Julen nalkas

•

…och det märks rätt tydligt. Inte allt för många som ringer och rådfrågor oss i jaktliga frågor så här i mitten av december. Älgjakten är över och toppfågeljakten och ripjakten påbörjar de flesta först efter jul och nyår. Siktet är mer inställt på julklappar i dessa dagar, möjligen också någon julhare. För egen del får man passa på att sammanfatta året som gått och lägga det till grund för verksamheten som kommer efter nyår. En tur ner till Skåne har hunnits med där vi har tittat på verksamheten i Jägareförbundets hägn i Agusa. Skåne ligger djupare inbäddat i snö än vad vi gör uppe längst Norrbottens kust och man hade onekligen nytta av att vara van vid kyla och snålblåst, men ett trevligt besök var det.

Nu blir det några möten till innan jul, bland annat med företrädare för skogssidan i Norrbotten. Gissningsvis kommer frågan om älgförvaltningsområden att ta en ganska stor del av tiden. Jag tror att vi under kommande år får tänka oss för några gånger så att inte all fokus hamnar på älgen, även om omstruktureringen av älgsystemet kommer att vara viktigt att arbeta med. Men självklart måste vi också se till de frågor som ligger vid sidan av detta. Att få fler intresserade av jakt, eller snarare se till att de som är intresserade av jakt får en chans att utveckla det intresset är självklart nödvändigt. Att det ska vara roligt och kännas meningsfullt att vara medlem i Jägareförbundet är minst lika viktigt. Tankar om ”medlemsnytta” måste självklart utgå från att 190 000 människor tycker ganska olika! Visst är det intressant att börja fundera på att se till så att det finns jakttider, styckningsscheman och annat jägarintressant som ”appar” till de moderna mobiltelefonerna. Men det innebär inte att vi får glömma bort de som bedriver sin jakt och sitt skytte utan alla tekniska finesser. Mångfald istället för enfald alltså! Det gäller i alla sammanhang!

Ha en fortsatt bra december och se till att stressa av genom att komma ut i naturen. Med eller utan bössa, med eller utan hund. Oavsett hur man tar sig ut så är huvudsaken att man tar sig ut och gärna tillsammans med någon eller några yngre.

av

Förankring av vargflytt och vargjakt

•

Igår presenterades naturvårdsverkets förslag till hur vargens genetiska situation skall kunna lösas. Några timmar senare föreläste jag om vargflytt i Färgelanda i Dalsland. På vägen dit fick jag dessutom information om att JRF säger nej till inplantering av varg. De står nu på samma sida som SNF och SRF i den frågan.

Mötet arrangerades av länsstyrelsen i Västra Götaland. De hade valt ett nytt upplägg. Inbjudna var ledamöterna i vilförvaltningsdelegationen, en representant för lokalavdelningar i Jägareförbundet, Riksjägarna, Naturskyddsföreningen, Rovdjursföreningen, och Lantbrukarnas riksförbund. Totalt var det ca 50 personer närvarande. Länsstyrelsens idé var att alla intressen skulle få mötas öga mot öga och få utbyta erfarehter och värderingar. Det var nog många som befarade pajkastning! Så blev det inte alls!

Jag informerade om vargjakten 2010, utfall och hur jakten gick till. Därefter redogjorde jag för vår syn på vargflytten, rovdjurspolitiken och de förslag som nu ligger om genetisk förstärkning. Med viss förvåning noterade jag att flera kom fram efteråt och tackade för ett upplysande och intressant föredrag. Förvåningen bestod i att alla organisationer tyckte lika. Representanter för JRF, SNF, SRF och LRF kom fram eftetåt och tackade, ingen var kritisk! Uppenbarligen finns det hopp om att företrädare på regional och lokla nivå kan närma sig varandra. Den tuppfäktning som jag inte sällan själv deltar i på nationell nivå, kanske inte är representativ för frågan på lokal nivå. När man väl får höra andras argument och får ta del av fakta kanske samsynen också blir större. Vi som deltar i media debatten kanske enbart bidrar till en ökad polariering.

Efter mitt föredrag delades alla in i arbetsgrupper. Där fick man inte sitta med sina ”vänner” utan med dem som representerade andra intressen. Tyvärr kunde jag inte vara kvar hela kvällen, två och en halv timmes bilfärd hemmåt väntade. Men länsstyrelsen meddelar att de var nöjda och att deltagarna också var det. Dessutom kom grupperna med konstruktiva förslag på frågor som inte sällan splittrat dem tidigare.

Upplägget var så intressant att jag tycker att fler länsstyrelser borde följa Västra Götalands exempel. Ingen tjänar på dagens polariserade debatt som säkert förstärkas av att man inte har samma faktagrund att utgå ifrån och därför inte heller kan förstå den andra sidans argument.

av /175 Kommentarer

Naturvården byter ständigt fot

•

I dagens SvD vädjar fyra naturvårdsorganisationer till regeringen att stoppa både vargjakt och vargflytt. Det är i sig inget nytt, allt som kan gynna landsbygdsbefolkningen är de emot.

