Allt ljus på norra Sverige

, , •

-Hu, hur kan man bo däruppe i norr. Mörkt på dagarna och med människor som knappt pratar, utom möjligen när de suger in luften och säger joo.

Så reagerade en stockholmskompis med skeptiskt blick, när jag berättade att jag skulle åka upp till Hemavan några dagar.

Men så fel hon hade.

Du som varit i Hemavan – eller någon annan trevlig stans i norr – du vet.

Efter min vistelse där i början av februari ÄR jag helt såld. Så himla trevligt! Men så här brukar jag förresten alltid känna efter att varit norrut. De flesta verkar konstigt nog att ändå välja att åka söderut när dom ska iväg. Åt fel håll.

Men här får du ett bra tips – om du gillar äventyr, trevliga människor, god mat, vacker natur och väldigt frisk luft. Varsågod.

Ta flyget från Stockholm – som snabbt landar mitt i byn. Sen bär du ditt bagage några hundra meter dit du ska bo. Ingen transfer behövs.

Det är sent på kvällen, men puben är öppen. Välj en lokalproducerad öl. Prata med barpersonalen. Där har du fått en första kompis.

Sen fortsätter allt i samma anda; hotellpersonalen känns som familj, kocken Magnus gör sagolika desserter, Ida i liften, Andreas och Beatrice på Naturum, samedamen i skiduthyrningen, han som ska försöka vinna Hemavan Hillclimb (en ösig sport som går ut på att åka så fort som möjligt uppför backen med snöskoter, först upp vinner.) Alla är tillmötesgående och genuint trevliga.

För att trivas ännu bättre här, kan du åka utför, på längden, jaga ripa, fiska – eller som alltfler gör, köra snöskoter. Stig Strand som driver anläggningen Trolltunet där jag hyr skoter, tar emot med stor skylt STIG IN!

På Björks, mitt i backen, en restaurang som fått arkitekturpris, åt jag våffla med kantareller, västerbottenost och lingon – mums. Om man vill kan man ta en gin och jakt, dvs Härnösandsbrännvin (med enbär) och gin.

Och på Ica köpte jag gurpi med mig hem (kallrökt renfärs som är inlindat i nätfettet från renens våm), en samisk specialitet.

Allt finns i Hemavan.

Dessutom är det mycket snö så här års som gör hela tillvaron ljusare än vintern i södra Sverige.

Men mest njuter jag av jakten på ripa, att skida iväg över fjället, bland björket, se spåren efter ripa som ätit på björkgrenar, lämnat bajs kvar i snöhålorna som de legat i några timmar – innan de måste upp och äta igen – för att inte frysa ihjäl. Man löser dagkort. Sätter på sig skidorna och åker iväg.

Men jag erkänner, jag fick ingen ripa denna gång. Dom flög iväg innan jag hunnit komma tillräckligt nära. Men skidturen genom den tysta snön, ständigt nya vyer i alla väderstreck, att få skida utan en människa i sikte, alla harspår, – allt är en upplevelse. Plötsligt, när jag skidar över en flodfåra, finns ett ställe där man kan ana vatten under snön – där på botten sitter en utter och tittar förskräckt upp på mig. Vips dyker han ner i det iskalla vattnet.

Aldrig har jag sett en utter tidigare. Kanske var jag den första människa han någonsin sett. Och så möts vi två arter plötsligt – mitt ute i fjällvärlden.

Förresten – han hälsar att det får gärna komma fler och besöka honom.

Sanningen om norra Sverige är ljusare och mer öppet än du anar.

Åk dit!

av

Jägare hatar inte varg

, , , •

Foto: Magnus Rydholm

 

Lotta Gröning är krönikör i Expressen. Under tisdagen undrar hon vad varghatet kommer ifrån? I en ganska lång krönika försöker hon lägga skulden på Svenska Jägareförbundet.
Främst verkar hon haka upp sig på att Jägareförbundet – som hon benämner som en riktigt tung lobbyorganisation – alltid får som den vill.
Jag blev först lite orolig. Har jag missat detta? Blir det alltid som Jägareförbundet vill? Nej. Så bra är det inte. Visst lyssnar såväl myndigheter som politiker på oss ibland. Men bara när vi har kloka förslag, som är bra för Sverige.
Så, om vi får som vi vill beror det på att våra förslag är väl underbyggda med fakta och hjälper till att göra landet lite bättre.

Eftersom jag följt vargdiskussionen under många år noterar jag en annan sak. Lotta Grönings förändring i tonläge. Tidigare har hon nämligen sågat allt som handlar om vargjakt utmed fotknölarna. Det gör hon inte i denna krönika. Man kan ana någon form av analyserande och erkännande av att hennes tidigare så kompromisslösa hållning inte håller.
Just därför har jag svårt att reta upp mig. En ödesmättad indignation med ett avmätt ”Jasså” blir min respons.

Men det finns en annan sak som tvingar ut mig på tangentbordet. Jag drivs av en oförklarlig lust att ännu en gång svara på hennes fråga, att ännu en gång försöka få Lotta Gröning – och alla andra som tror att jägare är onda och drivs av hat – att de har fel.
Jag ska försöka göra det kort.

Nej, Lotta Gröning. Det är väldigt få jägare som hatar varg. Jag har säkert träffat fler jägare än Lotta Gröning, men jag har ännu inte träffat någon som hatar varg. Jag förnekar inte att det troligen finns några som hatar vargen, men de är inte många. Dessa fåtal människor ska inte få skapa en felaktig bild av den svenska jägaren. Förmodligen är det just detta fenomen som får mig att börja skriva.
Jag vill helt enkelt inte att Lotta Grönings beskrivning om hat och jägare ska stå oemotsagd.

 

Läs noga. För här kommer svaret. Det som väldigt många jägare hatar är den maktlöshet, det utanförskap, den situation där deras vardag förändras till det sämre, den rädsla, den oro och det faktum att människor långt bort bestämmer över dem. Nej, detta är inte min egen teori. Det är ungefär så forskaren Erica von Essen beskrev bakgrunden till illegal jakt på varg i sin uppmärksammade rapport.
Vargen skapar starka känslor. Och känner man inte jägarna så kan man ibland tro att man förstår vad de menar. Jag tror att Lotta Gröning missat den grejen helt och hållet.

Så det är inte vargen jägarna hatar – utan den symbol, de följdverkningar och fenomen som vargen har kommit att stå för. Om man har förmåga till att känna empati, så är det faktiskt läge att känna det inför alla de jägare i Mellansverige som inte vågar släppa sina jakthundar, som har berövats sina traditioner och sina möjligheter att kunna jaga som de alltid gjort.
Dessa människor är inte främst jägare. De är pappor, jordbrukare, rörmokare, landsbygdsbor och mycket annat – de är människor. De hatar inte sin maktlöshet för att de jagar. De hatar den för att det tappat tilltron till samhällets vilja och förmåga att hantera deras situation. Allt de känner är stor hopplöshet. De ser ingen väg framåt.
När man befinner sig i sådan situation känner de flesta människor starka känslor. Jägarna är inget undantag.
Det här förhållandet har såväl forskare som politiker förstått. Finns det varg, måste den jagas. Därför har man tagit flera riksdagsbeslut som alla säger ja till vargjakt.

 

Det känns förmätet och inskränkt att försöka lägga mer skuld och mer tyngd på drabbades axlar – än den som vargens närvaro redan gett dem. Tillskriv inte dem hatet också. Det är ju som att trampa på de som redan ligger.
Svenska Jägareförbundet har i alla fall lyssnat. Vi har förstått. Därför arbetar vi dagligen för att få en fungerande legal vargförvaltning, som tar hänsyn till såväl människor, djur som samhälle. Vi jobbar i Sverige och internationellt. Vi tycker att tilldelningen för vargjakten är för liten. Vi tycker att vargförvaltningen utvecklas för sakta. Men vi tycker att det går åt rätt håll.

Så, Lotta Gröning, vill du verkligen minska hatet i samhället. Hjälp då till att få en fungerande vargförvaltning på plats. Stå upp för att demokratiska beslut ska fullföljas. Fördöm olagligheter. Läs vad forskarna skriver. Försök påverka opinionsbildare så att det föds nytt hopp i vargområdet.
Det är i alla fall vad jag och Jägareförbundet tänker göra.

av /3 Kommentarer

Vi själva är det största hotet mot jakten

, , , , , •

Vi måste bli bättre på att förklara vad jakt är. Foto Magnus Rydholm

 

Lördagsnatten är mörk och tung. Ett tunt snötäcke har färgat skogen vit i Småland. Frun har gått och lagt sig. Men jag är inte trött. Jag är lite uppretad.
Bakgrunden till att jag inte smuttar på en singelmalt kan hittas i Expressen. Alex Schulman har skrivit en krönika.  Läsningen är inget som gör mig stolt. Men jag lägger ingen skuld för detta på Alex Schulman. Istället lägger jag all skuld på dig och mig – oss jägare.

