Jaha, då var de påspädda igen via media, fördomarna om jägarna. Ett litet antal rikspuckon i Kronoberg beter sig illa mot några kvinnor på länsstyrelsen och vips är jägarna, som grupp betraktad, sexistisk.
Varje dag blir kvinnor behandlade som mindre värda av machotöntar, det händer överallt och drabbar inte bara en liten handfull kvinnor på en länsstyrelse i Kronoberg. Hur kan det plötsligt bli så att just jägarna får bära machotöntansvaret? Visst, media skriver hela tiden ”vissa jägare”. Men upprepa det ett antal gånger så har du lyckats i din strävan att peka ut jägarna som grupp. Varför ens ta upp det?
Vi har värsta jättegänget sexister i Sverige och i hela världen. När då en liten klick jägare i Kronoberg beter sig illa, varför vill någon göra en stor, fet story av just dem? Jag ser bara ett syfte. För det är ju bara att bestämma sig för vilken grupp man vill svartmåla: Vissa tandläkare, vissa pizzabagare, vissa pappor, kanske till och med vissa tennisspelare eller, ve och fasa, vissa svampplockare…?
Jag har jagat i en herrans massa år och känner lika många jägare. Har befunnit mig i underliga jaktkonstellationer och sovit i min sovsäck i jaktstugans enda rum med en massa andra sovsäckar omkring, innehållande manliga jaktkompisar, eller kvinnliga. Ibland blir det så, ibland är man bara tjejer, bara killar, ibland blandat och ibland är man ensam tjej.
Och läs nu det här, för det är viktigt. Jag har alltid blivit jämlikt behandlad i jakten tillsammans med andra jägare. Med gamla, unga, män och kvinnor. I jakten finns en glädje att dela. Där finns även en grundmurad kärlek och respekt för naturen, viltet, hundarna och själva jakten. När en jägare möter en annan undrar jag om inte det där ligger och lurar i bakhuvudet. Jag skulle tro, utan att veta, att den delade passionen för allt detta visar sig i respekt och ger en känsla av gemenskap. Oavsett kön.
Naturligtvis med vissa undantag.
Däremot händer det med jämna mellanrum att jag blir lilla-gummad i andra situationer. Vi har till exempel jaktmotståndaren och vargkramaren som alltid benämner mig ”blondinen” före mitt namn, kan läsas i kommentarer och bloggar. Stort grattis till honom.
Jag gillar tekniska prylar, sladdar, teveapparater och sånt. För flera år sedan var jag och min man inne i en affär för att köpa ny teve. Jag ställde alla frågor till den manlige försäljaren men varje gång han svarade, tittade han bara på min man som inte sagt ett knyst. Det var väldigt konstigt. Vi köpte ingen teve där.
I vårdsammanhang har jag blivit lilla-gummad och även i jobbsammanhang. Som många andra kvinnor drabbas jag då och då. Och det borde vara en mycket större och viktigare fråga att ta upp än att försöka lägga något slags ansvar på jägarna för att ett fåtal korkade individer i Kronoberg beter sig som idioter.
Puckat var ordet!
En som var lika puckad var gubben på länsstyrelsen som tyckte att jägare är halvalkoholiserade glesbygdsbor. Jodå, nog är vi UFOn alltid.
Men visst vore det bra om vi slapp sådana här härskartekniker i debatten. En annan mästare på området är den avgående Mikael Karlsson. Hans sätt att bemöta Lena Ek är nog bland det gubbigaste man någonsin läst. Din upplevelse med ”blondinen” ligger också högt upp på gubbvarningsskalan, kanske i klass med fotbollsförbundets senast fadäs.
Tyvärr har vi för få kvinnor i våra jaktlag, men det blir bättre och bättre med tiden.
Nu är jag ingen jägare så jag har inga erfarenheter hur det fungerar. Men de situationer som du beskriver utanför jakten har jag också varit med om tyvärr. Just det där nonchalerandet, bara för att jag råkar ha en manlig kompanjon med mig. Det har hänt både privat och på jobbet. Lite som att bli dumförklarad och omyndigförklarad utan att man ens har hunnit visa vem man är eller vad man kan.
Det kan ju hända att ditt rykte som jägare har gått före dig, och breddat vägen för dig. ”Hon är duktig”, ja så då är hon reko, ungefär så.
Vi kan inte få ett jämställt samhälle förrän de män som har problem, förändrar sitt beteende och attityd och ser oss som lika mycket människa som alla andra.
WORD. Jag är nästan uteslutande ensam och ung tjej på jakt- och fixardagar, möten och resor men har aldrig blivit behandlad illa eller annorlunda för det. Snarare tvärt om är just jaktsammanhang de där jag känner mig som mest accepterad som den jag är. Hundarna-jakten-gemenskapen är många gånger den enda, åtminstone största anledningen för mig att kliva ur sängen på morgonen, när resten av världen ter sig vara upp-och-ned.
Sedan har jag varken fingrar eller tår nog att räkna de tillfällen som machoförsäljare både inom teknik- jakt eller dagligvarubutiker ignorerat eller idiotförklarat mig, men inte äldre, oftast manliga vänner. Men dessa människor med en något föråldrad attityd har ju som du säger också visat sig existera inom samtliga sektorer.
Vågar mig på en liten gissning att dom jägare i Kronoberg som avses inte har några kvinnor med i jaktlagen. Det är min erfarenhet att förakt mot kvinnor, invandrare, jägare eller andra, nästan alltid blommar som värst i miljöer där dessa människor inte förekommer.
Undantag kan man säkert hitta, men den rent allmänmänskliga reaktionen är att när man väl lär känna varandra som arbetskamrater eller likasinnade så försvinner mycket av dumheterna. I det här fallet finns ju anledning att tro att den gamla stad/landet konflikten spökar. Många som växer upp i våra städer kan inte med någon kroppsdel begripa hur folk kan tycka om att jaga. I det tror jag man kan hitta en stor del av förklaringen till både detta och t.ex. konflikten i vargfrågan.
Jägare är aliens i många stadsmänniskors ögon och jakt är något av det mest föraktliga man kan tänka sig, speciellt om jägarna tycker det är trevligt.
Svårt att komma åt det där tror jag, en del jägare och landsbygdsbor ger ju igen med samma mynt och gräver skyttegravarna ännu djupare. Fullt förståeligt, men inget som bidrar till någon lösning. Tålamodsprövande långsiktigt opinionsarbete är nog det enda som kan förändra något, men jag förstår om inte alla orkar tänka så.