för framtidens älgförvaltning. Hade denna möjlighet försvunnit hade många jägare redan listat ut att man skulle bildat licensområden. Ett licensområde kan i princip bara avregistreras om de inte betalar fällavgiften och skogsbruket kommer alltid att se till att tilldelningen blir så frikostig att jakten i princip blir ”fri”. En älgförvaltning a lá Värmland. Sköt dig själv och skit i andra med en skyhög tilldelning som man fyller tills man tycker det är lagom, ofta till cirka 50%.

Nu blev det tyst i luren en lång stund. Sedan kom analysen. ”Det är alltså fortfarande jag och mitt klåfingriga lilla avtryckarfinger som bestämmer?” Japp. Precis så. Den nya älgförvaltningen blir precis det vi tillsammans med markägarna gör den till och det är fortfarande de där avtryckarfingrarna som ska krökas av fri vilja.

I det gamla systemet var 9 av 10 samråd helt överens. Ungefär så överens kommer vi att vara också i det nya systemet. Jägare och markägare är förvånansvärt ofta samma människor eller i vart fall vettiga människor. Spelplanen ligger nu framför oss och den är faktiskt i grunden bättre än den gamla. Vi har en förvaltning som ska utgå från älgen och vi har förhoppningsvis bättre underlag för förvaltningen. Börjar man då med en lokal diskussion och bygger underifrån kommer det här att bli bra. Det kommer alltid någonstans att gå åt pipan men låt oss fokusera på den breda förvaltningen och inte de sorgliga misslyckandena.

Vid det här laget var norrlänningen lugnare och en pissnödig gråhund gjorde sin ljuva stämma hörd i bakgrunden. Han avslutade med det vanliga ”Hörs, huj” och la på. Kvar satt jag och funderade på om det inte är en förbannad tur att det finns vanligt folk ute i busken, både jägare och markägare, som även i framtiden får styra sin lokala älgförvaltning. De gör det så otroligt mycket bättre än vad vi centralbyråkrater förmår. Det är säkert.

av /14 Kommentarer

Tragisk vargcirkus

•

Att genetisk förstärkning var en del av vargpolitiken har de flesta förstått. Många hade t o m accepterad den som en del i det paket som riksdagen beslutade om 2009. I paketet ingick, regionalt förvaltning, licensjakt i syfte att begränsa vargstammen till högst 210 vargar och tillförsel av högst 20 nya vargar. Idag återstår enbart vargflytt! Licensjakten är stoppad, taket är borta och det regionala inflytandet är en parodi på självbestämmande.

Vargstammen har enligt forskarna haft den största tillväxten (40 %) någonsin, efter den första licensjakten. Idag finns 310-350 vargar och nästa vinter beräknas det finnas drygt 400 om vi inte får en rejäl skyddsjakt i vinter. Samtidigt dödas det jakthundar i en sällan skådad omfattning, trots att många redan slutat jaga. I helgen dödades en stövare iförd den nya skyddsvästen som skulle göra underverk. Pinglor, skyddsvästar och vargtelefoner, allt som skulle minska riskerna visar sig vara bluff!

I det läget anser regeringen och naturvårdsverket att det går att föra in ännu fler vargar till ”vargbältet”. Den ”röda vargtiken” i Idre flyttades med sin partner igår, okänt vart. I vår planeras dessutom för valputsättning. Vargstammen kommer våren 2012 att vara dubbelt så stor som riksdagen beslutade om 2009. Av löftet om en ”liten men frisk vargstam” återstår just nu ingenting. ”Vargbältet”, dvs mina och många andras jaktmarker kommer som det nu verkar att vara förstörda för alltid! Vi offras på EU altaret. Värmlänningar, dalmasar, närkingar och andra i Mellansverige är ett litet offer i varg cirkusen i jämförelse med risken att tappa ansiktet i den politiska EU cirkusen. Har man inte större frågor att ägna sin tid åt i Bryssel, än att skjuta en rovdjurspolitik i sank som hade förusättningar att lyckas?

Regeringen har en sista chans att visa att jag har fel. Skyddsjakts bestämmelserna skall presenteras den här veckan. Tyvärr är jag inte optimistisk, jag tror att herrar Carlgrens och Erlandssons löften vid presskonferensen den 17 augusti om utökad skyddsjakt i syfte att komma tillrätta med olägenheter stannar vid just löften.

av /88 Kommentarer

Skyddsjakt eller flytt?

