Taggarkiv: Sorg

Att få glänsa i mörkret på jägarnas bekostnad

, •
Johanna Thörnqvist

Det är tungt. Sveriges värsta masskjutning genom tiderna i Örebro den 4 februari 2025 med många döda. De drabbade hamnade i bottenlös sorg och skräck och dådet drog ner oss alla i ett nationellt mörker. Hur kunde detta ske? Varför?

På jakt med halvautomatisk bössa. Nästa konfiskeringsämne eftersom jag enligt politikerna är en potentiell mördare? Foto: Johanna Thörnqvist

I jägarnas värld hände något mer. I slutet av dagen efter masskjutningen, mitt i allt det svarta, började det plötsligt droppa in mejl i jägares inkorgar och kommentarer på sociala medier. Hat och anklagelser. Mot oss. Jag förstod först inte riktigt. Vad hade jag gjort? Men vi var fler som undrade.

Nu står det mer klart. Dagen efter våldsdådet gick regeringen och Sverigedemokraterna ut med ett pressmeddelande där de berättade att de nu vill ”begränsa tillgången till vissa halvautomatiska vapen så som AR-15.”

Då visste fortfarande ingen vilka vapen som använts i dådet. Senare visade det sig att andra vapentyper användes. Men plötsligt hamnade skulden på laglydiga jägare. Alla halvautomatiska AR-15, även AR-10, som godkänts för jakt av Naturvårdsverket 2023 ska nu plötsligt konfiskeras av staten från jägare som fått vapenlicens och även införskaffat nödvändiga tillbehör som kikarsikte.
Vi jägare ska alla granskas, sa politikerna och kände sig handlingskraftiga. Socialdemokraterna körde på hela populistartilleriet och uteslöt inte heller, under sin egen presskonferens, att alla våra vapenlicenser ska bli allmän handling, öppen för alla.

Så kastades jägarna under bussen.  Mina och alla andra jägares vapen förväntas, om vissa politiker får bestämma, nu läggas upp på ett uppdukat smörgåsbord, så tacksamt för brottslingar att bara välja och vraka var de vill börja stjäla vapen.

Så härligt enkelt. Skulden blev min och jägarnas. Vi utpekas som potentiella massmördare. Nu ska jag straffas. Vapen ska konfiskeras men många politiker vill ha mer, gå längre. Suga ut det de kan av skötsamma jägare. De vill i förlängningen beslagta ännu fler vapen. Mina vapen som jag använt under jakt i så många år.

– Nu går vi vidare med Vapenutredningen, glimrar de. Trots att flera remissinstanser som svarat har totalsågat den.

Vi jägare är enkla mål. Så lätta att slå på. Och vi kan återanvändas. Så fort något händer igen, bara inskränk mer.
Du politiker, plocka jägarna på vad de har. Stråla i din glans och dådkraft. Använd också antalet illegala vapen i samhället som argument för att ytterligare reglera och försvåra för oss legala vapenägare trots att koppling saknas.
Och för ett ögonblick kan alla glömma att det skjuts och sprängs hejdlöst i övriga Sverige. Sen blir det kallt i byxorna igen, ni vet.

Läckageteorin, polisens hittepå 1995, då man påstod att lagliga vapen ”läckte” till kriminella från jägare, sportskyttar och vapenhandlare saknade empiriskt stöd då och gör det även 2025. Forskning och statistik visar snarare på motsatsen: stölder är ovanliga, och jakt- och sportvapen är sällan eftertraktade av kriminella.

Eftersöker du en påkörd 150 kilos galt för att förkorta dess lidande, ett vildsvin som kanske en av de driftiga politikerna kört på, och det är mörkt i tät skog, då är du OND om du kan skjuta två snabba skott när vildsvinet anfaller från några meter och snabbt döda det. Om du inte repeterar förstås. Då är du god.

”Du ska repeteeera, då är du en fin och god människa”

Du ska repeteeera, då är du en fin och god människa och det spelar ingen roll om du eller kanske din hund mejas ner av vildsvinet.
Det har till och med gått så långt nu att okunniga journalister häver ur sig att bara dåliga jägare skjuter mer än ett skott. ”Att ha ett halvautomatiskt vapen ute i skogen är som att erkänna att man inte kan sikta”. Debatten blir allt dummare.

Repetera – god. Inte repetera – ond. Ett skott – bra jägare. Två skott – dålig jägare.

Jag har nu tillbringat åtskilliga timmar, dagar, nätter med att försvara min jakt. Hur jag jagar. Det börjar bli konstigt i huvudet. För samtidigt som det förfärliga våldsdådet förmörkar tillvaron, haglar anklagelser att det var mitt och jägarnas fel att det här kunde hända.

Fram till maj 2024 hade polisen beviljat vapenlicens för jakt för runt 3 500 gevär av typen AR-15, enligt vapenutredningen.
Flera tusen laglydiga personer har alltså lagt dyra pengar, en jaktbekant betalade 37 000 kr för sin AR och det innan kikarsikte eller ammunition räknats in.

Vi har jagat med halvautomat sedan 1987. Det har gått bra. Trots att en skröplig kriminolog gjort allt för att stoppa möjligheten sedan dess  och fortsätter svamla dumheter.
För svenska jägare är laglydiga och skötsamma.

Man kan ha olika åsikter om AR även som jägare. Det är inte det saken gäller.

Men att tycka att det är rimligt och bra att andra skötsamma, laglydiga jägare, kanske en jaktkamrat, ska få sina vapen konfiskerade av staten utan anledning, är illa.
Protesterna handlar inte om en bössa utan om principer, det orimliga i att politiker i affekt skapar irrationella, fullständigt effektlösa lagar, som bara osar symbolpolitik och falsk handlingskraft.

Nästa gång, gud förbjude, kan det vara DINA legala vapen som offras och konfiskeras för att en grupp politiker ska få glänsa, låtsas visa handlingskraft och lägga en tillfällig dimridå framför de verkligt stora utmaningarna med sprängdåd och skjutningar med illegala vapen.

