Fritid Archives - Sida 2 av 4

15 dejtingtips som ingen jägare kan motstå

Allmänt, Fritid, Jakt • 2014-12-16

Jag har kollat lite på Bonde söker fru. Tv4 har kört stuket i rätt många år nu. Många bönder har hittat sitt livs kärlek framför kameran. Visst börjar det bli lite taskigt mot alla ensamma jägare där ute som letar livspartner? Jag menar bönder och bönder när det finns JÄGARE!

15 oslagbara tips inför jägardejten. Foto: Oscar Lindvall

Det finns tveklöst en hel drös människor som skulle kunna tänka sig att dela sitt liv med just en jägare. För att få en jägare på kroken tänkte jag börja med att ge några oemotståndliga tips för intresserade ickejägare inför en eventuell dejt.

Här följer 15 dejtingtips som ingen jägare kan motstå:

Doftharmoni. Lägg något ruttet under passagerarsätet i bilen. En gammal skinkbit eller liknande går bra.
Lägg fyra par gamla stövlar i baksätet huller om buller.
Använd en blomspruta och spruta insidan av bilens fönster med vatten så att det droppar lagom mycket. Tvätta inte bilen.
Överraska med att låta som en brunstig älgko. (Se mer här!)
Krydda kaffet med hundhår.
Lägg en älgklöv löst i frysen tillsammans med övrig mat som han/hon av en händelse ser när du öppnar den.
När ni är ute och kör, stanna bilen närsomhelst och varsomhelst, veva ner rutan och titta på vilda djur i en kikare.
Använd alltid långkalsonger oavsett årstid. Kinky!
Smyg ljudlöst överallt. Kliv ALDRIG på en pinne.
Stäng bildörren knäpptyst även på ICA-parkeringen.
Flyger en kaja över dig, torrträna.
Ser du en kråka, försök locka den till dig med alla medel, skräna och låtsas vara en uv.
Ser du en räv, låt som en högljudd mus.
Stå på ett ben bakom en gran under minst en halvtimme utan att röra dig. Försök att se oberörd ut.
Börja gilla höstmörker. Föredra alltid nysnö.

Lycka till!

av Madeleine Lewander/8 Kommentarer

Hur kan du skjuta ett djur?

Allmänt, Etik, Fritid, Jakt, Skog, Viltvård • 2014-12-15

Frågan kom överraskande. Hon vände huvudet mot mig och tittade mig djupt i ögonen.
– Hur kan du skjuta ett djur, frågade hon. Det fanns både avsky och ilska i hennes röst.
– Hur skulle jag kunna låta bli, svarade jag.

Frågan och motfrågan blev början till en lång och intressant diskussion som kanske började lite bryskt men avslutades ganska vänskapligt. Låt oss vara ödmjuka inför det faktum att för dem som inte jagar verkar dödandet vara kärnan i jakten, allting runt omkring förminskas och landar på det korta ögonblicket när avtryckaren kramas av. Denna korta sekund är dock inte jakten, det är avslutet. Och för oss jägare är det viktigt att vi kan ta denna diskussion på ett sådant sätt att vi skapar förståelse – inte avståndstagande. Även jag kan förstå att det kan verka motsägelsefullt i att kalla sig djurvän och samtidigt vilja skjuta djur. Men allt bottnar nog i vilken utgångspunkt man har. Som jägare ser jag människan som en del av naturen. Det är där som min argumentation börjar.
– Vad menar du, frågade hon.
– Jo, så här ligger det till. Jag vill inte att djur ska lida. Men samtidigt vill jag äta det bästa köttet som är hanterat med respekt för djuret hela vägen i matkedjan. När jag köper kött vet jag ingenting. Kanske har djuret fått ett mycket bra liv och avslut. Kanske har det stressats, trängts i en lång slakttransport och inte avlivats på ett bra sätt. Men jag vet inte säkert och jag vill veta.
Jag började med andra ord min argumentering kring djurets bästa.

– Om jag vill ha det djuretiskt bästa köttet måste jag själv ta ansvar. Jag kan inte bara överlåta avlivandet till någon annan, någon som är anonym, svarade jag.
Nu blev det hon som ställde många motfrågor:
– Kan inte naturen kunde vara en frizon från mänsklig påverkan? Varför jägare är så aggressiva? Varför tycker jägare att de är så viktiga, undrade hon.
Det blev en pedagogisk föreläsning om hur människan påverkar all mark i landet och att många djurarter gynnas av detta. Att det därmed finns ett utrymme för ett hållbart brukande av vilt. Att jakten egentligen inte är konstigare än att odla en åker. Båda sakerna går ut på att nyttja marken för att producera något. Antingen viltkött eller grödor (eller bägge delarna). Ibland tror jag det var ett smärtsamt uppvaknande för henne. Hon hade inte tänkt på alla aspekter kring jakt. Frågorna blev allt färre och hon blev tystare. Men jag ville inte strö salt i såren utan fortsatte förklara hur jag såg på jakten och det avgörande ögonblicket.

– Vi människor lägger ett intellektuellt perspektiv på liv och död. Bland djuren är det inte så. För mig känns det extra bra att veta att just detta djur har levt fritt. Det har ätit och levt precis som det ska göra. Och på en sekund förvandlas det till mat. Jag har kontroll på hela livsmedelskedjan – från skott till tallrik. Jag vet var djuret levt och hur det har hanterats, med mörning, styckning och förpackning. Det känns ärligt och bra, på något sätt.
Jag ska inte överdriva och säga att vi blev helt överens. Men hon började förstå varför jägare och djurvän inte är motsägelsefullt.
– För jag vill precis som en seriös lantbrukare att djuren ska må bra. De ska ha mat och förutsättningar att kunna leva så bra som möjligt.