•

Stig-Åke Svensson, miljövårdsdirektör i Dalarna säger till SVT, om den varg som i 20 minuter uppehöll sig intill två kvinnor,”att vargens orädda beteende kan betyda att den ville visa makt i sitt revir, då den aldrig gick till angrepp”. Betyder det uttalandet att länsstyrelsen omedelbart kommer att bevilja skyddsjakt på vargen/vargarna i reviret? För vargar som visar ”makt” mot människor torde väl ha allra högsta skyddsjakts prioritet? Inte ens en synnerligen stelbent EU kommission skulle ifrågasätta ett sådant skyddsjaktsbeslut.

Något säger mig att det inte blir skyddsjakt nu heller. Dumheten riskerar att segra nu också. Kvinnan säger att hon överväger att flytta. Därmed uppfylls direktivets krav på att först utreda om det finns någon annan lämplig lösning! En lösning som betraktarna ofta ser som mera lämplig än att skjuta vargen, är att flytta!

av /19 Kommentarer

Konventionen om biologisk mångfald stöder löshundsjakten

, , •

De senaste dagarnas ifrågasättande av löshundsjakten har självfallet retat upp en redan frustrerad jägarkår, då löshundsjakten spelar en central roll i den traditionella svenska jakten. Många känner nog en rädsla att förvaltningen av vår biologiska mångfald allvarligt hotar vårt jaktutövande. Även om somliga försöker driva den linjen, så är det dock faktiskt inte nödvändigtvis sant… alls! Förvaltning av biologisk mångfald handlar långt ifrån bara om att bevara mångfald, utan även om att hållbart bruka den. Inom de delar av konventionen om biologisk mångfald(CBD) som styr detta läggs fokus såväl på att involvera lokalsamhället, som på traditionell kunskap och metoder. Kortversionen: traditionell kunskap och traditionella metoder för att hållbart bruka den biologiska mångfalden skall bevaras samtidigt som själva mångfalden bevaras. Den svenska löshundsjakten är ett gott exempel på en sedvänja som hållbart brukar biologisk mångfald och ska därmed bevaras enligt konventionen om biologisk mångfald!

Det finns ingen som helst tvekan om att jakt är en av verksamheter som avses inom dessa delar av CBD. Det är också anledningen till att jag sitter som Jägareförbundets representant i programrådet för NAPTEK, ett program som hanterar traditionell kunskap och biologisk mångfald. Konventionen om biologisk mångfald ger alltså direkt stöd för vår traditionella svenska jakt och sätter fokus på kopplingen till lokalsamhället. Jag gissar att detta kan kännas överraskande för många, även på den sidan som trycker på betydelsen av CBD oftare än vad jägarkåren kanske gör…

Just nu är vi antingen utsatta för en medveten provokation, eller ett okunnigt påhopp. Jag tror kalla huvuden hanterar bäggedera bättre än heta känslor gör, och vi bör inte ha några som helst problem att sakligt försvara vår älskade löshundsjakt.

Fotnot: NAPTEK drivs av Centrum för biologisk mångfald, men programmet håller nu på att avslutas. Det är artikel 8j i CBD som reglerar bevarande av traditionell kunskap och sedvänjor. Artikeln lyder:

8j) med förbehåll för dess nationella lagstiftning respektera, bevara och bibehålla kunskaper, innovationer och sedvänjor hos ursprungliga och lokala samhällen med traditionella livssätt som är relevanta för bevarandet och det hållbara nyttjandet av biologisk mångfald, och främja en bredare tillämpning av dessa, med godkännande och deltagande av innehavarna av sådana kunskaper, innovationer och sedvänjor, samt främja rättvis fördelning av nyttan som uppkommer vid utnyttjandet av sådana kunskaper, innovationer och sedvänjor.

 

av /14 Kommentarer

Ska vi se om vi kan hitta några fel?

