Igår träffade jag miljöminister Andreas Carlgren, tillsammans med Torsten Mörner. Med på mötet var ”de som vill skjuta lite mer och de som vill skjuta lite mindre” som Carlgren uttryckte det. Det vill säga båda markägare, jägare, djurägare och naturvårdssidan.

Carlgren ambition var tydlig, han ville att de två sidorna skulle försöka närma sig varandra. Han berömde också vår gemensamma skrivelse om flyttning av varg. Det var uppenbart att Carlgren anser att skrivelsen underlättar det fortsatta arbetet med att skriva en proposition. Vi visar vilja att föra en konstruktiv dialog. SNF, Rovdjursföreningen och Svenskt Djurskydd som också var med fick inte samma positiva omdöme om sin skrivelse, som i stort gick ut på att vi hade fel. ”Älgen passar bäst som mat åt asätare”, som jag skrev i en tidigare blogg är en bra sammanfattning.

Om Carlgren innerst inne hade trott att det fanns någon vilja till kompromiss från de tre organisationerna som vill skjuta mindre, blev han nog besviken. I stort sett alla inlägg gick ut på att tala om hur lite problem det finns med stora rovdjur, att en licensjakt strider mot lagen och att vi som blivande ordförandeland i EU inte kan bedriva jakt på akut hotade arter. Det följdes upp med ett par inlägg om att naturen sköter sig bäst självt och att jakt är onödigt! WWF deltog också, men höll en något lägre profil.

Jag har nog skrivit det tre gånger tidigare i mina bloggar, det handlar om en enda sak. Skall vi vara betraktare eller brukar av naturresurserna. Nuvarande regering verkar tydligt på att naturens resurser skall brukas, inte bara skådas. Det är bra. Samma signaler kommer från Socialdemokraterna i rovdjurfrågan. Det borgar för en bred blocköverstigande uppgörelse, om propositionen blir bra.

Vårt arbete med att öppna den tidigare stängda vargjaktsdörren verkar ha lyckats. Carlgren var tydlig i sitt budskap, det blir licensjakt på varg! Så långt verkar det gå åt rätt håll. Vargar kommer också att flyttas i syfte att säkerställa den genetiska variationen. Men vad gäller lodjuren är jag fortfarande mera oroad. Överskuggar vargfrågan den lika viktiga frågan om hur många lodjur vi kan ha? Jag fick i varje fall god tid på mig att framföra våra synpunkter om att det nationella målet måste revideras.  

Tyvärr verkar det som om måldiskussionen kommer att flyttas till nya utvärderingar. Gynnsam bevarandestatus skall utredas för samtliga arter parallellt med utvärderingen av hur vargstammen utvecklas när jakt och flyttning påbörjats. I det arbetet skall alla de parter som fanns med på mötet ingå. Carlgren borde efter mötet inse svårigheterna i ett sådant arbetssätt. Risken är uppenbar att det istället kommer att handla om människans rätt att bruka naturen. Enligt min bestämda mening finns inget mera att utreda, sätt realistiska mål nu, så kan vi gemensamt ta ansvar för att de följs istället för ett evigt käbbel om att de inte fungerar.  

Slutintrycket från mötet är ändå positivt, men mycket återstår. Var säkra på att ”de som vill skjuta mindre” kommer att sätta in alla resurser för att nå just det målet.

Återigen en resa inåt landet, ett antal mil på grusvägar inåt Moskosel för ytterligare en kväll för att prata mårdhund. Återigen en resa hemåt, men nu i en vårljus kväll. Ibland funderar man på varför man gör det man gör. Kvällar och helger går åt till utbildningar – informationsmöten – sammanträden och till vilken nytta. Ja, såna tankar dyker faktiskt upp! Sen kör man förbi något på vägen och plötsligt inser man att det finns ett syfte med allt (eller i alla fall det mesta)

20090505.JPG

 

Ja, först måste ni kanske titta en gång till för att se vad som finns på bilden!?

Visst är det intressant att möta folk, prata jakt och vilt, förhoppningsvis ge folk nya kunskaper inom dessa områden – men grunden till allt är ändå ett brinnande intresse för att jaga och uppleva naturen på jägarens sätt. Den känslan vaknar till liv lite extra när man passerar ett flertal tjäderhönor längstmed grusvägen en majkväll. Jag håller tummarna för att dom hittar bra platser för sina ägg och håller kycklingaran säkra för rovdjur under sommaren! Jag vet att vissa i bekantskapskretsen anser att man är galen om man längtar till hösten redan innan snön har smält undan helt, men visst drar det lite redan nu!

