Pinsamt, miljörörelsen!

•

Det är skrämmande att konstatera att naturvårdsorganisationerna fortsätter sin antivargjakts propaganda. Den enda anledningen till att de kan fortsätta är att ingen i media ens försöker granska deras påståenden. Deras senaste gemensamma pressmeddelande har innehåller påståenden från tre ledande företrädare för WWF, SNF och SRF. Inget av de påståenden som de för fram är sant eller åtminstone inte hela sanningen. WWF:s Tom Arnbom följer upp med direkt lögn några dagar senare i SvD. INGEN ifrågasätter!

Vi börjar med Arnbom. Han påstår till att Sverige riskerar att få betala 100 miljoner om kommissionen tar Sverige till EU domstolen och vi blir fällda. Det är lögn! EU domstolen avgör enbart vem som har rätt i fråga om licensjakten 2010, kommissionen eller regeringen. Inget annat. De dömer inte några som helst böter i det här skedet.
Böter kan enbart utdömas om Sverige inte rättar sig efter en eventuell fällande dom och även då först efter att kommissionen begärt det av domstolen. Där är vi inte ens nästan! Pinsamt, WWF!

WWF fortsätter precis som de andra att hävda att regeringen valt att inte följa Vargkommitténs förslag. De framställer det som att det fanns samförståndslösningar som nu regeringen kastats i papperskorgen. Även det är lögn!

Följande var man överens om i åsiktförklaringen:

Utgångspunkter för vårt arbete är:
– gynnsam bevarandestatus för rovdjursstammar i Sverige
– livskraftiga ren- och landsbygdsnäringar i Sverige
– tydligt ansvarstagande gentemot ursprungs- och glesbygdsbefolkning
i Sverige
En långsiktigt hållbar förvaltning uppnås i första hand genom:
– dialog och samverkan
– acceptans för vargpolitiken hos en majoritet av medborgarna
– acceptans för vargpolitiken på landsbygden
– vetenskapligt grundade nivåer för gynnsam bevarandestatus
– beaktande av de socioekonomiska förutsättningarna och konsekvenserna av rovdjurspolitiken genom såväl förebyggande som kompensatoriska åtgärder
– helhetssyn, vilket inkluderar såväl positiva som negativa effekter av rovdjursförekomst på såväl nationell som regional nivå
– tillräckliga resurser för förvaltningens organisation och genomförande

Peter Egardh själv skriver följande:

De områden där kommittén har svårast att nå konsensus gäller den politiska inriktningen, förenklad skyddsjakt samt licensjakt och förslagen kring adaptiv förvaltning. Det är framför allt hur processen att ta fram gynnsam bevarandestatus ska utformas och när gynnsam bevarandestatus kan anses vara uppnådd som det finns olika uppfattningar om. Att införa licensjakt och förenkla skyddsjakten lyfts fram som två mycket viktiga förvaltningsåtgärder av landsbygdsnäringarna och jaktorganisationerna medan naturvårdsintressena visserligen anser att det är rimligt, men att det kan ske först när gynnsam bevarandestatus är uppnådd.

Det enda regeringen och riksdagen gjort är att ta beslut i de frågor där varg kommittén INTE kunde nå konsensus.

Mikael Karlsson hävdar att vargstammen inte har gynnsam bevarandestatus och att licensjakten därför strider mot EU lagstiftningen. Om han har rätt om licensjaktens utformning vet vi inget ännu. Den frågan har inte prövats i högre instans. Däremot har han fel i fråga om inaveln. Eftersom han hävdar att inaveln är det största problemet borde han stödja licensjakt på inavlade vargar. Det vetenskapliga underlaget visar otvetydigt att inaveln minskar mycket snabbare med selektiv jakt. Det effektivaste sättet att minska inaveln är just skjuta bort revir med hög inavelsnivå. Karlsson hävdar dock motsatsen! Pinsamt, SNF!

Ann Dahlerus, angriper som vanligt forskarna som inte tycker som hon. Hon skriver följande, – Det finns ingen seriös forskning som visar att den svenska vargstammen har uppnått gynnsam bevarandestatus och därför faller Naturvårdsverkets underlag för beslutet.
SRFs generalsekreterare sågar alltså nästan alla vargforskare inom Skandulv och ledande genetiker och menar att de är oseriösa. Istället vill hon påskina att det finns ”seriösa” forskare som hävdar vargstammen inte har nått gynnsam bevarandestatus. I andra sammanhang använder de ”oseriösa” forskarnas underlag om t ex inavelsgrader för att motivera sin sak. Pinsamt, SRF!

Jag vet att många, med fog, är mycket besvikna på Naturvårdsverkets beslut om jakt på bara 30 vargar. Det är ett hån mot oss som drabbas och strider enligt min mening mot intentionerna i riksdagsbeslutet. Men så länge miljörörelsens representanters lögner och halvsanningar tillåts styra opinionen kommer det att fortsätta. Jag och SJF kommer givetvis att göra allt för att ändra på både antalet och givetvis också stolliga villkor i beslutet. Sen får vi se om förvaltningsrätten fortfarande tycker att paintball jakt skall föregå riktig jakt!

Nu väntar en lång julhelg för mig och jag kommer att ägna mig åt annat än vargar. Om vindarna lägger sig väntar jullaxtrolling och dessutom återstår ett par älgkalvar på tilldelningen. 

God Jul och Gott Nytt År till alla er som följer min blogg.

 

 

 

av /32 Kommentarer

Fortsatt älgprat och en ny bekantskap

, , •

Hösten har rusat på och det är med full fart in i julkaklet nu. Jag kanske borde skriva oftare här, men ibland blir det liksom anat som kommer i vägen, jag kan väl bara hoppas på förståelse för det. Nåja, de senaste veckorna har varit fyllda av olika möten. En kretsordförandekonferens i Norrbotten följdes av ett förbundsstyrelsemöte som sedan följdes upp av ett älgförvaltarmöte i Lycksele. Oavsett var man är och i vilka sammanhang man träffas så kommer förr eller senare frågan om älgen upp. På kretskonferensen var det ändå relativt lugnt i den frågan, trots Länsstyrelsens beslut om att tillåta en förlängd jakttid på tre veckor inom två älgskötselområden i nordöstra delen av länet. Vilken tid man ska jaga älg och om man ska ha brunstuppehåll eller inte finns det delade meningar om, men att just detta ärende sköttes på ett olyckligt sätt var alldeles uppenbart. Att förvaltningsgruppen var oenig om upplägget på förlängningen, att Länsstyrelsen tog beslut utan att höra med viltförvaltningsdelegationen, att jägarföreträdare i aktuell förvaltningsgrupp fick reda på beslutet via en diskussionstråd på facebook, att många jägare i området inte fick något besked alls. Ja listan kan göras lång. Nu gjorde nog snö, mörker och kyla att antalet fällda älgar denna extra period blev minimalt. Det är ju just de förhållandena som gör att jakten avslutas så tidigt som den ändå gör i Norrbotten i förhållande till övriga landet. Men det huvudsakliga ämnet för konferensen var verksamhet kommande år och det märks en stor vilja att fortsätta visa upp sig både lokalt och på länet. I det stora hela en positiv stämning rakt igenom hela konferensen som dessutom hanterade frågan om valberedningarnas viktiga jobb inom föreningen på alla nivåer. På plats var både förbundsordförande Björn Sprängare och sammankallande i förbundets valberedning K-G Abrahamsson vilket uppskattades av de närvarande.

Att efter det övergå till en helg med rent älgprat med jägarföreträdarna i förvaltningsområdena i de fyra nordligaste länen ger en något annan vinkel på förbundets framtida arbete. Visst finns det framåtanda även i denna grupp. Många är starkt engagerade och kunniga. Men här finns också tecken på näst intill uppgivenhet då man tycker att samtalsklimatet mellan jägarna och markägarna har blivit hårdare efter att den nya älgförvaltningen infördes trots att intentionerna var att  gemensamt lösa de problem som finns. Här finns det en fortsatt lång väg att gå innan man kan säga att förtroende på alla nivåer är uppbyggt och förvaltningen av älgstammen sker gemensamt. Helgen ägnades i första hand åt kunskapsinhämtning. På plats var Göran Ericsson från SLU och pratade vandring, Johan Truvé från Svensk Naturförvaltning för att prata älgräkningar och ÄBIN samt Jägareförbundets egen Fredrik Widemo för att prata om älg och skog samt jägares och markägares attityder till älg. En intensiv och intressant helg med högt i tak där tankar och idéer bröts och jämkades.