Jag berättade också under en lång stund om allt arbete runt jakten. Om säkerhet, hundträning, viltvård, skytteträning och allt annat. Jag beskrev allt jag gör som ett sätt att leva – en livsstil. Jag går inte i skogen bara för att titta på naturen. Jag lever med och av naturen. Min upplevelse blir då så mycket starkare genom detta. Jag ser troligen mer djur och spår i naturen. Hör mer fåglar. Ser inte bara träd, utan aspar, sälgar, tallar, granar och alla andra trädslag. Jag ser insekter, blommor och gräs. Arterna ses inte som isolerade delar, utan en helhet – tillsammans med djuren. Kanske upptäcker jag vad som behövs göra för att de vilda djuren ska ha bra förutsättningar till kommande år. Det handlar ju om biologisk mångfald.
Det beror inte bara på att vi jägare har kunskapen om naturen, utan även om att vi vårdar något. För i slutänden är det vi som jägare som försöker se till att det finns bra förutsättningar för viltet. Min livsstil försvinner ju om djuren gör det.
– Förstår du hur viktiga djuren är för mig? Men precis som du känner glädje över en korg med kantareller känner jag glädje över att kunna skörda något av naturen. Precis som du vet jag att jag kan göra om samma sak nästa år.
– Du får gärna följa med när vi jagar så du får se hur det går till. Vi ser nästan alltid djur. Bara det är en belöning, även om vi inte skjuter något, sa jag.
Det fanns ingen ilska kvar i blicken när hon gick.
Och hon sa tack, vilket gav en slags bekräftelse att budskapet gick fram.

av Magnus Rydholm/7 Kommentarer

Fuck fästingarna – ett år efteråt…

Allmänt, Fritid, Jakt • 2014-12-10

När jag kvicknade till låg jag på köksgolvet nedanför mikron. Köket var tomt och tyst förutom hundarna som låg i sina korgar och tittade oroligt på mig. Det dunkade och slog i huvudet. Jag kräktes.
Sjuåriga dottern Wilda som satt och käkade frukost när allt svartnade syntes inte till. Jag lyckades fokusera på väggklockan. Den var halv tio. I en och en halv timme hade jag legat utslagen på köksgolvet. Jag ropade hennes namn, vinglade, letade men fick inget svar.

En enda fästing kan vara lika med det totala helvetet. Foto: Tubas Løkkegaard/Mostphotos

Hon satt i sängen i sitt rum. Tyst. Tittade på mig. På något sätt paralyserad. Hon hade inte förmått göra något. Ingen verkade ha ringt från skolan. Hon hade varit helt ensam i en och en halv timme med en medvetslös mamma på köksgolvet. Jag kommer alltid att ha svårt att hantera just den saken.
Jag la mig i sängen och lyckades på något sätt kontakta mannen Rikard som jagade ett par mil hemifrån. Vet inte vad jag sa eller hur jag lät, om orden kom i rätt ordning.
Han har sagt att han aldrig kört så fort hem som han gjorde då.

Min ”snygga” TBE-blåtira.

Ambulansen kom. Jag hade tappat konstiga delar av minnet. Mindes knappt något av de två senaste veckorna men kom ihåg klockslaget precis innan jag tuppade av. Olika minnesbilder rullade osammanhängande i huvudet, jag hade svårt att få grepp om dem.
I fallet måste jag ha slagit i på något sätt, ena ögat var en stor blåtira.

Under hela dagen och kvällen på sjukhuset pendlade minnet. Jag visste vad jag hette men inte vilken dag eller vilket år jag var född eller vad det var för dag. Jag var flera gånger tvungen att fråga vad jag gjorde där, vad som hade hänt.
Rikard skrev en lapp åt mig senare på kvällen innan han och Wilda åkte hem.
”Du har fått någon form av inflammation i hjärnan. Du har tappat minnet. Du ligger på intensivvårdsavdelningen, vi kommer tillbaka imorgon bitti.”
På sjukhuset konstaterades senare dagen efter att jag hade fått TBE – fästingrelaterad hjärninflammation. Inte hjärnhinneinflammation. Den här sjukdomen tar ett steg till.
I slutet av juli förra sommaren var det något som kliade och gjorde lite ont på benets baksida. Jag kliade och tänkte inte så mycket mer på det. Efteråt har jag förstått att det var en fästing. En riktigt elak jävel.
I mitten av augusti fick jag en konstig huvudvärk och kände mig sjuk. Det gick över lite i början av september för att en vecka senare återkomma med full kraft. Det tog en vecka till innan kulmen nåddes den här dagen och kroppen sa ifrån. Under den tiden hade jag blivit hemskickad från akut och läkarstation tre gånger med diagnosen spänningshuvudvärk. Ingen funderade ens över att det kunde vara TBE.
Jag var sjukskriven i tre månader. Tröttheten hängde länge över mig som en våt filt.

Minnet har gradvis kommit tillbaka.
Nu har det gått ett drygt år. Idag är jag är återställd men det är inte riktigt som det var tidigare.
Det är svårt att komma ihåg namn, jag blir snabbare trött och stressad och jag har fått tinnitus som blir riktigt tråkig när jag är trött.
Jag hade ändå tur.
Andra som får sjukdomen kan drabbas mycket värre. Hela centrala nervsystemet påverkas, rörelseförmåga och hjärnkapacitet kan förändras för alltid eller för mycket lång tid framöver. Rehabiliteringen sker ofta tillsammans med strokepatienter och kan ta lång tid.

Vad vill jag säga med det här? En enda sak, vi jägare tillhör ett klientel som tillbringar mer tid i skogen än de flesta, vaccinera dig! Och gör det nu! Då har du ett bra skydd när de anfaller igen.
Och du, det är inte värt att låta bli.

av Madeleine Lewander/2 Kommentarer

Tänker de jakt, kändisarna som jagar?

Allmänt, Fritid, Jakt • 2014-10-14

Då var den igång älgjakten. Lite älgskak är det i hela Sverige just nu. Premiärdagen i södra Sverige lyssnade jag på Rix FM där Robert Aschberg pratade jakt med inringande lyssnare. Jo då, han jagar, Robert, och fick helt klart försvara jakten ett antal gånger under sändningen.
”Kan man försvara jakt för nöjes skull?” var temat. Och folk ringde.

Funderar de extra kring sitt jagande, kändisarna som kanske måste motivera det mer än andra jägare? Foto: Madeleine Lewander

Jag lyssnade och gick igång rätt rejält under sändningen. Tänkte nästan hela tiden: ”vad ska han svara nu, vad ska han svara nu” på både frågor och angrepp från lyssnarna. Jag kunde pusta ut för svaren var bra. Han belyste jakten klarsynt. Han fastslog exempelvis en gång för alla att vi jagar för att det är kul. Eller när han fick den jakthatande köttätaren att själv erkänna att han hycklar.
Någonstans svajade det till lite med älgkor och kalvar men Aschbergs smorda munläder löste det elegant.