Nu är det inte var dag jag häckar framför Riksdagens Webtv eller på läktaren i plenisalen men idag har jag gjort ett undantag. Det var vår Genralsekreterare som under en släng av någon (svin)influensa hade betraktat en riksdagsdebatt förra onsdagen och nu var den gode Håkan riktigt upprymd. Jag rusade därför upp efter lunchen och lyckades hitta debatten. Herrejäklar vilken ”egotripp”, den kan rädda vilken gråmulen eftermiddag som helst för en jägarsjäl. 

Nu debatterades främst fjälljakt och eftersök men det som gladde mest var Riksdagsmännens och kanske allra mest Riksdagskvinnornas mycket positiva syn på jakt, Jägareförbundet och den svenska jägarkåren. Det är inte utan att man blir lite stolt och sitter lite rakare i ryggen nu på eftermiddagen efter att ha hört nästan bara beröm från m, c, fp, s, kd och faktiskt rätt många positiva och förstående ord från mp också. 

De riktiga höjdarna tycker jag själv var Nina Larssons (fp) inlägg och kanske mest Irene Oskarssons (kd) förklaring över glädjen att några ”unga pojkar bad henne hålla käften” när hon var med på jakt i Värmland. Vi svenska jägare har onekligen ett grundmurat förtroende hos de som bestämmer. Undrar om det finns något annat parlament i världen där en liknande debatt ens varit möjlig? Förtroenden är dock något som förtjänas och vårdas så varje jägare måste varje dag värna allas vår jakt… 

Debatten kan ni se här: http://www.riksdagen.se/templates/R_ExternalPage____3383.aspx

Sök på mju11. 

Ryktet säger också att Eskil Erlandsson besöker vår årsstämma på Öster Malma i helgen. Efter att ha sett denna debatt kanske man vågar hoppas att solen skiner på oss i mer än en bemärkelse?

 

 

Så är det då nästan vår även häruppe och i alla fall kusten börjar få träd som nästan skiftar i grönt. Just nu inleds björnjakten i Norrbotten, de enda som inte får delta är jägarna! Så snart björnarna lämnar idet finns risk för att de dödas illegalt, ofta med hjälp av skoter. Så skedde även i år uppe i Arjeplog, ett illegalt dödande som väcker avsky hos dom av oss som kallar oss jägare.

Men björnjakten inleds nu också på legal väg. Det är nämligen just i anslutningen till renarnas kalvningsperiod som Länsstyrelsen får in begäran om skyddsjakt och den utförs nästan undantagslöst av Länsstyrelsens personal. I fjol fälldes 16 björnar av Länsstyrelsepersonal i Norrbotten. Ytterligare några fälldes efter polisbeslut. Man kan tycka mycket om att myndigherna står för jakten, men att skicka ner så pass mycket björnar för obduktion till riksmuseet som redan drunknar i björnar verkar på mig som ett resursslöseri! De här björnarna tas bättre tillvara av jägare som kan göra något av både skinn och kött. Förhoppningsvis tycker Naturvårdsverket som Jägareförbundet Norrbotten och låter jägarna också ska få jaga björn på våren!

Tillbringade början av veckan uppe i Orsa för att diskutera hundtest på hägnade björnar med bland andra de domare som dömmer dessa hundtest i Orsa, Junsele och Namskogan i Norge. Som grädde på moset var också Barbro Börjesson där för att hjälpa oss bedömma hundarna. Den kvinnan kan verkligen läsa en hund och det blir nästan en skräckblandad religiös upplevelse när man hör henne beskriva en hund exakt på rätt sätt efter bara en kort stund.

 

Nåväl, vad som alltid slår mig när jag tittar på dessa test är hur otroligt speciellt många hundar reagerar på björnarna. På väg upp till björnarna i parken passerade vi både tigrar och vargar men ingen hund reagerade nämnvärt. Björnarna däremot kan locka fram de mest konstiga beteenden och utan tvivel ren skräck hos hundarna. Vi har nyligen utvärderat dessa test och utan tvekan kan vi säga rätt mycket om hur en hund kommer att reagera på björn ute i skogen bara genom ett test med stängsel mellan björnen och hunden.

