Hur gör vi med masken?

, •

Idag presenteras Socialstyrelsens och Jordbruksverkets utredning om Dvärgbandmasken och hur vi ska hantera den i framtiden. Av någon anledning går telefonen het här och alla morgonsoffor, radiostationer och tidningar vill veta mer och intervjua. Men, varför ringer man till Jägareförbundet och frågar om en mask?

Svaret är nog ganska enkelt, dels vet vi mycket om djur och natur och dels så är vi extra intresserade av dvärgbandmask. Men, varför är då jägarna intresserade av mask, den går vare sig att jaga eller äta? Jo, det finns i grova drag tre ”riskgrupper” som löper större risk än andra att smittas; landsbygdsboende, folk som rör sig mycket, eller jobbar, ute i naturen och hundägare. En ganska typisk jägare och medlem i Jägareförbundet med andra ord.

Så, är det bara att lägga sig ned och dö nu då? Nej. Studier visar att bara 1 av 100 som får i sig maskens ägg sedan utvecklar sjukdom. Medelåldern på insjuknade är 54 år och det är mycket mycket ovanligt att barn smittas. Framöver kommer harpest, TBE, salmonella, EHEC och campylobacter fortfarande vara betydligt vanligare sjukdomar. Det som gör Dvärgbandmasken så kuslig är att kunskapsläget är mycket oklart och motstridigt, sjukdomen blir allt vanligare nere på kontinenten, den är mycket svårbehandlad och vi vet inte hur vår nordiska livsstil med ett blomstrande friluftsliv, snusning och hundar i sängen påverkar situationen. Vi vet fortfarande faktiskt inte exakt hur en enda insjuknad smittats eftersom inkubationstiden ofta är mer än 10 år. Det är lite jobbigt och osäkerhet föder i sin tur rädsla, som kanske inte alltid är rationell, men måste tas på största allvar.

Så vad föreslår då utredningen? Jo, först och främst finns inga möjligheter att fortsätta med avmaskningskrav för hundar som förs in i landet. Det är nog en riktig bedömning, oavsett vad man tycker om den. Vill man förändra detta så är det EUs regelverk som måste förändras och det kan bara politikerna göra. Vidare bedömmer man det som omöjligt att utrota masken. Också det är nog en riktig bedömning. Räknar man baklänges på hur många rävar vi samlat in och testat samt hur många som finns så har vi minst 200 ytterligare smittade rävar där ute och vi vet dessutom inte var de finns… Det man föreslår är istället en kraftigt utökad övervakning, kunskapsuppbyggnad, en handlingsplan för hur masken ska bekämpas om den kommer till mer tätbebyggda trakter och bättre koll på rävarna. Sammantaget ganska rationella och kloka förslag.

Nu är det dags för politikerna att kliva in på arenan. De har en utredning med förslag och nu är det dags att visa handlingskraft och lätta på lädret. Det är alltid billigast att förhindra smittor eller oönskade arter att etablera sig i landet vid gränserna. Men, när de väl finns här så är det mycket billigare att aktivt bekämpa, kontrollera och sakta ned spridningen än att ge upp. Vi får hoppas att Herrar Erlandsson och Borg inser detta.

Sist men inte minst kanske vi kan lära oss något av vårens ”maskcirkus”? Jägarna och SVA har samlat rävar och letat efter denna smitta i 11 år. Då tog jag, och många med mig, för givet att vi hade steg 2, eller plan B, färdig att sätta i drift när vi fann den första masken. Så var det inte. Man fick på gammalt hederligt svenskt manér tillsätta en utredning med nästan 10 olika verk och myndigheter inblandade. Så kan vi inte ha det. Med mer och mer öppna gränser, en klimatförändring och människor som rör sig allt flitigare över vår jord kommer dylika oknytt bara att bli vanligare och vanligare. Mårdhundar, tvättbjörnar, diverse maskar och annat kommer att dyka upp i en allt snabbare takt. Då måste Sverige ha en organisation och beredskap att hantera smittor eller oknytt. Det tål att tänkas på. Jägarna står nog till tjänst och det är ingen dålig resurs. Vi är de som kan mest om vår natur, märker förändringar snabbast och vi finns i varenda buske samt är billiga i drift och kan faktiskt påverka såväl rävar som mårdhundar och maskar med bössans hjälp.

av /3 Kommentarer

Bli jägare och lev längre!

, •

I den ansedda medicinska tidsskriften ”Progress i cardiovascular diseases” kan man i senaste numret läsa en mycket intressant artikel om hälsa hos jagande naturfolk och hur man borde äta, leva och träna för att må lika bra som dem. Mycket upplyftande läsning för en jägare. Vi kommer att leva skitlänge och må skitbra under tiden.

Man konstaterar i artikeln att vi levt som jägare i cirka 84000 generationer. Självklart är våra kroppar anpassade till detta och de sjukdomar vi lider av idag är i hög grad kopplade till vår ”moderna” livsstil. Man sätter i artikeln upp tretton kriterier för varför jagande naturfolk mår så mycket bättre och i stort sett aldrig drabbas av till exempel hjärt- och kärlsjukdomar. Läs och begrunda om de stämmer in på dig själv:

1. Vi är genetiskt anpassade för att gå 5 – 15 kilometer dagligen. 2. Återhämtning. Efter en lång hård jakt är vila extremt viktigt. 3. Gå eller spring i ojämn terräng, våra muskler är inte anpassade för asfalt. 4. Använd så tunna skor som möjligt eller rör dig barfota för så varierad träning som möjligt. 5. Rör dig i intervall, inte i statisk promenadtakt. 6. Bär runt på saker i famnen eller på ryggen, vi har alltid kånkat runt på barn, redskap och jaktvapen. 7. Ät som en jägare, proteinrikt och varierat. 8. Var mycket utomhus, solen stimulerar produktionen av D-vitamin som är kusligt nyttigt. 9. Umgås mycket i små grupper, det stimulerar din intellektuella förmåga och vi mår bra av samarbete (jaktlaget). 10. Ha hund. Vi stimuleras av samarbetet med hunden och hundägare lever längre än andra. 11. Dansa mycket. Dans är såväl social samvaro som bra träning. 12. Ha mycket sex. Jägarfolken har ”omotiverat” mycket sex vilket ger en lång rad positiva hälsoeffekter. 13. Sov mycket. Folk som vistas mycket ute i naturen sover mer och bättre än andra.