Foto: Björn Sundgren

Sammanfattningsvis kan man säga att det i väldigt många stycken alldeles säkert går att komma överens även om man inte kan räkna med enighet i allt. Men för att komma dit måste man på allvar börja samarbete och inte styra med maktspråk. Vi måste helt enkelt inse att det är älg och skog som ska stå i centrum och förvaltas på ett samordnat och bra sätt. Vem som ska bestämma borde vara av underordnad betydelse! Om vi når närmare målen genom att jobba ihop måste det vara bättre än om någon får bestämma allt och det leder till att vi missar målet helt. Ett tecken på att vi är på väg mot dålig eller usel måluppfyllnad är de signaler vi får på fyllnadsgraden av årets tilldelning. Den verkar på sina håll katastrofalt låg. Om det är en sanning eller om datarapporteringen av skjutna älgar har havererat återstår och se. Klart är att avskjutningen som syns på nätet borde vara 100% i Norrbotten eftersom jakten har varit slut i mer än 14 dagar. Vi kan konstatera att det med all säkerhet inte är så!

Avslutningsvis fick vi också möjligheten att visa upp ett nära nog färdigt simuleringsprogram för älgavskjutning som har tagits fram av Jägareförbundet, Svensk Naturförvaltning och skogsindustrierna gemensamt (Samarbete!). En enkel modell som är ett utmärkt diskussionsunderlag i förvaltningsgrupper och i större jaktområden. Nu ska man inte förledas att tro att ett simuleringsprogram ger sanningen, men förhoppningsvis kan man få en bild över hur olika avskjutningsstrategier påverkar älgstammen de kommande åren. Ibland kan man få för sig att den som har den snyggaste presentationen äger sanningen. Så är det inte, men många gånger känns det svårt att argumentera mot en komplicerad modell som dessutom visar upp snygga kurvor i slutet. Oavsett hur snygga kurvor man producerar så är resultatet inte bättre än de data man sätter in! Glöm inte bort vikten av lokal kunskap som kan se om de snygga kurvorna är rimliga eller inte! När programmet är färdigt för allmänt bruk är lite oklart, men troligen strax efter nyår om allt går enligt plan.

Den nya bekantskapen då kanske nån undrar som fortfarande minns vad som stod i rubriken. Jag fick lära mig vem älgfrode är! Simuleringsprogrammet är döpt till det och uppenbarligen är det en nordiskt mytologisk figur till hälften älg till hälften människa. Googlar man på nätet så hittar man en del intressant tankar om hur en sån skulle ha kunnat se ut…

 

 

 

av

Fortfarande finns det lite tid kvar…

, •

…att sakta lunka med på skogspromenaderna och att rulla sig i snön fast ömma, slitna leder säger ifrån.
…att skälla till argt på hundarna närmast matskålen för att visa att maten bara är din.
…att ibland förnimma ditt tidigare lite pipiga drevskall från förr.
…att sno smutstvätt och samla i hundkorgen.
…att kramas och äta leverpastej.
…att sova gott i rumsvärmen, drömma högljutt och få ligga i sängen ibland.
…att tillsammans minnas tidigare års fågeljakter, långsimmet, ofta många hundra meter, i vassen efter skadskjutna änder och skallet när du hittade dem, jaktglädjen.
…att vara glad, snäll och go fast det gör ont i leder och muskler.

Hamilton, vår fina käraste gamla jaktspringer, snart 14 år. Fortfarande finns det lite tid kvar.
Men inte mycket…

Hamilton - när livet lekte.
Jaktspringern Hamilton – när livet fortfarande lekte. Foto: Madeleine Lewander
 
av /5 Kommentarer

Vem granskar vargjaktens kritiker?

•

Så fick vi äntligen ett riksdagsbeslut som kan skapa förutsättningar för en klok rovdjursförvaltning som även tar hänsyn till människor. Jag fick många glada tillrop igår. ”Nu firar ni väl med Champagne, var det många som skrev?”
Jag önskar att jag kunde det, men jag väntar! För än så länge har inget hänt i de Värmländska skogarna, det finns precis lika många vargar idag som igår och det är många!

Vad gäller genetiken är det så att intervallet 170-270 vargar bygger på att det finns invandring av en individ per generation (5 år), alltså finns det med som en förutsättning för intervallet. Foto: Jiri Hrebicek/Mostphotos

Jag vet inte om det blir någon vargjakt. Naturvårdssidan kommer att fortsätta sin sanslösa antijakt kampanj med alla till buds stående medel. Eftersom media sällan ställer en kritisk fråga till dem och framför allt aldrig granskar deras argument finns det risk att de lyckas. Min egen högst personliga bedömning är att de lyckas driva vargfrågan till EU domstolen. Men först återstår att se om de lyckas stoppa licensjakten via den svenska förvaltningsdomstolen som förra gången.

Efter en heldag med laxtrolling, det blev en liten öring och två stora gäddor, surfade jag runt lite på nätet för att följa upp naturvårdens reaktion på riksdagens beslut. Nu känner jag redan till deras lögner och halvsanningar, men en del intressant hittade jag.

För det första noterade jag att Naturskyddsföreningen uppenbarligen valt att inte skriva ett officiellt pressmeddelande om rovdjursbeslutet. Istället väljer de medvetet (?) att låta avgående ordförande Mikael Karlsson blogga på engelska, men i samma form som ett pressmeddelande! Karlsson hoppas tydligen skapa en internationell opinion mot svensk rovdjurspolitik eftersom han inte ens lyckades få med sig mer än 13 % av Sveriges riksdag. Ja inte ens det, ett par vänsterpartister röstade inte med sitt eget parti. Innehållsmässigt är det han skriver till stora delar lögn eller halvsanningar. Vem tror att ”Enhalvsanningärocksåenlögn Kjöller” kommer att granska hans blogginlägg? Inte jag i varje fall. Men jag kan ha fel, jag hjälper till med faktagranskningen.

  • Påstående: Det finns inget vetenskapligt stöd för de siffror som antagits av riksdagen. Årtionden av studier av vargar i Sverige har kastats överbord och ersättas av en otroligt politiserad process. Också när det gäller lo, björn, järv och kungsörn, de nu politiskt antagna mål, som påstår sig representera gynnsam bevarandestatus, har ingen saklig grund, säger Jan Terstad, chef för naturvård på Svenska Naturskyddsföreningen.

Sanningen: Alla siffror bygger på data på individnivå från den svenska vargstammen. Inget annat land i världen har ens möjligheten att bygga beslut på ett så grundliga vetenskapliga underlag. Jan Terstads kommentar är precis lika fel. Underlaget för lodjur, björn och järv bygger på sårbarhetsanalyser gjorda av Torbjörn Nilsson. NV har dessutom erkänt att det är de som räknat fel när de rapporterade för höga referensvärden till EU i juni! NVs nya referensvärdena för lodjur och björn lär hamna inom riksdagens intervall. Behöver jag säga att Terstad kommer från Artdatabanken!

Sen har vi Rovdjursföreningen. Ja, vad skall man säga om dem? Roger Olsson, ordförande, blev sur för att jag skrev om Jan Bergstam i ett blogginlägg och angrep mig i Nya Wermlands tidningen. Han tycker själv att de bara informerar objektivt och att de är verklighetsförankrade. Jan Bergstam intervjuades av Värmlandsnytt igår. När ni lyssnar på det han säger skall ni betänka att han varit chefredaktör för flera tidningar. ”Det här är ju ett beslut som man inte behöver ta så allvarligt på. Det här är ju ett politiskt beslut.” Är det fortfarande någon som undrar varför jag skrev blogginlägget? Samma syn på demokrati visade deras generalsekreterare i en tidigare debatt med Jesper Jönsson, Vargfakta. Hon kritiserade regeringen för att ”de ger folket vad de vill ha!”
I övrigt upprepar de mest samma lögner som SNF.