Jag tycker om att många kända personer jagar. Aschberg, Zlatan, Måns Zelmerlöw, Adam Alsing, Per Morberg. Lotta Lundgren förstås. Och en massa andra kända ansikten. Jag vet också att fler är på gång och vill börja jaga, nosar runt i jägarexamenstrakterna.
Det slår mig att de har ett tufft ansvar. Som jägare litar jag ju liksom på dem, de blir lite jaktens ambassadörer. Att de kan förklara det fina med jakten så att folk förstår och att det blir rätt känns viktigt. Kraven känns lite högre.
Är de medvetna om det?
Deras jagande ifrågasätts förmodligen rätt hårt emellanåt i officiella sammanhang.

Då gäller det att de har tänkt igenom det hela.
När det gäller Lotta Lundgren vet jag. Hon har redan tänkt ut svar på saker som jag inte ens kommit på att jag kan fundera över.

Zlatan gjorde Volvo-reklamen som fortfarande berör mig djupt. Filmen har över fem miljoner visningar på Youtube.
Det är självklart att jaktsekvenserna i klippet blev som Zlatan ville. Och de blev bra. Känslan är vacker och sann. Det är viktigt.

Jag har inte sett eller hört om Måns i så många jaktliga sammanhang ännu men han har en jaktlabrador som han visst jagar med. Det räcker i min värld. Jag litar på honom.
Per Morberg bara intar jakten precis som han gör med allt annat, mat, vin, rubbet. Jakten är ett självklart inslag i hans liv. Jamen då så.
Adam Alsing har skjutit sitt första vildsvin. Det vet vi. Fotot på Fejan är enkelt, grisen hänger i slakteriet, Adam ser stolt ut.
De får godkänt allihop.
Men jakten är ett arv, en gåva som måste förvaltas av alla oss som tagit steget in och förstått.
Att vara jägare är något att vara stolt över.
Så jag hoppas att de fortsätter att visa jakten som den är, med ödmjukhet och respekt.

av Madeleine Lewander/3 Kommentarer

Snusk eller värmande tips?

Allmänt, Fritid, Lodjur, Rovdjur • 2014-05-07

Jag dolde nyss ett inlägg på Twitter från en Stefan som verkar gilla ofarliga lodjur och i samma andetag tycker att jägare ska onanera framför brasan.
Man kan konstatera att polariseringen när det gäller rovdjurstyckarna emellanåt spretar betänkligt.

Nu ligger det i läsarens eget intresse hur man ska uppfatta detta. Det är ju toppen att Stefan tycker om lodjur även om han verkar ha inskränkt sig till enbart ofarliga lodjur. Om det nu finns farliga lodjur, tycker inte Stefan om dem då?

När det gäller uppmaningen om tilltaget vid brasan, är man överdrivet positiv kan det ju vara så att Stefan helt enkelt tycker att alla jägare ska hålla underlivet varmt och utföra dylika sysselsättningar framför en värmande brasa.

Gulligt tänkt i sådana fall, Stefan!
Å andra sidan tror jag att alla människor, alltså även jägare, själva har förmågan att välja en geografisk, förhoppningsvis undanskymd plats när de vill syssla med dylik verksamhet.

Det kan förstås också vara så att Stefan själv tycker att denna sysselsättning vid just en flammande brasa är synnerligen lämplig och vill dela med sig av sina erfarenheter.

Jägaren Leif stöttar också Stefan i ett svar till honom på Twitter.

Om Stefan gillar att fixa med olika saker, inklusive sig själv, vid en brasa har han naturligtvis allas vårt stöd.

Leif undrar dock om Stefan någonsin varit i en skog.
Det får vi ju för Stefans och även hans omgivnings skull hoppas. Att elda på tomten med ovan nämnda i baktanke kan inte vara att rekommendera.

Vi önskar dig lycka till vid brasan framöver Stefan! Och du, du kan väl tycka om alla lodjur!

av Madeleine Lewander/1 Kommentar

Inga lillgummor där jag jagar

Allmänt, Fritid, Jakt • 2013-11-13

Jag har alltid blivit jämlikt behandlad av andra jägare. Foto: Rikard Lewander

Jaha, då var de påspädda igen via media, fördomarna om jägarna. Ett litet antal rikspuckon i Kronoberg beter sig illa mot några kvinnor på länsstyrelsen och vips är jägarna, som grupp betraktad, sexistisk.

Varje dag blir kvinnor behandlade som mindre värda av machotöntar, det händer överallt och drabbar inte bara en liten handfull kvinnor på en länsstyrelse i Kronoberg. Hur kan det plötsligt bli så att just jägarna får bära machotöntansvaret? Visst, media skriver hela tiden ”vissa jägare”. Men upprepa det ett antal gånger så har du lyckats i din strävan att peka ut jägarna som grupp. Varför ens ta upp det?

Vi har värsta jättegänget sexister i Sverige och i hela världen. När då en liten klick jägare i Kronoberg beter sig illa, varför vill någon göra en stor, fet story av just dem? Jag ser bara ett syfte. För det är ju bara att bestämma sig för vilken grupp man vill svartmåla: Vissa tandläkare, vissa pizzabagare, vissa pappor, kanske till och med vissa tennisspelare eller, ve och fasa, vissa svampplockare…?

Jag har jagat i en herrans massa år och känner lika många jägare. Har befunnit mig i underliga jaktkonstellationer och sovit i min sovsäck i jaktstugans enda rum med en massa andra sovsäckar omkring, innehållande manliga jaktkompisar, eller kvinnliga. Ibland blir det så, ibland är man bara tjejer, bara killar, ibland blandat och ibland är man ensam tjej.

Och läs nu det här, för det är viktigt. Jag har alltid blivit jämlikt behandlad i jakten tillsammans med andra jägare. Med gamla, unga, män och kvinnor. I jakten finns en glädje att dela. Där finns även en grundmurad kärlek och respekt för naturen, viltet, hundarna och själva jakten. När en jägare möter en annan undrar jag om inte det där ligger och lurar i bakhuvudet. Jag skulle tro, utan att veta, att den delade passionen för allt detta visar sig i respekt och ger en känsla av gemenskap. Oavsett kön.

Naturligtvis med vissa undantag.

Däremot händer det med jämna mellanrum att jag blir lilla-gummad i andra situationer. Vi har till exempel jaktmotståndaren och vargkramaren som alltid benämner mig ”blondinen” före mitt namn, kan läsas i kommentarer och bloggar. Stort grattis till honom.