Hur många kriterier uppfyller ni en ordinär jaktdag? Själv fixar jag nog åtminstone 10 av de 13 kriterierna en vanlig dag på Dianas stigar. Ni får gissa själv vilka punkter jag inte fixar.

Det hade faktiskt varit kul att titta närmare på svenska jägare och om de är friskare än vanliga dödliga, jag tror att det är så, men mig veterligen finns inga studier på det. I vilket fall som helst kanske man skulla sluta lite tidigare idag och ta en kvällsjakttur? Arbetsgivaren kan väl omöjligt ha synpunkter på att man tar hand om sig själv och blir en kärnfrisk hurtbulle med bössan i hand…

av /11 Kommentarer

Det heter rävskit. Faktiskt. Eller?

, •

Jag pratar enbart skit nu för tiden. Rävskit. Vi har precis dragit igång en jätteinsamling av rävskit i det senaste fyndområdet för Rävens dvärgbandmask, utanför Katrineholm. Som vanligt ställer jägarna upp, mangrannt och gratis, och glädjande nog är mediaintresset enormt. Faktiskt väl i klass med en ordinär vargjakt… Därför tror jag att jag gjort nästan 30 intervjuer för tidningar, radio och tv de senaste dagarna. Även norska, tyska, schweiziska och engelska medier har hört av sig och det var när jag intervjuades av engelsmän jag först märkte det. Det är ingen höjdare att snacka om ”foxshit” i engelsk riksradio. Tur det inte var direktsändning, de är tydligen lite känsliga de där engelsmännen. Den snälla tjejen som intervjuade mig föreslog ”foxdroppings”, vilket numera är min officiella engelska benämning.

Sedan kom det två mail. Två upprörda äldre damer från Stockholm hade hört mig på tv och radio och tyckte nu jag var en särdeles obildad barbar som skrämde barn (och uppenbarligen äldre damer) med att säga ”rävskit” i officiella public service sammanhang. Den ena damen var bara uppbragt och arg men den andra hade den stora vänligheten att föreslå ”rävpluttar” istället. Njaä. Det är knappast ”pluttar” vi talar om här, snarare ”korvar” och jag vet inte om det känns bättre.

Jag inser att mitt språkbruk formades i det inre av Hälsingland och kanske inte alltid är vare sig ”fint i kanten” eller helt fritt från en aning mustigare formuleringar. Men är det verkligen så fult med rävskit? Jag skulle givetvis kunna säga ”rävspillning” eller ”rävträck” men om det heter rävskit så kan man väl kalla det för vad det är? Laga inte det som inte är trasigt liksom.

Om man nu ska vara en smula filosofisk så spårar jag här en ”förgullning” och ”uppmjukning” av det svenska språket i allmänhet och ett ”förmänskligande” av naturen i synnerhet. Vårt ständigt ökande avståndstagande från naturen gör att vi har allt svårare att acceptera vad saker och ting faktiskt heter. Titta bara på media och naturfilmner på tv. Djuren får mänskliga egenskaper och värderingar och rovdjur dödar eller ”slår” inte längre sina byten, de äter på sin höjd upp dem till middag. Jag väntar bara på den första filmen om hyenornas fredagsmys med tjocka släkten. Men sanningen är nog ändå den att rävar skiter, det är inte fråga om små pluttar eller rosa fjärilar här.

Undantaget från denna ”förmjukning” är jägarna. De skjuter eller nedlägger inte längre sina byten, de mördar dem. Man kan mörda en människa men knappast ett djur. Någon ordning får det väl ändå vara.

Så i egenskap av självutnämnd språkpolis och lite orolig för mitt rykte skulle jag vilja ha läsarnas åsikt. Är rävskit OK? Om inte, vad ska jag kalla det? Jag vill ju inte ha en hjärtinfarkt på någon äldre dam på mitt samvete eller en förstörd uppväxt för något stackars barn någonstans för den delen…

av /17 Kommentarer

Kaskadeffekter…

, , •

Kollega Gunnar skrev nyss ett inlägg om kaskadeffekter som fick en mycket intressant diskussion som följd. Just kaskadeffekter är det nya modeordet i rovdjursförvaltningen och många rovdjursivrare hävdar nu bestämt att de stora rovdjuren måste återta sina ”ekologiska roller”. Det är mycket intressant. För vet vi vilken ekologisk roll de hade? Vet vi hur naturen såg ut när de hade den rollen och är människan verkligen en del av naturen eller hur var det?

Jag ska försöka förklara. Ta lodjuret som exempel. Utan rådjur och renar skulle vi inte kunna ha särskilt många lodjur i det här landet. Frågan är om vi någonsin haft så mycket lo som vi haft de senaste åren. Vad är då det ”naturliga”? Renskötseln på 1500-talet eller rådjursstammen på 1800-talet? Var det förresten det minsta naturligt att människan en gång vandrade in i vildrenens spår? Herregud, vi har ju förbjudit vildren i det här landet, är det naturligt?

