Åsa Romson, språkrör som gärna äter vilt

Igår skrev jag om besluten att MP skall verka för att förbjuda fällfångst och hageljakt på fågel. I morse fick del av de resterande jaktbesluten.

– att MP verkar för att jägarnas allmänna uppdrag för att sköta viltvården i Sverige upphör. (Avslag: 120 Bifall: 125)

 Det fanns även en motion om att helt förbjuda jakt med lös hund. Den gick inte igenom men en annan med samma innehåll, om än i mindre skala, gick däremot igenom.

 -att MP bör verka för att det bör prövas att avlysa vissa områden för jakt med drivande hund inom vargreviren.

Igår, när jag lyssnat på besluten, började jag fundera över om det verkligen var värt besväret att avsätta tre dagar på MPs kongress. Lite bättre kändes det när jag såg ett citat av Maria Wetterstrand rulla på duken i kongressalen. ”Vissa beslut är man glad över att vi aldrig får igenom!” (om förbudet mot hageljakt på fågel).

Idag fick jag lite tid att prata både med Gustav Fridolin och Åsa Romson, de nya språkrören. Gustav sa att han tror att jaktfrågorna kommer att få en bättre behandling i partiet och Åsa berättade att hon och hennes sambo enats om att det kött de äter skall vara viltkött. Så det finns kanske hopp!

Dessutom kom flera personer fram och bad om råd om hur MP kan öka förståelsen och kunskapen om jakt och viltvård bland sina medlemmar. Kanske får vi en inbjudan till nästa års kongress, jag föreslog ett seminarium nästa år. Det trevliga var att den som var mest mån om bättre dialog var vegetarian och aktiv i djurrättsfrågor! Hennes ögon hade öppnats av kärleken! Hon hade helt enkelt blivit kär i en passionerad jägare! – Jag visste inget om jakt och trodde att jägare sköt på allt! – Dessutom hade jag ingen aning om vilket enormt arbete jägare lägger på trafikskadat vilt.
Låt oss hoppas att fler djurrättsaktivister blir kära i jägare!

En av de sista som kom fram var en kille med en t-shirt med texten ”Djuren har också rättigheter”. Han fotade RollUpen men stannade även för en pratstund. Alla jägare bör träna på att debattera med sådana som han. De är pålästa, formulerar sig väl och vet vad de står för och varför. Vi talade säker i en kvart. Efteråt sa en av dem som lyssnade till oss att han tyckte att det hade varit mycket intressant. – Det var första gången jag hörde en sansad diskussion i ämnet, jag lärde mig massor! Jag tycker precis som du!

Det skall bli spännande att följa Romson och Fridolin. ”Alla jägare borde vara Miljöpartister” var den vanligaste repliken på vår RollUp. Är det en realistisk vision?

Ett MP ombud fotograferade och gjorde en knapp av vår viltchoritzo,
som protest mot den vegetariska maten! Jag fick en knapp av honom!

Efter urhuggningen kommer ljus ner till marken, och ett fält- och buskskikt kan etableras. I bortkanten har den invaderande granen sparats, för att demonstrera effekterna av beskuggningen på marken. På sikt kommer ekarna också att utkonkurreras och dö. Foto ©: Fredrik Widemo.

Igår anordnade vi tillsammans med Föreningen Skogen en exkursion på Öster Malma om hur man sköter skogsbryn ur ett vilt- och naturvårdsperspektiv. Vi samlade såväl privatpersoner, som representanter för länsstyrelsen, kommuner, Naturskyddsföreningen, Botaniska Föreningen, Entomologiska Föreningen, Föreningen Södermanlands Ornitologer, Skogssällskapet, Sveaskog, SCA osv. Samt Jägareförbundet, förstås. Drygt 30 personer deltog, framför allt från den offentliga och ideella naturvården.

