I södra Sverige pågår en ganska hätsk debatt om viltolyckor, vildsvin och utfodring. Men låt mig försöka bryta ned och komplicera detta en aning.
Förra året anmäldes 57 916 viltolyckor. Detta är en ökning med nästan 10 000 olyckor mot 2015. Debatten i södra Sverige handlar delvis om orsakerna till detta.
Vissa debattörer lägger skulden på utfodring och att viltstammarna ökar. Men frågan är mycket mer komplicerad än så.

Av de 57 916 viltolyckorna stod rådjuren för 44 158 eller 76 procent (en ökning med cirka 8 000 stycken mot 2015). Vildsvinsolyckorna har ökat med 478 stycken, älg med 880 och dov med 545. Det är alltså rådjuren som är det stora problemet. Älg är tvåa på listan med totalt 5 794 olyckor.

Ett vanligt argument i debatten är att viltolyckorna beror på utfodringen. I några få fall kan detta faktiskt vara sant. Lägger man ut foder nära hårt trafikerade vägar så ökar riskerna för viltolyckor.
Utfodrar vi rådjur? Ja, men i stort sett bara vintertid. Och det är troligtvis inte rådjurens skador på skog och grödor som retat upp debattörerna. De pekar nämligen främst ut behovet av minskade vildsvins- och älgstammar.

 

Det finns många saker som påverkar hur vilt rör sig i landskapet. Vädret, exempelvis en torr sommar och höst, har betydelse för var det finns grödor och vatten. Vilka grödor man odlar nära vägar påverkar självklart vart viltet söker sig. Finns det attraktivt foder så lockar det till sig djur som vill äta. Gör man skogsavverkningar under vintern lockas också vilt till det foder som frigörs på hygget.

För att öka sikten vid vägkanterna röjs ibland sly och grenar längs vägkanter under vintern, alltså under den tid när det är svårast för viltet att hitta foder. Därtill finns det många andra saker som också påverkar var viltet letar föda, tar viloplatser och rör sig. Naturligtvis påverkar också viltstammarnas storlek viltolyckorna. Men dessa kan också öka utan att viltstammarna gör det. Den vetskapen måste också finnas med.
Frågan är med andra ord komplex. Det går inte utan väldigt omfattande analyser slå fast vad det är som gör att viltolyckorna ökar. Och varför är det främst rådjursolyckorna som gör det? Vill samhället minska antalet olyckor så är det främst rådjursjakt jägarna ska ägna sig åt. Men det kan vi inte. För kraven på ökad jakt finns för alla klövvilt – och gäss.

En komplicerande faktor i debatten är att detta är opinionsbildning. De som driver debatten vill med alla medel få upp frågan på den politiska dagordningen. I opinionsbildning används bara fakta och argument som stödjer den tes man driver. Det man skriver ska visa på orimligheter och skapa känslor som leder till mer debatt. Allt som ger frågan tyngd och relevans är bra argument. Allt som förklarar och nyanserar är sämre.

 

Med mina ganska begränsade kunskaper om dynamik i viltpopulationerna siar jag en ökning i vildsvinsstammen. På många platser i södra Sverige var det ett ollonår under 2016. Det leder ofta till att vildsvinsstammen ökar. Suggorna får fler ungar, gyltor går tidigare i brunst, överlevnaden bland kultingar ökar för att nämna några effekter.
Samtidigt sprider sig vildsvinen fortfarande i södra Sverige. Alla områden där vildsvin kan leva är inte besatta. Det finns alltså ett antal indikatorer på att stammen kommer att öka. Så jag är inte helt ute på tunn is när jag tittar i kristallkulan om framtiden.

Men glöm aldrig följande. Det är jakten som reglerar vildsvinsstammen. I Tyskland orsakar vildsvinen stora skador på odlingar. Där är utfodring förbjuden. Förbudet löste inte skadeproblematiken. Det är mängden fällda vildsvin som avgör stammens storlek – både lokalt, regionalt som nationellt. Ett förbud av utfodring kommer inte stoppa djuren från att böka upp åkrar. Har vi problem med för många vildsvin är det mer jakt som är lösningen.

I de områden där det sker stora skador gäller det för oss jägare att jaga vildsvin så mycket vi orkar. Vi måste också säkerställa att vi har ett tillräckligt högt jakttryck, vilket kan innebära att ta in fler jägare i jaktlagen, bjuda in fler till jakterna och ha en plan för hur vi ska lösa uppgiften.
Skadenivåerna måste hållas nere. Inte bara för opinionens skull, utan för att jordbruket ska fungera och vara lönsamt. Vi har ett samhällsansvar och det måste vi bära.
Viltolyckorna för vildsvin (vilket man kan använda som en parameter för att bedöma stammens storlek) har ökat lite sakta sedan rekordåret 2012. Avskjutningen ökar också.
Notera detta: Vildsvinsstammen får aldrig växa oss ur händerna. För då – om inte förr – får vi riktiga problem.

 

Forskning har visat att utfodring ökar överlevnaden för vilt. Men forskning har också visat att de som utfodrar också skjuter mer vilt. Jägarna kompenserar oftast för den ökade överlevnaden genom att fälla mer vilt.
Naturligtvis ska vi inte ha byråkratiska och klåfingriga lagar runt utfodring. Naturligtvis ska vi inte heller utfodra och spara för att bygga upp viltstammar som gör det svårt att bedriva ett effektivt och lönsamt jordbruk. Vi måste som alltid var öppna för att hitta en balans mellan vilt och brukande.

Den enda lösningen jag ser är att vi samarbetar – jägare och lantbrukare tillsammans. Bägge parter måste bjuda till. Ingen på nationell eller regional nivå ska tala om hur man ska göra. För skadorna kommer lokalt och lösningarna kan bara hittas lokalt. Det är där man måste samarbeta och komma överens; om metoder, om nivåer, om jakten.

Ska vi få fram en fungerande lösning måste kanske markägarkollektivet sinsemellan hitta forum där de diskuterar sitt brukande. Ifall en markägare vill ha mycket vilt och sälja jakter och grannen vill odla spannmål kommer med stor sannolikhet en av dessa få problem.
Bägge kommer att känna att deras rätt och möjlighet att bruka sin mark påverkas av någon annan, att det sker ett ingrepp i äganderätten. Är detta jaktens fel? Eller är det istället kanske en markägarfråga, som måste lösas av dem?

I teorin är det buslätt att hitta lösningar. I praktiken är det nästan omöjligt. Det är därför vi måste hjälpas åt. Samarbeta. Inte bråka på debattsidorna.

Ser ni vad jag vill komma med min argumentation? Inte? Låt mig då avsluta med att vara riktigt tydlig.
Tror man sig inte kunna lösa frågan lägger man skulden på någon annan. Det är då man kräver lagstiftning, regler och förbud. Det är då man kör opinionssvängen. Många jordbrukare tror helt enkelt inte på att jägarna eller de själva kan lösa problemen.

Vi jägare tror däremot på vår kraft och de metoder som finns. Vi vill satsa på samarbete. Vi vet att lagar inte begränsar vildsvinsstammen.

Bägge parter har med andra ord en jobbig uppförsbacke där det i första skedet handlar om att bygga förtroende och förståelse – ännu en gång. För hur vi än vänder oss kommer ansvaret och arbetet att landa på lantbruket, skogen och jägarna. Ingen annan kommer lösa detta.
Det är därför vi måste samarbeta.