Nästa problem kommer när vi ska bestämma vad som är rovdjurens ”naturliga” beteende och vilka effekter på deras omvärld som är ”naturliga”. Ta Yellowstone som exempel. Ett mycket enkelt system utan särskilt stor inblandning av människan. Man återinförde varg för att dels få varg och dels komma till rätta med de ”överstora” hjortstammarna som betade ned de för övrig fauna och flora så viktiga videsnåren. Såg ut att gå kanoners från början, men nu har det urartat en smula. Effekten man fått är nämligen att hindarna anpassat sig till vargen genom att gömma sig i videsnåren med sina kalvar, hoppsan, betet på videt ökar. Handjuren som lägger mycket kraft på brunsten har ”inte råd” att gömma sig i videsnåren utan fortsätter att beta ute på grässlätterna. Hoppsan, så mycket var det med argumentet att vargen bara tar sjuka och små djur. I Yellowstone är det helt klart de största handjuren som går åt först… Att sedan hindarnas reproduktion gått ned något katastrofalt förklarar man med att de numera är hänvisade till sämre bete (vide) och får ägna så mycket tid att spana efter varg och gömma sig att de inte har tid att få i sig tillräckligt med näring för att kunna föda kalvar.

I Yellowstone, som är ett mycket enkelt system, kunde man alltså inte ens med en särdeles intensiv forskningsinsats riktigt förstå sambanden. Jämför då med Sverige där varenda kvadratmeter är påverkad av människan och vi dessutom har sisådär en 350 000 privata markägare och 9 miljoner allemansrättsnyttjare samt en stor mängd andra intressenter som påverkar skog och mark. Vi gör det alla varje dag, vare sig vi vill eller inte. När du äter din morgongröt, startar din bil eller kvällshandlar påverkar du systemet på en stor mängd olika sätt. Det är därför det blir lite jobbigt att hävda att allt ska återgå till det ”naturliga”. Det finns nämligen en stor mängd saker som någon gång varit ”naturliga”.

Sist men inte minst så blir det lite jobbigt att ta reda på vad alla djur tycker är naturligt. Fråga bara hjortarna i Yellowstone. Tror ni att de tycker att varg är ”naturligt”? Tror ni att svenska älgar tycker att planterade tallar är ”naturligt” eller att våra lodjur tycker en ren, ett får eller en människa är ”naturlig”? Jobbigt det här… Hur man än vänder sig har man, oftast, rumpan bak och rumpan i det här fallet är människan och vårt sätt att leva och bruka. Det är kanske när allt kommer omkring något av det mest ”naturliga” av allt, vi har i alla fall sysslat med det förbannat länge.

av /63 Kommentarer

Finns det några vanliga människor i vargdebatten?

, , •

I påsktid ska man vara stilla och reflektera samt äta godis och ägg. Det är just vad jag ägnat morgonen åt. Den bestående tanken jag har efter de senaste dagarnas varghysteri är att vi ständigt glömmer de vanliga dödliga. Vi underskattar dem å det grövsta och många debattörer och experter tävlar nu om att skriva dem på näsan och tala om för folk hur landet ligger. Jag tror det är skitfarligt och kontraproduktivt. Det är nämligen inte vare sig jägare eller rovdjurskramare som avgör rovdjursfrågan i detta land, det är de vanliga dödliga och deras attityder.

Hur har då de senaste dagarnas skriverier påverkat de vanliga dödliga? Ja, ingen vet nog, men vi vet hur det stod till strax innan. Jag har skrivit om det här och precis som i resten av världen minskar stödet för varg med ökande utbredning av vargen. Där det finns varg finns det rädsla och konflikt. Idag vill en majoritet av landsbygdsbefolkningen, det vill säga de som ska leva med varg, minska vargstammen. Snabbast minskning av stödet för varg ser vi också i de tre stora städerna. Det är en tydlig utveckling och jag tror den snabbas på ytterligare av Rialaincidenten och kanske främst den efterföljande debatten.

Jag ska försöka ge några exempel. Vi börjar med de allvetande gubbarna. Jan Guillou rasar i  en gammal avdammad artikel från januari i Aftonbladet över att fakta inte får utrymme i debatten. Vanligt folk kanske inte märker att han själv använder felaktiga fakta i minst en handfull påståenden men de kommer definitivt ihåg att den där Guillou själv skjöt en isbjörn i tv för något år sedan. Isbjörnen är globalt hotad, det är inte vargen… Sven-Erik Alhem är näste man att nyttja incidenten för att synas. Han föreslår det briljanta greppet att polisen inte ska få ingå i jaktlag. Nu känner nästan alla svenskar en jägare personligen. Jag tror de inser att det kanske blir lite halvjobbigt att isolera polisen från jägarna. Vad blir nästa grepp? Polisen får inte gå på ICA, Systembolaget eller ha sina barn med i det lokala fotbollslaget? Den senaste illegalt dödade vargen dödades med hjälp av skoter och ett trubbigt föremål. Ska vi förbjuda poliser att vara med i skoterklubbar och gå på järnhandeln också? Underskatta inte vanligt folks insikt om att det här har barkat snett…

Sist men inte minst så ser vi nu hur de som till alla pris vill värna vargen tävlar om att hävda hur oansvarigt det är med en hund lösspringande framför dig på en skogsväg och bedyra hur långt ifrån kvinnan med barnvagnen både hunden och vargarna var. Spelar det någon roll för vanligt folk? Alla kvinnor jag känner som har barn i barnvagnsåldern skiter högaktningsfullt i om det var 10 eller 50 meter till vargarna, de tycker det är lika hemskt ändå. Alla jag känner med sommarstuga i Roslagen tycker det är för jävligt att inte kunna rasta hunden lös på tomten, detaljerna är oväsentliga. Man måste inse att dessa hårklyverier enbart gör folk mer uppgivna inför debatten och mindre välvilligt inställda till varg.

Det är därför viktigt att vi inte nedlåter oss till att följa med i denna ständigt nedåtgående spiral som vargdebatten numera är. Det är lätt att som vargskeptiker lockas att utnyttja händelsen i Riala för att påpeka hur de som bor och verkar i vargrevir har det. Låt oss stå över det. Folk förstår ändå nu. Alla som nu tävlar om att synas i vulgärdebatten hamnar väldigt lätt i allmänhetens stollefack. Jägareförbundet har med en dåres envishet alltid framhållit människan som den viktigaste beståndsdelen i vargfrågan. Det är människor som avgör hur många vargar vi ska ha och var de ska finnas. Sedan kan vi bråka om genetik och biologi till dödagar.