Tillsammans med mina kollegor Anders Broby och Ulf Sterler visade vi nu upp en del av de bryn vi arbetar aktivt med att restaurera på Öster Malma. Det handlar fortfarande om produktionsmarker, dvs. vi sköter brynen som en del i vår viltanpassade markanvändning och som en del av den generella hänsynen. Vi gick därefter över till ett av Öster Malmas angränsande biotopskydd, som i sin tur gränsar till mark som omfattas av ett naturvårdsavtal. Här ligger fokus på att skapa luckiga, flerskiktade och aspdominerade bestånd med rik förekomst av död ved. Perfekta miljöer för viltet och mångfalden, med andra ord. Efter lunch övergick vi till den rena produktionsskogen, för att framför allt diskutera betestryck och foderproduktion.

Det finns synnerligen goda argument för att skapa flerskiktade, lövdominerade miljöer för att få en mer stabil foderresurs för viltet. Bärande buskar och träd, som hagtorn, slån, rönn och ek är särskilt viktiga. En solitär ek ger lika mycket foder som 10-20 hektar björksly… och det finns följaktligen rena produktionsskäl, i form av minskat betestryck, att exempelvis gynna ek. Utöver att man enligt Skogsvårdslagen hur som helst skall skapa flerskiktade lövmiljöer i kantzoner och bryn, då… I sådana miljöer kan man dessutom gynna lövträd och buskskikt utan att behöva göra stora förluster i form av minskad virkesproduktion. Och vad man eventuellt tappar, skall vägas mot vad man vinner i form av minskat betestryck på den rena produktionsskogen.

Anders Broby diskuterar fodervärdet av lövsly med gruppen. Genom att skapa flerskiktade, lövdominerade miljöer i andra delar av landskapet minskar man betestrycket på föryngringsytorna. Samtidigt skapas de stora fodervolymerna genom att röja rätt i produktionsskogen, vilket ofta innebär toppröjning. Foto ©: Fredrik Widemo.

Här sammanfaller följaktligen mål och åtgärder inom viltvården fullt ut med de åtgärder man vill se ur ett mer generellt naturvårdsperspektiv. Oavsett om man ser det ur den offentliga naturvårdens perspektiv, eller utifrån miljömålsättningarna inom skogsbruket. Företrädarna för den ideella och offentliga naturvården var också mycket positiva till våra åtgärder, i flera fall närmast översvallande när det gällde budskapen och initiativet att samla företrädare för naturvård, viltvård och produktion för att diskutera gemensamma intressen. Riktigt, riktigt kul när man känner att man lyckas nå en delvis ny målgrupp, för att kunna diskutera våra olika perspektiv, erfarenheter och insikter!

Dagen innan exkursionen pratade jag med Jordbruksverket, som ville ha hjälp med föreläsningar om hur viltvård bör bedrivas i slättbygd för att återskapa variation i landskapet och gynna den biologiska mångfalden. Det är ingen tvekan om att vi börjar nå ut med budskapet att jakten och viltförvaltningen är viktiga drivkrafter för att nå ett mer hållbart brukande av landskapet. Det gäller både för myndigheter och för andra aktörer. Jag har svårt att se många budskap som trumfar över det i betydelse för oss som organisation…

Fotnot: Jägareförbundet har kompetensutvecklingsmedel för att ta fram en utbildning i skötsel av skogsbryn, som är tänkt att ges över hela landet. Mer information om skötsel av bryn kan du så länge finna i det nummer av Skogsliv, som vi tog fram i höstas tillsammans med Föreningen Skogen.

Vissa dagar är annorlunda. Idag är jag på Miljöpartiets kongress i Karlstad. Svenska Jägareförbundet har en egen monter där. Efter två timmar kan jag konstatera att vår närvaro inte bara väcker intresse, den väcker aggression från någon enstaka men framför allt stor munterhet! – Det var modigt av er! – Bästa rollUpen på kongressen! – Mycket bra att ni finns här, vi behöver föra en bättre dialog med jaktintressena! Det är några av kommentarerna de första timmarna.

