Jag har varit inne på den frågan förut i mina inlägg och försökt få ett grepp på det där med åsikter kontra sanningar. Jag tror att det tål att uprepas eftersom talesättet säger att något som upprepas tillräckligt ofta så småningom blir just en sanning!

Senast i helgen som gick hade jag anledning att diskutera det här med en allt äldre jägarkår och att ungdomar inte vill jaga utan hellre leka med datorer…. Bägge de här påståendena anser jag vara en myt som har upprepats så pass ofta att man börjar tro att det är en sanning. Tyvärr finns ibland risk att vissa påståenden blir mer eller mindre självförverkligande, men det gäller än så länge inte detta!

Låt oss titta på de fakta vi har vad gäller ungdomar och jakt. I de utredningar som är gjorda rörande jägarkåren så ligger medelålderna på runt 47 år, väldigt högt tycker ni kanske? Men först och främst kan vi konstatera att den medelåldern hade jägarkåren i mitten av 50-talet och samma medelålder har vi idag! På dessa 60 år skulle jag tro att det är fler som är 70+ som jagar aktivt nu än då vilket innebär att det också måste vara fler unga som jagar för att behålla medelåldern på samma nivå!

Jägare får man bli när man är 18 år, i alla fall om man ska jaga själv. Det finns en annan grupp som kräver 18-årsgräns, nämigen att få sitta i riksdagen. Intressant nog så ligger medelåldern bland våra riksdagsledmöter på samma nivå som jägarkåren men inga röster har höjts för att denna grupp är lastgammal. Varför då detta ständiga fokus på att vi behöver fler unga jägare? Jag tror att det är en felriktid vilja att locka ungdomar och fokusera på ungdomsverksamheten. Det är positivt, men jag anser att man ska göra det genom att tala om hur kul det är att jaga, inte genom att måla upp ett dystert scenario att jägarkåren blir allt äldre eftersom det inte är sant! Jo, visst det finns problem i bygder där folk måste flytta för att få jobb och utbildning, där kan det kännas som om inga ungdomar kommer in i jakten. Men det beror inte på ointrese utan på att dessa ungdomar flyttar bort och är jaktintresserade på andra orter än födelseorten!

Tar då de etablerade jägarna hand om dessa jaktintresserade ungdomar? På sina håll definitivt ja, på andra håll betydligt sämre. Intressant är att notera att de etablerade jägarna ofta hävdar att kostnaderna för att börja jaga är för höga för ungdomarna. Vi kan analysera även detta lite kort. Jägarskolekurs, litteratur och jägarexamensprov krävs för att bli jägare – dyrt säger man ofta. Allt som allt kanske det rör sig om 3-4 000 kronor under ett år för att klara av detta. Jämför sen med andra intressen och vad dom kostar, ni får räkna själva på era utgifter! Vapen, vapenskåp, kläder och jaktmarker då? Ja, den kostnaden kan ju variera oerhört beroende på var man bor och vad som finns i familjen sen tidigare, men man måste inte ha det nyaste senaste av allt. Men en intressant notering är att många jaktlag, framförallt på älgsidan, kräver att man löser in sig i jaktlaget för ganska stora summor för ”jaktlaget har ju investerat i slakthus och annat”.

Fundera i ert eget jaktlag på några saker. Har vi kostnader för ungdomar som vi kan minska eller ta bort? Har vi plats i jaktlaget som vi inte marknadsför? Kan vi ta in någon ungdom som inte har någon av sina föräldrar i jaktlaget? Det ÄR nämligen en sanning att det hela tiden fyller på med nya ungdomar som vill jaga. Andelen unga medlemmar i Jägareförbundet har aldrig varit högre och det finns mycket vilt att jaga!  Ungdomar vill jaga, ungdomar kan jaga nu gäller det bara att alla som kan och vill också FÅR jaga! Sprid gärna detta budskap vidare eftersom det är som jag sa i början, något som sägs tillräckligt ofta blir till slut en sanning så det är viktigt vad man säger!

