Vet jaktsabotörerna vilka de terroriserar?

, •

Häromdagen släppte en liten förening med några djurrättsterrorister ett redigerat filmklipp som visade hur ett antal jägare ute på jakt provocerades in absurdum av ett gäng korkskallar.

Ena dagen jägare, nästa dag brandman, veterinär eller läkare. Även jaktsabotörer behöver deras hjälp ibland. Hur känns det? Foto montage: Sten Christoffersson/Mostphotos

Jag tänker inte nämna djurrättsterroristernas organisation vid namn eller lägga någon länk till skiten för det är precis vad de vill.
Däremot skulle jag vilja påminna varje jaktsabotör om vad det är för människor de hotar, knuffar, spottar i ansiktet, kallar horunge, mördare eller ännu värre.

Men i sin sorg över sitt sjuka djur borde till och med en korkad jaktsabotör skämmas när denne inser att veterinären som räddar det egna djuret idag är jägaren som han kallade rövhål igår.

En djurrättsterrorist borde tänka på att jägarna som attackeras faktiskt kan vara:

  1. Lärare till hans eller hennes barn.
    Mina barn har haft åtminstone tre lärare som alla är genuint jaktintresserade med jakthundar och som jagar så mycket de kan.
  2. Veterinär till hans eller hennes djur
    Jag har själv tre jagande vänner som är veterinärer och vet om många fler. En veterinär hade självklart behandlat djuret ändå. Men i sin sorg över sitt sjuka djur borde till och med en korkad jaktsabotör skämmas när denne inser att veterinären som räddar det egna djuret idag är jägaren som han kallade rövhål igår.
  3. Läkaren som räddar djurrättsterroristens, dennes nära väns eller släktings liv.
    Jag är god vän med en jagande läkare och har även fler jägarbekanta som är läkare.
  4. Brandmannen som räddar jaktsabotörens hus från att brinna ner.
    Jag har en jagande brandman nästgårds. En duktig eftersöksjägare
  5. Polisen som hjälper jaktsabotören när denne drabbas av brott.
    Många poliser jagar. En var uppfödare till en av mina hundar.
  6. Bankmannen/kvinnan som hjälper djurrättsterroristen med ekonomin och jobbar på banken som beviljar dennes bostadslån.
    Jag känner personligen en kvinnlig sådan som jagar och dessutom är en mycket duktig hagelskytt.
  7. Barnmorskan som förlöser jaktsabotörens barn.
  8. Eftersöksjägaren som avlutar lidandet för älgen vars ena framben jaktsabotören olyckligtvis körde av med sin bil.

Kul att ha spottat dem i ansiktet dagen innan, eller?

Poängen är att vem som helst kan vara jägare. Vi är massor av människor som jagar, kvinnor och män och vi finns överallt i alla yrkesgrupper. Vi bor i städer och på landet, vi är unga och gamla. Vi gillar demokrati, är laglydiga och sköter oss i samhället.
Vi är flera hundratusen ansvarsfulla jägare som gör något som 89 procent av Sveriges befolkning accepterar, i demokratisk ordning.
Och vi är otroligt trötta på fascistiska djurrättsterrorister som i sin enfald tror att man med våld kan tvinga på andra sina enfaldiga åsikter.

Meditera lite över det om du kan, antidemokratiska djurrättsterrorist.

Här är några råd om du träffar jaktsabotörer

Fotnot: En sann vegan äger inga husdjur. Denna regel går många jaktsabotörer runt genom att ändå ha husdjur som är eller kallas övergivna. Poängen är att de, oavsett, äger husdjur som emellanåt behöver en veterinär. Vad de kallar sitt ägande är inte relevant.

av /1 Kommentar

Att önska livet ur jägarna – löser det vargfrågan?

, •

Slö propaganda kryddad med fördomar. På senaste tiden har det slagit mig att så argumenterar så många jaktmotståndare slentrianmässigt. Åtminstone på sociala medier. Deras sätt att kommunicera påminner om färdigtryckta etiketter som används som svar på precis allt vi säger. Orden trillar ut reflexmässigt. Det finns ingen logisk tanke bakom, bara färdiga klyschor.

Det finns människor som lever i en verklighet med rovdjur långt bortom ytliga vanföreställningar. Dessa människor har rätt att använda sina demokratiska möjligheter för att påverka sin egen situation utan att deras åsikter ska dränkas i en substanslös tyckarmassa. Foto: Madeleine Lewander

 

Dessa goda jakthatare är så fromma att hela universums stjärnor blinkar hänfört varje gång de skriker ”Karma” åt en jägare. Det är väldigt mycket godhet det.

Det här handlar naturligtvis bara om deras egen självbild. Min bild är att de är enfaldiga och ytliga och köper sin så kallade godhet på sina medmänniskors bekostnad.

Jägareförbundet har i dagarna gått ut med en intressant information om hur vargfrågan ser ut i dagsläget, förbundet har på ett enkelt och bra sätt förklarat turerna kring miniminivåer, Högsta förvaltningsdomstolar, Naturvårdsverket, riksdagen och EU.
Dessutom på ett korrekt och väl underbyggt sätt förklarat var förbundet står i rovdjurs- och kanske framför allt vargfrågan.

Är det vad vargdebatten handlar om? Jägarnas föräldrars släktskap och att vi borde lägga oss ner och dö?

Förbundet radar upp det ena, med bakgrundsfakta, väl underbyggda argumentet efter det andra. Där finns logik och verklighetsförankring. Exempelvis att också ta hänsyn till människors vardag i rovdjursområden, om balans i viltstammarna men även, ack så viktigt, balans mellan människa, natur och viltstammar.

Förbundet försöker väga in de människor som tvingas leva bland rovdjur i syfte att få fram ett bra beslut om hur många vargar vi ska ha för att det över huvud taget ska funka.
Vi funderar också på hur det ska bli med älgjakten, på dödade och skadade tamdjur, tamdjursägares oro och mycket mer.

Förbundet ger förslag på åtgärder och följer frågan under lupp för att informera och vara pålästa. De informerar, lyssnar och försöker föra sakliga diskussioner.

Och så presenteras detta på sociala medier. Informationen mottas positivt av de allra flesta, det ska ändå sägas.
Men kvaliteten på den negativa kritiken är bedrövlig, rent ut sagt korkad. Knappt någon går in på sakfrågorna.
Det som skrivs är ”Rädda alla vargar”,  ”Jävla inavlade människor, låt djuren leva” till ”Dö vidriga jägarpack”.

Jaha?

Det är svårt att försöka åstadkomma en konstruktiv diskussion utifrån detta.
Är det vad vargdebatten handlar om? Att jaktmotståndare svarar ”Rädda alla vargar” på allt och inte behöva tänka ett steg längre. Eller kontra med jägarnas föräldrars eventuella släktskap och att vi borde lägga oss ner och dö?
Vi jägare måste också förhålla oss till argumenten: ”Jag vill minska idioter i Sverige, kan vi skjuta ner den stammen också?” eller standardsvaret utan minsta eftertanke: ”Människor ska inte lägga sig i naturen”.
Vi ska alltså diskutera om vi ska skjuta idioter. Eller strunta i allt och alla, för naturen sköter sig själv.  Är det så vi kommer vidare?
Det verkar vara så den samlade jakthatareliten tycker att vi kommer framåt i rovdjursfrågan.