Anm. Åsikter som framförs i bloggtexten är mina egna och speglar inte Svenska Jägareförbundets hållning i frågan.

av /12 Kommentarer

Hur många fler husdjur ska få bli vargmat?

, , , •

Fotot på vargdödade fyraåriga finskstövartiken Nova gör ont långt in i märgen. Hon dödades i slutet av september under jakt. Troligen av flera vargar. Egentligen vill jag inte se det. Vill få bort bilden. Smärtan i mellangärdet vid tanken på hennes sista minuter i livet gör att jag snabbt måste försöka tänka på annat.  Krama mina egna hundar och helst försöka låtsas som att det där aldrig har hänt. Samtidigt är det precis det vi aldrig får tillåta oss att göra.

Vi måste lyfta det tunga. För vi vill inte ha det så här. Jag lyfter det nu. För Nova och för alla våra andra bästa vänner som dödas på ett sätt som bara är att betrakta som en vidrig, ondskefull mardröm. Foto: Privat Foto varg: Ondrej Prosicky/Mostphotos

Vi måste fortsätta att lyfta det tunga. Vi vill inte ha det så här. Jag lyfter det nu. För Nova och för alla våra andra bästa vänner som dödas på ett sätt som bara är att betrakta som en vidrig och ondskefull mardröm.

Nova är numera en i mängden. Det gör inte det hela mindre vedervärdigt. Tvärtom. Vi får aldrig låta sådana här händelser bli normala. För problemet kvarstår. Och vargarna utökar menyn sakta men säkert.

Vi måste fortsätta att lyfta det tunga. För vi vill inte ha det så här. Jag lyfter det nu. För Nova och för alla våra andra bästa vänner som dödas på ett sätt som bara är att betrakta som en vidrig och ondskefull mardröm.

Gruppsidor på Facebook i Södermanland, framför allt Malmköping, har också gått varma senaste tiden. Det handlar om vargarna som verkar ha intagit staden och dess omgivningar. Lokalpressen anger att minst tio katter har försvunnit bara under de senaste veckorna. Katter verkar, konstigt nog, vara ett lätt byte.
Den teorin stöds en del av ett samtal för några år sedan då en medlem berättade att alla katter i byn där han bodde i Gävleborg var borta:  ”Tidigare hade nästan alla i byn flera katter, ja vi hade många katter här. Vi har inte en enda katt kvar längre. Inte en enda. Vargarna har tagit alla,” sa han.

Människor går inte längre med sina hundar i skogen, skolorienteringar har ställts in. De boende i Malmköping har, kort sagt, inte haft det så roligt.
Jag läser om Malmköpingsbor som fått stå och lyssna på katternas dödskrik när de blir vargtagna.

De boende i Malmköping är inte ensamma. Många har fått se sina liv, som de hittills levt det, bli något helt annat. Bönder och fårägare har inte klarat pressen att vaka dygnet runt över sina djur och har inte tillräckligt med resurser för att bygga stängsel som ändå inte fungerar. Skyddsjaktbeslut dröjer eller uteblir. De ger upp och lägger ner verksamheten.
Miniponnyer käkas upp. Fårägare hittar sina får och lamm döda och lemlästade. Och det bara fortsätter.
En frustrerad fåruppfödare skriver på Facebook:
” Hellre att slakta ut dem än att vargen ska slita dem i stycken o tugga på dem levande. En efter en jagas i fatt. O så ska den äta lite på tex ett juver medan tackan lever. Skriker av smärta o plåga, innan den jagar nästa o tex sliter av en mule o innan den jagar nästa o tex sliter av ett lår. Eller börjar öppna buken medan hon fortfarande lever. Tack Sverige för det lamaste landet.”

Vi jägare med våra jakthundar jagar inte längre som tidigare. Själv har jag fegat ur sen länge och äger numera bara labradorer. Vi jagar nära varandra, tillsammans, och jag hoppas att de har större chans att slippa möta en varg än de drivande hundarna vi hade tidigare. All respekt till dem som fortfarande jagar med sina ställande och drivande hundar.
Jag undrar hur länge kattägarna ska sitta tysta. Det börjar bli många katter som går åt till vargarna nu. När är den gränsen nådd? När börjar kattägare reagera?

I slutet av 2021 räknade man med att över 50 katter hade tagits av varg i Mölnbo, Nykvarn och Järna, också i Södermanland.
Är det så kattägarna vill ha det? Jag tycker inte att jag hör någon protestera.

Vi borde göra gemensam sak och säga nej nu. Vi som är direkt drabbade, lever och verkar mitt i detta kaos. Släppa internt smågnabb sinsemellan, det är inte värt det. Vi kan gnabbas igen sen om vi nu måste.
Vad är det med oss, varför fortsätter vi att låta oss bli trampade på? Börjar människor relativisera vargattacker? Varför räcker det inte nu?

Det som gör saken än värre är alla de hånfulla kommentarer som okunniga och hatiska grupper öser över drabbade.
När du gråtandes sitter med din bästa väns sönderslitna kropp i knät, när hela du gått sönder men ändå känner att du måste berätta. För att det inte kan fortsätta så här.
Då möts du till viss del av empati och kärlek men drunknar i hat och hån från människor långt borta. Människor som aldrig har satt sin fot på din jaktmark eller din gård, de har aldrig kramat din hund eller känt en kärleksfull kall nos på kinden, inte hört din katt spinna, de har aldrig varit där och sett lammen födas.
De har heller aldrig hört de skräckslagna dödsvrålen.

Jag tror att det enda de vill ha, de som hatar dig för att du sörjer din familjemedlem, är makt. Makt över ditt liv. Makten att passera på E4 i närheten mellan de stora städerna och veta att de har kontroll på just ditt liv. Makten att veta att deras egen, gudomliga om de får säga det själva, åsikt står över just dig där långt borta.