 

Tyvärr sätter nu djurparksreglementet stopp för testerna i Orsa så i sommar får vi skicka alla intresserade till Junsele eller Norge. Vi jobbar dock hårt på att få till en fortsättning även i södra delen av björnområdet och jag tror det är viktigt att såväl björnjägare som andra jägare och kanske till och med vanligt folk får en möjlighet att se hur deras hund reagerar på björn. Det kan göra att vi undviker en del otrevliga situationer i framtiden och vara ett viktigt instrument i arbetet med att få fram lämpliga björnhundar.

 

Vi fick också möjligheten att se delar av Rasmus Boströms nästa björnfilm. Rasmus har lyckats montera en kamera på sina hundar och det material de filmat under hösten är verkligen helt unikt och enormt fascinerande. Att se en björnjakt ur hundens perspektiv får en onekligen att förstå att det krävs rätt mycket av en björnhund. Vidare ska ingen försöka inbilla mig att en björn stressas av jakt med Plotthundar efter att ha sett detta material. Björnjakt med hund sker helt på björnens villkor och jag såg björnar både äta och gäspa samt klia sig lite förstrött under ståndskall och gångstånd. Man kan inte annat än imponeras av Rasmus kunnande och engagemang, spring och köp filmen om ni är intresserade av hundjakt, detta material är verkligen något utöver det vanliga.

 

Image_00035.jpg

Det trillade ned ett mail som gav mig rejäl hjärtklappning häromdagen. Det kom från en för mig väl känd människa engagerad i Djurens Rätt. Normalt sett brukar inte mail därifrån innebära någon angenäm upplevelse men i detta fall var det frågan om rent och ärligt menat beröm.

Berömmet gällde vårt arbete med och ifrågasättande av vildsvinsfällorna. Personen ifråga var uppriktigt förvånad och imponerad av vårt ställningstagande för viltets väl och ve i detta fall. Detta är i sig lite tråkigt. Jägareförbundet bildades för snart 180 år sedan som en ”djurskyddsorganisation” med det övergripande målet att bevara och vårda våra vilda djur. Ingenting är egentligen annorlunda idag. Ingen jägare i detta land vill medvetet jaga med redskap eller metoder som plågar viltet. Vildsvinsfällor kan  vara okej, men det finns mycket som antyder att de inte är det. Vi har aldrig förr fångat flocklevande och matnyttigt vilt som vi dessutom vet är extremt sociala och stresskänsliga. Huvudsaken nu är att vi tar reda på hur det ligger till.

I väntan på denna studie ska jag författa ett mail tillbaka och uppmana Djurens Rätt att kanske vara lite mer officiella i sitt beröm. Det skulle sitta som en fläskläpp så här inför Valborg med lite beröm och kanske en idolbild på deras hemsida?

Så var det då dags för lite vila. Välförtjänt eller inte får kanske andra bedömma… Det har i alla fall varit intensivt med viltvårdsområden, mårdhundar, älgar och björnar ett tag. Allt av detta drar naturligtvis med sig resor, något annat kan man ju inte räkna med häruppe i norr! Men nu tänker jag som sagt ägna mig åt att lyssna på alla fåglar som äntligen har kommit, kankse titta efter nån bäver och i övrigt ta det lugnt.

En sak som hände i veckan kan vara intressant för fler att fundera på! Det ringde en journalist (man blir alltid liiite avvaktande då!) och undrade vad vi tyckte om att tävla i jakt. Anledningen var en predatortävling i en jakttidning, alltså någon form av poängsystem med lotter beroende på vad och hur mycket av små rovdjur man hade lyckats fälla. Frågan är inte helt enkel – Att tävla i att döda låter inte så smakligt i mitt tycke, samtidigt som jag tycker att alla som lägger ner tid och energi på att jaga räv, grävling, kråkfågel, mink och annat (som mårdhund) ska ha en stor eloge för bra utfört viltvårdsarbete. Med en kamera och en mikrofon upp i ansiktet är det inte helt lätt att komma på saker att säga men jag tror ändå att jag fick fram det jag tänkte. Min egen slutsats är i alla fall att det är bra med premiering av de som jobbar med predatorjakt, men det är viktigt att de jägare som jagar små rovdjur har hög etik och jagar på ett sätt som man kan visa upp och vara stolt över. Jag hoppas att det är så det går till överallt……..!! Sen borde kanske räcka för jägaren att vinsten är bättre stammar av skogsfågel, hare och annat småvilt och inte nödvändigtvis en lott på en ryggsäck eller annan pryl, men det är en fördjupningsdiskussion! Ha nu en skön valborg och kolla igenom brasorna innan ni tänder så det inte lägger någon and på ägg därinne i riset!