Saker kan diskuteras. Istället möts vi av ett ologiskt gapande som saknar grund i sakfrågorna och leder iväg till en verklighetsfrånvänd godhetskamp där glåporden haglar. När universums godaste godbitar talar då behövs uppenbarligen ingen logik.

Jag tycker att de bara rakt ut kan säga att de skiter i alla våra argument, de tänker inte ens ta del av dem. Och ärligt talat tror jag inte att de har några logiska argument själva, det är bara ett mantra som upprepas utan närmare eftertanke. Man tror att man är snäll.

Huvuddelen av jakthatarna försöker inte ens fundera på att det finns medmänniskor där ute som faktiskt kan vara av en annan åsikt utan att vara djävulens påfund. Människor som lever i en verklighet med rovdjur långt bortom ytliga vanföreställningar. Dessa människor har rätt att använda sina demokratiska möjligheter för att påverka sin egen situation utan att deras åsikter ska dränkas i en substanslös tyckarmassa.

Helt uppenbart har de flesta jakthatare inte ens bemödat sig att läsa texten eller se de informativa filmklippen som Jägareförbundet gjort. Men det är inte för sent!
Du kan läsa allt här och se filmklippen!
Det som skrivs och sägs av Jägareförbundet där, står jag som medlem i Svenska Jägareförbundet stolt upp för. För det handlar om väl underbyggda och sakliga argument, väl förankrade i det som kallas verkligheten.

av

Visst är de djurrättsterrorister

, •

Efter ett tidigare blogginlägg om djurrättsterrorismens hot mot demokratin försökte flera personer, som för övrigt verkar tycka att djurrättsterrorism är helt okej, att gå till motangrepp. Nej, de försökte inte försvara sina handlingar utan angrep enbart inläggets innehåll.

Ifrågasätt inte mitt kön, min ålder eller min kärlek till jakten och mina hundar. Fundera över hur ett samhälle där alla våldför sig på den som inte tycker lika skulle se ut. Foto: Rikard Lewander

Ingen lyfte sakfrågan, alltså den sviktande demokratin. Meditera lite över det.
De flesta tycker att man får göra precis vad som helst i ”djurens namn”.
Någon undrar om ”en kvinna i hennes ålder verkligen har rätt att skriva på det här viset”. Ja, hur var det nu med åsiktsfriheten? Får kvinnor i min ålder säga vad vi tycker?
Det fullständigt stinker fördomar om ett sådant uttalande.
Vi har åsiktsfrihet i det här landet. Alla har rätt att framföra sin åsikt. Info till den som inte visste.  Och det går faktiskt att göra utan vare sig trakasserier, hot eller våld.
Andra ifrågasätter att jag tycker om mina hundar.
Ingen ger sig på pudelns kärna, det vill säga att djurrättsterrorism är ett direkt angrepp på vår demokrati, en gigantisk och farlig attack på hela vårt sätt att leva tillsammans i samhället.

Ingen ger sig på pudelns kärna, det vill säga att djurrättsterrorism är ett direkt angrepp på vår demokrati, en gigantisk och farlig attack på hela vårt sätt att leva tillsammans i samhället.

Lite roligt är det någonstans. Jag har fått samtal där uppringaren önskar polisanmäla mitt inlägg. Då blev det fel, då ringer man förstås inte till mig. Då ringer man polisen 11414.
Om nu dessa människor faktiskt visste att polisanmälningar görs hos polisen, vad var då skälet att ringa mig? Kanske hota bara lite grann?
I mitt tidigare inlägg nämner jag inga namn, inga saboterande organisationer, bara ett illavarslande förekommande fenomen.
Ändå ska jag tystas. Jag har fel åsikter.
Och i de här människornas sneda förvirring duger det då plötsligt att i sann demokratisk anda göra en polisanmälan. Men inte för att ett brott begåtts utan för en åsikt.
Önskar lycka och framgång med dessa anmälningar!
Hur dessa personer än vrider och vänder sig ställer de sig hela tiden långt bort från de demokratiska spelreglerna vilket i sig är oroande.

Ifrågasätt inte mitt kön, min ålder eller min kärlek till jakten och mina hundar. Fundera över hur ett samhälle där alla våldför sig på den som inte tycker lika skulle se ut.

Jag försöker därför hålla mig till just det som är viktigt i den här texten. Sakfrågan. Ifrågasätt inte mitt kön, min ålder eller min kärlek till jakten och mina hundar. Fundera över hur ett samhälle där alla våldför sig på den som inte tycker lika skulle se ut.
För även vi som sätter de demokratiska spelreglerna högst vill ge tillbaka. Tro inget annat. Mörka känslor bubblar i många. Den dag droppen som får bägaren att rinna över faller, faller också en stor del av den trygga samhällsgrund vi idag vilar på. Som ett korthus.
Att vissa människor tar sig rätten att göra sin egen åsikt till den enda rätta och inbillar sig att de har någon slags gudomlig rätt att med fysiskt eller psykiskt våld påtvinga sina medmänniskor denna kan aldrig bli annat än fel.
I ett demokratiskt samhälle som man önskar ska fungera kan ingen påtvinga medborgarna sin egen åsikt med fysiskt eller psykiskt våld. Det funkar vare sig i djurens, guds, kompisens, jultomtens eller mormors namn.
För vilka signaler ger djurrättsterroristernas beteende om de lyckas? Just denna fråga lyfter nu kristdemokraten Kjell-Arne Ottosson i riksdagen.
Han menar att om aktionerna inte stoppas ”innebär detta att en gräns har passerats och vägen ligger öppen för att med olika former av hotfullt agerande hindra fler typer av fullt lagliga intressen och verksamheter.”
I GP:s viktiga granskning om djurrättsterrorismen säger terrorexperten Magnus Ranstorp att ”det är ett oroande tecken när man börjar rättfärdiga våld mot individer.”

Djurrättsterroristernas handlingar kan inte uttryckas på annat sätt än just terrorism, även om det finns grader i helvetet.

av /1 Kommentar

Då duger jägarna

•

Det är makabert. Jag vill egentligen bara stänga av och gå vidare, jag fixar inte de här människorna som passerar alla rimlighetens gränser i sina sjuka fixeringar. Det tar emot att skriva. Men för en vådaskjuten jägares och andra drabbades skull måste det lyftas.

Jägarna finns överallt. Även djurrättsterrorister behöver dem. Jag känner själv flera veterinärer som jagar.  Då duger jägarna. Foto: Mostphotos

Förra året vådasköts en jägare av en annan jägare. Den då 70-årige jägaren som avlossade skottet sköt enligt uppgift på mycket långt håll. Många fel gjordes. Skottet gick in genom den andre jägarens ljumske. Han var så nära döden man kan komma. Idag har han hämtat sig något så när och går nu ut och berättar sin historia för att något liknande inte ska hända igen, för att hjälpa andra och förebygga. Ett tufft och modigt beslut för att skapa diskussion kring frågor vi alla behöver diskutera.

En djurrättsterrorist-sida på Facebook delar länken till artikeln som berättar jägarens historia. Redan statusen toppar med en stor flinande smiley. Det är uppenbart att det inte är frågan om att lyfta en diskussion om hur man ska komma till rätta med ett problem eller någon slags respekt för den skadade. Tvärtom.

Det hela går ut på att håna den skadade jägaren. Mänsklig värdighet är som bortblåst och de vidriga kommentarerna försvaras återkommande med att jägare skjuter djur.
Man ser att många av dem som hånar själva äger katter och hundar som de självklart fodrar med kött. Allt annat är ju djurplågeri. Då duger kött.

