Jag fick en fråga om det är moraliskt rätt att jaga. Jag har funderat en del på det. Det finns egentligen tusen svar och det är lätt att drunkna i någon typ av moralträsk.
Diskussionen om moral måste självklart handla om jakten som företeelse. Själva fenomenet jakt, att döda ett vilt djur.
Alltså exempelvis inte i förhållande till hur många bilar som kör på vilda djur och inte heller hur många jakttorn som sågas sönder av korkskallar.
Jakt finns i oss alla och det är tack vare den vi människor existerar över huvud taget. De senaste årens motstånd mot jakten som sådan måste ses som en evolutionär avart, en millisekunds stolpskott i mänsklighetens historia.
Jakt är som företeelse alltid rätt. Den kan inte bli fel för att en pytteliten klick människor plötsligt bestämt sig för att den är det. Foto: Privat
Bland jägarfolken, det vill säga innan människor började använda mark för odling och hållning av tamdjur förekom ingen motsättning eller konflikt i jakten, vilket historien också visar.
Att människan för sin överlevnad senare tagit marker i anspråk för odling och överlevnad vilket då medförde konflikt mellan människor och människor och djur är en annan diskussion och påverkar över huvud taget inte företeelsen jakt.
Jakt kan inte bli fel för att en pytteliten klick människor plötsligt bestämmer sig för att den är det. Vi lever tack vare jakten. Det kan vi aldrig ändra på.
- Jakt är motsatsen till många av de nya ytliga och gravt polariserade moderna ”levnadssätt” som sveper med sig människor som tappat greppet om sin egen roll i naturen. Människor som glömt men som vilset försöker hitta något att tro på.
- Jakt är en representant för stabilitet och genuinitet. Den är en grundläggande del i sättet att se på världen. Den visar vem och vad jag är och ger en bild av var jag står i allt detta kaos många lever i idag. Jakten och storheten som den delvis representerar, är en del av något vi alltid kan falla tillbaka på. Något som alltid funnits där och inger oss respekt. Jakten som visat sig fungera i tusentals år, fått mänskligheten att överleva och som för jägaren stillar dagens själsliga oro. En insikt i den lilla människans del och ansvar i någonting mycket större.
- Jakt är lugn, kärlek till naturen och möjlighet att se naturen som den verkligen är, oförskönad, men samtidigt en förtröstan av att få vara där, att få andas på riktigt och att respektera. Och så jag, människan, som en naturlig del i all detta.
- Jakt är djur som lever i frihet och dör. Idag innebär det i Sverige generellt en snabb och smärtfri död. Dagens jägare har således höjt etiken åtskilliga snäpp. Det handlar idag om djur som ger oss världens finaste kött utan stress och antibiotika.
Människan överlever inte utan de vitaminer, framför allt B12, järn och andra näringsämnen som enbart återfinns i animalier. Där kan man också sätta köttet i perspektivet naturligt för överlevnad, där ”för överlevnad”, är ett viktigt tillägg. I naturen måste vi människor äta animalier för att överleva.
Där vinner viltköttet med respekt, hållbarhet, ödmjukhet inför naturen moralpriset utan konkurrens i jämförelse med ett vinstkrävande syntetiskt laboratorie-processat kosttillskottsalternativ. - Jakt är ett sätt att ge mig legitimitet på jorden under min korta tid här. Rätten att få finnas till eftersom jag är en del av naturen. Jag är en stolt människa och jägare, delaktig i kretsloppet.
Människan idag bombarderas allmänt med anklagelser om hur vi förstör, att vi står utanför allt. Att mänskligheten egentligen inte har rätt till något alls, inte ens vår egen existens. Många tyngs av skam.
Medan jakten istället fullt ut rättfärdigar människan som en del av naturen. Utan jakten hade vi inte ens funnits.
Jakten som företeelse är därför alltid rätt. Jakt kan inte bli fel för att en pytteliten klick människor plötsligt bestämmer sig för att den är det. Vi lever tack vare jakten. Det kan vi aldrig ändra på. Jakt kan däremot utföras på olika sätt. Men det är en helt annan diskussion.
Om du tror att naturen är en ”skyddad hemvist” för vilda djur har du fel. Så funkar inte naturen. Vi människor är dessutom en del av den, det går liksom inte att utesluta oss. Inte heller har du den ringaste aning om vad som rör sig i huvudet på oss som jagar, vilket du underligt nog påstår. Det är klart att vi tycker om att jaga, annars hade vi inte gjort det. Jaktlusten är något vi bär med oss i vårt DNA på samma sätt som exempelvis våra jakthundar. Jag är istället fascinerad över hur en liten klick människor under en knappt mätbar tid i mänsklighetens historia lyckats förtränga allt detta.
Jag menar inte att se ned på jakt, jag har inga personliga problem med varesig jakten eller jägarna, men det är svårt att inte ifrågasätta påståendet att jakt är ”genuinitet”, ”för överlevnad”, ”kärlek till naturen”, ”något att respektera”, något som ger en ”legitimitet på jorden” o.s.v. i ljuset av det faktum att jakten är, till strikt majoritet, ett oförblommat dödande av fullkomligt försvarslösa/chanslösa djur, på den plats som borde få lov att vara djurrikets sista skyddade hemvist – naturen.
Det låter aningen klantigt och motsägelsefullt. Antagligen är ett sådant förskönande heller inte till jägarnas fördel vis-à-vis den publika debatten kring skjutvapen och hur ”vanligt folk” förhåller sig kring jägarnas innehav av skjutvapen. Befolkningen i helhet kommer kanske i något framtida skede få ha sitt att säga till om i den pågående frågan om tillstånd till eller förbud för skjutvapen, oavsett faktumet att det är varken jägarna eller deras skjutvapen som är ute och skjuter i förorterna, och varmt diktande och rosande som denna artikeln framstår nog för de flesta i befolkningen som oärligt då det finns en ytterst tydlig åsikt hos gemene man: jägare skjuter inte djur för maten eller för att få uppleva sina förfäders rötter i naturen, utan för att de är roade av det och njuter av den känsla av styrka och kraft som det inger.