Vad gör man köttbullar av? Foto: Madeleine Lewander

Emellanåt ödslar jag min tid på att irritera mig på Bamse. Ja, det är ju inte så att jag ständigt går omkring och är arg på honom men med en sexåring i familjen är det svårt att komma undan.

Det är inget fel på nallen i sig, han är snäll och stark när han käkat dunderhonung och han är nuförtiden rejält pimpad för att passa in i dagens moderna samhälle. Fru och barn har han och vargen är snäll och gosig. När jag var liten var vargen inte snäll. Han var den som hittade på rackartyg. Idag är han lite chict mesig så där. Jag menar, det är ju ändå 2012, hur hade det sett ut om vargen varit buse? Det ligger inte i tiden.

Det är istället sorkarna som får på nöten. Krösus sork, den rika elakingen som är ond och bara ställer till förtret. Att Krösus blir snäll om ett antal år är dock mindre troligt, han är ju bara en sork. Sorkar behöver knappast moderniseras. Men man vet ju aldrig. Om några år är det kanske inne att krama på sorkar också.

Fast vargen som blivit snäll och sorkmobbningen är inte det jag bryr mig mest om. Visst är det också enerverande med förlöjligandet och totalkasserandet av jägare som gullebjörnen ägnar sig åt. Men inte heller det är det värsta.

Av vad tillverkar man köttbullar? Foto: Madeleine LewanderAv vad tillverkar man köttbullar? Foto: Madeleine Lewander

Jag irriterar mig på inkonsekvensen. Bamse knyter ihop gevär för elaka och oerhört korkade jägare. Sen drar han och Lille Skutt hem till farmor och käkar, ja, vad tror ni, linser och kikärter? Nej, köttbullar. Tanten lagar köttbullar så fort hon kommer åt. Köttbullar, köttbullar, köttbullar. Det är dessa förbannade köttbullar som retar mig.

Varifrån tror denna lilla blåögda nalle att köttbullarna kommer? Lille Skutts morotsland?

Det mest troliga är att farmor köper färsen i en affär. Det kan också vara så att hon föder upp biffkor i hemlighet och har ett eget litet hemslakteri. Njaae…

Det är på tiden att farmor outar det här och talar om för sitt barnbarn att det är lika okej, ja egentligen mer okej, att vara jägare som att köpa sin köttfärs på Konsum. Dags att kliva ur garderoben farmor! Bamse och våra barn behöver få veta sanningen.

Det är mycket svårmod, hårda ord och tragiska öden här på bloggen nu. Jag tänkte vi skulle ändra lite på det. Jag har nämligen briljerat i köket, igen…

Imorgon bär det av på älgjakt i Jämtland några veckor och har man som jag en smula envisa hundar så kan det hända att man behöver lite käk med sig i fickan. Eller i bilen, lyssnandes på Karlvagnen på någon vändplan i periferin i väntan på en hund. Det är då man ska ha Lignés töörkötte. Så jag ger er nu det optimala recpetet. Daniel har börjat matblogga…

Egentligen så är det här en variant på den amerikanska specialiteten ”Beef Jerky”. Jag har dock modifierat den rätt ordentligt efter eget tycke. Först behöver man kött. Det går att använda nästan vilket kött som helst men som vanligt gäller; bättre kött – bättre resultat. Jag har provat rådjursfilé och andra finfina bitar och det blir verkligen bra. Men, det blir nästan lika bra av andra lite sämre bitar och jag brukar köra på saltrullar, ytterlår och bogar. Man plockar ut köttet ur frysen och tinar det några minuter i mikron. Därefter skär man tunna skivor som är lagom stora, typ tändsticksaskstora brukar bli godast. Skär ungefär som när du skär skav, bitarna blir bäst om de är cirka 2 mm tjocka.

När du skurit klart är det dags för marinaden. Jag har fastnat för två olika. Den ena är lite mer kontinentalt klassisk och den andra lite mer amerikansk. Det är den senare du ska prova om du är hård i magen.

Marinad 1:

1/2 gul lök

2 klyftor vitlök

1/3 flaska grillolja som du gillar. Kör på Caj P´s Sweet chili eller vitlök om du är osäker.

En skvätt Soja och en lika stor skvätt rödvin.

Salt och peppar.

Marinad 2:

1/4 flaska HP Sauce (det ska egentligen vara Worchestire sås men den är dyr och finns inte på macken i grannbyn)

1 msk Soja

Lika mycket olja som HP Sauce

En skvätt Tabasco

En lika redig skvätt rödvin

Lite salt, peppar och en dutt wisky

Nu lägger man helt enkelt köttet i marinaden en sisådär 12 timmar. Det viktiga är att du tittar till det hela och rör runt lite. Låt inte köttbitarna fastna mot varandra så att de inte ”kommer åt” marinaden. När det marinerat klart ska det ut på plåtar eller galler.

Det blir godast när man torkar det på galler men det tar också mycket plats och man måste ha plåt under gallret för droppande marinad. Jag brukar därför köra med några plåtar med bakplåtspapper i botten. Det blir nästan lika bra. Ugnen kör jag på ungefär 75 grader och det brukar bli bra om det får stå över natten. Har ni varmluftsugn så är det bara att köra igång men har ni en gammal hederlig ugn så måste ni sätta en liten sticka i öppningen så att luften tar sig ut.

När ni sedan är klara så ska bitarna vara lite lagom sega och halvmjuka. Inte spröda och torra som chips. De håller sig i någon månad och jag brukar ha dem i en gammal snusdosa i fickan för svåra stunder. De piggar alltid upp. Om ni ska bjuda på dem i jaktstugan så tänk på att det är väldigt lätt att överdosera och man kan bli lite … annorlunda … i magen om man äter mycket. Som alla matbloggare måste jag givetvis också rekommendera vad ni ska dricka till. Det blir jägaröl. Inte bara för namnet utan också för att det är nästan onödigt gott.