Och i deras egen vardag duger jägarna. Ibland går det bra att använda oss.

Jag är själv rädd för känslan som envetet pockar på att blossa upp i bröstet. Det svarta, mot människor som behandlar sina medmänniskor så här. Som öppet hånar och gapskrattar åt och önskar andra människors lidande. Men jag håller tillbaka. För mycket svart blir till slut ren ondska.
Varför förstår de inte att det är vanliga människor i deras eget vardagsliv, runt omkring dem som de önskar vedervärdigt lidande och död?

Varför ser de inte sin egen galenskap?

Och i deras egen vardag duger jägarna. Ibland går det bra att använda oss.

För jägarna finns överallt. Vi är vanliga vardagsmänniskor. Jag kan själv direkt räkna upp minst fyra jägare som är veterinärer, jag känner två läkare som jagar. Jägarna finns överallt. Ingen kommer undan oss i vardagen.
Det finns många jägare som alla dessa djurrättsterrorister är beroende av i vardagen. Jag känner personligen en ambulanssjuksköterska, en präst, poliser och en brandman. Alla jagar.
När någon, även djurrättsterrorister, behöver hjälp kommer dessa personer, som även är jägare, till undsättning.
Det finns hemtjänstpersonal, förskolelärare och vanliga lärare som är jägare. Bagare, butikspersonal, artister, människor i allas vår närhet som jagar.
Det finns så många människor som alla djurrättsterrorister är fullständigt beroende av. Och vem som helst kan vara jägare.
Djurrättsterrorister vill alltså att alla dessa ska plågas ihjäl, de vill hånflina åt deras lidande? Men vi duger bra när det passar dem själva.

Och hur kan de i sin enfald vara så otroligt dumma så att de tror att de når fram i sin så kallade retorik genom att hylla andra människors lidande? Ofattbart.

Ett litet axplock från kommentarerna på djurrättsterroristsidan. Värre exempel finns.

av

Vad djurrättsterroristerna missar helt

, •

Efter GP:s utmärkta granskning av djurrättsterroristerna jobbar de senare nu desperat i sociala medier för att försöka frisera bilden av sig själva och rättfärdiga trakasserierna de utför.
Det hjälper naturligtvis föga och ju mer de håller på desto mer obehagligt uppenbar blir deras okunskap om hur jakt, jordbruk och människan i naturen fungerar. Varifrån tror de att deras mat kommer?

Hur kan de missa att kärleken till jakthunden är oslagbar? Foto: Madeleine Lewander

Hur kan de missa:
Att det är bönder och jägare som ser till att de får mat. Att det är bönderna som sår och skördar och att det är jägarna som försöker hålla vildsvin och annat klövvilt i balans och borta från åkrarna. En jaktkompis berättade precis nyligen att han tillbringade 17(!) kvällar och nätter av sin semester i juli förra året i en markägares grödor för att hålla vildsvinen borta.
För att extrema djurrättsaktivister ska få mat på bordet.
Som tack utsätts jägare och bönder istället för hot, trakasserier och våld.

Hur kan de missa:
Att betande djur i naturbetesmarker är helt avgörande för att hålla stora delar av vårt landskap öppet. Massor av växter, insekter, fjärilar, vilda bin och fåglar är beroende av naturbetesmarkerna och lever där i ett samspel med varandra.

Hur kan de missa:
Att drömmen om den process som krävs för att med tvång få hela jordens befolkning att äta syntetisk vitamin B12, som enbart finns naturligt i animaliska produkter, inte är realistisk. Vi behöver äta kött men omfattningen kan naturligtvis diskuteras.

Hur kan de missa:
Att det är vi jägare som stödutfodrar svältande rådjur på senvintern och det är vi som försöker förbättra förutsättningarna för fältviltet att överleva. Svenska jägare viltvårdar för en halv miljard kronor per år, med pengar ur egen ficka. Det är vi jägare som strävar efter marker med växtlighet som gynnar alla viltarter.

Hur kan de missa:
Vilda djurs lidande? Att vi jägare hatar lidande. En hares långdragna dödsskrik när den blir tagen av ett rovdjur eller en rovfågel är inget som någon vill höra. Djur som svälter ihjäl önskar ingen jägare.
Jakt är inte lidande. Tvärtom. En jägares strävan är att ett djur som skjuts dör snabbt utan stress. Skadskjutningar förekommer tyvärr, det kan vi inte sticka under stol med, men är varje jägares mardröm.

Hur ska en veterinär bete sig mot ett aggressivt vildsvin som spåras två kilometer in i tät terräng och som stöts upp när man kommer för nära? Ska vi skicka fram universums snabbaste och modigaste veterinär då med avlivningssprutan i högsta hugg?

Hur kan de missa:
Att det är vi jägare som avslutar lidandet för det trafikskadade vilda djuret som släpar sig fram med krossade ben eller svårt skadat springer iväg. Varför tror de att jägarna varje år genomför över 60 000 eftersök på trafikskadat vilt? Självklart för att vi inte vill att djur ska lida.
Jakthatarna har efter saklig kritik plötsligt också ”nyanserat” sitt jägarhat och anser nu att vi vid varje eftersök ska ta med en veterinär som ska avsluta lidandet för det skadade djuret.
Hur i hela friden skulle det gå till?
Skadade djur lyckas ofta ta sig från platsen. Hur ska en veterinär bete sig mot ett aggressivt vildsvin som spåras två kilometer in i tät terräng och som stöts upp när man kommer för nära? Ska vi skicka fram universums snabbaste och modigaste veterinär då med avlivningssprutan i högsta hugg? Ska jägaren alltså låta bli att avliva med ett snabbt skott?
Och vem skulle betala veterinärernas utryckningar (och vård)? Idag betalar jägarna allt. Allt!
Vi gör det för det vilda och vi gör det för dig och vi gör det under dygnets alla timmar året runt.

Hur kan de missa:
Att vi jägare älskar våra hundar lite mer och låter dem göra det de är ämnade för och älskar allra mest,  jaga.
Jakten är hundens ultimata lycka, den sitter i dess gener. Du kan hitta på aktiviteter som påminner om jakt men det kan aldrig bli detsamma. Jakt är alltid jakt.
En jakthund måste leva på riktigt, du kan inte stänga in den i ett koppel och mellan fyra väggar ett helt liv. I min värld behöver en hund mer än så.
Vi jägare ger våra hundar ett optimalt liv. Det finns ett fåtal idioter även bland oss men alla kan vara säkra på att jägarna som grupp tar fullständigt avstånd från dessa individer.

Hur kan de missa:
Det vedervärdiga i att tvinga på andra människor sina egna åsikter med hjälp av hot, trakasserier och våld? Djurrättsextremismen för en fascistisk kultur. Människor kan inte leva så tillsammans. Det finns åtskilliga motbjudande exempel på detta.
I förlängningen, och än så länge i teorin tack och lov, tänk om alla tyckte så. Om vi kastade demokratin i papperskorgen.
Då vore det acceptabelt att ge tillbaka på exakt samma sätt, eller hur. Om en extremist tycker att det är okej att hota och skrämma skiten ur en sjuåring, då måste det förstås, i fascism-logikens namn, vara lika okej att ge tillbaka. För då existerar inte längre några regler mer än individens egna. Den egna åsikten är den enda gudomliga som ska tvingas på någon annan med vilka medel som helst.

Men många får idag betala ett alldeles för högt pris för att hålla demokratifanan högt. Man kan fråga sig hur länge de står ut.