, •

Många har ringt, mailat och kommenterat här på bloggen och undrat vad som är så tokigt med den framställan om konsekvensutredning av löshundsjakten som landade på Landsbygdsdepartementet häromdagen. Jag tänkte vi skulle se om vi kan hitta några vid en snabb genomläsning av de 7 sidorna som ni kan hitta här. Jag tänkte vi skulle ta det i punktform:

”Det finns ingen reglering av hundjakten i jaktlagen” – De måste ha missat §6, §27, §29, §32, §35 och hela jaktförordningen samt Länsstyrelsernas möjligheter att reglera hundjakten genom t ex hundförbud vid skarsnö. Vidare har vi särskilt specificerade tider för jakt och jaktträning med hund. Ren lögn.

”Sverige är ett av få länder som tillåter jakt med lösdrivande hund” – Det enda land jag känner till, i hela världen, som förbjudit detta är Holland. Ren lögn.

”Lösdrivande hund” – Jag har aldrig hört det uttrycket förr så jag kollade ”lösdrivare” på Wikipedia. ”Att föra en sysslolös tillvaro, förbjudet i svensk lag mellan 1885 – 1964”. Onekligen intressant val av term på en sorts hund, kanske ingen slump?

”Löshundsanvändningen har ökat de senaste decennierna” – Enligt den statistik jag har från Kennelklubben är det precis tvärtom. Ren lögn.

”Det krävs ingen utbildning av den som jagar med lös hund” – Jo, man måste idag ta Jägarexamen där en mycket stor del avhandlar just jakt med hund och hur du väljer och sköter din jakthund. Däremot krävs ingen utbildning för att få ha andra hundar, det skulle man kunna diskutera, särskilt om man är intresserad av djurskydd… Ren lögn.

”Endast ett fåtal tjänstehundsgrenar får jobba med lös hund” – Alla jag känner till får göra det…

”Jakten pågår en stor del av året” – Njaä, läs lagen och jakttiderna så ser man att detta inte är sant.

”Vargens naturliga beteende måste beaktas, inte bestraffas” – Vackert! Det är naturligt för råttor att invadera våra hus, fästingar att suga vårt blod, älgar att äta upp våra tallar, bävrar att gräva sönder våra banvallar, hackspettar att hacka sönder våra hus, rådjur att käka upp våra trädgårdsland… Är det bara vargens ”naturliga beteende” som måste beaktas?

”Fredat vilt ofredas vid jakt, det finns belagt flera gånger” – Jo, vi släpper löshund cirka 2 miljoner gånger / år i det här landet. Självklart inträffar olyckor. Frågan är om ”flera gånger” av miljontals tillfällen är anledning att utreda en verksamhet? Känns som det finns en del annat mer angeläget att utreda. Vargens konsekvenser för de i Konventionen om biologisk mångfald fastslagna principerna att traditionellt hållbart brukande ska bevaras och värnas kanske?

”Försäkringsstatistiken” – Man ”glömmer” att nämna att jakthundarna är de friskaste raserna som lever längst och besöker veterinären minst. Bland ”traumatiska skador” finns de dock med i betydande omfattning. Det konstiga är dock att det över huvud taget finns hundar som inte jagar med där. Hur kunde de bli dödade av rovdjur, trafik och annat om de inte får vara lösa? Hade man orkat titta på andra länders skadestatistik skulle man sett att svenska jakthundar är de särklassigt mest försäkrade och minst olycksutsatta.

”Löshundsjakten utsätter jaktbart vilt för lidande” – Här har man uppenbarligen inte läst de svenska studier av såväl rådjurs- som har- och älgjakt med hund. Stressen är med dagens för ändamålet framavlade hundar minimal.

”Plotthundsjakt liknar engelsk rävjakt” – På vilket sätt? Att hundar används? Det är onekligen rätt stor skillnad på en räv och en björn och på att släppa max 2 hundar eller 40.

”Löshundar angriper tamdjur” – Japp. Det hade dock varit klädsamt med siffror. Av 2 miljoner släpp händer det kanske 100 gånger, eller? Stort problem? Man vill kartlägga kostnaderna, trots att man själva skriver att detta tas om hand genom direktreglering eller hundägarens ansvarsförsäkring…

”Löshundsjakten skrämmer hundrädda människor” – Jo, särskilt eftersom de hundarna ofta är ”energiskt” skällande… Jag har aldrig någonsin hört talas om detta problem. Vill man hävda att det skulle vara ett problem kanske man skulle ha en enda siffra med? I alla de undersökningar jag sett är vargen, björnen och vildsvinet av samhället betraktat som ett betydligt större problem för bär- och svampplockning än hundar. Självmål?