GLAD MIDSOMMAR på er, nu åker jag och fiskar långt borta från datorer och telefoner! :D

Procentjägare

Att ge sig in i debatten om älgutredningen och om hur älgstammen skall skötas är som att stoppa huvudet i ett jordgetingsbo, t o m värre  än vargdebatten. Reaktionerna på bloggen och de telefonsamtal som redan kommit visar på ett enormt engagemang i frågan. Men inte alla vill eller har förmågan att förstå de budskap som skickas ut. En av blogg kommentarerna kommer från någon som kallar sig 1%aren. Redan valet av alias verkar syfta till att provocera alla som ser älgen som resurs och inte bara som kompis till snytbaggen.

Idag på morgonen har många jägare och markägare oroade ringt för att få klarhet i vilka konsekvenser förslaget kan tänkas få. För att vissa personer inte skall fortsätta att gå fullständigt i spinn inleder jag med att säga att ingen klok vill driva en älgpolitik som innebär att möjligheten att bedriva skogsbruk helt äventyras. Det är inte heller jägarna ensamma som skall bestämma älgstammens storlek, det är i huvudsak en markägarfråga och så har det ju alltid varit. Älgen skall också förvaltas över stora områden med likartade förhållanden. Nu när det är sagt kanske magsyranivån sjunkit något hos ”procentjägarna”, så att resten av budskapet eventuellt når fram.

Min huvudsakliga kritik mot förslaget är att alla de älgskötselområden som idag fungera väl och där markägarna och jägarna enats om ett mål plötsligt inte skall ha rätten längre. Jag sitter själv i styrelsen för ett framgångsrikt skötselområde där vi samarbetat i 20 år och inom ramen för äso i 10 år. Vi har hållit älgstammen på ungefär samma nivå hela tiden. Jägarna och markägarna är helt eniga om att samarbetet är det bästa som hänt. Vi har inga konflikter. En av de största markägarna motionerade t o m om att Svenska Jägareförbundet skulle verka för att älgskötselområdena i sin nuvarande form skulle få bestå, just för att samarbetet har skapat en samsyn och gemenskap som inte fanns tidigare. Motionen gick igenom hela vägen upp till Svenska Jägareförbundets årsstämma, där den antogs.

Vad Norrfalk nu föreslår är att vårt älgskötselområde inte längre skall ha rätt att besluta om älgstammens storlek. Det skall göras av en liten grupp (5 personer) som kallas förvaltningsgrupp. Inom ramen för vad de beslutat skall sedan vårt älgskötselområde ta fram en plan för hur man fördela älgar. Nu skall man ju inte alltid måla f-n på väggen, de finns säkert kloka människor som inte kör över eniga jägare och markägare som samarbetar över 20 000 hektar i en framtida förvaltningsgrupp. Men redan tanken på att ”våra” markägare inte längre skall ha beslutanderätten över hur de skall förvalta resursen älg skrämmer. Det står ganska tydligt på flera ställen i utredningen att jagande markägare är ett problem. Om jag förstår saken rätt innebär det att de diskvalificeras som markägarrepresentanter i framtiden, eftersom de inte sätter skogsproduktion framför älgen som resurs. Storskogsbrukets aktieägarintressen skall uppenbarligen gå före de privata markägarnas intressen av att vårda sin resurs, älgen.

Det finns ingen motsättning i att vilja vårda älgstammen och samtidigt bedriva skogsbruk. Älgen täcker väl sina egna kostnader. ”Patetiskt” blir det, bästa 1%are, när en statlig utredning skriver att skogsbruket genererar 201 miljarder om året och jämför det med de 1,5 miljarder som älgjakten inbringar och utifrån det drar slutsatsen att älgstammen måste minskas. Som om det ena skulle utesluta det andra!

Min vän 1%aren verkar vidare fullständigt ha missförstått vad jag skrev om SLU. Min poäng var att ingen, vare sig Svenska Jägareförbundet eller SLU kan tvinga markägare och jägare om de inte är mottagliga. Svenska Jägareförbundet däremot, till skillnad från SLU som är en myndighet, är en ideell organisation som finns i hela landet. Det gör oss unika och att inte utnyttja detta vore ett stort missbruk av pengar och ideella resurser.

