Är du den ultimata jaktkamraten?

, •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

 

När jag häromkvällen satt och vaktade på vildsvin, som inte alls var samarbetsvilliga eller hade några exhibitionistiska drag, började jag tänka på alla de fantastiska jägare jag haft förmånen att jaga med. Alla unika och bra på sina sätt. Och det är naturligtvis så det ska vara. En skön blandning av olika karaktärer i jaktlaget.
Men om man skulle välja ut det allra bästa från var och en så skulle man få fram den ultimata jaktkamraten. En fiktiv person som kan verka helt perfekt.

Men faktum är att många av de människor jag jagat med under åren lever upp till väldigt mycket på följande lista.

Så här ser den ultimata jaktkamraten ut för mig:
• har minst en bra jakthund,
• har bra jaktmarker, där jag är välkommen
• har alla tänkbara maskiner som kan behövas i eller kring jakten
• kan i stort sett allt om vapen och hjälper naturligtvis mig med allt, samt har egen nyckel till skjutbanan
• har alltid extrakläder, hörselskydd, handskar, sockar och stövlar i bilen
erbjuder sig ofta att ta passet längst bort
• har en stor kaffetermos, som aldrig tar slut
• vill bygga torn och röja pass
• hjälper till att släpa tunga vilt, utan att kommentera de flåsande ljuden och de raster jag behöver för att överleva
• har förstånd att bryta en såt i rätt tid,
• har förstånd att envist hålla ut när så behövs
• lever upp till gemensamma regler och säger ifrån när någon bryter mot dessa
• säger inte mer i radion än man behöver…
• säger att min hund är fantastisk, även när den jagar i bakslagen eller inte ens gör det…
• ser skillnad på sak och person
• ställer upp, när det verkligen behövs som mest
• älskar att installera kartor och program på telefoner och pejlar
• lyssnar på alla i jaktlaget och framhäver inte sig själv
• lyfter fram det positiva i allas beteende, vilket även skulle kunna innefatta snarkningar i jaktstugan
• har omättlig jaktlust
• inser att jakt ska vara trevligt för alla deltagare
• vill alla väl och delar med sig av sin kunskap
• har alltid en tumstock, kniv och en verktygslåda med sig ifall något behöver repareras
• kan göra upp eld när och var som helst, och har alltid korv i ryggsäcken.
• duktig på att laga mat
• har humor
• håller hårt på jaktetik
• har alltid en extra dosa snus
• låter mig ge hjälp tillbaka, även om personen inte behöver hjälpen

Har jag glömt några egenskaper? Kommentera och fyll på listan, eller skriv vilka egenskaper ni helst vill se hos era ultimata jaktkamrater.

För våra verkliga vänner vill vi inte ändra på. De är ultimata precis som de är.

av /3 Kommentarer

Färre vildsvin och mindre skador tack vare jägarna

, , •

Mobilt torn vete

Flyttbart torn i mognande vete, redo för vildsvinen. Foto: Fredrik Widemo.

Häromdagen var jag ute och satte upp flyttbara torn i den mognande grödan. Inom några dagar kommer troligen vildsvinen på besök, och då gäller det att vara beredd. Jag är långt ifrån ensam. Runt om i södra och mellersta Sverige går nu jägarna ut nattetid för att skydda grödorna. Utan oss hade skadorna varit mycket värre, och det hade varit svårt att bedriva jordbruk på sina håll.

Jordbruksverket och SCB har just släppt en undersökning av skador på grödor. Rapporten visar att 8-10 % av åkerarealen hade någon form av viltskada, och att det totala skördebortfallet var 1-2 % för spannmål respektive vall 2014. Framför allt var det vildsvin som brukarna ansåg orsakat skadorna på växande grödor.

En till två procent låter förstås inte mycket. Skördebortfallet från marknära ozon uppskattades till exempel till 10 %, och vi hade rekordskördar förra året. Men. Det finns de som drabbas hårt och det finns stora geografiska och lokala skillnader. Skadorna var störst i skogsbygd, där det redan är tufft att vara bonde.

Undersökningen bekräftar den bild vi haft från tidigare. Totalt är skadorna små, men det finns brukare som drabbas hårt och har helt oacceptabla skador. Där måste det till insatser. De undersökningar jag själv genomförde 2014 (som rörde växtsäsongen 2013) visade att brukarna och jägarna var helt överens, både när det gäller skadornas storlek och om de är acceptabla.

Efter toppåret 2012-2013 har vi skjutit ned vildsvinsstammen kraftigt på många håll, framför allt där vi tidigare hade stora problem. Vi har faktiskt åstadkommit ett unikt trendbrott. När jag var på viltforskarkonferens i Bryssel härom året ville vildsvinsforskarna att vi skulle komma ned till Tyskland och berätta hur vi hade lyckats med detta. Inte minst då utfodring är strikt reglerat i Tyskland, men inte i Sverige. Vi har alltså något att lära ut till kontinenten, inte bara tvärtom som vi kanske tidigare trott.

Svaret är förstås samverkan, samverkan och åter samverkan. På lokal nivå. Vi vet att det går att komma tillrätta med skadorna genom jaktlig samverkan under den vanliga jakten, i kombination med jakt i grödor, skrämselåtgärder, avledande utfodring och viltåkrar.

Idag jagas det vildsvin i ungefär hälften av de växande grödorna där det finns vildsvin. Troligen skulle skadorna minska om vi ökade den andelen, och var flitigare. Detta är dock inte bara jägarnas ansvar. Förra året stod över 100 jägare redo att rycka ut och hjälpa lantbrukare att skydda grödor nattetid i Sörmland. Utan kostnad (men även utan ersättning) för brukaren. De fick dock inte en enda påringning.

Samverkan måste bygga på ömsesidig förståelse och acceptans för varandras intressen. På de flesta håll fungerar detta redan, medan vi på andra håll har en bit kvar. Lösningen måste vara gemensam och bygga på respekt och samarbete.

Det går bevisligen att bedriva jordbruk med acceptabla viltskador. Inte trots jägare, men på sina håll delvis tack vare jägare. Ibland kan man få motsatt bild presenterad genom media, och det gagnar knappast en fungerande samverkan. Eller viljan att vaka nattetid.

Låt oss istället bygga vidare på den fungerande samverkan som finns!

 

av

Varför är vi i Almedalen?

, , •
Seminarium med Miljöpartiet i Almedalen. Foto Magnus Rydholm

Seminarium med Miljöpartiet i Almedalen. Foto Magnus Rydholm

 

Idag är värmen tryckande och den enda platsen där jag kan koppla av, och få igång hjärnan, är i skuggan av grannens stora ek. Nyss hemkommen från politikerveckan i Almedalen är jag lite sliten. Under veckan är det långa fullspäckade dagar där man aldrig hinner tänka eller reflektera. Människor finns överallt och ett konstant sorl av politiska ambitioner vajar som en ljum sommarbris över de trånga stenlagda gatorna i Visby. Förbundets schema är därför både ambitiöst och intensivt.

Någon kanske undrar varför Svenska Jägareförbundet är på plats i Visby? Låt mig då förklara detta. Precis som alla andra organisationer, politiker, myndigheter och många företag är Jägareförbundet en organisation som verkar i samklang med övriga samhället. Jakt är ingen isolerad företeelse som kan pågå utan att övriga i samhället har åsikter om hur vi släpper våra hundar och brukar naturen. Tvärtom har allt fler har åsikter om jakt och natur.
Förbundets syfte med att vara på plats i Almedalen är därför att möta så många människor som möjligt och förklara vad viltförvaltning är, vad den betyder och vilka samhällsvärden den ger, med andra ord skapa en positiv bild av oss jägare.