Han dök upp i år igen. Thomas Jaenson, Professor i systematisk biologi och Sveriges ende fästingforskare. Han brukar dyka upp i juli när nyhetstorkan är som värst och förslaget är detsamma varje sommar: ”skjut bort rådjuren så slipper vi fästingarna”. Man får erkänna att Professor Jaenson hittat ett vinnande koncept för att synas och ragga forskningsmedel, han får massor av mediautrymme varje sommar. I år kryddade han dessutom upp sitt gamla budskap med att vi borde utrota rådjuren på Gotland. Kul.

Tack och lov har alla myndigheter och andra som kommenterat förslaget även i år sågat det totalt. Det är lika korkat som ogenomförbart och Professorn briljerar inte direkt med sina biologiska kunskaper, sin titel till trots. För det första skulle man nog gärna se bevis för att fästingarna är så tätt kopplade till rådjuren. Mig veterligen har endast en större utredning gjorts i Sverige, av Socialstyrelsen i slutet av 90-talet. Den kom fram till att smågnagare var de stora bovarna. För det andra kanske man skulle lyfta blicken och tänka ett steg till? Vad ska lodjuren äta i Fästingprofessorns drömframtid? De begränsar redan idag rådjursstammen i hela mellansverige. Här borde kanske Rovdjursföreningen slå näven i bordet? För det tredje finns det ett spännande stalinistiskt tänkande över Professorns förslag. Rådjursjakten i Sverige värderades för några år sedan till 650 miljoner årligen. Vem ska kompensera markägarna för de dryga 400 miljoner som försvinner varje år om vi ska minska rådjursstammen med 2 /3? För det fjärde har rådjursstammen redan minskat ordentligt från 90-talets mycket höga nivåer. För det femte… Nej, jag ska inte fortsätta rada upp argument emot Jaensons årligen återkommande förslag, jag ska istället tipsa om en mycket underhållande ledarskribent ute på Gotland som heter Anna Ardin som anammat Fästingprofessorns tänkande.

Nu vet inte jag vilken partifärg Gotlands tidningar har men Annas åsikt att ”alla ska få jaga fritt på allas marker” får mig osökt att gissa på obunden extremkommunistisk? Vidare briljerar Anna med åsikten att vi ska jaga fritt under hela året eftersom fredningen enbart är till för att inte rådjuren ska minska. Hört talas om etik Anna?

Det roligaste av allt är dock när såväl Professorn som Ledarskribenten hävdar att rådjuren inte är naturliga på Gotland. Det är alltid lika kul när folk bestämmer vad som är naturligt. Kanske Anna och Thomas ska ägna helgen åt att fundera på om fåren på Gotland är naturliga? Är våra hundar och katter naturliga? Är turister naturliga? Gud vet om Fästingprofessorer och Ledarskribenter är naturliga…

Har lyckats ha några dagars semester och drog norrut på fiskeroadtrip med kidsen. Sverige är verkligen ett fantastiskt fiskeland. För inga pengar alls kan du få uppleva fiske av världsklass och det är inte direkt någon trängsel där ute heller. Dessutom är det semester när den är som bäst. Det var nog ingen slump att Strindberg målade ett flöte ovanför sängen när han hade svårt att sova. Rogivande är bara förnamnet. Som bonus får man, om man tar med sig barn, också se den där fiskelusten tändas i deras ögon. Samma grundläggande iver och lust som när drevet närmar sig eller man ser älgen komma i pass. Fiske och jakt är i grunden samma sak. Överlistande och skörd, av klimatsmart mat.

Klimatsmart mat från insjö…

När man fiskar tänker man väldigt mycket och bra. Om det inte nappar för bra och man måste sätta på mask åt ungarna stup i ett. Jag tänkte på likheterna mellan fiske och jakt, men hur stor skillnad det är på hur allmänheten, ”aktivisterna” och media hanterar dem. Vi vet att fiskarna lider precis lika mycket som andra djur. Att fiska med trål, nät eller andra yrkesmässiga redskap är dessutom säkert ännu värre, för fisken, än att fastna på en krok i några sekunder. Ändå är det förvånansvärt få som ifrågasätter fisket. Tolka mig nu inte som att vi borde ifrågasätta fisket. Jag kan försvara fiske alla dagar i veckan, precis som jag kan försvara jakt, men något gör att betydligt fler har problem med jakt än med fiske.

Jag tror det beror i hög utsträckning på hur ”nära” verksamheten man är. Känner man någon som sysslar med jakt, eller kanske till och med varit med på jakt själv, så vet man att det är vanliga människor som vet vad de sysslar med och värnar om det vilda som jagar. Nästan alla svenskar känner en fiskare och nästan lika många har nog metat själv. Man ifrågasätter inte det man har kunskap om, och erfarenhet av, om man vet att det går schysst till. Kan man dessutom se nyttan med det hela, t ex äta fisk eller viltkött, tror jag att man har ännu lättare att förstå och acceptera.

Jag tror det här är något som alla vi som sysslar med ”traditionella” landsbygdsaktiviteter måste börja tänka på. Som en följd av urbaniseringen kommer ifrågasättandet av jakt, skogsbruk, jordbruk och så småningom även fiske som ett gammeldags brev på posten. Vi måste då vara väldigt öppna och noga med att ta med och visa den oförstående vad vi sysslar med. Fastnar vi i ”vi och dem” – tänket är vi körda. Får man se hur vildsvinet skjuts och sedan blir till en kotlett på grillen eller hur det avverkade trädet ersätts med nya plantor eller hur mjölken i mjölkpaketet kommer till frukostbordet så kommer man också i hög grad acceptera dessa verksamheter.

Det är därför viktigt att vi alla jobbar med att öppet visa vad vi gör och försöker att få med nybörjare, stadsbor, invandrare eller andra grupper som är underrepresenterade ute i skogen på äventyr. Det är dessa människor som ska styra vårt land i framtiden och har de varit med just dig på jakt eller fiske kommer de att förstå och acceptera. Tänk på det och ta med en unge eller två på fiske i sommar och jakt i höst. Det kan vara en investering för allas vår framtid som jägare och naturbrukare. Skitfiske på er!