Jag gillar tekniska prylar, sladdar, teveapparater och sånt. För flera år sedan var jag och min man inne i en affär för att köpa ny teve. Jag ställde alla frågor till den manlige försäljaren men varje gång han svarade, tittade han bara på min man som inte sagt ett knyst. Det var väldigt konstigt. Vi köpte ingen teve där.

I vårdsammanhang har jag blivit lilla-gummad och även i jobbsammanhang. Som många andra kvinnor drabbas jag då och då. Och det borde vara en mycket större och viktigare fråga att ta upp än att försöka lägga något slags ansvar på jägarna för att ett fåtal korkade individer i Kronoberg beter sig som idioter.

av Madeleine Lewander/4 Kommentarer

Med full fart in i jakten

Älgjakt, Allmänt, Fritid, Jakt • 2013-08-19

Det känns att de flesta varvar upp inför de förestående jaktpremiärerna. Några har redan passerats och några är väldigt nära nu. En viss stress kan märkas för att hinna med det som ska göras mellan sommarsemester och jakterna. Det är nu förväntningarna är på topp!

Foto: Björn Sundgren

Veckan som gått har blandats med högt och lågt. Några kvällars spaning efter grävling och säsongspremiär för lillspetsen för att leta efter fågel kombinerat med möten i både Jämtland och Sörmland. Som alltid i augusti så är mycket av kontakterna med jägare och jaktlag som undrar vad man får och inte får göra inför jakten. Tyvärr rymmer de frågorna ofta mer eller mindre uttalade konflikter inom jaktlagen. I många jaktlag har det genom åren arbetats fram ett sätt att arbeta och en syn på hur det ”bör vara” som ibland ligger långt ifrån deras egna stadgar. Oavsett om det är viltvårdsområde eller jaktklubb så är ändå stadgarna det som ska ge just … stadga .. åt arbetet. När då någon påpekar att man kanske bör följa de regler man själv satt upp så leder det ibland till konflikter. Ofta med påföljd att en eller båda sidor ringer till oss på förbundet för att få vägledning. Efter många år så har man i alla fall lärt sig en sak. Om två personer ringer om samma fråga och de är på olika sidor i konflikten så är beskrivningen sån att det är svårt att känna igen att det rör sig om samma fråga! Att ta ställning efter att ha hört en sida är aldrig möjligt och ju fler år som går, desto tydligare är det att man får försöka vara torr och tråkigt faktamässig även om man ibland känner för att ”tycka till”.

Nåja, man får ju ändå intala sig att det är de som har störst problem som hör av sig och att hälsan tiger still, alltså att majoriteten av länets jägare faktiskt gör det man ska göra och ser fram emot en höst med rolig jakt i goda vänners lag!

Som alltid talas det om vilttillgång och det finns goda teceken vad gäller fågel i alla fall. Kanske inte att det ska krylla av dom, men i alla fall att det blir ett bättre år än fjolåret. Gårdagens släpp gav i alla fall kontakt med ett antal fågel inom ett ganska litet skogsområde så jag känner en viss förtröstan för en god jaktsäsong.

Denna vecka känns ändå som en slutspurt med tre kvällsmöten om älgjakt på olika håll i länet. Oklarheter i varför tilldelningarna har blivit som de blivit. Mycket frågor om hur älgarbetet fungerar idag i den nya förvaltningen. Det känns definitivt som att kontakten mellan jägarna och förvaltningsgrupperna måste bli bättre och öppnare, men det kommer säkert att utvecklas med tiden. Det visar också på ett fortsatt behov av aktivt älgarbete från kretsarna när det gäller att vara en kanal för frågor och synpunkter.

Dags att packa väskan och ge sig av till Niemisel nu. Ni övriga får ladda upp för fågel och björn under tiden.

En sista uppmaning! Var positiva till varandras framgångar på jakterna i höst. Jag har redan sett alldeles för mycket negativa synpunkter på att man borde skjutit det eller släppt det när jägare (ofta yngre och nya och glada över sin lyckade jakt) lägger ut information på sociala medier. Vi blir allt fler och många yngre kommer in i jakten nu, ta hand om dom genom att bemöta dom med respekt och uppskattning!

av Björn Sundgren

Sommar, sol och skjutglada ungdomar

Allmänt, Fritid, Jakt • 2013-07-22

Sommaren är väl inte över än, men semestern är för tillfället över. Som jägare har man nu fördelen att kunna se fram emot lite semestertid även under hösten som ska tillbringas med hundarna i skogen. Men först åter i jobb ett tag och samla ihop det som ska göras!

Foto: Björn Sundgren

Sommaren har kanske inte varit den bästa här uppe i norr, i all fall inte för de som uppsakttar en badsemester! Lite lägre temperaturer har ändå gjort att hundar har kunnat tränas även mitt på dagarna och förhoppningsvis har betet varit bra och frodigt hela sommaren så att älgarna är stora och välväxta inför vintern. Lite fiske har jag fått till i alla fall. En natt på sjön uppe i Arvidsjaur är aldrig fel när midnattstimmen ser ut så här!

midnatt Arvidsjaur 2013

Semestern avslutades rätt abrupt i fredags då sista handen skulle läggas på Jägareförbundets närvaro på O-ringen. En ganska fantastisk tillställnig med många tusen personer som samlas från hela världen för att springa ut i skogen och komma ut från skogen så fort som möjligt. Jag tror det är närmare 50 nationaliteter samlade och i all åldrar. För oss på Jägareförbundet i Norrbotten kändes det ganska naturligt att finnas på plats. En verksamhet som får ut tusentals personer i skogen och är duktiga på att dessutom få ut de yngsta är självklart något vi ska vara positiva till och det finns säkert mycket att göra gemensamt som vi inte har gjort än. Jag vet att det har funnits motsättningar. När jag började i förbundet för sisådär en 20 år sedan var det mest prat om ihjälstressade rådjur vid större orienteringstävlingar. Det känns som att det var länge sen man hörde den kritiken.