  • Påstående: Målen för rovdjursstammarnas gynnsamma bevarandestatus rimmar varken med vetenskapliga eller med EU-rättsliga krav. Till exempel baseras beslutet om 170-270 vargar på ett irrelevant underlag som inte tar hänsyn till den genetiska isoleringen och den höga inavelsgraden hos vargstammen.

Sanningen: I den första delen är det samma trams som SNF kommer med. Vad gäller genetiken är det så att intervallet 170-270 vargar bygger på att det finns invandring av en individ per generation (5 år), alltså finns det med som en förutsättning för intervallet! Det inflödet uppfylls idag. Inavel är ett problem, det kan inte förnekas. Men alla studier som gjorts visar att dagens invandringtakt, kombinerat med selektiv jakt, gör att inavelsgraden minskar snabbare än utan jakt! Så SRF som ser inavlade vargar som ett problem borde stödja selektiv jakt.
Huruvida licensjakten 2010 strider mot EU rätten har vi olika uppfattningar om! Men en sak är säker EU kommissionen har inget större mandat att bestämma i frågan än regeringen, de kan bara att låta domstolen avgöra tvisten mellan dem och regeringen.

Slutligen WWF, de är kritiska men återhållsamma. Intressant att de skriver, ”Om regeringen hade tagit kloka beslut för 6, 7 år sedan hade det troligen redan funnits förutsättningar för en licensjakt på varg idag”! Jag undrar vad de menar? Hade Art-och habitat direktivet sett annorlunda ut, utan t ex licensjakt 2010? Hade sårbarhetsanalyserna sett annorlunda ut om vi inte jagat 2010? Självklart inte. Efter många möten med dem vet jag vad de menar. Jaktlagstiftningen skall in under miljöbalken! Med licensjakt menar det inte reglering av stammen, de menar smulor åt dem som drabbas!

Avslutningsvis, riksdagsbeslutet är en stor framgång för SJF. Inte för att vi nått exakt dit vi vill, utan för vårt sätt att arbeta. Alla som följt senaste veckornas debatt och avslöjanden förstår att man bara kan vinna politikernas förtroende om de vet att det går att lita på det vi säger. Framgången bygger på att vi valt att vara med i matchen och tolkat regelboken och det vetenskapliga underlaget. Andra har valt att sitta i utvisningsboken redan från start. Avstängda från fortsatt spel lär delar av naturvården bli om någon väljer att granska matchen i efterhand!

av /147 Kommentarer

Skit eller av med hatten – en listning runt jakten

, , , , , •
En fortfarande lycklig jämthund . Foto: Madeleine Lewander

Senaste tidens skitlista:

  1.  Facebooksidan ”Ja till varg som” som högljutt, envist och aggressivt hävdar att inlägget på Facebook, där 17-åriga Emelie skriver om sin förtvivlan efter att ha förlorat sin jämthund Nettie till vargarna, är fejk. En vaken medlem på sidan som haft modet att ifrågasätta utspelet har skyndsamt blockerats, andra får snäsiga svar.  Det här höjer inte förtroendet för kramarsidan, inte ens i de egna korridorerna.
  2. Sveriges Radios Ekoredaktion som ”glömt bort”objektiviteten och låter journalister köra på med sin egen rovdjursvänliga agenda.
  3. Organisationer och jaktmotståndare som anser att alla hundar ska leva hela sina liv i koppel, vilket när det gäller vissa hundraser gränsar till att uppmana till djurplågeri.
  4. Facebook-profiler som kastar så mycket skit de över huvud taget kan till höger och vänster men inte vågar stå för sina åsikter utan gömmer sig bakom anonyma, påhittade signaturer.
  5. Artdatabanken som plötsligt försökte ändra 18 år gamla siffror angående antalet lodjur 1995 bara en vecka innan rovdjurspropositionen skulle upp i riksdagen.

 Av med hatten för:

  1. De jägare och även icke-jägare som oförtrutet fortsätter att försvara jakten i alla sociala medier. De har ett fantastiskt tålamod, håller god ton i alla lägen, hänvisar alltid till källor och fakta. Ni är fantastiska!
  2. Sune i min krets som ensam genomförde nästan 100 eftersök i vårt område förra året, oavsett väder, vind eller tid på dygnet. Och då är han bara en av eftersöksjägarna här.
  3. Jägaren Andreas Åström som i över ett dygn oförtrutet letade vidare efter sin borderterrier som fastnat i ett gryt. Hunden kom till rätta och mår bra. Ett bevis på den sanna kärleken till sin jaktkamrat.
  4. Jägarna i Bogesund som skänker viltkött till jul.
  5. Facebook-profilen, jaktkritikern, som vågade stå upp mot ”sina egna” när han, efter egna utforskningar, insåg att Emelie som var så ledsen efter att hennes hund tagits av varg, i allra högsta grad existerade. Fejkanklagelsen var bara ett fult grepp mot jägarna av FB-gruppen ”Ja till varg”.

 

av /9 Kommentarer

Spelet bakom lodjursbluffen!

, •
Lo i hagn
Man kan bli trött för mindre!   Foto: Gunnar Glöersen i hägn.

 

Det finns många i Sverige som litar på att myndigheter gör rätt. Jag har en gång i tiden tillhört dem som trott att tjänstemän på myndigheter vet vad de gör. Jag har också trott att någon granskar de beslut som tas, åtminstone i viktiga och kontroversiella frågor. Jag hade fel!

Numera vet jag bättre, det görs otroligt mycket fel och enskilda tjänstemän verkar driva sina egna värderingar under sin myndighetsutövning.

Förra veckan bestämde jag mig för att granska Naturvårdsverkets beräkningar av referensvärde för lodjur och björn. Idag var det Artdatabanken som blev före mål för mitt intresse.

Naturvårdsverkets vetenskapliga underlag för att fastställa referensvärde för de fyra stora är exakt det samma som regeringens. Ändå framställs det i media som om proppens referensvärden saknar vetenskaplig grund. Nu visar det sig att det var NV som inte klarade av att tolka det vetenskapliga underlaget. Man ”glömde” att dra av de norska lodjuren och björnarna. Vad som var fel kan ni läsa om i dagens skrivelse till Maria Ågren.
Det är allvarligt att den ansvariga myndigheten gör ett så fatalt misstag i en så kontroversiell fråga. Dessutom har de fortfarande inte gått ut och rättat sitt misstag, trots att de vet att den politiska kohandel handlar om bl a just referensvärdena och vem som skall ta beslut om dem. Kohandeln har nu brutit samman. NV:s felaktiga referensvärden är en av anledningarna. Nu återstår att se om NV justerar dem eller om de istället gör som Artdatabanken gjorde för fem år sedan, ändra beräkningssättet istället för att komma till samma resultat?

Artdatabanken är en lustig myndighet. Jag har genom åren haft många diskussioner med dem om olika arter. Nästan alltid visar det sig att de har fel eller åtminstone väljer att tolka data på ett sätt som förstärker hotbilder för vissa arter, men bortser från motsvarande hot för andra. När ejderstammen minskade med 50 % infördes den på rödlistan. Tror ni att rådjuret fick motsvarande rödlistning när den stammen minskade med ännu mer? Nej, rådjur är ointressanta djur för naturvårdens representanter!

Så hur var det med antalet lodjur 1 januari 1995 egentligen? Vad får Artdatabanken siffran 1700 lodjur ifrån? Jag begärde och fick ut underlaget redan efter ett par minuter. De skall ha kredit för att de faktiskt aldrig har försökt dölja något under de år jag haft med dem att göra.

Det första jag läser är att underlaget har lämnats av Rovdjursföreningens Robert Franzén! Franzén hävdar inte att det fanns 1700 lodjur vid EU inträdet. Han skriver att det fanns 2300!!! Det är samma man som jag minns kallade upp Olof Liberg till NV efter den första större lodjursinventeringen för att tillrättavisa honom. Han hade nämligen citerats i en  artikel i Svensk Jakt februari 1994 där han menade att det kunde finnas så mycket som drygt 700 lodjur i Sverige. De gillade inte Franzén och Bjärvall, de hävdade fortfarande att stammen var 200 djur! En av dessa, Franzén, hävdar nu att det fanns 2300 lodjur! Det betyder att en av Sveriges ledande rovdjurstjänstemän i så fall underskattade lodjursstammen med över 2000 djur på den tiden.