Vill vi ha en bra jakt, med vettiga regler och stor frihet för oss jägare att styra och bestämma över jakten kräver det ganska mycket av oss. Och läs noga. Detta är viktigare än mycket annat jag skrivit.

Allt fler människor växer upp långt ifrån jakt, fiske, jord- och skogsbruk. När de sällan – eller aldrig – kommer i kontakt med jakt formas en bild i deras medvetande utifrån de få glimtar av kunskap och erfarenheter de får. Allt ifrån tv-program, grannars berättelser eller tidningsartiklar formar en bild. Denna är naturligtvis inte sann eller korrekt. Men det är denna bild deras hjärna har byggt för att förklara vad jakt är. Ofta brukar man i psykologin använda begreppet kognitiva kartor för att beskriva processen. Detta är inget konstigt. Alla hjärnor fungerar så.
Det är denna bild vi ska hjälpa till att fylla med relevant fakta. Ju bättre deras kognitiva kartor är, desto bättre förstår de vad jakt är.

Jag har otaliga gånger på bloggen understrukit betydelsen av att vi förklarar vad jakt är – så att allmänheten förstår. Om den vi pratar med har få eller inga kopplingar till jakt kräver vår förklaringsmodell en hel del av oss.
Och vill vi att personen ska tycka att jakt är okej så måste vår förklaring inte bara vara så bra att den förstår, vi måste också ha argument som personen kan relatera till. Det finns faktiskt en sak till. Våra argument måste vara så bra att man förstår varför vi jagar; varför vi behövs, varför jakten behövs.

Jag vet inte hur en person kan tycka det är bra med skadskjutna änder eftersom man inte förstör köttet. Jag vet inte hur den personens förklaringsmodell såg ut. Jag vet inte om den tänkt till – över huvud taget. Men jag kan kallt och cyniskt konstatera: det gick inget vidare.
Klarar inte vi av att förklara så att Alex Schulman, och andra människor som han, förstår förstör vi för oss själva. Tidigare har vi kommit undan med att väldigt många  i samhället kan sortera ut dåliga erfarenheter och beskrivningar från den verklighet vi rör oss i. Den bild av jakten som vi har. Men det är inte lika många längre. Kraven på oss har ökat.

Jag tror att de flesta av er som läser denna blogg inte behöver några tips på vad man ska säga. Men ni får ett antal i alla fall.
Jaktetik. Förklara vad detta är och vad det innebär för dig och dina jaktkamrater. Och att detta styr allt vi gör i skogen.
Macho-snack. De som tror att de är häftiga för att de har en viss attityd är hopplöst förlorade. De är inga bra förbilder och klarar troligen aldrig att förklara jaktens själ för någon utomstående.
Kunskap. Utgå ifrån alltid ifrån kunskap. Förklara sambanden i naturen. Känslor som spänning är svårare att förstå för en utomstående. Beskriv istället ansvaret du har och tar.
Ta dig tid. Det är inte enkelt att förklara jakt. Ta den tid som krävs. Börja från början.
Helhet. Förklara helheten; hur ditt jaktår ser ut, hur mycket du tränar, hur många gånger du släpper förbi vilt, hur lite du skjuter. Den svenska medeljägaren skjuter ungefär 1,3 klövvilt per år.
Tillvaratagandet: Berätta om maten och stoltheten över att kunna ha kontroll på hela processen från skog till bord.
Ödmjukhet. Som jägare ska man vara ödmjuk inför jakten – den innehåller moment som många inte förstår. Förklara hur du känner. Vad som är viktigt för dig.
Respekt. Visa respekt mot både den person pratar med och för naturen, viltet och din omgivning.
Så tänk lite extra nästa gång du ska förklara varför du jagar. Börja med att ställa en motfråga. Vad vet du? Då får du veta var du ska börja att berätta.

Om allmänheten får samma dåliga efterenhet av jakt som Alex Schulman kommer vi få det tufft framöver. Och det värsta är att det är vi jägare som gett honom denna bild av jakten – ingen annan.
Lyckas vi inte förklara så att allmänheten förstår gräver vi ett djupt hål åt oss själva – även om vi själva bara tror att vi anlägger ett viltvatten.

av

Skogsbada – nya hälsotrenden!

, , •

Visst vill vi alla leva lite sundare – men ibland hjälper vare sig nyårslöften eller nytt gymkort. Men jag har hittat en genväg som jag bjuder på: skogsbada!


Vinterlandskap. Foto: Christina Nilson-Dag.

Jag ramlade över artikeln om forest bathing, en japansk forskningsstudie* som innebär att vara bland träd. Forest bathing eller skogsbada visar sig sänka hjärtfrekvensen och blodtrycket, minska stresshormonproduktionen, öka immunförsvaret och förbättra välbefinnandet.

Enligt studien har skogen även effekter som ett terapeutiskt landskap. Att skogsbada visar sig vara bra mot depression och nedstämdhet. Du blir piggare helt enkelt. Forskarna har jämfört med vistelse i stadsmiljöer, och då visar det sig att vistelse i skogen gav bättre värden. Även parker är positivt att vistas i. 

Alltså ska du ut i naturen och bara vara i skogen, koppla av – men utan stegräknare. Sedan många år ingår det i folkhälsoprogrammet i Japan. Även i USA har forest bathing blivit ett begrepp. Man utbildar till exempel guider i forest bathing som tar med grupper för att uppleva skogen med alla sinnen. Man ordinerar till och med skogsdoser av hälsoskäl.

Vill du må ännu bättre? I så fall har jag ett tips till: skaffa jakthund!

En annan forskningsrapport från Uppsala universitet visar nämligen att hundägare, och framför allt de som äger en jakthund, är friskare och lever längre. Jakthundsägarna skiljde sig tydligt åt vad gäller hjärt- och kärlhälsa och var friskare. Allt enligt Tove Fall, veterinär och docent i epidemiologi vid institutionen för medicinska vetenskaper vid Uppsala universitet och som lett studien.

Jag antar du ser vad slutsatsen blir – och du har så rätt.  Att jaga ger ju redan allt detta! Som den bästa all-inclusive-sysselsättning ger jakten allt, från naturupplevelse, gemenskap, motion, spänning, viltkött, ekologisk medvetenhet… till bättre hälsa. Vi jägare har väl länge känt att jakten får oss att må bra men nu finns det även forskning som bekräftar detta. Och du som redan jagar – se till att få med dig någon du bryr dig om ut i skogen.

Och du som inte jagar – det är aldrig för sent att börja. Annars räcker det med att bara vara i skogen. Skog är vacker och hälsosam året runt; från den snötyngda vita tysta, till vårens lövsprickning, den frodiga sommargrönskan, höstfärgerna och det grafiska siluetterna i novemberskogen.

Förutom att det nu finns forskning som visar på de positiva effekterna av skogen som rum att vistas i – är det ju gratis.  Och gott om skogar är vi bortskämda med i Sverige.  Dom finns nästan alltid runt hörnet och vår allemansrätt ger oss möjlighet att vara där hur mycket vi vill.

Men ibland behöver vi bli påminda om det självklara – och ta vara på det. Så gå ut i skogen, gärna med jakthunden, och skogsbada. Och vips har livet blivit lite sundare.

*Artikeln Japanese forest bathing is scientifically proven to improve your health, skriven av Ephrat Livini, redaktör på Quartz. Artikeln presenterades på World Economic Forum i mars 2017.

av

Hur du överlever november!

, , •

Stackars november – den är verkligen inte grå. Ändå är det den färgen som är november för de flesta. Eller vad associerar du mest med i november månad? Korta och mörka dagar? Kallt och rått väder? Det mysiga med att komma inomhus? Tända ljus och läsa böcker? (En bra jaktmånad tycker många av oss jägare).

Grå gryning. Foto C Nilson-Dag

Men aldrig är väl grått så vackert – som just i november. Se själv alla nyanser, ytor och mönster. I oändliga gråa skiftningar. Från knallgrå till dimgrå. Skymningsgrå, silkesgrå, grådis eller flanellgrå. Så där kan vi hålla på. Men det får inte vara grått så länge till.

För vips – så är det advent.