Det är därför med blandade känslor jag studerar förmiddagens sista ägg. Det är skönt att omvärlden börjar förstå problemen med varg och att Jägareförbundets linje inte är vare sig verklighetsfrämmande eller extrem. Vi vill inte utrota vargen. Det är dock sorgligt att de som nu tjoar och skriker högst där ute och tävlar om att bedyra hur bagatellartad denna incident var inte inser att de gräver både sin egen och vargens grav. För det är inte vi som dagligen debatterar varg eller känner mest för frågan som avgör den, det är vanligt folk, underskatta dem inte och tänk på att det är dem vi ska få att förstå frågan. Det gör vi varken med skrämselpropaganda eller fantasier om vargars fredlighet. Det kan vi bara göra med saklig debatt, fakta och förståelse för att det är människor, inte vargar, det här ytterst handlar om. Jag är glad att detta under lång tid varit Jägareförbundets linje och det märks nu inte minst på de hundratals vanliga människor som är oroliga och ringer Jägareförbundet för att få råd. Det lönar sig alltid att vara balanserad och vi som förvaltar vilt dagligen vet att all viltförvaltning handlar om människor och deras attityder. Jag hoppas resten av världen inser det så småningom…

Glad påsk på er!

av /52 Kommentarer

Älgen är stor i Frankrike!

, , •

Jag mötte våren i Paris i helgen. En underbar stad på många sätt och kanske särskilt den här tiden då körsbärsträden och Magnolian blommar och de gröna parkerna svämmar över av tulpaner och soltörstande och picknickande fransoser som alltid är exakt så pittoreska som man tror…

Men fransoserna är inte bara pittoreska, de älskar dessutom älgar. Vi brukar ofta, mer eller mindre raljant, driva med tyskarnas passion för våra älgar, men det vetitusan om inte fransoserna är minst lika förtjusta i älgar. Frågan är om inte älgen rentav har ett mycket större värde som turistmagnet och marknadsförare av diverse ting än vad vi insett, i hela Europa.

Jag fick först upp ögonen för fransmännens älgpassion då jag sippade vin på en uteservering. Nästan var 4:e bil som åkte förbi hade en älgdekal av något slag på sig. Säkert en slump att det var så många just då men det är utan tvekan en fjäder i den franska hatten, eller baskern, att ha varit i gamla Svedala och manifestera det med en älgdekal.

När jag några timmar senare strosade runt i de mycket mysiga Maraiskvarteren med dragspelsmusik och Edith Piaff sjungande i bakgrunden hoppade jag högt. Tamigtusan försökte inte någon fransk friluftsaffär sälja skor med en svensk ”jakpågårskylt”!

 

Även om Maraiskvarteren är mysiga och väldigt trendiga så måste man nog ändå in till Champs Elyssés och de stora modehusen om man nu ska spana trender. Döm om min förvåning när jag längs denna gata, på en av världens dyraste, flashigaste och mest trendiga modeaffärer hittar en … älg!

Vi ska nog vara ganska stolta över våra älgar och jag undrar om vi inte ska utnyttja vår unika älgstam i lite fler och större sammanhang. Den smäller bevisligen rätt högt nere i Europa och om vi nu ska behöva dras med EU´s pillande på den svenska jakten och viltvården kanske vi ska inse vad vi har att spela med och spela dessa kort rätt och i tillräcklig omfattning…

av

Bajsar räven i skogen?

, , •

Suck. Sitter och går igenom senaste veckans nyhetsrapportering som berör jakt, vilt och skog. Man blir lite trött. Allra tröttast blir jag faktiskt på ett inslag från Sveriges radio angående rävens dvärgbandmask. En reporter har bevisligen satt sig in i hur masken sprids men törs absolut inte ta ordet ”bajsar” i sin mun. Istället upprepar hon ständigt att ”räven går på toaletten”. Ursäkta mig, men när började rävar nyttja vattenklosetter, var finns de och fäller hanrävarna upp ringen när de kissar? Eller de kissar givetvis inte, de ”tisselissar” eller möjligtvis gör de ”nummer1”, antar jag.

Andra exempel från senaste veckans nyheter är ”det sörjande älgstoet”, ”rådjursbarnen som leker”, en ”hjortko” och en ”vargmamma” samt en ”bilpåkörd vildsvinshane” som tydligen lidit svårt, av kyla, när han tvingades ligga i diket i en timme innan eftersöksjägaren anlände.

Vad betyder detta? Jo, journalisterna blir nog faktiskt sämre på biologi men framförallt har ”disneyfieringen” eller förmänskligandet av djur tagit ytterligare ett steg in i våra medier.

Räven bajsar, eller kanske skiter, i skogen. Det är jag helt säker på.

av /6 Kommentarer

Illegal jakt.

, , , •

Den rubriken trodde jag nog aldrig jag skulle tvingas eller våga skriva. Men det är nog dags nu. Diskussionen där ute går het och jag är väl delvis orsak till det, så då kanske jag också får ta mitt ansvar och förklara varför jag lyft upp denna tabubelagda fråga. För övrigt är det intressant att den är så tabubelagd i Sverige, och kanske Norden, i resten av världen, inklusive stora delar av Europa, är illegal jakt en stor del av en etablerad förvaltning. Illegal jakt är också det som utrotar djurarter här i världen, mig veterligen har ingen djurart utrotats med legal jakt, om det inte varit meningen. Därför tror jag det är viktigt att vi vågar diskutera den, seriöst, utan att lockas att hänfalla till billigt poänglockande. Ingen nämnd och ingen glömd.