Nåja, även om åldrarna var allt från minsta barn till åldringar så är medelåldern i vårt tält definitivt inte mycket över tonåren. Den skyttesimulator vi har på plats drar enormt intresse från ungdomarna och de första dagarna har det varit kö till skjutningen från förmiddag till nio på kvällen! Det är roligt att de unga vill skjuta, mest pojkar men också en hel del tjejer, men vi saknar ändå de något äldre. De står och tittar på lite i bakgrunden men kliver inte fram. Det känns som att de inte vill konkurrera med tonåringarna och riskera att skjuta sämre. Jag gissar att det här också är en anledning till det ofta debatterade låga antalet jägare som går regelbundet på skjutbanan. Man är orolig att man inte håller måttet och vill inte att andra ska se hur man skjuter. Tyvärr är det just dessa vi måste få ut på skjutbanorna mer på ett eller annat sätt!

Men det är kul att se unga som aldrig har hållit i ett gevär prova på och börja träffa och de sen återkommer gång på gång för att skjuta mer. Ska man dra några generella slutsatser efter de första dagarna så är tjejerna mer intresserade av att lära sig grunder och få till ett bra första skott (vilket går förvånansvärt fort) medan många pojkar gillar när det smäller och prioriterar många skott framför ett koncentrerat bra första skott. Jag vet, man får inte bedömma folk efter sitt kön idag om man ska vara politiskt korrekt. Men ska jag vara ärlig så är jag politiskt inkorrekt i det avseendet. Jag tycker inte att jämställdhet innebär att alla ska vara lika, utan att alla ska få vara olika men lika mycket värda för det. Så jag fortsätter nog att hävda att det finns könsskillnader både i sättet att se på jakt och skytte och i andra sammanhang!

Nu fortsätter vi att väcka skytteintresse och prata mårdhund och annan verksamhet med orienterarna hela veckan ut, sen är det nästan augusti och den stora jaktpremiärmånaden. Dags att ladda upp alla apparater som den moderna jägaren ”måste” ha med sig ut i skogen…

av Björn Sundgren

Avlivning av myter

Allmänt, Fritid, Jakt, Jakthundar • 2012-12-30

Dagens jakthundar har det bra! Foto: Rikard Lewander

Jag har på senare tid fått ett gäng synpunkter som visar att det, ute bland del av befolkningen, finns en hel del jättekonstiga myter om oss jägare. Till största delen beror det helt klart på vilken bild viss media ger av oss.

Därför tänkte jag göra en liten personlig mytdödning. Jag går in på delar där jag som jägare anklagas för saker som jag inte alls känner igen mig i. Tyvärr existerar tråkiga undantag men generellt tror jag att de flesta jägare känner ungefär som jag.
Det här är ett pyttelitet axplock.

Dagens jägare är rädda om sina hundar. Foto: Madeleine Lewander

1. Förbannade jägarlobby…
-Vilka är jägarlobbyn? Jag vet inte. På Jägareförbundet försöker vi att samla fakta. Bara saklig fakta. Det är det vi kommer längst med, tror vi. Inga krokodiltårar i media, vi strör inga falska anklagelser omkring oss som en del andra gör med centrifugalkraft.

2. Jägare dödar sina hundar så fort de inte duger längre.
– Och här sitter jag med mina tolvåringar som kräver extra omvårdnad. Tandborstning, öronfixning, veterinärbesök extra ofta. Hundar i soffan, hundar i sängen. Pensionärer som fortfarande hänger med på jakt för att de älskar det, inte för att de är effektiva jakthundar, men som under sina liv gjort sig förtjänta av det.

3. Jägare hatar vargar.
– Det gör vi inte alls. Däremot drabbas vi, som alla hundägare, av en förkrossande sorg om våra hundar blir vargdödade. Och jag har full förståelse för lantbrukare som får sina djur rovdjursdödade. Det är inte alltid så enkelt att lösa som att ”bara att sätta upp stängsel”.

4. Det är farligt för allmänheten att vistas i skogen under jakt.
– Det är i det närmaste HELT RISKFRITT för allmänheten att vistas i skogen under jakt. Enligt en studie som doktoranden Mensura Junuzovic vid Lunds universitet gjort vådasköts sex ickejaganade människor under tiden 1983 – 2008. Det är 26 år.
Jägarna själva har under den tiden råkat något mer illa ut, 42 har vådaskjutits, antingen sig själva genom att exempelvis tappat vapnet, vapenfel eller av misstag av en annan jägare.

Tittar man närmare i statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) ser man att ungefär 90 personer om året dör till följd av mord, dråp eller vållande till annans död genom misshandel, 20 procent av dessa på grund av skjutvapen. Det är 18 personer per år. På 26 år sköts alltså cirka 468 personer.
Om vi plockar bort 48 personer (vådaskott från jägare) från den sammanlagda siffran 468 betyder det att vi har 420 dödsskjutningar kvar, där jägarna inte varit inblandade.
Drygt 16 personer per år skjuts alltså av ickejägare… jämfört med 0,2 personer (ickejagande allmänhet) som vådaskjuts av jägare.

Ändå fortsätter myten att det är farligt att gå i skogen under jakt. Fast det uppenbarligen är bland det säkraste du kan göra.
Man kan förstås förankra sig hemma i soffan och beställa färdiga matkassar via nätet istället för att ge sig ut i skogen. Då är kanske risken något mindre att bli skjuten än om man ger sig ut i skogen. Istället tilltar hälsoförfallet och då är det ingen risk, det är ett faktum.

Så ge er ut i skogen! Det finns plats för alla! Vi jägare är mest som alla andra, vi representerar alla kategorier av människor, vad än media vill ge oss för konstiga stämplar.
De flesta har ju reflexer när de går i mörkret. Ta på dig en signalfärgad väst så syns du också toppenbra i skogen!
Och om du har möjlighet, käka nyttigt viltkött från fria djur som inte har lidit.

Dagens jakthundar har det bra. Foto: Rikard Lewander

av Madeleine Lewander/21 Kommentarer

Kramas eller?

Allmänt, Fritid, Jakt • 2012-10-15

Det finns olika sätt att hälsa. Foto: Madeleine Lewander

Vissa grupper av oss jägare kramas när vi hälsar på varandra. Åtminstone i Sverige. Det är en tilltagande företeelse i samhället över huvud taget men just den här gruppen jägare ligger nog snäppet över kramgenomsnittet.

Jag ser egentligen inget fel i det när det handlar om att kramas med människor jag känner och tycker om. Precis nu har jag passerat en intensiv jaktperiod tillsammans med ett gäng underbara människor som jag egentligen bara träffar några gånger under en dryg månad varje år. Då känns det bra att kramas.