Och så är det dags att ta in naturen därutanför. Den som vi tycker är så grå. För, nej, det är inte bara på sommaren vi plockar in naturen. Buketten med sommarblommor är lika självklar som att vi plockar in naturen även till jul.

Vi börjar med att fylla adventsstaken med fönsterlav (obs det är inte vitmossa vi brukar ha – vilket många tror, utan fönsterlav). Kransen som hänger på ytterdörren pryds av kottar och enris. Sen är det dags för Lucia, med lingonris i håret. Och så granen, som kläs (göms) och dansas runt! Och så är det julafton med julskinkan mitt på julbordet. Skinka på vildsvin förstås; hållbart, näringsrikt och gott. Direkt från skogen. Har vi öppen spis tar vi in björkved och tänder på. Sen är vi så gott som utomhus – fast inomhus.

Så njut av en grå vardag. Snart är det rött tills du storknar.

För en knallgrå vardag – behöver inte alls vara grå.

av

”Du blir så otroligt levande när du jagar!”

, , •

”Du blir så otroligt levande när du jagar!”

Det sa Natasha Illum Berg, professionell jägare i Tanzania nyligen i P1s Söndagsintervju. Hon sa också ”att vid jakt är dina sinnen väldigt vakna, tvingade att vara vakna.”

Jag har gått och tänkt på Natashas beskrivning av jaktens krav på sinnenas närvaro. Att stunden blir mer och upplevelsen djupare när man skärper sina sinnen.

Att jakten kräver total närvaro och därmed total frånvaro av sådant som distraherar, t ex mobiler.

Handen på hjärtat, var har du själv mobilen när du jagar?

Och jag vill lägga till en fråga; kanske ligger den bredvid tallriken när du äter också?

Nej, jag är inte teknikfientlig. Älskar mobilen och sociala medier. Men vi väljer bort något när vi tar fram mobilen – det är det jag vill lyfta fram. Att istället uppleva maximalt, med alla sinnen. Som att samarbetet mellan smak, lukt, känsel och syn ökar både chansen att få syn på viltet i god tid och smakupplevelsen när vi äter.

En sak i sänder – inte många samtidigt. För maximal upplevelse. För jo, vi har tid. Faktiskt har vi 20 gånger mer tid idag än för hundra år sedan. I alla fall om man ska tro Roland Paulsen i boken Arbetssamhället. Han skriver

Det välstånd som i slutet av 1800-talet krävde 20 människors arbete kan idag produceras av en enda människa” (med hjälp av effektivare verktyg, maskiner, kommunikationer, tillgång till information via datorisering och digitalisering). Vår produktivitet kan alltså sägas ha ökat med 20 gånger. Men om vi blivit lika många gånger effektivare skulle jag kanske inte våga säga.

Men 20 gånger mer….! Kanske dags att reflektera över vad vi gör med all ny tid vi får?  Att ägna den åt att ständigt vara uppkopplad sägs dessutom vara skadligt för hjärnan, enligt forskningsrapporter.

Så jag ska i alla fall försöka bli mer levande när jag jagar nästa gång. Och när jag äter. Jag ska koppla på sinnena lite extra.

Då kanske jag blir en så där jägare som kan lukta mig till vildsvinen i tätningen, upptäcka älgben stå stilla bland de unga björkarna och höra rävens ljudlösa tassande i gräset.

Och njuta av den rosmarinkryddade älgfärsbiffen i skogsdoftande trattkantarellsås med mörkröda rårörda lingon.

av /1 Kommentar

Bråken om älgen sänder fel signaler

, , , , •

Vilka signaler sänder markägare och jägare till övriga samhället när vi bråkar om älgen? Foto: Oscar Lindvall

Alla som följer älgfrågorna kan inte ha missat attacken mot älgen. Markägare menar att betesskadorna är för stora, att jägarna har för mycket makt och att stammen ska minskas.
Ibland kritiseras också älgjaktsystemet. En del inlägg är balanserade och diskuterande, andra onyanserade och konfliktskapande.
Men har markägarna rätt? Jag skulle vilja säga så här: De har rätt att det i vissa områden finns för omfattande betesskador. Orsaken till varför kan man tvista om. Men skadorna är för stora på vissa ställen.

Låt mig klargöra några saker.
När vi hade det gamla älgjaktsystemet hade jägarna mer möjligheter att påverka älgstammens storlek. Då överensstämde avskjutningen mot tilldelningen riktigt dåligt ibland. På vissa ställen var fyllnadsgraden under 50 procent. Underlagen till besluten var också bristfälliga.
Därefter fick markägarna makten i det nya älgjaktsystemet, bland annat genom en utslagsröst i älgförvaltningsgrupperna. Länsstyrelsen har också en väsentlig makt över älgen, Viltförvaltningsdelegationerna likaså. Det enda som är säkert är att jägarna fått betydligt mindre möjligheter att påverka älgförvaltningen.
Tittar man idag på fyllnadsgraden – mellan tilldelning och avskjutning – har den blivit mycket bättre. Idag ligger snittet runt 85 procent.
Det nya älgjaktsystemet har kanske inte nått fram till exakt vad markägarna ville, men det har blivit bättre. Markägarna har också börjat plantera mer tall. Älgbetesinventeringen visar på minskade betesskador generellt i landet. Vi är på väg åt rätt håll. Det gäller att fortsätta att bygga vidare på nuvarande system – inte försöka riva sönder detta.

Har jägarna för mycket makt? Nej, definitivt inte. Så länge jägarna betalar för att få jaga måste de också ha en möjlighet att påverka. Vill markägarna ha engagerade jägare som tar ansvar och bidrar till att få älgförvaltningen att fungera måste det finnas medbestämmande, samt möjligheter att fatta egna beslut.
Markägarna kan redan idag i förhandlingar styra vad jägarna ska ha för mål med jakten, byta ut jägare som inte följer målen/kraven och bestämma mål för älgstammen med utslagsröst i älgförvaltningsgrupperna. Så den som har makten över jakten är markägarna – inte jägarna.
Nej, faktum är att det istället behövs mer morot och mindre piska. Älgförvaltning handlar ju främst om att få människor att göra likadant – inte biologi, skogsekonomi eller avskjutningsteorier. Människor. Kom ihåg det.

En orsak till varför det finns gruffas mycket om älgen verkar vara att markägarna inte vill samma sak. I attitydundersökningar bland privata markägare tycker (lite förenklat) majoriteten att älgstammen är på en lagom nivå (vilket förresten jägarna också tycker). Skogsbolagen har ofta en annan syn. Beroende på vilken markägare du frågar har de olika syn älgen och vilka skador de kan tolerera.
De olika åsikterna inom markägarkollektivet hanteras inte. Det finns varken verktyg eller ambition att tycka samma sak. De har också helt olika incitament till sitt markägande. Därför blir utspelen spretiga, och i några fall konstiga. De är helt enkelt inte överens om älgstammens storlek.
De markägare som har orimligt höga skador på skogen försöker naturligtvis greppa efter varenda livlina för att lösa problemen. Detta är fullt förståeligt. Men de kommer inte lyckas om de arbetar emot människorna som ska lösa uppgiften.
Från mitt perspektiv ska markägaren ha utslagsröst och det yttersta bestämmandet över älgstammens storlek. Jakträtten är kopplad till ägandet. Då ska det vara så.
Men markägarnas krav får inte gå stick i stäv med samhällets önskemål. Älgen har ju ett oerhört stort symbolvärde för Sverige som turistland, för jakten, för upplevelsen av naturen och mycket annat. Stammen får aldrig bli så liten eller kvalitativt dålig att dessa värden försvinner.

Vi jägare har också en hemläxa att göra. Vi får aldrig hamna i en situation där vi driver tesen: mer vilt, mer jakt till alla – alltid. Då rycker vi undan all förståelse och acceptans för jakten. Dessa åsikter och arbetssätt har prövats med negativt resultat i ett antal länder. Där ville jägarna ha mer jakt och lyssnade inte på vad samhället ville. Konsekvensen blev att skadorna ökade och jägarna tappade greppet om viltförvaltningen. Staterna gick då in med lagar och nya regler, vilket marginaliserade jägarna och jakten.
Att inte lyssna in vad samhället vill ger ingen bra utveckling för jakten. Glöm aldrig det.
Samtidigt får markägarna inte heller driva tesen: Mer och större inkomster på brukandet oavsett vilka konsekvenser det får. Sådana fall finns också att hitta i andra länder. Då vänder den positiva opinionen för exempelvis skogsbruk snabbt till något negativt. Konsekvensen blir att politikerna reglerar möjligheterna för hur markägarna får bruka sin mark.
Vi har i Sverige sett lite tendenser till detta. Den statliga utredaren Charlotte Riberdahl uttryckte ungefär så här i en retorisk fråga: Är naturen är för viktig för att privata människor ska få styra över den? Det uttalandet gjorde att hon fick avgå. Men istället för att pusta ut ska vi nog tänka till lite. Om vårt sätt att bruka naturen idag väcker sådana tankar behöver vi fråga oss: Gör vi rätt saker, kommunicerar vi rätt, sprider vi tillräckligt med kunskap och förståelse om brukandet. Här har alla som brukar naturen en rejäl hemläxa.

