Taggarkiv: Jakt

Är det utfodringens fel att viltolyckorna ökar?

, , , , •
Viltolyckorna med rådjur ökade mest. Ändå får vildsvin och älg skulden. Foto Magnus Rydholm

Viltolyckorna med rådjur ökade mest. Ändå får vildsvin och älg skulden. Foto Magnus Rydholm

 

I södra Sverige pågår en ganska hätsk debatt om viltolyckor, vildsvin och utfodring. Men låt mig försöka bryta ned och komplicera detta en aning.
Förra året anmäldes 57 916 viltolyckor. Detta är en ökning med nästan 10 000 olyckor mot 2015. Debatten i södra Sverige handlar delvis om orsakerna till detta.
Vissa debattörer lägger skulden på utfodring och att viltstammarna ökar. Men frågan är mycket mer komplicerad än så.

Av de 57 916 viltolyckorna stod rådjuren för 44 158 eller 76 procent (en ökning med cirka 8 000 stycken mot 2015). Vildsvinsolyckorna har ökat med 478 stycken, älg med 880 och dov med 545. Det är alltså rådjuren som är det stora problemet. Älg är tvåa på listan med totalt 5 794 olyckor.

Ett vanligt argument i debatten är att viltolyckorna beror på utfodringen. I några få fall kan detta faktiskt vara sant. Lägger man ut foder nära hårt trafikerade vägar så ökar riskerna för viltolyckor.
Utfodrar vi rådjur? Ja, men i stort sett bara vintertid. Och det är troligtvis inte rådjurens skador på skog och grödor som retat upp debattörerna. De pekar nämligen främst ut behovet av minskade vildsvins- och älgstammar.

 

Det finns många saker som påverkar hur vilt rör sig i landskapet. Vädret, exempelvis en torr sommar och höst, har betydelse för var det finns grödor och vatten. Vilka grödor man odlar nära vägar påverkar självklart vart viltet söker sig. Finns det attraktivt foder så lockar det till sig djur som vill äta. Gör man skogsavverkningar under vintern lockas också vilt till det foder som frigörs på hygget.

För att öka sikten vid vägkanterna röjs ibland sly och grenar längs vägkanter under vintern, alltså under den tid när det är svårast för viltet att hitta foder. Därtill finns det många andra saker som också påverkar var viltet letar föda, tar viloplatser och rör sig. Naturligtvis påverkar också viltstammarnas storlek viltolyckorna. Men dessa kan också öka utan att viltstammarna gör det. Den vetskapen måste också finnas med.
Frågan är med andra ord komplex. Det går inte utan väldigt omfattande analyser slå fast vad det är som gör att viltolyckorna ökar. Och varför är det främst rådjursolyckorna som gör det? Vill samhället minska antalet olyckor så är det främst rådjursjakt jägarna ska ägna sig åt. Men det kan vi inte. För kraven på ökad jakt finns för alla klövvilt – och gäss.

En komplicerande faktor i debatten är att detta är opinionsbildning. De som driver debatten vill med alla medel få upp frågan på den politiska dagordningen. I opinionsbildning används bara fakta och argument som stödjer den tes man driver. Det man skriver ska visa på orimligheter och skapa känslor som leder till mer debatt. Allt som ger frågan tyngd och relevans är bra argument. Allt som förklarar och nyanserar är sämre.

 

Med mina ganska begränsade kunskaper om dynamik i viltpopulationerna siar jag en ökning i vildsvinsstammen. På många platser i södra Sverige var det ett ollonår under 2016. Det leder ofta till att vildsvinsstammen ökar. Suggorna får fler ungar, gyltor går tidigare i brunst, överlevnaden bland kultingar ökar för att nämna några effekter.
Samtidigt sprider sig vildsvinen fortfarande i södra Sverige. Alla områden där vildsvin kan leva är inte besatta. Det finns alltså ett antal indikatorer på att stammen kommer att öka. Så jag är inte helt ute på tunn is när jag tittar i kristallkulan om framtiden.

Men glöm aldrig följande. Det är jakten som reglerar vildsvinsstammen. I Tyskland orsakar vildsvinen stora skador på odlingar. Där är utfodring förbjuden. Förbudet löste inte skadeproblematiken. Det är mängden fällda vildsvin som avgör stammens storlek – både lokalt, regionalt som nationellt. Ett förbud av utfodring kommer inte stoppa djuren från att böka upp åkrar. Har vi problem med för många vildsvin är det mer jakt som är lösningen.

I de områden där det sker stora skador gäller det för oss jägare att jaga vildsvin så mycket vi orkar. Vi måste också säkerställa att vi har ett tillräckligt högt jakttryck, vilket kan innebära att ta in fler jägare i jaktlagen, bjuda in fler till jakterna och ha en plan för hur vi ska lösa uppgiften.
Skadenivåerna måste hållas nere. Inte bara för opinionens skull, utan för att jordbruket ska fungera och vara lönsamt. Vi har ett samhällsansvar och det måste vi bära.
Viltolyckorna för vildsvin (vilket man kan använda som en parameter för att bedöma stammens storlek) har ökat lite sakta sedan rekordåret 2012. Avskjutningen ökar också.
Notera detta: Vildsvinsstammen får aldrig växa oss ur händerna. För då – om inte förr – får vi riktiga problem.

 

Forskning har visat att utfodring ökar överlevnaden för vilt. Men forskning har också visat att de som utfodrar också skjuter mer vilt. Jägarna kompenserar oftast för den ökade överlevnaden genom att fälla mer vilt.
Naturligtvis ska vi inte ha byråkratiska och klåfingriga lagar runt utfodring. Naturligtvis ska vi inte heller utfodra och spara för att bygga upp viltstammar som gör det svårt att bedriva ett effektivt och lönsamt jordbruk. Vi måste som alltid var öppna för att hitta en balans mellan vilt och brukande.

Den enda lösningen jag ser är att vi samarbetar – jägare och lantbrukare tillsammans. Bägge parter måste bjuda till. Ingen på nationell eller regional nivå ska tala om hur man ska göra. För skadorna kommer lokalt och lösningarna kan bara hittas lokalt. Det är där man måste samarbeta och komma överens; om metoder, om nivåer, om jakten.

Ska vi få fram en fungerande lösning måste kanske markägarkollektivet sinsemellan hitta forum där de diskuterar sitt brukande. Ifall en markägare vill ha mycket vilt och sälja jakter och grannen vill odla spannmål kommer med stor sannolikhet en av dessa få problem.
Bägge kommer att känna att deras rätt och möjlighet att bruka sin mark påverkas av någon annan, att det sker ett ingrepp i äganderätten. Är detta jaktens fel? Eller är det istället kanske en markägarfråga, som måste lösas av dem?

I teorin är det buslätt att hitta lösningar. I praktiken är det nästan omöjligt. Det är därför vi måste hjälpas åt. Samarbeta. Inte bråka på debattsidorna.

Ser ni vad jag vill komma med min argumentation? Inte? Låt mig då avsluta med att vara riktigt tydlig.
Tror man sig inte kunna lösa frågan lägger man skulden på någon annan. Det är då man kräver lagstiftning, regler och förbud. Det är då man kör opinionssvängen. Många jordbrukare tror helt enkelt inte på att jägarna eller de själva kan lösa problemen.

Vi jägare tror däremot på vår kraft och de metoder som finns. Vi vill satsa på samarbete. Vi vet att lagar inte begränsar vildsvinsstammen.

Bägge parter har med andra ord en jobbig uppförsbacke där det i första skedet handlar om att bygga förtroende och förståelse – ännu en gång. För hur vi än vänder oss kommer ansvaret och arbetet att landa på lantbruket, skogen och jägarna. Ingen annan kommer lösa detta.
Det är därför vi måste samarbeta.

av

Arga knytnävar mot jägarna i osaklig artikel

, , •
Varg gäspar.

I en värld där åsikter tenderar att bli en viktigare sanning än fakta är det beklämmande att upptäcka att vissa medier släpper igenom innehåll som fullständigt saknar just fakta.
NewsVoice förklarar på sin sajt att visionen är att bli en allmänt känd och uppskattad referenspunkt i mediebruset.

Varg gäspar.