Ni har säkert reagerat över en del opinionsbildares begränsade kunskaper kring viltförvaltning eller natur i allmänhet, samt att en del av dessa kanske bara hämtar kunskap från organisationer som inte tycker som vi.
Förbundet vill att så många som möjligt förstår hur mycket kunskap jägarna har om naturen, hur viktiga vi är för att få en bra och klok viltförvaltning i landet.
Jakten är på väg mot samförvaltning av viltet. Men i denna ekvation måste också människan och andra näringar i förlängningen finnas med – en helhetssyn på hållbar viltförvaltning kräver att det finns plats också för människorna.

Det är därför som vi träffar alla politiska partier, olika myndighetspersoner och många andra människor. Vi pratar jakt och förklarar varför vi tycker som vi gör och berättar om all saklig och opartisk fakta som lämnas ut till såväl myndigheter, privatpersoner och politiker.
Jägarna har en oerhört viktig roll i viltförvaltningen och det är vårt engagemang som gör att den fungerar så bra. Långt ifrån alla förstår detta.
Men vi lyssnar också väldigt mycket. Alla de människor som har åsikter om natur, djur och jakt har ofta en anledning till sitt ställningstagande. Förbundet måste förstå hur andra parter i samhället diskuterar och argumenterar för att kunna analysera och ligga på rätt nivå med kommunikationen.

En annan viktig aspekt till varför vi ordnar minst tre strukturerade möten varje dag (och därtill många andra träffar) är att skapa bra relationer. Inte bara med organisationer som tycker som vi, utan med alla. En bra dialog även med de som kanske betecknas som våra motståndare är en förutsättning för att kunna utveckla och försvara jakten och viltvården.
I Almedalen höll vi också ett seminarium. Vi bjöd in Miljöpartiet för att diskutera frågor där vi inte är som hund och katt. Det är med andra ord inte tal om att kompromissa med våra åsikter, utan försöka lyfta blicken och hitta frågor där vi tycker ganska lika och där det kanske finns möjlighet till samarbete.
Exakt så gör vi med alla partier. Men eftersom det funnits en kraftig låsning med Miljöpartiet kring vargar och djurskyddsfrågor så behövdes det att hitta en väg framåt. Därför blev det ett seminarium. Ta gärna en titt på hela debatten genom att klicka här.

Efter seminariet så var nog bägge parter ganska nöjda. Lokalen var fullsatt och debatten har med stor sannolikhet öppnat dörren för framtida diskussioner.
För mig personligen var den viktigaste punkten att det blev tydligt för Miljöpartiet att det måste lägga förslag som är bra för jakten, inte bara förslå inskränkningar, om det med trovärdighet ska kunna säga att partiet är positivt inställt till jakt. Det ska bli spännande att se om detta leder till någon konkret handling.
Förbundet fick också en tankeställare. Spelar vårt bevarandearbete, kring exempelvis fjällräven, någon roll om klimatförändringarna fortsätter? Förbundet behöver kanske tydligare ta ställning kring klimatet och ha distinkta åtgärder kring vad jägarna kan bidra med. Denna fråga kommer inom närtid att landa på förbundsstyrelsens bord.

Spelar vårt deltagande i Almedalen någon roll, och gjorde vi någon nytta?
Jag kan med högburet huvud svara ja på dessa frågor. Alla möten vi haft har definitivt lett till att vi säkerställer hög acceptans för jakt och att samhället får kännedom om vilken kunskap om vilt och natur det finns i Jägareförbundet. Vårt deltagande hjälper med andra ord oss att uppnå minst två av våra strategiska mål.

När temperaturen ligger runt 30 grader känns det overkligt att flera stora jaktpremiärerna ligger ganska nära i tid. I skuggan av eken tänker jag framåt på mina inbokade dagar i kalendern – 1 augusti, 16 augusti, 21 augusti – och undrar om våra jaktpremiärer är så säkra och självklara som många av oss tror. Vilka typer av utspel eller fakta som skulle kunna förändra jaktstarten för exempelvis björnen?
Det behövs någon som förklarar och står upp för jägarna, någon som samhället har bra relationer med och litar på, någon som kan prata med alla parter, någon som finns representerad över hela landet, någon som har kunskapen och förmågan, någon som har förtroende i samhället.
Det är därför som vi i Svenska Jägareförbundet är i Almedalen.

Visby är fullt av människor under Almedalsveckan. Foto Magnus Rydholm

Visby är fullt av människor under Almedalsveckan. Foto Magnus Rydholm

I Ödins Garveri, precis jämte scenen i Almedalen, håller Svenska Jägareförbundet till. Foto Magnus Rydholm

I Ödins Garveri, precis jämte scenen i Almedalen, håller Svenska Jägareförbundet till. Foto Magnus Rydholm

 

av

En ”ny” viltmyndighet

•
NV

Naturvårdsverkets nya viltstrategi sopar rent framför egen dörr? Foto ©: Fredrik Widemo

Naturvårdsverket presenterade under tisdagen sin Strategi för svensk viltförvaltning i Almedalen. Glädjande nog verkar det som om NV har tagit till sig en hel del av den kritik som framförts mot dem. Nu sätts fokus på att främja brukande av vilt som resurs och en ekosystembaserad samförvaltning. Genomförs strategin kostnadseffektivt och pragmatiskt kan det här bli hur bra som helst.

Sedan den nu nedlagda Jaktlagsutredningen föreslog en ny viltmyndighet har den nya regeringen låtit NV ta fram en strategi för viltförvaltningen. Den får väl närmast ses som en avsiktsförklaring och ett avstamp med NV kvar vid rodret. En ny myndighet känns rätt avlägsen…

Precis som när NV nyligen genomförde seminariet Skogens guld, så är det tydligt att myndigheten tagit till sig av Jägareförbundets kritik att ingen myndighet har ett uppdrag att främja brukandet av vilt som resurs. Nu lyfts främjandet av brukande fram som första punkt. Det är självklart utmärkt, och en central fråga när vi ska kompromissa mellan olika ekosystemtjänster som viltkött och talltimmer.

NV betonar även vikten av att ha en adaptiv, ekosystembaserad samförvaltning som utgår från ett lokalt perspektiv. Många tunga ord, men extremt viktigt. Därmed ska förvaltningen byggas underifrån och vi ska inte förvalta viltstammarna var för sig. Vi ska inte heller bara förvalta viltet, utan även fodret. Om det är något som absolut alla verkar vara överens om just nu så är det betydelsen av samförvaltning av våra viltarter.

NV vill se över Jaktlagstiftningen, särskilt Jaktförordningen. Där finns det absolut ett antal olika sakfrågor som inte omhändertagits på ett bra sätt. Själva Jaktlagen är däremot i mina ögon modern. När det gäller § 4 är den faktiskt hypermodern. Paragrafen uttrycker olika aktörers gemensamma ansvar för att viltet förvaltas i balans med andra intressen. Eller ekosystemtjänster, om man så vill.

Det finns dock några delar i strategin som är litet oroande. Jägarkårens stora engagemang som folkrörelse för ett hållbart brukande av viltet nämns ingenstans. Inte heller nämns jägarnas viltvårdsarbete, där man lägger ned 3 miljoner mandagar och 500 miljoner skattade kronor. Den ideella och offentliga viltförvaltningen måste uttalat stärka och respektera varandra, som jag ser det.