Vad är det jag vill säga? Jo, vi har tillsammans ett stort ansvar att vårda och förvalta naturen genom vårt brukande. Vi har mycket mer att vinna på samarbeten än på bråk. Och vi måste bli bättre på att lyssna och lösa uppgifterna ihop.
När vilt ställer till stora problem – för markägare eller allmänhet – måste problemen lösas.
Det handlar om att hitta balans mellan de olika intressena. Ekvationen är inte enkel. Och den blir inte enklare om vi bråkar.
Jag är övertygad om att ett skyttegravskrig i media skadar såväl markägare och jägare. Vi visar nämligen allmänheten på ett mycket tydligt sätt att vi inte klarar av att hantera utmaningarna med viltstammarna eller brukandet.
Såväl direkt som indirekt ropar vi efter regleringar – för jakten, jordbruket och skogen. Är det någon som tror att det blir bättre om staten inskränker äganderätten och jaktlagen? Att staten är bättre på att hantera problem snabbt, enkelt och lokalt? Att en centralisering av beslut till tjänstemän på myndigheter gör oss nöjda?
Nej, vi tillsammans har de bästa förutsättningarna att lösa uppgifterna. Men då måste alla parter vilja vara med och kompromissa.

Är vi rädda om friheten och de möjligheter vi har idag har vi inget annat val.

 

av

Undvik dreven mot jägarna

, , , , , •

Två nästan identiska händelser, men med olika djur, gav helt olika reaktioner hos allmänheten. Foto Mostphotos

Ni har säkert läst om björnjakten där två unga jägare i Hälsingland skadsköt en björn som sedan anföll jägarna. Jägarna blev bitna, men björnen kunde avlivas.
Historien började med en artikel i jaktpressen, som spred sig sedan till HelaHälsningland och vidare till bland annat Aftonbladet. Och jägarna fick därefter en obehaglig överraskning i hur allmänheten behandlade dem. Hot och hårda ord är bara förnamnet.
Dessa två unga jägare fick uppleva något som var både farligt och relativt ovanligt. Eftersom händelsen innehåller nästan alla ingredienser som journalister går igång på får sådana nyheter utrymme i media.  Men vad är det som gör vissa händelser till nyheter?

Inom journalistiken nyhetsvärderar man. De finns ett antal modeller men de ser ut ungefär så här.
• Är händelsen oväntad och dramatisk?
• Finns det närhet (dvs. är detta något som kan hända vem som helst). Eller finns det fysisk närhet (dvs hände den nära dig)?
• Innehåller händelsen starka känslor?
• Är den ovanlig eller överraskande?
• Involverar den många människor?
• Innehåller den kända personer?
• Finns det bildmaterial?

I modeller för nyhetsvärdering finns också ofta identifikation med. Att man kan identifiera och känna med de människor som drabbas. Ifall någon dristar sig till att läsa kommentarerna på Aftonbladets Facebooksida om björnhändelsen ser man att majoriteten identifierar sig med björnen. Man upplever att björnen är den drabbade. Läsarna har alltså lättare att identifiera sig med den – än jägarna. Detta är synnerligen intressant.
Där har ni något att fundera på.
Några dagar senare inträffade en liknande händelse i Örebro län, fast med vildsvin. Jägare skadades vid eftersök av anfallande vildsvin.  Kommentarerna på Aftonbladets Facebooksida blev helt annorlunda.
Fundera lite på varför det blev så. Jag återkommer till detta.

Har vi något att lära av björnhändelsen?
Ja, mycket. Detta är ingen enskild händelse. Via sociala medier trakasseras människor dagligen. Jägarna har bland annat sett det vid vargjakt, Räv-SM och många andra tillfällen. Även bilder som ser oförargliga ut kan locka fram det sämsta i människor och skapa ett drev.
Jag sitter och funderar på om vi kan fortsätta att vara lika öppna och naiva med hur vi beskriver jakten? Jag skulle vilja svara ja. Men jag är tveksam. Självklart ska inte en aktiv grupp på nätet få avgöra hur vi jagar eller hur vi visar upp jakten, det är inte så jag menar.

I vår strävan efter uppmärksamhet och bekräftelse behöver vi stanna upp och tänka efter (de allra flesta inläggen på sociala medier handlar nämligen om det).
Jakten väcker starka känslor hos en del människor. Vi måste förhålla oss till det och agera smartare. Konflikt leder sällan framåt. Vi måste bli bättre på att förklara vad vi gör och varför.
När det gäller vildsvin vet nog nästan alla i samhället att dessa djur behöver jagas. Det finns således en bred förståelse till att jakt behövs. Troligen är det en av de viktigaste anledningarna till att läsarna reagerade på helt skilda sätt. Kännedomen om björnar och anledningen till att dessa jagas är inte lika känd – och kanske mer ifrågasatt? Kanske gör människorna skillnad på djur och djur? Hur som helst är detta något vi jägare måste beakta.

Ett sätt att hantera media är att utgå ifrån att reportern inte vet någonting. Vi utgår alltför ofta att allmänheten vet och förstår. Men så är det inte.
Vi behöver ge allmänheten en bild som de kan förstå, relatera till  och acceptera. Det handlar om att vinna allmänhetens förtroende, förståelse och acceptans. Och det gör vi inte med att väcka ifrågasättande eller avsky.
Vi behöver alltid ha en bra förklaring till varför vi jagar och visa jakten på ett sätt som de förstår. Missar vi den detaljen får vi bara ifrågasättanden.

Naturligtvis ska vi inte låta oss tystas. Vi behöver bara visa jakten bättre och mer förklarande. Och samtidigt ha modet säga till våra jaktkamrater när de visar upp en felaktig bild av jakten. Det är inte okej att ett fåtal jägare förstör för oss andra. Och då måste vi våga säga ifrån.

Här är några av mina tips till de jägare som blir föremål för pressens intresse.
• Vill jag göra en intervju? Det finns inga som helst krav på att du måste det? Du kan också be någon annan berätta din historia. Någon som är sansad och som inte blir föremål för en hatkampanj – eftersom det inte denna som varit med. Kanske ska du be en jaktvårdskonsulent i Svenska Jägareförbundet att hjälpa dig? Vi finns till för medlemmarna.
• Kräv att få vara anonym.
• Fundera över vilken roll du kommer få i artikeln? Det finns egentligen bara tre roller du kan få. Experten, den som kan något om konsekvenserna, fakta eller något annat. Medmänniskan, den som såg händelsen eller blir drabbad av händelsen. Boven, den som gjort något fel.
• Begär tid att tänka igenom vad du ska säga. Och prata gärna med någon klok person i din omgivning så att du får feedback på ditt budskap. Använd gärna Svenska Jägareförbundets personal som är duktiga och vana att hantera pressen och har mycket fakta och statistik att tillgå.
• Undvik kraftuttryck och värdeladdade ord. Visa respekt mot djuret och naturen. Var ödmjuk och visa hög etik.
• Utgå alltid ifrån att du ska förklara händelsen för ett barn. Förklara så noggrant så att du säkerställer att lyssnaren förstår? När en jägare exempelvis säger: plantering. Då förstår alla som varit ute i skogen att det är tätt och oftast mycket begränsad sikt, samt att ett djur kan dyka upp på någon meters avstånd. Men tänk efter. Förstår alla i samhället det? Undvik eller förklara de jägarspecifika orden (exempelvis: ståndskall, kulfång, lungskott med mera). Ställ motfrågor så du får bekräftat att journalisten förstår.
• Begär att du ska få läsa igenom dina citat.

Vi lever i en ny tid. Och det kräver nya metoder för att få acceptans och förtroende.

av

Jägare mittemellan gaphalsarna

, , , •

Jag klarar inte av att se djur lida.  Har till och med svårt att höra talas om det. Det hänger ihop med att jag är jägare. I jakten ska djur inte behöva lida. Det är också en av anledningarna till att jag jagar.