Debattartiklar som fullständigt saknar källkritik förtjänar egentligen bara att gäspas bort. Den här gången gjorde jag inte det.  Foto: Madeleine Lewander

 

De ”drar sig inte för att avslöja korruption och maktmissbruk”.
Men att ”avslöja korruption” i debattartiklar som saknar all form av underliggande fakta, research och källhänvisning urvattnar visionen.  Det är svårt att framstå som seriös medieaktör genom att publicera inlägg  som saknar saklighet rakt igenom.

Newsvoice låter av någon anledning ett par personer komma till tals angående jakten och jägarna i en debattartikel utan tillstymmelse till källangivelser, texten bara bubblar fram arga knytnävar som slår vilt omkring sig. Det finns en enda källhänvisning (6/1-2017) i hela texten och den länken går till EU:s habitatdirektiv.
Jag har tagit mig tiden att försöka replikera texten men det går faktiskt inte att bemöta alla felaktigheter och rena insinuationer.
Men jag gör ändå ett försök med ett antal och bemöter det med, tro det eller ej, fakta och källhänvisningar.

Jag ber om ursäkt för att det här blir långt men det kan vara bra att klargöra vissa saker.
Här är hela artikeln: ”Jaktmaffian ignorerar EU:s lagar om vargjakt – skjuter en miljon djur”

1. ”Jaktmaffian förstör vår natur, vårt viktiga ekosystem….” Hela Ekosystemet är satt ur spel.” Jägarna är vårt största hot.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Med jakträtten följer skyldighet att förvalta viltstammarna. Jakten måste också anpassas efter tillgången på vilt och regleras under jaktlagstiftningen.
I Sverige har vi genom framgångsrikt natur- och viltvårdsarbete, i kombination med fokus på hållbart brukande av landskapet, rika och starka viltstammar som vi kan beskatta hållbart med fokus på tillvaratagande av viltet.

2. ”…korruptionen i varg- och rovdjurspolitiken måste synligöras. ”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Det skribenterna kallar ”Jaktmaffian” skulle i sådana fall bestå av en förkrossande majoritet av riksdagen (87 procent) som röstade för licensjakt 2013.
Dessutom länsstyrelser, Naturvårdsverket och i slutet av december nu också Högsta förvaltningsdomstolen med sin prejudicerande dom.
Det blir väldigt, väldigt många korrumperade människor.

3. ”Våra lokala och nationella mediers beteende har haft stor roll till att mörkläggning av korrekt fakta har skett.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Minsann, media är korrumperade också. Nu är nästan alla med i korrumperade klubben! Här kan jag hålla med om att många artiklar genom åren saknat grundläggande fakta men att det skulle ligga värnarsidan fullständigt i fatet har jag svårare att hålla med om.
Jag skulle kunna skicka länkar till alla artiklar media publicerat angående vargjakt men inskränker mig till det år Aftonbladet skrev mest om vargjakt, 2010.
Läs och döm själva

4. Angående jägarna: ”De är färre än man tror. De träder fram som olika identiteter, ibland som jägare, ibland som djurägare/bonde eller som skogsägare, eftersom de ofta är en och samma person, men är med i olika föreningar.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Närmare 300 000 jägare löser jaktkort. Det fanns exempelvis drygt 9 000 fårföretag i Sverige 2015. Det är förstås troligt att exempelvis vissa fårägare och även många skogsägare också jagar. Och??
Det är bara kränkande antydningar, rena insinuationer.Om vi istället kontrar med fakta och reella studier så kan vi konstatera att stödet för jakt är högt i Sverige och är enligt SIFO 84 procent.
När det gäller vargjakt är en klar majoritet av svenskarna för vargjakt, 60 procent i riket.

5. ”Jaktmaffian får 60 miljoner kr per år som används för lobbyism och för att rekrytera fler medlemmar…””…De får dessa enorma summor av oss skattebetalare för att göra ingenting för att stärka naturen. Pengarna går till eget lobby-arbete för att öka medlemsantalet.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Fakta är att endast jägarna betalar för landets viltförvaltning via den statliga viltvårdsavgiften. Inte en krona kommer ur övriga skattebetalares ficka.
Det som skribenterna kallar ”att göra ingenting” innebär bland annat närmare 50 000 eftersök per år. I ur och skur, när som helst, på julafton, i 30 minusgrader, mitt i natten åker vi jägare ut för att förkorta lidandet för trafikskadade djur som allmänheten kör på.
Att avsluta pinan för en älgko som släpar sig fram på två avbrutna  framben, är det att göra ingenting?
Jag känner att jag vill skriva med versaler här, vill skrika, men behåller lugnet med de små bokstäverna.  Men det är uppenbart att människorna bakom denna förfärliga text verkligen tar i från magen för att spotta på jägarna. Jägareförbundets uppdrag är strikt preciserat från regeringen. Varje minut redovisas exakt till regeringen och har inget med medlemmarna att göra.

6. Angående Jägareförbundets allmänna uppdrag från regeringen:”Detta kan jämföras med vad bevarandeorganisationerna får i bidrag, i praktiken 0 kronor”.
Källa saknas.

KOMMENTAR: Exempelvis Naturskyddsföreningen får närmare 75 miljoner kr i statsbidrag, här snackar vi riktiga skattemedel . Vi är ALLA, paradoxalt nog alltså även jägarna, med och betalar för Naturskyddsföreningens verksamhet.

7. ”Jägarna har ett stort utbud av arter och de får jaga varje dag under hela året.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Varje jaktbar djurart är STRIKT reglerad i Jaktförordningen.

8. ”Svenska jägare tillsammans med 30 000 utländska jägare skjuter fler arter i Sverige än något annat land i Europa.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Avskjutningen är strikt reglerad i jaktlagstiftningen. Regeringen, via olika myndigheter, styr och följer upp resultat av forskning och fakta.
Sverige är ett föredöme i världen när det gäller viltförvaltning. När världens ledande viltforskare samlades på Hawaii 2016 pekades Sveriges viltförvaltning ut framför  andra länder. Den svenska modellen involverar lokalbefolkningen i viltförvaltningen vilket är framgångsrikt.Bortsett från licensjakterna är det också valfritt för oss jägare att redovisa vår avskjutning. Men vi gör det för vi vill bidra till en god förvaltning av våra arter. Sverige internationellt sett ligger i framkant när det gäller viltövervakning.
Kontaktytan gentemot jägarkåren är den viktigaste förutsättningen för att få in värdefull data av den här typen. Jägareförbundets rikstäckande organisation och folkrörelse gör detta möjligt.
Antalet vilt som fälls under ett år är naturligtvis beroende av reproduktionen och hur stammarna ser ut. Jägarna skjuter exempelvis närmare 100 000 vildsvin per år och ungefär lika många älgar. Ändå kräver många att vi ska skjuta ännu fler.

9. ”De svenska jägarna har världens mest generösa regler kring löshundsjakt. Nu har jägarna specialtränat foxhound, kraftiga hamiltonstövare, rysk stövare, plott-hundar som jobbar som maskiner, de släpps ut i skogarna två tillsammans – inga djur kan fly! Jägarna använder nu dessa hundar, de har GPS, de har olika fordon m m.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Vad vi på Jägareförbundet  känner till  är det endast Holland (eventuellt något mer land) i Europa som skiljer ut sig genom att inte tillåta lösa jakthundar.
Påståendet att inga djur kan fly  saknar grund. Vi jagar inte så med hund i Sverige. Detta är för övrigt strikt reglerat genom  §27 JL som bland annat säger att ”…jakten får inte bedrivas så att viltet utsätts för onödigt lidande…”.  vilket också utesluter så kallad packjakt.

10. ”Gräver man lite djupare, visar det sig att de ofta blir bjudna av Jägarförbundet på olika evenemang. Detta innebär att vi, svenska folket, får stå för middagarna och utflykterna.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Det här är åter fräcka insinuationer. Svenska folket betalar vadå? Eller var det kanske japanska folket som fick betala? Eller kanske fransmännen?

11. ”Denna grupp av MP-ledamöter som verkligen värnar om det livsviktiga ekosystemet, har fått utstå mycket trakasserier från jaktmaffian, vilket ni alla känner till.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Eeeh, va…?

12. ”Vi djur- och naturvänner ryser när vi tänker på allt elände som E. Erlandsson och nuvarande minister Bucht har ställt till med. Det är olyckligt att vi svenska folket inte kan ställa dem till svars inför en domstol. Deras brott är omfattande.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Snälla, bara en enda liten liten källhänvisning! En enda pyttekälla, är det för mycket begärt?