Hur kan de missa:
Att om de som tycker annorlunda än djurrättsterroristerna hade börjat ge tillbaka på samma sätt hade hela vår samhällsstruktur svajat.
Samtidigt kan alla vara säkra på att många drabbade och deras närstående tänker precis just så. Att slå tillbaka! Eller bara gå i försvar mot dem som med våld och hot förstör hela ens eget, familjens och barnens liv. Så många mörka tankar som så enkelt frodas.
Det är också på grund av vårt rättstänk som djurrättsextremismen paradoxalt nog kan fortsätta att söndra. De kan glatt terrorisera vidare enbart beroende på sina offers känsla för demokrati och rättvisa. Idag slår knappt någon tillbaka.
Som att sno godis från ett barn, eller hur! Fint!

Men vi som gör rätt, vi förstår den oerhörda tyngden i demokratiordningen och försöker upprätthålla samhällets regler. Vi väntar på att vårt rättssystem ska funka fullt ut. Alternativet är total ondska. Men många får idag betala ett alldeles för högt pris för att hålla demokratifanan högt. Man kan fråga sig hur länge de står ut.
GP:s granskning har tack och lov fått många att reagera och några politiker har äntligen vaknat. Nu måste också något hända. Vi är ofantligt många laglydiga, demokrativärnande medborgare som väntar!

av /8 Kommentarer

Jägarnas mat är bättre än vegankost

, •

Vem som helst får vara vegan. Det är okej. Men även jaktsabotörer hyllar den veganska kosten. Skillnaden är att de också vill tvinga mig och alla andra att äta den. Visst, det finns mycket goa grejer i vegetabilisk kost. Men jag vill ha viltkött också. Tillsammans blir det en varierad kost som passar människan allra bäst. Jägarkäk.

En lyckad duvjakt kan resultera i en måltid bestående av det ultimata naturliga näringsinnehållet. Foto: Madeleine Lewander

Jag vill poängtera att veganer får äta vad de vill. Men jag är trött på dessa ideliga påhopp på oss jägare från jakthatare som höjer vegankosten till skyarna. För det stämmer inte. Och nu försvarar jag jägarmaten. Våra val när det gäller kost är utmärkta, våra kroppar mår bättre.

Jaktsabotörer är veganer som gjort egna värderingar till sin egen gudomliga sanning. De tycker att det är okej att med vilka medel som helst tvinga på ”orättfärdiga”, det vill säga människor med andra värderingar,  både sina åsikter och sina matvanor.

Värt att beakta är också att jakten är en demokratisk rättighet. Att sabotera eller försvåra utövningen av jakt är en totalitär handling som måste förkastas av alla som säger sig värna demokrati.

Men hur bra är vegankosten?  Hur tänker den som vill tvinga hela mänskligheten att knapra syntetiska kosttillskott? Något alla veganer måste göra för att överleva.

Jägare äter bättre kost än veganer tack vare vårt fina viltkött och vi tänker fortsätta med det.

Viltkött innehåller livsviktiga vitaminer och mineraler alldeles av sig själv som inte går att hitta i vegankost. Vissa livsmedel måste importeras för att en vegan ska få i sig tillräckliga mängder. Andra veganalternativ är svårare att ta upp för kroppen. Här är några exempel:

  1. Vitamin B12 – Vi dör utan detta vitamin. B12 finns bara i animalier. Under människans evolution har vi aldrig frivilligt varit vegetarianer eller veganer. Därför är vi beroende av att få i oss vitamin B12 som vi alltså bara får från animaliska källor. En vegan måste äta syntetiska tillskott av vitamin B12.
  2. Hemjärn – Det finns två typer av järn, hemjärn och icke-hemjärn. Hemjärn är det järn som kroppen enklast tar upp. Det återfinns enbart i animaliska produkter. Icke-hemjärn tas inte upp lika bra av kroppen.
    Vegetabiliska livsmedel innehåller enbart icke-hemjärn som inte tas upp lika effektivt. Upptaget av icke-hemjärn påverkas dessutom av andra ämnen som exempelvis finns i vissa örtteer, kaffe, vin och skaldelarna på korn.
  3. Zink – Upptaget av zink underlättas av animaliska proteiner.
  4. Selen – De livsmedel som innehåller mest selen är fisk, inälvsmat, mjölk, ost och ägg. I Sverige är jorden selenfattig och vegetabilier odlade i Sverige har därför låga halter. ​Veganer är ofta hänvisade till att köpa importerade produkter för att få i sig tillräckligt med selen om de inte vill ta kosttillskott.

Det finns fler viktiga näringsämnen, vitaminer och mineraler som vi via viltköttet får i oss utan att vi egentligen behöver tänka på det.

Veganerna får gärna fortsätta att manipulera sina kroppar med konstgjorda tillskott om det är det de vill. De får fortsätta att bortse från vad det artificiella intaget av mineraler och vitaminer kan innebära i förlängningen. Det är deras val och jag respekterar det. Jag tvingar ingen. I Sverige har vi rätten att välja själva och den ska vi vara rädd om.

Alla försök att tvinga på oss som jagar denna till vissa delar syntetiska livssyn är dock dömda att misslyckas.
Jägare äter en bättre sammansatt kost än veganer och vi tänker fortsätta med det. Vi använder massor av olika naturliga råvaror och får enkelt i oss alla de vitaminer och mineraler vi behöver, i rätt proportioner.
Och vi fortsätter att stolt stå upp för vår jakt så klart.

Recept på duva

Riktigt jägarkäk. Duva med citruspotatis och honung. Klicka på bilden så kommer du till receptet! Foto: Lena Runer

av /6 Kommentarer

De välter jakttorn istället för att hjälpa djuren

, •

Vi har extrem torka i Sverige. Grödor och foder till våra tamdjur torkar bort. Risken för svält är stor. Djur måste nödslaktas för att fodret ska räcka. Många drar sitt strå till stacken för att försöka hjälpa.
Men inte alla.

Ge jaktsabotörerna en lie istället. Då hade de räddat djur på riktigt. Foto: Mostphotos

 

Massor av människor i hela landet försöker att hjälpas åt i grupper på sociala medier, samordna transporter med foder, upplåta småängar och vallar, matbutiker skänker frukt och grönt.

Samtidigt som torkan gör att djuren just nu behöver stora hjälpinsatser kutar istället ett gäng djurrättsaktivister runt i skogarna och förstör jakttorn.

Under en presskonferens om torkan häromdagen, arrangerad av näringsdepartementet, vädjade ordföranden i Lantbrukarnas riksförbund (LRF) till konsumenterna, att enbart köpa svenskt kött framöver eftersom många fler djur än normalt måste slaktas för att fodret ska räcka till.
Många matbutiker har också slutat sälja utländskt kött.

Även de vilda djuren känner av torkan. Vi jägare sätter ut salt- och mineralstenar och försöker säkra vattentillförseln för de vilda djuren genom att exempelvis dämma i bäckar.

Alla kan också bidra genom att respektera eldnings- och vattningsförbud.
Var och en försöker hjälpa till på det sätt de kan.

