Taggarkiv: Kärlek

Jag har kollat lite på Bonde söker fru. Tv4 har kört stuket i rätt många år nu. Många bönder har hittat sitt livs kärlek framför kameran. Visst börjar det bli lite taskigt mot alla ensamma jägare där ute som letar livspartner? Jag menar bönder och bönder när det finns JÄGARE!

15 oslagbara tips inför jägardejten. Foto: Oscar Lindvall

Det finns tveklöst en hel drös människor som skulle kunna tänka sig att dela sitt liv med just en jägare. För att få en jägare på kroken tänkte jag börja med att ge några oemotståndliga tips för intresserade ickejägare inför en eventuell dejt.

Här följer 15 dejtingtips som ingen jägare kan motstå:

  1. Doftharmoni. Lägg något ruttet under passagerarsätet i bilen. En gammal skinkbit eller liknande går bra.
  2. Lägg fyra par gamla stövlar i baksätet huller om buller.
  3. Använd en blomspruta och spruta insidan av bilens fönster med vatten så att det droppar lagom mycket. Tvätta inte bilen.
  4. Överraska med att låta som en brunstig älgko. (Se mer här!)
  5. Krydda kaffet med hundhår.
  6. Lägg en älgklöv löst i frysen tillsammans med övrig mat som han/hon av en händelse ser när du öppnar den.
  7. När ni är ute och kör, stanna bilen närsomhelst och varsomhelst, veva ner rutan och titta på vilda djur i en kikare.
  8. Använd alltid långkalsonger oavsett årstid. Kinky!
  9. Smyg ljudlöst överallt. Kliv ALDRIG på en pinne.
  10. Stäng bildörren knäpptyst även på ICA-parkeringen.
  11. Flyger en kaja över dig, torrträna.
  12. Ser du en kråka, försök locka den till dig med alla medel, skräna och låtsas vara en uv.
  13. Ser du en räv, låt som en högljudd mus.
  14. Stå på ett ben bakom en gran under minst en halvtimme utan att röra dig. Försök att se oberörd ut.
  15. Börja gilla höstmörker. Föredra alltid nysnö.

Lycka till!

Jag gillar Lotta Lundgren! En person som kan stå vid en köksbänk bland en massa folk, laga mat och samtidigt säga saker som liksom är plockade direkt ur ens egen skalle är ganska imponerande.

lotta_lundgren_700
Lotta Lundgren och min kollega Christina Nilson-Dag fixar med dovhjorten under jaktlunchen. Foto: Madeleine Lewander

Jag lyckas knappt uttala mitt eget namn när jag fyller på kaffebryggaren hemma. Fattar inte, jag är ju kvinna, borde ha simultankapacitet, heter det. Men nej.

Ja, jag var där och tittade, smakade och lyssnade. Lotta berör. Superkvinnlig men ändå jägare, ja, inget av det där spelar egentligen någon roll. Men vissa tror att vi är machokvinnor med jättebiceps och grov hårväxt mellan behåkuporna. Det finns säkert sådana jägarkvinnor också. Saken är den att vi faktiskt får se ut precis hur som helst och vara jägare ändå.

Snart dyker hon, Leif GW och Inhwan upp i rutan igen fast nu på SVTs tablå och inte bara webben i På jakt med Lotta och Leif. Det är värt att kolla på.
På jaktlunchen nämnde hon att hon gillar honom skarpt, GW. Och det är ju bra. Jag kan behöva få min bild av honom aningen upplyft efter att jag som liten ynklig apportör för ett antal år sedan rätt burdust fick veta att min plats uppenbarligen var någonstans där han slapp se mig.

Lotta pratade om att många vill se logiken i jakten, att vi ”borde” jaga för att äta viltkött. Och att det inte är så. Det gör jakten kontroversiell och det är det som gör att vi ofta har svårt att motivera vårt jagande. I alla fall så att en ickejägare ska förstå. Att sätta ord på själva känslan är svårt.
För den delen i vår hjärna som älskar jakten är inte verbal. Så är det nog.

Det är kanske jakt jag tänker på när jag kokar kaffe.

Jakten - hundens bästa tid.