13. ”Den rödlistade vargen har nu minskat till under 200 individer, arten är nära utrotning.”
Källa saknas.

KOMMENTAR: Antalet vargar beräknades vid inventeringen 2015/2016 till cirka 340 stycken.

av

Äntligen vargjakt! Vi fick rätt!

, , , , •

Äntligen! Vargjakten kan starta på måndag!

Jag har sett hur hårt mina kolleger och förtroendevalda på Jägareförbundet jobbat i vargfrågan. Och de har jobbat länge, i flera decennier. Under vissa perioder dygnet runt, några har varit så engagerade och jobbat så hårt att det uppstått djup oro kring deras välbefinnande. Nu har vi kämpat ända in i kaklet!
Jägareförbundet har gjort ett fantastiskt arbete!

För  idag kom ett otroligt viktigt beslut från Högsta förvaltningsdomstolen som ger klartecken för licensjakten efter varg 2017  och underlag för en korrekt förvaltning av den svenska vargstammen. I domen ges klara regler för vad som krävs för förvaltningen framöver.
Licensjakten på varg är förenlig med gällande lagstiftning. Och det var fel av domstolarna att stoppa vargjakten i Värmland 2016.

Jämthund under jakt.

Kanske innebär dagens dom från Högsta förvaltningsdomstolen att det nu finns en framtid även för våra älghundar. Foto: Madeleine Lewander

 

Jägareförbundet har efterfrågat sunt förnuft i alla dessa år, vi har ett solklart riksdagsbeslut i ryggen. Vargstammen har haft gynnsam bevarandestatus sedan länge.
Vi vill förvalta vargstammen på ett sätt där vi ser både till vargens och berörda människors bästa.
Antalet vargar som får fällas i jakten 2017 är tyvärr alldeles för litet för att begränsa vargstammens storlek, vilket är intentionen i riksdagsbeslutet.
Men det är en början.

Och vi fick rätt! Jägareförbundet har i alla år använt samma argument som Högsta förvaltningsdomstolen nu också använder i sitt beslut.

Äntligen finns förutsättningar för att vargstammen ska kunna förvaltas långsiktigt och förutsägbart. Äntligen kan berörda människor finna hopp och se framåt!

Äntligen kan vi börja leva på villkor där även vi människor, våra hundar och andra tamdjur räknas. Kanske innebär dagens dom att det nu finns en framtid även för våra älghundar.
Äntligen kan vi börja göra det här förnuftigt, bra och på riktigt!

Och idag är jag extra stolt över att vara jägare och framför allt medlem i Svenska Jägareförbundet!

Jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År!

av

Vad gör jaktmotståndarna när maten tar slut?

, , •

Jag tittar på Edge of Alaska. Det är en amerikansk realityserie som handlar om den lilla staden McCarthy, långt ute i Alaskas vildmark med 42 invånare och 16 mil från civilisationen.
Observera att det handlar om människorna som lever där. Det är inget propagandaprogram om djur och deras ”självklara rätt” att överta människors livsrum.

jarpe_jakt

Vi som ser oss som en del av naturen klarar oss förmodligen bättre. Via jakten faller vi bokstavligen in i vår del i kretsloppet. Foto: Oscar Lindvall

Människorna i den lilla staden lever med det vilda. Och på ett sätt som vi alla borde lära något av. Där finns konflikter som i alla samhällen men gemensamma hot mot staden tar människorna itu med tillsammans. Och då bleknar konflikterna.
Ett problem som de drabbas av är vargflockar som i jakt på mat under vintern vandrar in i samhället och dödar tamdjur och hundar. Detta tas på största allvar, människorna gör gemensam sak i jakten på dessa vargar. De har rätten.
Hit når inga skrikande jaktmotståndare eller moment22-regler. Hatspyorna i sociala medier snurrar i sitt ekorrhjul men någon annanstans. Här ute handlar det bara om att se till att livet fungerar.
Jag försöker se realistiskt på det hela. Det går bra nästan hela vägen. När hundarna går åt i realityserien, en efter en, knyter det sig dock i min mage. Barnen gråter men de vuxna försöker få dem att förstå att det som händer i naturen är… naturligt.

Jag funderar över min egen reaktion och inser skillnaden. De har kommandot över sitt eget agerande i situationen. De kan hantera sin sorg och frustration eftersom de har handlingsutrymme.
Ingen av dem sitter handfallen och bara ser på. Ingen myndighet kräver att de ska hägna in halva Alaska och låsa in sig själva och sina tamdjur och leva vidare som åskådare av livet utanför.
McCarthys invånare fortsätter att leva på riktigt. Men begreppet leva innefattar också att rätten att agera, en strävan efter att få behålla sin plats på jorden. Vargflockar i samhället accepteras inte, de inkräktar i människornas liv på ett sätt de anser oacceptabelt.
Möjligheten att agera gör frustrationen uthärdlig. Det är inte konstigare än så.

När en hund slits sönder av varg i Sverige kan ingen ingripa. De drabbade sitter kvävda som zombies, där handlingsförmågan tagits ifrån dem, som döda människor vars kropp återfått livet enbart i så måtto att de kan röra sig. Och sorgen byggs på till frustration som bygger på sorgen som bygger på frustrationen som… ja, du förstår…
Det är därför det knyter sig i min mage. Möjligheten i Sverige att acceptera och gå vidare har tagits ifrån den som är drabbad eftersom han eller hon helt saknar möjlighet att agera. Balansen är borta. Och problemet växer.

Till dem som drabbas i Sverige når moment22-reglerna men också hatspyorna.

I Sverige ser det ut så här. Men varför?
En av mina jägarkompisar lade ut en bild i sociala medier på en så kallad viltparad. Några fasaner och några rådjur som fällts under jakt. Hon blev bombarderad av kommentarer från förargade människor, många ,visade det sig, var köttätare.
En viltparad handlar om att behandla fällt vilt med vördnad och visa respekt. En död fågel behandlas varsamt, läggs försiktigt på ett speciellt sätt i en så kallad parad. En viltparad andas tacksamhet. Men det är många som inte längre förstår eller ens klarar av att se ett dött djur.

Att djur som dör under jakt lider mindre än djur som slaktas och att viltkött är bland det mest nyttiga köttet man kan äta, tänker de inte på.

Allt för många människor har förlorat förståelsen för vår roll i naturen. De kämpar i blindo för målet att förinta sig själva i hela kedjan, i det stora kretsloppet. De tror att Ica har ett eget kretslopp tillsammans med varubilen  och att de vilda djuren och naturen i övrigt har ett annat kretslopp någon annanstans dit ingen människa har tillträde.

Som två skilda världar. Som att det ena skulle vara oberoende av det andra.

Sverige är importberoende vad gäller livsmedel. Importen ökar konstant. Vår livsmedelsberedskap i Sverige vid en naturkatastrof eller ett krigstillstånd är dålig.
Vad gör en jaktmotståndare om maten tar slut i affärerna? När grisarna inte längre ligger i hyllorna i fina små köttpaket. När grönsaksdisken är tom? Måste moralkakan bakas om då?

Jag tror att vi som ser oss som en del av naturen klarar oss bättre, hade fler haft vår inställning hade det inte sett ut som det gör idag. Via jakten faller vi bokstavligen in i vår del i kretsloppet. Och vi är ganska många, inte bara jägare, som tycker att det är självklart.

I minst två miljoner år har vi jagat för att överleva. Tror katten att vi alla har utvecklat en jaktinstinkt under de åren. Sanningen är att fröet till det underbara som jakten ger finns i oss alla. Fint va!
Det är bara löjligt att ens tänka tanken att evolutionen skulle ha bidragit till att skapa de jaktmotståndare vi ser idag. Deras tid i jämförelse går inte ens att jämföra med en tusendels fjärt.
Att stora delar av det civiliserade människosläktet idag är så avtrubbat att många tror att importerat, besprutat livsmedel, antibiotikastint utländskt kött från plågade djur är ett hållbart sätt att leva, är skrämmande. Många tänker säkert inte på det över huvud taget, vi är så bortskämda.
Allt fler svenska lantbruksföretag lägger ner medan kommunerna köper in billigt importerat antibiotikakött som mina barn tvingas äta i skolan. Importerat livsmedel säljs i affärerna medan det svenska utgår.
Människor är så invaggade i tron att de för all framtid är tryggade i denna importerade låtsastillvaro så att de suddar ut och till och med föraktar vår självklara plats i naturen.