Artdatabanken valde dock att inte använda Franzéns 2300 lodjur utan valde istället 1700. Jag kan erkänna att det finns en osäkerhet i inventeringsdata från den tiden. Möjligen skulle man hjälpligt kunna applicera dagens kriterier för kvalitetsäkring på gamla uppgifter, men man kan även göra en enkel kolla av vad som är mest troligt.

Ingen torde säga emot om jag säger att andra halvan av 90-talet var den period då lodjurstammen ökade som snabbast. Det var då de spred sig in i de rådjurstätaste områdena i Mellansverige. Tillväxten har i Sverige har beräknats till 20-30 procent per år, lägre i norr och högre i syd. Om jag är väldigt försiktig och använder den lägre tillväxtsiffran för hela landet för att beräkna lodjursstammens utveckling från 1700 djur, det jagades ju också en del, skulle det ha lett till följande. År 2000 skulle det ha funnits drygt 4200 lodjur. Med den högre tillväxten skulle motsvarande beräkning ge 6000 lodjur. Rovdjursföreningens och Franzéns 2300 lodjur skulle med den lägre tillväxten ha ökat till 5700 lodjur redan år 2000, med den högre till 8500 lodjur. Någon som tro på det?

I ärlighetens namn måste jag väl redovisa motsvarande för 700 lodjur, Artdatabankens gamla siffra. Med lägre tillväxten blir det drygt 1700 år 2000 och med den högre tillväxten 2600. Låter lite mera bekant eller hur?

Det är nu tredje gången Artdatabanken kommer att få dra tillbaka sitt referensvärde för lodjur. Det är allvarligt, för tyvärr är jag helt övertygad om att andra arter på rödlistan behandlas lika illa och att satta referensvärden är fullständigt obegripliga och inkonsekventa. Jag behöver bara säga, gråsäl!

 

Uppdatering:   Fick idag tips om Artikel i Aftonbladet maj 1998. Finns det någon som fortfarande tror på Artdatabanken eller Rovdjursföreningens Robert Franzén?

av /60 Kommentarer

Ett ljus i mörkret

, •
Foto: Björn Sundgren

Mörkret sänker sig ganska snabbt över landet. Särskilt här uppe i norr är dagarna korta och även om snön har kommit och lyser upp lite så är dagarna onekligen korta. Det gäller då att hitta något som kan hjälpa till att skapa lite ljus i mörkret.

En helg nere i Stockholm är ju kanske inte riktigt vad alla skulle kalla en upplyftande upplevelse så här i jakttider, men mötet med alla länsordföranden blev en riktigt trevlig tillställning! Trots dystra besked för ett år sedan så har enträget arbete och kloka beslut vänt Jägareförbundets nedåtgående trend till en bra skjuts uppåt igen. Självklart känns det som ett bra stöd i ryggen för alla då man träffas, även om mycket återstår att göra för att nå de högt ställda målen i ”Jakten på framtiden”. Men en klart stigande kurva vad gäller medlemsantal följs också av en ny sifoundersökning som säger att 87% av Sveriges befolkning tycker om eller accepterar jakt! Det är inte heller någon större skillnad mellan norr och söder eller storstad och land. Den stora skillnanden från den förra undersökningen 2010 (då 86% tyckte jakt var OK) är att de yngre har blivit klart mer positiva och de äldre möjligen något mindre positiva. Visst är det kul!?

Vad är det då som gör den svenska befolkningen så positivt till jakt? Är vi unika? Nja, kanske inte ändå. Trenden att jakt accepteras av allt fler ser vi faktiskt över hela världen, men de nordiska länderna har en särställning vad gäller acceptansen. Det finns två saker som är av stor betydelse för om man gillar jakt eller inte. Känner man en jägare ökar acceptansen. Det känns ju bra att jägarna är så trevliga och sociala att det är positivt för jakten om någon som inte jagar känner en jägare. Vi är så många och finns i alla delar av landet och i alla yrken och områden så även om det är svårt att bättra på den höga siffran så kan vi definnitivt cementera den på en hög nivå genom att vara ännu mer öppna och trevliga mot de som ännu inte har förstått sitt eget bästa och själva blivit jägare. En annan viktig sak är om man har ätit viltkött eller inte. Har man fått smaka ur jägarens frys så förstår man bättre varför det jagas. Man är nämligen helt på det klara med att det som jägaren fäller ska tas tillvara på något sätt. Att det är fokus på vilt i matlagningen syns på flera håll i mattidningar och matsatsningar och viltköttet är en viktig del i satsningen matlandet Sverige. Lite förvånande är det då att Livsmedelsverket inte nämner viltköttet med en rad då de går ut med råd för klimatsmart mat. De kanske inte känner någon jägare, stackarna!

Självklart finns det problem med attityder till jägarna och jakten som vi måste hantera på både kort och lång sikt. Men kanske är den många gånger uppskruvade nivån på attackerna mot jakten som vi ser i media en bild av att de som attackerar inte känner att de får någon respons!? Kanske börjar de bli desperata? Kanske inser de att det räcker med att känna en jägare och få en köttbit någon gång i bland för att få nya supporters till jakten! Så allt vi behöver göra är att fortsätta vara trevliga och dela med oss så går vi en ljus framtid till mötes oavsett vintermörker eller inte!

En ny undersökning från Jordbruksverket visar också på att dagens ungdomar har allt att vinna på att bli jägare eller se till att känna någon som jagar!

Foto: Björn Sundgren

 

Helgen i Stockholm avslutades förresten med lite jakt också så den blev trevlig även på det sättet, även om jag inte fällde något vilt. Men unghunden fick känna på kronhjort på allvar, något jag inte kan bjuda på i skogarna i Norrbotten – än…

 

av

En liten rolig grupp med hundra procent bom

, , , , , •

Vi jägare fyller många syften. Ibland oanade. Bland annat bygger vår verksamhet upp en annan, faktiskt rätt rolig, grupps verksamhet här i Sverige, APU (Anti Poaching Unit). Denna grupp består av en samling lekfarbröder och -tanter vars huvudsyssla är att ogenerat smyga omkring i framför allt Roslagsskogarna och leta efter jägare som beter sig misstänkt.

jaktfika_mlewander
Vem vet, plötsligt händer det, kanske ålar någon av nissarna förbi just ditt jaktlag nästa gång ni fikar. Foto: Madeleine Lewander

Alla jägare är nämligen potentiella tjuvjägare. Gruppens tanke är också att ”skydda” vargarna mot dem, tjuvjägarna alltså.
Nu verkar också Värmland ha fått den äran.

Jag  vill i sammanhanget betona att Svenska Jägareförbundet tar bestämt avstånd från allt som har med illegal jakt att göra.

Gruppen hittar heller inte speciellt många tjuvjägare, faktiskt har de inte lyckats leta upp en enda i hela Roslagen. Polisanmälningarna från gruppen haglar men faktum kvarstår att precis allt de lyckats anmäla har lagts ner.
Ofta slår de också på stort när de polisanmäler. Räv- och vildsvinsfällor blir exempelvis misstänkta vargfällor och då skickas ärendet direkt till Länskriminalpolisen som utreder grova brott. Även där har allt lagts ner, enligt uppgift från Norrtäljepolisen.
Hundra procent bom sedan gruppen startade 2007 alltså!

Om det har med stora kunskapsluckor att göra eller bara ett rent jägarhat är svårt att veta. Förmodligen både och.

De skyddar enträget. I Roslagen händer det till och med att vargslagna älgar skyddas så intensivt av gruppen att inte ens vargarna själva vågar gå fram till sitt slagna byte och får äta någon annanstans. Det kallar jag effektivitet på hög nivå!