En person kom fram och sa att det borde stå tvärt om på RollUpen, – Alla jägare borde vara miljöpartister! Jag frågade honom, varför det inte är så? Många jägare röstade ju på Miljöpartiet i första valet på 80- talet. Jag har redan ställt den frågan flera gånger, det vanligaste svaret är att MPs politik utformas av unga med radikala idéer med kopplingar till djurrättsfrågor. – Veganerna är många här, skall du veta!

Vargfrågan har givetvis dykt upp ett antal gånger redan. Vargjakten lär visst dyka upp som motion på stämman.

Jag kommer att rapportera vidare från helgens övningar!

Den här tiden på året så kan man konstatera att det finns en anledning till att man efter så pass många år ändå har kvar det här jobbet! Inte för att det alltid är bara roliga arbetsuppgifter man hanterar. Men ingen kan säga att en dag är den andra lik! Under den senaste tiden har jobbet med att ro ihop ett förslag rörande älgförvaltningsområden tagit rätt mycket tid. Att man inte bara får fundera själv utan ska förankra både inom organisationen och utåt är något man får hantera efter bästa förmåga. Helt klart är att det aldrig går att göra alla nöjda. Som det ser ut nu så är det fortfarande under diskussion även efter morgondagens möte med viltförvaltningsdelegationen eftersom vi inte har ett enat förslag och det inte finns några beslut på vare sig arbetsuppgifter eller ekonomi för de grupper som ska tillsättas i förvaltningsområdena. Det kan kännas som en bakvänd ordning att skapa områden innan regelverket är klart, men ingen verkar vilja backa från startdatum vid årsskiftet även om jag personligen gärna hade väntat ett år med starten så att alla föreskrifter hann komma på plats i förväg. Nåja, det lär visa sig hur detta slutar.

Jag har i denna blogg rätt nogsamt undvikit de stora rovdjuren (i alla fall varg) eftersom kollegorna Gunnar och Daniel hanterar de frågorna på ett utmärkt sätt. Den sista tiden har jag däremot inte kommit undan frågan i jobbet. Dels beroende på mediaintresset runt den varg som vandrade till Norrbotten, sövdes och flyttade söderöver igen för att bara vakna och återta vandringen tillbaka till sövningsplatsen. Väl åter på plats mitt inne i renarnas kalvningsområde så sövdes vargen igen, denna gång för gott. Jag som trodde att ”utbyte” mellan Sverige och Finland betydde just utbyte, men tydligen så är inte tanken att några vargar ska lämna landet utan bara att det ska komma in nya? Man kan konstatera att det är svårare att styra naturen än vad det ser ut som på papper!

Betydligt roligare var det då att under söndagen tillbringa några timmar på skjutbanan i Älvsbyn för att prata björneftersöksorganisation. Det är alltid roligt att träffa folk som är genuint intresserade av vad de håller på med och kommer med konstruktiva idéer till förbättringar. Det i kombination med att skjuta lite på banan gjorde söndagen till en trevlig dag!Sen är det nu hög tid att fundera på älgtilldelning till höstens jakt mitt uppe i förberedelserna för 2012. Att då fortfarande höra att det skulle vara ett problem att licenserna är gränssättande för avskjutningen (var det inte därför vi hade licenser???) eller att beräkningsmodeller i dataprogram väger tyngre än att titta i bakspegeln och se hur avskjutningsmodeller har påverkat älgstammen gör dagarna lite tyngre. Om man stoppar in några värden i en datamodell och kommer fram till att stammen kraschar inom två år och just den avskjutningsmodellen man kritiserar har använts under trettio år med resultat att könskvot och reproduktion är i nivå med målen i vår handlingsplan. Ska man i det läget tro på dataprogrammet eller verkligheten? Jag väljer nog ändå verkligheten även i framtiden!

Så då var väl mångfalden i jobbet avklarad för tillfället? Nej, visst ja! Till helgen blir det jaktledarutbildning och sen är det snart dags att fara söderöver för några dagars diskussion om organisationen för att hantera viltolyckorna i trafiken.