Det finns bara en väg till framgång i den här frågan, samarbete. För den verkliga makten besitter den markägare eller jaktarrendator som väljer att kröka finger eller väljer att avstå. Det kan inte ens procentjägarna ändra på.

Älgko Djurskog 20080507_01.jpg

 

Jägarnas Riskförbund har länge försökt vinna medlemmar på att framställa sig själva som den jägarorganisation som driver en tuffare rovdjurspolitik. Vissa har t o m hävdad att man har en nollvision för varg. Därför är det är inte utan att man drar på munnen efter att ha läst rapporterna från Jägarnas Riksförbunds riksstämma. Nu säger man ja till en vargföryngring per län och i undantagsfall fler. Nollvisionären, Kurt Borg, från Värmland som dessutom krävde styrelsens avgång för skrivelsen med bl a Svenska Jägareförbundet om flyttning av varg hade ingen framgång! Förnuftet segrade. Jägarnas Riksförbund har nu nästan exakt samma policy som Svenska Jägareförbundet. Vi säger max 1-2 föryngringar per län.
Något som däremot kräver en förklaring är att Jägarnas Riksförbund samtidigt ägnar sig åt telefonvärvning av medlemmar där man motiverar medlemskap med att man säger sig verkar för att ”vargen skall bort!” Vargen skall inte bara bort från vissa områden utan från hela Sverige. Dessutom säger värvaren att det är säkerställt genom DNA analyser att vargen plockats hit från öst! Värvningsförsöket skedde den 9 juni i år!
Frågan som kräver svar är. Har Jägarnas Riksförbund medvetet dubbla budskap eller låter man Kurt Borg skriva värvningsinstruktionerna?

 Så kom då ännu en älgutredning. Frågan är om inte även denna kommer att arkiveras i samma arkiv som den förra.

Älgutredaren, Maria Norrfalk, vill ge markägarna större makt över älgförvaltningen. Men jag frågar mig, kan man få större makt än den man redan har? Det är ju markägarna som äger jakträtten och som bestämmer vem som skall jaga och på vilka villkor. Dessutom har markägarna i de flesta län lyckats fått igenom stora älgtilldelningar. Men inte fälls det fler älgar för det. I Värmland där jag själv jagar har avskjutningen halkat under 60 procent av licensen flera år, i vissa kretsar under 50 procent. Problemet är alltså inte för få älgar i tilldelningen. Problemet är att storskogsbruket och de mindre markägarna har olika intressen. Storskogsbruket utmålar älgen som ett problem medan de mindre markägarna ser det som en stor resurs. Ungefär hälften av jägarna är också markägare, ändå försöker man få det till att det är en konflikt enbart mellan markägarna och jägarna. Om det nya förslaget går igenom skall alltså markägare köra över markägare.

 

SLU vill/skall tydligen ha större inflytande över älgjakten. De förslås både utbilda jägare/markägare och ansvara för data insamlingen. Uppenbarligen finns det någon som tror att de kommer att lyckas bättre med älgförvaltningen än vad som varit fallet så här långt.

– Visa ett enda område i Sverige där SLU lyckats förvalta älgstammen bättre än någon annan. Grimsö (SLU) borde väl vara ett föredöme. Är det så? Nej, trots att man haft jakträtten på det egna forskningsområdet sedan 70-talet med sändarförsedda älgar, jakt året runt och Sveriges ledande forskare har man inte en bättre älgstam där. Ja, men de har ju inte en egen älstam att förvalta, de påverkas av grannarna, säger säkert någon. Så är det givetvis, men om SLU inte med gräddan av svenska viltforskare har lyckats förklara för sin omgivning och genomföra en bättre älgförvaltning, hur skall då en liten odemokratisk grupp om fem personer (läs tre) kunna diktera mål och älgjakten för tusentals markägare och jägare?

Visst finns det brister i dagens älgjaktssystem, men ett stadigt ökande antal älgskötselområden visar att viljan att samarbeta och hitta lokala lösningar finns. Trots att man är överens når man inte alltid dit man vill men det viktigaste är att man samarbetar mot ett gemensamt mål. Nu vill man äventyra allt detta, till förmån från ett toppstyrt system där några få skall diktera älgstammens storlek för alla andra. Är det verkligen en framkomlig väg? Nej, självklart inte!