Det mest intressanta är deras motiv. Sitt motstånd mot flytt av vargvalpar redan i nästa år motiverar de med att de krävs lokal förankring i frågan först. I sak har de givetvis rätt, men det fantastiska är att förankring lokalt endast gäller när den behövs för att fördröja sådant som de själva är emot. De fyra organisationerna har tydligt deklarerat att de är emot regional förvaltning. Rovdjursfrågor skall INTE hanteras på länen utan på riksnivå, upprepar de ständigt. Men nu passar det! Tro inte för ett ögonblick att deras ändrade inställning har med omsorg om oss som lever med vargarna att göra, det handlar enbart om att öka antalet vargar. Dessutom har de i sin klagan till EU kommissionen anfört som kritik att vargflytten inte har genomförts, nu vill de stoppa den!  

På samma sätt hanterar de vargjakten, i den frågan byter de argument med säsongen. Före jakten är vargarna svårt inavlade och sjuka. När vi skjuter exakt de ”inavlade och sjuka” vargarna anklagas vi för att skjuta friska livskraftiga individer. Men när vargjakten närmar sig igen, blir stammen åter hotad och risken för utdöende är akut igen! Med den takt de byter fot i rovdjursdebatten skulle de t o m göra steppdansarna i Riverdance fulla av avund.

De genetiker som de använder i sin argumentation mot Sverige i sin anmälan till EU vänder de nu ryggen. De är nämligen de som säger att djurparksvargar mycket väl kan användas för att minska inavelsgraden och öka den genetiska variationen. Dessutom undviker de konsekvent att redovisa att den svenska vargstammen aldrig, sedan de återkom på 80 talet, har haft en så stor genetisk variation som idag. Inte heller redovisar de att den genomsnittliga inavelsgraden minskade efter jakten. De går för bra för den svenska vargstammen, det är ett problem för naturvården!

De fyra organisationernas trovärdighet minskar för varje dag. Inte ett konstruktivt förslag kommer från dem. Inte heller så mycket som en rad om att vargar påverkar oss som skall leva med dem i vår vardag och hur rovdjurspolitiken skall utformas så att konflikterna och problemen minskar.

Rovdjurförvaltning handlar om att lyssna på och visa respekt för människor som påverkas av dem, åtminstone WWF vet det. Men det verkar bara gälla i främmande länder långt borta, inte i Sverige.

av /8 Kommentarer

skog på recept

•

I grupper om upp till åtta patienter började skogsdagen med en lätt frukost vid en läger­eld. Sedan fick patienterna välja en skogstyp att gå till. Inga telefoner, verktyg, svampkorgar. Inget förutom varma kläder och ett sittunderlag.

– Det var många som inte trodde de skulle klara två timmar i skogen alldeles ensamma. De var rädda.

viaForskares mål – sjuka ska få skog på recept – ATL Skog – Scen_1.

Det finns några olika vinklar som är intressant med att de som bränner ut sig på jobbet kan få medicinskt positiva resultat av att vistas i skogen några timmar per dag. Det första är självklart att det visar att vi hör hemma mer i skogen än i stadsmiljö. Det tror jag att många jägare redan visste. Det andra är att det sorgligt nog finns människor som inte litar på att de i lugn och ro kan sitta ensamma i skogen i två timmar! Självklart borde det vara lika viktigt med förebyggande vård i detta sammanhang som i övrig svenska sjukvård. Se alltså till att människor kommer ut i skogen redan som små och skapar sig en känsla för naturen som gör att de känner sig trygga med att vistas där, även om de är ensamma. Gör man det förebyggande så tror jag också att man faktiskt kan bli avslappnad även om man gör saker i skogen. När man medicinerar utbrändhet får man inte ens leta bär eller svamp! Att de flesta valde ett skogsområde med sjöutsikt har jag full förståelse för, jag gör nog detsamma när möjlighet finns på mina jaktturer. Av samma anledning är nog småviltjakten mer avkopplande än älgjakten som ibland blir väl kommunikativ med jaktradio och telefon. En dag ensam i skogen med norrbottenspetsen kan däremot definitivt ses som friskvård och hälsosamt för själen.

av

Naturen är ingen enkel ekvation

, •

Ibland vill vi människor göra saker och ting så enkla som möjligt för att göra det begripligt för oss själva och andra. En god tanke, men ibland blir vi överambitiösa och förenklar så mycket att det vi säger helt enkelt blir fel. I det dagliga arbetet som jag sysslar med så är det ofta frågan om att man vill ha enkla simuleringsprogram för att förutspå hur älgstammen kommer att se ut om några år om man skjuter på det ena eller andra sättet. Trots att det har visat sig genom försök och forskning att de biologiska systemen är så komplicerade att man inte kan få in dessa i enkla simuleringar så finns efterfrågan kvar. Att resultatet inte blir bättre än den fakta man stoppar in är en gammal sanning. Det som gör det ytterligare svårare är att vi inte har full koll på vilka fakta som styr och hur viktigt de olika faktorerna är i förhållande till varandra. 

Norrbotten kritiseras ibland för att det skjuts för mycket tjur och för lite kor av de vuxna älgarna. Även bland de som verkar i länet har framförts synpunkter att ”om man fortsätter på den inslagna vägen kommer tjurarna att ta slut om 3-4 år”. Att man sen kan visa att avskjutningen har sett likadan ut de senaste trettio åren och man trots det har en hög andel tjur i stammen (det här gäller inlandsområdena ska kanske tilläggas) avfärdas med att det inte stämmer med beräkningsmodellen… Det är lite som att man som orienterare ser att karta och verklighet inte överensstämmer och vill ändra på verkligheten!