Men vi är ett rejält gäng som envist klamrar oss fast med båda fötterna på jorden i en ständig strävan mot vår självklara plats i naturen. Vi köper inte den propaganda som pågår för att tvinga oss att släppa taget och glida ner i dagens urbaniserade skenexistens.

Vi står kvar. Så länge vi lever. Och behåller vår tro på den verkliga tillvaro där även vi människor räknas. Man borde inte behöva flytta till Alaska för att inse det.

av

När allting blir politiskt

, , •
Verkligheten blir allt svårare att förstå, när allting blir politik och helhetssynen försvinner. Foto: Michail Prohorov/Unsplash

Verkligheten blir allt svårare att förstå, när allting blir politik och helhetssynen försvinner. Foto: Michail Prohorov/Unsplash

I en värld där allting ska utvecklas och bli mer effektivt, kunskapen ska öka och vi utbildas till stuprörsseende specialister tappas många gånger helhetssynen. Vi blir extremt kunniga och engagerade i smala frågor. Och vi blir omöjliga att diskutera med för vi har svar på allting. Och det vi tycker – kärnan i allt vi gör – blir politik. Vi har åsikter och underbygger dessa med kunskaper som knappt någon i allmänheten förstår eller orkar ta till sig.
Tendenserna är lika oavsett ämnet.
Det märkliga är att det känns som nästan allting blivit politik – inte minst allt som rör naturen.
Och om en part lyckas få genomslag i en fråga blir alla andra parter galna eftersom den skenbart goda viljan i ämnet innehåller politiska undertoner. Och eftersom de som vill begränsa jakt och brukande är experter – de också – vet jag exakt vad de vill och hur de driver sina frågor.
Låt mig ta ett exempel.
Häromdagen började jag titta på Mitt i naturen. Och det första inslaget handlade om sälar. Henrik Ekmans trygga berättarröst avslöjade att sälens tillväxttakt håller på att avta. Ökad jakt kan vara en orsak, ett minskat istäcke kan vara en annan, berättade han. Det lät riktigt allvarligt.
Det tog cirka två minuter för Mitt i naturen att reta upp mig till den grad att jag bytte kanal.
Efteråt började jag fundera. Varför blev jag så provocerad? Min enkla analys var att programmet missade att berätta helt avgörande och väsentlig information. Sälstammen är större än någonsin. Skyddsjakten i Sverige – på några hundra djur – är inte någon anledning till problemen. Varför tar man inte direkt upp födokonkurrensen mellan sälarna, som en tänkbar orsak till artens minskade tillväxttakt? Att det kanske inte finns biologisk bärkraft för mer säl i ett av världens mest förorenade hav?
Jag sitter fast i mitt stuprör och tittar på frågor utifrån ett jägare- och brukarperspektiv och slår brutalt ner på bristen av helhetssyn. Ja, i alla fall om man missar mina argument. Mitt i naturen tar, för mig, politisk ställning när den förenklar och vill göra sälen till informativ tv-underhållning. För deras beskrivning av ämnet motsvarar en ”sanning” – som är tvärt emot min. Jag sitter i ett stuprör och redaktionen för Mitt i naturen i ett annat. Ingen av våra sanningar rätt.
Mitt i naturens roll borde vara att lyfta blicken och titta på helheten. Att beskriva naturens utmaningar i en kontext där det fanns fler och bredare perspektiv. Det ligger så att säga i Sveriges Televisions uppdrag från staten. Men det missar man.

För journalistiken ställer politiserandet av alla frågor till problem. Frågor som så sent som under 1990-talet mer eller mindre handlade om vad som var rätt eller fel är idag fyllda med politiska agendor från alla intressenter. Att beskriva ett ämne som innehåller problematik kräver idag mycket mer avvägningar mellan olika aktörers argument och låta tittaren (eller läsaren) avgöra vad som är rätt eller fel – inte tolka och försöka komma med en sanning. För sanningen finns inte. Det gör sällan eller aldrig heller den enkla lösningen. Den som många försöker pracka på oss.
Jag tar ett enkelt exempel: Tåg är bättre för miljön än flyg. Detta är sant alla dagar i veckan. Men i regionalpolitiskt perspektiv kan flyget vara livsviktigt för arbetena och utvecklingen i regionen. Och minskar flyget för mycket så blir flygplatsen olönsam och ni förstår vad som händer då. Frågorna är nästan aldrig enkla.

Det var därför som jag blev upprörd. Jag fick inte alla aspekter av frågan och tyckte att programmet vilseledde och politiserade. Mitt i naturen (och många andra tidningar, journalister och tv-program) missar ibland den viktigaste faktorn i all publicistisk verksamhet – att vara objektiv. Istället gynnar programmet organisationer som vill förenkla världen (typ. jakten hotar sälen) för att få genomslag för sina agendor. De gör de måhända av okunskap, men det gör inte saken bättre.
Journalistikens roll underlättas inte av att traditionell media brottas med stora lönsamhetsproblem och att journalisternas arbetsvillkor därför i allt högre grad handlar om att fylla sändningstid och tidningssidor till så låg kostnad som möjligt. Kvantitet har blivit viktigare än kvalitet.

Ska jag försöka summera lite så sitter alla organisationer mer eller mindre fast i ett stuprör. Och det värsta är att rören blir allt smalare. För vi människor tenderar att lockas och dras till de smala stuprören där alla tycker lika. Vi finner värdegemenskap i vår smala världsbild, där rätt och fel blir enkelt och tydligt och där vår bergfasta uppfattning bekräftas.
Men världen blir inte enklare att leva i eller att förstå med denna utveckling. Istället bryter den isär oss. Den ställer olika värden emot varandra. Är min sanning viktigare än din, när varken du eller jag har rätt?

När det handlar om naturen och miljön finns det ingen organisation som inte är en politisk spelare. Alla har åsikter. Alla vill något. Alla arbetar med opinionsbildning. Alla försöker förenkla för att göra frågorna begripliga och för att få stöd hos allmänheten.
Men frågan är om inte naturen är för komplicerad för detta?
Kanske skulle myndigheter och politiker kräva större samhällsansvar från alla organisationer som vill något? Kräva breda överenskommelser och tvinga fram kompromisser om man vill vara med i spelet kring hur samhället ska fungera?
Att samhället fungerar som helhet borde  alltid vara viktigare än en enskild fråga?
Och när varenda sakfråga blir politik tenderar man missa helheten. Och vem gynnas av det?

av /1 Kommentar

Är du åsnan i vargfrågan?

, , •
Foto: Magnus Rydholm

Foto: Magnus Rydholm

Minns ni de tecknade serierna där en åsna försöker ta en morot som hänger framför honom. Problemet är bara att pinnen som håller moroten är fäst vid åsnan. Varje steg framåt, ger exakt samma position – nära, men aldrig riktigt framme.
Bilden kan mycket väl användas på hur vi som jägare känner oss i vargfrågan. Vi kommer nära, men aldrig ända fram.
Jag har många gånger funderat på om det är vi som är åsnan. Om det är vi som springer förtvivlat efter något vi aldrig kommer att fånga – i alla fall inte på det sätt vi agerat.
Eller är det precis tvärt om. Är det de organisationer som gör allt för att värna vargen som är åsnan. De jagar en status och ett skydd för vargen som aldrig kommer att uppnås? Och ju längre de springer ifrån de drabbades verklighet desto hårdare kommer den illegala jakten att slå. De vinner kanske i domstol, men i verkligheten kan konsekvensen bli större och värre än vid en beståndsreglerande vargförvaltning?

Personligen tycker jag att hanterandet av problemen runt vargen är ett gigantiskt misslyckande. Hur man än vrider och vänder på frågan har den missat människan, näringarna, samhället, viltet, naturen, jakten – och vargen. Det finns alldeles för lite helhets- och samhällsperspektiv.
I traditionell svensk anda borde parterna kunnat hitta en kompromiss för länge sedan. En lösning som ingen gillar, men som alla accepterar. Men tyvärr har det inte funnits tillräcklig kompromissvilja.
Det fanns en gång en Vargkommitté. Men så fort arbetet var färdigt bröt en part från miljösidan överenskommelsen genom att överklaga skyddsjaktbeslut.
Men det har inte varit lätt för organisationerna. Medlemmarna har – med olika perspektiv – eldat på och drivit frågan till en av de mest konfliktfyllda miljöfrågorna i Sverige. Något kompromissklimat har inte funnits.