Gruppen smyger omkring i skogarna och spanar, dag som natt. En del jägare har uppmärksammat dem vid samling inför jakten eller under fikat i skogen när de har kommit ålande förbi i sina camoukläder eller helt sonika kört fram till jägarna i sina enorma, svartlackerade titta-här-kommer-jag-bilar.
De är förstås jättemystiska och kräver all respekt för i den här samlingen finns också alldeles riktiga…(sshh…jag viskar) poliser.

Nu har vargarna för tillfället, trots gruppens idoga spanande, vandrat ut eller på annat sätt försvunnit från Rialareviret i Roslagen. ”På annat sätt försvunnit” innebär förstås i den här lilla gruppen att vargarna är illegalt dödade.
Från början tjoades högt om att varenda utvandrad varg ”dödats av tjuvjägare”.
Och media hängde glatt på. Till och med den lokala morgontidningen skrev i sin ledare att vargarna sannolikt fallit offer för tjuvjakt.
Vartefter har det sedan uppdagats att vargarna, en efter en, mött helt andra öden. Det visade sig att de flesta vandrat över länsgränsen och blivit påkörda.

Nu saknas bara information om en varg. Vart den har tagit vägen vet ingen. Jo, lilla gruppen ”vet” förstås.

Det för tillfället vargtomma Roslagen skakade däremot gruppens hela existens. Vad var det nu för mening med att åla omkring i skogarna och se farlig ut i jättestora bilar?
Det ordnade sig. De har tills vidare sadlat om och istället blivit sakletare. Självaste Pippi Långstrump hade varit stolt!
Nu kryper de istället runt i skogarna och letar skrot. Och det är inte vilket skräpskrot som helst utan skrot som JÄGARNA har slängt! Förstås!
Och fortfarande letas intensivt efter fällor och åtelkameror. Hittar de en fälla är den alltid olaglig, det spelar ingen roll om den är laglig, den är olaglig i alla fall och ska polisanmälas. Helst ska också riksmedia upplysas om detta oerhört onda och, enligt gruppen, i jägarkåren allmänt förekommande fenomen.

Att det numera, efter en dom i Kammarrätten i Jönköping, anses att tillstånd ska ges för åtelkameror, spelar ingen roll i gruppens värld, för, ja ni vet, ”även om det är lagligt, är det ändå olagligt”.

Gruppen verkar nu också ha skaffat sig fäste i Värmland och ser ut att uppleva en ny vår. För här finns ju vargarna igen! Och en massa nya fällor och åtelkameror som ska polisanmälas. Livet i gruppen ser ut att ljusna!
Grattis Värmland! Dessutom är heeela riksmedia medbjudna på kalaset och många deltar utan minsta reflektion.

Vad gör man åt det här? Inte mycket, jag tror att de straffar ut sig själva vad det lider.
Och vem vet, plötsligt händer det, kanske ålar någon av de här nissarna förbi just ditt jaktlag nästa gång ni fikar.
Värre är det då med media som blåögt sväljer gruppens tokerier utan att blinka. Hur seriöst är det? Trovärdigheten i mediarapporteringen som pumpas ut till oss alla har fått ännu en spark i skrevet.

av /14 Kommentarer

Inga lillgummor där jag jagar

, , •
Jag har alltid blivit jämlikt behandlad av andra jägare. Foto: Rikard Lewander

Jaha, då var de påspädda igen via media, fördomarna om jägarna. Ett litet antal rikspuckon i Kronoberg beter sig illa mot några kvinnor på länsstyrelsen och vips är  jägarna, som grupp betraktad, sexistisk.

Jag har alltid blivit jämlikt behandlad av andra jägare. Foto: Rikard Lewander Varje dag blir kvinnor behandlade som mindre värda av machotöntar, det händer överallt och drabbar inte bara en liten handfull kvinnor på en länsstyrelse i Kronoberg. Hur kan det plötsligt bli så att just jägarna får bära machotöntansvaret? Visst, media skriver hela tiden ”vissa jägare”. Men upprepa det ett antal gånger så har du lyckats i din strävan att peka ut jägarna som grupp. Varför ens ta upp det?

Vi har värsta jättegänget sexister i Sverige och i hela världen. När då en liten klick jägare i Kronoberg beter sig illa, varför vill någon göra en stor, fet story av just dem? Jag ser bara ett syfte. För det är ju bara att bestämma sig för vilken grupp man vill svartmåla: Vissa tandläkare, vissa pizzabagare, vissa pappor, kanske till och med vissa tennisspelare eller, ve och fasa, vissa svampplockare…?

Jag har jagat i en herrans massa år och känner lika många jägare. Har befunnit mig i underliga jaktkonstellationer och sovit i min sovsäck  i jaktstugans enda rum med en massa andra sovsäckar omkring, innehållande manliga jaktkompisar, eller kvinnliga. Ibland blir det så, ibland är man bara tjejer, bara killar, ibland blandat och ibland är man ensam tjej.

Och läs nu det här, för det är viktigt. Jag har alltid blivit jämlikt behandlad i jakten tillsammans med andra jägare. Med gamla, unga, män och kvinnor. I jakten finns en glädje att dela. Där finns även en grundmurad kärlek och respekt för naturen, viltet, hundarna och själva jakten. När en jägare möter en annan undrar jag om inte det där ligger och lurar i bakhuvudet. Jag skulle tro, utan att veta, att den delade passionen för allt detta visar sig i respekt och ger en känsla av gemenskap. Oavsett kön.

Naturligtvis med vissa undantag.

Däremot händer det med jämna mellanrum att jag blir lilla-gummad i andra situationer. Vi har till exempel jaktmotståndaren och vargkramaren som alltid benämner mig ”blondinen” före mitt namn, kan läsas i kommentarer och bloggar. Stort grattis till honom.

Jag gillar tekniska prylar, sladdar, teveapparater och sånt. För flera år sedan var jag och min man inne i en affär för att köpa ny teve. Jag ställde alla frågor till den manlige försäljaren men varje gång han svarade, tittade han bara på min man som inte sagt ett knyst. Det var väldigt konstigt. Vi köpte ingen teve där.

I vårdsammanhang har jag blivit lilla-gummad och även i jobbsammanhang. Som många andra kvinnor drabbas jag då och då. Och det borde vara en mycket större och viktigare fråga att ta upp än att försöka lägga något slags ansvar på jägarna för att ett fåtal korkade individer i Kronoberg beter sig som idioter.

 

av /4 Kommentarer

Ett alltför kort hundliv

, •

Stella var trots att hon var så ung en starkt lysande stjärna på jämthundshimlen. Men tyvärr en stjärna som slocknade i ett stort svart hål.


Stella.

De senaste dagarna har varit fruktansvärda. Min 7 månader gamla jämthundstik dog i förrgår. En tänkt jaktkamrat ända fram till min pension dog i förtid. Det har nu gått nästan två dygn och tårarna sprutar fortfarande. Tänk att jag, en vuxen man, kan gråta i dagar för en liten hundvalp som jag bara fick två riktiga jaktdagar tillsammans med.
Stella var något utöver det vanliga. Jag har aldrig sett en valp som tog livet med sådan självklarhet. Hon var inte rädd för något, lät sig inte kuvas hur som helst. Vi slogs om ett ben en gång så att blodvite uppstod. Men humöret gick över när hon blev äldre, hon ville mest kramas här hemma. Den stora skogen var hennes hem. Vid fyra månaders ålder gick det inte att ha henne lös utan pejl. Hon drog en kilometer på sök efter något, hon visste nog fortfarande inte vad hon egentligen sökte. Men spännande var det och glatt kom hon tillbaka efter en halvtimme. Första gången hon var vid en sjö sprang hon rakt ut i vattnet efter en mås så att vattnet sprutade tills hon plötsligt upptäckte att det inte fanns någon botten. Men simma funkade lika bra, det fanns inte ens ett tecken på oro. Veckan efter hoppade hon från en halvmeter hög brygga rakt ut i sjön tillsammans med labben. Husse var imponerad, men hade helst sett att hon inte simmade alls eftersom sjöar och älvar kan vara dödsfällor speciellt när isarna lägger sig. När hon var sex månader gjorde jag ett mentaltest med färskt vildsvin på vajer. Några hundar var rädda, andra försiktiga och skällde nervöst på avstånd. Stella spetsade öronen när grisen kom farande och sprang utan minsta tvekan in på tre meter och öste på för full hals! Sen jobbade hon med grisen i 15 minuter tills jag kopplade henne.