Ditt och dina närmastes liv eller plågsamma död är nämligen inte lika viktigt som den egna ideologin.
”De försöker ersätta andra människors fungerande liv med egna fantasier som låter bra”, som en klok man sa.
Hur kan vi ens tillåta människor långt borta ta över vårt fungerande liv och verklighet för att i akt och mening ersätta dem med sina egna progressiva fantasier?
Den frågan är vi många som behöver ställa oss.

Mindre roliga länkar, ett litet axplock från senaste tiden:

Stövartik vargdödad 250 meter från ägaren
Miniponny dödad av varg – klart för skyddsjakt
Flera vargar från Ösjöreviret som rör sig i Malmköping
Katt hittad i den avlivade vargens mage
Varning för varg i Nykvarn: ”Håll katterna inne”
Varg sätter skräck i Malmköping – hörde kattens dödsskrik
Nytt vargangrepp – flera får dödade utanför Tidaholm
Trots godkända rovdjursstängsel lyckades vargen döda får igen

av /4 Kommentarer

Nej, det går inte att kompromissa om vargen

, , , , •

Finnstövaren Hebbe dog nyligen under vidrigast tänkbara former. Hans lår var söndertuggade av vargen som anföll honom. Ägaren hann avbryta attacken men det var för sent. Veterinären kunde inget göra. Hebbe var i chock och skrek av smärta under sin sista tid i livet, hela vägen in till veterinären och in i döden. Hebbe blev sex år.
Dittills hade han haft ett bra liv. Han fick jaga med sin bästa vän, göra det som hans DNA ropade efter, det han var skapad för och som gjorde honom lycklig. Jakten, det största som binder människa och hund samman.

Den som aldrig jagat med sin hund vet inte vad jakten gör med bandet mellan hund och människa. Den närheten är bland livets största upplevelser. Foto hedehund: Tobbe Lektell

Det värsta kan hända. Det är vedervärdigt men antalet attacker går att minimera, nu händer det för ofta och med en ständigt närvarande oro som alltid ligger som en våt filt över djurägaren och många omkring. Och de som drabbas har inget att sätta emot. Inget alls. Det är en frustration och en vanmakt som tär.
När sedan det värsta händer hånas, hotas och hatas de i sin sorg av ett högröstat slödder.
Och denna whataboutism som härskar, att hundar och tamdjur minsann kan dö av bilar, tåg, drunkning, blixten och fan och hans moster, är ingen ursäkt för att låta allt fler vargar ta över människors oro och våra tamdjurs liv.

De drabbade är bakbundna av ett gäng människor som befinner sig långt från deras verklighet. Människor som aldrig behöver betala. Personer vars levnadsvillkor fortsatt är helt opåverkade av antal vargar, 100 eller 50 000 påverkar inte deras liv och vardag över huvud taget.
Ändå gör de allt för att öka tamdjurens och sina medmänniskors lidande. För att det känns rätt.
Därför går det inte att kompromissa om vargen. Det har aldrig gått och kommer aldrig att gå.

En kompromiss betyder att två eller flera parter fogar sig och går med på att göra inskränkningar, för att komma överens. En kompromiss är, enligt Svenska Akademiens ordlista, en ”överenskommelse efter ömsesidiga eftergifter”.

Det är omöjligt att kompromissa i vargfrågan eftersom det bara finns en enda part som har något att förlora, som kan göra eftergifter, nämligen de drabbade. Och de har sedan länge anpassat sig långt in i kaklet, utan att någonsin få något tillbaka.

Det är omöjligt att kompromissa i vargfrågan eftersom det bara finns en enda part som har något att förlora, som kan göra eftergifter, nämligen de drabbade. Och de har sedan länge anpassat sig långt in i kaklet, utan att någonsin få något tillbaka.

Motparten, de som skriker och gapar högst med krav på sina medmänniskor att ge upp sina liv, flytta eller bara stå och se på när husdjuren/familjemedlemmen/jaktkamraten lemlästas och utdraget plågsamt dödas, denna motpart behöver inte göra avkall på något alls i sina liv, absolut ingenting.
De sitter bara där och tycker att de är goda. Det är allt.
De har inget att komma med i en kompromissdiskussion. Men får ändå diktera villkoren.

Nyligen publicerades en forskningsrapport där forskare från Göteborgs universitet i en studie undersökt hur jägare och lantbrukare påverkas av förekomst av stora rovdjur med fokus på vargens effekter. Rapporten har gemensamt finansierats av Svenska Jägareförbundet via Forskningstjugan, Lantbrukarnas Riksförbund och Naturvårdsverket.

Studien klarlägger egentligen bara det vi redan visste, vargens närvaro påverkar merparten av lant- och naturbrukande människor som lever nära den negativt.

I 40 år har människor som lever nära vargen ständigt anpassat sig, dag och natt och samtidigt levt i en vanmakt över att inte tillräckligt kunna skydda sina djur och ge dem en trygg miljö.

Studien visar också att de flesta funderat över att sluta hålla tamdjur eller att jaga med hund men bara ett fåtal har slutat.
Och så är det. För vad vore vi om vi gav upp allt, hela våra liv, vår identitet sen generationer. Enbart för att försöka blidka ett gäng skränhalsar långt ifrån oss som kräver att få mitt och min familjs liv serverat på silverfat utan att behöva ge något alls tillbaka. Ingen vill sänka sig till det.

När det egentligen bara, till att börja med, handlar om att följa ett riksdagsbeslut från 2013. Riksdagen, alltså den högsta beslutande församlingen i Sverige med av folket valda representanter.
Beslutet om att få förvalta vargstammen som vi förvaltar andra viltstammar.  Då handlade det om att populationen skulle bestå av minst 170-270 vargar, utspridda över hela landet. Naturvårdsverket höjde sen antalet till minst 300.
Minsta antal som behövs för att en vargstam ska överleva är 100 individer, vilket det skandinaviska vargforskningsprojektet Skandulv konstaterat.
Idag bryr sig ingen myndighet om riksdagens beslut. De kör sitt eget race.

Drabbade människor och till och med utsatta kommuner stångar sig blodiga utan att någonsin få till något som ens liknar förvaltning.