”Löshundsjakten skapar trafikolyckor” – Nej. Vi har idag statistik så att vi kan bryta ned olycksstatistik geografiskt och över tid. Olyckorna ökar med ökad rörlighet genom brunst och då viltets rörelser i gryning och skymning sammanfaller med pendlingstrafiken. Detta påstående kan man skrota direkt.

Deras hundhistoria lämnar mycket i övrigt att önska, inte många rätt där.

”En långbent hund skulle snabbt hinna ikapp ett rådjur” – Njaä. Knappast va?

”För en harhund är luktsinnet viktigare än långa ben” – Intressant. Så alla Sveriges stövarägare har fattat fel?

”Jakt med drivande hund kan ske med en, två eller tre jägare tillsammans” – Hoppsan. 4 är olagligt eller?

”En stående fågelhund står så nära fågeln att den inte vågar lyfta” – Ahaaa! Så det är därför fågeln lyfter när hunden på jägarens kommando går ännu närmare?

Retriever är mig veterligen ingen hundras. Labrador retriever eller Golden retriever är det däremot. ”Rysk laika” har jag nog heller aldrig träffat på…

Beskrivningen av älghundar är onekligen rolig. Jag har själv aldrig varit med om en älghund som börjar skälla på långt håll för att närma sig eller ett ”gångskall” men det kanske händer till helgen?

”Vid vildsvinsjakt ska spetsarna helst också driva när vildsvinet går undan” – Jaså?

”Kortdrivande hundar saknar krav på spårnoggrannhet” – Jaså, det är därför vi t ex testar unga wachtelhundar på osedda harar på fält…

”Det finns bara två raser som används som kortdrivare, wachtel och tyskterrier” – Oj. Spaniels, andra terriers, blandraser, vorsteh, weimaraner…

Det här var vad jag direkt, utan att leta referenser, hittade vid en enda genomläsning. Ni är välkomna att fylla på listan…

 

 

 

av /42 Kommentarer

Fel prioriteringar

•

Efter en kväll med möte i ett mindre folkets hus i en by i Norrbotten så kan man med beklagan konstatera att allt för många av oss jägare lägger kraft och fokus på fel saker! Samma dag som tidningar, radio och ”sociala medier” surrar om förslaget om att utreda löshundsjaktens framtid så var jag kallad till ett informationsmöte och extra årsmöte i ett viltvårdsområde. Krafter arbetade för att lösa upp viltvårdsområdet. Inte för att man ville splittra jaktmarkerna utan för att man var irriterade på att handläggningen inom området hade överklagats till Länsstyrelsen som dessutom hade gett de som klagat rätt i sin överklagan. Nu ville man bestämma själv i byn och slippa myndigheternas inblandning och det skulle man göra genom att lösa upp området och bilda en jaktförening istället. Tyvärr känns det som om man fokuserar på helt fel saker och öppenheten för dialog känns obefintlig. I det aktuella fallet är jag klart oroad över att ett område som upplöses på grund av konflikter inom jaktlaget inte självklart kommer att bestå som en enhet utan splittras upp på flera jaktområden. Det i sin tur ger sämre jakt för både älgjägare och småviltjägare. Intentionerna kanske var att behålla området intakt, men då krävs en viss vilja till kompromissande och lyssnande från alla parter, vilket inte kändes som att man prioriterade i dagsläget!

Men det var det aktuella området och deras dagsaktuella problem. I ett större perspektiv blir jag faktiskt mer orolig. Det här är samma tendens som gör att man i t.ex. offentlig förvaltning kan ta snabba beslut om enorma investeringar medan små detaljinvesteringar kan dras i långbänk. De små investeringarna är lättare att förstå och få en bild av, det känns mer som hemma. På samma sätt är det bland jägare alldeles för lätt att fokusera på småbråk och kiv inom det egna jaktlaget istället för att försöka samla sig kring frågor som på längre sikt kommer att påverka vår jakt betydligt mer än om man ska eller får stänga av en jägare från älgjakt några dagar eller inte.