Anledningen till att det här hamnade i tankarna idag var de nya uppgifterna som talar för att det som tidigare påstods ha att göra med klimatförändringar inte alls har det klara samband man tidigare trodde. Trädgränsen flyttas uppåt i de svenska fjällen – det borde bero på att det blir varmare, eller? Tydligen har man nu visat att den har krupit uppåt och nedåt förut oberoende av temperaturen. Betning av ren och insektsskador påverkar mer än klimatet. varmare klimat = fler skadeinsekter = trädgränsen trycks nedåt. Eller ger varmare klimat längre växtperiod så att trädgränsen flyttas uppåt? Se där, ett enkelt naturligt samband som var betydligt mer komplicerat än vad man har trott och sagt! Detsamma gäller nog mycket som händer i naturen. Därför vidhåller jag min syn på att viltförvaltning sköts bäst via att arbeta med trender och inte genom att lägga ner stora resurser på att ta fram exakta prognoser för framtiden. Problemet är att prognoser allt för ofta tas för sanningar även om även dessa i bästa fall är välgrundade gissningar.

Något annat vi kan lära av detta är också att inte vara alltför fastlåsta i våra ståndpunkter. Nya infallsvinklar på ett problem måste  självklart leda till funderingar och överväganden om man måste ändra på den egna uppfattningen. Kan inte låta bli i det här sammanhanget att citera Bertrand Russell, sen får man väl själv välja vilken sida man anser sig stå på!

”Felet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel”

av /31 Kommentarer

Jakten som folkrörelse

•

En ganska bister ishavskyla har bitit sig fast över Norrbotten. Inte det som beskrivs som ishavskyla över Svealand med temperaturer ner mot -4 utan här närmare det sig och passerar under -20. För egen del känns det bra att isen lägger sig och att myrarna kälar ihop ordentligt. Det känns också rätt naturligt att älgjakten upphör i Norrbotten kommande helg. Kanske borde den redan ha avslutats, men lagstiftningen om minst 70 dagars jakt gör att vi hamnar i slutet av november. Men visst känns det som att de älgar som har klarat av jakten under september och oktober borde få gå ostörda när snön, kylan och mörkret kommer.

Nåja, det var en lite reflextion över våra älgar. Dom är självklart ett högintressant ämne nu när riksdagen inom en vecka ska ta beslut om hur dessa älgar i framtiden ska förvaltas. Förra helgen träffade jag företrädare för hela länets jaktvårdskretsar och en huvudfråga var hur länet skulle indelas i förvaltningsområden. Den frågan var också aktuell i helgen som gick då alla länsföreningars ordföranden samlades på Öster-Malma och i början på veckan då landets jaktvårdskonsulenter hade samling och bland annat fick lyssna på Naturvårdsverkets syn på detta. Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det finns en drivkraft i älgförvaltningen som man till viss del har förbisett och det är det stora ideella engagemanget. Älgarna kommer alltid att förvaltas av de jägare som utför jakten. Att tro att man kan styra bättre genom mer administration är en utopi. Eller inte ens det förresten för en utopi ska väl vara en önskvärd men ouppnåelig dröm. För min del är det inte ens önskvärt att det skulle vara lösningen. Systemen måste anpassas efter jägarna och deras intresse för förvaltning, inte tvärtom. Jag är fortfarande mycket bekymrad över ekonomin i det föreslagna systemet. Trots kritik från Jägareförbundet är de ekonomiska konsekvenserna inte alls utredda. Kommer storleken på framtida förvaltningsområden styras av ekonomi istället för omtanke om förvaltningen. Ju färre områden, ju färre arvodera ledamöter! Jag hoppas inte det, men i det här avseendet så brister förslaget som mest i förhållande till utredningsdirektiv att göra älgförvaltningen mer kostnadseffektiv.

Framgången för svensk viltförvaltning har i stora delar byggt på en kombination av stort lokalt engagemang och en seriöst uppyggd kunskap om det svenska viltet genom forskning. Att ersätta det lokala engagemanget med något semi-proffesionellt kommer sannolikt inte att leda till några framgångar. Man pratar från vissa håll om att man kan besluta om att jägarna ska jaga på ett visst sätt. En amerikans forskare sa en gång på ett seminarium om vitsvanshjort i nordamerika att det går att lagstifta om att skjuta mindre, men det går inte att lagstifta om att skjuta mer! Här krävs samarbete och samförstånd och inte hårda nypor och tvång för att komma framåt.

1 december sägs riksdagen ta sitt beslut. Förhoppningsvis kommer då också ett tydligt uppdrag att lösa frågan om dubbelregistreringen av älgmark i renskötselområdet. Den frågan blev undanskuffad i propositionen men utskottet har lyft in frågan igen vilket är glädjande för en långsiktigt seriös älgförvaltning även i dessa områden!

av /2 Kommentarer

Det går bra för skogen & älgen!