Jägarna är några av alla dem som lyckas stå kvar med båda fötterna på jorden. För vår del förmodligen tack vare just jakten. Foto: Johanna Thörnqvist

 

Vi människor behöver äta kött. Vi måste ha vitamin B12 för att överleva och järn, framför allt så kallat hemjärn, båda finns naturligt i enbart animaliska produkter. Den som väljer bort animaliska produkter är i stort sett hänvisad till kosttillskott. Tanken att hela mänskligheten skulle leva på kemiskt processade tillskott, som vissa icke köttätare för fram, är enbart larvig.

Jakten har blivit alltmer viktig i mitt liv och påverkar hela min uppfattning om vår roll i naturen. Jag ömmar också för de småskaliga lantbruken med djuruppfödningar där djuren har ett bra liv och där slakten kan ske utan stress och onödigt lidande.
Det låter kanske präktigt men det är exakt det jag tror på.
En annan mörkare sida av hur vi behandlar våra vilda djur är läsningen av Lars-Henrik Anderssons genomarbetade och utmärkta reportageserie om den stora jakthärvan i Norrbotten. En total motsats. Innehållet smärtar, inte bara psykiskt utan även fysiskt, det gör ont i kroppen att läsa om de vedervärdiga plågor människor utsatt djuren för innan de dog.
Man plågar inte ett djur. Beteendet är ont, svart, udda och extremt.

Generalisera aldrig svenska jägare på det sättet!

Avlivning av ett djur ska ske utan onödigt lidande, det ska helst inte ha märkt något alls när döden inträffar. Det ska också finnas en respekt och en mening med att ett djur dör.
Jägare vill ha balans i naturen och minimalt lidande. Vi vill inte se djur bli sjuka eller svälta ihjäl.

Minimalt lidande. Lägg märke till just de orden. Det är ofta ord som över huvud taget försvinner lätt i dagens allt mer polariserade människors sätt att tänka. Åtminstone när det gäller att kritisera jakt. För vad återstår, vad gäller djurs lidande, utan jakt? Ett djur som dör för ett skott lider mindre än ett djur som dör av  exempelvis svält eller sjukdom.
Det är inte så lätt att upprätthålla balansen vi jägare så hett vurmar för. Men vi gör så gott vi kan.
Det springer 100 000 vildsvin färre per år på vägarna och på böndernas grödor. Nästan lika många älgar. Det gör vi bland annat för att försöka upprätthålla balansen. Det räcker inte. Men vi försöker. Och vi äter världens mest hälsosamma kött.

Men satan i gatan vad mycket skit vi får emellanåt.
Jag vet varför.
För vi jägare står mittemellan de polariserade gaphalsarna som alla saknar grund för att det liv de kräver att just du ska leva, håller i slutändan.

Men satan i gatan vad mycket skit vi får emellanåt.
Jag vet varför.
För vi jägare står mittemellan de polariserade gaphalsarna som alla saknar grund för att det liv de kräver att just du ska leva, håller i slutändan.
Många ”mittemellanmänniskor” är just jägare. Vi är några av alla dem som lyckas stå kvar med båda fötterna på jorden. För vår del förmodligen tack vare just jakten.
Vi är en del av naturen och vi ser vår del i det hela, sammanhangen där också människan är med på ett balanserat sätt.
Därför är mittemellan i det här fallet bra.

Att välja bort kött ställer inte per automatik en person högst upp på vare sig moral- eller miljömedvetenhetstrappan. Det kan i många fall vara precis tvärtom. För att odla fram mycket av det köttvägrarna vill äta krävs exempelvis att någon annan har djur, tänker på gödsel.

Det riktigt otäcka med de här extrem-polariserade sidorna är att de, medvetet eller omedvetet, drar med sig mittemellan-folket i en vandring käpprätt åt helsike.

En av de polariserade sidorna, de jaktsaboterande veganerna, är vridna så hårt som det bara går och lite till.
De hycklar redan från början genom att äga husdjur, (deras numera döda filosofer hade vänt sig i sina gravar om de hade vetat detta).
De låter dessutom sina husdjur som är beroende av kött för att må bra äta enbart veganmat (sanningen är att både hundar och katter behöver äta kött).
För de ger dem väl inte kött? Då är hyckleriet fulländat.

Att lägga all sin tilltro till att någon annan kemiskt ska processa fram livsviktiga näringsämnen åt dem är deras enda sätt att överleva.
De hade aldrig överlevt själva i naturen. De hade aldrig ens funnits till om deras tidigare släktingar inte ätit kött.

De saknar insikt och långsiktighet. Och vill tvinga alla oss andra att bli likadana, lagligt eller olagligt, demokratiskt eller odemokratiskt, med våld eller hot, det spelar ingen roll.
De tycker sig ha ensamrätt på sanningen och vill tvinga alla med sig. Utför.
Hit hör även de som tror att allt ska sköta sig själv, utan någon som helst inblandning av människan. En ren utopi, ett fantasifoster som så väl speglar hur allt fler delar av mänskligheten ser på sig själva.

En annan tyvärr stor skara drar också glatt med oss alla mot en total katastrof genom att tveklöst fortsätta köpa låt-oss-alla-dö-kött, alltså antibiotikaspäckat importerat kött, ofta från djur som plågats hela livet.
Även den här sidan drar med sig alla i graven till slut, varenda en, veganer, jägare, kungen och till och med statsministern riskerar att ryka med. Resistenta bakterier angriper urskillningslöst. Även vi som försökt undvika det farliga, plågade antibiotikaköttet kan drabbas av de allt snabbare växande stammarna av resistenta bakterier.

Extremerna är svarta hål i yttersta ytterkanterna.
Jägarna håller avståndet från dem. Vi vet bättre, tror på naturens överlevnad och en balans där vi människor självklart ingår som en del och tar lagom plats.

av /2 Kommentarer

Därför jagar vi

, , , , •

Vet du varför du jagar? Och hur förklarar du det? Foto Mostphotos

 

Har du någon gång försökt sätta ord på vad det är i jakten som gör att du lämnar en varm säng tidigt på morgonen för att frysa, svettas och bli blöt. Därefter stå still i många timmar – oftast utan att se någonting. Och trots detta ge dig ut i skogen dagen efter…
Jag tror vi alla har försökt. Men ingen har nog riktigt lyckats förklara för en person som inte själv varit med.

Martin Källberg berörde detta ämne i senaste Svensk Jakt. Det är onekligen intressant att vårt arv från människans barndom fortsätter att styra oss.
Jägaren och samlaren i oss driver människan till att jaga; karriär, upplevelser, materiella ting, självhushållning, bollar, rekord och mycket annat. Den som inte inser att tävlingen, fotbollsmatchen och äventyrslusten långt tillbaka bottnar i driften att jaga har nog inte analyserat fenomenet tillräckligt.
När jag försökt svara på frågan har jag ofta börjat med upplevelsen, gemenskapen och naturupplevelsen. Eftersom de är mycket viktigare för mig än skott och spänning. Därefter har jag nog berättat om hunden, viltköttet och avbrottet i vardagen, om hur jag laddar batterierna långt ifrån vardagens stress.
Men jag har aldrig känt att jag nått fram – att de verkligen förstått. Därför ska jag nu förklara detta på ett annat sätt. Jag ska säga så här:

Vi är alla jägare i någon form. Det är ett förhistoriskt arv. Oavsett hur vi beter oss kommer denna drift att ta sig uttryck i olika former. Det handlar inte om lust eller vilja. Det beror på något mycket djupare än så, en drift som är så basal att den omprioriterar allt vi har i vår omgivning.
Den får oss att göra saker som vi normalt sett aldrig annars skulle göra. Den gör oss levande och kännande. Närvarande och uppfyllda. Utan jaktbeteendet är vi ingenting.
Utan något att jaga försvinner troligen meningen med livet. Vi är gjorda för att jaga – och alla gör det, oftast i många olika former. Människan behöver något som driver den. Något som får den att vilja mer.
Din och min jakt ser förmodligen olika ut. Jag vet inte vad du jagar. Kanske är det pengar, upplevelser, en fotboll eller något annat? Men jag jagar på ungefär samma sätt som mina förfäder. Jag drivs mot naturen och djuren. Jag följer de spelregler som samhället har mejslat ut. Jag tvingas använda alla mina sinnen för att lyckas. De allra flesta gångerna får jag inget byte. Men upplevelsen och behållningen är stark ändå.
Skillnaden mot mina förfäder är att jag inte måste jaga för min överlevnad. Utan jag gör det för att orka leva och få mening med livet. Förstår du hur stark driften är?
Och eftersom driften är så stark upplever jag nya lagar, påhitt och regler som begränsar mina möjligheter att jaga som en attack mot mitt kulturarv och de drifter som gör oss till människor. Du har säkert också något som betyder lika mycket för dig.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att evolutionen inte har slipat bort allt som gjorde oss till den mest framgångsrika varelsens i jordens historia. Så svaret på frågan varför jag jagar är egentligen ganska enkelt.
Jag jagar för det är det vi människor gör, när vi inte samlar.

av

Att känna igen en älg – en självklarhet?