Klimatsmart mat från havet…

Idag presenteras Socialstyrelsens och Jordbruksverkets utredning om Dvärgbandmasken och hur vi ska hantera den i framtiden. Av någon anledning går telefonen het här och alla morgonsoffor, radiostationer och tidningar vill veta mer och intervjua. Men, varför ringer man till Jägareförbundet och frågar om en mask?

Svaret är nog ganska enkelt, dels vet vi mycket om djur och natur och dels så är vi extra intresserade av dvärgbandmask. Men, varför är då jägarna intresserade av mask, den går vare sig att jaga eller äta? Jo, det finns i grova drag tre ”riskgrupper” som löper större risk än andra att smittas; landsbygdsboende, folk som rör sig mycket, eller jobbar, ute i naturen och hundägare. En ganska typisk jägare och medlem i Jägareförbundet med andra ord.

Så, är det bara att lägga sig ned och dö nu då? Nej. Studier visar att bara 1 av 100 som får i sig maskens ägg sedan utvecklar sjukdom. Medelåldern på insjuknade är 54 år och det är mycket mycket ovanligt att barn smittas. Framöver kommer harpest, TBE, salmonella, EHEC och campylobacter fortfarande vara betydligt vanligare sjukdomar. Det som gör Dvärgbandmasken så kuslig är att kunskapsläget är mycket oklart och motstridigt, sjukdomen blir allt vanligare nere på kontinenten, den är mycket svårbehandlad och vi vet inte hur vår nordiska livsstil med ett blomstrande friluftsliv, snusning och hundar i sängen påverkar situationen. Vi vet fortfarande faktiskt inte exakt hur en enda insjuknad smittats eftersom inkubationstiden ofta är mer än 10 år. Det är lite jobbigt och osäkerhet föder i sin tur rädsla, som kanske inte alltid är rationell, men måste tas på största allvar.

Så vad föreslår då utredningen? Jo, först och främst finns inga möjligheter att fortsätta med avmaskningskrav för hundar som förs in i landet. Det är nog en riktig bedömning, oavsett vad man tycker om den. Vill man förändra detta så är det EUs regelverk som måste förändras och det kan bara politikerna göra. Vidare bedömmer man det som omöjligt att utrota masken. Också det är nog en riktig bedömning. Räknar man baklänges på hur många rävar vi samlat in och testat samt hur många som finns så har vi minst 200 ytterligare smittade rävar där ute och vi vet dessutom inte var de finns… Det man föreslår är istället en kraftigt utökad övervakning, kunskapsuppbyggnad, en handlingsplan för hur masken ska bekämpas om den kommer till mer tätbebyggda trakter och bättre koll på rävarna. Sammantaget ganska rationella och kloka förslag.

Nu är det dags för politikerna att kliva in på arenan. De har en utredning med förslag och nu är det dags att visa handlingskraft och lätta på lädret. Det är alltid billigast att förhindra smittor eller oönskade arter att etablera sig i landet vid gränserna. Men, när de väl finns här så är det mycket billigare att aktivt bekämpa, kontrollera och sakta ned spridningen än att ge upp. Vi får hoppas att Herrar Erlandsson och Borg inser detta.

Sist men inte minst kanske vi kan lära oss något av vårens ”maskcirkus”? Jägarna och SVA har samlat rävar och letat efter denna smitta i 11 år. Då tog jag, och många med mig, för givet att vi hade steg 2, eller plan B, färdig att sätta i drift när vi fann den första masken. Så var det inte. Man fick på gammalt hederligt svenskt manér tillsätta en utredning med nästan 10 olika verk och myndigheter inblandade. Så kan vi inte ha det. Med mer och mer öppna gränser, en klimatförändring och människor som rör sig allt flitigare över vår jord kommer dylika oknytt bara att bli vanligare och vanligare. Mårdhundar, tvättbjörnar, diverse maskar och annat kommer att dyka upp i en allt snabbare takt. Då måste Sverige ha en organisation och beredskap att hantera smittor eller oknytt. Det tål att tänkas på. Jägarna står nog till tjänst och det är ingen dålig resurs. Vi är de som kan mest om vår natur, märker förändringar snabbast och vi finns i varenda buske samt är billiga i drift och kan faktiskt påverka såväl rävar som mårdhundar och maskar med bössans hjälp.

I den ansedda medicinska tidsskriften ”Progress i cardiovascular diseases” kan man i senaste numret läsa en mycket intressant artikel om hälsa hos jagande naturfolk och hur man borde äta, leva och träna för att må lika bra som dem. Mycket upplyftande läsning för en jägare. Vi kommer att leva skitlänge och må skitbra under tiden.

Man konstaterar i artikeln att vi levt som jägare i cirka 84000 generationer. Självklart är våra kroppar anpassade till detta och de sjukdomar vi lider av idag är i hög grad kopplade till vår ”moderna” livsstil. Man sätter i artikeln upp tretton kriterier för varför jagande naturfolk mår så mycket bättre och i stort sett aldrig drabbas av till exempel hjärt- och kärlsjukdomar. Läs och begrunda om de stämmer in på dig själv:

1. Vi är genetiskt anpassade för att gå 5 – 15 kilometer dagligen. 2. Återhämtning. Efter en lång hård jakt är vila extremt viktigt. 3. Gå eller spring i ojämn terräng, våra muskler är inte anpassade för asfalt. 4. Använd så tunna skor som möjligt eller rör dig barfota för så varierad träning som möjligt. 5. Rör dig i intervall, inte i statisk promenadtakt. 6. Bär runt på saker i famnen eller på ryggen, vi har alltid kånkat runt på barn, redskap och jaktvapen. 7. Ät som en jägare, proteinrikt och varierat. 8. Var mycket utomhus, solen stimulerar produktionen av D-vitamin som är kusligt nyttigt. 9. Umgås mycket i små grupper, det stimulerar din intellektuella förmåga och vi mår bra av samarbete (jaktlaget). 10. Ha hund. Vi stimuleras av samarbetet med hunden och hundägare lever längre än andra. 11. Dansa mycket. Dans är såväl social samvaro som bra träning. 12. Ha mycket sex. Jägarfolken har ”omotiverat” mycket sex vilket ger en lång rad positiva hälsoeffekter. 13. Sov mycket. Folk som vistas mycket ute i naturen sover mer och bättre än andra.