Jakten är igång igen. Det är underbart! Den ickejagande omgivningen utanför hänger med huvudet för att den fantastiska sommaren är slut. För oss jägare är det bara ett steg in i nästa härliga tid. Och för våra hundar är det först nu året börjar.

Jakten - hundens bästa tid.

Luften känns sedan länge klarare, färgerna skiftar, hej på jaktkompisar som jag inte sett sedan slutet av förra säsongen.
Och hundarna, det är nu de mår så jävla bra.
Det är nu de gör det de älskar mest av allt, jagar. Det är nu jag i vissa jaktsituationer kommer så nära min hund så att vi i sinnet fungerar som ett enda psykologiskt väsen. I det läget förstår vi varandra exakt, ett tyst gemensamt språk och en känsla som ingen balkongbiolog i världen någonsin ens kommer att vara i närheten av.

De flesta av mina egna hundar här hemma, de apporterande, börjar leva på riktigt nu. Vi har nästan bara jaktlabbar numera och -spaniel.
Wachteln, kortdrivaren, börjar bli gammal. Jag hade tänkt köpa en till men den jakten lockar inte riktigt längre så länge vi inte vet hur det blir med rovdjurspolitiken. Jag har fegat ur.
Skaffar jag en drivande/kortdrivande hund nu så är den hunden på topp om låt säga fem år. Hur ser det ut i skogarna då? Och hur kul blir livet för en hund vars höjdpunkter i livet är just jakten om den inte får jaga? Om jag plötsligt känner att det inte funkar, att vi inte kan jaga mer tillsammans för att jag inte törs släppa den längre?

All respekt till alla er som kör vidare med era drivande och ställande hundar trots det som sker, eller rättare sagt inte sker, omkring oss. Ni räddar våra jakthundraser, ni hjälper till att rädda jakten och hela vår närhet till skogen, naturen och landsbygden.
Och jag kan redan nu säga att jag inte kommer att publicera en enda anti-kommentar för just nu mår jag så bra och tänker fortsätta med det ett tag till.

Litet klipp från en andjakt nu i augusti.

Jag gillar vildsvin.
Har tidigare bott i Skåne, mitt bland dem i många år. Jag har skjutit vildsvin. Jag har joggat med vorstehn lös vid min sida i skymningen rakt genom foderplatser med smågrymtande vildsvin, där somliga sprungit iväg skrämda, andra nyfiket stannat upp och glott på oss, nära.
Jag har varit med på drevjakter på vildsvin.
Vildsvinen är värda all
 respekt men jag är inte rädd för dem.
Jag har svårt med den här döda-allihopa-kosta-vad-det-kosta-vill-tanken.

vildsvin_700
Etiken måste också gälla vildsvin. Foto: Madeleine Lewander

 

Jägarna skjuter vildsvin som aldrig förr. Vildsvinsstammen har stagnerat, tack vare oss. Ändå är många förbannade på jägarna. De tycker att vi borde skjuta vildsvin oftare än vi går på toaletten.

För att jaga vildsvin effektivt måste vi ha bra vildsvinshundar. Vildsvinsjakten är en förhållandevis ny kunskap, alldeles speciella egenskaper måste avlas fram för att få fram hundar med de rätta förutsättningarna. Det tar sin tid. Jägarna jobbar på det och har tillförsikt.

Det händer att vildsvinshundar skadas och dödas.
Även en god vildsvinshund lever farligt. En vildsvinsjägare lever också farligt ibland. Drevjakten på vildsvin är en utsatt situation. Men våra vildsvinsjägare utvecklar hela tiden sina jaktkunskaper och hundarnas egenskaper.

Många lever för sin vildsvinsjakt och för sina hundar. Många jägare har gråtit över sin skadade eller dödade vildsvinshund. Vissa slutar aldrig att sörja. Men vildsvinen måste fortfarande jagas, det är de flesta överens om.

Det är rätt konstigt. Samtidigt som en stor massa kräver att vildsvinsstammen ska decimeras fortsätter en annan massa att kritisera att vi jagar dem. Hur funkar människor?