 

 

Tillbringade helgen i arbete med en jaktledarutbildning i Luleå. Alltid trevligt, men man laddar ur rätt rejält av att hålla en två-dagarsutbildning på egen hand med teori, skytte och dessutom se till så att kaffepannan är fylld! Tänkte stöka undan lite på kontoret inför midsommar eftersom jag kommer att tillbringa de närmaste dagarna nere på Öster-Malma med verksamhetsplanering för 2010 och förbundsstyrelsemöte.

Kunde inte låta bli att förvånas lite över en notis i dagens radionyheter. Hitchkocks ”fåglarna” har blivit verklighet, mördarkorpar slår till. Uppenbarligen har ett antal korpar slagit några kalvar söderöver. Oroväckande och hemskt, eller bara en del av naturens gång? Ja, tydligen har en fågelforskare (som jag inte kommer ihåg namnet på vilket kanske är tur för honom) sagt att det troligen är de gula öronmärkena som har triggat korparna att attackera de stackars kalvarna. Att ”vanligt folk” kanske tycker att det är ett skräckfilmsscenario att korpar dödar djur kan jag möjligen acceptera, men att någon som kallar sig fågelforskare säger det gör mig bekymrad! Att korpar slår renkalvar är definitivt inget nytt och den skyddsjakt på korp som är tillåten året runt i renens kalvningsland och i områden med fåruppfödning beror knappast på att de bara äter redan döda djur, eller!?!? Nä, om man vill bli förknippad med någon form av titel anser jag nog att man måste vara lite mer verklighetsförankrad och inse att korpen är en rovfågel som tar både fåglar och däggdjur. Så ”nyheten” kan knappast vara att vi plötsligt har fått muterade aggresiva mördarkorpar i markerna utan kanske bara att några personer till har insett hur korparna skaffar sin mat!

Fiske är inte så långt från jakt

Det finns många anledningar att ha fiske i tankarna denna tid på året. För egen del så är det så här års jakten ligger lite på sparlåga och fisket får stå för avkopplingen istället. Visserligen jobbar jag i helgen medan andra får tilfälle att fiska, men min tid kommer nog också! Fick också igår utredningen om fiskevårdsområden på mitt bord och kan konstatera att det nu till och med finns en statlig utredning som har sett hur nära kopplade jakten och fisket är! Visst förekommer det en hel del samarbete mellan jakt och fiske, nu senast ”klassdraget” som går ut på att få skolklasser ut på fiskevattnen och ut i naturen, men jag tror att vi alla skulle vinna på ett mycket närmare samarbete mellan vår intressen. Kanske lite som norrmännens organisation jeger&fisk.

Men dagens fundering var alltså över den statliga utredningen om fiskevårdsområden och den mycket tydliga kopplingen som utredaren gör mot lagen om viltvårdsområden. Kanske ingen stor fråga i södra Sverige, men en oerhört betydelsefull fråga här uppe i norr. Under de senare åren har diskussionerna tidvis varit heta om i vilken utsträckning lagen om viltvårdsområden verkligen är förenlig med andra lagar i EU och Sverige. Detta trots att lagen tllkom efter EU-inträdet och är kontrollerad via lagråd och riksdag. Men nu har alltså en ny statlig utredning gått igenom detta och kommit fram till att modellen är så pass bra att den i stort sett rakt av kan lyftas över på fiskevårdens område också. Vissa av de frågor som har varit mest debaterade inom viltvårdsområdena de senare åren verkar dessutom få en något annan lösning på fiskesidan om utredaren får som han vill. För mig känns det självklart att en gemensam resurs som rör sig fritt över markägargränser också ska förvaltas genom gemensamma beslut. Det är inte alltid statliga utredningar är så upplyftande att läsa, men just den här var ett undantag! Ibland har det känns lite ensamt att stå upp för viltvårdsområdena som ett bra sätt att förvalta viltet, det här gav en del draghjälp i den frågan. Som jag skrev tidigare så finns det väldigt få sanningar men väldigt många åsikter, det gäller även juridiken – så vi får väl se om denna utredning verkligen leder till en färdig lag… Oavsett hur det går så ska det bli skönt att få blöta krokarna inom kort!