Det är därför det har tagits ett antal rovdjursbeslut i riksdag och regering, gjorts mängder med forskarrapporter, utredningar och beräkningar. Och det är därför som all jakt idag avgörs av domstolar, istället för regionala beslut som det var tänkt.
Risken är stor att vi får ännu mer överklaganden i framtiden. Miljörörelsen vill nu även kunna överklaga beslut från Viltförvaltningsdelegationer.
Vi är på väg allt längre ifrån pragmatism och djupare ner i ett olösligt skyttegravskrig.

Den dagen vi kommer närmare varandra, bidrar till samhällsbygget och hittar gemensamma lösningar genom domstolsförhandlingar ska jag ändra åsikt. Men fram till dess är allt bråk i denna fråga kontraproduktivt för alla parter i vargfrågan. Dessutom skadas alla möjligheter till samarbete i andra frågor – och vi förflyttar oss längre från realism. Tvisterna gör oss bara till ytterligheter i samhället.
Vill man hitta en lösning så kompromissar man. Är man inte beredd att mötas på halva vägen vill man inte ha en lösning. Då vill man bara ha sin vilja fram. Det är där vi står idag.

Vargen kostar samhället oerhörda summor. Ingen vet exakt. Men troligen rör det sig om miljardbelopp. Och mycket av detta är rent slöseri.
Pengar som kunde gått till biologisk mångfald, naturvård, återskapning av naturmiljöer, åtgärder för att förbättra Östersjön, stöd till hållbart brukande av jord och skog, laxtrappor och mycket annat stoppas rakt ned i onödig vargadministration. Den som tycker detta är bra: räck upp handen.

Och det värsta är att det är försent att komma överens, att hitta en kompromiss i Sverige. För frågan avgörs inte längre av svensk lagstiftning. Domstolarna som ska lösa tvisterna dyker allt oftare djupt ner i EU:s Art och Habitatdirektiv. Deras tolkningar av EU-rätten blir det som styr ifall det blir vargjakt i Värmland, Örebro, Dalarna och Gävleborg – inget annat.
Men oavsett vad Högsta Förvaltningsdomstolen kommer fram till i sitt kommande avgörande finns det en stor risk att vargförvaltningen ändå genomförs. De människor som drabbats, inte setts, inte bekräftats har tröttnat. Nu hörs signaler om illegal jakt och civil olydnad allt tydligare. Och värst av allt är att det finns ett utbrett stöd i lokalsamhället för detta.
Snacka om ett kapitalt misslyckande med absurda konsekvenser för en rättsstat.
Det känns faktiskt som vi alla är åsnor som springer efter en morot vi aldrig kan fånga.

av /20 Kommentarer

Låt dem inte släcka glöden i din hunds ögon

, , , , •

Nu är det dags igen.
”Koppla alla jakthundar!”, skriker en liten grupp människor långt borta. ”Låt dem leva sina liv i koppel.”
Jag läser argumentet om och om igen på nätet.
Vad innebär ständigt koppel för en hund som i livet redan uppnått himmelriket genom att få göra det den är född till, det vill säga jaga?

jamte_eyes700

Vad innebär ständigt koppel för en hund som i livet redan uppnått himmelriket genom att få göra det den är född till, det vill säga jaga? Foto: Madeleine Lewander

Vad är det för liv de vill ge våra jakthundar? Är de verkligen så naiva att de tror om man sätter alla Sveriges jakthundar i permanent koppel ute så är allt frid och fröjd?
En jakthund behöver jakten för att må bra. Det finns inget som kan ersätta den.
Men det fattar de inte. De befinner sig så långt bort från verkligheten som man över huvud taget kan komma.

Egentligen orkar ingen av oss längre med den här diskussionen. Den tär.
Men jägarna och våra jakthundar fortsätter att svartmålas.
Därför måste vi fortsätta berätta. Om hur det funkar i verkligheten, ni vet det som är på riktigt.

De vill ha fler vargar, massor, det finns ingen övre gräns och har aldrig funnits. Och ingen jakt alls.

Och när du i en redan ohållbar situation ändå försöker upprätthålla den sista lilla droppen av livskvalitet för dig och din jakthund i små försök att få jaga på dina marker, då säger de att DU gör fel och undrar varför din hund inte lever i koppel?
Det de vill göra med våra jakthundar handlar om allt annat än att de ska må bra. Jägare ger sina jakthundar livskvalitet, mer än de allra flesta hundägare.

Rovdjursivrarna, de fanatiska, har aldrig och kommer aldrig att lyssna på dem som lever där ute och plågas av ständig oro. De vägrar lyssna när du, som en gång trodde att du hittat ditt eget paradis i naturen med vildmark, jakt, hundar, hästar, får, kor, det som du kallar frihet och livskvalitet, försöker berätta hur ert liv blivit.

Men ge inte upp. Vi skiter i dem. Det finns många andra som lyssnar. Kom ihåg det!
Jag hoppas att du, trots allt, inte låter ditt inre värde, ditt liv med jakten och dina hundar, påverkas!

Det är tungt. Sorgen hänger över den som drabbas som en blöt filt. Människor är kränkta in i själen.
Men låt dem aldrig tro att du gett upp, att de lyckats förstöra ditt liv som du vill leva det, som en del av naturen. För det är precis vad de vill.
Som att du skulle tillåta att ditt sätt att leva med natur och jakt når vägs ände?
Som att du skulle berätta för din hund, din närmaste jaktvän att det värdefullaste ni har tillsammans i livet har tagit slut?
Jag menar just detta där ni två är ett tillsammans med skogen och allt det stora obeskrivliga som naturen har att erbjuda, er gemensamma kärlek till jakten, er fantastiska röda tråd i livet.
Tillåt dem aldrig, aldrig lyckas kapa den tråden!

Du har sedan länge insett att de saknar respekten för dig och det liv du lever.
Men du ska veta att den finns. Det finns många som förstår och börjar förstå. Som kämpar för att få till en ändring, förvaltning och regler som fungerar.

De som inte vill förstå, som inte ens försöker, sitter blinda i sin egen fanatiskt begränsade tillvaro.
Jag hoppas att du inte ger upp!

All respekt till er, jägare med jakthundar som jagar där ute!

Uppdaterad 2019-10-24

av

Jag jagar med min hund – därför är jag

, •

Argo är borta. Han blev snabbt sämre på slutet. Och även fast jag var förberedd så slutade världen att fungera, jag bara gick och gick i flera dagar, kunde inte stanna, hade ingenstans att ta vägen, kunde inte andas, kunde inte förstå…

 

Jägare med jaktlabrador

Det är i jakten ni finner varandra på riktigt, du och din hund. Det här är jag och Argo.  Foto: Rikard Lewander

Bara några timmar tidigare gick vi vår sista promenad. Argo lös, han badade själv i den septemberkalla sjön, rusade runt och röjde i vassen, kom fram till mig, gav mig den där blicken och skumpade iväg igen, omedveten om sakernas tillstånd.
Där ute, vi två tillsammans, glömde han smärtan av tumören som växt så snabbt de senaste dagarna att han inte längre kunde stänga munnen. Han glömde bort att vi varit vakna hela natten för att han inte längre klarade av att lägga ner huvudet utan att det gjorde ont. Till och med när det var matdags förträngde han det onda och åt upp all mat denna sista dag.
Kroppen gör ont, tårarna rinner, skvalar. Det finns ingen lindring, bara smärta…

Livet måste gå vidare. De andra hundarna i flocken är oroliga. Nu har det gått några dagar och vi slickar våra sår och försöker hitta en ny ordning.