Vi behöver förvalta vildsvinen tillsammans och hitta lösningar som fungerar, inte bara jakt. Det finns exempelvis ett antal studier som visar att avledande utfodring fungerar.  Det är precis sådant vi måste jobba vidare med, tillsammans.

Jag vill också påminna om att ett vildsvin är en kännande individ. Alla medel i jakten på grisarna är inte tillåtna vilket vissa mer dragna åt psykopathållet tycks tro.
Gasa, bomba, spruta, bunta ihop och döda, döda. Emellanåt verkar vansinnet totalt.

Det handlar om etik och det måste handla om en sansad förvaltning av en viltstam. Vildsvinsjakt måste utövas så att djuret inte lider. En fälla FÅR inte stressa djuret. Hundansvändning i jakten FÅR inte bedrivas så att vildsvin lider eller stressas.  Vårt urval i jakten MÅSTE vara etiskt, vi skjuter exempelvis inte suggor med dragna spenar. Det finns många regler som för de flesta jägare är helt självklara att förhålla sig till men som en del av omvärlden verkar ha glömt helt.

Samtidigt har vi många frågor att ställa oss själva. Ska vem som helst få agera skytt under en drevjakt på vildsvin? Hur många skjuter ett säkert skott på ett vildsvin i full fart? Hur många kan i det läget avgöra om det vuxna djuret som kutar förbi i terrängen är en galt eller sugga? Eller om det finns en hund precis bakom?

Vi kan jaga vildsvin tills vi storknar men de får aldrig lida för vårt eget välbefinnandes skull.
Det måste alla, inte bara jägarna, komma ihåg trots ideliga påtryckningar om decimering och utrotning från alla håll.

Det är svårt att spana över situationen idag. Det är antingen eller. Gapet mellan stad och land ökar. Och minskar.

Duvjakt i augusti. Foto: Madeleine Lewander
Jakt är respekt för liv. Den skapar förståelse för hur naturen fungerar och att vi människor är en del av den. Foto: Madeleine Lewander

Å ena sidan börjar allt fler stadsbor att jaga. Man kallar det ”den nya golfen”. Jag är splittrad. Det är djur vi talar om. Djur vars liv vi tar. Det handlar i första hand om respekt. Jakten är respekt för det vilda, för livet, vårt ursprung. Jämför man det med golf är man ute och cyklar.

Å andra sidan, om man menar att människor istället för att spela golf upptäcker jakten som en djupare källa till inre förståelse för hela sin omgivning, naturen, livet och sitt ursprung, kan det vara en helt okej jämförelse.

Då har man hoppat upp ett antal snäpp i livskvalitet och kommit lika mycket närmare sanningen.

Men gapet mellan stad och land är alltjämt gigantiskt.

skyddsjagarePå hemväg en natt från en fest i en större stad ser en kille hur kommunens skyddsjägare skjuter en skata från bil. Jägaren hämtar sedan skatan och lägger den i en plastpåse. Killen filmar det hela och är märkbart skakad.
Han lägger ut filmen på Facebook där jägaren hängs ut som mördare, idiot, psyko för att nämna något.

”Börja nästan lipa stackars fågel” skriver killen bland annat i sin Facebookprofil. Och han är arg för att skatan inte får en värdig begravning…

Jag vet inte vad man ska säga, tycker lite synd om honom. Funderar på hans sätt att se proportioner.
Äter han kött? Vet han varifrån det kommer?

Vet han hur det ser ut på närmaste soptipp? Vad stadens invånare, hans grannar och kanske han själv vräker ut och som hamnar i stora biologiska, gungande sopberg inte så många mil från där han bor? Där stora råttkolonier lever och frodas och där allsköns fågel fullständigt förmörkar himlen för att komma åt den kastade maten.
Och att kommunjägarna där skjuter tusentals råttor och fåglar? För att sanera efter alla oss människor som lever i ett överflöd vars rester vi sedan gömmer och glömmer på stora soptippar.
Har han sett de stora kaninflockarna mitt inne i stan, åtminstone finns de i massor i Stockholm. Kaniner som dumpats av personer som inte längre orkar ta hand om dem. Har han sett alla tusen och åter tusentals kajor och annan kråkfågel som lever och äter av allt vi sprider omkring oss i städerna? Fåglar som sedan skiter överallt och som gör att det ibland inte ens går att sitta ute och äta på sommaren? Har han sett duvorna?