Sverige beräknades senast ha 395 vargar, tätt koncentrerade i några få län. Trots det tilläts bara 24 vargar fällas under senaste licensjakten. Antalet ändrades inte ens när Jägareförbundets Gunnar Glöersen kunde påvisa direkta fel i beräkningsunderlaget. De kunde lika gärna ha gett berörda människor en örfil. Troligen hade de senare hellre valt det.

Men jägare och tamdjursägare anpassar sig. Som vanligt. Utan att någonsin få något tillbaka.

Studien klargör att jägare gör stora praktiska anpassningar i jakten i rovdjurstäta områden, speciellt vid löshundsjakten.
Det är vårt kulturarv som så lättvindigt offras av dem som inte behöver kompromissa eftersom de inte har något att förlora. De som slipper gråta över familjemedlemmar som sakta plågats till döds, de som slipper vaka över sina djur under långa nätter eller låna stora summor pengar (nej, det är inte gratis) för att sätta upp hägn som för många ändå inte fungerar.

 

LÄS MER:

Minska vargstammen!

 

 

av

Jag jagar med min hund – därför är jag

, •

Argo är borta. Han blev snabbt sämre på slutet. Och även fast jag var förberedd så slutade världen att fungera, jag bara gick och gick i flera dagar, kunde inte stanna, hade ingenstans att ta vägen, kunde inte andas, kunde inte förstå…

 

Jägare med jaktlabrador

Det är i jakten ni finner varandra på riktigt, du och din hund. Det här är jag och Argo.  Foto: Rikard Lewander

Bara några timmar tidigare gick vi vår sista promenad. Argo lös, han badade själv i den septemberkalla sjön, rusade runt och röjde i vassen, kom fram till mig, gav mig den där blicken och skumpade iväg igen, omedveten om sakernas tillstånd.
Där ute, vi två tillsammans, glömde han smärtan av tumören som växt så snabbt de senaste dagarna att han inte längre kunde stänga munnen. Han glömde bort att vi varit vakna hela natten för att han inte längre klarade av att lägga ner huvudet utan att det gjorde ont. Till och med när det var matdags förträngde han det onda och åt upp all mat denna sista dag.
Kroppen gör ont, tårarna rinner, skvalar. Det finns ingen lindring, bara smärta…

Livet måste gå vidare. De andra hundarna i flocken är oroliga. Nu har det gått några dagar och vi slickar våra sår och försöker hitta en ny ordning.

Samtidigt knackar vardagen på. Länsstyrelserna har fattat beslut om vargjakt och som ett brev på posten dimper de sedvanliga elaka mailen från diverse jakthatande människor in till mig. Som vanligt påminns jag om att jag som jagar med mina hundar är en hundplågare och en jävla idiot, att vargarna var där före mig, att jag inte har någon rätt och så vidare…

I vanliga fall sänder jag bara, i tanken, tillbaka en fiktiv illaluktande fjärt som jag för mitt inre ser omsluta dem.
Men just nu är jag extra känslig, ansatt och dysfunktionell av sorg efter min fina underbara familjemedlem och jaktvän.
Men de bara fortsätter att slå. Jag blir så jävla arg på de här människorna som befinner sig i sin lilla unkna burk utan minsta känsla eller en vilja att känna hur andra människor lever och har det.
Jag jagar med min hund. Därför är jag. Därför är hunden.
Den som jagar med sin hund vet att det är så du finner hundens sanna jag och tvärtom. Det är precis där, i jakten, ni finner varandra på riktigt, du och din hund.
Det kan ingen rosa bajspåse, hundgodis, boll, soffliggande, kramar eller extra tjosanhopp under koppelpromenaden göra ett enda dugg åt.
Och jag vet, för jag kör också hundgodis, kramar, bollar och tjosanhopp med min hund.
Men det viktigaste av allt är att jag också jagar med den. Jakten är den sanna glädjen för hunden, det som för oss samman som inget annat och livsgnistan som gör att den till och med kan glömma en dödlig tumör. Och som trots allt överglänser det mörka så här efteråt.

Det är jakten som gör din hund lycklig på riktigt.
Ni jakthatare som klagar på min hundhållning. Ni som aldrig kan förstå för att ni aldrig varit och aldrig någonsin kommer att komma så nära en hund som vi jägare gör;
Må ni bli för evigt nerfjärtade och aldrig någonsin ta er ur stanken!

av /2 Kommentarer

Det viktigaste i jakten

, , •
Planera passen så att de är säkra. Foto Magnus Rydholm

Planera passen så att de är säkra. Foto Magnus Rydholm

En aspekt av jakten är viktigare än allt annat. Det är till och med viktigare än en bra jakthund och trevliga jaktkamrater.
Om en jaktkompis skadas, eller ännu värre omkommer, under jakten så spelar inte något annat någon som helst roll. Jag har sett några få allvarliga tillbud, men aldrig någon riktig olycka.
Däremot har jag pratat med anhöriga till jägare som har dött för en jaktkamrats kula. De har kontaktat mig i direkt anslutning till händelsen. Den bottenlösa sorgen, frustrationen, smärtan och saknaden hade skakat om deras värld. Livsglädjen var i det ögonblicket släckt. Tårarna, ilskan och en enda fråga rusade runt i deras huvud.
Varför?
Varför dog just han? Varför?

Det fanns ingen tröst att ge. Inga ord att säga. Jag kunde bara vara där och lyssna. Kanske gav min närvaro något? Jag vet inte.
Men deras extrema sorg och sökande efter svar gav mig något. Det gjorde mig medveten om vad som är viktigast i jakten.
Och det är att den är säker – för alla.
De vänner som jag jagar med ska komma hem efter jakten. De ska inte utsättas för några risker. Kan vi inte jaga på ett sätt som är säkert för alla så ska vi inte jaga över huvud taget.
Säkerheten måste alltid komma först.