Samtidigt som torkan gör att djuren just nu behöver stora hjälpinsatser kutar istället ett gäng djurrättsaktivister runt i skogarna och förstör jakttorn alternativt hånar vådaskjutna människor på sociala medier. För att ”hjälpa” djuren…
Värnade dessa antidemokrater över huvud taget om djur skulle de bry sig om dagens situation. De skulle veta att hotet mot den biologiska mångfalden ökar kraftigt utan öppna landskap skapade av betande tamdjur. Tamdjur som just nu riskerar ett oerhört lidande. Det finns inget annat realistiskt sätt, med betoning på realistiskt, att hålla landskapen öppna än just betande djur.

Utan de klimatsmarta betesdjuren faller de ekosystemtjänster som naturbetesmarkerna tillhandahåller.  Cirka 80 procent av insektsfaunan har försvunnit och nästan hälften av Sveriges rödlistade arter är knutna till jordbrukslandskapet och naturbetesmarkerna. Säkert ett femtiotal fågelarter i Sverige är rödlistade för att naturbetesmarker växer igen.
Men djurrättsaktivisterna välter istället jakttorn, hotar naturbrukare eller förstör något annat för någon. Och står med plakat där de skriver ”mördare” i webbteve. Vilka hjältar för djuren… verkligen… not.

Det bästa vore att sätta en lie i händerna på dem som nu lägger sin kraft på att göra kaffeved av jakttorn. Så att de kunde hjälpa till med slåttern på våra ängar i dagens krisläge.
Då hade de faktiskt räddat djur på riktigt.

av

Stå upp för jakten – mot idioterna!

, , , •

Emellanåt hör jag talas om jägare som vill gömma sig, inte tala om att de är jägare, inte på något sätt visa att de jagar, gömma namn och i stort sett hela sin existens.

Att vara jägare är en av de saker i livet jag är mest stolt över. Jag äter världens bästa kött från djur som levt hela sitt liv i frihet och dött utan stress och utan att vara fullproppade med antibiotika och annan skit.

Jag står upp för jakten alla dagar i veckan. Det borde alla göra. Foto: Rikard Lewander

 

Men vissa verkar inte våga stå för sin jakt. Bland annat såg jag rädda diskussioner när Jägareförbundet marknadsförde sin nummerplåtshållare i sociala medier.

Flera personer i tråden var övertygade om att om de skaffade en sådan skylt skulle det snart att krylla av vapentjuvar, jaktsabotörer och andra banditer som vandaliserar familj, bil, bostad och stjäl alla vapen.
Det är klart att något sådant kan hända. Fast tråden till den kopplingen är oerhört tunn.
All tillgänglig forskning i ämnet visar att skjutvapen med tidigare legalt ursprung i Sverige nästan aldrig används vid kriminell verksamhet.

Ska vi jägare skrämmas till tystnad av brottslingar och ett gäng idioter som med våld och trakasserier vill tvinga hela mänskligheten att knapra kemiskt tillverkade pillertillskott?

Jag står upp för jakten, i givakt om så krävs, alla dagar i veckan. Jakten är en av våra viktigaste grundbultar som gör att vi fortfarande lyckats stå med en fot kvar i verkligheten och inte har svepts med i dagens hårt polariserade glömska om hur vi människor fungerar i naturen.
Vi ska stå upp för jakten, stå upp för det vi gör. Jag har respekt för att någon är rädd, speciellt den som drabbas. Men om vi gömmer oss vinner de som vill tysta.

Veganer får äta vad de vill. Jag skiter högtidligen i vad de stoppar i sig. Men det är vi jägare som försöker skydda ”deras” gröda från viltskador. Det är vi som försöker hålla nere exempelvis vildsvinsstammen.
Det är vi som stödutfodrar svältande rådjur på senvintern och det är vi som försöker förbättra förutsättningarna för fältviltet att överleva med vår viltvård. Det är vi jägare som strävar efter marker med växtlighet som gynnar alla viltarter.
Det är vi jägare som avslutar lidandet för det trafikskadade vilda djuret som släpar sig fram med krossade ben.
Vi gör det för det vilda och vi gör det för dig och vi gör det under dygnets alla timmar året runt.
Vi älskar också våra hundar lite mer och låter dem göra det de är ämnade för, jaga.

Ska vi jägare skrämmas till tystnad av ett gäng brottslingar och idioter som med våld och trakasserier vill tvinga hela mänskligheten att knapra kemiskt tillverkade pillertillskott som i stort sett ingen köttätare behöver?
Och om någon nu drabbas av dessa brottslingar är det väl bättre att visa att vi är många, att vi finns och att vi stöttar.
Våga stå för det som är rätt. Stå upp för att du är jägare, för jakten och för demokratin.

av

Bli trolljägare du också!

, , , •

Trollen bor inte i skogen längre, de bor i medieplattformarna.  Och de kan vinkla information om vad jakt och allt annat är till oigenkännlighet. Är det ok?
Nej, men hur ska man orka, tänker i alla fall jag.

Foto: Privat

Facebook – som numer tillhör samhällets infrastruktur, kan äventyra vårt demokratiska system.  Säg till exempel att Facebook bestämmer sig för att jakt ska förbjudas och bara gynnar jaktfientliga aktörer. Vi vanliga jägare, som dessutom tillhör en folkrörelse där demokratin är grunden till hur vi arbetar, hur ska vi då kunna delta i det offentliga samtalet?  När folkrörelseengagemanget flyttar till Facebook – hur påverkar det spridningen av sanningsenlig information?

Ja, jag är faktiskt orolig för demokratin. Demokrati förpliktigar oss alla att delta, ifrågasätta, diskutera och engagera oss. Tar vi demokratin för given? Har vi slutat reagera när populister som spelar på känslor tar utrymme från en seriös debatt?

Du har säkert själv sett hur debatten blir både hätsk och onyanserad i sociala medier (eller snarare asociala medier). Förutom jaktsabotörer och extrema vargkramare hörs ganska vanliga människor som älskar naturen och inte tycker någonting ska dö – inte ens trafikskadade djur eller vargar som tar får och hundar. Känslor och fakta vispas ihop till en arg röra som ger fler klick än vad fakta gör. Fake news om svensk viltförvaltning drabbar såklart förtroendet för jägarkåren när det drar iväg.

Ska vi ens svara på idiotiska påhopp när vi vet att vi aldrig kommer kunna övertyga en fanatiker? Jo snälla – jag tycker vi ska svara. Vi kan inte blunda när hat och osanningar sprids oemotsagda.

2014 ledde Robert Aschberg tv-programmet Trolljägarna i TV3. Det var omdiskuterat – men syftet att jaga fatt på anonyma nättroll som gör livet till ett helvete för sina offer försökte visa att troll spricker i solen. Och det vi ska göra tillsammans, dra fram nättrollens argument i ljuset.

Du och jag kan hjälpas åt att motverka falsk nyhetsspridning inom jakten.  Visa att det finns en annan åsikt men med insikten att vi nog aldrig kan omvända riktiga extremister. Kanske kan vi leda in diskussionen till en respektfull konversation åtminstone. Och i en ton som inte eldar på brasan. Med det visar vi också andra läsare hur vi jägare tänker. Vi jägare sitter på ett skarpladdat vapen;  fakta och erfarenhet. Det behövs för att sprida förståelse och kunskap vidare.

Det finns många olika plattformar; Facebook, twitter, snapshat, youtube m fl som erbjuder plats för en saklig debatt men också för att lyssna och ta in andras perspektiv. Du som jagar, dela med dig av dina erfarenheter och bidra med din kunskap du också. Men ta tillfället i akt att också lyssna på dina läsare. Först då kan vi nå den samverkan vi önskar.