Skitkul

Älgspillning

Det finns dagar då även jag kommer ut i skogen, igår och idag var sådana dagar. Skitkul, kan man ju kalla det när man får möjlighet att spillningsinventera. Just idag var det inom ramen för FOMA (Fortlöpande miljöövervakning). Inventeringen syftar till att ge en bild av förekomsten av alla arter som lämnar spillning som går att identifiera. Dessutom skall den ge en grov bild av hur många älgar, rådjur och harar det finns i Värmland. De här två dagarna hittade jag spillning efter älg, rådjur, hare, tjäder, räv och järpe.

Spillningsinventering har blivit mycket populärt i Värmland och Örebro. Intresset har varit så stort att vi inte mäktat med att utbilda alla. Nästa vår utbildar vi fler jägare i den ädla konsten att spillningsinventera!

Förutom motion, en trakt tar ca 4 timmar att inventera, får man ett bra underlag för älgförvaltningen och en bra bild av rådjurstillgången.

Det finns organisationer som inte uppmärksammat rådjurstammens nedgång och som framförallt inte vill se kopplingen till den stora lodjurstammen. Antalet trafikolyckor med rådjur tror de är ett bättre mått än riktiga inventeringar. De är faktiskt lite tragiskt. De erkänner inte heller forskarnas beräkningar. Trots att de hyllar samma forskare när  de beräknar den illegala jaktens storlek.

Enklaste sättet att visa att de givetvis har fel är att inventera.

I mitt eget älgskötselområde har vi spillningsinventerat sedan 2002. Rådjurstammen har minskat från 58 rådjur per tusen hektar till 25 per tusen i Värmlands bästa rådjursmarker, en minskning med ca 10 procent per år.

Nu får hoppas att regeringen också förstått, det vi jägare länge vetat, att dagens lodjurstam inte kan bäras av den vikande rådjurstammen. Den kommande propositionen ger svaret. Skall vi vara betraktare eller brukare av naturresurserna?

Spillningsutrustning

Så var det då måndag igen och helgen passerade i en rasande fart. Föret och orken gjorde att bävervattnet inte blev besökt under lördagen, får ta det till kommande helg istället! Gårdagen tillbringade jag i Kalix med ett gäng intresserade blivande björnjägare. Alltid roligt att prata jakt med folk som är intresserade! Björnen är lite speciell som jaktbart vilt och många gånger tror jag att man gör en större sak av björnjakten än det behöver vara. God kunskap om träffområde och vältränade skyttar med god etik är naturligtvis nödvändigt, men ibland låter det som om man överdriver svårigheter och farlighet för så pass att i vanliga fall lugna jägare får stora darren! En intressant iakttagelse är att man gärna planerar som för ett fälttåg när man ska ut på björnjakt och man uppmanar hundförarna att gärna gå med en medföljare. Man ska tänka på att man kan råka ut för björn på nära håll och hela tiden vara uppmärksam. Visst, helt OK råd. Men dagen efter när man själv går ut med fågelstudsaren och norrbottenspetsen – i samma marker – då går man gärna själv och har det trevligt en heldag…. var finns logiken??

DSCN1824.JPG

Nåja, utbildningsdagen blev i alla fall trevlig! Jag kan ändå konstatera att det finns mycket att lära vad gäller att använda skjutstöd, antingen köpta käppar eller tillfälliga stöd i skogen. Inför skjutbanesäsongen så hoppas jag verkligen att fler börjar använda skjutkäpp även på skjutbanan! Det ÄR inget svaghetstecken att behöva använda käpp i dessa sammanhang, utan ett tecken på att man gör allt för att få bästa möjliga chans att avlossa säkra skott under jakt!

Ja, man kan naturligtvis tolka rubriken lite olika så jag kanske måste föklara mig… Naturligtvis är föreningar helt beroende av folk som engagerar sig för att driva sakerna framåt till allas bästa. Även de som engagerar sig i sakfrågor är viktiga för framgång. Sen finns det naturligtvis dom som är väldigt engagerade i frågor som ställer till problem också, det är alltid jobbigt att ha engagerade personer emot sig! Samtidigt kan det faktiskt vara en hjälp för att vässa argumenten i sakfrågorna.

Men just idag är rubriken helt enkelt en reflexion över att tre kvällsträffar på fyra dagar tär på krafterna, fredagen är halvvägs över och det känns oneklig rätt skönt! På söndag är årets första björnjaktsutbildning – återkommer på måndag om det! Får se om bävervattnen har tinat fram tillräckligt för en kvällstur lite senare!