Hur många kriterier uppfyller ni en ordinär jaktdag? Själv fixar jag nog åtminstone 10 av de 13 kriterierna en vanlig dag på Dianas stigar. Ni får gissa själv vilka punkter jag inte fixar.

Det hade faktiskt varit kul att titta närmare på svenska jägare och om de är friskare än vanliga dödliga, jag tror att det är så, men mig veterligen finns inga studier på det. I vilket fall som helst kanske man skulla sluta lite tidigare idag och ta en kvällsjakttur? Arbetsgivaren kan väl omöjligt ha synpunkter på att man tar hand om sig själv och blir en kärnfrisk hurtbulle med bössan i hand…

Jag pratar enbart skit nu för tiden. Rävskit. Vi har precis dragit igång en jätteinsamling av rävskit i det senaste fyndområdet för Rävens dvärgbandmask, utanför Katrineholm. Som vanligt ställer jägarna upp, mangrannt och gratis, och glädjande nog är mediaintresset enormt. Faktiskt väl i klass med en ordinär vargjakt… Därför tror jag att jag gjort nästan 30 intervjuer för tidningar, radio och tv de senaste dagarna. Även norska, tyska, schweiziska och engelska medier har hört av sig och det var när jag intervjuades av engelsmän jag först märkte det. Det är ingen höjdare att snacka om ”foxshit” i engelsk riksradio. Tur det inte var direktsändning, de är tydligen lite känsliga de där engelsmännen. Den snälla tjejen som intervjuade mig föreslog ”foxdroppings”, vilket numera är min officiella engelska benämning.

Sedan kom det två mail. Två upprörda äldre damer från Stockholm hade hört mig på tv och radio och tyckte nu jag var en särdeles obildad barbar som skrämde barn (och uppenbarligen äldre damer) med att säga ”rävskit” i officiella public service sammanhang. Den ena damen var bara uppbragt och arg men den andra hade den stora vänligheten att föreslå ”rävpluttar” istället. Njaä. Det är knappast ”pluttar” vi talar om här, snarare ”korvar” och jag vet inte om det känns bättre.

Jag inser att mitt språkbruk formades i det inre av Hälsingland och kanske inte alltid är vare sig ”fint i kanten” eller helt fritt från en aning mustigare formuleringar. Men är det verkligen så fult med rävskit? Jag skulle givetvis kunna säga ”rävspillning” eller ”rävträck” men om det heter rävskit så kan man väl kalla det för vad det är? Laga inte det som inte är trasigt liksom.

Om man nu ska vara en smula filosofisk så spårar jag här en ”förgullning” och ”uppmjukning” av det svenska språket i allmänhet och ett ”förmänskligande” av naturen i synnerhet. Vårt ständigt ökande avståndstagande från naturen gör att vi har allt svårare att acceptera vad saker och ting faktiskt heter. Titta bara på media och naturfilmner på tv. Djuren får mänskliga egenskaper och värderingar och rovdjur dödar eller ”slår” inte längre sina byten, de äter på sin höjd upp dem till middag. Jag väntar bara på den första filmen om hyenornas fredagsmys med tjocka släkten. Men sanningen är nog ändå den att rävar skiter, det är inte fråga om små pluttar eller rosa fjärilar här.

Undantaget från denna ”förmjukning” är jägarna. De skjuter eller nedlägger inte längre sina byten, de mördar dem. Man kan mörda en människa men knappast ett djur. Någon ordning får det väl ändå vara.

Så i egenskap av självutnämnd språkpolis och lite orolig för mitt rykte skulle jag vilja ha läsarnas åsikt. Är rävskit OK? Om inte, vad ska jag kalla det? Jag vill ju inte ha en hjärtinfarkt på någon äldre dam på mitt samvete eller en förstörd uppväxt för något stackars barn någonstans för den delen…

Kollega Gunnar skrev nyss ett inlägg om kaskadeffekter som fick en mycket intressant diskussion som följd. Just kaskadeffekter är det nya modeordet i rovdjursförvaltningen och många rovdjursivrare hävdar nu bestämt att de stora rovdjuren måste återta sina ”ekologiska roller”. Det är mycket intressant. För vet vi vilken ekologisk roll de hade? Vet vi hur naturen såg ut när de hade den rollen och är människan verkligen en del av naturen eller hur var det?

Jag ska försöka förklara. Ta lodjuret som exempel. Utan rådjur och renar skulle vi inte kunna ha särskilt många lodjur i det här landet. Frågan är om vi någonsin haft så mycket lo som vi haft de senaste åren. Vad är då det ”naturliga”? Renskötseln på 1500-talet eller rådjursstammen på 1800-talet? Var det förresten det minsta naturligt att människan en gång vandrade in i vildrenens spår? Herregud, vi har ju förbjudit vildren i det här landet, är det naturligt?

Nästa problem kommer när vi ska bestämma vad som är rovdjurens ”naturliga” beteende och vilka effekter på deras omvärld som är ”naturliga”. Ta Yellowstone som exempel. Ett mycket enkelt system utan särskilt stor inblandning av människan. Man återinförde varg för att dels få varg och dels komma till rätta med de ”överstora” hjortstammarna som betade ned de för övrig fauna och flora så viktiga videsnåren. Såg ut att gå kanoners från början, men nu har det urartat en smula. Effekten man fått är nämligen att hindarna anpassat sig till vargen genom att gömma sig i videsnåren med sina kalvar, hoppsan, betet på videt ökar. Handjuren som lägger mycket kraft på brunsten har ”inte råd” att gömma sig i videsnåren utan fortsätter att beta ute på grässlätterna. Hoppsan, så mycket var det med argumentet att vargen bara tar sjuka och små djur. I Yellowstone är det helt klart de största handjuren som går åt först… Att sedan hindarnas reproduktion gått ned något katastrofalt förklarar man med att de numera är hänvisade till sämre bete (vide) och får ägna så mycket tid att spana efter varg och gömma sig att de inte har tid att få i sig tillräckligt med näring för att kunna föda kalvar.