Faktum är att det har blivit så mycket kramande att jag för tillfället nästan har glömt bort det där med att ta i hand. Det betyder att jag har chockat minst ett par personer rätt nyligen genom att genast, första gången vi har träffas, kasta mig om halsen på dem. Det är lite pinsamt.

Det finns olika sätt att hälsa. Foto: Madeleine Lewander

För det mesta försöker jag ändå tänka på det där. Man kommer till en större grupp människor och ska hälsa. Då måste man göra smarta urval. Kram, kram, handslag, handslag, kram. Så står den där personen där vars nuna jag glömt bort och förväntar sig en kram. Och då sticker jag fram handen och säger goddag.

Fel igen.

En del vill pussas. Fast man pussas ju inte på riktigt utan smackar liksom ut i luften vilket också kan kännas rätt märkligt. Och svårt. Jag tyckte det var jättesvårt ända tills jag för flera år sedan träffade en kollega i Belgien. Där går en stor del av tiden åt att pussas i luften.
Hon berättade i vilket fall som helst hemligheten med kindpussandet. Man ska pussa i luften vid den högra kinden på den man hälsar, sett från mitt håll. Personer man inte känner får en kindpuss medan goda vänner, släktingar och personer som står en mer nära får en puss vid båda kinderna.

Fast höger först då, vilket var viktigt för mig att komma ihåg eftersom jag tidigare, vid de få tillfällen det hände, var rädd att krocka med någons näsa.

Ännu ett nytt fenomen här i Sverige är höger- och vänsterkramandet. Man gör likadant som när man pussas fast man kramas istället. Först till höger och sen till vänster.
Jaha? Vem var det som kom på det då? Och varför?

Och vad gör man om man inte vill kramas eller pussas med kreti och pleti? Har man ett socialt handikapp då? Jag vet många som springer och gömmer sig. De vill INTE hålla på och tramsa. De tycker att det är för nära, jobbigt. Det har jag respekt för. Speciellt då all denna kroppskontakt med hela världen tenderar att bli relativt rörig.

Jag skulle vilja ha lite tydligare osynliga regler för detta ganska snart. Annars riskerar vi kanske alla att hamna i ett puss- och kramträsk som vi aldrig tar oss ur.

Och i dessa förkylningstider hade det kanske till och med räckt att bara säga ”Hej!”

av Madeleine Lewander/1 Kommentar

Dags att kliva ur garderoben, farmor!

Allmänt, Fritid • 2012-09-29

Vad gör man köttbullar av? Foto: Madeleine Lewander

Emellanåt ödslar jag min tid på att irritera mig på Bamse. Ja, det är ju inte så att jag ständigt går omkring och är arg på honom men med en sexåring i familjen är det svårt att komma undan.

Det är inget fel på nallen i sig, han är snäll och stark när han käkat dunderhonung och han är nuförtiden rejält pimpad för att passa in i dagens moderna samhälle. Fru och barn har han och vargen är snäll och gosig. När jag var liten var vargen inte snäll. Han var den som hittade på rackartyg. Idag är han lite chict mesig så där. Jag menar, det är ju ändå 2012, hur hade det sett ut om vargen varit buse? Det ligger inte i tiden.

Det är istället sorkarna som får på nöten. Krösus sork, den rika elakingen som är ond och bara ställer till förtret. Att Krösus blir snäll om ett antal år är dock mindre troligt, han är ju bara en sork. Sorkar behöver knappast moderniseras. Men man vet ju aldrig. Om några år är det kanske inne att krama på sorkar också.

Fast vargen som blivit snäll och sorkmobbningen är inte det jag bryr mig mest om. Visst är det också enerverande med förlöjligandet och totalkasserandet av jägare som gullebjörnen ägnar sig åt. Men inte heller det är det värsta.

Av vad tillverkar man köttbullar? Foto: Madeleine Lewander

Jag irriterar mig på inkonsekvensen. Bamse knyter ihop gevär för elaka och oerhört korkade jägare. Sen drar han och Lille Skutt hem till farmor och käkar, ja, vad tror ni, linser och kikärter? Nej, köttbullar. Tanten lagar köttbullar så fort hon kommer åt. Köttbullar, köttbullar, köttbullar. Det är dessa förbannade köttbullar som retar mig.

Varifrån tror denna lilla blåögda nalle att köttbullarna kommer? Lille Skutts morotsland?

Det mest troliga är att farmor köper färsen i en affär. Det kan också vara så att hon föder upp biffkor i hemlighet och har ett eget litet hemslakteri. Njaae…

Det är på tiden att farmor outar det här och talar om för sitt barnbarn att det är lika okej, ja egentligen mer okej, att vara jägare som att köpa sin köttfärs på Konsum. Dags att kliva ur garderoben farmor! Bamse och våra barn behöver få veta sanningen.

av Madeleine Lewander/7 Kommentarer

Nu lagar vi cowboykäk!

Allmänt, Fritid • 2011-09-03

Det är mycket svårmod, hårda ord och tragiska öden här på bloggen nu. Jag tänkte vi skulle ändra lite på det. Jag har nämligen briljerat i köket, igen…

Imorgon bär det av på älgjakt i Jämtland några veckor och har man som jag en smula envisa hundar så kan det hända att man behöver lite käk med sig i fickan. Eller i bilen, lyssnandes på Karlvagnen på någon vändplan i periferin i väntan på en hund. Det är då man ska ha Lignés töörkötte. Så jag ger er nu det optimala recpetet. Daniel har börjat matblogga…

Egentligen så är det här en variant på den amerikanska specialiteten ”Beef Jerky”. Jag har dock modifierat den rätt ordentligt efter eget tycke. Först behöver man kött. Det går att använda nästan vilket kött som helst men som vanligt gäller; bättre kött – bättre resultat. Jag har provat rådjursfilé och andra finfina bitar och det blir verkligen bra. Men, det blir nästan lika bra av andra lite sämre bitar och jag brukar köra på saltrullar, ytterlår och bogar. Man plockar ut köttet ur frysen och tinar det några minuter i mikron. Därefter skär man tunna skivor som är lagom stora, typ tändsticksaskstora brukar bli godast. Skär ungefär som när du skär skav, bitarna blir bäst om de är cirka 2 mm tjocka.

När du skurit klart är det dags för marinaden. Jag har fastnat för två olika. Den ena är lite mer kontinentalt klassisk och den andra lite mer amerikansk. Det är den senare du ska prova om du är hård i magen.