Nej, du behöver inte starta egen blogg, men åtminstone någon gång gå in och svara när du läser något heltokigt om jakt. Visa hur en vanlig jägare tänker. Rätta till fakta. Men var uppmärksam på hur du skriver och hur bilder kan uppfattas.

Jakttiden på troll är året runt.

av

Sluta dela jaktkritiska artiklar

, , •

Vill vi hjälpa jaktmotståndare att sätta sina frågor på agendan? Faksimil från Expressen.

 

Jag kan förstå att jägare reagerar starkt på en del dumheter som skrivs i debattartiklar (och även journalistiska artiklar). Jag kan förstå att man vill diskutera bristen på fakta och de felaktigheter som finns. Men alla är nog inte medvetna vad detta delande av jaktkritiska artiklar leder till.

Alla tidningar som har digitala kanaler är väldigt noga med att mäta hur olika artiklar slår igenom, hur mycket delningar de får etc. De kartlägger ämnen och skribenter. Främst eftersom det handlar om pengar.
De allra flesta tidningarna finansieras helt eller delvis via annonser. Och de digitala annonserna mäts idag med CPM (kostnad för 1000 visningar). En artikel med bra spridning genererar med andra ord intäkter till tidningen.
Vad händer när många jägare delar en kritisk debattartikel av Nisse Nissesson?
Jo, tidningen konstaterar snabbt att ämnet (jaktkritik) lockar många läsare och det genererar intäkter. Nisse Nissesson blir en skribent som drar trafik till tidningens sajt.
Nästa gång samma person vill ha in en jaktkritisk artikel så vet tidningen att artikeln förmodligen kommer att beröra många människor och att Nisse Nissesson levererar intäkter.
I praktiken har vi jägare hjälpt en person som vill förbjuda och inskränka jakten till att skaffa sig en position som en attraktiv debattör.
Även om det aldrig var jägarnas syfte blir resultatet i praktiken så. Detsamma gäller även när vi delar vanliga journalistiska artiklar. Ämnet blir intressant om vi ger det uppmärksamhet.

Värt att beakta är att det är väldigt få människor som är kritiska till jakt i samhället. Det vet vi genom SIFO-mätningar. Den jaktkritiska debatten i tidningarna motsvarar därför inte antalet kritiska debattörer. Dessa är nämligen få till antalet.
Fundera därför både en eller två gånger innan du delar inlägg som vill försvåra, begränsa eller förbjuda jakt. Vi jägare hjälper nämligen dem att sätta sina frågor på dagordningen.
Ifall du verkligen vill sprida budskapet ta istället en skärmdump eller kopiera texten.

Ännu bättre är naturligtvis att vi delar artiklar som visar upp jakten på ett bra sätt. Att vi får en bra beskrivningar av vilt och viltförvaltning  – som genererar intäkter till tidningarna. Då hjälps vi åt att stärka jaktens betydelse.

 

av

Då knäcker vi jaktmotståndarnas myter!

, •

Många jaktmotståndare sprider gärna elaka rykten om jägare som grupp. Det är klart att det finns idioter även bland oss men den mesta skit som sprids är illasinnade myter, rena lögner. Vi tar och knäcker några nu.

1. Vad de tror att vi gör

Sanningen

Foto: Åsa Norrby

 

2. Vad de tror om våra jakthundar

Sanningen

Jägare älskar sina hundar. Foto: Rikard Lewander

 

3. Varför de tror att vi jagar

Sanningen

Foto: Oscar Lindvall

och

Foto: Lena Runer

 

4. Hur de tror att vi beter oss under jakt

Sanningen

Foto: Madeleine Lewander

 

5. Vilka de tror att jägarkåren är

Sanningen

Foto: Madeleine Lewander

 

av /11 Kommentarer

Sluta ljuga om jakten!

, •

Jag står upp för jakten. Den är en grundbult som gör att vi fortfarande lyckats stå med en fot kvar i verkligheten och inte har svepts med i dagens hårt polariserade glömska om hur vi människor fungerar i  naturen.

Nej, vi är inte blodtörstiga, har inte små snoppar, pussar inte på våra patroner. Foto: Madeleine Lewander

Jag tror inte på att hela mänskligheten ska bli veganer genom tvång och vara tvungen att käka kemiskt processad B12-vitamin för att överleva. Det är inte realistiskt. B12 är för övrigt ett nödvändigt vitamin för överlevnad och det återfinns i sitt rätta element ENBART i animalisk föda.
Jag tror heller inte heller på klimatvidriga djurfabriker med vanvårdade djur och djur som i stort sett torteras ihjäl för att människor ska få kött på sina tallrikar. Många blundar för fenomenet.
Inget av det där håller. Det är nya ytliga och gravt polariserade moderna ”levnadssätt” som sveper med människor som tappat greppet om sin egen roll i naturen. Människor som glömt. Men som vilset försöker hitta något att tro på. Eller bara struntar i det. Och så blir det fel.

Det finns något däremellan.

Jakten representerar stabilitet i min värld, genuinitet. Den är en del i ett sätt att se på världen. Den visar vem och vad jag är och ger en bild av var jag står i hela detta kaos många lever i idag. Jakten och storheten som den är en del av är något jag alltid kan falla tillbaka på som alltid funnits där, något som visat sig fungera i tusentals år och som stillar min oro.
Den ger mig lugn, kärlek till naturen, möjlighet att faktiskt se naturen så som den är, förtröstan av att vistas i skogen, den ömsesidiga kärleken till mina hundar. Djur som lever och dör snabbt och smärtfritt efter ett liv i frihet. Djur som ger oss världens finaste kött, utan gift, stress och antibiotika.
Och så jag, människan, som en naturlig del i all detta. Hållbarhet. Respekt.
Det ger mig behörighet att få tillhöra den här världen. Jag känner rätten att få finnas till. Jag är en del av det hela. Jag är en stolt jägare, delaktig i kretsloppet. Det är en trygghet. Jag finns.

Så tror jag inte många känner idag. Människan över lag bombarderas med anklagelser om hur dåliga vi är, vi förstör, vi står utanför naturen och kretsloppen, mänskligheten har inte rätten till något. Vi borde egentligen inte finnas.
Jag tror på människan, jag är jägare. Det är klart att varken jakten eller vi jägare är felfria. Det är också självklart att vi vill lösa problem och utmaningar som finns.

Vi får istället en debatt som handlar om att förminska våra upplevda problem och att kategorisera och stereotypisera jägarna mer än att diskutera sakfrågor. Vi tillskrivs påhittade åsikter, gärningar och känslor.

Och vi försöker så gott vi kan men delar av dagens samhälle gör det svårt. Vi överhopas av anklagelser som är rena lögner och fantasier. Vi får försvara oss mot lögner och anklagelser som blir allt fjolligare, allt mer korkade och världsfrånvända.
Det är klart att vi vill diskutera jakt och att jakten ska vara bra men de utmaningar vi och många ser dränks i påhopp som inte har det minsta med verkligheten att göra.
Vi får koncentrera oss på att släcka anlagda låtsasbränder med anklagelser där jägarna helt och hållet lindas in i påklistrade epitet där allt det äkta och viktiga vi gör relativiseras av människor som saknar all kunskap. De försöker inte ens lära sig.
Vi får istället en debatt som handlar om att förminska våra upplevda problem och att kategorisera och stereotypisera jägarna mer än att diskutera sakfrågor. Vi tillskrivs påhittade åsikter, gärningar och känslor.
Det är dumt, fördomsfullt och framför allt lögn.