NV:s skrivningar om eventuell skattefinansiering av viltförvaltningen är bra, men i nästa mening vill man även se över vart Viltvårdsfondens medel går. När man läser andra delar av strategin är det uppenbart att NV vill ha en större andel av fonden för sitt arbete, och för att fördela till olika aktörer. Detta har utretts förr, och är inte kostnadseffektivt. Vi vet också att betalningsviljan för jaktkortet knappast kommer gynnas om delar av viltvårdsfonden går till organisationer som ses som jaktfientliga av jägarna

Det förefaller även som om NV vill ta över det nationella ansvaret för viltövervakningen, som Jägareförbundet skött sedan 1939. Gissningsvis tänker NV sig samma modell här, dvs. Jägareförbundet  är en tänkt utförare av arbetet. Men möjligen bara en bland flera.

Sätter NV fokus på kostnadseffektivitet och att inte bryta sönder fungerande system kan det här dock bli riktigt bra, och det är ingen tvekan om att vi ser ett trendbrott i verkets hantering av viltfrågorna.

Hur mycket allvar man menar med att främja brukandet lär snabbt visa sig. NV skriver dels att de skall verka för allmän jakt på så många arter som möjligt, dels att de vill reglera möjligheten att utfodra vilt. Allmän jakt på älg eller kron lär få stora delar av jägarkåren att sparka bakut direkt, liksom eventuella inskränkningar i möjligheten att hjälpa rådjuren att överleva vintern.

Det finns onekligen en del förtroendekapital som behöver byggas upp ute i landet, och strategin får nog ses som ett fall framåt. Den måste dock snabbt följas upp med kloka beslut i sakfrågor.

av /20 Kommentarer

Lokal samsyn om kronviltet

, •
kronibast

Kronvilt förvaltas bäst i samverkan, med hjälp av skötselplaner. Foto: Madeleine Lewander

 

Förra veckan hade vi seminarium om kronvilt på Östermalma. Jag visade då att det bara är enstaka procent av brukarna som har problem med kronvilt. Debatten vi upplever motsvarar därmed på inget vis attityderna eller skadebilden. Samsynen är dessutom god mellan intressenterna. Därmed borde det gå att lösa de lokala problem som finns. Men då måste alla släppa retoriken och istället vara beredda att samarbeta…

Inför seminariet så analyserade jag data från undersökningar SLU genomfört av jägares, skogsägares och bönders attityder till kronvilt och skador på skog och grödor. Sammanfattningsvis så är det 5-10 % av aktörerna som anser att de har en etablerad kronstam på sina marker, 2-7 % vill ha färre kronvilt, 3-6 % upplever att kron orsakar oacceptabla skador och 1-5 % av brukarna anser att det finns stora konflikter om viltförvaltningen. Vi är dessutom överens om hur stora skadorna är och vilka konsekvenser de får. Jägareförbundets analys av kronförvaltningen visade dock att många kronskötselplaner inte fylls. Här behöver vi absolut göra en insats.

Det är dock alltså bara några enstaka procent av Sveriges brukare som upplever att de har problem. De problemen måste självklart hanteras, men det känns helt huvudlöst att lägga om en väl fungerande förvaltning som bygger på samverkan och förvaltningsplaner. Nu diskuteras allmän jakt och förslag om att få skyddsjaga kron- och dovkalv både ”vid” gröda och när de ”orsakar skada i skog”. Dvs. äter. Detta skulle innebära att kalvarna är helt fredlösa, utom möjligen när de simmar. Hur blev det egentligen så här, med tanke på skadebilden?

Viltförvaltning måste självklart bedrivas utifrån det naturgivna foderutbudet, och eftersom viltet även påverkar grannen måste jägarnas rätt att gynna viltet begränsas genom lagstiftning. Jaktlagen är dessutom framtagen under en tid då viltstammarna var mycket svaga och är idag otidsenlig. Det är helt orimligt att en hobby och ett litet särintresse ska få begränsa lantbruket. Viltstammarna är alldeles för stora och måste skjutas ned.

Jakt är markanvändning som bedrivs utifrån äganderätten. Det finns ingen principiell skillnad mellan att utfodra vilt och att gödsla en skog eller åker, när det gäller vad som är naturgivet. Vilt som gynnas vandrar även över fastighetsgränser, visst. Men finns det någon principiell skillnad, jämfört med att plantera gran eller contorta på tallboniteter? Det är en aktiv handling för att viltet ska söka sig till andra fastigheter. Tvärt om jämfört med utfodring, faktiskt. Ska vi reglera rätten att plantera gran och contorta också?  Jaktlagstiftningen reviderades efter älgexplosionen när vi skjutit ned älgstammen. Det var då jägarna och markägarna fick ett gemensamt ansvar för att både stöda och reglera viltstammarna. Lagstiftningen var före sin tid då och är fortfarande hypemodern. Jakt är en markanvändning som omsätter miljarder och bedrivs över större yta än jord- och skogsbruk tillsammans. Problemet är att intensivt jord- och skogsbruk gör att det finns för litet foder.

Är det någon som tror att det blir bättre samverkan efter att vi som företräder intressenterna slagit dessa argument i huvudet på varandra? Knappast.  Jag tror att vi hamnat i en ond spiral av att vilja visa fram slagfärdig retorik och att vi står upp för våra medlemmars sak. Samtidigt som media gärna visar fram och underblåser konflikter. Dels finns det en uppenbar risk att vi inte längre förträder våra medlemmars vilja, dels kommer vi att försvåra för samverkan på detta sätt.

Det finns ingen anledning att vända andra kinden till, för då blir vi överkörda. Däremot finns all anledning att sträcka ut handen. Framgångsrik viltförvaltning kan bara byggas på kompromissvilja från alla parter. Och samarbete.

Vi vet detta av egen och andras erfarenhet. Den här veckan hade vi besök av Danmarks Jägareförbund. I Danmark har man haft problem med en växande kronstam av låg kvalitet sedan man införde allmän jakt. Danskarna var både tydliga och avundsjuka: i Sverige har ni en tradition av att samförvalta klövvilt över ägogränser som vi saknar. Det är ett avgörande skäl till att det ser ut som det gör i Danmark.

Och så vill ingen ha det i Sverige.

 

av /8 Kommentarer

Blunda, grilla fläskkotletten och pussa en varg

, , •
Får i hage

Plötsligt ser jag inte bilden. Facebook har lagt en varningstext om känsligt innehåll och en länk att klicka på om jag ändå önskar titta på den. Det handlar om bilden på de dödade fåren utanför Gnesta, troligen dödade av varg.

Får i hage

Får ska vara levande på bild, tycker vissa. Verklighetsfrämmande människor anmäler foton med döda får som lagts ut på Facebook. Foto: Ludde Norén

Vännen som delat bilden säger att den blev anmäld. Facebook friade. Det är trots allt ett gott tecken.
Under samma session på Fejjan passerar ett antal bilder och filmklipp mina ögon helt öppet. Det handlar om hundätande kineser. Innan jag får stopp på eländet hinner jag se pälslösa hundar simmande i dödsångest i en stor vattenfylld kittel. I flödet finns också bilder med hundar som flås levande, skräckslagna djur, mänsklig terror.
Men ingen varning…
Jag förstår varför bilderna finns där, anmäler dem inte trots att jag har svårt att få bort dem från näthinnan. Protesterna är viktiga. Jag dyker fysiskt in i högen av mina egna glada, friska hundar, bara kramar dem och får en massa kärlek tillbaka. Det känns lite bättre.