Vi måste nog först slå fast två saker. Jag hatar illegal jakt. Jag är ett kontrollfreak. Jag skulle aldrig kunna förenas med tanken på ”fri” jakt. Dessutom tror jag som gammal forskare alltid blint på faktabaserad och kunskapsbaserad förvaltning, oavsett om det gäller vilt eller andra nyttigheter. För det andra kommer aldrig Jägareförbundet att stödja, uppmana eller legitimera illegal jakt. Dels för att vi i en situation när vilt förvaltas illegalt knappast har en funktion och fylla och dels för att det är helt oförenligt med våra grundvärderingar. Sist men inte minst skulle jägarkårens mycket goda anseende gå kräftgång om den ökar. Nu läser alla detta stycke en gång till, långsamt, så ska vi gå vidare sen…

Vad jag sagt är att den illegala jakten kommer att öka med den havererade rovdjurspolitiken. Det baserar jag inte på tyckande och tro, det är heller inget hot, det baseras på väl etablerad forskning och grundkursen i bevarandebiologi. Jag har skrivit det många gånger förr, det är omöjligt att bevara vilt i allmänhet och stora rovdjur i synnerhet utan att de som ska bo med dem tror på förvaltningen och känner att de är en del av den. Vad jag är genuint orolig för är att den illegala jakten nu tar steget ut ur garderoben. Med det menar jag att många nu ger upp, de ser inga möjligheter att påverka sin vardag med legala metoder. De ser inget avtryck av de inventeringar de slitit med. Det kommer att innebära att några tar det stora steget till att köra över något med skotern fast de inte får, men det är inte det farligaste, ännu många fler kommer att tyst, eller aktivt, visa förståelse för denna avart bland förvaltningsmetoder och då är vi illa ute. Några få extremister som skjuter illegalt är tämligen ofarliga för rovdjurens långsiktiga överlevnad, när hela bygder tycker att illegal jakt på rovdjur är ungefär lika farligt som en fortkörning är vi riktigt illa ute. Det är på den tröskeln jag är rädd att vi balanserar idag.

Vi har idag enskilda kommuner där en majoritet av befolkningen inte ställer upp på rovdjurspolitiken, och de studierna är gjorda långt före de senaste varg- och lojaktsbesluten. Acceptansen sjunker dessutom. Jag tillhör nog de i landet som pratar med flest jägare, landsbygdsbor, oroliga hundägare och andra i just rovdjursfrågor. Det blir nog några tusen / år. Då är det min förbannade plikt som statens förlängda arm och faktiskt genuint intresserad av att ha stora rovdjur i livskraftiga stammar att slå larm när det barkar åt skogen. Det är vad jag gjort och nu gör igen. Det här håller på att gå riktigt snett. Vi tappar greppet.

Just det tappade greppet är det som just nu känns jobbigast. Jag törs nog säga att de enda som tidigare jobbat aktivt, och faktiskt gjort skillnad mot illegal jakt, är Jägareförbundet. Jag måste ha sagt ”illegal jakt är det enskilt största hindret mot legal jakt” tusen gånger vid det här laget. Jag tror jag uttalat det i fler bygdegårdar än vad en normal hembygdsforskare ens besökt. Jag lovat att säga det igen, men jag känner i själen att ingen kommer tro mig. Jägareförbundet kommer inte att kunna göra så stor skillnad i dessa frågor längre. Vi har tappat greppet, vi har inga argument att banka i huvet på nollvisionärerna.

Därför måste nu andra stiga in på arenan och dra sitt strå till stacken. Det är dags för andra organisationer att inse att vi är i en mycket kritisk situation. Vi hade sedan tidigare en negativ utveckling av acceptansen för stora rovdjur hos de som bor med dem, nu skenar den. Nu är det dags att hejda sig innan man stampar på en desperat jägare, markägare, fårbonde, glesbygdsbo eller hundägare. Vänder vi inte denna utveckling mycket snart tror jag det blir svårt att få till en fungerande rovdjursförvaltning under överskådlig tid. Det är återigen inget hot, det är en genuin magkänsla och baserat på etablerad vetenskap.

Man kan inte som Mikael Karlsson gör i sin blogg jämställa jägare, och Jägareförbundet, med en flock animerade apor. Då knyts nävarna ute i bygderna och några till skulle kunna tänka sig att ta chansen nästa gång älghunden kört upp en lo i en tall, många fler kommer att acceptera metoden. Det här vet Mikael, men för honom är konflikten långt mycket viktigare än bevarandet. Det är sorgligt.

Jag säger det igen innan kvällsturen med skidor och hund. Vi stöttar aldrig illegal jakt, men vi måste larma när det går ur hand. Det är allt jag gör. Jag hoppas innerligt att några ytterligare förstår det nu och hjälper mig och Jägareförbundet att fortsätta kampen för en kunskapsbaserad och laglig viltförvaltning. Släpp inte taget om den kanske finaste viltförvaltningen i världen.

av /28 Kommentarer

Vad blir det till middag?

, , , •

Jag har sportlov. Sitter på en fjälltopp och slickar såren samt mumsar apelsin efter en mycket spektakulär skidkrasch då vovvarna som drog mig ville jaga en ren. Då kom jag att tänka på mat. Här sitter jag på fjället och smaskar tokbesprutad spansk apelsin samtidigt som en klimatsmart ren springer söderut, mot ett ganska säkert öde som rovdjursmat.

För det är ju så om vi ska vara krassa. Idag köper staten en herrans massa renar av samerna för att mata våra rovdjur med. Många förstår idag varför rovdjuren i princip utrotades en gång i tiden, det var inte lätt att bedriva jordbruk med tamdjursskötsel med rovdjur på skogen. Det år Jägareförbundet bildades, 1830, tog våra svenska rovdjur 35 000 tamdjur. Hisnande siffror va? Inte många tänker på att rovdjuren idag tar betydligt mycket mer tamdjur. Faktum är nog att vi aldrig någonsin fått så många tamdjur dödade av rovdjur som vi får idag… Det är lite intressant ur ett matperspektiv. Nu ska i och för sig rovdjuren förflyttas söderut, det börjar bli lite för dyrt att föda dem med ren, men det förändrar ingenting. Rovdjuren skiter i om det är tama eller vilda djur de mumsar och för oss som gillar att försörja oss på närproducerat klimatsmart kött spelar det heller ingen större roll.