•

Igår kom LRF och Swedbanks Skogsbarometer 2010. Resultaten, som även redovisas i ATL, visar att de privata skogsägarna aldrig varit så nöjda och fyllda av framtidstro när det gäller sitt skogsinnehav. Jag är en av dem, och jag kan bara instämma. Tillsammans äger vi mer än 60 % av skogsmarken i Sverige och vi är alltså rekordnöjda med tillväxten, avkastningen och framtidsutsikterna. Tidigare i höstas släppte SJF nyheten att samma grupp med stor majoritet tycker att den svenska älgstammen är lagom stor. Även här är det stora flertalet av oss alltså nöjda.

Storskogsbruket då? Även de har listat rekordavkastningar på löpande band under hösten, och uppvisar en stark framtidstro. Virkespriserna ökar, samtidigt som avverkningsanmälningarna ökar och ligger på en högre nivå än de senaste fyra åren, enligt Skogsstyrelsen. Det känns som om uttrycket att ”något går som tåget” är på gång att omdefinieras, så jag uttrycker det hela istället som att skogssektorn tveklöst går väldigt bra…

Samtidigt som skogsbruket går för fullt, så håller älgstammen på många håll på att återhämta sig kvalitetsmässigt. Detta är ett resultat av en medveten förvaltningsstrategi, där man satsar på att höja medelåldern på de vuxna djuren och beskatta kalvarna jämförelsevis hårt. Det ger en produktiv stam av hög kvalitet, och därmed möjligheten att hållbart göra samma jaktmässiga uttag i form av fällda djur från en mindre vinterstam än som annars vore möjligt.

Nästa vecka tas med största sannolikhet älgpropositionen av riksdagen, och under 2011 skall sedan detaljerna inom den nya älgförvaltningen läggas fast. Stort fokus kommer att ligga på lokal förvaltning i samråd, vilket är helt nödvändigt för att nå framgång.

Jag och vi tjatar oupphörligen om betydelsen av lokal förvaltning och samråd, om det så gäller älgar, vildsvin, vargar… you name it. Även om repetition måhända är kunskapens moder, och konceptet är en grundförutsättning för att komma vidare, så räcker det dock inte om inte viljan finns. I slutändan kommer framgången bestämmas av viljan att kompromissa och sedan arbeta gemensamt över ägogränser och intressegrupperingar. I fallet med älgen och skogen borde detta vara möjligt, eftersom vi har svarta siffror och glada miner på de flesta håll. Vill man lyfta fram lokala konflikter istället, så är förstås även det möjligt. ”Den som söker, han skall finna”, som det står skrivet… men det vore väl onekligen dumt i det här läget? Nu borde vi istället se framåt!

av

Vuxna män i "godisaffären"…

•

Bland det mest tillfredsställande som finns är att se andra människor lyckliga. Det kan handla om att se mina barn i godis- eller leksaksaffären, en jägare som just nedlagt ett vilt eller min bättre hälft som hittat (ännu) en suspekt svamp som är ”jättegod”…

Det är få förunnat att få uppleva detta på arbetstid och det är inte alla dagar som fylls av lyckliga människor på Jägareförbundet heller, men idag var vi tre kollegor som hade oförskämt kul på jobbet och nog log omotiverat mycket på eftermiddagen. Vi var nämligen och provsköt den nya inomhusskjutbanan på ”Jaktmarkerna” vid Virå bruk. Sällan har jag haft så kul och sällan har jag blivit så medveten om mina begränsningar som jägare och skytt.

Vi har idag ett problem bland de svenska jägarna. Vi skjuter inte så bra som vi borde. Vi har stenkoll på två jaktformer i Sverige, varg- och björnjakten, där varenda avlossat skott ska redovisas. Årsrapporterna redovisar skadeskjutningsfrekvenser som skrämmer, i alla fall mig. Faktum är att i en internationell jämförelse framstår vår svenska rovdjursjakt som mycket dålig och det är inte helt enkelt att förklara att de ”stora” jakterna på klövvilt ger helt andra skadeskjutningsfrekvenser. Vi börjar få allmänhetens ögon på oss och till viss del är det nog tyvärr motiverat. Vi är snart ett av de få europeiska länderna där man inte har någon form av årligt skjutprov och gör vi inget mer eller mindre drastiskt åt dagens situation lär det komma som ett brev på posten även här hemma, vare sig vi vill eller inte.

Vad är det då som är så fel? I mina ögon är svaret självklart, vi skjuter för lite. En stor norsk studie som gjordes för några år sedan visar helt klart att om man övningsskjuter mer än 100 övningsskott / år mer än halverar man sin ”skadeskjutningsfrekvens”. Inte bara för att man blir en bättre skytt utan också för att man lär sig sina begränsningar och hur man själv och kanske främst vapnet fungerar. Tyvärr tror jag skrämmande få jägare skjuter mer än 100 övningsskott / år och det är här eftermiddagens övningar kommer in i bilden.