I de olyckorna (som jag har insyn i) är det ofta många olyckliga faktorer som samverkat. Saker som inte ska kunna hända, har trots allt inträffat. Och ofta är det en eller flera personer som gjort något fel. Tyvärr är människorna sådana. Vi gör fel ibland.
Men för att kunna göra jakten säker är det bra att känna till att det finns ett antal situationer som är farligare än andra. De farligaste är nog när stress och adrenalin finns närvarande. En av dessa situationer inträffar efter en skadskjutning.
Många i jaktlaget vill hjälpa till. Skytten vill ha ett snabbt avslut. Kanske är djuret på väg ur marken, det börjar troligen snart mörkna. Någon är uppbokad och vill hem. Troligen behöver man ställa skyttar på pass som inte normalt ska användas. Det är stressigt, adrenalinfyllt och mycket känslor snurrar runt. I denna situation är det extra viktigt att stanna upp och tänka till. Hur gör vi detta säkert?

Det är därför det finns ett antal enkla, men oerhört viktiga regler som alla ska följa under gemensamhetsjakter. Här hittar nedan hittar ni några.
• Jaktledaren har en viktig roll. Gå igenom reglerna för jakten. Det ska vara tydligt vad som • gäller för jakten och säkerheten under dagen.
• Jägare ska använda signalfärger på sina kläder.
• Laddning och patron ur görs på passet.
• Ingen lämnar passet förrän jaktledaren blåst av jakten.
• Avlossa aldrig några osäkra skott.
• Planera passen i god tid så att jakten blir säker.
• Alltid 100 procentiga kulfång.
• Använd torn eller naturliga höjder när ni bestämmer passen (så att skotten riktas nedåt mot marken). Undvik vägpass.
• Bra kommunikation under jakten är a och o. Använd jaktradio. Ge tydliga instruktioner och begär återkoppling av alla jägare – så att alla förstått.
• Hundföraren ska veta var passkyttarna finns (så att han inte går för nära utan att kontakta skytten).
• Prata om säkerheten i jaktlaget, alla som deltar ska känna ansvar för sina jaktkamrater. Och prata om detta såväl innan som under jakten.

Är jakten säker blir den trevligare för alla. Och viktigast av allt. Alla jaktkamrater ska följa med hem när dagen är slut.

Och det är vi gemensamt som ansvarar för att det blir så.

av

Det brukar vara lättare att säga adjö

•
Jaktlabrador under kvällssträck på änder.

Det brukar vara lättare. Oftast blir de bara äldre och tröttare och en dag är det ändå ganska självklart att det är slut. Våra hundar brukar bli ungefär 14 år.
Eller också händer något akut. Då är det fruktansvärt jobbigt ett kort tag. Sen går det över.
Med Argo är det annorlunda.

Jaktlabrador under kvällssträck på änder.

Argo på andjakt för bara en dryg vecka sedan. Hur vet man när det är dags? Foto: Madeleine Lewander

 

Jag såg när han föddes, på julafton för tio år sedan.
Hans stora lycka i livet är jakten. Våra fågeljakter. Och han jagar för fullt i detta nu.
Så många gånger vi jagat tillsammans, väntat lugnt och tyst, letat, jobbat in. Egentligen är han en eftersökare ut i tasspetsarna. Under åren har han utvecklat ett eget arbetssätt och vet själv vart han ska leta. Och det är skadad fågel han letar efter.
När vi sakta tar oss fram med båt i igenväxta vatten vid kompakta vassar står han i fören med nosen högt. Känner han vittring av något hoppar han i själv och lyckas på något sätt forcera vassar som mer påminner om kinesiska muren.
Det tar tid, prasslar, plaskar och frustar i vegetationen. Ibland går han iväg så långt att man inte hör honom. Utan fågel vill han inte komma tillbaka.
Ibland skär vassa strån honom blodig runt nos och ögon. Det bryr han sig inte om.

Är fågeln i närheten står jag beredd med bössan i båten. Den kan försöka fly över vattnet och då kan jag skjuta och bespara honom mycket arbete.
Jag vet inte hur jag skulle klarat alla dessa eftersök i alla år utan Argo, min jättestora lufsiga labrador. Han som alltid lägger framtassarna i kors och har gjort sin lidande uppsyn till en egen konstform. Och jag har inte tänkt på att åren har gått. För alla våra hundar blir ju 14, väl… Jag trodde att det fanns tid kvar.

Men Argo har fått cancer.

I maj hittade jag tumören i hans mun. Vid tanden längst in i munnen på hans vänstra sida. Veterinären opererade snabbt bort den. Men tumören är elak. Den har kommit tillbaka. Den växer runt hans tand.
Tar sakta, eller alldeles för snabbt och ofrånkomligt, hans liv.
Jag trodde att jag var en rationell person. Hundlivets början och slut har varit så självklart med de andra hundarna och jag har haft många. Nu är jag inte så säker längre.
Argo vet inte att han är sjuk, att han snart ska dö. Jag vet. Visshet om framtiden är många gånger ett ok vi människor tvingas leva med.
Och det trasar sönder mig.

Under kråkjakt för några år sedan. Foto: Madeleine Lewander

Under kråkjakt för några år sedan. Foto: Madeleine Lewander

För några veckor sedan fick han en infektion i munnen och blev riktigt risig. Det var då jag verkligen insåg att tiden på något sätt nu börjar sätta punkt i Argos liv. En antibiotikabehandling gav oss en tillfällig respit. Argo blev som vanligt, tumören krympte ihop.
Men nu är penicillinkuren slut. Varje dag baddar och tvättar jag den jävla tumören för att den inte ska bli infekterad igen.
Två gånger om dagen kan jag känna ett tillfälligt lyckorus bara för att han äter upp sin mat.
Jag gråter. Argo tittar förundrat på mig, han vet när jag är ledsen, då kommer han nära och ser frågande ut.
Och jag skäms lite.
För än så länge överglänser jagandet den förbannade sjukdomen. Än så länge kan han fortfarande bara få vara Argo och forcera vassar och få leta efter änder. Än så länge vill han kramas och kan larva sig med en boll. Än så länge äter och sover han utan problem.