Samtidigt knackar vardagen på. Länsstyrelserna har fattat beslut om vargjakt och som ett brev på posten dimper de sedvanliga elaka mailen från diverse jakthatande människor in till mig. Som vanligt påminns jag om att jag som jagar med mina hundar är en hundplågare och en jävla idiot, att vargarna var där före mig, att jag inte har någon rätt och så vidare…

I vanliga fall sänder jag bara, i tanken, tillbaka en fiktiv illaluktande fjärt som jag för mitt inre ser omsluta dem.
Men just nu är jag extra känslig, ansatt och dysfunktionell av sorg efter min fina underbara familjemedlem och jaktvän.
Men de bara fortsätter att slå. Jag blir så jävla arg på de här människorna som befinner sig i sin lilla unkna burk utan minsta känsla eller en vilja att känna hur andra människor lever och har det.
Jag jagar med min hund. Därför är jag. Därför är hunden.
Den som jagar med sin hund vet att det är så du finner hundens sanna jag och tvärtom. Det är precis där, i jakten, ni finner varandra på riktigt, du och din hund.
Det kan ingen rosa bajspåse, hundgodis, boll, soffliggande, kramar eller extra tjosanhopp under koppelpromenaden göra ett enda dugg åt.
Och jag vet, för jag kör också hundgodis, kramar, bollar och tjosanhopp med min hund.
Men det viktigaste av allt är att jag också jagar med den. Jakten är den sanna glädjen för hunden, det som för oss samman som inget annat och livsgnistan som gör att den till och med kan glömma en dödlig tumör. Och som trots allt överglänser det mörka så här efteråt.

Det är jakten som gör din hund lycklig på riktigt.
Ni jakthatare som klagar på min hundhållning. Ni som aldrig kan förstå för att ni aldrig varit och aldrig någonsin kommer att komma så nära en hund som vi jägare gör;
Må ni bli för evigt nerfjärtade och aldrig någonsin ta er ur stanken!

av /2 Kommentarer

Det viktigaste i jakten

, , •
Planera passen så att de är säkra. Foto Magnus Rydholm

Planera passen så att de är säkra. Foto Magnus Rydholm

En aspekt av jakten är viktigare än allt annat. Det är till och med viktigare än en bra jakthund och trevliga jaktkamrater.
Om en jaktkompis skadas, eller ännu värre omkommer, under jakten så spelar inte något annat någon som helst roll. Jag har sett några få allvarliga tillbud, men aldrig någon riktig olycka.
Däremot har jag pratat med anhöriga till jägare som har dött för en jaktkamrats kula. De har kontaktat mig i direkt anslutning till händelsen. Den bottenlösa sorgen, frustrationen, smärtan och saknaden hade skakat om deras värld. Livsglädjen var i det ögonblicket släckt. Tårarna, ilskan och en enda fråga rusade runt i deras huvud.
Varför?
Varför dog just han? Varför?

Det fanns ingen tröst att ge. Inga ord att säga. Jag kunde bara vara där och lyssna. Kanske gav min närvaro något? Jag vet inte.
Men deras extrema sorg och sökande efter svar gav mig något. Det gjorde mig medveten om vad som är viktigast i jakten.
Och det är att den är säker – för alla.
De vänner som jag jagar med ska komma hem efter jakten. De ska inte utsättas för några risker. Kan vi inte jaga på ett sätt som är säkert för alla så ska vi inte jaga över huvud taget.
Säkerheten måste alltid komma först.

I de olyckorna (som jag har insyn i) är det ofta många olyckliga faktorer som samverkat. Saker som inte ska kunna hända, har trots allt inträffat. Och ofta är det en eller flera personer som gjort något fel. Tyvärr är människorna sådana. Vi gör fel ibland.
Men för att kunna göra jakten säker är det bra att känna till att det finns ett antal situationer som är farligare än andra. De farligaste är nog när stress och adrenalin finns närvarande. En av dessa situationer inträffar efter en skadskjutning.
Många i jaktlaget vill hjälpa till. Skytten vill ha ett snabbt avslut. Kanske är djuret på väg ur marken, det börjar troligen snart mörkna. Någon är uppbokad och vill hem. Troligen behöver man ställa skyttar på pass som inte normalt ska användas. Det är stressigt, adrenalinfyllt och mycket känslor snurrar runt. I denna situation är det extra viktigt att stanna upp och tänka till. Hur gör vi detta säkert?

Det är därför det finns ett antal enkla, men oerhört viktiga regler som alla ska följa under gemensamhetsjakter. Här hittar nedan hittar ni några.
• Jaktledaren har en viktig roll. Gå igenom reglerna för jakten. Det ska vara tydligt vad som • gäller för jakten och säkerheten under dagen.
• Jägare ska använda signalfärger på sina kläder.
• Laddning och patron ur görs på passet.
• Ingen lämnar passet förrän jaktledaren blåst av jakten.
• Avlossa aldrig några osäkra skott.
• Planera passen i god tid så att jakten blir säker.
• Alltid 100 procentiga kulfång.
• Använd torn eller naturliga höjder när ni bestämmer passen (så att skotten riktas nedåt mot marken). Undvik vägpass.
• Bra kommunikation under jakten är a och o. Använd jaktradio. Ge tydliga instruktioner och begär återkoppling av alla jägare – så att alla förstått.
• Hundföraren ska veta var passkyttarna finns (så att han inte går för nära utan att kontakta skytten).
• Prata om säkerheten i jaktlaget, alla som deltar ska känna ansvar för sina jaktkamrater. Och prata om detta såväl innan som under jakten.

Är jakten säker blir den trevligare för alla. Och viktigast av allt. Alla jaktkamrater ska följa med hem när dagen är slut.

Och det är vi gemensamt som ansvarar för att det blir så.

av

En seger – men viltskadorna finns kvar

, , •
vildsvin_700

Det är bra om utfodringspropositionen röstas ned. Men problemet med viltskador finns kvar.

 

Alliansen och Sverigedemokraterna har meddelat att de kommer att rösta emot regeringens proposition om utfodringsförbud. Går allting enligt partiernas planer så fälls ett dåligt förslag.
Propositionen var alldeles för otydligt formulerat. Det skulle kunna leda till att förvaltningsrätterna skulle fyllas med otaliga processer om huruvida det är rätt mängd foder eller rätt plats att utfodra vilt på. Det är självklart att sådana frågor inte regelmässigt ska belasta de svenska rättssalarna. Sådant ska avgöras lokalt av dem som är berörda.
I min värld är lagstiftning inte alltid lösningen. Det är inte lagarna som gör att människor får samma mål och jobbar ihop. Det krävs annat för att nå dit.

Svagheten med propositionen var att den målade ut ett förbud med en väldigt bred pensel. Frågan är för komplicerad för att kunna hanteras på det sättet. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht – som med all sannolikhet ville väl – har i debattartiklar och intervjuer berättat om det verkliga syftet. Men lagändringen som föreslogs var inte lika tydlig.
I värsta fall skulle ett utfodringsförbud kunna bli kontraproduktivt, att det skjuts färre vilt i de områden där skadorna är som störst. För det finns, mig veterligen, inget stöd i vetenskapen att utfordringsförbud minskar skador på skog eller odlade grödor. Det finns däremot stöd för att ökad jakt minskar skadorna i odlingslandskapet, och det finns stöd för att ökad tillgång på foder minskar skadorna i skogslandskapet.
Därför är det både logiskt och bra om propositionen röstades ned.

Röstas propositionen ned är det en seger för Svenska Jägareförbundet. Naturligtvis har vi jobbat stenhårt med frågan på många olika plan. Naturligtvis är vi nöjda med att riksdagen förstår problemen som skulle komma med en otydlig lagstiftning.
Men det är extremt viktigt att komma ihåg en sak.
Propositionen kom till eftersom det finns ett problem. Det förekommer lokalt omfattande viltskador. Dessa skador finns inte jämt fördelade över hela län eller kommuner. De dyker upp lokalt och kan vara förödande för den enskilde lantbrukaren, medan grannen klarar sig oskadd. Skadorna kan göra odlandet olönsamt och leda till stora förluster i en bransch där lönsamheten oftast är dålig. Detta måste vi känna till och ta med i våra planer kring viltförvaltningen.
Skadorna kommer att finnas kvar. Problem är inte löst.

Som jägare har vi ett ansvar. Vi får inte utfodra så att vi skapar problem. Vi vill inte heller vara orsaken eller problemet. Tvärtom. Vi vill vara lösningen.
För att hamna där måste jägarna vara öppna för dialog och kompromisser. Vi måste bjuda till. Men det måste jordbruket också.
Jag är övertygad om att ifall bägge parter tror på att samarbete är lösningen – då kommer vi att lyckas. Därtill måste vi bli bättre på att hitta broar som överbryggar fastighetsgränserna – lokala lösningar.
Det är där elixiret, som botar viltskadorna, ska utvecklas i samförstånd. En lagtext kan nämligen aldrig bli lika effektiv som kraften av ett samarbete.

av

Det brukar vara lättare att säga adjö

•
Jaktlabrador under kvällssträck på änder.