I Yellowstone, som är ett mycket enkelt system, kunde man alltså inte ens med en särdeles intensiv forskningsinsats riktigt förstå sambanden. Jämför då med Sverige där varenda kvadratmeter är påverkad av människan och vi dessutom har sisådär en 350 000 privata markägare och 9 miljoner allemansrättsnyttjare samt en stor mängd andra intressenter som påverkar skog och mark. Vi gör det alla varje dag, vare sig vi vill eller inte. När du äter din morgongröt, startar din bil eller kvällshandlar påverkar du systemet på en stor mängd olika sätt. Det är därför det blir lite jobbigt att hävda att allt ska återgå till det ”naturliga”. Det finns nämligen en stor mängd saker som någon gång varit ”naturliga”.

Sist men inte minst så blir det lite jobbigt att ta reda på vad alla djur tycker är naturligt. Fråga bara hjortarna i Yellowstone. Tror ni att de tycker att varg är ”naturligt”? Tror ni att svenska älgar tycker att planterade tallar är ”naturligt” eller att våra lodjur tycker en ren, ett får eller en människa är ”naturlig”? Jobbigt det här… Hur man än vänder sig har man, oftast, rumpan bak och rumpan i det här fallet är människan och vårt sätt att leva och bruka. Det är kanske när allt kommer omkring något av det mest ”naturliga” av allt, vi har i alla fall sysslat med det förbannat länge.

I påsktid ska man vara stilla och reflektera samt äta godis och ägg. Det är just vad jag ägnat morgonen åt. Den bestående tanken jag har efter de senaste dagarnas varghysteri är att vi ständigt glömmer de vanliga dödliga. Vi underskattar dem å det grövsta och många debattörer och experter tävlar nu om att skriva dem på näsan och tala om för folk hur landet ligger. Jag tror det är skitfarligt och kontraproduktivt. Det är nämligen inte vare sig jägare eller rovdjurskramare som avgör rovdjursfrågan i detta land, det är de vanliga dödliga och deras attityder.

Hur har då de senaste dagarnas skriverier påverkat de vanliga dödliga? Ja, ingen vet nog, men vi vet hur det stod till strax innan. Jag har skrivit om det här och precis som i resten av världen minskar stödet för varg med ökande utbredning av vargen. Där det finns varg finns det rädsla och konflikt. Idag vill en majoritet av landsbygdsbefolkningen, det vill säga de som ska leva med varg, minska vargstammen. Snabbast minskning av stödet för varg ser vi också i de tre stora städerna. Det är en tydlig utveckling och jag tror den snabbas på ytterligare av Rialaincidenten och kanske främst den efterföljande debatten.

Jag ska försöka ge några exempel. Vi börjar med de allvetande gubbarna. Jan Guillou rasar i  en gammal avdammad artikel från januari i Aftonbladet över att fakta inte får utrymme i debatten. Vanligt folk kanske inte märker att han själv använder felaktiga fakta i minst en handfull påståenden men de kommer definitivt ihåg att den där Guillou själv skjöt en isbjörn i tv för något år sedan. Isbjörnen är globalt hotad, det är inte vargen… Sven-Erik Alhem är näste man att nyttja incidenten för att synas. Han föreslår det briljanta greppet att polisen inte ska få ingå i jaktlag. Nu känner nästan alla svenskar en jägare personligen. Jag tror de inser att det kanske blir lite halvjobbigt att isolera polisen från jägarna. Vad blir nästa grepp? Polisen får inte gå på ICA, Systembolaget eller ha sina barn med i det lokala fotbollslaget? Den senaste illegalt dödade vargen dödades med hjälp av skoter och ett trubbigt föremål. Ska vi förbjuda poliser att vara med i skoterklubbar och gå på järnhandeln också? Underskatta inte vanligt folks insikt om att det här har barkat snett…

Sist men inte minst så ser vi nu hur de som till alla pris vill värna vargen tävlar om att hävda hur oansvarigt det är med en hund lösspringande framför dig på en skogsväg och bedyra hur långt ifrån kvinnan med barnvagnen både hunden och vargarna var. Spelar det någon roll för vanligt folk? Alla kvinnor jag känner som har barn i barnvagnsåldern skiter högaktningsfullt i om det var 10 eller 50 meter till vargarna, de tycker det är lika hemskt ändå. Alla jag känner med sommarstuga i Roslagen tycker det är för jävligt att inte kunna rasta hunden lös på tomten, detaljerna är oväsentliga. Man måste inse att dessa hårklyverier enbart gör folk mer uppgivna inför debatten och mindre välvilligt inställda till varg.

Det är därför viktigt att vi inte nedlåter oss till att följa med i denna ständigt nedåtgående spiral som vargdebatten numera är. Det är lätt att som vargskeptiker lockas att utnyttja händelsen i Riala för att påpeka hur de som bor och verkar i vargrevir har det. Låt oss stå över det. Folk förstår ändå nu. Alla som nu tävlar om att synas i vulgärdebatten hamnar väldigt lätt i allmänhetens stollefack. Jägareförbundet har med en dåres envishet alltid framhållit människan som den viktigaste beståndsdelen i vargfrågan. Det är människor som avgör hur många vargar vi ska ha och var de ska finnas. Sedan kan vi bråka om genetik och biologi till dödagar.