Vi måste hitta nya former för vårt övningsskytte. Björnpasset har varit en succé, det har nog inte gjort oss till så mycket bättre björnskyttar, tyvärr, för jag tror att där spelar andra delar än skjutskickligheten in (”björnfrossa”). Men det har fått oss att skjuta, det visar inte minst det faktum att man skjuter väldigt många björnpass i södra verige där inga björnar finns…

Vi jobbar just nu med att hitta nya, enkla och lättillgängliga skytteformer som ska stimulera till ökat övningsskytte, på frivillig väg. Men jag vill också slå ett slag för skyttet på ”Jaktmarkerna”. Mer realistiskt skytte än på en filmduk som visar riktiga djur i riktiga miljöer där du skjuter med ditt eget vapen som smäller på riktigt kan det inte bli. Det är dessutom den ultimata miljön för att hitta sina gränser, misstagen kostar inte mer än en blick och ett fniss från kamraterna. Dessutom kostar det inte mer än några hundralappar / timme att skjuta där och du kan göra det året runt och inne i värmen. På två timmar hinner du lätt skjuta dina 100 övningsskott, jo så kul är det, och då har du mer än halverat din skadeskjutningsfrekvens och därmed gjort en insats för såväl min som din jakt i framtiden. Sist men inte minst får du se dina polare riktigt lyckliga, bara det kan vara värt en hundring eller två…

av /6 Kommentarer

Planer för framtiden

•

Den senaste tiden har varit intensiv för min del. En komprimerad jaktsäsong i norr gör att är svårt att övertyga folk om nödvändigheten av att ordna möten under hela perioden augusti till oktober. November är en månad då älgjakten börjar kännas färdig och dagarna så korta att man kan försöka ta tag i detta igen. Tur är det för nu är det hög tid att lägga uppplaner för vad som ska göras under kommande år i länet och ute hos kretsarna. Häruppe har vi sedan några år haft en tradition att ordna kretsträffar denna tid på året där några kretsar i taget samlas och diskuterar året som gått och funderingar på det som ska komma. Dessa träffar är positiva på flera sätt. Dels ger det en bra feedback på verksamheten och vad som har fungerat bra eller mindre bra. En i mitt tycke nödvändig förutsättning för en bra framtida verksamhet. Träffarna ger också en bra påminnelse om länets storlek och olika förutsättningar. Att ha fyra kvällsmöten på fyra kvällar varav ett är 20 mil västerut, ett 15 mil österut och ett tredje 35 mil norrut är självklart slitsamt, men samtidigt nyttigt. Länet är stort och nu åker man från ordentlig vinter med snötäcke i norr till en mer höstlik kust med barmark och plusgrader. Självklart påverkar både storleken och klimatet vad folk anser att man ska och kan göra.

På träffarna var självklart frågan om vad som händer med älgförvaltningen i framtiden en av huvudfrågorna. Hur ska vi jaga? Hur ska vi organisera oss? Vad innebär egentligen älgförvaltningsområdena?

En sak är klar, man är besviken på att frågan om dubbelregistrering av älgjakten inte är löst trots en total översyn av älgjaktsystemet. Få som inte jagar i dessa områden tror jag har insikt i problemet. Att två olika jakträttshavare har jakträtt efter älg (och övrigt vilt) på samma arealer samtidigt. Den ena är privata markägare, arrendatorer/jaktlag hos skogsbolag eller ortsbojaktlag på statens marker. Den andra är de som är medelemmar i aktuell sameby som har jakträtt inom hela samebyns område. Att det blir krockar både i den faktiska jaktutövningen och i synen på älgförvaltning är inget att förvåna sig över. Det man kan förvåna sig över är att man från beslutande myndigheter inte verkar inse att problemet är så stort att det behöver lösas!

Att man ska planera älgförvaltningen över stora områden är ett mantra som verkar ha gått hem. Jag har själv fört fram detta vid olika tillfällen. Men samtidigt måste man se hur verkligheten ser ut. Nu är det inte klart hur Jägareförbundet vill dela in Norrbotten men förslag finns att göra fyra förvaltningsområden. Kanske tanken kan vara tilltalande för en del, det blir i alla fall få arvoderade personer i grupperna! Men vid närmare översyn är jag övertygad om att områdena blir FÖR stora. En liten jämförelse kan vara på sin plats här. Stockholms län är enligt uppgift på ca 652 000 hektar. Vår minsta jaktvårdskrets i Norrbotten är på 98 000 hektar och den största på 1 500 000 hektar. Även om älgarna rör sig mer i Norrbotten än i Stockholm så kan man i vissa lägen undra om man kanske måste dela in kretsarna i mindre områden istället för att slå ihop dem till större enheter. Om man ska bryta kretsgränser eller inte är också en än så länge olöst fråga i Norrbotten, men det lär bli ett av huvudämnena att diskutera på vår kretsorförandekonferens om någon vecka. Älg, älg, älg .. finns det då inget annat häruppe!? Jo, vi fick just in en uppgift på en skjuten råget med en passad vikt på 22 kilo. Allt kanske inte är större i norr, men rådjuren verkar vara det i alla fall!  

av /4 Kommentarer

Kan en jägare vara oskyldig?

•

Flera tidningar, bland annat DN och jaktjournalen, rapporterar idag om 132 anmälda jaktbrott i Skåne de senaste åren. Det konstiga i det hela är att ingen dömts och i sammanhanget har man hittat en ornitolog som hävdar att jägare åtnjuter straffrihet. Knappast. Är det över huvud taget möjligt att något brott med uppsåt helt enkelt inte begåtts i något av fallen?