Men jag är rädd. För när tar man beslutet? Det här är jag inte van vid.
När är hans liv inte längre ett bra liv? Ska vi fortsätta behandla det som går?
Många ger råd. De flesta är rationella och bra.
Men jag känner mig inte rationell alls. Det tär och skaver i min själ. Jag har en döende hund som ändå är rätt pigg.
Jag försöker att koncentrera mig på nuet, på tiden med kvalitet som jag har kvar med Argo. Ändå oroar jag mig för slutet…
Det är min förbannelse just nu…

av /10 Kommentarer

Juridikträsket 2.0 – nu sjunker vargarna också

, , , , •

– Vi orkar inte längre. Det ringer hela tiden. Så vi har dragit ut kontakten ur telefonjacket. 
Jag lyssnade tyst. Det var en av mina första riktiga intervjuer, senare publicerad i Värmlands Folkblad, som mycket ung journaliststuderande i norra Värmland på 1980-talet. Jag satt hemma hos Hugo Ekman och hans fru på Skråckarberget och drack kaffe. Två vänliga värmlänningar som födde upp får. Egentligen det enda man slogs av när man mötte dem.

vargbak1200

Det juridiska träsket drar med sig de flesta. Foto: Madeleine Lewander

Men Hugo hade gjort något som ingen annan gjort, åtminstone inte på väldigt länge. Han hade skjutit en varg som attackerat hans får. Han anmälde det själv, intet ont anande om konsekvenserna.

Nu skulle Hugo inför rätta. Han blev trakasserad, människor skrev elaka handskrivna brev, terroriserade via telefon. Media var som galna.
Det fanns inte många vargar då. Hur kunde Hugo göra så? Drevet gick.
Via kontakter hade jag ändå lyckats få till ett möte och fick komma hem och prata med familjen.

– Om jag sätter i kontakten så ringer det nästan direkt, sa Hugo.
Det lät lite överdrivet. Men Hugo vidhöll. Han orkade inte ha telefonen inkopplad. Det var lugnast så.

Vi drack mer kaffe och Hugo berättade precis hur han tänkte och vad han hade gjort den där ödesdigra dagen. Det fanns inget hat, ingen aggressivitet i hans berättelse. Bara en ledsen, lite skakad människa som ville skydda sina får och det liv han levde.
Historien berörde mig djupt.

Rättscirkusen som följde var fullständigt crazy. På den tiden. Idag är liknande snirklar i rättsmaskineriet vardagsmat. Det finns många Hugo där ute som idag trampar runt i en kladdig juridisk sörja utan att komma någonvart.

Hela vargfrågan i Sverige har nu gått så långt att nästan alla direkt inblandade parter drabbas hårt, inte minst vargarna.  Polariserade ytterkanterna ser till att de får lida. Ytterkanter på olika håll som sprider sitt budskap effektivt och där alla sidor underbygger tjuvjakt precis lika effektivt.

Det är ytterkanterna som drar åsikterna in i absurdum.  Det är de som dödar vargar på ett sätt där ingen har insyn, där ingen kan påverka. Det är de som låter människor sakta sjunka allt djupare ner i ett träsk fyllt av paragrafer, förordningar och EU-direktiv.
Det är ytterkanten som tror att de kan tvinga människor att ändra hela sina liv för att själva försöka vinna ett eget uppror där en seger bara existerar i den egna sinnevärlden men där det i praktiken går åt helvete för förlorarna.
Vi ser trenden komma i fler och fler frågor som rör människors brukande av och i längden varande i naturen.  En murkla kan stoppa din skogsavverkning. Legala vapen kan komma att tas ifrån dig.
Det är ett mörker som sakta kryper på.

I horisonten tornar också ett hugat koppel juridikkunniga upp sig där vissa förmodligen ser goda affärsmöjligheter i att driva paragraftolkningar till det yttersta i nya, rimliga eller orimliga, riktningar.

Det är ytterkanten som med ytliga medel sakta dödar hoppet för alla som befinner sig mittemellan, mellanskiktet som skriker sig hesa utan att bli lyssnade på. De som bara vill kunna leva vidare på ett sätt som de finner värdigt.
De sjunker paradoxalt nog tillsammans med vargarna allt djupare ner i ett juridikstyrt bottenlöst lekmannaträsk som emellanåt verkar sakna både insikt, etik och djupare kunskaper.

Det började någonstans med Hugo Ekman. Då trodde jag att människor skulle förstå, inse att sådana som han faktiskt räknades.
Så blev det inte.

av

Vem frågade vargarna?

, , , , •

Jag läser om vargattacken på Kolmården 2012 som nu har lett till åtal. Frågorna är många, många skakar på huvudet och förstår inte hur det kunde hända. Det är konstigt.
Jag förstår hur det kunde hända. Människor gick för långt och försökte göra vargarna till något de inte är.

Två vargar liggandes i snö.

Pussbilderna på vargarna med halva Sveriges befolkning framstår som fullständigt absurda. Foto: Magnus Rydholm

Det är lätt att googla fram mängder av närbilder på människor, pussandes och kramandes med vargarna i hägnet i Kolmården. Kändisar poserar glatt med mer eller mindre välvilligt inställda vargar.
Jag har djup respekt för vargen. Den är vild, följer sina instinkter och är bara varg. Hur kan den vara något annat? Men i det kaos som rått under de senaste åren har människor gjort allt vad som stått i deras makt för att försöka ändra på just det, vad vargen är. Hur naturen fungerar.
Vargen är vad den är, den följer sina instinkter. Kan inte göra något annat och är i det stora hela ett offer.

Det handlar egentligen inte om de stackars vargarna på Kolmården eller vargar över huvud taget utan om omgivningens allt mer sneda syn på naturen.
”Den vilda naturen” har i det här fallet kännetecknats av just dessa djurparksvargar som fått finna sig i att kändisar och övrig allmänhet ska klappa, pussa och glatt posera med dem. Allmänheten vill nämligen att det ska vara så, en total samklang med det vilda, människa och rovdjur.
Alla de här poserande och vargpussande och -kramande människorna får mig till att börja med att bli lätt illamående. Vad vill de visa med de här bilderna egentligen?
Och vem frågade vargarna?