Marinad 1:

1/2 gul lök

2 klyftor vitlök

1/3 flaska grillolja som du gillar. Kör på Caj P´s Sweet chili eller vitlök om du är osäker.

En skvätt Soja och en lika stor skvätt rödvin.

Salt och peppar.

Marinad 2:

1/4 flaska HP Sauce (det ska egentligen vara Worchestire sås men den är dyr och finns inte på macken i grannbyn)

1 msk Soja

Lika mycket olja som HP Sauce

En skvätt Tabasco

En lika redig skvätt rödvin

Lite salt, peppar och en dutt wisky

Nu lägger man helt enkelt köttet i marinaden en sisådär 12 timmar. Det viktiga är att du tittar till det hela och rör runt lite. Låt inte köttbitarna fastna mot varandra så att de inte ”kommer åt” marinaden. När det marinerat klart ska det ut på plåtar eller galler.

Det blir godast när man torkar det på galler men det tar också mycket plats och man måste ha plåt under gallret för droppande marinad. Jag brukar därför köra med några plåtar med bakplåtspapper i botten. Det blir nästan lika bra. Ugnen kör jag på ungefär 75 grader och det brukar bli bra om det får stå över natten. Har ni varmluftsugn så är det bara att köra igång men har ni en gammal hederlig ugn så måste ni sätta en liten sticka i öppningen så att luften tar sig ut.

När ni sedan är klara så ska bitarna vara lite lagom sega och halvmjuka. Inte spröda och torra som chips. De håller sig i någon månad och jag brukar ha dem i en gammal snusdosa i fickan för svåra stunder. De piggar alltid upp. Om ni ska bjuda på dem i jaktstugan så tänk på att det är väldigt lätt att överdosera och man kan bli lite … annorlunda … i magen om man äter mycket. Som alla matbloggare måste jag givetvis också rekommendera vad ni ska dricka till. Det blir jägaröl. Inte bara för namnet utan också för att det är nästan onödigt gott.

av Daniel Ligné/2 Kommentarer

Sommarföljetongen ”Fästingprofessorn”

Allmänt, Fritid • 2011-08-12

Han dök upp i år igen. Thomas Jaenson, Professor i systematisk biologi och Sveriges ende fästingforskare. Han brukar dyka upp i juli när nyhetstorkan är som värst och förslaget är detsamma varje sommar: ”skjut bort rådjuren så slipper vi fästingarna”. Man får erkänna att Professor Jaenson hittat ett vinnande koncept för att synas och ragga forskningsmedel, han får massor av mediautrymme varje sommar. I år kryddade han dessutom upp sitt gamla budskap med att vi borde utrota rådjuren på Gotland. Kul.

Tack och lov har alla myndigheter och andra som kommenterat förslaget även i år sågat det totalt. Det är lika korkat som ogenomförbart och Professorn briljerar inte direkt med sina biologiska kunskaper, sin titel till trots. För det första skulle man nog gärna se bevis för att fästingarna är så tätt kopplade till rådjuren. Mig veterligen har endast en större utredning gjorts i Sverige, av Socialstyrelsen i slutet av 90-talet. Den kom fram till att smågnagare var de stora bovarna. För det andra kanske man skulle lyfta blicken och tänka ett steg till? Vad ska lodjuren äta i Fästingprofessorns drömframtid? De begränsar redan idag rådjursstammen i hela mellansverige. Här borde kanske Rovdjursföreningen slå näven i bordet? För det tredje finns det ett spännande stalinistiskt tänkande över Professorns förslag. Rådjursjakten i Sverige värderades för några år sedan till 650 miljoner årligen. Vem ska kompensera markägarna för de dryga 400 miljoner som försvinner varje år om vi ska minska rådjursstammen med 2 /3? För det fjärde har rådjursstammen redan minskat ordentligt från 90-talets mycket höga nivåer. För det femte… Nej, jag ska inte fortsätta rada upp argument emot Jaensons årligen återkommande förslag, jag ska istället tipsa om en mycket underhållande ledarskribent ute på Gotland som heter Anna Ardin som anammat Fästingprofessorns tänkande.

Nu vet inte jag vilken partifärg Gotlands tidningar har men Annas åsikt att ”alla ska få jaga fritt på allas marker” får mig osökt att gissa på obunden extremkommunistisk? Vidare briljerar Anna med åsikten att vi ska jaga fritt under hela året eftersom fredningen enbart är till för att inte rådjuren ska minska. Hört talas om etik Anna?

Det roligaste av allt är dock när såväl Professorn som Ledarskribenten hävdar att rådjuren inte är naturliga på Gotland. Det är alltid lika kul när folk bestämmer vad som är naturligt. Kanske Anna och Thomas ska ägna helgen åt att fundera på om fåren på Gotland är naturliga? Är våra hundar och katter naturliga? Är turister naturliga? Gud vet om Fästingprofessorer och Ledarskribenter är naturliga…

av Daniel Ligné/18 Kommentarer

Vi och dem, eller alla tillsammans?

Allmänt, Fritid • 2011-07-04

Har lyckats ha några dagars semester och drog norrut på fiskeroadtrip med kidsen. Sverige är verkligen ett fantastiskt fiskeland. För inga pengar alls kan du få uppleva fiske av världsklass och det är inte direkt någon trängsel där ute heller. Dessutom är det semester när den är som bäst. Det var nog ingen slump att Strindberg målade ett flöte ovanför sängen när han hade svårt att sova. Rogivande är bara förnamnet. Som bonus får man, om man tar med sig barn, också se den där fiskelusten tändas i deras ögon. Samma grundläggande iver och lust som när drevet närmar sig eller man ser älgen komma i pass. Fiske och jakt är i grunden samma sak. Överlistande och skörd, av klimatsmart mat.

Klimatsmart mat från insjö…

När man fiskar tänker man väldigt mycket och bra. Om det inte nappar för bra och man måste sätta på mask åt ungarna stup i ett. Jag tänkte på likheterna mellan fiske och jakt, men hur stor skillnad det är på hur allmänheten, ”aktivisterna” och media hanterar dem. Vi vet att fiskarna lider precis lika mycket som andra djur. Att fiska med trål, nät eller andra yrkesmässiga redskap är dessutom säkert ännu värre, för fisken, än att fastna på en krok i några sekunder. Ändå är det förvånansvärt få som ifrågasätter fisket. Tolka mig nu inte som att vi borde ifrågasätta fisket. Jag kan försvara fiske alla dagar i veckan, precis som jag kan försvara jakt, men något gör att betydligt fler har problem med jakt än med fiske.