Man kanske skulle fokusera på fiske istället? 70% av världens hav är överfiskade och oavsett vad WWF nu säger om Pangasiusfisk från Vietnam behöver man inte vara raketforskare för att inse det klimatosmarta i att käka fisk från andra sidan jordklotet. Bär och svamp då? Jo, min sambo fyller varje år hela tvättstugan med svampar av alla möjliga sorter. Men det är slut med det nu säger hon. Glädjen är borta. Dvärgbandmasken kommer endera söderifrån med rävar och hundar eller i annan form från norr med invandrande vargar eller mårdhundar.

Man kanske skulle bli bonde och börja med köttproduktion? Tyvärr fiser kossorna så ozonlagret ryker all världens väg så det är nog heller ingen höjdare. Dessutom har jag svår koskräck. Man får bli vegetarian osvett hur äckligt det är med sojabiffar! Tyvärr jobbade jag i mitt tidigare liv med skogsbruk och har sett vad sojaplantagerna gör med regnskogen. Kört det också. Det potatis- och grönsaksland jag planerade där hemma har nu dessutom lagts på is. Rävarna bajsar där hela tiden så man skulle väl få mask på nolltid.

Jägarna beskylls ofta för att ”hata” rovdjur eftersom de tar ”våra” rådjur och älgar. Nu har jag ännu inte mött en enda jägare som hatar rovdjur men kanske ligger det lite i det påståendet? Kanske skulle såväl staten som allmänheten tänka lite större i det här läget? Hur vi än vrider och vänder på det kan man inte finna någon mat som är mer långsiktigt OK och klimatsmart än ren, älg, rådjur, hare och ett blåbär samt en kantarell.

Vi ska snart revidera våra mål för hur många rovdjur vi ska ha i landet. Är det kanske relevant att då tänka på att ytterligare ett lodjur innebär sisådär en 50 – 60 dödade rådjur på ett år eller att ytterligare ett vargpar innebär cirka 120 älgar färre på skogen varje år? Givetvis ska vi inte utrota några rovdjur med matmotiv men det kostar onekligen ungefär 3 miljoner rådjursmåltider årligen att ha 2000 istället för 1000 lodjur i landet. Att öka från dagens cirka 50 vargrevir till 100 skulle kosta oss sisådär en 3,6 miljoner älgmåltider, varje år.

Man blir onekligen en smula filosofisk och fritänkande på en fjälltopp. Den klimatosmarta apelsinen är uppmumsad. Nu skidar jag vidare mot nya mål och en välförtjänt middag. Det blir hjortstek. Äta bör man, annars dör man. Äta gör man, ändå dör man. Tänk på den en stund…

av /65 Kommentarer

Framtiden ser ljus ut

, •

Normalt sett så är luciafirandet ingenting som jag ägnar någon större uppmärksamhet. Överhuvudtaget är jag nog rätt dålig på traditioner. Att man då ska prata om Lucia nu i november kan kanske tyckas lite märkligt sett i det ljuset (!). Men ett inlägg på första sidan i Norrbottenskuriren gjorde mig ändå nyfiken. De har nu sin omröstning om årets Lucia, precis som jag gissar att nästan alla andra lokaltidningar också har. Inget märkligt där alltså. Men Jag skrev tidigare om att en deltagare i USA-idol var jaktintresserad och jag hoppades på något liknande i Sverige. Även om nivån på kändisskapet kanske inte är detsamma på Norrbottens Lucia som USA´s idol så tycker jag ändå att min förfrågan besvarades snabbt! Jag tror att det behövs fler förebilder för unga och definitiv mindre klagande över att ungdomar inte vill ägna sig åt jakt. Man pratar om ett ansikte utåt för att skapa intresse. För unga tjejer är helt säkert en blond 19-åring från Moskosel betydligt mer intressant än en medelålders man från Luleå. Ska man vara drastisk så tror jag att den blonda 19-åringen är mer intressant för de flesta!

Det är bara att önska lycka till i framtiden både med Luciakandiderandet och jakten!

av /4 Kommentarer

Jakt och kultur

, •

Jakten är ju en av mänsklighetens äldsta kulturyttringar. Beroende på vem man frågar så får man olika svar, men någon påstår till exempel att vårt språk tillkom som ett led i att samarbeta inom jaktlaget. Hällmålningar och hällristningar är andra tidiga kopplingar mellan jakt och kultur som är mer odiskutabla. I mer modern tid så finns det en lång rad författare och målare som har haft jakten som ett viktigt inslag i sin verksamhet, men dessa har med tiden blivit allt färre. Kerstin Ekmans ”dödsklockan” om ond bråd död i ett jaktlag i Uppland har inte haft många uppföljare även om miljön borde inbjuda till det! I alla fall inte förrän nu. Min vana trogen ögnar jag igenom utbudet av pocketböcker när jag passerar Arlanda flygplats på väg hemåt. Förra veckan fångades min blick av en bok som hette ”Svinajakten” skriven av Anna Bovaller – en titel som vilken jägare som helst stannar upp inför. En titt på bokryggen och mycket riktigt, det fanns en bas i jakten, den här gången vildsvinsjakt i Skåne. Självklart kunde jag inte motstå att köpa boken och har nu kommit halvvägs. Kanske inte den mest välskrivna deckaren jag läst. I mitt tycke allt för många personporträtt staplade på varandra i inledningen. Förhoppningsvis tar den fart mot slutet. Men jag uppskattar ändå idén med att jakten ingår som en självklar och naturlig del i en kriminalroman eller deckare.