Vi har ännu inte fått föreskriftstexterna till de nya jakttiderna, men inriktningen på besluten är kända. I några fall har våra förslag antagits, men i flertalet fall inte. Vi är många som tycker att det är svårt att finna någon riktig logik i vilka förslag som antagits respektive förkastats. I flera fall verkar det som om välgrundade förslag avslagits enbart för att man på sina håll varit negativ till jakt som företeelse.

I senaste numret av Vår Fågelvärld kan man läsa Sveriges Ornitologiska Förenings remissvar på vår skrivelse om jakttiderna, och SOF:s fågelskyddssekreterare konstaterar att besluten i stort följer SOF:s remissvar. Man kan även läsa en del generella uttalanden om hur SOF ser på jakten (http://www.sofnet.org/apps/file.asp?Path=2&ID=4420&File=VF2-2009Jakttider.pdf).

SOF anser att jakt inte skall bedrivas under häckningsperioden, vilket jägarkåren med säkerhet ställer upp på när det gäller de flesta arterna. SOF anser dock att häckningsperioden påbörjas med vårflytten, och fastställer att den påbörjas den första februari! Varför inte även inkludera höstflyttningen? Övervintringen? Alla med någon förståelse av utvecklingsläran vet att alla arter under utvecklingens gång har selekterats för att så effektivt som möjligt sprida sina gener till nästa generation. Med SOF:s typ av argumentation skulle man kunna se alla beteenden som en del av reproduktionen, eftersom de ytterst syftar till att individerna skall kunna sprida sina gener. Blir nästa steg att fåglar anses häcka under hela året?

SOF anser också att det finns ett antal arter som skulle kunna beskattas hårdare genom jakt utan negativa populationseffekter, men att det på inget vis är uppenbart att man därmed skall utöka jakten. Man tycker också att det behövs fler områden med totalt jaktförbud.

Det är tydligt att SOF inte, som Jägareförbundet, anammar den moderna synen på naturvård, där man i enlighet med konventionen om biologisk mångfald hållbart nyttjar den biologiska mångfalden snarare än att bara sträva efter att bevara den.

SOF säger sig inte vara motståndare till jakt som sådan, men organisationens handlingar och uttalanden rimmar dåligt med denna ståndpunkt. Det är synd, eftersom vi i många frågor har gemensamma intressen, och i flera fall även har ett väl fungerande samarbete.

Så går då åter telefonen het efter att Naturvårdsverket beviljat skyddsjakt på ”Sörmlandsvargen”. Nära, kära, bekanta och obekanta från mina hemtrakter i de mellansvenska skogsbygderna finner inte ord för sin frustration när de år efter år blir nekade skyddsjakt medan det verkar som att en varg som börjar närma sig Mälardalen ska skjutas.

Men det finns faktiskt ett underliggande problem i denna fråga som blir kusligt viktigt att våga föra fram i ljuset och diskutera samt lösa om vi ska kunna aktivt förvalta rovdjuren, och då främst vargen, på ett klokt och rättvist sätt i framtiden. Vargarna blir nämligen väldigt dyra i drift när de närmar sig Mälardalen och södra Sverige. Fritt ur minnet kan jag bara konstatera att de absolut ”blodtörstigaste” vargarna vi haft som dödat flest tamdjur i detta land verkat i just Uppland och Södermanland. Tittar man på Viltskadecenters statistik över vargdödade får från 2008 så skall man se att på topp tre återfinns också just Västra Götalands-, Stockholms- och Södermanlands län. Faktiskt har ”Sörmlandsvargen” dödat fler får på en vecka än vad vargarna i Värmland, Örebro, Dalarna och Gävleborg gjorde tillsammans under hela 2008.