Lördag och söndag i första älgjaktveckan blev hennes enda riktiga jaktdagar. På lördag sköt jag en kalv för henne. Det var egentligen dumt eftersom det var skenälgar. På söndag lät jag henne ansluta till min äldre jämtes ståndskall. Jag visste givetvis inte då att det skulle bli hennes första och sista ståndarbete.  Älgarna stod som älgar nästan aldrig gör, i en öppen gles tallskog. Jag kunde se allt som hände från första till sista stund. När hon i full fart sprang in på ståndet fanns inte minsta tvekan trots att jag inte vet om hon någonsin ens sett en levande älg. Hon sprang rakt förbi gammeltiken och öste på för full hals direkt på kon och kvigan. Först efter 45 minuter började hon fundera på var jag var. Hon tittade åt mitt håll och jag musade försiktigt på henne. Direkt sprang hon fram till mig och hälsade, satte sig bredvid mig och fick en Frolic. En klapp från mig, ett varsågod och så var det fullt ös igen tills jag 45 minuter senare sköt kvigan. En drömstart för husse och Stella, som också blev ett drömslut.

Stella var trots att hon var så ung en starkt lysande stjärna på jämthundshimlen. Men tyvärr en stjärna som slocknade i ett stort svart hål. Kanske är det de starkast lysande stjärnorna som just är på väg att sugas in i svarta hål?

Stella var en hund som såg fram emot att få fightas med älgar, vildsvin och björnar. Risken fanns givetvis att hon skulle komma att slitas i stycken av vargar. Nu blev det inte i sitt rätta element, skogen, hon dog. Det var istället sönderslitna vita blodkroppar som tog hennes liv. Stella dog i akut leukemi! Inte undra på att hon försökte hinna med allt som andra hundar behöver år för att göra.

I måndags, medan Stella kämpade för sitt liv, debatterade jag § 28 med Jan Bergstam, Rovdjursföreningen. Jag fick då en fråga av reportern som hade ställts i Nya Wermlandstidningen. Är det så att ni jägare släpper era hundar för att få tillfälle att skjuta varg? Just nu känns den frågan bara provocerande. Den visar på frågeställarens jaktfientliga inställning och totala brist på förståelse för vad jakt med hund betyder för många och vad en jakthund är. Jan Bergstam i sin tur svarade på en fråga från mig att lösningen varg-hund problematiken är att inte släppa sin hund.

Jan har fel. Stella var född till att jaga. Lika mycket som jag älskade den lilla gråa valpen. Lika mycket älskade hon att jaga. Precis som min äldre hund, Aika. Jämthunden är äkta en svensk ras som tagits fram för löshundsjakt på älg. En jämthunds liv ska inte bestå av promenader i koppel med bajspåse i handen på stadens asfalterade gator. En jämthund ska arbeta fritt tillsammans med sin husse i skogen. Att jaga älg utan hund är som att spela fotboll utan boll eller att spela golf utan klubbor. Löshundsjakten ska inte ifrågasättas och behöver inte ens försvaras med att hundarna faktiskt behövs för att förvalta klövviltstammarna. Löshundsjakten är ett kulturarv som har ett egenvärde och skall bevaras för sin egen skull. Löshundsjakten ger oss jägare och våra hundar mening i livet. Vi älskar det vi gör tillsammans. Därför blir också tragedin och saknaden över hundar som Stella så stor när de går bort.
Om tiotusentals hundägare vill fortsätta att leva ett liv med jakt och hundar är decimering av vargstammen ett lågt pris. Det är inte rimligt att vargkramare långt borta i städerna som ibland, med stöd av allemansrätten, kommer ut och tittar på vargspår och vargskit i vägkanterna på våra marker skall styra över hur vi ska leva våra liv.  Vi jägare älskar våra hundar och jakten med dem. Stellas efterföljare skall också få uppleva den glädje hon fick uppleva under sitt korta liv och framför allt få chansen att ge mig det Stella gav mig.

 

av /4 Kommentarer

Vårt eget, framsynta skogsbolag?

, , •

Det svenska folket har som bekant ett eget skogsbolag: Sveaskog. Fram till för några år sedan utmärkte de sig positivt när det gällde synen på viltförvaltning och hur man kan kombinera olika sätt att bruka landskapet hållbart och samtidigt minska skogsskadorna.  No more…


Kan vi inte enas om att vi BÅDE borde skapa mer foder och reglera älgstammen för att minska skadorna så effektivt som möjligt? Foto: Fredrik Widemo.
 

Mer eller mindre över en natt ändrades detta. Framsynta program för att skapa mer foder avslutades, och all verksamhet som berörde vilt flyttades åter in i moderbolaget. Viltfrågor fick plötsligt enbart hanteras av handplockade jägmästare. Över en natt blev Sveaskog bara ett bolag bland de andra, som tidigare sett Sveaskog som en avfälling. Vilket säkert känns bekvämt inom skrået, men är det verkligen vad vi vill med ”vårt” bolag?

Sedan dess har Sveaskog arbetat gemensamt med övriga bolag i viltfrågorna, och nu senast kraftigt höjt arrendepriserna. Enligt egen utsago för att få in fler unga jägare. Är detta logiskt???

Sveaskogs skogschef Herman Sundqvist har just bloggat om skogsskador och älgar. Sundqvist påstår i mäkta irriterad ton ”Särskilt okunnigt och historielöst är argumentet från jägarhåll att skadenivån omöjligt kan vara så hög när älgstammen är mindre än vad den varit tidigare. Frågan om hur mycket mat älgarna har att tillgå förbigås med tystnad.”

När bestred vi att det finns skador? Eller att skogsbolagen borde skapa mer foder för att mest effektivt komma tillrätta med problemet? Precis som Sveaskog för övrigt tidigare arbetade. Jag misstänker att Sundqvist redan läst vårt senaste debattinlägg i frågan, och att det bland annat är vad som orsakat hans blogginlägg. Jag rekommenderar Sundqvist att läsa vårt inlägg igen. Vad vi säger är att andelen skadade stammar inte duger som indikator för hur mycket älg man bör skjuta.

Sundqvist gör en jämförelse med betande får i en hage, och påstår att tallungskogsarealen halverats sedan 1980-talet. Och att mängden älgar därmed också borde halverats. Märkligt nog har Sundqvist missat att ungskogsarealen inte ändrats nämnvärt sedan 1980-talet (älgar äter inte bara tall, om man bara ser till att det finns löv), medan vi just precis HAR halverat älgstammen. Trots detta är skadorna fortfarande höga på sina håll. Varför?

Skogsbruket underlåter konsekvent att diskutera att vi genom ett alltmer intensivt skogsbruk fått mindre och mindre foder i skogen under merparten av omloppstiden. Tidigare kunde viltet även finna foder på andra ställen än på föryngringsytorna och i ungskogen. Går vi tillbaka till tiden innan trakthyggesbruket så hade vi flera hundratusen hektar permanenta buskmarker i skogen, mer flerskiktade lövmiljöer och mer bärris. Allt detta gav en permanent foderkälla. Det är en myt att trakthyggesbruket är vad som möjliggjort dagens klövviltstammar. Men givet dagens skogsskötsel så har viltet inget annat val än att söka foder där det samtidigt orsakar skador.