Det är därför med blandade känslor jag studerar förmiddagens sista ägg. Det är skönt att omvärlden börjar förstå problemen med varg och att Jägareförbundets linje inte är vare sig verklighetsfrämmande eller extrem. Vi vill inte utrota vargen. Det är dock sorgligt att de som nu tjoar och skriker högst där ute och tävlar om att bedyra hur bagatellartad denna incident var inte inser att de gräver både sin egen och vargens grav. För det är inte vi som dagligen debatterar varg eller känner mest för frågan som avgör den, det är vanligt folk, underskatta dem inte och tänk på att det är dem vi ska få att förstå frågan. Det gör vi varken med skrämselpropaganda eller fantasier om vargars fredlighet. Det kan vi bara göra med saklig debatt, fakta och förståelse för att det är människor, inte vargar, det här ytterst handlar om. Jag är glad att detta under lång tid varit Jägareförbundets linje och det märks nu inte minst på de hundratals vanliga människor som är oroliga och ringer Jägareförbundet för att få råd. Det lönar sig alltid att vara balanserad och vi som förvaltar vilt dagligen vet att all viltförvaltning handlar om människor och deras attityder. Jag hoppas resten av världen inser det så småningom…

Glad påsk på er!

Jag mötte våren i Paris i helgen. En underbar stad på många sätt och kanske särskilt den här tiden då körsbärsträden och Magnolian blommar och de gröna parkerna svämmar över av tulpaner och soltörstande och picknickande fransoser som alltid är exakt så pittoreska som man tror…

Men fransoserna är inte bara pittoreska, de älskar dessutom älgar. Vi brukar ofta, mer eller mindre raljant, driva med tyskarnas passion för våra älgar, men det vetitusan om inte fransoserna är minst lika förtjusta i älgar. Frågan är om inte älgen rentav har ett mycket större värde som turistmagnet och marknadsförare av diverse ting än vad vi insett, i hela Europa.

Jag fick först upp ögonen för fransmännens älgpassion då jag sippade vin på en uteservering. Nästan var 4:e bil som åkte förbi hade en älgdekal av något slag på sig. Säkert en slump att det var så många just då men det är utan tvekan en fjäder i den franska hatten, eller baskern, att ha varit i gamla Svedala och manifestera det med en älgdekal.

När jag några timmar senare strosade runt i de mycket mysiga Maraiskvarteren med dragspelsmusik och Edith Piaff sjungande i bakgrunden hoppade jag högt. Tamigtusan försökte inte någon fransk friluftsaffär sälja skor med en svensk ”jakpågårskylt”!

 

Även om Maraiskvarteren är mysiga och väldigt trendiga så måste man nog ändå in till Champs Elyssés och de stora modehusen om man nu ska spana trender. Döm om min förvåning när jag längs denna gata, på en av världens dyraste, flashigaste och mest trendiga modeaffärer hittar en … älg!

Vi ska nog vara ganska stolta över våra älgar och jag undrar om vi inte ska utnyttja vår unika älgstam i lite fler och större sammanhang. Den smäller bevisligen rätt högt nere i Europa och om vi nu ska behöva dras med EU´s pillande på den svenska jakten och viltvården kanske vi ska inse vad vi har att spela med och spela dessa kort rätt och i tillräcklig omfattning…

Suck. Sitter och går igenom senaste veckans nyhetsrapportering som berör jakt, vilt och skog. Man blir lite trött. Allra tröttast blir jag faktiskt på ett inslag från Sveriges radio angående rävens dvärgbandmask. En reporter har bevisligen satt sig in i hur masken sprids men törs absolut inte ta ordet ”bajsar” i sin mun. Istället upprepar hon ständigt att ”räven går på toaletten”. Ursäkta mig, men när började rävar nyttja vattenklosetter, var finns de och fäller hanrävarna upp ringen när de kissar? Eller de kissar givetvis inte, de ”tisselissar” eller möjligtvis gör de ”nummer1”, antar jag.

Andra exempel från senaste veckans nyheter är ”det sörjande älgstoet”, ”rådjursbarnen som leker”, en ”hjortko” och en ”vargmamma” samt en ”bilpåkörd vildsvinshane” som tydligen lidit svårt, av kyla, när han tvingades ligga i diket i en timme innan eftersöksjägaren anlände.

Vad betyder detta? Jo, journalisterna blir nog faktiskt sämre på biologi men framförallt har ”disneyfieringen” eller förmänskligandet av djur tagit ytterligare ett steg in i våra medier.

Räven bajsar, eller kanske skiter, i skogen. Det är jag helt säker på.

Den rubriken trodde jag nog aldrig jag skulle tvingas eller våga skriva. Men det är nog dags nu. Diskussionen där ute går het och jag är väl delvis orsak till det, så då kanske jag också får ta mitt ansvar och förklara varför jag lyft upp denna tabubelagda fråga. För övrigt är det intressant att den är så tabubelagd i Sverige, och kanske Norden, i resten av världen, inklusive stora delar av Europa, är illegal jakt en stor del av en etablerad förvaltning. Illegal jakt är också det som utrotar djurarter här i världen, mig veterligen har ingen djurart utrotats med legal jakt, om det inte varit meningen. Därför tror jag det är viktigt att vi vågar diskutera den, seriöst, utan att lockas att hänfalla till billigt poänglockande. Ingen nämnd och ingen glömd.

Vi måste nog först slå fast två saker. Jag hatar illegal jakt. Jag är ett kontrollfreak. Jag skulle aldrig kunna förenas med tanken på ”fri” jakt. Dessutom tror jag som gammal forskare alltid blint på faktabaserad och kunskapsbaserad förvaltning, oavsett om det gäller vilt eller andra nyttigheter. För det andra kommer aldrig Jägareförbundet att stödja, uppmana eller legitimera illegal jakt. Dels för att vi i en situation när vilt förvaltas illegalt knappast har en funktion och fylla och dels för att det är helt oförenligt med våra grundvärderingar. Sist men inte minst skulle jägarkårens mycket goda anseende gå kräftgång om den ökar. Nu läser alla detta stycke en gång till, långsamt, så ska vi gå vidare sen…

Vad jag sagt är att den illegala jakten kommer att öka med den havererade rovdjurspolitiken. Det baserar jag inte på tyckande och tro, det är heller inget hot, det baseras på väl etablerad forskning och grundkursen i bevarandebiologi. Jag har skrivit det många gånger förr, det är omöjligt att bevara vilt i allmänhet och stora rovdjur i synnerhet utan att de som ska bo med dem tror på förvaltningen och känner att de är en del av den. Vad jag är genuint orolig för är att den illegala jakten nu tar steget ut ur garderoben. Med det menar jag att många nu ger upp, de ser inga möjligheter att påverka sin vardag med legala metoder. De ser inget avtryck av de inventeringar de slitit med. Det kommer att innebära att några tar det stora steget till att köra över något med skotern fast de inte får, men det är inte det farligaste, ännu många fler kommer att tyst, eller aktivt, visa förståelse för denna avart bland förvaltningsmetoder och då är vi illa ute. Några få extremister som skjuter illegalt är tämligen ofarliga för rovdjurens långsiktiga överlevnad, när hela bygder tycker att illegal jakt på rovdjur är ungefär lika farligt som en fortkörning är vi riktigt illa ute. Det är på den tröskeln jag är rädd att vi balanserar idag.