Men vad är då problemet som måste lösas? Jo, så fort en varg slår sig ner i Mälardalen så kommer den rätt fort att upptäcka att det kryllar av lättjagade får i landskapet. Är man varg i ”rovdjurslänen” finns inte så många får kvar och de som finns är rigoröst instängslade. Men om vi ska stängsla in alla får i Mälardalen och södra Sverige med ”rovdjurssäkra” stängsel kommer det att kosta många många miljoner och klagoropen från friluftslivet lär bli både många och högljudda.

Vi kan aldrig acceptera att vargen även fortsättningsvis ska finnas endast i de mellansvenska skogsbygderna av myndigheternas bekvämlighetsskäl eller ekonomiska skäl. Därför måste staten och Naturvårdsverket samt Länsstyrelserna nu våga föra fram denna problematik i ljuset och lösa den, annars är rättvisan långt borta och vargarna lär fortsätta skjutas så fort de kommit ner till Märlardalen och fått smak på får…

Vissa dagar känner man sig på bettet, andra dagar är som idag….. Jag var nere i Sikfors och pratade björn och björnjakt och sköt på björnfigurer under gårdagen. Som vanligt roligt att prata med folk som är intresserade av vad man säger! Men idag känner jag mig betydligt segare och det kan nog vara en reaktion på just det jag nämnde! Sitter och läser igenom förslaget från länsstyrelsen i Norrbotten vad gäller höstens björnjakt. Till stora delar är väl förslaget inte så tokigt, men man undrar lite varför Jägareförbundets förslag ändå får ett mycket måttligt genomslag när det stöttas av både viltvårdsnämnd och rovdjursgrupp. Att Länsstyrelsen vill jaga björn själv på våren istället för att öppna upp en jakttid för jägarna under april/maj kan man naturligtvis ha delade uppfattningar om vem som har rätt. Men diskussionen om åteljakt är för mig fullkomligt obegriplig! Reglerna att inte få jaga vid åtel skapar en hel del gråzoner och direkta förbud, men gör ingen nytta på något sätt! Man vill undvika att björnar lär sig att människolukt innebär mat säger man. Hur många komposttunnor står utmed vägarna? Hur många rävåtlar läggs ut? Hur många älgar tas ur ute i skogen under jakten? Hur mycket reser från älgslakterier grävs ner i skogarna? Allt detta är björnmat som det finns människovittring kring, men de björnar som blir oskygga vid dessa ”åtlar” får alltså under inga omständigheter skjutas – ja, om de inte blir så oskygga att polisen tar beslutet. var finns logiken? Kanske är det den här typen av argument och läsande som gör att huvudet känns tungt idag??

Sitter hemma i köket och förundras över Regeringens beslut igår angående jakttiderna. Vi, SJF, hade föreslagit en lång rad välmotiverade förändringar av etiska (t ex ringduvan), förvaltningsmässiga (t ex dovhind och kalv) och praktiska ( t ex kronhjort med hund från 1/10) skäl, men Regeringen sållade friskt bland förslagen utan någon egentlig motivering till varför man beslutade som man gjorde.

Jag tycker det är dags att fundera över varför vi har jakttider och om de egentligen behövs i sin nuvarande form? Är jägarna idag inte så kunniga och ansvarskännande att jakttiderna för många arter helt spelat ut sin roll?

Se bara på mufflon, en art med jakttid året runt men som aktivt förvaltas och fortlever i högönsklig välmåga. Älgen förvaltas idag i stora delar av landet helt oberoende av jakttiden och orealistiska tilldelningar. Vildsvinen förvaltas väl på de flesta håll trots endast en mycket kort fredningstid för vuxna vildsvin under våren. Vildsvinen både föder ungar och parar sig under andra delar av året men det behövs ingen fredning eftersom jägarna hanterar saken väl själva. Listan på arter där statens jakttider och begränsningar spelat ut sin roll kan göras lång. Jägarna hanterar idag detta på egen hand och det med en etik och kunskap som är av högsta klass. Vi har aldrig haft så mycket vilt i våra skogar som idag och det är vår förtjänst.