En annan intressant diskussion som nu pågår i Norrbotten är filmen ”Jägarna 2” som nu är i slutfasen av inspelningen uppe i Överkalix. Känslor rörs upp från tiden då ”Jägarna” hade premiär för 15 år sedan. Det känns märkligt att så många är så upprörda över hur filmen ska få Norrbottningar eller jägare att framstå. Inte är det väl någon person som tar detta som en dokumentär?! Ungefär som om polisfacket skulle bli upprörda över att ”Die-hard” filmerna inte framställde polisarbetet riktigt korrekt. Eller någon informationsstrateg försökte stoppa filmerna om Jönssonligan eftersom Vanheden får Stockholmare att framstå i dålig dager? Nä, jag uppskattar att filmer spelas in där man kan känna igen sig i miljöer och språkbruk men där historien är en uppdiktad äventyrsberättelse eller drama. Jakten för en alldeles för undanskymd tillvaro i allmänhetens medvetande. Några faktaprogram på någon undanskymd TV-kanal och facktidskrifter gör bara de redan frälsta glada. Men tänk om vi fick fler författare och filmskapare att på ett naturligt sätt väva in jakten och den svenska landsbygden i sina historier, vilket lyft det vore för intresset! Kanske dags att instifta något pris för den som på ett bra sätt väver samman jaktkulturen med annan kultur i samhället!

All reklam kanske inte är bra reklam, men det finns all anledning att uppmuntra dem som ser jakten som en naturligt del i vårt vardagsliv och visar det i text och bild.

av /8 Kommentarer

Mitt favoritvilt nummer ett…

, •

Jag är besatt av grävlingar. Inte på något religiöst eller fundamentalistiskt sätt, mest bara otroligt fascinerad och road. Den sista semesterveckan jagade jag grävling varenda dag, eller natt, och där har ni en av tjusningarna med detta fantastiska vilt. Man kan jaga dem på så otroligt många olika sätt och alla har de sina egenheter och tjusningar. I veckan som gick sköt jag grävling för ställande hund, i gryt för grythund, vid smygjakt på vallar, vid vaktjakt under körsbärsträd och fångade ett par i fälla.

Nu är det inte bara den otroligt mångsidiga jakt detta vilt bjuder på som fascinerar mig. Deras liv och leverne samt otroligt coola stil är minst lika fascinerande som själva jakten. Jagar man dem i gryt upptäcker man snart vilka livsnjutare man har att göra med. De har noga ordnat sina toaletter, utanför gryten, och kikar man in i själva bohålan får man en bild som skulle göra Ernst avundsjuk, där har ni ett gäng som kan göra det mysigt för sig med omsorgsfullt ordnade bäddar och små puttinuttiga skrymslen, ofta under stora träd så att det håller sig torrt och fint.

Fångar man dem istället i fälla upptäcker man också vilka kräsna varelser man har att göra med. Bakom mitt hus bodde i sommar en stor grävling som ställde till med en del trubbel och därför iordningställdes redan den 1:a augusti en omsorgsfullt betad fälla. Jag bjöd på hundmat och fiskrens, ingen reaktion. Då övergick jag till kräftskal och då kunde man se att han varit där och kikat lite. Men inte förrän jag tog till tampongtricket fastnade han. Man tar helt enkelt en tampong, stoppar den i ett vattenglas och fyller på med flytande honung. Låt det stå över natten så att det suger in riktigt och häng sedan tampongen i det lilla snöret i taket på fällan, funkar varje gång. När jag på morgonen kom ut för att se till fällan så låg den store där och sov. Många grävlingar jag fångat gör just det, sover alltså, och allt bete brukar vara uppätet. För en sekund tänkte jag om jag skulle väcka honom men varför skulle inte en grävling få dö mätt och nöjd i sömnen, snacka om minimalt lidande. Man behöver knappast några stresstudier av fällfångade grävlingar med avancerade stresshormonmätningar,..

Som stressad och lätt kolerisk småbarnsfar som ständigt slits mellan att spendera tid med barnen eller ute på jakt så är grävlingen en dröm att jaga. Jakten med ställande hund eller grythund är en finfin introduktion för de små på Dianas stigar. Man behöver inte vara tyst. Man kan äta, byta blöjor eller tälja pinnar om det blir tråkigt. Händer det inget är det bara att ta hunden och åka hem. Jag skulle vilja slå ett slag för grävlingsjakten som den ”nya” ekorrjakten. Helt enkelt en toppenfin introduktion till jakt och kanske särskilt jakt med hund. Man kommer såväl hunden som grävlingen mycket nära och det fascinerar inte bara barn. Jag har sett mer än en garvad jägare fnittra som ett barn på julafton när gryttaxen syns i nedlslaget eller laikan skäller i vägtrumman.

Min äldste son älskar just grävlingsjakten och i förra veckan gick rätt många mornar åt att sova ut för honom efter nattliga grävlingsjakter, men vad gör det när man har sommarlov. Jag minns också hans första grytjakt, vi sköt tre grävlingar i samma gryt en sen kväll och det var såväl dramatik som briljanta hundjobb inblandade. Då jag var en smula sliten då sonen ivrigt ville ut och jaga även nästa morgon släppte jag bara ut honom på gräsmattan med uppmaningen att leka lite grytjakt, det gjorde han… Han grävde naturligtvis där det var som lättast, i rabatten. Varenda omsorgsfullt planterad lök blev en grävling som sköts. Lite svinn får man räkna med och en lök eller två kan det väl vara värt att få ge ännu en kille, eller tjej, en introduktion till jaktens underbara värld, prova själv vetja…

DSC00345.JPG

av /42 Kommentarer

Vilken helkväll!

, •

Gårdagskvällen och natten har satt sina spår. Jag sitter här hemma rödögd, törstig och lite småfnissig. Ingenting ovanligt en söndagsförmiddag så här på sommaren kanske men för min del innehåller nattens minnen inga som helst pinsamheter eller ångestladdade minnesluckor, allt är klart som korvspad. Säsongen har börjat på allvar!