Hur man ska komma till rätta med det här har jag inget bra svar på, men det är sorgligt att det är så här det ser ut. Det är sorgligt av åtminstone två orsaker. Dels tas kraft till små frågor som kanske skulle kunna användas bättre i större sammanhang, dels är chansen liten att de som tvistar i det lilla orkar göra gemensam sak i det stora. Att sen de enskildas jakt dessutom bara blir sämre gör det hela än värre.

Vi ser dagligdags förslag och initiativ som negativ kommer att påverka vår jakt om vi inte arbetar emot, men orkar vi göra det om vi fokuserar på små interna konflikter!? Min förhoppning är att vi är stora nog att lyfta blicken och se att vi alla vill ha kvar våra jaktmöjligheter i framtiden och då också jobba tillsammans för detta. Självklart ska vi kunna vara oense, men oenighet i det lilla får inte skymma vår enighet i det stora. Vi ska ju inte bara bevara den svenska jakten för kommande generationer, vi ska leda och utveckla den!

av /1 Kommentar

Vargmanifestation i Karlstad

•

Landshövding Eva Eriksson tar emot varguppropet

Jag kom just hem från Jägareförbundet Värmlands vargmanifestation på torget i Karlstad. Tänka att 500-600 människor är beredda att åka till torget en måndagkväll för att manifestera sitt missnöje med dagens obefintliga rovdjurspolitik. Flera hade åkt 25 mil!

Lennart Johannesson, som förtjänar stor eloge för att han ordnat det mesta kring manifestationen, inledde med att berätta om situationen i Värmland. Därefter talade Dag Rogen LRF och Göran Gunnarsson Jägareförbundet Örebro, följt av mitt eget inlägg. Vi följdes av landshövding Eva Eriksson som även hon redogjorde för den frustration hon och länsstyrelsen känner inför bristen på regional förvaltning. Landshövdingen underströk också att hon förstår landsbygdens frustration över en ökande vargstam. Landshövdingen vill minska antalet revir i Värmland och samtidigt ge utrymme för de ”genetiskt friskare” vargarna. Efter landshövdingens anförande överlämnade Lennart Johannesson ”varguppropet” med ca 7300 ”riktiga” namnunderskrifter till henne, symboliskt ihopknutet med ett tomt hundkoppel. De skall sedan lämnas av Eva Eriksson till miljöministern.

Vargsituationen måste förändras, det är inte rimligt att några län skall bära hela landets vargstam på sina axlar. Nu är det upp till regeringen att visa handlingskraft. Vi accepterar inte EU spöket som argument för att förhindra vargjakt i vinter. Problemet finns i Sverige, inte primärt i Bryssel!

 

 

av /13 Kommentarer

Äntligen överens med Djurskyddet!

•

Många av er har säkert sett Rovdjursföreningens och Djurskyddets utspel idag om en konsekvensutredning av löshundsjakten. Gunnar har förtjänstfullt redan kommenterat det föga genomtänkta inlägget. Jag blev tidigare idag uppringd av Ekot i ärendet och det blev ett litet inslag som ni kan höra här.

Någon mer än jag som hoppade till lite över Sten Stenssons svar?

”– Vi tycker att det i princip är oansvarigt att släppa jakthundar, när man vet att det finns varg och att det finns ett vargrevir. Då angrips jakthundarna ganska omedelbart och kan skadas och dödas.”

Så då var vi överens till sist. Löshundsjakt i vargrevir är ett stort problem. Allt skitsnack från Mikael Karlsson och andra om att vi väl ”får tåla” eller ”risken är så liten” är som bortblåst. Det tar debatten till en lite ny nivå.

Nu står valet mellan världens främsta viltförvaltning (som kräver löshundsjakt) eller varg. Världens främsta trafikeftersöksorganisation (som kräver lösa hundar) eller varg. Världens främsta älgstam (formad med löshundsjakt) eller varg och oacceptabla skogsskador för vår främsta exportnäring. Listan kan göras lång.

Hade man menat allvar med ett dylikt debattinlägg hade man inte bortsett ifrån att våra jakthundar är de friskaste raserna som lever längst och besöker veterinären minst. Man hade heller inte bortsett ifrån de 45000 vilt som körs på i trafiken varje år och som ofta kräver lösa hundar för att få sitt lidande förkortat. Att dessa föreningar ytterst drivs av ett jakthat kanske vi misstänkte lite till mans, det blev helt plötsligt bara väldigt uppenbart. Djurskydd intresserar dem bevisligen inte ett dugg… Då hade man nämligen begärt en konsekvensutredning av vargens återtåg, inte löshundsjakten.