Alla dagar kanske inte är en dans på rosor men man har i alla fall inte långtråkigt!

Efter mitt förra inlägg uppstod en debatt om hur det kan komma sig att älgstammen ökar i Värmland trots stor vargstam och varför det saknas stora utvuxna älgtjurar i stora delar av Sverige. Jag lovade därför debattörerna att skriva ett inlägg i ämnet.

Vi börjar med frågan om hur älgstammen kan öka i Värmland trots att länet nästan är helt täckt av vargrevir. Svaret är enkelt, älgstammen ligger långt under den biologiska bärförmågan. Jag har lånat ett diagram från Isle Royale, det klassiska varg – älg systemet som många hänvisat till genom åren.

De första åren föreföll det som om vargarna och älgarna där hittade en balans. Det visade sig vara fel. Istället är det i huvudsak foderutbudet som styr älgstammen. Just nu påverkar även fästingar älgarnas överlevnad.

Jag har lagt in älgtätheterna på Isle Royale i bilden (originaldiagrammet finns här)och en röd linje motsvarande den genomsnittliga älgtätheten i Värmland just nu. Notera att älgstammen på Isle Royale har varit betydligt tätare än den vi har i Värmland i stort sett över hela perioden, trots att det finns 2-3 vargrevir på öns 54 000 hektar. Tät vargstam innebär alltså inte färre älgar, vilket vissa försöker hävda, det är födan som styr älgstammens utveckling. Vargen kan påverka den, men påverkan varierar kraftigt över tid. När älgstammens produktivitet är som lägst blir vargens påverkan som störst.

Ett vargrevir i Värmland är ca 100 000 hektar, där finns idag i genomsnitt 12 älgar per tusen hektar i vinterstam. För att ingen skall bli förbannad bör jag tillägga att det är stora variationer. Det motsvarar 1200 älgar som ger 480 kalvar, totalt 1680 älgar. Vargarna tar ca 120 av dessa. Återstår 360 älgar som jägarna kan skjuta. Gör inte jägarna det ökar älgstammen. Även om reviret skulle halveras och istället bli två om vardera 50 000 hektar kommer vargarna inte att klara att ta hela tillväxten. Fortfarande är det jakten som bestämmer älgstammens utveckling. Hela tillväxten tas först om det ursprungliga reviret delas upp i fyra nya revir, men då börjar det bli tufft även för vargarna. Skulle ett eller ett par av dessa revir tillfälligt försvinna skulle älgstammen snabbt öka igen. En älgstam fördubblas på två år om den inte jagas.

I delar av Värmland och framför allt i andra län som Dalarna och Gävleborg hade man sänkt älgstammen med hänsyn till skogsbrukets intressen innan vargen kom. Vargen tog då hela eller stora delar av det möjliga jaktuttaget. För att inte älgjakten skulle gå förlorad har man därför kompenserat för vargen och låtit älgstammen växa. Vilket inte alla skogsägare tycker är så bra. Det är alltså fortfarande jakten som bestämmer älgstammens storlek, men intäkterna som skall täcka förlusterna för skogsskador minskar eller uteblir. Eftersom vi håller stammen långt under den biologiska bärförmågan är älgkorna i god kondition, vilket ger en hög reproduktion. Det minskar vargens relativa påverkan. Det ”onaturliga” just nu är att vi har en så liten älgstam som hela tiden har en hög tillväxt! Det naturliga hade varit en älgstam som rusade mot det biologiska taket och med vikande reproduktion som följd, precis som på Isle Royale.

Troféjakt

Så var det frågan om troféjakt på älg och varför vi har så få utvuxna tjurar i Sverige? En av debattörerna hävdar att det beror på troféjakt och att lösningen heter mera varg. Det är inte sant, inte ens nästan sant! Speciellt inte som samma debattör vill att jägarna också skall få sin beskärda del av älgstammen.