Vi inledde helkvällen med att kasta ut lite kräftburar och vid midnatt var det dags. Efter en nästan lika ödesmättad nedräkning som vid tolvslaget på nyår var hundarna loss och två löjligt förtjusta och förväntansfulla vuxna män stog pillimariskt och fånigt flinande och väntade på de första skallen. Inom två timmar hade två grävlingar fått bita i gräset, den sista efter ett fenomenalt hundjobb av den kanske bästa grävlingshund jag någonsin jagat med. Att hundens husse sedan hör till de mer sjukligt jaktintresserade och skickliga jägarna och därtill faktiskt är riktigt trevlig gjorde natten till en mycket minnesvärd upplevelse. Efter att även en ungräv hamnat i frysen togs kräftburarna upp och jag lovar att jag var en av de mer lyckliga grabbarna i landet när jag strosade hemåt mot bilen vid 5-tiden.

Är man som jag dessutom begåvad med världens bästa livskamrat som kokar kräftor, hugger nya kräftbeten av braxar med yxa så att slemmet sprutar och beordrar mig en tupplur medan hon skjutsar barn hela dagen så kan man inte annat än att känna sig lyckligt lottad. Dessutom ser jag verkligen fram emot denna jaktsäsong och den kommande kräftskivan utan någon som helst tanke på att vara varken måttfull eller mer karaktärsfull än föregående natt…

Image_00029.jpg

av /11 Kommentarer

Hur nyttjar vi vår natur?

•

Jag har varit i Kanada på jakt. Det var på många sätt en helt underbar och unik upplevelse. Jag tror att jag såg en bit över 100 björnar och 1000 havsuttrar, för att ta några exempel, på några dagar. Och jo, jag sköt björnar också. Men det är inte det jag tänkte reflektera över, snarare hur olika vi ser på, och nyttjar, vår natur i Kanada respektive Sverige.

Nyttjandet av naturen i Sverige går spikrakt utför. Aktiviteter som bär- och svampplockning har minskat dramatiskt bara det senaste decenniet och minskningen i antalet naturbesök är störst bland våra unga. Av alla ”naturaktiviteter” är det faktiskt, mig veterligen, bara jakten som bibehåller eller ökar sin omfattning.

Ser vi på Kanada så har man en helt motsatt riktning på naturnyttjandet. Allt fler utövar allt mer avancerade nyttjandeformer som bergsklättring, forspaddling och extremskidåkning. Mest anmärkningsvärt av allt är dock att campingen ökar lavinartat där borta. Det är närmast en folkrörelse man ser där ett lämmeltåg lämnar städerna varje fredag med husbilar, trailers och tält. Under de stora helgerna där borta så är det lika tomt i städerna som det är i ett genomsnittligt norrländskt samhäller på älgjaktspremiären.

Nu har kanadensarna en lite annorlunda inställning till camping än vad vi har vilket genast får en svensk campingfetischist att rynka på näsan. Man tar ogärna ett steg ut i terränglådan utan en ”cooler” fylld av is till colan. En besnindriven drinkmixer är vanligare än vad man kan drömma om och ska burgarna grillas duger inga engångsgrillar från Ö&B, här talar vi kärnkraftverksliknande gasolmonster med egna små vagnar till. Det fråntar dem dock inte det faktum att de ger sig ut i busken och verkligen nyttjar och njuter av sin natur.

Svensken vill nog gärna se sig själv som en viddernas avkomma med vinden i håret och en mycket grundmurad kunskap och knytning till naturen. Idag är det nog tyvärr sällan så. Vi är urbaniserade och enligt färska undersökningar skiträdda för vilda djur. Där jag jagade dödades en campare av varg så sent som ifjol, det hindrade dem inte, de packade bara med en pumphagel när de gav sig ut istället.

Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till kanadensarnas förhållande till naturen, men faktum kvarstår, de nyttjar den i alla fall betydligt mer och oftare än svenskarna.

I veckan är jag inbjuden av Elisabet Höglundh till en paneldebatt med just nyttjandet av naturen och jakt som tema. Jag satt en lång stund med Elisabet i telefon i slutet av förra veckan och att dömma av det samtalet kan det bli mycket intressanta diskussioner i Karlskoga på onsdag…

SDC10165.JPG

av /4 Kommentarer

Sommarpuls

•

 

Fält0001.JPG

Fältskytte med pistol inför SM. Höger målgrupp med ringade poängmål faller efter sex sekunder, medan vänster målgrupp med oringade tavlor (gäller ”bara” att träffa) är fast. Total skjuttid 16 sekunder i ”tjänstevapenklassen”.

 

Under sommaren hinner man ägna litet mer tid än annars åt sina hobbies, och i mitt fall är jag just återkommen från pistolSM i Skövde. Än en gång tvingas man konstatera att man inte hunnit öva så mycket som man tänkt… vilket förstås märks på resultaten. Att prestera handlar dessutom inte bara om att kunna hålla ihop skotten när man tränar utan press, utan om att klara av att leverera när det verkligen gäller.

Jag skjuter fältskytte med pistol och revolver, vilket innebär att man på ett antal olika stationer skjuter sex skott mot olika mål på varierande avstånd. Skjuttiden varierar också, typiskt mellan 8-18 sekunder beroende på vapentyp, avstånd och storleken på målen. Väldigt varierat och ruskigt kul!!!

De flesta som tävlat i skytte har nog upplevt nervositeten under de första skotten på en stor tävling som en belastning. Anspänningen är faktiskt väldigt lik den man kan få när man hör ett vilt närma sig passet, men ännu inte fått syn på det. Inte heller här befrämjar de bultande pulsarna direkt skyttet, när viltet väl kommer i pass…

Jag kommer att se till att öva mer skytte med hög puls framöver, för att kunna hantera SM-spöken och jaktsituationer bättre. Bara skjutsäkerheten och fantasin sätter gränser för inriktningen på skytteträningen inför säsongen. Ut & skjut!

 

av