Men foton på döda får ska vi skyddas från? Frågan är varför någon tycker att de ska tas bort. Anmälaren är knappast en person som direkt lider med fårägaren eller funderar över vad de lemlästade fåren fått utstå.
Här verkar det mer handla om att vi ska ”frälsas” från sanningen. Ingen ska få se hur det egentligen går till där ute. Det finns en liten högljudd grupp hycklande människor i den här kategorin.
På samma sätt irriterar dessa människor nästan ihjäl sig när vi visar fotografier på våra vargdödade hundar. Sanningen kallar de propaganda. Verkligheten är inget för dem.
Sanningen ska vacuumförpackas som fläskkotletten i kyldisken på ICA. Gris blir fläskkotlett i plast, varg och lo tar får, får är mat. Ingen behöver veta vad som händer däremellan. Att någon faktiskt slaktar grisen eller att sanningen för en fårägare och hans eller hennes djur kan vara en blodig, kladdig, plågsam, ångest- och känsloladdad och riktigt otrevlig vardag är inget att bry sig om.
Syns det inte så finns det inte.
De här människorna skyddar sina åsikter genom att använda all tillgänglig statistik som passar deras egna syften och krama den till en riktigt hård argumentboll, till största delen bestående av sannolikheter och finansiella stöd men även med inslag av några arga EU-kommissionärer.
Bollen kastar de sedan hårt i ansiktet på alla de människor på landsbygden som sitter där avklädda med sin verklighet.

Istället ska livet i hyckleri upphöjas! Nya skygglappar ska sättas på och alla åtkomliga ridåer dras ner! De här personerna vill bara omges av det som verkar skönt, trevligt, fint och lite gulligt. Grilla fläskkotletten och pussa en varg, tänk inte längre. Allt löser sig om alla andra bara ändrar sig, stängslar mer, blir ekonomiskt ersatta eller byter ut sitt nuvarande liv mot något annat.
Jag hoppas att folk inte går på det där. Att de märker hur det faktiskt ser ut på riktigt där bakom alla hophycklade statistikbollar.
För de som drabbas finns på riktigt. Deras vardag kantas av ständig oro och sorg som inga pengar eller sannolikhetsteorier i världen kan ersätta. Det får vi aldrig blunda för.

av /19 Kommentarer

Det eviga kretsloppet

, •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

Visste du att en av hinduismens tre grundpelare är Samsara – det eviga kretsloppet. När vår natur myllrar av liv, blomstrar och värmen stiger är föryngringstiden som mest påtaglig.
Och det är i detta läge jag inte kan låta bli att tänka på Samsara. Att det är då det startar igen – det eviga kretsloppet.
För oss som jägare, människor och naturälskare är det något magiskt som sker varje år. Livet startar om. Skogar, sjöar, slätter, fjäll och hav har under vintern dränerats på liv. Men nu fylls det på.
För mig är detta en tid som skapar hopp och framtidstro.

Som du säkert vet arbetar Svenska Jägareförbundet hårt för att bli bättre, mer tydligt, vinna jaktfrågor och bli en mer medlemsnära organisation. Och vårt arbete med att skapa bättre förutsättningar för jakten kommer heller aldrig ta slut.
Nya utmaningar dyker upp.
Tiderna förändras. Kraven på oss som organisation tar nya former.
Det finns en evighet även i detta – att leva i samtiden och ständigt förbättra sig. Men det finns hopp och framtidstro även här.

Under sommaren är vi ett antal personer från förbundet som deltar i politikerveckan i Almedalen (28 juni till 5 juli). Under en veckas tid har vi möten med olika beslutsfattare, opinionsbildare, företag, organisationer och politiker. Dessa träffar handlar egentligen bara om att berätta vad vi tycker. Göra våra ståndpunkter kända, samt förklara bakgrunden till dessa på ett förtroendefullt sätt.
Och vi behöver inte skämmas.
Våra åsikter är baserade på forskning och fakta.
De är välformulerade och tar även hänsyn till andra intressen, eftersom politik oftast innebär att hitta kompromisser.

I Almedalen ska vi också ha ett seminarium tillsammans med Miljöpartiet. Detta är ett spännande inslag eftersom jägare och miljöpartister ofta beskrivs som varandras motpoler. Men är det verkligen så illa? Eller finns det samsyn i vissa frågor? Kan vi vinna något på en bättre dialog? Ja, de frågorna lär vi får svar på 29 juni.
Vi drar oss också mot jaktårets slut. Och just detta nyår ska vi fira i Almedalen.
Som sagt, det eviga kretsloppet snurrar på. Och minner oss om den skördetid som nu kommer.
Och tro mig, är det någonting det finns hopp om så är det kring nästa jaktsäsong.

av /6 Kommentarer

Vapendiskussionen är för snäv

, , , •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

Just nu diskuteras Svenska Jägareförbundets vapenpolicy. Vissa jägare vill ha tillgång till vapen, som inte alltid förknippas med jakt.
Är detta något problem?
Låt mig återkomma till det. Först konstaterar jag istället att diskussionen mest handlar om teknik. Vilka kalibrar och tekniska detaljer som ska vara tillåtet. Samt att förbundets hållning ska vara emot den tekniska utvecklingen av jaktvapnen.
Som anställd på förbundet tänker jag inte ta ställning i själva frågan. Det är något som förtroendevalda i förbundsstyrelsen får göra.
Men jag tycker att vapendiskussionen blivit för snäv. Vi jägare ser fördelarna och möjligheterna med utvecklingen. Däremot tas inte alla aspekter av en frikostigare syn på teknisk utveckling med i debatten. Dessa argument kanske inte förändrar någons inställning i frågan, men utan att se på alla risker och möjligheter blir diskussionen ytlig och onyanserad.
Låt mig därför ta upp ett några argument som inte ventilerats.
Idag finns ett väldigt litet intresse hos kriminella element för jaktvapen. Dessa uppfyller inte deras önskemål. Konsekvensen av detta har blivit att de förvaringskrav vi har idag är fullt tillräckliga. Få stölder av jaktvapen rapporteras och knappt några älgstudsare används i brottsliga sammanhang.
Ifall de jaktvapen vi använder blir attraktivare i kriminellas ögon, påverkar det kraven för alla jägares vapenförvaring, även de som har en gammal Husqvarna 30-06 i vapenskåpet?
Skulle möjligheten att på laglig väg komma åt ett jaktvapen med samma eldkraft som en Kalasjnikov göra att fler mc-gäng vill ta jägarexamen? Skulle det innebära nya och hårdare krav för alla som vill bli jägare?
Kan ett förbund som står upp för hög etik inom jakten och därtill ska sätta normen för hur vi jagar över huvud taget acceptera jaktvapen för långa skotthåll? Är det den normen vi vill att nyblivna jägare ska ha? Att vi i alla lägen ska skjuta djuren.
Hur skulle allmänheten uppleva det faktum att vi till alla pris ska fälla djur? Är det bra att vilja ha snabba halvautomater i täta skogar, långhållsvapen i öppna marker? Är det den bilden av jakt vi vill förmedla till nya jägare och de som faktiskt redan idag är kritiska till jakt? Jaktetik är väl inte bara vår syn på jakt, utan hela samhällets syn?
Efter den hemska massakern på Utöya i Norge, ville en vapenutredare i Sverige förbjuda halvautomatiska vapen och licensbelägga magasin. Förbundet slogs för och lyckades få politikerna att inse skillnaden mellan olika former av halvautomater. Hur ska Svenska Jägareförbundet lyckas försvara de nya mer utvecklade vapnen efter en skolskjutning i något fjärran land? Och riskerar vi mer omfattande förbud om de vapen som används till vansinnesdåd är lika dana som de vi har på vildsvinsjakten?
Naturligtvis finns det många fler aspekter som måste diskuteras.
Ytterst är det politikerna som avgör vilka vapen vi ska ha tillgång till. Vilka lyssnar dessa på? Jo, opinionen. Vill allmänheten att det ska bli hårdare vapenregler så blir det så. Och det var inte länge sedan kraven på hårdare vapenregler figurerade på debattsidorna.
I sådana situationer tar politikerna väldigt lite hänsyn till praktiska saker som att beslutet kanske försvårar vår jaktutövning, eller drabbar några enskilda personer.
Men det kan ju vara tvärt om också. Att allt ovanstående bara är rädsla och överdriven försiktighet? Att riskerna är små och möjligheterna stora.
Min inställning är hur som helst att en så viktig fråga måste utredas noga innan man fattar beslut. Därför får debatten inte hållas för snäv.
I slutänden är det viktigaste att förbundets hållning blir den bästa möjliga – för jakten och jägarna.
Därför är jag inte avundsjuk på förbundsstyrelsen som måste diskutera och komma fram till ett klokt beslut i denna fråga. Men jag har gott hopp om att den gör det.

av /21 Kommentarer

Är det billigt eller dyrt?