För det första är majoriteten av de anmälda jaktbrotten anmälda av jägarna själva som begått ett misstag eller helt enkelt vill utreda om det de gjort är brottsligt.

För det andra kan ett anmält jaktbrott vara en så enkel sak som en bortblåst lapp med kontaktuppgifter på en fälla.

För det tredje är jakt en verksamhet som innefattar såväl mänskliga osäkerhetsfaktorer som djur som ibland agerar oberäkneligt. Det 100%-igt säkra skottet existerar tyvärr inte.

För det fjärde är en icke ringa del av anmälningarna rena trakasserier mot jägare eller större markägare. Något som är särkilt vanligt och organiserat just i Skåne.

För det femte är 132 felaktigheter på några år i mina ögon ett tecken på att det är en mycket väl kontrollerad och sund verksamhet vi håller på med. Jag ska förklara. Vi jagar årligen mer än 7 miljoner mandagar i landet. Under dessa jaktdagar släpper vi en hund cirka 2,5 miljoner gånger och skjuter mer än 2 miljoner skott och fäller sådär en knapp miljon vilt.

Testa att göra något några miljoner gånger så ska ni se att något väldigt konstigt inträffar. Ställ er till exempel ute på en gräsmatta och hoppa jämfota 2 miljoner gånger. Förutom brutna lårbenshalsar, en och annan mosad mus och ett ruskigt stort hål efter ett tag så kommer mycket märkliga saker att inträffa. Det gör nämligen det när man gör något väldigt många gånger. Jakt är en enorm verksamhet, vår kanske största folkrörelse. Givetvis går det snett ibland och har man betett sig dåligt ska man straffas. Vi lever i en demokratisk rättsstat och jag är rätt säker på att det finns skäl till att ingen enda av dessa 132 fall ledde till en fällande dom. Jägarna vill göra rätt och det går fel ibland, men det finns oftast en rimlig och logisk förklaring till varför det gick snett.

av /25 Kommentarer

Tigrar, vargar och konsten att tro att vi är annorlunda…

, •

Läste precis en intressant artikel i Expressen. Det är onekligen slående hur identiskt WWF´s recept för hur man ska bevara tigern i Indien överensstämmer med SJF´s recept för hur vi ska kunna skapa en fungerande och acceptabel förvaltning och bevarande av vargen i Sverige. Mot bakgrund av den av Gunnar intill refererade framställan från WWF kan man dock fundera på hur det fungerar internt på WWF. Vad vet den nationella avdelningen som den internationella inte förstår? Eller tvärtom…

 ”- Vi måste minska konflikten mellan människor och tigrar. Bybor måste få snabbt och ordentligt betalt om en tiger river deras enda buffel. Utan lokalbefolkningens stöd kan vi aldrig skydda tigrarna.”

 Man betonar särskilt vikten av lokalt och regionalt medbestämmande i frågan och att det aldrig, aldrig går att tvinga lokalbefolkningen till acceptans, då dör tigern ut.

 Samma princip som jag en gång i tiden stötte på med t ex elefanter i dåvarande Burkina Faso. Elefanterna käkade böndernas majs och så länge ingen betalade mer för elefanterna än majsen såg man till att elefanterna försvann. Då kom rika amerikaner och betalade för att hålla en jaktbar stam av elefanter och nu köper man sin majs på marknaden för pengar från rika amerikanska elefantjägare och alla är glada, inklusive elefanterna.

 Tyvärr har jag svårt att se en lika enkel lösning på vargkonflikten i Sverige som de ovan nämnda konflikterna. Ingen lär betala dyrt för att jaga varg i Sverige så länge man kan skjuta dem gratis en bit österut och rovdjursturism a la indisk modell lär aldrig få att funka och dessutom lär den aldrig generera mer än enstaka procent av det bortfall vargen ger för övrig jaktturism. Återstår då att minimera antalet vargar och deras påverkan. Det är i ljuset av detta som jag blir uppriktigt ledsen när jag hör om skyddsjakten i Homna.

 Alla är överens om att vargar med det beteende vi har i Homna bör skjutas. Utom då den ”folkstorm” på 40 kopierade anmälningar som kommit in till JO. Jag kan nog fixa en större ”folkstorm” för bättre kaffe i fikarummet här på Öster Malma. Beslutet togs för två veckor sedan om skyddsjakt på en varg och än idag dribblar man med regelverket för skyddsjakten. Hur svårt kan det vara? Vargen ska skjutas. Punkt. För det första vill man ha en maxgräns på 30 jägare, är det inte bättre med 3000 så kanske man löser problemet snabbare och mer effektivt? För det andra vill man ha, offentliga, namnlistor på deltagarna. Jag har hört mer än en Edsbybo de senaste dagarna som bedömmer risken för liv och lem som betydligt mycket mindre om man skjuter en varg illegalt än figurerar på offentliga listor över vargjägare… För det tredje, vad är det som är så svårt att förstå med att lokalbefolkningens acceptans för förvaltningen är allt i detta läge? Det slås fast i all tillgänglig forskning och gäller såväl i Indien som i Homna. Då kan man inte dribbla runt med obegripliga och obefogade regelverk som ingen förstår. Målet är allt och det är att få bort denna varg snabbt och effektivt, inget annat.