Det brukar vara lättare. Oftast blir de bara äldre och tröttare och en dag är det ändå ganska självklart att det är slut. Våra hundar brukar bli ungefär 14 år.
Eller också händer något akut. Då är det fruktansvärt jobbigt ett kort tag. Sen går det över.
Med Argo är det annorlunda.

Jaktlabrador under kvällssträck på änder.

Argo på andjakt för bara en dryg vecka sedan. Hur vet man när det är dags? Foto: Madeleine Lewander

 

Jag såg när han föddes, på julafton för tio år sedan.
Hans stora lycka i livet är jakten. Våra fågeljakter. Och han jagar för fullt i detta nu.
Så många gånger vi jagat tillsammans, väntat lugnt och tyst, letat, jobbat in. Egentligen är han en eftersökare ut i tasspetsarna. Under åren har han utvecklat ett eget arbetssätt och vet själv vart han ska leta. Och det är skadad fågel han letar efter.
När vi sakta tar oss fram med båt i igenväxta vatten vid kompakta vassar står han i fören med nosen högt. Känner han vittring av något hoppar han i själv och lyckas på något sätt forcera vassar som mer påminner om kinesiska muren.
Det tar tid, prasslar, plaskar och frustar i vegetationen. Ibland går han iväg så långt att man inte hör honom. Utan fågel vill han inte komma tillbaka.
Ibland skär vassa strån honom blodig runt nos och ögon. Det bryr han sig inte om.

Är fågeln i närheten står jag beredd med bössan i båten. Den kan försöka fly över vattnet och då kan jag skjuta och bespara honom mycket arbete.
Jag vet inte hur jag skulle klarat alla dessa eftersök i alla år utan Argo, min jättestora lufsiga labrador. Han som alltid lägger framtassarna i kors och har gjort sin lidande uppsyn till en egen konstform. Och jag har inte tänkt på att åren har gått. För alla våra hundar blir ju 14, väl… Jag trodde att det fanns tid kvar.

Men Argo har fått cancer.

I maj hittade jag tumören i hans mun. Vid tanden längst in i munnen på hans vänstra sida. Veterinären opererade snabbt bort den. Men tumören är elak. Den har kommit tillbaka. Den växer runt hans tand.
Tar sakta, eller alldeles för snabbt och ofrånkomligt, hans liv.
Jag trodde att jag var en rationell person. Hundlivets början och slut har varit så självklart med de andra hundarna och jag har haft många. Nu är jag inte så säker längre.
Argo vet inte att han är sjuk, att han snart ska dö. Jag vet. Visshet om framtiden är många gånger ett ok vi människor tvingas leva med.
Och det trasar sönder mig.

Under kråkjakt för några år sedan. Foto: Madeleine Lewander

Under kråkjakt för några år sedan. Foto: Madeleine Lewander

För några veckor sedan fick han en infektion i munnen och blev riktigt risig. Det var då jag verkligen insåg att tiden på något sätt nu börjar sätta punkt i Argos liv. En antibiotikabehandling gav oss en tillfällig respit. Argo blev som vanligt, tumören krympte ihop.
Men nu är penicillinkuren slut. Varje dag baddar och tvättar jag den jävla tumören för att den inte ska bli infekterad igen.
Två gånger om dagen kan jag känna ett tillfälligt lyckorus bara för att han äter upp sin mat.
Jag gråter. Argo tittar förundrat på mig, han vet när jag är ledsen, då kommer han nära och ser frågande ut.
Och jag skäms lite.
För än så länge överglänser jagandet den förbannade sjukdomen. Än så länge kan han fortfarande bara få vara Argo och forcera vassar och få leta efter änder. Än så länge vill han kramas och kan larva sig med en boll. Än så länge äter och sover han utan problem.

Men jag är rädd. För när tar man beslutet? Det här är jag inte van vid.
När är hans liv inte längre ett bra liv? Ska vi fortsätta behandla det som går?
Många ger råd. De flesta är rationella och bra.
Men jag känner mig inte rationell alls. Det tär och skaver i min själ. Jag har en döende hund som ändå är rätt pigg.
Jag försöker att koncentrera mig på nuet, på tiden med kvalitet som jag har kvar med Argo. Ändå oroar jag mig för slutet…
Det är min förbannelse just nu…

av /10 Kommentarer

Dagstidningar bör visa trofébilder

, , , •
Ska jägare kunna visa upp sina jaktbyten i dagspressen? Foto Magnus Rydholm

Ska jägare kunna visa upp sina jaktbyten i dagspressen? Foto Magnus Rydholm

Att vara ansvarig utgivare för en tidning innebär att man måste ta ställning i många olika svåra frågor. Detta är många gånger otacksamt. För oavsett vilket val du gör kommer det finnas människor som kritiserar ställningstagandet. Det finns ju alltid minst två sidor av samma mynt.
För några år sedan började vissa dagstidningar att gå med information om att de inte skulle publicera bilder där jägare poserar med sitt nedlagda byte. Denna typ av bilder benämns ofta som triumferande trofébilder. Ett foto som vissa tolkar som jägarens vinst över djuret, en segerbild där liv och död möts på ett osmakligt sätt.
Jag är den första personen att hålla att bilderna oftast är intetsägande, ibland oetiska, ibland groteska och oftast ganska fula.
Men är det orsak nog till att sluta att visa dem?

Att vara ansvarig utgivare innebär att stå upp för yttrande- och tryckfrihet. Det innebär också att visa upp en sann bild av det som sker i samhället. För att klara av uppdraget att skildra samtidens alla aspekter måste man beakta trender och skeenden i samhället som många andra missar. Det krävs också mod och integritet. Den ansvarige utgivaren har därför en av de allra viktigaste rollerna för att hålla demokratin levande. Genom att tänja och ligga på gränsen till det etiskt korrekta i sina publicistiska beslut försvarar utgivaren demokratin och yttrandefriheten. Och utgivaren gör detta genom att förklara, fördjupa, roa. Visa det stora, det lilla, det viktiga, det jobbiga och det perifera.
De triumferande jaktbilderna innehåller en djup och viktig aspekt som glömts bort i debatten. Många i Sverige – och även i andra länder – vet inte hur naturen fungerar. De förstår inte hur matproduktionen går till, varifrån köttet kommer och de förstår inte hur människan styr och påverkar allt i naturen – bara för att vi vill ha mat, kläder och material till möbler, energi, semesterresor med mera.
Urbaniseringen har gjort människan historielös avseende vår koppling till naturen. Alla människor behöver mat. Och vi påverkar genom våra val förutsättningarna för djur och natur – oavsett om vi är veganer eller köttätare.
De flesta människorna i Sverige lever långt ifrån och ser aldrig den bistra verkligheten. Vi behöver slakta djur, odla åkrar, hugga ner skog för att överleva. Även människan är dömd till att leva av naturen.
De flesta vet naturligtvis ungefär hur det fungerar, men alltför många vill inte se den bilden.
Att visa döda djur, att visa vad vi gör med naturen, att beskriva valmöjligheterna, att visa nyttan, att visa verkligheten – som den ser ut – är något som varje ansvarig utgivare måste göra om personen ska leva upp till rollen och ansvaret.

Är dessa bilder då triumferande? Är det en bild av människans seger över djuret? Nej. Jag har aldrig träffat en jägare som uttryckt sig så. Jag har däremot träffat en del andra människor som kan tolka bilden på det sättet. Men dessa har oftast ingen eller väldigt lite kunskap om hur människan brukar naturen. De kan oftast inget om jakt och ser inte sitt egen inverkan eller bruk av naturresurserna.
Min motfråga blir därför: Ska okunskap och ovana av att se döda djur styra ansvariga utgivares beslut om hur de ska visa verkligheten? Nej, definitivt inte.
Det är faktiskt en riktigt allvarlig devalvering av tidningarnas publicistiska roll och uppgift om man slutar att visa vissa bilder och förklara sambanden. Då växer okunskapen.
Detta är naturligtvis inte den ansvarige utgivarens vilja eller önskan. Men konsekvensen kan bli att viljan att tillfredsställa okunskapens okomplicerade och förenklade verklighetsbild leder till att tidningen förvränger sanningen. Vi skapar än oupplyst samhällsbild där känslor blir viktigare än fakta. Och tro mig, det är en farlig väg.