Det finns så mycket som är viktigare. Vi behöver sakligt diskutera förvaltning av ALLT vilt, småskalig försäljning av viltkött, etik, övningsskytte, fler människor i naturen, säkerhet, viltsjukdomar, eftersök, jakthundar och jakt över huvud taget.
Kort sagt, vi behöver gå vidare med verkligheten.

Istället får vi koncentrera oss på att spräcka myter och substanslösa lögner. Vi får lägga energi på ren skit.
Nej, vi är inte blodtörstiga, har inte små snoppar, pussar inte på våra patroner. Vi är inte heller fulla, inte bara gubbar, inte inavlade, hatar inte våra hundar eller vilda djur, skadskjuter inte medvetet, slåss inte, mördar inte, tycker inte illa om kvinnor…

Klickkåta antagonister som egentligen inte vet varför de hatar jakt fantiserar ihop det ena värre efter det andra. Substans och källkritik saknas.
Och skulle någon jägare verkligen visa sig vara ett rötägg, då läggs extra kol på att svartmåla jägarna som grupp.
Och vi fortsätter outtröttligt att försöka försvara oss mot allt galnare angrepp. Vi ger inte upp, det är vår livsstil vi försvarar. Vi försöker förklara med fakta men det spelar ingen roll. Samma substanslösa dynga fortsätter att spridas. Syftet är allt för lätt att förstå. Det handlar om propaganda, ren svartmålning av jakt.
Spridningen sker fritt, även i så kallade etablerade medier. Tänk om dessa medier istället bara ”har du ingen saklig fakta som underbygger dina påståenden? Då publicerar vi inte!”
Jag vill ha tillbaka diskussionen i sakfrågor. Diskutera verkligheten utifrån kärnfrågan, som den verkligen är, och inte dölja den bakom grundlösa fantasifoster framhetsade av klickhysteriska rena propagandister.

av /1 Kommentar

Därför vill jägarna inte svara media

, •

Vid den första vargjakten 2010 ville vi vara öppna mot media, flera medier fick följa med ut i skogen. Strategin tycktes självklar, vi har inget att dölja. Licensjakten var visserligen omdiskuterad, med fullt legal. Medialt blev dock vargjaktsbevakningen en katastrof. Enskilda jägare som ställde upp för media fick ta emot mängder med dödshot och riksmedia blåste upp en bild av jakten som fullständigt saknade proportioner.

De som jagar varg är vanliga Svenssons som normalt aldrig möter media och aldrig tidigare fått ta emot dödshot. De blir helt enkelt rädda. Rädda för att familjen ska drabbas eller att hundarna hemma på gården ska angripas. Foto: Madeleine Lewander

Att de medier som faktiskt deltog på plats förmedlade en nyanserad bild av jakten försvann i den allmänna hetsen mot vargjägarna. Efter det har i princip alla media portats från vargjakter. Tyvärr bidrog även enskilda jägare till en negativ bild av jakten och jägare genom sina privata osmakliga bilder på sociala medier.
Numera finns det nästan alltid en utsedd talesperson som svarar på medias frågor och informerar om jakten. Ytterst få journalister tillåts närvara.
Förklaringen till utvecklingen är enkel. De som jagar varg är vanliga Svenssons som normalt aldrig möter media och aldrig tidigare fått ta emot dödshot. De blir helt enkelt rädda. Rädsla för att familjen ska drabbas eller att hundarna hemma på gården ska angripas.

Jag blev ombedd att hantera SVT den första jaktdagen i Vimyren-reviret. Jag hade egentligen inte alls tänkt delta i vargjakten i år, men efter flera samtal och önskemål om att hantera media tackade jag ja. Men blotta risken att någon jägare skulle riskera att komma med på bild gjorde att inspelningsplatsen i sista minuten fick flyttas bort från jägarnas egen samlingsplats.

Efter ett kort inslag i SVTs morgonprogram hamnade jag på ett pass långt från händelsernas centrum. Det mest spännande som hände var att en bil med tre personer parkerade vid min bil och började gå runt den. Så jag gick till bilen och pratade med dem. De frågade om jag jagade och jag frågade om de var på utflykt. Båda visste vad den andra gjorde där. Sen åkte de sakta iväg och filmade mina passgrannar. Inte ett ont ord fälldes av någon. Men foto på bilar och en av de fällda vargarna fanns på Hunt saboteurs hemsida samma kväll.
I Kölsta-reviret har utvecklingen varit en annan. Jägareförbundet har inte involverats i media hanteringen. Där har jaktsabotörerna provocerat jägarna i ett par veckors tid. I fredags urartade allt i ett tumult. Jaktsabotörerna lyckades då med sitt uppsåt, att få bilder som misskrediterar jägarna. Antagligen bättre än de själva ens kunde föreställa sig. Såväl bilder som filmer kommer att få stor spridning och få efterfrågar sanningen.

Efteråt har aktivisterna dessutom fortsatt att hota jägare genom att söka upp dem i deras bostäder. Oron är stor eftersom alla vet att ledande figurer bland aktivisterna sen tidigare är dömda till fängelse för just grova hot, och skadegörelse.

Media nappade givetvis förhållandevis okritiskt och Aftonbladet lät en av landets ledande aktivister komma till tals. Bilden som förmedlas är bilden av arga jägare som angriper unga flickor som ”bara vill prata”.
Men vad är den sanna bilden?
Att jägarna lät sig provoceras och att det sluta med ingripanden med våld är givetvis inte bra. Våld löser sällan problem.
Jag har idag tagit del av fler filmsekvenser än den som jaktsabotörerna förmedlar. Den ger en annan bild av det som händer. Flickan som en av jägarna försöker hindra från att filma verkar hjälplös i sabotörernas film. Men den är redigerad så att man inte kan höra att hon säger ”filma” till sin manliga kompis samtidigt som hon kastar sig till marken. En jägare säger strax efter med lugn stämma, ”lägg av inget våld. Vi polisanmäler det här. Det är det enda vi kan göra”.

Jag har pratat med jägare på plats och alla inser att de gick i aktivisternas fälla. Efteråt har aktivisterna dessutom fortsatt att hota jägare genom att söka upp dem i deras bostäder. Oron är stor eftersom alla vet att ledande figurer bland aktivisterna sen tidigare är dömda till fängelse för just grova hot, och skadegörelse. Det är personer som stolt medger att de förespråkar både våld och vapen i kampen för djurens rätt. Den som läser kommentarerna på deras Fb inser att vargjägare dagligen får ta emot dödshot i mängder och att maskerade personer söker upp jägarna i hemmet. Det är alltså inte bara söta småflickor som gillar vargar som jägarna i Kölsta dagligen tvingas konfrontera.
Nu måste samhället och framför allt polisen ta frågan på större allvar, annars riskerar detta att eskalera.

av

Vi slutar aldrig jaga med våra hundar!

, , , , , •

Varje gång jag går ut, jagar eller jakttränar med mina hundar kollar jag Rovobs numera. Jag vet, det inger en falsk trygghet. Men det är det enda jag kan göra. 
Jag väljer, trots varg omkring mig, att jaga med mina hundar. Ett liv i ständigt koppel för en hund är ovärdigt.
Men för att jag gör det valet blir jag idag av vissa kallad djurplågare och mycket värre saker.

