Sitter och bläddrar i min medlemstidning som kom i veckan – ja, inte Svensk Jakt utan Hundsport, man är ju med i en hel drös föreningar… Intressant att konstatera att ”hundsport” i kennelklubbssammanhang i första hand är utställningar, sen har man små specialavsnitt om jakt, bruks och annat, till och med avsnittet ”aktiv hundsport” (till skillnad från vad då??) handlade om ett årsmöte…. Nåja, nu var inte min mening att recensera Hundsport utan kommentera deras psykolog, en person som nästan alltid har åsikter om hundar och hundägande som känns främmande för mig. I detta nummer försöker han koppla ihop användandet av ordet ”hundförbudstid” med jaktvårdarens vilja att bestämma över hundägaren. Han konstaterar att man visst får gå var som helst med sin hund, möjligen med undantag av allmänna badstränder, kyrkogårdar och några andra ställen. Lagen säger att hundar inte får löpa lösa i områden där det kan finnas vilt och får under inga tider på året vara lösa så att det kan förfölja vilt om de inte används till jakt eller jaktträning. Visst är det så att man får gå med okopplad hund i skogen sommartid OM man i ALLA lägen kan kalla in sin hund om t.ex. en hare rusar upp. Antalet hundägare som klarar det är dessvärre ytterst fåtaliga, därför uppmanas till kopplade hundar! Förbudet gäller alltså att hundar inte får löpa lösa i markerna vilket i min ordbok faktiskt är just ett förbud! Men har man inställningen att hundar som inte är av jakthundsras kanske visserligen kan springa efter vilt men mest för att de ser det som en lek… ja då blir det svårt att argumentera. I tidigare krönikor har det också framförts synpunkten att koppel och halsband på hundar är av ondo överhuvudtaget, man måste bli vän med sin hund utan tvång. Ja, kanske ett allvarligt samtal innan man går ut i skogen räcker, men tillåt mig tvivla. Att man har olika åsikter och syn på saker är på många sätt bra, man utvecklar sina egna tankar och argument. Problemet är att vissa läser tidningar och bloggar utan att kritiskt fundera över vad som står där, man tar det som en sanning. problem uppstår om en åsikt tas för en sanning och leder till att någon tar fel. Vi får hoppas att artikeln i senast Hundsport inte leder till ett ännu större antal lösspringande hundar i markerna denna sommar!

Som avslutning på detta inlägg säger jag därför: Läs och begrunda, det finns väldigt få äkta sanningar men väldigt många åsikter. Det gäller även det du just har läst!

Prognosen höll, men inte isen på Alstern! Vi fick flytta fisket till en tjärn några kilometer hemifrån istället. Påskfisket har nästan alltid samma ingredienser, dåliga isar och vårvärme. Tyvärr var det dimma i morse så vi fick vänta länge på vårsolen. På sätt och vis bra, för om solstrålarna hade nått isen redan under morgontimmarna hade vi nog fått bada. Det gungade bra när vi plockade in angeldonen.

Det blev till slut 9 nio gäddor och ett par abborrar. Den största gäddan tappade vi, den for iväg med angeldon och allt.  En romstinn gäddmadam på ca 4 kg fick vi i varje fall. Gustav poserar med henne på bilden. Bilden fick mig att tänka på troféer. Varför samlar vi på dem och varför poserar vi alltid med den största gäddan? Att posera med en stor gädda provocerar få. Men hur ofta får vi jägare inte höra negativa omdömen när vi poserar med den fällda hjorten eller ännu värre med ett skjutet stort rovdjur.

För oss jägare är trofén ett minne från jakten och något att visa upp för vännerna. Troféväggen visar också vem jag är, nämligen jägare! För det får vi väl erkänna, inte vore det lika intressant att samla på troféer om ingen annan såg dem. Det är inte alltid det största djuret som hamnar på väggen. Lika ofta är det något avvikande. Jag har själv ett huvudmontage av en älgkalv. Den hade inte hamnat där om den inte hade varit vit med svarta prickar, ungefär som Pippi Långstrumps häst, Lilla Gubben.

För oss som jagar är trofébilden ett naturligt slut på jakten. Men för vissa är bilden bara provocerande. De ser bara döden, inte jakten som ligger bakom.

Jag tillhör dem som tycker att man skall vara öppen med att man jagar. Vi har inget att skämmas över. Ta gärna trofébilder och samla troféer. Men det betyder inte att vi inte behöver tänka på vad det vi är vi förmedlar till andra. Respekt för viltet man dödat är viktigt. Personligen tycker jag inte om bilder där skytten sitter grensle över älgen eller björnen. Jag gillar inte heller bilder där jägaren står med en fot på djuret han fällt. Det skickar fel signaler till betraktaren. Om jag, som älskar jakt, reagerar. Hur skall då den som inte kan något om vårt intresse uppfatta signalerna? Ibland har vi oss själva att skylla för att vi uppfattas som ett snusande, skrävlande matchogäng som inte har respekt för naturen.