Maria Wetterstrand (mp) bekräftade detta så sent som för en vecka sedan då hon i en debatt om yreksfisket särskilt framhöll de svenska jägarnas enastående förmåga att med eget ansvar förvalta viltresursen på ett mycket klokt sätt till skillnad mot yrkesfiskets rovdrift på fiskresursen. Maria kanske inte håller med mig om att tiden snart är mogen för jägarna att hantera jakttiderna själva, utan statens och Regeringens godtycke, men vi är i alla fall överens om att den svenska jakten är ett ansvarsfullt och klokt förvaltande av en resurs. Frågan är om staten behöver lägga tid och resurser på att detaljstyra jakten när vi visat att vi kan själva?

 mufflon.JPG

Som man sår…

Våren är på väg att övergå i sommar, och de av oss som har lyckan att ha tillgång till jakt på vårbock och vildsvin har nog i många fall fyllt på frysen litet inför sommarens grillkvällar. Fortfarande finns det dock tid att utföra en mängd olika viltvårdsåtgärder, för att hjälpa viltet under den kommande hösten och vintern. Själv skall jag se till att jobba med mina viltåkrar i helgen.

Viltåkrar kan anläggas långt in i juni, och grödor som foderoljerättika ska faktiskt inte sås förrän sent i juli om den skall vara smaklig under senhösten! Missa inte chansen att så grödor för att gynna viltet; har man ingen riktig åker att nyttja kan man så klöver i uppkörda skotarspår, vildsvinsbök osv. Tänk på att små ytor i skogsmark kan ha ett stort värde för viltet. Vi sår nu för att kunna skörda i höst!

I min värd finns det hanvargar, vargtikar och vargvalpar. Pappor, mammor och barn är vi människor. Att använda samma benämning för djur som för människor är inte rätt. Det speglar en märklig värderingsförskjutning i språket som påminner om djurrättsrörelsen synsätt att djur har samma värde som människor.

De senaste dagarna har både miljöministern och vargforskare i offentliga sammanhang använt pappor och barn istället för hanar och valpar i fråga om vargar. Jag tycker att det är olyckligt att en företrädare för regeringen och en vagforskare inte är noggrannare med språkbruket. Just sådana glidningar i språket förstärker bilden av att vargar är något förmer, en art utöver det vanliga. En bagatell tycker säkert flera, men jag reagerade själv och har fått flera kommentarer från medlemmar om just detta. Det riskerar också att förstärka människors negativa syn på svensk rovdjurspolitik.

På bilden här under finns en pappa och en valp, inte en hane och ett barn!

Kontroll av varglya

Framförhållning

Ja, nu skulle jag kunna skriva något klurigt om skytte här, men det är faktiskt inte det saken gäller! Nu är det istället frågan om att planera verksamhet själv eller ta de bollar som kastas upp. Vilket som är bäst? Jag gissar att det måste till en kombination av långsiktig planering av verksamheten och sedan tillräckligt med manöverutrymme eller förmåga att omprioritera för att kunan hantera lite mer akuta lägen. Varför denna fundering idag då? Jo, sitter och väntar på skjuts till Umeå och några dagars planering med kollegorna i norr. ”Normala” människor kanske planerar för hösten just nu (eller sommarsemestern) men nu är det frågan om vad vi ska hitta på uppe i norr under 2010. Just nu känns det lååångt bort, men man kommer inte runt att ska det finnas planer så måste vi börja med dessa nu! Utbildningar ligger troligen högt upp på dagordningen, men vad vi fortfarande inte har löst är frågan om hur man bäst talar om vilka utbildningar vi har!? Annonserar vi i svenska jakt verkar många inte se eller hinna glömma bort, affischer fungerar på mindre orter och för vissa personer, annonsering i annonsblad fungerar på många men kostar… utskick i brevlådan, det är ju liksom det som svensk jakt nyheter är, eller? Sen finns det en annan intressant vinkel på det här med information. Om man vill annonsera om en utbildning krävs stora insatser och man missar ändå många som ”inte visste om att det var…”, men om det är något som man kan tänkas bli upprörd över så sprider det sig som en löpeld utan hjälp av annonseringar. I det stora hela tror jag alltså att det är en intressefråga om man tar till sig eller hittar information. Är man lite ljummet intresserad krävs större informationsinsatser. Vi får väl se vad vi kommer fram till i Umeå, men nåt kul har vi alldeles säkert att erbjuda även under 2010 – så fortsätt att hålla ögonen öppna! :)

 Härom veckan när jag lämnade yngste sonen på dagis trängde en av hans längre kamrater sig elegant före honom i dörren, och slängde mer i förbigående ur sig- Störst först, eller hur Isak? Eftersom varken far eller son tillhör de långväxtas skara kunde självfallet inte ett sådant uttalande få stå helt oemotsagt innan jag hastade vidare.