, , , •
Kronhjort

– Kolla en älg! Dotterns kompis pekar entusiastiskt ut genom sidorutan på bilen.
Dottern tittar på djuret som lugnt betar i vårgrönskan en bit från vägen.
– Det där är en kronhjort, säger hon och sneglar storögt på kompisen.

Nej, det här är ingen älg. Det är en kronhjort. Foto: Sten Christoffersson

Fenomenet kan även hittas på exempelvis Ikea där du i alla fall tidigare kunde köpa ett kuddfodral som benämndes Älg. Medan motivet på kudden visade en kronhjort. Kunskaperna vad gäller natur och vilt i vårt samhälle är ibland pinsamt dåliga.
På bilfärjan förra sommaren stod en mamma med sina barn och tittade på en gråtrut som satt sig en stund en bit bort på relingen.
– Och det där barn är en fiskmås, sa hon myndigt och pekade på truten.
Jag stod tyst kvar en bit ifrån, ville inte verka besserwissrig fast jag så gärna bara ville utbrista ”Trut!!”.
En gång för flera år sedan hade vi en åttondeklassare som praktiserade någon vecka på Jägareförbundet. Han var jätteintresserad av djur, natur och jakt och försökte lära sig mer så gott han kunde. Men dessa kunskaper hämtade han inte i skolan. Han berättade att hans lärare en gång under en friluftsdag i skogen uppmanat barnen att peta ner pinnar i stövlarna. För att det kunde komma en grävling.

Det här är inte heller någon älg.

Jag tror att många av oss jägare kan berätta liknande historier. Många kan nog till och med rätt ofta uppleva att människor är fullständigt ovetande om företeelser omkring dem som har med djur och natur att göra.

Nationella provresultat i grundskolan läsåret 2015/2016 årskurs 9 visar att 91,3 procent hade godkända provresultat i biologi jämfört med 91,5 i matte och 95.8 i svenska. Eleverna är alltså sämre i biologi än exempelvis matte men någon jätteskillnad är det inte.
Handlar det om stad och land? Nu igen?

I Sverige borde gemene man och kvinna kunna skilja på en älg och en kronhjort. Jag tycker att det är viktigt.
Så här års, på våren, behöver man knappt åka utanför stadsgränserna innan man ser betande djur ute på fält och åkrar. Vi jägare kör nästan i diket för att vi spanar på viltet, men är det bara vi?

Älg

Så här ser en älg ut. Foto: Oscar Lindvall

Jag kollar också Skolverkets läroplan i biologi för grundskolan, det är kanske den det är fel på?
Nej, efter att ha läst tycker jag istället att den är bra:
”Grundsynen i kursplanen är att människan är en del av naturen. Trots detta används ibland uttrycket ”människan och naturen” där det finns anledning att lyfta fram människan mer specifikt i förhållande till resten av naturen.” Citatet är bra.
Människan är en del av naturen, något som så många bortser från idag.
Läroplanen poängterar dessutom att det är viktigt att väcka barnens nyfikenhet för naturen och lära dem förhålla sig till den. Elever ska ges förutsättningar att utveckla sin förmåga att använda kunskaper i biologi för att granska information, kommunicera och ta ställning i frågor som rör hälsa, naturbruk och ekologisk hållbarhet.
Till och med jakt nämns i läroplanen.

Men något händer på vägen från läroplanen och in i människors huvuden. För vart tar kunskapen om djuren och naturen vi har i vår närhet vägen?
Handlar det om prioriteringar? Är amöbor och mikroorganismer viktigare för vissa än att veta hur våra vilda djur ser ut och hur naturen omkring oss fungerar?
Jag kan bara ana mig till svaret.
Och tycker definitivt att de delar av Jägarexamen som berättar om våra viltarter borde vara obligatoriska ämnen i grundskolan.

Vad kan du själv om exempelvis fåglar? Testa här!

 

av /2 Kommentarer

Om tjuvjägarna vore bajs skulle vi hitta allihop

, , , •

En privatperson har donerat 100 000 kr i belöning till den som lämnar uppgifter om tjuvjakt på varg, björn, lo eller järv, någonstans i Sverige, som leder fram till fällande dom. Rovdjursföreningen hanterar satsningen. Det är ett bra initiativ för att få bukt med denna brottslighet, även om den omfattar enbart rovdjur! Men kommentarerna på inlägget om detta på Rovdjursföreningens Facebooksida spårar ur.

Räv bajsar.

När det gäller spillningsinventeringar är de svenska jägarna proffs. Det är därför vår hjälp uppskattas och efterfrågas. Tjuvjakts-spaning är inte riktigt samma sak. Foto: Oscard Lindvall

 

I flera fall handlar det inte längre om några specifika gärningsmän som jagar illegalt utan här dras hela jägarkåren över en kam.
Det antyds också att jägarna medvetet låter bli att ”hitta” tjuvjägare.
”Jägareförbundet och dess medlemmar kan hitta massor av rovdjursspår, spillning etc, men att ingen kan hitta tjuvjägare.” skriver någon och jag har hört anklagelsen mot oss som grupp tidigare.

Vi jägare är bra, förbannat duktiga, framför allt i skogen, då är vi på mammas gata, så att säga.
När det gäller spillningsinventeringar är vi proffs. Det är därför vår hjälp uppskattas och efterfrågas.

Man kan kanske säga att tjuvjägare är stora skitar men där upphör likheten, i alla fall i min värld.
Jag är nämligen rätt säker på att beteendet hos en tjuvjägare och en bajskorv skiljer sig åt rätt markant. Men hade det inte gjort det, alltså om tjuvjägarna hade legat där i skogen alldeles stilla, uppdelade i spillningslika formationer, kanske 20 i en hög, då hade vi garanterat hittat väldigt många.
Troligen hade vi tagit varenda tjuvjägare i Sverige.
Rävar vill ju exempelvis gärna lämna sin spillning väldigt högt upp, på stubbar, stenar och dylikt. Hade en tjuvjägare betett sig så, kanske stått alldeles stilla på en stubbe i, låt säga en månad, ja då hade vi hittat personen i fråga med förbundna ögon. Så bra är vi på spillningsinventeringar.

Nu är det tyvärr inte så att tjuvjägare ligger i skogen i små högar och väntar på att bli hittade.
Jägarna avskyr tjuvjakt. Illegal jakt handlar nämligen om att någon raserar din viltförvaltning på din mark som du kanske arbetat hårt med för att gynna viltet och betalar dyra pengar för. Den illegala jakten kanske sker på ett för djuren mycket plågsamt sätt, kanske används felaktiga kalibrar, dåligt ljus från bil, skadskjutningar som ignoreras av människor som saknar empati. Det är vidrigheter ingen jägare vill kännas vid.

Tror ni att man håller käften om man upptäcker att någon jagat illegalt på ens mark? Självklart inte. Man blir ursinnig. Det är ett intrång, en kränkning, djurplågeri, en brottslig handling.
Och varför handlar det bara de stora rovdjuren? Varför är rovdjursvännerna bara rovdjursvänner? Varför bryr de sig inte om allt annat vilt, exempelvis klövviltet? Är det helt enkelt så att en varg är coolare att värna än ett rådjur eller än älg?
Illegal jakt är grym, oavsett vilket viltslag som drabbas.

Tror ni att man håller käften om man upptäcker att någon jagat illegalt på ens mark? Självklart inte. Man blir ursinnig. Det är ett intrång, en kränkning, djurplågeri, en brottslig handling.

Organisationen APU (Anti Poaching Unit) utger sig för att ”förebygga faunabrott, som illegal jakt på rovdjur och allt annat vilt”. Men även de struntar fullständigt i tjuvjägaren som skadskjuter den dräktiga dovhinden i huvudet med .22-long på 100 meter från bil mitt i natten. Eller över huvud taget den omfattande illegala jakten på klövvilt som också ökar.
Det handlar enbart om rovdjur, i stort sett bara varg, men även att leta åtelkameror och plocka skräp och att sätta dit jägare i största allmänhet.