•
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

Det är dags att betala in medlemsavgiften till Svenska Jägareförbundet. Men är det billigt eller dyrt? Och vad får jag för de 600 kronorna? Satt och tänkte lite på detta. Då kunde jag konstaterade att jag är medlem i ett antal föreningar.

Fiskevårdsförening: 300 kronor. Här stödjer jag arbetet och får egentligen ingenting tillbaka.

Fotbollsklubben: 400 kronor. Får ingenting av klubben. Barnen har slutat spela, men jag stödjer verksamheten för att de gör bra saker för de unga.

Gymmet: Detta drivs som en förening. Kostar 100 kronor i medlemsavgift, som inte ger någonting tillbaka. För att få träna måste man avlägga en träningsavgift på 1800 kronor.

Skjutbanan: Kostar 200 kronor, vilket ger mig möjlighet att använda denna.

Vad får jag för de 600 kronorna som jag betalar till Svenska Jägareförbundet? Jo, jag får elva nummer av Svensk Jakt, försäkringar, rabatter, jakttabell, hemsidor med nytta och nöje, utbildningar, information och mycket annat. Därtill får jag en drygt 100 personer som arbetar för jaktens bästa. Jag roade mig med att specificera 15 bra medlemsnyttor som förbundet har bidragit till – i år:

1 Vargjakten. Förbundet letade genom FACE upp en EU-dom som hade avgörande effekt för Kammarrättens beslut. 44 vargar fälldes.

2 Ändring i föreskrifter från Jordbruksverket som underlättar blodspår, gräva ned slaktavfall, slaktavfall i åtlar, troféer av djur.

3 Mårdhundsprojektet utsett till ett av de 13 bästa projekten inom Life Nature projekten av EU-kommissionen.

4 Topp 100 av alla webbsajter i Sverige. Vilket gör att vi får ut våra budskap i samhället.

5 Stopp för skyddsjakt på älg i Västerbotten. Markägare har regelmässigt begärt och fått skyddsjakt. I år sa Länsstyrelsen nej, med hänvisning till att det ska lösas under ordinarie jakttid.

6 Ändringar av vapenregler runt instickspipor med mera.

7 Jaktfrågorna är viktiga för politikerna. Miljö- och Jordbruksutskottet vill ha tillkännagivande från riksdagen om att återuppta vissa delar av jaktlagsutredningen, ha vargjakt och andra saker som vi också vill.

8 Återbetalning från Trafikverket retroaktivt till Viltvårdsfonden. Pengar har tagits till eftersök mellan 2010-2014, utan att pengarna har betalts in.

9 Riksdagen vill förenkla för åtelkameror. En fråga som vi drivit hårt.

10 Justitieutskottet vill ha snabbare handläggning av vapenlicenser, vilket vi kämpat för under lång tid.

11 Skyddsjaktsbeslut på säl. Flera delar i besluten ändrade efter våra synpunkter. Bland annat jakt i inventeringsområden, ökad tilldelning, jakt från båt (motor igång) med mer.

12 Älgfrode (simuleringsprogram för älgförvaltningen) ska användas av alla länsstyrelser.

13 Jakt utomlands godkänns som argument för vilka vapen du ska få licens för.

14 Skyddsjakt på vikarsäl införs.

15 Överlåtelse av ammunition vid lån av vapen och vid försäljning. Regler ändrade som underlättar och inte kräver särskilt tillstånd.

Det finns givetvis fler saker som förbundet bidragit till. Saker som leder till att jakten och viltvården blir bättre. Svenska Jägareförbundet har också lyckats stoppa ett antal förslag från myndigheter och politiker som inte varit igenomtänkta och som skulle kunna få negativa konsekvenser. Sådana segrar kan vi aldrig berätta, men dessa är ofta viktigare än de saker som medlemmarna märker av.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera: När jag är med i en förening så stödjer jag den med medlemsavgiften för att den gör något jag gillar. Vad jag får tillbaka blir sekundärt.

Men samtidigt kan jag inte komma på en enda förening som genererar mer medlemsnytta än Svenska Jägareförbundet. Kan du?

Är det då billigt eller dyrt? Vad jag tycker är nog ganska självklart.

 

 

 

 

av /2 Kommentarer

Staten finansierar lagbrytare!

, , •

Nordulv är en liten organisation med något hundratal medlemmar. Som alla vet är de synnerligen aktiva i vargbranschen och har lyckats med konststycket att bli centralfigur i fråga om huruvida svensk lagstiftning är förenlig med EU-rätten. Jag har ägnat delar av måndagen till att läsa deras senaste yttrande till Högsta förvaltningsdomstolen i frågan om talerätten. Nordulv bemöter i yttrandet bl a Svenska Jägareförbundets inlaga till rätten där vi påpekar att den rättsordning som råder, att NV beslut inte går att överklaga, är förenlig med EU rätten.

Det mest uppseendeväckande i Nordulvs överklagan är underskriften. Det är Naturskyddsföreningen som fungerar som ombud åt Nordulv. Vilket i sig inte är så konstigt, Nordulv torde knappast ha ekonomiska resurser att finansiera jurister. Så nu är det staten som betalar! För ingen har väl glömt vem det är som finansierar Naturskyddsföreningens jurister? Det gör Naturvårdsverket!

Nu skickar alltså Naturvårdsverket pengar till SNF som arbetar åt Nordulv som i sin tur accepterar att man bryter mot lagen. I Nordulvs stadgar 10 § står följande ”Organisationen ställer sig neutral i frågan om civil olydnad. Det är upp till varje enskild medlem att bedöma om man vill bruka civil olydnad i en given situation.” Naturskyddsföreningen, en respekterad miljöorganisation, väljer alltså att finansiera en jurist åt en organisation som accepterar civil olydnad, alltså lagbrott!

Själva yttrandet från Nordulv sägs vara skrivet av Oskar Alarik, men jag har en helt annan teori om vem som egentligen är författare. För även om jag inte är jurist så förvånas jag över språket och sättet att argumentera. Det är mest ett gnällande om hur saker borde vara och att allt är fel, men väldigt lite substans. Jag tror inte att det är skrivet av en jurist utan av en som tycker sig vara expert på miljörätt. En sådan finns dessutom ständigt i vargkulisserna!

Nordulvs yttrande är i stora delar trams. Som när de t ex hävdar att jägarorganisationer har rätt till domstolsprövning men inte de stackars miljöorganisationerna. Som stöd för sin sak har de hittat ett jaktlag på Orust som minsann fick ett licensjaktsbeslut prövat av domstol, trots att det inte var överklagningsbart. De glömde dock bort att sakägare, i det här fallet markägare och jakträttshavare, självklart har högre ställning än en organisation på riksplanet utan koppling till sakfrågan. Dessutom glömde de att nämna att länsstyrelsens beslut i den frågan inte gick att överklaga överhuvudtaget, inte ens till Naturvårdsverket. Det strider mot mänskliga rättigheter att inte få en grundlagsskyddad rätt prövad enligt Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Om Nordulv eller SNF finner anledning att överklaga beslut om på vilka skogsskiften man ska få fälla vuxen älg på Orust och kan hävda att det är en miljöfråga som faller under Århus konventionen så torde de ha samma rätt.