Men, vi är överens om att vargen är ett jätteproblem för löshundsjakten och därmed vår viltförvaltning och världsledande trafikeftersöksorganisation. Det känns lite kul…

 

av /55 Kommentarer

Rovdjursföreningen och Djurskyddet provocerar vargar till döds!

•

Den senaste tiden har jag varit på resande fot. Jag har hunnit med att träffa EU kommissionen, EU parlamentariker, miljöministern, delar av miljö och jordbruksutskottet, riksdagsledamöter och rovdjursutredningen. I kväll är det manifestation för en regionalt anpassad rovdjurspolitik i Karlstad där även landshövdingen talar. ALLA diskuterar samma sak, hur skall en rovdjurspolitik utformas som kan accepteras av dem som skall leva med dem i sin vardag? ALLA anser att rovdjurspolitiken skall utformas så nära dem som berörs som möjligt, t o m EU. EU kallar det subsidiaritetsprincipen.

Men det finns en grupp som tycker tvärt om! Betraktarna med SRF och SNF i spetsen anser att vanligt folk inte skall få påverka sin situation. De anser att besluten skall tas i Bryssel eller i Stockholm och att den bästa lösningen vore att bl. a stoppa rennäringen, stängsla hela landsbygden och förbjuda jakt med lös hund! De har endast ett intresse, det stavas VARG! Inget pris är för högt att betala när det gäller varg. De offrar gärna andras ekonomi och livskvalité, speciellt som de själva inte riskerar att förlorar något!

I Finland sägs vargstammen ha minskat från 31 helfinska flockar till 8 på två år! Gift misstänks vara anledningen. De finska myndigheterna har helt tappat kontrollen, förvaltningen sker ”the Italian way”. I Finland säger man att det beror på att man passerade den socioekonomiska bärkraften när man hade ca 200 vargar. Landsbygden gör uppror! EU:s inblandning sägs också ha bidragit.

Betraktarsidans retorik är just nu, precis som i Finland, det största hotet mot landets vargar. Kanske är det de som egentligen driver nollvisionen utan att själva begripa det. Att som i dagens ÖP kräva en konsekvensanalys av löshundsjakten visar tydligt hur de arbetar. Genom att antyda att löshundsjakt skulle vara farligt inte bara för hundarna utan även för andra vilda djur än de djur de jagar försöker man misskreditera en urgammal nordisk jaktform och delar av landsbygdens människor. Dagens jakthundar har under lång tid avlats fram för att vara så skonsamma som möjligt för de vilda. Långsamma kortbenta hundar för rådjur och större snabbare för t ex älg.

Jag roade mig med att gå in på Agrias hemsida, som ÖP artikeln hänvisar till. Där testade jag årspremien för jakthundar och sällskapshundar, inkluderat livförsäkring. Det visar sig att sällskapshundarna kostar betydligt mera att försäkra än jakthundar. Givetvis för att våra jakthundar råkar ut för färre dödsolyckor och är friskare! En jämthund kostar i mitt test 1564 kr att försäkra medan en schäfer kostar 2377 kr för helår, Inte den bild som betraktarna vill förmedla! Jakthundar i Sverige tillhör sannolikt de friskaste hundarna i världen!

Debattinlägg som det som ÖP publicerade idag spär ytterligare på vargmotståndet. Vi skall inte bara tvingas leva med att vargarna dödar och äter upp våra hundar, nu vill de lösa problemet genom att förbjuda eller begränsa jakt med lös hund. De ständiga provokationerna mot landsbygdens intressen från vargkramarna äventyrar just nu vargstammens framtid. Istället för att ifrågasätta traditionella näringar och landsbygdens intressen, borde samhället överväga om t ex SRF som har mycket få medlemmar överhuvudtaget skall ingå i nationella råd eller ens vara remissinstans eftersom de ständigt motarbetar rovdjurspolitiken.

av /96 Kommentarer

Natur för alla?