Vi har idag enskilda kommuner där en majoritet av befolkningen inte ställer upp på rovdjurspolitiken, och de studierna är gjorda långt före de senaste varg- och lojaktsbesluten. Acceptansen sjunker dessutom. Jag tillhör nog de i landet som pratar med flest jägare, landsbygdsbor, oroliga hundägare och andra i just rovdjursfrågor. Det blir nog några tusen / år. Då är det min förbannade plikt som statens förlängda arm och faktiskt genuint intresserad av att ha stora rovdjur i livskraftiga stammar att slå larm när det barkar åt skogen. Det är vad jag gjort och nu gör igen. Det här håller på att gå riktigt snett. Vi tappar greppet.

Just det tappade greppet är det som just nu känns jobbigast. Jag törs nog säga att de enda som tidigare jobbat aktivt, och faktiskt gjort skillnad mot illegal jakt, är Jägareförbundet. Jag måste ha sagt ”illegal jakt är det enskilt största hindret mot legal jakt” tusen gånger vid det här laget. Jag tror jag uttalat det i fler bygdegårdar än vad en normal hembygdsforskare ens besökt. Jag lovat att säga det igen, men jag känner i själen att ingen kommer tro mig. Jägareförbundet kommer inte att kunna göra så stor skillnad i dessa frågor längre. Vi har tappat greppet, vi har inga argument att banka i huvet på nollvisionärerna.

Därför måste nu andra stiga in på arenan och dra sitt strå till stacken. Det är dags för andra organisationer att inse att vi är i en mycket kritisk situation. Vi hade sedan tidigare en negativ utveckling av acceptansen för stora rovdjur hos de som bor med dem, nu skenar den. Nu är det dags att hejda sig innan man stampar på en desperat jägare, markägare, fårbonde, glesbygdsbo eller hundägare. Vänder vi inte denna utveckling mycket snart tror jag det blir svårt att få till en fungerande rovdjursförvaltning under överskådlig tid. Det är återigen inget hot, det är en genuin magkänsla och baserat på etablerad vetenskap.

Man kan inte som Mikael Karlsson gör i sin blogg jämställa jägare, och Jägareförbundet, med en flock animerade apor. Då knyts nävarna ute i bygderna och några till skulle kunna tänka sig att ta chansen nästa gång älghunden kört upp en lo i en tall, många fler kommer att acceptera metoden. Det här vet Mikael, men för honom är konflikten långt mycket viktigare än bevarandet. Det är sorgligt.

Jag säger det igen innan kvällsturen med skidor och hund. Vi stöttar aldrig illegal jakt, men vi måste larma när det går ur hand. Det är allt jag gör. Jag hoppas innerligt att några ytterligare förstår det nu och hjälper mig och Jägareförbundet att fortsätta kampen för en kunskapsbaserad och laglig viltförvaltning. Släpp inte taget om den kanske finaste viltförvaltningen i världen.

Jag har sportlov. Sitter på en fjälltopp och slickar såren samt mumsar apelsin efter en mycket spektakulär skidkrasch då vovvarna som drog mig ville jaga en ren. Då kom jag att tänka på mat. Här sitter jag på fjället och smaskar tokbesprutad spansk apelsin samtidigt som en klimatsmart ren springer söderut, mot ett ganska säkert öde som rovdjursmat.

För det är ju så om vi ska vara krassa. Idag köper staten en herrans massa renar av samerna för att mata våra rovdjur med. Många förstår idag varför rovdjuren i princip utrotades en gång i tiden, det var inte lätt att bedriva jordbruk med tamdjursskötsel med rovdjur på skogen. Det år Jägareförbundet bildades, 1830, tog våra svenska rovdjur 35 000 tamdjur. Hisnande siffror va? Inte många tänker på att rovdjuren idag tar betydligt mycket mer tamdjur. Faktum är nog att vi aldrig någonsin fått så många tamdjur dödade av rovdjur som vi får idag… Det är lite intressant ur ett matperspektiv. Nu ska i och för sig rovdjuren förflyttas söderut, det börjar bli lite för dyrt att föda dem med ren, men det förändrar ingenting. Rovdjuren skiter i om det är tama eller vilda djur de mumsar och för oss som gillar att försörja oss på närproducerat klimatsmart kött spelar det heller ingen större roll.

Man kanske skulle fokusera på fiske istället? 70% av världens hav är överfiskade och oavsett vad WWF nu säger om Pangasiusfisk från Vietnam behöver man inte vara raketforskare för att inse det klimatosmarta i att käka fisk från andra sidan jordklotet. Bär och svamp då? Jo, min sambo fyller varje år hela tvättstugan med svampar av alla möjliga sorter. Men det är slut med det nu säger hon. Glädjen är borta. Dvärgbandmasken kommer endera söderifrån med rävar och hundar eller i annan form från norr med invandrande vargar eller mårdhundar.

Man kanske skulle bli bonde och börja med köttproduktion? Tyvärr fiser kossorna så ozonlagret ryker all världens väg så det är nog heller ingen höjdare. Dessutom har jag svår koskräck. Man får bli vegetarian osvett hur äckligt det är med sojabiffar! Tyvärr jobbade jag i mitt tidigare liv med skogsbruk och har sett vad sojaplantagerna gör med regnskogen. Kört det också. Det potatis- och grönsaksland jag planerade där hemma har nu dessutom lagts på is. Rävarna bajsar där hela tiden så man skulle väl få mask på nolltid.