Lars Berge skriver träffande i SvD: ” I varghägnet fanns inte längre någon plats för det kaos, den fientlighet och det dödande som är en naturlig del av livet i vildmarken. Den berättelse som alla krävde att få höra var den om människa och natur i gudalik harmoni. Vargen visade sig ha en annan agenda.”

När jag är ute med mina hundar säger jag nästan alltid nej när folk vill klappa dem. Mina hundar vill inte bli klappade av främmande människor. De är inte intresserade, de gillar det inte. Jag respekterar det. Pussbilderna på vargarna med halva Sveriges befolkning framstår i det avseendet som fullständigt absurda.

Oftast har det gått bra, ibland mindre bra. Min lillasyster drabbades illa av de här vargarna. Hon bjöds in i hägnet tillsammans med några kompisar för några år sedan men vargarna började efter en stund klättra och riva på hennes rygg. Hon uppmanades då att sitta stilla men det hela slutade med att vargarna slet av henne tröjan och förstörde den och sällskapet tog sig snabbt ut. Hon tyckte det var en mycket obehaglig upplevelse.
Massor av människor lägger upp bilder och illustrationer på nätet föreställande små flickor som kramar stora vargar, vargar tecknade som gosedjur, gudar, superhjältar. Människor skapar avgudabilder av dem.
De glömmer att det fortfarande bara handlar om vargar.
Kanske den här tragiska händelsen ändå kan leda till en något mer nyanserad syn på vad en varg verkligen är, ett rovdjur som följer sina instinkter. Alltså ingen superwolf, gullegris eller pussgurka.
Tyvärr tvivlar jag.

av /3 Kommentarer

Blunda, grilla fläskkotletten och pussa en varg

, , •
Får i hage

Plötsligt ser jag inte bilden. Facebook har lagt en varningstext om känsligt innehåll och en länk att klicka på om jag ändå önskar titta på den. Det handlar om bilden på de dödade fåren utanför Gnesta, troligen dödade av varg.

Får i hage

Får ska vara levande på bild, tycker vissa. Verklighetsfrämmande människor anmäler foton med döda får som lagts ut på Facebook. Foto: Ludde Norén

Vännen som delat bilden säger att den blev anmäld. Facebook friade. Det är trots allt ett gott tecken.
Under samma session på Fejjan passerar ett antal bilder och filmklipp mina ögon helt öppet. Det handlar om hundätande kineser. Innan jag får stopp på eländet hinner jag se pälslösa hundar simmande i dödsångest i en stor vattenfylld kittel. I flödet finns också bilder med hundar som flås levande, skräckslagna djur, mänsklig terror.
Men ingen varning…
Jag förstår varför bilderna finns där, anmäler dem inte trots att jag har svårt att få bort dem från näthinnan. Protesterna är viktiga. Jag dyker fysiskt in i högen av mina egna glada, friska hundar, bara kramar dem och får en massa kärlek tillbaka. Det känns lite bättre.

Men foton på döda får ska vi skyddas från? Frågan är varför någon tycker att de ska tas bort. Anmälaren är knappast en person som direkt lider med fårägaren eller funderar över vad de lemlästade fåren fått utstå.
Här verkar det mer handla om att vi ska ”frälsas” från sanningen. Ingen ska få se hur det egentligen går till där ute. Det finns en liten högljudd grupp hycklande människor i den här kategorin.
På samma sätt irriterar dessa människor nästan ihjäl sig när vi visar fotografier på våra vargdödade hundar. Sanningen kallar de propaganda. Verkligheten är inget för dem.
Sanningen ska vacuumförpackas som fläskkotletten i kyldisken på ICA. Gris blir fläskkotlett i plast, varg och lo tar får, får är mat. Ingen behöver veta vad som händer däremellan. Att någon faktiskt slaktar grisen eller att sanningen för en fårägare och hans eller hennes djur kan vara en blodig, kladdig, plågsam, ångest- och känsloladdad och riktigt otrevlig vardag är inget att bry sig om.
Syns det inte så finns det inte.
De här människorna skyddar sina åsikter genom att använda all tillgänglig statistik som passar deras egna syften och krama den till en riktigt hård argumentboll, till största delen bestående av sannolikheter och finansiella stöd men även med inslag av några arga EU-kommissionärer.
Bollen kastar de sedan hårt i ansiktet på alla de människor på landsbygden som sitter där avklädda med sin verklighet.

Istället ska livet i hyckleri upphöjas! Nya skygglappar ska sättas på och alla åtkomliga ridåer dras ner! De här personerna vill bara omges av det som verkar skönt, trevligt, fint och lite gulligt. Grilla fläskkotletten och pussa en varg, tänk inte längre. Allt löser sig om alla andra bara ändrar sig, stängslar mer, blir ekonomiskt ersatta eller byter ut sitt nuvarande liv mot något annat.
Jag hoppas att folk inte går på det där. Att de märker hur det faktiskt ser ut på riktigt där bakom alla hophycklade statistikbollar.
För de som drabbas finns på riktigt. Deras vardag kantas av ständig oro och sorg som inga pengar eller sannolikhetsteorier i världen kan ersätta. Det får vi aldrig blunda för.

av /19 Kommentarer

”Du tycker fel och kan lika gärna dö”

, •

– När Palme blev skjuten firade vi.
Jag stirrar med stor, öppen mun, känner hur jag blir stel, det gör ont någonstans i mellangärdet.
– Vad sa du att ni gjorde?
– Firade. Han var inte klok.

Jägare i orange keps.

Demokratin håller på att få sig en arselsmäll som vi borde ta på allra största allvar. Foto: Madeleine Lewander

 

Sen middag med en kär person i min närmaste omgivning. Några glas vin. Då kommer det.
– Men… men… du måste skilja på sak och person. Du kan väl inte önska livet ur en människa, en svensk demokratisk politiker för att du inte gillar honom eller hans åsikter?
– Jo, det kan jag.
– Men han hade barn som förlorade sin pappa, hans fru blev änka…
Personen rycker på axlarna.