Under resten av dagen deltog jag i Artdatabankens årliga Flora & Faunavårdskonferens, som samlar företrädare för den offentliga naturvården och olika naturvårdsorganisationer. I år är det hundra år sedan vi i Sverige fick en naturvårdslag och vår första nationalpark invigdes. Därför har 2009 utsetts till naturens år. Det är även 100 år sedan Naturskyddsföreningen grundades. Alla dessa bemärkelsedagar uppmärksammades självfallet vid konferensen. I ett inledande föredrag om naturvårdens historia i Sverige lyfte professor Göran Ericsson fram Jägareförbundet som den första naturvårdsorganisationen i Sverige, medan Naturskyddsföreningens Mikael Karlsson vid upprepade tillfällen under resten av dagen slog sig för bröstet som företrädare för vad han hävdade är Sveriges största naturvårdsorganisation. Svenska Jägareförbundet, grundat 1830, är dock inte bara Sveriges första utan även Sveriges största naturvårdsorganisation!

Vårt förbund grundades för att slå vakt om de vikande viltstammarna. Sedan mitten av 1800-talet har Jägareförbundet arbetat målmedvetet för att sprida insikten om vikten av att hållbart nyttja den biologiska mångfalden, även om dessa begrepp var okända vid den tiden. Vi har all anledning att vara stolta över vårt långsiktiga arbete, och hur jägarkåren vårdar det vilda.

Bland naturvårdsorganisationerna var vi först och är fortfarande störst. Det kan vara värt att hålla i minnet när man bedriver lobbying, eller helt enkelt bara försvarar vår verksamhet i diskussioner med den ickejagande allmänheten.  Alltför ofta glöms vår roll som naturvårdsorganisation bort, och det är självfallet vårt eget ansvar att lyfta fram den för att nå längre. ”Störst först” klingar illa om man ser till individer, åtminstone om man bortser från sexåringars världsbild. Uttrycket äger dock sin giltighet när det gäller grundförutsättningarna för lobbyarbete och en organisations möjligheter att påverka politiken.

För oss i norr är den period vi nu är inne i den mest intensiva när det gäller utbildningar. Det var inte länge sen snön låg djup på de flesta håll och nu är det snart midsommar och sommarsemester. På den korta period som bjuds ska all den utbildning och träning som kräver barmark, till exempel skytte och eftersöksträning, hinna genomföras. Man kan lugnt säga att det märks på tempot! Efter en intensiv utlandstid så återkommer man till en intensiv inhemsk period med möten, resor och utbildningar. Lördagen tillbringade jag i Gällivare med några intresserade blivande björnjägare. Alltid trevligt att spendera tid med jägare som vill veta mer och lära sig så mycket som möjligt innan jakten inleds. Nu sitter jag i startgroparna för att åka till Arjeplog och prata skytte och träning på björnfigurer. Jag kan bara hoppas att intresset som visas för björnjakten i länet leder till att vi på ett bättre sätt fyller kvoten vi får (vilken den nu blir) och att vi gör det utan att äventyra de säkra skotten! Vid ett möte i fredags så förklarades den låga fyllnadsgraden i fjol med att Jägareförbundets informationssatsning i fjol bara talade om hur farlig björnen var och nu vågade ingen skjuta björn längre! Jag brukar inleda mina björnjaktsutbildningar med att det ännu inte har blivit någon farlig situation för en jägare som avfyrar ett korrekt och säkert första skott mot björn. Det är klart att många får sig en funderare om det är svårt att skjuta godkänt på börnpasset, men det är ju bara att träna mer och använda stöd! Ta tillvara sommaren och SKJUT!