Jägarna beskylls ofta för att ”hata” rovdjur eftersom de tar ”våra” rådjur och älgar. Nu har jag ännu inte mött en enda jägare som hatar rovdjur men kanske ligger det lite i det påståendet? Kanske skulle såväl staten som allmänheten tänka lite större i det här läget? Hur vi än vrider och vänder på det kan man inte finna någon mat som är mer långsiktigt OK och klimatsmart än ren, älg, rådjur, hare och ett blåbär samt en kantarell.

Vi ska snart revidera våra mål för hur många rovdjur vi ska ha i landet. Är det kanske relevant att då tänka på att ytterligare ett lodjur innebär sisådär en 50 – 60 dödade rådjur på ett år eller att ytterligare ett vargpar innebär cirka 120 älgar färre på skogen varje år? Givetvis ska vi inte utrota några rovdjur med matmotiv men det kostar onekligen ungefär 3 miljoner rådjursmåltider årligen att ha 2000 istället för 1000 lodjur i landet. Att öka från dagens cirka 50 vargrevir till 100 skulle kosta oss sisådär en 3,6 miljoner älgmåltider, varje år.

Man blir onekligen en smula filosofisk och fritänkande på en fjälltopp. Den klimatosmarta apelsinen är uppmumsad. Nu skidar jag vidare mot nya mål och en välförtjänt middag. Det blir hjortstek. Äta bör man, annars dör man. Äta gör man, ändå dör man. Tänk på den en stund…

Normalt sett så är luciafirandet ingenting som jag ägnar någon större uppmärksamhet. Överhuvudtaget är jag nog rätt dålig på traditioner. Att man då ska prata om Lucia nu i november kan kanske tyckas lite märkligt sett i det ljuset (!). Men ett inlägg på första sidan i Norrbottenskuriren gjorde mig ändå nyfiken. De har nu sin omröstning om årets Lucia, precis som jag gissar att nästan alla andra lokaltidningar också har. Inget märkligt där alltså. Men Jag skrev tidigare om att en deltagare i USA-idol var jaktintresserad och jag hoppades på något liknande i Sverige. Även om nivån på kändisskapet kanske inte är detsamma på Norrbottens Lucia som USA´s idol så tycker jag ändå att min förfrågan besvarades snabbt! Jag tror att det behövs fler förebilder för unga och definitiv mindre klagande över att ungdomar inte vill ägna sig åt jakt. Man pratar om ett ansikte utåt för att skapa intresse. För unga tjejer är helt säkert en blond 19-åring från Moskosel betydligt mer intressant än en medelålders man från Luleå. Ska man vara drastisk så tror jag att den blonda 19-åringen är mer intressant för de flesta!

Det är bara att önska lycka till i framtiden både med Luciakandiderandet och jakten!

Jakt och kultur

,

Jakten är ju en av mänsklighetens äldsta kulturyttringar. Beroende på vem man frågar så får man olika svar, men någon påstår till exempel att vårt språk tillkom som ett led i att samarbeta inom jaktlaget. Hällmålningar och hällristningar är andra tidiga kopplingar mellan jakt och kultur som är mer odiskutabla. I mer modern tid så finns det en lång rad författare och målare som har haft jakten som ett viktigt inslag i sin verksamhet, men dessa har med tiden blivit allt färre. Kerstin Ekmans ”dödsklockan” om ond bråd död i ett jaktlag i Uppland har inte haft många uppföljare även om miljön borde inbjuda till det! I alla fall inte förrän nu. Min vana trogen ögnar jag igenom utbudet av pocketböcker när jag passerar Arlanda flygplats på väg hemåt. Förra veckan fångades min blick av en bok som hette ”Svinajakten” skriven av Anna Bovaller – en titel som vilken jägare som helst stannar upp inför. En titt på bokryggen och mycket riktigt, det fanns en bas i jakten, den här gången vildsvinsjakt i Skåne. Självklart kunde jag inte motstå att köpa boken och har nu kommit halvvägs. Kanske inte den mest välskrivna deckaren jag läst. I mitt tycke allt för många personporträtt staplade på varandra i inledningen. Förhoppningsvis tar den fart mot slutet. Men jag uppskattar ändå idén med att jakten ingår som en självklar och naturlig del i en kriminalroman eller deckare.

En annan intressant diskussion som nu pågår i Norrbotten är filmen ”Jägarna 2” som nu är i slutfasen av inspelningen uppe i Överkalix. Känslor rörs upp från tiden då ”Jägarna” hade premiär för 15 år sedan. Det känns märkligt att så många är så upprörda över hur filmen ska få Norrbottningar eller jägare att framstå. Inte är det väl någon person som tar detta som en dokumentär?! Ungefär som om polisfacket skulle bli upprörda över att ”Die-hard” filmerna inte framställde polisarbetet riktigt korrekt. Eller någon informationsstrateg försökte stoppa filmerna om Jönssonligan eftersom Vanheden får Stockholmare att framstå i dålig dager? Nä, jag uppskattar att filmer spelas in där man kan känna igen sig i miljöer och språkbruk men där historien är en uppdiktad äventyrsberättelse eller drama. Jakten för en alldeles för undanskymd tillvaro i allmänhetens medvetande. Några faktaprogram på någon undanskymd TV-kanal och facktidskrifter gör bara de redan frälsta glada. Men tänk om vi fick fler författare och filmskapare att på ett naturligt sätt väva in jakten och den svenska landsbygden i sina historier, vilket lyft det vore för intresset! Kanske dags att instifta något pris för den som på ett bra sätt väver samman jaktkulturen med annan kultur i samhället!

All reklam kanske inte är bra reklam, men det finns all anledning att uppmuntra dem som ser jakten som en naturligt del i vårt vardagsliv och visar det i text och bild.