Sitter med en kopp kaffe på min föräldralediga dag och förundras över ”skogsmännens”, eller ”Jägmästarnas”, förutsägbara men ack så tråkiga brist på självinsikt och förmåga till att dra lärdom av historien. Jakt- och skogsmedia är i dessa dagar fullt av diverse Jägmästares högljudda och svavelosande krav på älgstammens snara nedskjutning och ömkande beskrivningar av de ödelagda tallplantagerna. Kunde vi förutsäga denna massiva offensiv från dessa Jägmästare? Självklart, Jägmästarna rör sig nästan undantagslöst i flock och springer en springer (nästan) alla när vi nu ska gå från miljövård till skogsproduktion…

 

Jägareförbundet och Jägmästarna har levt i någon form av symbios sedan tidigt 1830-tal, om jag minns rätt så bildades också Jägareförbundet bland annat av några Jägmästare. Idag är vi också rätt många Jägmästare som jobbar åt Jägareförbundet. Men vad är det då som har skapat detta flockdjur som så envist står på barrikaden och förkunnar sanningar med tordönstämma utan att någonsin lära sig att den enda vägen framåt är dialog och att de historiskt sett konsekvent haft fel? Då jag själv är just en Jägmästare och för några år sedan rentav jobbade med att utbilda dylika så är jag rätt säker på att det bland annat beror på en stark kåranda, brist på konkurrens från andra skrån och en omodern utbildning där gamla Jägmästare stöper nya i samma form.

 

Men vad får då detta för konsekvenser för oss jägare och älgarna? Jo, precis som i en mängd andra frågor så brukar inte den typ av utspel vi nu ser från Jägmästarna funka särskilt bra, även om de lyckas skrämma några jägare att skjuta någon extra älg i höst. ”It takes two to tango”, men om en av de två dansar solo och dessutom saknar såväl takt som ton så blir det inte mycket till kontruktiv tango. Det är precis vad vi nu ser hända, igen. Jägmästarna slår på stora trumman och då blir instinkten att följa sin flock starkare än känslan för vem man tjänar. Skogsstyrelsens Jägmästare tar rygg på polarna från storskogsbruket och skiter i parollen ”Skog till nytta för alla” och skogsägareföreningarnas Jägmästare glömmer helt att fråga sina medlemmar vad de tycker innan de rusar åstad. Det sorgliga i hela denna massrörelse är att man inte lärt sig ett dugg om hur vår moderna omvärld fungerar. Jag trodde faktiskt att Jägmästarna under det senaste decenniets naturvårdsdebatt lärt sig att dialog, tango och ett stänk av ödmjukhet var vägen till framgång.

 

Den typ av utspel vi nu ser i denna fråga lär få älgstammen att först svänga snabbt nedåt på vissa håll för att sedan snabbt svänga uppåt på samma ställen. Där en konstruktiv dialog hade kunnat skapa en någorlunda jämn och välvårdad stam kommer vi nu att se monologens resultat i form av sönderskjutna och små älgstammar som sedan släpps i fri fart uppåt igen.

 

Så är jag nu orolig för vad Jägmästarna, då undantaget jag själv och kollegorna, ska ställa till med på lång sikt? Inte ett dugg. Vi vet idag att samhällsvärdet av älgjakten är rejält mycket högre än samhällets inkomstbortfall på grund av älgskador, vilket politikerna lär förstå om de inte redan gjort det. Vidare vet vi att de privata skogsägarna är betydligt mycket mer toleranta än aktiebolagen när det gäller älgskador, oavsett vad deras ”företrädare” basunerar ut i media. Vi vet också att det är svårt att ta betalt av en jägare för att han ska tvingas skjuta bort den ”sista” älgen. Sist men inte minst så finns det också en faktor som för alltid garanterar älgstammens fortlevnad även i Jägmästarland. Jägmästarflocken är nämligen så gott som uteslutande sjukligt intresserade av älgjakt. Det gör att så fort man kommer till sitt eget jaktområde eller sin egen skog så vårdar man sina älgar ömt, även om man tidigare på dagen stod på barrikaden och förkunnade älgens snara bortskjutning, någon annan stans…