Svenska Jägareförbundet kommer nu att yttra sig över Nordulvs yttrande till Högsta förvaltningsdomstolen.

av /7 Kommentarer

Kamouflage mellan skinkorna okej

, , •
Jaktlabradorer med hundförare. vinterdag
Jaktlabradorer med hundförare under jakt en vinterdag.

Jag gillar min rosa mössa. Frågor på det? Foto: Wilda Lewander

Kvinnor som jagar. Vi blir fler. Och jägarna blir yngre. Idag är vi en liten men viktig del i jakten och börjar ta mer plats.
Bland kvinnliga jägare talas emellanåt om objektifiering. Ibland känner jag att jag på något sätt borde förhålla mig till det. Att jag förväntas ta någon slags ställning fast jag egentligen bara vill vara i skogen med mina hundar.

Jag har således tagit mig tid, allvarligt lagt pannan i djupa veck och gått in i en djup diskussion med mig själv om var jag egentligen STÅR i den här frågan.

Vad är objektifiering? Rent spontant definierar jag det som en person som istället för att värderas för sina handlingar, värderas för sitt yttre. Och blir en sak, ett objekt.

Vem vill vara en sak? Inte jag. Inte ens en bössa.

Den norska skidstjärnan Therese Johaug fick på en presskonferens under VM i Falun i år frågan vilken typ av trosor hon använde under sin skiddräkt. Det hade inte ett smack med hennes skidåkning att göra. Och ingen hade heller ett skit med hennes trosor att göra.

Ett företag som säljer jaktkläder har en stor kollektion damunderkläder. Där finns bland annat string i kamouflage. Tänker man i det läget praktiskt faller hela grejen som en pannkaka. Vad är det för mening med att ha en kamouflagesträng mellan skinkorna?

Men just de här underkläderna är förstås inte tänkta att vara praktiska. Kamouflage är en gigantisk modegrej, inte bara inom jakten. Om man ändå använder string så kan man väl lika gärna ha kamouflagestring om man nu tycker det är kul. Du kan köpa det från vilket klädföretag som helst.

För vem har med det att göra? Ingen, konstaterade i alla fall jag när det gällde de norska skidåkarna.

Varför ska någon annan lägga sig i hur jag ser ut när jag jagar?

Jag går exempelvis inte ut utan mascara. Någon annan är helt osminkad. Ingen har ett skit med det att göra.
Mina hörselskydd har fläckar av foundation.  Jag har hål i strumporna. Och?
Ibland jagar jag i trasiga flanellskjortor och skitar ner mig helt obeskrivligt. Vem har med det att göra?
Vissa jagar med knickers och roliga färgglada strumpor med tofsar. Det ser kul ut. Jag tycker att tofsarna skulle vara i vägen. Men det är naturligtvis helt okej.
Vissa tycker inte att vi kvinnor ska ha rosa grejor när vi jagar.
För ett drygt år sedan var jag jättesjuk under några månader. När det var som mörkast kom det plötsligt en rosa mössa i brevlådan. Det var en krya-på-dig-present från Angelica. Hon hade virkat den själv. Och broderat på Jägareförbundets spårlogga.
Det är den finaste mössa jag har haft i hela mitt liv. Jag ger fullständigt faderullan i att färgen skickar konstiga signaler till vissa. Släpp det, ni som bryr er!

Jägarna är i allra högsta grad närvarande på nätet och i de sociala medierna. Vi följer trenderna där vare sig vi vill eller inte, mer och mer ju yngre jägarna blir.
När det exempelvis gäller så kallade selfies finns en klart uttalad genuskod mellan könen bland de yngre. Det går bland annat att läsa om i Statens medieråds rapport ”Duckface/Stoneface – ungas onlineaktiviteter ur ett genusperspektiv”.

Rör allt det egentligen jakten? I min värld handlar det om något annat, bortom den. Egentligen hela vårt samhälle där vi alla är delaktiga, hur vi beter oss mot varandra. Där finns jakten med som en del av livet men det går inte att göra jägarnas sätt att vara till en isolerad företeelse.

Skala bort detaljerna. Gå direkt på kärnan, det vill säga jakten.
För jakten handlar om jakten. Inget annat spelar egentligen någon roll. Därför är jakt frihet. Vi som utövar den är olika. Vi kan vara rosa, blå eller gröna. Svarta eller vita. Vi kan vara sminkade, rena eller smutsiga, hetero- eller homosexuella, kvinnor eller män, unga eller gamla, duckfaces eller stonefaces. Allt det där är oväsentligt.

Det som är viktigt är din hunds ståndskall vid älgen, hjärtat som bultar, det lyckade skottet, ståndet vid ripan, anden som din apportör levererar, nyfödda vildsvinskultingar, rådjuret som äter av ensilaget på senvintern.
Ja, du vet vad jag menar.

av /9 Kommentarer

Mer positivt än på länge

, •
Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Har du märkt hur media behandlat jakten den senaste tiden? Har du lyssnat på någon riksdagsdebatt om jakt på sistone? Om du gjort det har du märkt att de allra flesta signalerna i samhället är positiva. Så såg det inte ut för några år sedan.

 

För en tid sedan diskuterades jakten i riksdagen. Det fanns inte ett enda parti som talade om inskränkningar eller förbud. Istället försökte partierna övertrumfa varandra i att hylla och betona värdena av jakt och viltförvaltning. Det finns naturligtvis enskilda politiker som har en mer kritisk syn, men min spaning ser till en mer övergripande trend.

Därtill har ganska många kändisar kommit ut som jägare. Statistiken över personer som tar jägarexamen visar på en stadig ökning. Kvinnorna i jakten blir glädjande nog fler.

Mediedebatten kring jakt är även den positivare än på länge. Viltkött förekommer i vart och vart annat matprogram, och efterfrågan på viltkött i affärerna ökar. Sammantaget har detta lett till att acceptansen för jakt är rekordhög.

Ser man tillbaka ett antal år var klimatet i riksdag, press och samhälle helt annorlunda. Så fort storstadsmedia skrev om jakt var det någonting negativt som lyftes fram.

Men så har det inte varit den senaste tiden. Sammantaget pekar dessa tecken mot att samhällets syn har förändrats. Vi hade sett tendenser, men märkte det tydligt för över ett år sedan. Först i olika undersökningar och sedan i media. Nu är det så tydligt att alla borde märka förändringen.

Men vad är det som skett?

Naturligtvis är det många saker som samverkat och skapat denna situation. Men det går inte att komma ifrån att Svenska Jägareförbundets målmedvetna arbete har spelat en viktig roll. Vårt enträgna arbete för att skapa opinion för våra frågor, samt att samhället ska se jakt och viltförvaltning som ett klokt sätt att vårda naturen och djuren har fått gehör. Att jakten också skapar samhällsvinster har blivit mer känt. Mångfalden, folkhälsan och mycket annat gynnas av att vi skördar lite av naturens överskott.

Det är alltså genom långsiktigt arbete och balanserande argument – som vunnit stöd i breda lager i samhället – vi varit med och skapa denna positiva situation. Notera att det inte är en persons förtjänst utan hela organisationens gemensamma arbete. Därtill leder de positiva signalerna från alla håll i samhället till att skapa en uppåtgående spiral av intresse. Nu gäller det att vårda detta.