Vad tror han händer med grävlingar som underminerar hus?
Hur tror han att det hade sett ut i hans stad utan kommunjägarna?

Och bortsett från allt det, har han aldrig sett någon gillra en råttfälla?

Min stora sorg är att han förmodligen inte har en aning. Kommunen borde i och för sig upplysa mer om att skyddsjägarna finns så att bara upplevelsen av att se dem inte blir så chockartad.

Det finns en sida till av det hela.
Stockholm. Tog för ett tag sedan en tur med familjen till Gröna Lund. På en hållplats vid Tekniska högskolan får vi vänta en stund på bussen. Vi tittar på ett vackert duvpar som går framför våra fötter och letar något att äta.

Hanen är stor, stilig och blänkande. Honan är också fin på ett lite mer diskret sätt. De är inte rädda för människorna som väntar på bussen utan traskar runt bland skor och väskor.

– Iiiiiihh! Gälla skrik skär genom trafikbuller och folkmummel precis bredvid oss. Två tonårstjejer har fått syn på duvorna som sakta närmat sig dem i sitt smul-letande. Tjejerna backar förskräckta in i gruppen med övriga väntande människor och ett mindre kaos uppstår. Duvorna struttar obekymrat vidare.

– Jag verkligen haaaatar duvor! utbrister den ena flickan skräckslaget och den andra håller energiskt med.

Förundrad betraktar jag det hela. Undrar om de ska börja gråta. Har de här tjejerna någonsin varit i skogen? Hur många duvrädda tonåringar finns det i Stockholm?

När vi senare åker hem på kvällen ligger en broschyr från en liten men högljudd förening och skräpar på en bänk i busskuren. Den talar kort och gott om att skogen och alla djuren sköter sig själva. Människor behövs inte. Jakt behövs inte.

Kommer duvrädda tonåringar närmare naturen via uppmaningar att ta avstånd från jakt? Hjälper de här organisationerna med sin antijaktpropaganda till få folk att tänka efter innan de kräver ”värdiga begravningar” för allt vilt som kommunens skyddsjägare fäller? Hjälper de till att visa att det INTE är okej att kalla en kommunjägare för vad fan som helst i sociala medier? Eller att det INTE är okej att lägga ut en film för allmän beskådan på nätet och hänga ut en enskild person som gör sitt jobb?
Nope. Snarare tvärtom.

För oss jägare är skogen så självklar. Det är där man andas och inser att vi människor faktiskt är en del av denna natur, att vi hör dit. Att jakten är ett aktivt val bort från danska plågade grisar.

Många av oss är också kommunala skyddsjägare och/eller eftersöksjägare. Jag har dem i min omedelbara närhet. Uppdragen tar aldrig slut. Kommunen och invånarna behöver hjälp hela tiden. De här jägarna ställer upp under dygnets alla timmar, vardag som helg, med knapp ersättning.
De har all min respekt. Vi ska alla vara förbannat glada att de finns.

…att sakta lunka med på skogspromenaderna och att rulla sig i snön fast ömma, slitna leder säger ifrån.
…att skälla till argt på hundarna närmast matskålen för att visa att maten bara är din.
…att ibland förnimma ditt tidigare lite pipiga drevskall från förr.
…att sno smutstvätt och samla i hundkorgen.
…att kramas och äta leverpastej.
…att sova gott i rumsvärmen, drömma högljutt och få ligga i sängen ibland.
…att tillsammans minnas tidigare års fågeljakter, långsimmet, ofta många hundra meter, i vassen efter skadskjutna änder och skallet när du hittade dem, jaktglädjen.
…att vara glad, snäll och go fast det gör ont i leder och muskler.

Hamilton, vår fina käraste gamla jaktspringer, snart 14 år. Fortfarande finns det lite tid kvar.
Men inte mycket…

Hamilton - när livet lekte.
Jaktspringern Hamilton – när livet fortfarande lekte. Foto: Madeleine Lewander