Utöver de kvantitativa felen med Sundqvists fårjämförelse så haltar jämförelsen även kvalitativt. Situationen kan snarare (men fortfarande inte helt korrekt) jämföras med en markägare som arrenderar ut betet i en hage. Samtidigt som betesrätten arrenderas ut börjar markägaren även slåttra marken. Först en gång om året, men sedan tas fler och fler skördar. Nu börjar betet begränsa slåttern och slåttern begränsar betet. Markägaren fortsätter dock slåttra, utan att ta hänsyn eller sätta ned arrendet för fårbonden. Istället höjer markägaren till slut arrendet, för att pressa ut den befintlige fårbonden. Och tror sig samtidigt stimulera fler unga att börja med får. Samtidigt som markägaren märk väl enlig lag är skyldig att sörja för att det finns goda livsbetingelser för fåren…

Svenska Jägareförbundet väljer precis motsatt väg, jämfört med Sveaskog. Vi ser oss alltmer om efter olika typer av kompetenser för att kunna skapa en modern, hållbar viltförvaltning där olika intressen måste vägas mot varandra. Jag har mycket svårt att tro att andra än utvalda jägmästare verkligen kan anse att en ekosystembaserad älgförvaltning enbart innebär att man ska reglera ned viltstammarna när skogsbruket blir alltmer intensivt. Det strider mot hela ekosystemkonceptet, liksom tanken att man måste finna avvägningar mellan olika ekosystemtjänster snarare än att maximera en av dem.

Det är inte jägarna eller resten av samhället som bortser från att viltet måste ha något att äta. Om någon gör det är det skogsbolagen. Sveaskog ledde tidigare utvecklingen mot ett mer multifunktionellt brukande av landskapet, och var på väg att genomföra andemeningen i den nya älgförvaltningen innan den ens definierats. Tyvärr övergavs alla dessa goda föresatser. Därmed ökar skadorna även om älgstammarna minskar. Och vi går mot ökande istället för minskade konflikter mellan aktörerna.

Om vi istället tar våra respektive ansvar och arbetar aktivt både med älgarna och med foderförvaltningen finns förutsättningarna för samsyn och en fungerande förvaltning. Jag håller helt med om att skadorna måste minskas på sina håll. Då måste vi dock använda hela verktygslådan. Framför allt kommer det krävas att vi använder det verktyg som forskningen visat är skarpast och ger bäst effekt.

Jag rekommenderar den intresserade att läsa kommentarerna till Sundqvists blogg; ffa är professor Lundqvists inlägg mycket läsvärda och tankeväckande när det gäller bristerna med dagens betesinventeringar, och hur resultaten används.

av /1 Kommentar

Är du en köttzombie?

, •

Det visar sig att de flesta som svarat på studien tycker att vi jägare ska tillhöra zombiegruppen…

En köttbulle? Foto: Sarah Nordlinder (hägn)
En köttbulle? Foto: Sarah Nordlinder (hägn)

En stor majoritet av svenskarna accepterar jakt. Så har det varit sen långt tillbaka. SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) publicerade senast 2012 en undersökning som visar att 79 procent av befolkningen är positiva till eller accepterar jakt.

Men i den senaste studien, som nu har ett år på nacken, har forskarna hittat på en ny, otroligt korkad uppdelning i två kategorier av en fråga som handlar om vad andra tycker om jägarens påstådda inställning till varför de jagar.

Vi har delats upp i två grupper. Studien ger där sken av att vi jägare jagar antingen bara för att det är spännande och avkopplande ELLER enbart för avkoppling och kött.

Vilken grupp tillhör just du?

Men eller hur! Det går inte att tillhöra någon av grupperna. Istället har jägarna här fått en snygg stämpel i baken där någon annan talar om för oss varför vi jagar. Och så bedömer andra vilken av respektive påhittade grupp som är okej att tillhöra.

Alla jägare tycker att jakten är avkopplande, oftast, det kan förstås variera och jag har svårt att tro att de inte tycker om viltkött.
Men att jaga är mer än avkoppling, kött och spänning. Det kan vara glädje, sorg, kärlek, oro, rädsla, trötthet, muskelvärk, hunger, skoskav, skador, ilska, törst, vänskap, samarbete, svett, prestation, lycka, olycka… you name it.
Och alla dessa ingredienser behövs för att jakten över huvud taget ska fungera. För vi är alla olika. Till och med jägarna, hör och häpna.
Det går inte att dela in oss i små orealistiska fack där någon ska tala om vad som är rätt att känna. Det viktiga är att viltet fälls med ansvar och respekt.

De två facken studien delat in jägarna i, banaliserar oss. Jag undrar dessutom vad syftet är? Varför är det viktigt att veta vilken hjärtfrekvens vi har när vi jagar?
I stort sett alla jägare upplever spänning i jakten. Att utesluta spänningen är enfaldigt. Den bara är där! Den kan aldrig, aldrig, suddas ut eller läggas i en kategori för sig själv.

Graden av spänning kan däremot variera. Är du en nybliven jägare är jakten förmodligen mer spännande än om du jagat i 60 år och skaffat dig en viss erfarenhet. Enligt studiens resultat är det alltså mindre okej att vara nybliven jägare. Hur hoppar man över det?

En hundförare som smyger på älgståndet, finns det någon som tror att han eller hon står orörlig på ett ben i en halvtimme när regnet vräker ner för att det bara är avkopplande eller för att det står en köttbit där framme? Svaret är spänningen.
Eller jägaren som pürschar rådjur, vem tror att han/hon ålar över hyggen och vattenfyllda diken i timmar enbart för avkopplings skull? Det är klart att det är spännande!
Samma sak att sitta på pass, vad blir jakten om man bara sitter och väntar på att en fylld frys ska komma vandrande inom skotthåll? Spänningen finns där också. Den kan inte tas bort.
För om vi tar bort spänningen, hur bra går en älgjakt med ett gäng köttzombies som sakta irrar runt i skogen? Eller snarkar i tornet och med oförändrad vilopuls slänger iväg ett skott efter en vandrande köttbulle som råkar passera. Är det jaktens sanna väsen?
Det visar sig att de flesta som svarat på studien tycker att vi jägare ska tillhöra zombiegruppen…
Och jaktmotståndarna har nu fått en egen liten statistik att åberopa i sin iver att ”sätta dit” oss jägare.
Jösses…

av

Betong och bajspåse nästa?

, , , •

Värt att kämpa för. Foto: Madeleine Lewander
Värt att kämpa för. Foto: Madeleine Lewander

Det är otäckt när man märker hur minnet av skogen, naturen, landsbygden och hela sättet att leva där, så snabbt rinner av en del människors sinnen.

Häromdagen blev det otroligt påtagligt, igen. Min Facebookvän Lennart skriver i en status:” Vargar gick in i såten. Fem hundförare gör nu allt för att få tag i sina hundar…”
Sedan följer ett par timmars tystnad. Vad händer? Har de fått tag i sina hundar? Någon har hört dem på radion och det verkar till slut som att alla hundar klarat sig. Den här gången.
Någon berättar att en jämte i närheten gick åt till vargarna igår. En annan berättar att hon tog in hästarna på kvällen eftersom någon sett att en flock på sex vargar uppehöll sig i närheten. Hon kunde höra dem ”skälla” från sin gård.
Sex vargar runt huset…

Jag undrar snart vem som klarar av att bo kvar på landsbygden. Allt fler flyttar därifrån. Livet funkar inte längre för många. Det man lever för går i kras. Samhällsservicen läggs ner, skolor, vård och jobben. De små samhällena kollapsar.

Det finns idag cirka 1 000 lanthandlare kvar i Sverige kan man läsa i en undersökning som Tillväxtverket gjort nyligen. Där svarade fyra av tio ”kanske” eller ”ej” på frågan om butiken kommer att finnas kvar om fem år.
Samtidigt som befolkningen bara i Stockholm, enbart via inflyttning, växte med nästan 10 000 personer 2012 enligt statistikomstockholm.se. (Flyttningsnettot är beräknat på skillnaden mellan antalet inflyttade och utflyttade.) Jag vill poängtera att nettot för antalet nyfödda/avlidna inte är med i beräkningen. Då hade nettoökningen blivit nästan 17 000 personer. Och det är på intet sätt något rekord.

Nu kämpar en hektisk skara långt ifrån de flesta berörda för att eliminera det som så många lever för – jakten med hunden.
Våra älghundraser, skulle de finnas kvar utan jakt?
Hur ska det gå för våra betande tamdjur? Ersättningen för stängsel räcker inte till på långa vägar.
Våra öppna landskap, vad händer med dem?
Det handlar inte om pengar. Ingen orkar med att ta hand om resterna av sin hund, sina får eller sina andra tamdjur hur många gånger som helst, oavsett ersättningsnivå.

Kommer vi alla att sugas in i flytta-till-stan-strömmen?