I Alaska som jag besökte för ett par år sedan tillåts enbart jakt på trofétjurar i de flesta områdena. Ändå har de många och stora tjurar. Förklaringen är enkel. Det jaktlaget som dödar flest älgar i Alaska består av svartbjörn, grissly, järv och inte minst varg. De jagar 365 dagar om året, 24 timmar per dygn och har oändliga jaktmarker. Men framför allt behöver de inte bry sig om skogsskador och viltolyckor i trafiken, älgstammen får utvecklas precis som den vill. Vi jägare är förbjudna att jaga så. Vi har bestämt att älg skall jagas på hösten-vintern, under den ljusa tiden på dygnet och framför allt på den mark där vi har jakträtt! Jakt på kalvar under yngeltid, den tid då det största ”naturliga” uttaget sker, är absolut förbjudet. Elisabeth Höglundville t o m förbjuda oss att skjuta älgkalvar under hösten, det är ju synd om kon!

Vårt dilemma i älgförvaltningen är inte att jägare gillar att hänga en trofé på väggen. Vårt ”problem” är att vi förväntas hålla älgstammen på en låg nivå och samtidigt bibehålla en hög medelålder. Det skall göras genom att skjuta en stor andel kalvar ur en högproduktiv älgstam. Nästan var tredje älg måste skjutas varje år! Men eftersom jag som jägare inte får förfölja kalven in på grannens mark och heller inte söka efter den där, blir det svårt.

Vi utgår från samma exempel som ovan, 1680 älgar varav 1200 vuxna och 480 kalvar.

Åttio procent av de älgar som vargen tar är kalv, det framställs i debatten som något positivt. Det är enkelt även för jägarna att överträffa. Vi skjuter en kalv så har vi nått 100 procent kalv! Om vi som vargarna nöjer oss med att ta ut en fjärdedel av tillväxten kan vi också lätt skjuta 80 procent kalv, precis som de tar. Vårt problem är att vi måste skjuta alla de 480 älgarna som motsvarar den årliga tillväxten. För att få samma låga omsättningstakt av de vuxna älgarna som vargarnas predation rent teoretiskt leder till måste vi skjuta 368 av de 480 kalvarna som fötts och endast 112 älgar får vara vuxna. Bland de vuxna skall dessutom huvuddelen utgöras av fjolingar (48 st), som då redan är få eftersom de flesta redan skjutits som kalvar. 90 procent av det vi skjuter skall vara kalv eller fjoling. Då jagar vi procentuellt sett som vargen (se Skandulvs diagram här), med den skillnaden att vi dessutom förväntas skjuta hela tillväxten! Räck upp handen den som tror att det går!

Vargen bidrar till att göra de värmländska älgarna friskare och sundare fick jag höra senast igår från en representant från SRF. Min fråga är, hur det går till? Inte blir väl älgstammen friskare av att det är vargen som äter upp dem istället för att jag gör det. Det är ju ändå jag som till sist förväntas skjuta de älgar som vargen inte mäktar med att ta. När vargen tagit sitt, kan vi jägare bara skjuta det vi klarar av. Det blir glesare mellan älgstekarna i min frysbox, men slutresultatet blir exakt det samma där ute i skogen. Såvida vi inte skall börja skjuta nyfödda älgkalvar och vintermagra fjolingar redan nu i maj, dessutom utan hänsyn till jaktmarksgränser!

Det är lätt att få stora tjurar när man inte behöver bry sig om antalet älgar. Det är däremot otroligt svårt att få allt, hög reproduktion, en älgstam i balans och stora tjurar. Ingen har såvitt jag vet, lyckats! Däremot finns det flera förvaltningsstrategier som hjälpligt bidrar till en bättre sammansättning och något fler utvuxna tjurar. Men vargen kommer aldrig att bidra till annat än att göra det ännu svårare att nå de mål vi jägare tillsammans med markägarna sätter upp! De negativa kaskadeffekter som vargförvaltad älgstam innebär vill ingen ha!