•

Igår presenterade Naturvårdsverket sin utredning om hur vi framöver ska ställa oss till allemansrätten. Denna fråga har under flera år varit en grund för irritation bland många jägare och markägare och det är intressant att se de olika reaktionerna på utredningen. LRF säger att det är ett slag i ansiktet på de enskilda markägarna medan ekoturismföreningen ser det som en seger för fortsatt satsning på naturturism. Man säger därifrån till och med att man har ”försvarat allemansrätten”, som om den egentligen har varit hotad. Själv kan jag tycka att frågan vid en snabb titt är enkel och självklar. Nyttjar man allemansrätten som vi är vana vid så är det inga probelm, men börjar vinstdrivande företag ha andras marker som grund för sitt företags verksamhet så är det i mångas ögon inte längre grundat på allemansrätten. Där bör man kunna göra överenskommelser och avtal om nyttjanderätt och ersättningar mellan parterna. Problem uppstår självklar i en mängd gråzoner om vad som är kommersiellt. En lokal bärplockare som plockar till sin egen frys, men säljer ett större antal kilo bär eller färdig sylt på marknaden jämfört med en tillrest bärplockare som förser bäruppköpare med alla bär för att tjäna sitt uppehälle, finns det någon tydlig skillnad? Ett annat oklar exempel blir jämförelsen mellan en kommunal skola som bedriver verksamhet i skogen kontra en privat skola (kommersiell/vinstdrivande) som gör samma sak. Gråzonerna är många, men det gör inte att man ska vifta bort problemen!

Ett av de stora problemen vi har idag är att allt färre överhuvudtaget ger sig ut i terrängen. Självklart ska vi då inte skapa lagar och regler som försvårar för detta. Samtidigt är det ökande kommersiella nyttjandet av naturen en grund för osämja och konflikter som måste lösas. Att LRF har synpunkter på att man i utredningen pratar om att markägaren inte kan räkna med oinskränkt frihet att bestämma över sin egen mark kan man förstå. Man vänder till och med på frågan och säger att man inte bör begränsa allemansrätten utan se över vad som egentligen ryms inom markägarens rättigheter!

Visst ska alla kunna nyttja naturen och vi ska kunna samsas i bra samförstånd, men det känns lite märkligt när en grupp markägare eller jaktarrendatorer ger sig ut för en gemensamhetsjakt och upptäcker när man kommer ut att markerna är fyllda av bärplockare som man inte ens kan prata med. Jag har själv råkat ut för detta och för det mesta vill bärplockarna själva minimera eventuella konflikter, men det kan vara svårt när man väl är på plats ute i skogen.  Att det väcker irritation är självklart. Hade de som bedriver sin kommersiella verksamhet grundad på allemansrätten varit lite mer lyhörda för denna irritation hade man självklart tagit kontakt med markägare eller markägarorganisationer för att hitta flexibla lösningar. Kravet på inskränkningar bottnar i en frustration över att allemansrätten har ändrat karaktär från den enskildes nyttjande till företags nyttjande av andras marker. Tyvärr hör jag många gånger att de som nyttjar markerna och hänvisar till allemansrätten gör det som om det är en självklarhet att deras rätt att nyttja marken är lika stor som markägarens. Lite mer ödmjukhet runt detta skulle inte skada!

Utredningen ger inte lika många svar som den ställer frågor, mycket beroende på att allemansrätten är ett rätt vagt rättsligt begrepp. Men det var ju just det som var problemet! Vill man ha kvar den otydlighet? Det kanske är omöjligt att hitta en bra lösning när vi både vill ha ut folk i naturen och allt fler då väljer att göra det i organiserad form samtidigt som de som jagar eller på annat sätt nyttjar sin mark vill ha ett tydligare företräde framför allemansrättsnyttjande av markerna. Förslag om Länsvisa övervakare och centrala fonder för skadereglering känns inte som en rolig lösning. Som vanligt är det troligen det sunda förnuftet som måste få råda. Vill man långsiktigt bedriva någon form av verksamhet på andras marker kräver det ett gott samarbete, oavsett hur lagtexten ser ut. En dragkamp mellan rörligt friluftsliv och markägarintressen vinner ingen på! Kanske kan utredningen ligga till grund för fortsatta överväganden för några färdiga lösningar hittade jag inte i den!

Det vore intressant att höra hur andra ser på allemansrätten kontra markägandet i olika sammanhang? Vad tycker du?

av /30 Kommentarer