Det kom ett mail … mycket kan inledas med den texten eftersom väldigt mycket av kommunikationen idag går den vägen. Det här mailet hade jag från början tänkt att markera och trycka delete, men jag hejdade mig. Det startade med att beskriva jakten utifrån förintelsen under andra världskriget och folkmord och fortsatte med att ifrågasätta jägarna som stolt gick ut för att döda och sen kom hem och skröt om det. Uppenbarligen var brevskrivaren inte helt på vår sida! Men varför låta de här synpunkterna stå oemtosagda? Sagt och gjort satt jag mig ner och skrev ett svar, varför jagar jag och hur kan jag rättfärdiga det? Jag har ännu inte fått något svar på det, men jag tvivlar någonstans på att det är för att jag lyckades omvända henne, men förhoppningsvis planterades någon tanke för framtiden. Eftersom jag själv tycker jakten är en så självklar del av livet är det ibland svårt att förklara för någon som inte jagar själv. Ibland drar jag till med en jämförelse för att komma en bit på väg. Tänk dig en VM-final i fotboll (om lyssnaren nu är sportintresserad!) och du sitter på läktaren, viftar med en flagga och hejar – det är så jag kan uppleva det att ta en promenad i skogen utan bössa, kul och spännande. Om jag istället tar med mig bössa och hund ut är det som att snöra på sig fotbollskorna och gå ner på plan och faktiskt spela i VM-finalen. Jag deltar, jag är fokuserad! Att jag är en del av naturen tar jag för självklart, det har människan alltid varit! Dom som tycker att naturen klarar sig bäst själv och vi borde stå vid sidan och titta på, dom har verkligen ställts sig över naturen som dom brukar anklaga jägarna för. Jag är stolt över att vara jägare och jag tror att vi i alla lägen vi kan måste tala om det!

Enligt vad som sägs så ska björnen vakna och lämna idet på Tiburtiusdagen, alltså den 14 april. Själv har jag födelsedag då, men föräldrarna hävdar bestämt att det är en slump att jag heter Björn och lämnade ”idet” just den dagen…

Nåja, tiden är ju som bekant ur led, så redan nu är björnarna uppe och springer även långt häruppe i norr, trots att snön ligger ganska djup. Spår efter en stor och en liten björn har hittats bara några hundra meter bakom huset där jag bor.

 

Det är intressant att se hur björnen påverkar människor olika. Mina grannar är aktiva människor med två retrievers i huset och tillbringar mycket tid på promenader och skidturer med hundarna. Nu säger dom att skidturerna i skogen får vara slut för i år, nu när skidföret är som bäst på morgonskaren! Visst har de flesta klart för sig att björnen finns i markerna, men när dom ser spåren strax bakom huset så blir det på något vis mer påtagligt.

 

Själv hoppas jag bara att dom blir kvar till höstens jakt så att hunden får lite att jobba med! Tänk så olika vi är!

 

Samtidigt som grannarna pratar om de närgångna björnarna sitter jag också och skriver på hur Jägareförbundet Norrbottens förslag till björnjakten i höst ska se ut. Förhoppningsvs lyckas vi bättre i höst än i fjol med björnjakten i Norrbotten!

Allemansrätt?

Snart är det april och när jag tittar ut snöar det lätt och snövallarna är fortfarande höga. Till och med upplega i träden! nåja, vårvärmen kommer väl krypande upp hitåt också så småningom!

 

Har haft en ganska vanlig dag på jobbet med kontakter med medlemmar och förtroendevalda via telefon och mail. Försöker samtidigt få lite grepp på jägarskola, älgutredning och lite frågor runt rävsnarning. Kanske inte helt enkelt att hålla en röd tråd en vanlig arbetsdag, men det är samtidigt en del av charmen med jobbet.

 

Något som jag fick mycket reaktioner på i höstas och som nu är på gång igen är frågan om konflikter mellan jägare och bärplockare. Inte så att jägarna i norr har något emot att det plockas bär i skogen, men när det körs in stora mängder bärplockare på marker där man har tänkt att jaga kan man förstå att det blir reaktioner. I grunden är det ju en fråga om i hur stor utsträckning man får nyttja andras marker för kommersiella ändamål, för det är ju inte någon husbehovsplockning det är frågan om.

 

Hur man ska lösa dessa konflikter återstår att se. LRF i Norrbotten vill begränsa allemansrätten vad gäller kommersiella aktiviteter. Förhoppningsis kan man också lösa mycket med information om bara de som ansvarar för bärplockningen är villiga att samarbeta.

 

Som någon sa till mig på telefon nyss: Sommaren är kanske långt borta, men den är snart över!

 

Kanske inte så kul att höra innan snön har smält bort, men visst är det sant att tiden rusar iväg!

Vaknade upp till -22 grader och klarblå himmel! I morgon ställer vi om till sommartid….

Hade en lång bilkörning hem från umeå igår efter att ha deltagit på ett seminarium om vitsvanshjortens eventuella framtid i Sverige. Kanske lite tidigt påtänkt eftersom den första och enda vitsvanshjorten vi med säkerhet vet har funnits i Sverige blev skjuten under älgjakt i höstas. Men arten ökar i Finland och drar sig norrut så det är väl en god gissning att vi kommer att träffa på fler vitsvanshjortar i Norrbotten framöver.

 

Hjorten är ju en art som blev inplanterad i Fínland på 1930-talet. Den hör egentligen hemma på amerikanska kontinenten där den finns från mellersta Kanada till Brasilien!

 

En intressant träff där de flesta i grunden var rätt positiva till att låta vitsvanshjorten etablera sig. Både forskare, veterinärer och jägarföreträdare gav en försiktig ”grön flagg” och Finländaren som var där hade bara goda vitsord att ge om arten.

 

Det ska bli spännande att se hur det går med etableringen! Det kan ta många år, men det är bättre att vara beredd för tidigt än att bli överrumplad för sent!