Så har då den årliga grävlingsmånaden med tillhörande telefonanstormning börjat. Nu runt Valborg far stadsborna ut till sommartorpet för första gången och upptäcker till sin fasa att det bor främlingar under golvet.

 

Ofta kan det ta ett tag innan främlingarna ger sig till känna med följden att man hunnit ta sig ett glas vin eller en fredagsgrogg vilket brukar kunna leda till tämligen spirituella samtal… Priset tar nog en farbror från fjolåret som läst ett tips i veckotidningen Allers om att diesel i öppningarna i torpargrunden skulle vara verkningsfullt. Nu hade han grunnat en stund på altanen och behövde expertisens hjälp. ”Nog är det väl ändå meningen att man ska tända på också?” hördes i luren och jag visste ärligt talat inte om jag skulle skratta eller gråta.

 

Faktum är att man ibland blir rätt oroad och förfärad av ”vanligt” folks blodtörst när grävlingarna flyttar in under golvet eller rådjuren härjar i rabatten. Det känns då trots allt rätt bra att man vänder sig till jägarna för hjälp, även om det är sent på lördagskvällen, vi kan det vilda och vårdar det dessutom.

 

PICT1607.JPG

”EU ska hålla fingrarna borta från skogen” – Det uttalandet läser jag i ATL. Dessutom var det ett uttalandet som samtliga partier enades om vid en debatt inför EU-valet. ”En gemensam europeisk skogspolitik skulle göra för skogen vad fiskepolitiken gjort för fisken, siade Isabella Lövin, andranamn på Miljöpartiets lista till EU-parlamentsvalet och känd för sin bok om fiskepolitikens förödande konsekvenser.”

Tänk om man kunde får våra EU-politiker att ställa sig bakom att samma förhållande gäller jaktfrågorna! Att ha någon form av samarbete för fåglar som flyttar fritt inom EU kan man möjligen ha en viss förståelse för. Men när europeiska politiker pratar om vår svenska jakt så inser man att de som beslutar om sånt som påverkar vår jakt oftast inte har en aning om hur det ser ut utanför storstadsområdena nere på kontinenten. Jag hoppas alltså att våra EU-politiker är lika raka i beskeden om jakten som de nu har varit när det gäller skogspolitiken! 

Hela artikeln i ATL kan du läsa här

Jakt och samverkan

Sitter i dagarna med två frågor som bägge har att göra med samverkan inom jakten – och bägge skapar diskussioner och ibland också konflikter!

Dels är det nu dags att sammanställa alla de lokala samråden som har diskuterat kommande älgjakt och hur mycket älg som ska tilldelas licensområdena. Som vanligt för vår del så är det en ganska stor enighet även om det finns områden med större eller mindre motsättningar. Men det är klart, eftersom så många som jagar också är markägare (och tvärt om) så blir det ibland som att komma överens med sig själv och det brukar ju alltid vara det lättaste även om man inte alltid lycka med det heller! Man ska ha respekt för varandras åsikter i ett samråd och inse att ingen kan ”vinna” genom att driva igenom förslag som den andra parten inte ställer upp på, ibland upplever jag att det brister i den insikten. Än så länge har heller inga tilldelningar gjort en älgstam vare sig större eller mindre eller påverkat kvalitén utan det är jägarna som i slutändan kröker fingret om avtryckaren som påverkar älgstammen! Det lokala ansvaret kommer alltid att vara avgörande oavsett förvaltningssystem eller tilldelningar!

Den andra samverkansfrågan är ett par kvällsmöten om viltvårdsområden, en fråga som uppenbarligen väcker starka känslor hos en del. Jag upplever att det för det mesta inte har med jakten att göra egentligen utan man driver frågor ”av princip”. Det finns en mindre grupp som gör sin röst hörd i den här frågan, men det stora flertalet verkar dock inse att jakten och viltvården hanteras bäst inom större områden. Inte enbart för att det är roligare att jaga på större marker, utan i huvudsak för att viltet är en gemensam resurs som rör sig fritt över markgränserna och därför också ska hanteras gemensamt. Det kan bland annat de jägare intyga som av olika anledningar idag försöker samordna jakten i områden där ett viltvårdsområde har upplösts! Bägge frågorna är egentligen en och samma – viltet förvaltas bäst om vi gör det över större områden med en gemensam plan och oavsett de som försöker hävda annat så är den gemensamma förvaltningen nyckeln till framgång!