Många djurrättsaktivister är egentligen inget annat än rena speciesister. Funderar, är det verkligen djuren man sätter främst då eller sitt eget ego?

När symposiet mot illegal jakt arrangerades förra året inbjöds flera djurrättsorganisationer. Men ingen kom. Några hade goda skäl men de flesta hade det inte.
Det tycks många jaktmotståndare ha glömt.
Därför är donationen och Rovdjursföreningens initiativ bra.

Jägareförbundet tar avstånd från allt vad illegal jakt heter. Illegal jakt raserar en god viltförvaltning. God viltförvaltning sker genom legal, genomtänkt jakt för att hålla viltstammarna i balans.
Men illegal jakt är svår att komma åt, ett grovt brott som kräver stora polisiära insatser och resurser. Illegal jakt är av ondo. Det hade varit bra om de som ägnar sig åt att döda djur illegalt pratade mer högt om att de ägnar sig åt denna brottslighet. Då hade det varit lättare att få tag i dem. Kanske nästan lika lätt som att hitta bajs i skogen.

av

Hoten växer medan brukarna bråkar

, , , , •

När hoten är stora och många, undrar Magnus Rydholm om brukarna verkligen lägger fokus på rätt saker. Foto Magnus Rydholm

 

Ni har säkert noterat att påhoppen på jägare och viltstammarna i media fortsätter. Det är bara att konstatera att det finns många olika krafter i samhället som vill begränsa jakten, jägarnas påverkan samt inflytande över viltförvaltningen. Och det används många olika argument och infallsvinklar för att slå på oss.
Och attackerna kommer från såväl brukare som miljövänner.
Svenska Jägareförbundet har hamnat mitt emellan. På ena sidan finns jord- och skogsbruk. På den andra står rovdjurs- och miljövänner. Bägge dunkar på oss med mediala knytnävar.
För att förstå fenomenet måste man först ha klart för sig att de olika sidorna har helt olika inriktning och syfte. Dock har de en sak gemensamt – de vill försvaga jägarna och ändra maktbalansen i viltförvaltningen. Att miljösidan vill göra de kan man förstå. Men jag är ytterst tveksam till att skog och jordbruk har något att tjäna på en svag jägarkår. Istället innebär ett försvagat jägarintresse att brukarsidan – som helhet – blir svagare.  Frågan är vem som tjänar mest på det?

När skogsföreträdare angriper jägarna är det ofta med argument om att älgstammen är för stor, skadorna för omfattande och att förbundet inte vill begränsa älgstammen.
I dessa artiklar, med journalister som sällan har en 100-procentig insyn i hur förvaltningen fungerar, finns det nästan alltid en sak som missas – vem som har den reella makten.
Sedan det nya älgjaktsystemet infördes har markägarna utslagsrösten i älgförvaltningsgrupperna. De kan med andra ord tvinga igenom en högre avskjutning.
Men hur ser det ut i verkligheten? Är det stora konflikter kring nivåerna på älgjakten? Svaret är nej. Istället är det så att i uppåt 90 procent av alla älgskötselgrupper i landet är överens. Det finns ingen konflikt hur mycket älg som ska fällas.
Sett ur ett sådant perspektiv är det inte större samarbete eller gemensam förståelse om problemen som måste utvecklas. Istället är det sans och balans i uttalandena från jägare och markägare som behövs.
En intressant fråga är om skogsdebattörerna har majoriteten av markägarna med sig? Den forskning vi har tillgång till rörande vilt och betesskador pekar nämligen på motsatsen.

Jordbruksdebattörer i södra Sverige bankar också på jägarna, men då är det främst vildsvin och utfodring som används som slagträ. Jag har berört frågan i tidigare blogginlägg. Men jag drar några argument – en gång till.
Självklart kan markägarna stoppa utfodring och kräva minskande vildsvinsstammar. Det är bara att de bestämmer sig och agerar. De har makten att göra detta.
Problemet är att de inte är överens. Och markägarorganisationerna vill inte tvinga sina medlemmar.
Alla som tänker, åtminstone några sekunder på frågan, inser att jägarna inte klarar att lösa frågan på egen hand. Det måste till ett samarbete. Det har förbundet tjatat om under lång tid.

Jag tycker att vi jägare ska vara en aning självkritiska. Vi har nämligen bidragit till att fördjupa konflikterna inom brukarkollektivet. Kanske inte medvetet, men vår argumentering har kunnat tolkas som om vi inte bryr oss, som att vi är ovilliga att ställa upp.
Så är det naturligtvis inte.
Vi har en viktig roll i att förvalta viltet. Det ansvaret måste vi ta, fullt ut. Och då krävs det ibland att sänka antalet djur – även om vi gärna skulle vilja ha mer jaktbart vilt. Viltförvaltningen måste nämligen hänga ihop med allt hållbart brukande, som även omfattar villkoren för jord- och skogsbruk. En helhet som är bra för samhället.
Det vi säger och hur vi agerar påverkar hur allmänhet och vår omgivning tolkar våra intentioner.
I konflikterna med jord- och skogsbruk har vi alla en skuld för att ha trissat upp debatten.

Men kom ihåg!!!, försöker vi maximera viltstammarna in absurdum kommer konflikterna – var så säkra. Det samma gäller jord- och skogsbruket. Försöker de maximera produktionen och inte ta hänsyn till vilt, biologisk mångfald och allmänhetens tillgång till naturen skapas en grogrund för bråk, krav på lagstiftning, överklagningar i domstol och så vidare.

I takt med att urbaniseringen fortsätter blir det allt fler människor som inte förstår och därför ifrågasätter grundprinciperna för jakt, fiske, skogs- och jordbruk.
Eftersom de har liten eller ingen faktabakgrund fylls deras beslut med något annat – känslor. De som känns rätt blir avgörande för vad man tycker i en viss fråga.
Samtidigt matar miljörörelsen dessa trender med argument, opinionsbildning och propaganda.
Som en konsekvens av detta höjs allt oftare röster om att Sverige borde försvaga ägande- och brukanderätten. Makten över naturen ska flyttas till någon annan, oavsett vilka effekter det får för biologisk mångfald, arbetstillfällen eller nationalekonomi.
Alarmklockan borde ringa. Vi har stora gemensamma utmaningar framför oss.
Om vi fortsätter att lägga kraften på att bråka med varandra lämnar vi spelfältet helt öppet för de som vill rasera dagens system. De kan lugnt och stilla flytta fram sina positioner. Samtidigt står vi i ett hörn av planen och bankar på varandra på olika debattsidor. Detta gör vi trots att vi vet att det är vi gemensamt som äger såväl problemen som lösningarna på vilt/skog/odlande-problematiken.

Vi som vill ha ett hållbart brukande av naturresurserna måste gräva ned stridsyxan. Vi måste hitta en väg tillbaka till en ökad förståelse för varandras problem och möjligheter. Därtill måste vi bli bättre på att förstå varandras olika roller, ha respekt för våra olikheter och olika mål. Men samtidigt måste vi ha viljan att hitta kompromisser och lösningar som inte bara är bra för min organisation eller del av brukandet.
Vi brukare måste höja blicken ifrån det kortsiktiga till en långsiktiga. Vi måste hitta en strategisk plan för hur brukandet ska se ut i framtiden – och som samhället accepterar. I denna plan måste vi klargöra hur vi ska samverka och lösa konflikter för att våra produkter och brukande ska vara konkurrenskraftigt i en internationaliserad värld.  Vi måste bli bättre på att hitta lösningar som fungerar och accepteras.
Jag är säker på att alla ser hoten mot brukandet. Det är dags att agera. För om inte vi själva bestämmer oss hur framtidens brukande och naturförvaltning ska se ut kommer någon annan att göra det åt oss.
Är det någon som tror att vi kommer gilla det resultatet?

av

Ropa inte efter åsiktsregistrering

, , , •

Ska aktivister, jägare eller andra intressen kunna anställas i myndigheter? Foto Matias Larhag/Unsplasch

Vi är inne i ett konstigt tidevarv. Människors personliga agendor tillåts styra våra val och hur samhället ska fungera allt mer. Ofta saknas fakta bakom besluten och känslor används mer frekvent som underlag i krav på förändringar. Och polariseringen driver på utvecklingen.
Detta är en farlig väg.