 Jag är själv född och uppvuxen i detta område och jagar där fortfarande, dessutom har jag professionellt jobbat med rovdjur i 4 år. Jag har aldrig någonsin, någonstans ens varit i närheten av den negativa attityd gentemot vargen och vargförvaltningen som jag nu hör där hemifrån. Det är inte vargens fel, det är förvaltningens och människans. Tyvärr tror jag personligen att det är en mycket större utmaning att bevara vargen i Homna än tigern i Indien, och det är ett enormt misslyckande. Först den dag vi alla inser att vi måste jobba med lokalbefolkningens acceptans och tolerans även här hemma kan vi komma vidare. Idag känns den insikten tyvärr långt borta… Jag lovar att varenda en av dem som bor i Homnatrakten tror att staten och Länsstyrelsen försöker blåsa dem just nu och det kan man aldrig bygga en långsiktig förvaltning på.

 

av /17 Kommentarer

Mer än bara en livsstil…

•

009_6A.JPG

Viltförvaltning bedrivs över huvuddelen av Sveriges yta och är inget litet särintresse. Foto: Ulf Widemo.

Många av oss som har jakten som största fritidsintresse brukar hävda att jakt inte bara är en hobby utan en livsstil. Ju mer jag diskuterar viltförvaltning, naturvård och markanvändning, desto mer övertygad blir jag om att det stämmer. Samtidigt står det alltmer klart för mig att aldrig så målande beskrivningar av jägarkårens livsstil inte räcker för att beskriva jaktens eller jägarkårens betydelse. Jakt är en hobby och kan vara en livsstil, men är också en viktig och stor form av markanvändning.

Jakträtten är som bekant knuten till markägandet. Jägarens jaktutövande är därmed knutet till de delar av landskapet där han eller hon har jakträtten. Där skiljer sig följaktligen vår verksamhet från sådana som utövas med stöd av allemansrätten, som fågelskådning och svampplockning. Viltförvaltningen bygger på exakt samma grundprinciper som annan markanvändning och är en form av brukande, precis som jord- och skogsbruk. Jakt och viltförvaltning bedrivs också på den absoluta merparten av Sveriges yta.

Jägarkåren består av c:a 300 000 personer. Ofta hör man i debatten om olika jaktrelaterade frågor att ”jägarna bara utgör 3 % av befolkningen”, ”jakten bara är en hobby bland andra” och att ”ett litet särintresse inte skall få styra”. Är då detta verkligen rimliga påståenden?

Låt oss jämföra med några andra grupper som bedriver markanvändning. Sverige hade 2007 enligt SCB c:a 72 000 jordbruksföretag med 2 hektar åker eller mer. Cirka 178 000 personer var verksamma inom jordbruket, om man lägger samman företagare, heltids- och deltidsanställda samt familjemedlemmar. Det finns dessutom c:a 329 000 skogsägare. Överlappet mellan dessa båda grupper är självfallet stort och många av skogsägarna brukar inte själva aktivt sin skog. Man kan följaktligen konstatera att jägarkåren på intet vis är liten jämfört med de grupper som bedriver annan markanvändning. Detta avspeglas också i att Svenska Jägareförbundet har fler medlemmar än exempelvis LRF.

Jakt bedrivs i olika former över merparten av Sveriges yta. Vi jagar för att hållbart beskatta viltstammarna, samtidigt som vi reglerar dem utifrån olika förvaltningsmål som delvis sätts i dialog med resten av samhället. Den som arrenderar jaktmark betalar markägaren för att nyttja marken för hållbart brukande, precis som den arrendebonde som arrenderar åkermark för att odla den. Alltfler anpassar också sin markanvändning efter viltförvaltningen och köper kanske till och med en fastighet för att kunna jaga. Jakt är inget litet särintresse till sin omfattning, utan en stor men lågintensiv markanvändning.

Liksom för många andra brukare avspeglas sedan också våra val ofta i vår livsstil. Och i ekologisk insikt om vikten av ett hållbart samhälle…

 

av

Älgar och matematik

•

Så är då älgjakten återigen igång i Norrbotten efter någon veckas uppehåll. Lagom till helgen kom också årets första snöfall i Norrbottenskusten så man kunde ha en lite bättre bild av älgtillgången genom ett hyfsat användbart spårsnötäcke. Septemberjakten kändes lite tung, mycket travande i skogen utan att hitta älg och allt kan inte skyllas på mindre bra hundar. Det var definitivt färre älgar i skogen än vi har vant oss vid de senaste åren. Hur blev då helgens resultat nu när det var spårsnö?

soluppgång o snö.JPG

Om inte annat så blev det intressant ur ett psykologiskt perspektiv! Det här med matematik är inte alltid helt enkelt och det är svårt att ta till sig helheter när man har egna erfarenheter av detaljer.

Självklart hittades det älg och några föll också, men totalt sett var det stora områden utan ett tramp från en älgklöv. Inte helt otippat hamnade passkyttarna i de områden där man såg älg och på någon liten yta sågs många älgar tillsammans. Har man suttit och tittat på sju älgar som går runt och betar är det självklart svårt att få en bild av en svag älgtillgång i markerna.