Jag tror det beror i hög utsträckning på hur ”nära” verksamheten man är. Känner man någon som sysslar med jakt, eller kanske till och med varit med på jakt själv, så vet man att det är vanliga människor som vet vad de sysslar med och värnar om det vilda som jagar. Nästan alla svenskar känner en fiskare och nästan lika många har nog metat själv. Man ifrågasätter inte det man har kunskap om, och erfarenhet av, om man vet att det går schysst till. Kan man dessutom se nyttan med det hela, t ex äta fisk eller viltkött, tror jag att man har ännu lättare att förstå och acceptera.

Jag tror det här är något som alla vi som sysslar med ”traditionella” landsbygdsaktiviteter måste börja tänka på. Som en följd av urbaniseringen kommer ifrågasättandet av jakt, skogsbruk, jordbruk och så småningom även fiske som ett gammeldags brev på posten. Vi måste då vara väldigt öppna och noga med att ta med och visa den oförstående vad vi sysslar med. Fastnar vi i ”vi och dem” – tänket är vi körda. Får man se hur vildsvinet skjuts och sedan blir till en kotlett på grillen eller hur det avverkade trädet ersätts med nya plantor eller hur mjölken i mjölkpaketet kommer till frukostbordet så kommer man också i hög grad acceptera dessa verksamheter.

Det är därför viktigt att vi alla jobbar med att öppet visa vad vi gör och försöker att få med nybörjare, stadsbor, invandrare eller andra grupper som är underrepresenterade ute i skogen på äventyr. Det är dessa människor som ska styra vårt land i framtiden och har de varit med just dig på jakt eller fiske kommer de att förstå och acceptera. Tänk på det och ta med en unge eller två på fiske i sommar och jakt i höst. Det kan vara en investering för allas vår framtid som jägare och naturbrukare. Skitfiske på er!

Klimatsmart mat från havet…

av Daniel Ligné/7 Kommentarer

Hur gör vi med masken?

Allmänt, Fritid • 2011-06-15

Idag presenteras Socialstyrelsens och Jordbruksverkets utredning om Dvärgbandmasken och hur vi ska hantera den i framtiden. Av någon anledning går telefonen het här och alla morgonsoffor, radiostationer och tidningar vill veta mer och intervjua. Men, varför ringer man till Jägareförbundet och frågar om en mask?

Svaret är nog ganska enkelt, dels vet vi mycket om djur och natur och dels så är vi extra intresserade av dvärgbandmask. Men, varför är då jägarna intresserade av mask, den går vare sig att jaga eller äta? Jo, det finns i grova drag tre ”riskgrupper” som löper större risk än andra att smittas; landsbygdsboende, folk som rör sig mycket, eller jobbar, ute i naturen och hundägare. En ganska typisk jägare och medlem i Jägareförbundet med andra ord.

Så, är det bara att lägga sig ned och dö nu då? Nej. Studier visar att bara 1 av 100 som får i sig maskens ägg sedan utvecklar sjukdom. Medelåldern på insjuknade är 54 år och det är mycket mycket ovanligt att barn smittas. Framöver kommer harpest, TBE, salmonella, EHEC och campylobacter fortfarande vara betydligt vanligare sjukdomar. Det som gör Dvärgbandmasken så kuslig är att kunskapsläget är mycket oklart och motstridigt, sjukdomen blir allt vanligare nere på kontinenten, den är mycket svårbehandlad och vi vet inte hur vår nordiska livsstil med ett blomstrande friluftsliv, snusning och hundar i sängen påverkar situationen. Vi vet fortfarande faktiskt inte exakt hur en enda insjuknad smittats eftersom inkubationstiden ofta är mer än 10 år. Det är lite jobbigt och osäkerhet föder i sin tur rädsla, som kanske inte alltid är rationell, men måste tas på största allvar.

Så vad föreslår då utredningen? Jo, först och främst finns inga möjligheter att fortsätta med avmaskningskrav för hundar som förs in i landet. Det är nog en riktig bedömning, oavsett vad man tycker om den. Vill man förändra detta så är det EUs regelverk som måste förändras och det kan bara politikerna göra. Vidare bedömmer man det som omöjligt att utrota masken. Också det är nog en riktig bedömning. Räknar man baklänges på hur många rävar vi samlat in och testat samt hur många som finns så har vi minst 200 ytterligare smittade rävar där ute och vi vet dessutom inte var de finns… Det man föreslår är istället en kraftigt utökad övervakning, kunskapsuppbyggnad, en handlingsplan för hur masken ska bekämpas om den kommer till mer tätbebyggda trakter och bättre koll på rävarna. Sammantaget ganska rationella och kloka förslag.

Nu är det dags för politikerna att kliva in på arenan. De har en utredning med förslag och nu är det dags att visa handlingskraft och lätta på lädret. Det är alltid billigast att förhindra smittor eller oönskade arter att etablera sig i landet vid gränserna. Men, när de väl finns här så är det mycket billigare att aktivt bekämpa, kontrollera och sakta ned spridningen än att ge upp. Vi får hoppas att Herrar Erlandsson och Borg inser detta.

Sist men inte minst kanske vi kan lära oss något av vårens ”maskcirkus”? Jägarna och SVA har samlat rävar och letat efter denna smitta i 11 år. Då tog jag, och många med mig, för givet att vi hade steg 2, eller plan B, färdig att sätta i drift när vi fann den första masken. Så var det inte. Man fick på gammalt hederligt svenskt manér tillsätta en utredning med nästan 10 olika verk och myndigheter inblandade. Så kan vi inte ha det. Med mer och mer öppna gränser, en klimatförändring och människor som rör sig allt flitigare över vår jord kommer dylika oknytt bara att bli vanligare och vanligare. Mårdhundar, tvättbjörnar, diverse maskar och annat kommer att dyka upp i en allt snabbare takt. Då måste Sverige ha en organisation och beredskap att hantera smittor eller oknytt. Det tål att tänkas på. Jägarna står nog till tjänst och det är ingen dålig resurs. Vi är de som kan mest om vår natur, märker förändringar snabbast och vi finns i varenda buske samt är billiga i drift och kan faktiskt påverka såväl rävar som mårdhundar och maskar med bössans hjälp.

av Daniel Ligné/3 Kommentarer