Där någonstans tänker jag att saker och ting i vårt samhälle är sjukt. Och att det sjuka kan vara närmare än man tror.
Dödsjante.
Du ska inte tro att du kan sticka ut hakan och ha en åsikt utan att någon tycker att du ska dö.
Och om du sen verkligen råkar dö av någon anledning eller kanske skadas allvarligt, finns det människor som blir glada. Och firar.
För du tyckte ”fel” och förtjänar att dö.

I min värld betyder demokrati att vi människor har ett lika värde och underordnar oss majoritetens vilja. Det bygger på åsikts- och yttrandefrihet. Var och en har rätt till sin åsikt. Jag kan tycka att din åsikt är korkad men jag önskar inte livet ur dig.
När jag var liten röstade jag och mina kompisar ibland om vad vi skulle leka. Majoritetens önskan verkställdes utan gnäll. En kanhända pluttig jämförelse men den handlar ändå om en typ av ryggradsdemokrati som bara fanns där.
Idag drabbas vi alltmer av att de demokratiska omröstningarnas förlorare, de för tillfället varande minoriteterna som är så överväldigade i sin tro på ”det goda” och ”det rätta” att de glömmer de demokratiska spelreglerna.

På den politiska arenan är det otroligt rörigt nu. Alla tycks leta genvägar för att kunna gå runt regler och fattade beslut.
På andra arenor hånas företrädare och talesmän för olika åsikter hänsynslöst.  Och om de råkar drabbas av olycka hånflinar motståndarna och firar. Det gäller politiker, jägare eller vem som helst.
Ingen ser gråten eller den bottenlösa sorgen hos den drabbade eller hans/hennes närmaste. Den skiter de i. Empatin är noll. Nada. Sak och person har blivit till ett.

Och det är precis där demokratin får sig en arselsmäll som vi borde ta på allra största allvar.

Ni förstår förstås att jag osökt också dras till polariseringen i rovdjursfrågan. Jag själv och framför allt flera kolleger har drabbats av vedervärdiga hot, där vi har fått veta hur vi själva och våra nära och kära ska dö. Jag läser hela tiden elaka och hånflinande inlägg på nätet, framför allt om jägare vars hundar dödats. Dåligt beteende gäller förstås även ytterligheterna åt andra hållet.

Är vi människor verkligen så lågt stående? Till och med så lågt att vi utan att skämmas sparkar sönder våra egenhändigt uppbyggda rättigheter, åsiktsfrihet och majoritetens önskan.

Vi har beslut om vargjakt i början på nästa år. Det har fattats med de demokratiska medel vi har i Sverige. Men det är som att det inte räcker till.
Det enda jag verkligen kan sätta fingret på är att jägarna efter beslutet är mer hatade än någonsin av ett gäng som tycker något annat.
Ingen vet egentligen vad som händer med vargjakten. Borde inte våra demokratiska spelregler för länge sedan ha talat om hur vi ska gå vidare?
Och de flesta borde väl vara överens om att det är fel att hånskratta åt eller fira någons olycka. Att det handlar om att uppträda som medmänniska och har inget med politisk färg eller åsikter om vargar att göra.
Nu håller vårt sätt att bete oss mot varandra till och med på att äventyra vår grundläggande känsla för hur demokrati ska fungera.
Vem vågar snart öppet stå för sina åsikter utan att bli hatad och hånad?

Är det verkligen så majoriteten vill ha det?
Eller skiter vi i den…

Den här texten handlar inte om vargars vara eller inte vara. Kommentarer i den debatten ignoreras om jag inte anser att den tillför ämnet något.

av /18 Kommentarer

Varför får inte jägarna sörja?

, , •

Igår hölls en ljusmanifestation i Karlstad för vargdödade hundar. En fin minnesstund och en chans att visa respekt, stöd och empati för dem som drabbats. Kanske en liten tröst någonstans. Inget mer. Inga demonstrationer, inga krav, bara en stilla tanke att skicka vidare.

karlek_jamte
Vissa var bara tvungna att skicka hånfulla kommentarer under gårdagens ljusmanifestation för vargdödade hundar. Foto: Madeleine Lewander

Jag har själv hundar. Att hitta min hund dödad och halvt uppäten är en av mina värsta mardrömmar och borde vara så för de flesta hundägare. Den plåga och skräck som hunden utsätts för gör mig alldeles kall inombords. Men den som äger en jakthund och vet vad jakt är har också full förståelse för att en jakthund måste få jaga för att må bra.
Idag är ekvationen svår att få att gå ihop i Värmland.
Därför var minnesstunden fin.

Var det någon som trodde att en sådan här enkel men fin gest för att ge sitt stöd och visa medkänsla bara kunde få vara så?
Nej. När vi la upp en status om detta på förbundets Facebooksida stöttades den av de allra flesta. Men ett alldeles för stort gäng var tvungna att vrida om kniven ett par varv till.
Jag vet inte vad det är som händer med oss i Sverige men någonstans är något riktigt fel. För resten av kvällen fick vi på förbundet ägna åt att kontrollera och radera inlägg från människor som la in taskiga och hånfulla kommentarer.
Har jägarna som fått sina hundar vargdödade inte ens rätt till sin egen sorg? Vilken rätt har ni att klampa in i deras frustration och hånskratta åt den? Är ni på riktigt? Tror ni verkligen att sorgen blir på låtsas bara för att andra hundar dör i trafiken?

Det finns alltid någon som har det värre i den här världen men förringar det sorgen hos den som bär den?
Du som hånskrattar och talar om för dessa människor att de är dumma i huvudet, är det så du lever? Talar du vardagligdags om för medmänniskor som mår dåligt att de får skylla sig själva?
Eller är det bara jägare som inte har rätt att sörja?
Jag vet att jag tagit upp det här tidigare men jag kommer aldrig att förstå hur så många i detta land gjort till sin gärning att på nätet trampa på och hånskratta åt andra människors lidande och frustration.

av /17 Kommentarer