En annan nästan ogörlig ekvation verkar vara förhållandet mellan hur många man kan skjuta på hösten och hur många som måste finnas kvar i skogen efter att jakten är avslutad för att kunna skjuta lika många nästa år. Man tycker att man ser mycket älg, men att det måste finnas runt 4 vuxna älgar kvar för varje vuxen man skjuter ställer saken i en lite annan dager. Att det sen räcker med en kalv kvar för varje kalv man skjuter ställer också till det i matematiken för en del. Det SKA alltså vara allt svårare att se kalv i förhållande till hur svårt det är att se vuxna djur allt eftersom jakten fortgår!

Sen finns det vissa som anser att ser man älg så finns det älg kvar att skjuta. Inte för att man vill utrota älgstammen utan för att ”det säkert finns fler än vi ser i alla fall” Jag hoppas att tillräckligt många ser älgjakten som ett sätt att förvalta älgstammen och inte bara jaga för frysboxen i år. Då kanske vi kan minska dessa toppar och vågdalar som verkar vara nästan lika oundvikliga som högkonjuktur och lågkonjuktur i ekonomin, med en och annan krasch även där!

pröva själv att lägga pussel med en älgstam med runt 40% reproduktion och hur mycket man kan skjuta och ha kvar. Enklast blir det om du gör det genom att handfast lägga ut älgfigurer i form av vuxna och kalvar och sen plocka och se vad som händer…

av /13 Kommentarer

Vildsvinet hot mot mänskligheten?

•

 146-1x.JPG

Vildsvinet är ett inhemsk vilt som liksom andra arter ska förvaltas hållbart. Foto: Fredrik Widemo.

Vildsvinets återkomst till södra och mellersta Sverige har under de senaste åren orsakat en hel del debatt, inte minst genom att vildsvinen kan orsaka stora skador på växande grödor. Debatten har långt ifrån alltid varit saklig. Svenska Jägareförbundet och LRF har dock jobbat hårt för att finna en lösning på problemen, och tagit fram gemensamma viltförvaltningsrekommendationer och utbildningar. Där man lyckats få till en samverkan mellan jägarkåren och lantbrukarna har man också i de flesta fall lyckats hantera problemen och lösa de största konflikterna.

På senare tid har dock tonläget skruvats upp igen. Gårdagens artikel från SVT:s Sydnytt utgör ett nytt lågvattenmärke i debatten. Vildsvinet lyfts ensidigt fram som ett skadedjur, som står för ”lavinartade ökningar” av skador på grödor och jordbruksutrustning. Samtidigt lyfter man sensationslystet fram hur många stygn en jägare sytts med efter att ha attackerats av ett vildsvin under jakt, och hur en bil skrotats efter en vildsvinsolycka. Föraren ”kör alltid långsamt”, och har dessutom ”sett hur vildsvinen förstör skogsbruket i landskapet”.

Agendan står onekligen ganska klar och tydlig när man säger att det finns 150 000 vildsvin, vi skjuter 50 000 ”men det borde vara tre gånger så många för att hålla stammen konstant”. Utrotar man en art så hålls den förstås konstant…

Vildsvinet ett fascinerande djur och ett värdefullt jaktbart vilt med hemortsrätt i Sverige. Även om vildsvinet, precis som exempelvis bävern och vargen, varit utrotat under en period så är det en inhemsk art som skall förvaltas hållbart. Precis som inom all viltförvaltning så finns det motstående intressen, och förvaltningsmålen blir en avvägning mellan intressena.

Man vet inte riktigt om man skall skratta eller gråta över artikeln… Jag har sett exempel på mer osakliga artiklar, dock aldrig i statsfinansierade media. Inte ens den som matat (?) journalisten med propaganda kan vara lycklig över den övertydliga vinklingen och avsaknaden av att ens försöka framstå som objektiv.  TV-inslaget som länkas till artikeln är marginellt bättre, men inte mycket. Sprättade manslår gör sig tydligen bra i bild, och avslutningen skulle kunna användas som skolboksexempel för att förklara ordet ”tendentiöst”. Mitt förtroende för SVT:s regionala redaktioner sjönk just en hel del…

 

av /63 Kommentarer

Det är rävår i år!

•

 FWRäv1.JPG

 Årets stora rävföryngring bör avspeglas i jakten. Foto: Andreas Widemo.

I stora delar av Sverige är det gnagarår i år. Det märks såväl när man sitter still i skogen, som när man kör bil.  Det förefaller dessutom vara rävår… jag tror aldrig jag sett så många rävar, och vi får liknande rapporter från stora delar av Sverige. När det är gnagarår så koncentrerar sig räven ofta på gnagare, vilket gör att rådjurskillingarna klarar sig bättre under den känsliga första månaden i livet. Därmed kan sommarens gnagartillgång delvis ha kompenserat för inverkan av fjolårets tuffa vinter på rådjursstammen. Samtidigt får vi dock genom gnagartillgången en större rävstam, som under kommande år kommer att beskatta rådjuren. Det är alltså läge att lägga litet extra krut på rävjakten i år, även om fokus just nu förståeligt nog kanske ligger på älgen…

 

av /2 Kommentarer