Det är otäckt när man märker hur minnet av skogen, naturen, landsbygden och hela sättet att leva där, så snabbt rinner av en del människors sinnen när de levt ett tag med asfalt, betong, bajspåsar och stängslade träd.
Plötsligt ska ursprunget ses ner på och bespottas, förkastas och till och med hatas. I en salig blandning av realityteve, naturfilm, Bamse och Bambi formas istället en romantisk, fullständigt orealistisk syn på naturen och livet där.
Är det för att rättfärdiga sig själva? Är det för att de själva inte längre får vara med där ute som de klandrar människor som faktiskt på riktigt befinner sig och lever sina liv i naturen?

Någonstans måste det vända. För jag tror på att vi människor vill leva i, med och bruka naturen.  Vi är ju för fasen en del av den.
Det är precis det allt fler glömmer.

 

av /1 Kommentar

Rovdjursföreningens egen Bagdad Bob!

, , •
 

Alliansens och Socialdemokraternas senaste pajkastning om rovdjursproppen spär bara på politikerföraktet och ökar känslan av att allt bara är tomma ord!

Maltaforsens Chiva 7 månader
Maltaforsens Chiva 7 månader

Sliten efter en veckas älgjakt är jag tillbaka på kontoret. Båda mina hundar överlevde första älgjaktsveckan och jag sköt en kviga efter en och en halv timmes fast stånd för min 7 månaders jämthundstik. Men den glädje man tidigare kände över hundar som söker ut och som har ett bra förföljande har förbytts i oro för vargattacker. Även under fast stånd tänker man mest på hur man skall agera om vargar attackerar just då. Ger de sig på älgarna först eller hunden? Andra har inte haft samma tur, de har fått sina hundar dödade eller skadade av varg. Allt fler hundförare är på väg att ge upp, de finner inte längre glädje i jakten. Själv har jag inte en tanke på att ge upp, löshundjakt är det som gör älgjakten rolig. Att sitta på pass eller att hänga efter en hund i lina är inget alternativ. Löshundsjakten har ett egenberättigande. Det är inte den som skall ifrågasättas, det är antalet vargar!

Samtidigt som vi jägare jagar med hjärtat i halsgropen för att skjuta de älgar vi vill och dessutom förväntas skjuta, går Rovdjursföreningens egen Bagdad Bob ut i media och misstänkliggör oss som vill försvara våra hundar eller tamdjur. Rovdjursföreningens propagandaminister, Jan Bergstam, hävdar att förändringen som innebär att det är länsstyrelsens besiktningsmän som först skall kontaktas istället för polisen vid § 28 skjutningar har lett till ”missbruk” av paragrafen. Att den enkla och självklara förklaringen till att fler vargar skjutits med stöd av § 28 är att antalet vargar ökat dramatiskt och att de sprider sig till nya områden bortser Bagdad Bob och Rovdjursföreningen helt ifrån. Inte heller redovisar de att i nästan alla de fall där vargar skjutits med stöd av § 28 har hunden eller tamdjur dessutom bevisligens skadats av vargen/vargarna.

Förändringen av § 28 initierades faktiskt av miljöåklagare Christer Jarlås. Nu påstår han att han ångrat sig! Inte heller han verkar begripa att dubbelt så många vargar betyder dubbelt så många angrepp och allt fler skjutna § 28 vargar.

Självklart är förändringen av § 28 bra. Nu kan man skjuta en varg som angriper tamdjur utan att bli av med vapnet på plats. Det har tagit upp till ett halvår att få tillbaka vapnet, trots att själva ärendet avskrivits nästan direkt. Dessutom är det väl bra att just skadegörande vargar skjuts när 100 vargar behöver skjutas enbart för att åtminstone stoppa tillväxten i stammen.

Rovdjursföreningen blir allt mer en liten sluten sekt för extremister. Jag har själv slutat läsa på deras facebooksida, jag mår fysiskt illa av att läsa det som skrivs där. Där florerar ett hat mot drabbade jägare, samer och tamdjursägare av sällan skådat format. Empati är ett främmande begrepp för dem.
Rovdjursföreningen, Nordulv, Wolf association m fl. är extrema organisationer som i alla lägen ser människor som förövare medan vargar alltid är oskyldiga. De inser det inte själva, men deras utspel och lyckade försök att stoppa skyddsjakter som den i Skåne och på Junsele tiken håller på att vända opinionen mot varg snabbare än vargen själv hade lyckats med. Det håller på att byggas upp ett otroligt varghat i vargbygderna. Det i sin tur förstärks av att ingen jag träffar längre verkar tro att våra myndigheter och politiker på demokratisk väg skall lyckas få ordning på svensk vargförvaltning. Alliansens och Socialdemokraternas senaste pajkastning om rovdjursproppen spär bara på politikerföraktet och ökar känslan av att allt bara är tomma ord! Alliansen och Sossarna tycker egentligen samma sak, men chansen att få några extra röster i nästa års val är viktigare än att lösa våra problem! Fortsätter ni på det här sättet förtjänar ni inga jägarröster! Rovdjursfrågan måste få en långsiktig bred politisk majoritet, det är vad ni har lovat!

Medan jag skriver det här inlägget får jag meddelande om att ytterligare en jämthund dödats av varg. Politiker gör något, tillsammans!!!

av /2 Kommentarer

Det är nu ni borde titta, antisar!

, •

#Älgjakten är något alla jaktmotståndare borde följa. Fast det ser kanske inte ut som de tänkt sig…

Här har jaktmotståndarna en suverän jättechans att verkligen följa och titta närmare på hur en älgjakt går till! Foto: Madeleine Lewander
Här har jaktmotståndarna en suverän jättechans att verkligen följa och titta närmare på hur en älgjakt går till! Foto: Madeleine Lewander

Jag tittar in en stund på TV4 Plays Älgjakten. Jakten rakt in i ditt vardagsrum 14-16 oktober. Jag ser Olle Häggström som sitter på pass i Uppland. Älgjakten följs också parallellt i Värmland och Småland. På halva skärmen ser man ett gäng jägare som fikar.

Funderar på vad jag tycker om det här och konstaterar att jag gillar det. Det är roligt och nästan lite gulligt. Fikat vid elden är mysigt, jägarna är trevliga och ser ut som människor gör mest. Precis som det är när man jagar älg alltså.
Bra att de också följer med hundförarna så att det kan bli lite mer spänning. Det där med att sitta på pass är kanske inte riktigt min grej.
Och det finns några kvinnor med, bra, jag hade gärna sett ännu fler.

Här har jaktmotståndarna en suverän jättechans att verkligen följa och titta närmare på hur en älgjakt går till! Om det är några som borde hänga med på liveteven så är det de.
Men det kanske inte blev som de tänkt sig? Var är de stackars strykrädda hundarna som tvingas jobba och vart tog de otrevliga och hjärtlösa jägarna vägen? De som härjar fram i skogarna och skjuter vilt omkring sig?

Hoppsan! De finns inte! Då är det kanske inte så roligt att titta. Enklare då att gå ut i media som förbundsordföranden Camilla Björkbom från Djurens Rätt. I tidningen Metro kallar hon det hela osmakligt. Här går jägare omkring och tycker att det är roligt att jaga. En del skrattar till och med.
Om man nu måste jaga ska det vara tråkigt, tycker Djurens Rätt. Något man är tvingad att göra, som ett purket måste.

Hon har så fel. Att jaga är roligt och spännande och det är inget vi skäms för. Vid själva skottet är det dock allvar. Varje jägare vill åstadkomma ett bra och dödande skott. Det är vårt ansvar.
Men i undantagsfall blir det fel i alla fall. Det en av jägarens värsta mardrömmar. Att minska skadskjutningar är något vi alltid måste jobba med.

Älgen har levt ett fritt liv utan stress fram till det dödande skottet. För en älg är precis alla andra sätt att dö på värre. Älgköttet är det bästa tänkbara ekologiska kött som går att få tag i. Vi människor äter ju kött, det glömmer jaktmotståndarna ofta.

Nu har jaktlaget i Värmland fällt en tjur! Grattis till det!

 

 

 

av