Som synes på nyhetsplats på hemsidan så pågår en intensiv skriftväxling mellan Jägareförbundet och Södra Skogsägarna för närvarande. Det var därför heller inte särskilt förvånande att jag efter en titt i mailkorgen hittade ett antal mer eller mindre uppretade mail från medlemmar i södra Sverige.
Ett av dem var riktigt intressant. Det innehöll utdrag ur Mats Blombergs näringspolitiska blogg. Mats jobbar åt Södra och driver en blogg som dock bara kan läsas av medlemmar. Därför kan jag tyvärr inte länka dit…
I vilket fall som helst skriver Mats: ”Skogsägare har i åratal svurit och knutit nävarna i byxfickan över sina skadade tallplanteringar. Samtidigt har man haft svårt att få gehör bland kollegor och jaktkompisar.” ett stycke senare kommer ”För Södra måste skogsägarna, ekonomin och skogsproduktionen vara huvudfokus. Det är vår uppgift.”. Tämligen självklara uttalanden av en representant från skogsägareföreningen kan tyckas men talar han verkligen för sina medlemmar och kanske finns det skäl till att inte särskilt många av dem knyter näven i fickan och att man har svårt att få gehör?
Det finns en relativt färsk studie om privata markägares attityder till ungskogsskötsel där man bland annat tittat på just älgfrågan. Den är gjord av Karin Fällman på SLU i Umeå och det intressanta är att ett av studieområdena var just i Södras område, Jönköpings län, där 1000 skogsägare tillfrågades. I studieområdet var nivåerna på älgskador enormt höga under tiden då studien genomfördes. Inget inventerat område hade mindre än 10% färska skador. Så nog borde väl skogsägarna vara rätt kritiska mot nivån på älgstammen? Nej. De var översvallande positiva och mer än 60% av skogsägarna tyckte nivån på älgstammen var ”lagom”. 20% tyckte det var för mycket älg och drygt 10% ville ha ännu mer älg, resten hade ingen uppfattning.
När jag kommer hit brukar skogsbruket skrika att detta beror bara på att de inte varit ute i skogen och tittat. Karin särskilde de skogsägare som röjt i egen skog de senaste två åren. Ingen som helst skillnad i uppfattning, de var precis lika positivt inställda till älgen.
Då brukar man skrika att det beror på att man inte vet hur en älgskada ser ut eller vad den innebär. Då kan man roa sig med att skilja ut de skogsägare som hade gymnasial eller högre skoglig utbildning. Även de är minst lika positivt inställda.
Faktum är att de enda som på något sätt avvek från den översvallande positiva linjen till älgen var de större markägarna med mer än 400 hektar mark. Kan det vara så att det är dessa markägare Södra representerar när de nu ställer sig på älgbarrikaden? I vilket fall som helst klingar kraven på ökat inflytande lite falskt när man inte ens bemödar sig om att dyka upp på 30% av samråden. Vidare kan jag inte låta bli att fundera på om Södra verkligen har sina medlemmar i ryggen när de nu går ut i strid?

Björnmöte på verket idag. En del bra besked och en del lite nedslående diskussioner. Det står relativt klart att vi inte får igång någon försöksverksamhet med åteljakt på björn till hösten. Verket vill utreda frågan vidare. Man är helt enkelt rädda för att åtlingen skulle kunna göra att björnarna förknippar människolukt med mat. Men överskattar vi inte björnarnas förmåga att avgöra vad som är vad här? 

Varje höst lämnas drygt 80 000 älgräntor, samt 100 000 – tals räntor efter småvilt i vår natur. De luktar definitivt människa. Vidare har vi några hundra tusen soptunnor, en hel del komposter, fiskrensplatser, campinglämningar, tusentals trafikdödade vilt som hanterats av eftersöksjägare och inte minst rätt många räv- och vildsvinsåtlar. Frågan är om inte björnarna redan idag har alla möjligheter att förknippa människor med mat om de nu har förmågan att göra det? 

Vi vet att nu när vårhungriga björnar kryper ur idet kommer de in i byar lockade av bland annat ostädade fågelbord, ramar från biodlingar och allt möjligt annat. Men är det människolukten som lockar dem? Knappast. Mat luktar mat och människa luktar människa. Jag diskuterade under dagens lunch frågan med en mycket lärd man som studerat rätt mycket etologi, läran om djurs beteende. Han var onekligen rätt road av vår tro på björnens förmåga att övervinna den under många generationer evolverade rädslan för människa och istället förknippa människolukt med mat.