För acceptans är bräckligt och ömtåligt. Vi kan inte luta oss tillbaka och njuta av situationen. Istället måste vi tålmodigt fortsätta nöta på. Vi måste bygga vårt arbete och våra argument på ett sätt som gör att samhället ser allt positivt vi gör och står för.

Allting bottnar nämligen i att allmänheten förstår och gillar det jägarna gör. Och det verkar den göra just nu.

 

av /9 Kommentarer

Jaktetik är samhällets syn på jakten

, •
Vi måste visa att vi är öppna och tar ansvar för att få behålla acceptansen för jakten och dagens lagstiftning.

Samhället avgör vad som är god jaktetik, och vi måste  anpassa oss för att behålla acceptansen för jakten.

Jag har pratat jaktetik mer eller mindre ”från slott till koja” det senaste året, som en följd av Jägareförbundets etiksatsning. Jaktetiken är samhällets syn på vad som är god jakt, och samhällets normer förändras hela tiden. Därför är det bra att ta en mer konkret diskussion om jaketiken då och då. Även om etiken gått som en röd tråd genom allt vi gör sedan förbundet bildades.

Etik är den kollektiva uppfattningen om vad som är ett bra, korrekt eller acceptabelt beteende, medan moral är hur individer förhåller sig till etikens normer. Jaktetik är därmed ofta ett uttryck för hur hela samhället ser på en viss jaktlig företeelse, medan ditt och mitt beteende istället visar vår jaktmoral. Alltså måste vi ofta veta och ta hänsyn till vad de som inte jagar tycker, för att kunna värdera vad som är OK och vad som inte är det.

Sverige har världens högsta acceptans för jakt. Jag tror inte det är en slump. Jägareförbundet är en av världens äldsta naturvårdsorganisationer, och har arbetat för hållbar jakt med god etik sedan första hälften av 1800-talet. Redan från början skedde detta i samarbete med staten, vilket formaliserades genom vårt Allmänna uppdrag 1938. Vi har folkbildat, samtidigt som vi har bistått myndigheter och forskningen. Samtidigt har jakten sedan slutet av 1700-talet varit knuten till äganderätten, vilket givit en folklig förankring som inte finns i alla länder.

Sammantaget har det skapat en god förståelse för jakten i samhället. I takt med ökad urbanisering tappar dock större och större delar av allmänheten en naturlig koppling till brukande, inklusive jakten. Därmed blir det allt viktigare att föra en kontinuerlig dialog med samhället om behovet av jakt och hur jakt kan och bör bedrivas. Här fyller det allmänna uppdraget en mycket viktig funktion.

En god jaktetik måste utgå från att vi tar ansvar och jagar på ett sätt som har acceptans i samhället. Samhällets normer till jakten förändras dock över tid. Dels kan det ske indirekt exempelvis genom urbaniseringen, dels kan det ske direkt genom att Jägareförbundet eller någon annan aktör lyckas påverka samhällets attityder.

Vi måste vara lyhörda för samhällets attityder, och försöka befästa de normer vi håller med om och förändra de som vi anser är fel. Vi måste dock alltid sträva efter att vår verksamhet ligger inom ramen för de normer som gäller just nu. Det är då vi har lättast att påverka de normer vi inte håller med om.

Jag är helt övertygad om att det är enda sättet vi kan fortsätta ha världens högsta acceptans för jakten och västvärldens bästa jaktlagstiftning som bygger på frihet under ansvar. Därför är etiksatsningen så viktig.

av

Vålådalen 2015

•

Bruford

Förra året skrev jag att jag kanske aldrig skulle besöka Vargsymposiet i Vålådalen igen. Förbundet valde att inte delta för första gången på 21 år. Anledningen var den stoppade vargjakten eller rättare sagt den totala bristen på vargförvaltning. Det fanns helt enkelt ingen anledning att diskutera frågan längre, debatten hade nått vägs ände. Men saker och ting har förändrats. Det negativa är att vargstammen fortsatte att öka. Det positiva är att vi faktiskt fick en vargjakt på 44 vargar januari 2015. Så vi bestämde att det åter igen var dags delta. Syftet var att försöka förklara varför vi anser att vargjakt är viktigt. Daniel Ligné talade därför om hur jakten som intresse och näring har påverkats av vargstammen. Daniel beräknade förlusten, enbart till varg, till 137 miljoner per år. Samtidigt visade han på de studier som SLU gjort om acceptensen för varg. Är verkligen genetiken det som är viktigt i dagsläget när acceptansen rasar, frågade han. I de flesta länen i den norra halvan av Sverige är det en majoritet som inte ens tycker om att det överhuvudtaget finns varg i Sverige!

Jag pratade om löshundsjakt-igår, idag och i andra länder. Vissa organisationer sprider nämligen myten om att löshundsjakt är unikt för Sverige och vissa hävdar t o m att jakthundar far illa. Både av de ”tvingas” jaga och av att de ofta skadas vid jakt. Jag visade Youtube klipp från andra länder som visar att vi är långt ifrån unika. Löshundsjakt förekommer i väldigt många länder. Det som skiljer oss från andra länder är att vi avlat fram jakthundar som inte attackerar viltet de jagar och är anpassade till de arter de jagar. Men framför allt har vi inte packjakt. Allt för att minimera påfrestningarna på viltet. Noterade vidare att de organisationer som vill begränsa jakthundar för att de stör vilda djur under jakt inte tycks se problem i att våra tamkatter enligt SNFs beräkningar dödar 16 miljoner småfåglar per år! Jag visade även på statistik från Agria 2010 som visar att just jakthundar är de överlägset friskaste och de minst skadedrabbade raserna. Noterbart att 9 av de elva de friskaste hundraserna är jakthundsraser och av dem är 6 svenska raser.

Personligen fick jag mest utbyte av tre föredrag. Det första var den engelska genetikern Michael Bruford som presenterade resultatet av det uppdrag han fått av NV om behovet av invandring i förhållande till vargstammens storlek. Min tolkning är att Bruford rapporten kommer att visa att riksdagens beslutade referensvärden uppfyller alla vetenskapliga krav enligt EU:s Art och habitatdirektiv. Fortfarande är invandring viktigare än antalet vargar. Det intressanta i det Bruford redovisade var hur ”lite” invandringen påverkar den genetiska variationen och inaveln. Den enda slutsats man kan dra är att de marginella genetiska vinsterna med flera hundra vargar är helt orimliga i förhållande till de socioekonomiska kostnaderna. Den slutgiltiga rapporten är ännu inte klar. Men redan nu kan vi konstatera att de 270 vargar som NV satt som gräns för gybs med en effektiv invandrare per generation uppfyller alla krav enligt EU direktivet, även de genetiska.
Professor Dag Lindgren har analyserat det som presenterades i Vålådalen och har kommit till samma slutsats som jag. Den nya regeringens uppdrag till Naturvårdsverket om genom ett ”brett vetenskapligt underlag utreda vad som är gynnsam bevarandestatus för varg” lär bli enkelt. Det är bara att fastställa riksdagens beslutade referensvärden som riktiga!

Det andra intressanta föredraget hölls av Arthur Middleton, forskare Yale University. Han talade om ekologi i ett bevarande perspektiv. De omskrivna kaskadeffekter av varg i Yellowstone som har blivit den stora sanningen bland värnarna visar sig inte vara fullt så enkla som man låtit påskina. Man har bl a påstått att vargens återkomst har lett till bäverns återkomst och att viden i älvdalarna kommit tillbaka. Men så enkelt är det inte. Det finns flera ”fel” i de tidigare slutsatserna. För det första är inte nationalparken ett slutet ekosystem. Tvärt om har man en kraftig migration ut ur parken på hösten. Wapitin lämnar i princip helt parken och lever vinterhalvåret utanför densamma och förvaltas där. Det kan vara t ex både jakt och utfodring. Alltså inte alls ett enkelt varg-wapiti system som värnarsidan gjort gällande.