Varje jaktdag innebär ett nytt tufft beslut. Själv väljer jag livet för mina hundar. Foto: Mostphotos

Några jaktmotståndares senaste hittepå-argument är att vi jagar med våra hundar för att vargarna ska käka upp dem. Vårt syfte skulle vara att tjäna pengar på ersättningar och få till skyddsjakter på varg.
Jag är inte förvånad. De här människorna placerar alltid sina egna fantasifoster i det vi jägare gör. De tror att de kan tänka, känna, leva våra liv åt oss samtidigt som de förmörkar oss. Sina hallucinationer sprider de sedan glatt vidare och kallar det sanning.
Alla fattar förstås att ingen av dem har en aning. De kan inte veta vad vi tänker eller känner. Men de tar sig rätten.
Debatten handlar oftast om våra ställande hundar, älghundarna. De är förstås viktiga. Men det handlar inte bara om dem. Det handlar om alla sorters jakthundar och hundar över huvud taget.

Berätta för mig hur en hund som kopplas för resten av livet behåller sin livskvalitet. Försök att matcha det med den livskvalitet jag som jägare ger min hund. Bara försök! Du förlorar.

Jaktmotståndarna vill alltså att ALLA hundar ALLTID ska gå i koppel. Alltså ständigt, för jämnan, i evighet. Koppel, koppel. Inomhus och sen koppel.
Det är ett ovärdigt hundliv. Inte minst för en jakthund.
Jag har gjort ett val. Det finns i dagsläget bara två alternativ. Antingen kopplar jag mina duktiga jakthundar för evigt och kväver deras livsutrymme. Eller så låter jag dem leva, andas och göra det de älskar och gör allra bäst, det som gör dem friska och lyckliga på riktigt. Jaga.

Berätta för mig hur en hund som kopplas för resten av livet behåller sin livskvalitet. Försök att matcha det med den livskvalitet jag som jägare ger min hund. Bara försök! Du förlorar.

Nu har vi flera vargar omkring oss. Det är bestämt så. I Värmland börjar det bli helt galet. Jag har inte valt det här men måste förhålla mig till det.  Och tar inte fler sparkar i magen av människor som inte förstår mina hundars bästa. De fortsätter ändå att sparka men det blir bara luftsparkar numera. Jag lyssnar inte längre. Den tiden är förbi. Jag har sedan länge insett att jag och mina hundar inte finns med i deras underliga världsbild.

Varje jaktdag innebär ett nytt tufft beslut. Men varje gång väljer jag livet för mina hundar. Nuet och livet. Vilket betyder att vi jagar vidare.
Jag tänker inte släcka deras ursprungliga, fantastiskt utvecklade jaktsinnen. Mitt samvete tillåter inte det.
Men det betyder att jag varje gång mentalt måste förbereda mig på att det hotfulla och det allra värsta kan hända. Om det händer är katastrofen ett faktum. Men trots det väljer jag livet.
Vad finns annars kvar?

Våra hundars välmående är viktigt. Det tycker alla jägare. Hundar lever i nuet. De oroas inte över vad som skulle kunna hända. Det har de överlämnat till oss. Det är vi jägare som bär det tunga oket, oron. Hundarna jagar lyckligt vidare.

Men livsutrymmet krymper i samma takt som oron växer. Vargarna blir fler omkring oss. Jag har jobbiga erfarenheter i min omedelbara närhet. Många har det mycket värre. Vissa dagar kryper hotet för nära. Då stannar vi hemma.
Den växande klumpen jag har i magen varje gång vi jagar eller tränar märker aldrig mina hundar. Olustkänslan bär jag ensam, den kommer aldrig att försvinna. Oavsett vilket epitet ett antal oförstående människor lägger på mig.

Det är vi jägare som bär det tunga oket, oron. Hundarna jagar lyckligt vidare. Foto: Madeleine Lewander

av /1 Kommentar

Jägarglädje och sorg men avhuggna huvuden irriterar

, •

När det gäller jakt kan känslopendeln slå åt alla håll, mellan glädje, sorg men också ilska. Idag var en sådan dag.

Lotta, förklara för min dotter (bilden) varför du vill hugga huvudet av hennes mamma. Foto: Madeleine Lewander

Glädje när kollegan Christina berättade om sin hund Laban som går som en klocka under jakterna den här säsongen. Hon förmedlade påtagligt den lycka vi som jagar med våra hundar kan känna när det går bra. Idag strålade Christina och jag vet precis hur hon känner.
Jakten, den bästa lyckan vi kan ge varandra, jag och min hund.

Sorg när jag ser filmen som Per har skickat om sin pappa som gick bort i cancer. Även där förenade jakten och bidrog med lycka ända in i livets slutskede. Per berättar i filmen hur viktig jakten var för hans far. Tårarna rinner när jag ser den.
I samma andetag vill han föra budskapet vidare i kampen mot cancer och ber oss alla att bidra i Mustachkampen, kampen mot prostatacancer.

Hjälp till att bidra du också!

I slutet av det här dagen blir jag förbannad. Jaktsabotörer kör, i sin sjuka skenvärld på fyrfilig motorväg ut sin hatpropaganda. Ingen verkar ens försöka hantera det de spyr ut på sociala medier.
Just nu sprider de vedervärdiga bilder på döda vildsvin. Jag mår illa när jag ser de sjuka bilderna. Ändå är hatet riktat mot mig.
En enkel Google-sökning visar att bilderna är tagna någonstans utomlands och att hela veganvärlden sprider dem med jägarhatskommentarer på alla möjliga språk, så även i Sverige.
Självklart utan att ange att bilden inte har något alls med svenska jägare att göra. Syftet är naturligtvis att sprida hat. Anklagelserna saknar substans.
Så här gör vi inte i Sverige! Jag tycker oerhört illa om bilderna precis som alla andra. Säkert mer eftersom jag som jägare och naturmänniska ser och har vildsvinen omkring mig. Ni vet i det där som kallas verkligheten.
Den veganska saboterande subkulturen är sjuk, rubbad och otäck.
Bara grejen att sprida en bild tagen i landet Tjottahejti och via den peka ut och hata sina medmänniskor. Det är inte bara vi jägare som drabbas av det fenomenet. Det är lite så det ser ut idag. Går aldrig människor ut och ser vad som händer i verkliga livet?

Då skulle jag vilja att Lotta istället förklarar för min dotter varför det är viktigt att i sociala medier sprida att hennes mammas huvud bör huggas av.

För Lotta och andra på Facebooksidor om jaktsabotage räcker det inte med omkullvälta jakttorn.

Sen har vi Lotta som vill smyga sig på jägare och slå huvudet av dem. Bara ett av många liknande exempel.
Bilden högst upp i det här inlägget föreställer min dotter. Hon är ofta med ut och jagar. Det är då Lotta vill hugga av mitt huvud.
Eller skriver hon bara så?
Då skulle jag vilja att Lotta istället förklarar för min dotter varför det är viktigt att i sociala medier sprida att hennes mammas huvud bör huggas av. Hon måste ju ha tänkt igenom uttalandet noga när hon skriver något så allvarligt.
Själv tycker jag att allas huvuden kan få sitta kvar. Bättre att utgå från fakta innan människor anklagas.
Jägare och veganer står på olika moraliska fundament. För oss jägare innebär jakt att man tar ansvar för vilda djur. Vi vill minimiera djurs lidande.
Jaktsaboterande veganer, å andra sidan, bryr sig mer om att sprida hat och skapa fantasier om vad som rör sig i en jägares huvud (förutsatt att Lotta inte varit i farten) än hur djuren mår.

av /3 Kommentarer