Under den senaste tiden har jag hört att människor med en viss personlig inställning inte ska få jobba i statlig tjänst. Senast rörde debatten en tjänsteman på Länsstyrelsen i Dalarna som på det privata planet var skogsaktivist. Läs artikel i Land.
Det är lätt att sugas med och tycka att detta är helt orimligt. Men låt oss tänka lite bredare och större.
Minst lika ofta har debatten slagit mot jägare, som anses stå för en viss agenda. Faktum är att förändringen av delegater i Viltförvaltningsdelegationerna är just en sådan åtgärd, där politikerna i sin ambition att få objektiva beslut diskvalificerar jägarnas kunskaper och ambitioner som en partsinlaga. Jag tror inte ens att regeringen tänkte klart innan man genomförde ändringen, för detta är antidemokratiskt och andas åsiktsregistrering.

Låt mig ställa några provocerande frågor. Skulle ni vilja ha ett Stasi-liknande förhållande där staten utreder dina privata åsikter innan du får ett arbete? Att dina privata åsikter regelbundet utvärderas och bedöms? Att du inte tillåts ha en viss hobby? Att samhället blir bättre och mer effektivt om alla anställda i staten tycker likadant?
Jag hoppas verkligen att alla svarar nej på de frågorna – av många olika anledningar.

Eftersom vi inte vill leva i ett samhälle där vår integritet och frihet – att tycka och tänka vad vi vill – ska påverkas negativt kan ifrågasättandet av tjänstemäns privata åsikter leda till en debatt vi inte vill ha.
Istället för att ifrågasätta om tjänstemännen är 100 procent neutrala och objektiva i sina bedömningar måste respektive myndighet säkerställa att det finns procedurer, professionalitet i yrkesrollen och rutiner som omöjliggör (och avsevärt begränsar) möjligheten för tjänstemän att påverka beslut och utredningar utifrån sina personliga agendor – oavsett om du är jägare eller skogsaktivist.
Det handlar lite om ämbetsmannaideal, men också om arbetsledning, ledarskap, uppföljning och kontroll.

Ansvaret för att demokratiska beslut genomförs ligger på myndighetsnivå. Då måste också myndigheterna säkerställa att arbetet utförs på rätt sätt.
I en tid när personliga agendor tillåts styra allt mer aktualiseras därför behovet av internkontroll och revision, inte bara av ekonomin utan hur väl myndigheten levererar till demokratin.
Hur väl utförs arbetet? Hur objektiv lyckas den vara? Hur väl följer myndigheten regleringsbrev och de politiska ambitionerna? Allt detta måste naturligtvis kontrolleras och följas upp.
Ifall myndigheterna inte levererar en hög grad av objektivitet har vi fått ett tjänstemannastyre som omkullkastar och suger musten ur demokratin. Och då är det riktigt allvarligt.

Så lyft blicken. Ställ krav på myndigheterna och politikerna om att genomföra ordentlig internrevision av de uppgifter som staten via sina myndigheter ska uppfylla och utföra. Kräv objektivitet på myndighetsnivå. Det är där åtgärderna och kontrollerna måste in.
Men ropa inte efter ett förmyndarsamhälle – med åsiktskontroll – som ingen egentligen vill ha.

av /1 Kommentar

När politik blir viktigare än verkligheten

, , , , •

Varför anses jaktkunskaper vara belastande i en Viltförvaltningsdelegation. Foto Magnus Rydholm

Miljöminister Karolina Skog (MP) ändrade sammansättningen av Viltförvaltningsdelegationerna. Officiellt är det en uppgörelse mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet som har gjorts.
Kritiken mot beslutet har varit hård från jordbruket, fårnäringen, skogen och jägarna. Och det ska den vara. Det här är inte bara dumt, det är faktiskt dummare än så…

När den förra regeringen införde Viltförvaltningsdelegationerna (VFD) ville man säkerställa att förutsättningarna för brukandet skulle vara goda. För täta viltpopulationer eller onödiga byråkrati skulle inte omöjliggöra eller försvåra för jord- och skogsbruk. VFD var ingen eftergift till jägarna. Det var ett beslut för att föra ned bestämmandet om jakt och viltförvaltning till regional nivå – och till en bred sammansättning av intressen. Besluten skulle fattas nära de människor som påverkades. Delegationerna skulle borga för en sund förankring i länen och ett ökat jakttryck där det fanns problem.

När miljöministern nu ändrade sammansättningen så löd förklaringen att det ska bli bättre balans. Jägarintresset ansågs vara för starkt.
Nu har jägarna bara ett mandat. Det är inte där skon klämmer, utan problemet är att delegater som företräder skogsbruk, fiske, politik med mera också är för en aktiv viltförvaltning. En hel del av dessa företrädare jagar säkert också.
Obalansen ligger således inte i fördelningen av olika mandat utan vilka personer som sitter i VFD och vilka intressen dessa människor har – att de har kunskaper om jakt.

Ingen sund politiker kan med förståndet i gott behåll vilja begränsa människors frihet och möjligheter att ha åsikter. För i den stunden gör de ingrepp i demokratins grundvalar, vilket borde vara ett politiskt självmord.
Låt oss hoppas att ingen i riksdagen har några sådana ambitioner.
Regeringen kunde alltså inte förbjuda delegater i VFD från att jaga, gilla kött eller att ha mamma som hämtar sitt kött från skogen. Regeringen kunde heller inte begära att partierna skulle nominera människor med förutbestämda åsikter. Kvar fanns då att ändra sammansättningen i delegationen.
Två nya delegater infördes och därmed också balans.
Slutet gott, allting gott? Nixpix.

I en värld där Donald Trump och Brexit visar på en bristande tilltro till såväl makteliten som journalistiken känns agerandet faktiskt provocerande. I stort sett ingen – utom miljöorganisationerna – har tyckt att VFD fungerat dåligt.
I de remissvar som regeringen haft som underlag för beslutet säger nästan alla länsstyrelser att det fungerar bra. Det har naturligtvis funnits synpunkter och förbättringsförslag. Men inte någon egentlig kritik mot sammansättningen eller balansen.
Varför kräver då Miljöpartiet en förändrad sammansättning av delegaterna i förhandlingarna med Socialdemokraterna? Det finns för mig bara en vettig förklaring. Politiken anses ibland vara viktigare än både sak, fakta och verklighet.

Låt oss vara ärliga. Frågan om VFD är naturligtvis en skitsak för de allra flesta i landet. Majoriteten har inte ens noterat att det finns något som heter Viltförvaltningsdelegation – ännu mindre att sammansättningen har ändrats. Och även om alla i landet använt just denna förordning som högläsning på julafton hade få brytt sig.
Det stora problemet är att liknande saker händer i andra sakområden också. Sakta, men säkert växer kritiken mot våra folkvalda och journalistiken som inte klarar förklara eller visa den bild som människorna ser. Politikerna beskylls för att inte se människornas vardag, inte se deras verklighet, inte förstå vad som händer i vårt avlånga land.
Men tro mig, de gör de visst.
Men i det komplicerade samhället, med ett knepigt parlamentariskt läge och höga politiska ambitioner om förändringar så stupar ofta de goda ansatserna för byråkratiska, ekonomiska, parlamentariska och juridiska krokben.
Kan man inte ge guldgröna skogar till sina väljargrupper försöker man tillfredsställa i alla fall några med ett litet köttben. I slutänden blev det kanske bara en liten formulering i en förordning eller något annat obetydligt som partierna orkar baxa igenom.
Tro nu inte att jag ens för en sekund riktar någon kritik mot enskilda politiker. Det skulle aldrig falla mig in. Istället konstaterar jag att politiken – som helhet – inte klarar av att hantera komplexiteten i samhället. Och det måste till ganska drastiska åtgärder för att rätta till problemet.

Men nu tillbaka till kärnfrågan. Ingen klok människa tycker att det är fel att lärare har kunskaper i pedagogik, att piloter har ett hum om hur man landar ett flygplan, att läkare har några högskolepoäng i medicin eller att en bilförare har körkort. I Sverige högaktar vi kunskap och fakta. Vi utbildar oss för att få rätt kunskaper för arbetet. Och det är våra kunskaper som ska vara det avgörande vad vi får för arbete. Det är lite av den svenska modellen.
Men med miljöminister Karolina Skogs önskan om balans i VFD faller hela detta resonemang.
Kunskap om jakt och viltförvaltning är plötsligt besvärande i ett regionalt organ som ska besluta om – just det –  jakt och viltförvaltning.
Någon bra förklaring på varför det är fel att ha kunskap om det man ska besluta om har jag ännu inte sett. Fram till dess anser jag att ändringen är både dum och provocerande.

av /2 Kommentarer