Det andra, än mer häpnadsväckande, var att man nu tror att ”lake trout” (kanadaröding) är den som orsakar wapitistammens nedgång. ”Lake trout kill elk” har blivit en populär bildekal!

I Yellowstones vattendrag fanns tidigare miljoner strupsnittsöringar. Någon sportfiskare tyckte antagligen att kanadarödingen är roligare att fiska eftersom den är större och släppte ut ett antal. Men resultatet av inplanteringen har blivit katastrofal. Strupsnittsöringen är på väg att försvinna. Eftersom den är vårlekande utgjorde den en viktig födoresurs för landlevande arter när den vandrade upp i älvar och bäckar. Kanadarödingen däremot leker i sjöarna. Alltså stannar hela den tidigare flör landlevande arterna tillgängliga biomassan kvar i sjön istället. Resultatet har blivit att grizzlyn vars vårmeny tidigare bestod av strupsnittsöringar nu äter wapitikalvar istället. Dessutom har medeltemperaturen i parken sommartid ökat dramatiskt vilket sätter ner hindarnas reproduktionskapacitet. Så kaskadeffekter finns, men de ha lite med varg att göra.

Det tredje föredraget var mer av filosofisk karaktär. John Linell talade bl. a om ett ämne som flera av er som skriver här på min blogg brukar diskutera, land sharing och land sparing. För att göra en lång historia kort. Hans menade att antivarg- och rewilding rörelserna har kommit till samma slutsats, fast av helt olika skäl. Antivargrörelsen vill flytta vargarna till reservat för att de inte går ihop med människor. Rewildingrörelsen däremot vill istället flytta människor bort från vargarna. Resultatet blir detsamma, stora områden där djur och natur sköter sig själva utan mänsklig inblandning.
Vid en första anblick kanske någon tycker att det är en bra idé. Men om vi för ett ögonblick lyfter blicken bort från vargar och ser på frågan lite vidare. Vill vi verkligen separera människor och djur? Ligger det i jägarnas intresse? Vad får det för konsekvenser för det naturvårdsarbete i stort? Vad har det för effekt på annan markanvändning?

Innebär idén om land sparing att mindre hänsyn till djur och natur behöver tas på all annan mark, den biologiska mångfalden garanteras ju på de avsatta områdena. Leder land sparing till ännu mer intensivt odlade marker, både  i jord- och skogsbruk? Vilken plats har det jaktbara viltet i det intensivodlade landskapet?

Vargsymposiet har varit en viktig samlingspunkt genom åren. Jag har själv haft stort utbyte av det och någon gång i framtiden kanske jag får tillfälle att skriva om viktiga diskussioner långt in på nätterna som faktiskt påverkat rovdjursförvaltningen. Men just nu måste själva symposiet ändra karaktär, annars kommer det att självdö. Min uppfattning är att just de viktiga ämnena som nu diskuteras långt in på nätterna efter själva symposiet ska bli själva upplägget.

av /7 Kommentarer

Det viktigaste uppdraget för jakten

, •
Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

 

Jag ska försöka hålla mig kort och koncis. Men det viktigaste är att du inte slutar att läsa. Att du orkar läsa ända till slutet för detta är faktiskt viktigt.

 

Vi på Svenska Jägareförbundet pratar ofta om allmänna uppdraget. Och dessa två ord är kanske de mest osexiga ord du kan hitta. De lockar definitivt inte till något lyckorus och får knappast hjärtat att slå lite snabbare. Uppdraget handlar också om ganska abstrakta saker, som kanske inte säger så mycket. Men ta dig tid och läsa denna text, trots det. För det är viktigt att allt fler förstår att det är allmänna uppdraget som har format vår jakt.

Det är detta uppdrag, som infördes 1938, som gjort att Sverige idag sägs ha världens bästa regler runt jakten. Kanske tycker du att jag sticker ut näsan lite väl långt när jag påstår detta? Men jag vill hävda att vi idag har regler och lagar som oftast utgår från viltförvaltningens perspektiv – inte bara den regleringshysteri som många byråkrater andas och lever i.

 

Vad menar jag? Jo, genom att Svenska Jägareförbundet ska utföra uppgifter åt staten blir förbundet inbjudet till en arena som annars inte skulle vara öppen för oss. Vi får inte bara möjlighet att träffa politiker, myndigheter, departement och beslutsfattare i olika sammanhang – vi blir inbjudna och de vill träffa oss.
För att dessa makthavare ska vilja träffa oss måste vi ha något som de är intresserade eller har behov av. Det har vi – kunskap.
Genom det allmänna uppdraget har förbundet haft möjlighet att bygga upp en enorm kunskap om jakt, samspel i naturen, viltförvaltning, naturvård och mycket annat.

Om man vill ha bra regler och en klok viltförvaltning (och det vill nog alla partier och myndigheter – även om utgångsvärdena kan se olika ut) så behöver dessa få reda på hur det fungerar idag, hur det skulle kunna fungera ännu bättre. Vilka konsekvenser olika beslut kan få. Hur man kan göra förändringar utan att få människor (i detta fall jägare) emot sig. Samtidigt måste makthavarna vara säkra på att all information de får från oss är baserad på fakta, erfarenheter och forskning. Att den är objektiv.
Genom det allmänna uppdraget har förbundet fått denna viktiga position. Det är hos oss de söker fakta och information.
Men det finns också organisationer som vill jakten illa. De som vill inskränka och förbjuda har naturligtvis också insett att allmänna uppdraget ger jägarna kunskaper och möjligheter som de inte har. Det är därför som de med näbbar och klor gör allt för att förstöra allmänna uppdraget.

 

Låt oss konstatera att ingen slår Svenska Jägareförbundet på fingrarna när det gäller kunskap om viltförvaltning – jag tror också vi kan vara överens om att vi kan tacka allmänna uppdraget för det.
Så enkelt är det faktiskt. De pengar som kommer från Viltvårdsfonden har gett oss möjligheter till att bli den viktigaste aktören när det gäller viltförvaltning.

Under årens lopp har Svenska Jägareförbundet påverkat de jaktliga villkoren för jägarna och samhället. Vi har inte alltid lyckats nå fram till bra regler, men ofta har vi gjort det. Otaliga gånger har också ogenomtänkta förslag hamnat i papperskorgen, eller förändrats efter att förbundet förklarat konsekvenserna. Utan uppdraget hade vi inte fått chansen att påverka. Vi hade inte heller haft kunskaper eller personal att göra det.
Tro nu inte att allmänna uppdraget bara ger jägarnytta, för då har jag varit otydlig. Det ger lika mycket samhällsnytta. Det gynnar båda samhället och jägarna.

 

En av de mest fantastiska sakerna med det allmänna uppdraget är att det inte kostar samhället en enda krona. Kanske är konstruktionen av uppdraget en av det mest fiffiga lösningar staten kommit på. Det vill säga att jägarna betalar till sig själva. Genom denna konstruktion får staten en organisation som gör samhällsnytta för bråkdelen av vad det annars skulle kosta.
Varje krona som går till uppdraget ger nämligen tillbaka värden sex gånger pengarna, på grund av att ideella krafter också bidrar. Det har den statlige utredaren Madeleine Emmervall konstaterat.

Tänk på det när du betalar in avgiften till det statliga jaktkortet nästa gång. Det ger dig både samhälls- och jägarnytta.

av /8 Kommentarer