Sedan undrar jag varför tidningarna ens går ut med att de inte ska visa dessa bilder? Om den ansvarige utgivaren inte tycker frågan var en stor sak varför ens ta upp det till diskussion?
Svaret lämnar jag till därhän. Men jag är ganska säker på vad det beror på.

av /1 Kommentar

Bilden av jakten blir allt bättre

, •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

För några år sedan kunde vi mötas av ganska osmakliga bilder på exempelvis Facebook. Vi jägare – jag skriver vi för jag var inget undantag – reflekterade inte över att bilderna som vi tyckte representerande jaktglädje, bra hundarbete, gedigen skytteträning och mycket annat tolkades på ett helt annat sätt av dem som inte kunde något om jakt.
Detta var en ögonöppnare för många av oss. De bilder som vi egentligen vill visa för våra jagande vänner, sände helt motsatta signaler till de som inte gör det.

Det intressanta är hur vi som kollektiv hanterade problemet. Svenska Jägareförbundet har arbetat mycket med etikfrågorna sedan dess. Och jägarna som grupp, har lyssnat, diskuterat och förändrat sig. Inte bara för att förbundet startade upp etikprojektet, utan också för att tiden var mogen. Vi tyckte att många bilder visade upp jakten på fel sätt.

Ni anar inte vilken häftig känsla som sprider sig i kroppen när jag, som har varit med på den resan, ser vilken oerhörd förändring man kan se på Facebook idag.

Bilderna är inte färre. De visar inte mindre av den jaktglädje och allting annat vi ville visa. Jag ser fler närbilder, nästan inget blod, kvistar som täcker ingångshål. Bilderna från slaktboden är numera sällsynta, vilket är bra. Djur är nämligen vackra och ståtliga i naturen, men inte så snygga när de är halvt avpälsade hängande i en slaktkrok.
Idag är bilderna på sociala medier finare, stämningsfulla och visar respekt för det nedlagda viltet. Och detta är kanske det viktigaste av allt. Att vi visar respekt mot djuren vi fäller.
Detta medför inte att vi döljer aspekter av jakten, utan istället visar upp jakten på ett mer verklighetstroget och respektfullt sätt.

Tack alla jägare för att ni visar respekt mot djuren. Tack för att ni tänker på etik. Tack för allt ert engagemang. Tack för att ni ger tips och hjälper varandra. Tack för att ni bjuder in nya jägare i gemenskapen. Tack för att ni säger ifrån när någon gör fel.

Det är vi tillsammans som formar allmänhetens syn på jakt. Och ni gör det riktigt bra.

av

Nu börjar det – igen

, •
Foto Magnus Rydholm

Foto Magnus Rydholm

 

Idag börjar jakten på allvar. I alla fall för mig. När rävar och grävlingar blir lovliga kan jag inte hålla mig längre. Då vill jag ut. Det var därför som jag ställde klockan på strax efter 03.00 och mötte jag gryningen i skogen. Och när solens första strålar skänkte skjutljus över en inäga på Smålands högland reflekterade jag lite över den kommande hösten.

Det kommer att bli tufft och jobbigt. Rovdjuren behöver få en fungerande förvaltning (vi måste få en förvaltning som tar hänsyn till de som drabbas och ett slut på överklagningscirkusen), utfodringsförbud eller vad det blir av regeringens proposition ska hanteras så att det inte blir ohanterliga konsekvenser, nya viltdata införs med allt vad det innebär, nya inventeringsmetoder för en del klövvilt ska lanseras, regeringen har lovat beslut om fjälljakten, vildsvinsförvaltningen ska arbetas med, acceptans för jakt hos allmänheten är något som med hela tiden finns i allt vi gör, utbildningsverksamheten ska få en bättre webbplats, värvningen av medlemmar måste alltid vara prioriterad, vapendirektivet och hur det blir måste bevakas och arbetas med, allmänna uppdraget ifrågasätts med jämna mellanrum därför pågår en översyn av regeringen som kräver insatser, fokusprojekt rådjur drar igång på allvar, viltköttet kan kanske komma med i regeringens livsmedelsstrategi, webben behöver utvecklas, sociala medier och trycket kring dessa tar aldrig slut. Men detta är bara ett axplock av allt som måste hanteras och arbetas med – det finns mycket mer.

Men en annan viktig sak vi måste lägga tid på är reflektion och att blicka framåt – och utåt. Vad händer i samhället och hur påverkar det oss? Vad kan vi göra för att hantera dessa trender så att de inte inverkar negativt på jakten?

Trots att förbundet består av över 100 anställda och 5 000 förtroendevalda kommer behoven och önskemålen från medlemmarna alltid att överstiga resurserna. Vi kommer med andra ord alltid ha fulla arbetsdagar och några besvikna jägare, som inte tycker att vi gör tillräckligt för deras hjärtefrågor.

Samtidigt är det lite tragiskt att inte alla medlemmar ser vad förbundet faktiskt gör och betyder. Jag menar det stora och abstrakta för jaktens bästa. Istället letar de ofta tillkortakommande i någon enskild fråga. Och det är klart att det finns brister i enskilda sakfrågor. Konstigt vore det annars. Men problemet ligger i att många ser mycket av det vi gör som självklart. Man missar att skytteinstruktören på skjutbanan finns, den ungdomsansvarige på kretsens kvällsarbete eller jaktvårdskonsulentens slit på länsstyrelsen eller med utbildningar, att vi inventerar tar fram utbildningar med mera. Detta och mycket annat blir självklarheter. Men jag undrar, är det självklart? Och vad skulle hända om vi inte gjorde allt detta?

Här får ni min sömndruckna profetia: Den dag vi inte ser och uppskattar det självklara kan vi aldrig ta de steg som leder till förbättringar. Vi skulle då bara bli fragmenterade, splittrade och svagare.

En annan observation som vi gjort är att unga människor inte ser på medlemskapet i en förening på samma sätt som äldre personer. (Inget vetenskapligt bakom detta, bara mina personliga upplevelser). Vi äldre är en del av föreningen. Vi påverkar och tar ett ansvar för att stå upp för den värdegrund som föreningen vilar på. Yngre personer har mer av ett kundperspektiv. De undrar i allt större utsträckning vad de får ut av medlemskapet – inte hur de kan hjälpa till att bygga föreningen ännu starkare. Ifall detta förhållningssätt slår igenom kommer det att påverka oss ganska markant.

Samtidigt förändras Föreningssverige allt snabbare. Vårt demokratiska sätt att arbeta och vara organiserade kommer att ifrågasättas allt mer i takt med att samhällsutvecklingen kräver snabbare beslutsvägar och en annan typ av transparens. För att Svenska Jägareförbundet ska kunna vara Stort, Starkt och Omtyckt om 20 år måste vi våga ta fler stapplande steg mot förändring, förnyelse och aktualitet.

Det kommer bli jobbigt eftersom vi måste lämna trygghetssfären bakom oss. Men jag tror det är nödvändigt att frivilligt börja gå i den riktningen, samtidigt som vi aldrig får tappa den demokratiska förankringen. Det handlar om att fånga upp medlemmaras förändrade syn och krav, förpacka det i folkrörelsen så att det finns utrymme för engagemang och självförverkligande. Frågan är bara när det dags att börja gå.

Ungefär så tänkte jag medan en revirhävdande bock sprang genom skogen, en hare tuggade i sig lite grönt och några koltrastar sökte föda på den snustorra marken.

Jag kan nog inte hålla mig hemma ikväll heller. Om inte annat för att kolla på rådjursbrunsten i en annan del av jaktmarken. Jaktpremiärerna kommer sedan slag i slag. Och jag kan i alla fall inte förneka att jaktlusten är tillbaka. Den är tillbaka tillsammans med ansvaret som vi alla jägare känner för naturen.

av /2 Kommentarer

Kastar masken – en jägares bekännelser

•

Emellanåt går jag utanför ramarna. Det är egentligen låtsasramar, ramar som handlar om förväntningar och tron om hur vi jägare fungerar. Så är det nog inte alltid. Ibland gör vi oförväntade saker. Emellanåt lite knasiga. Glöm prestigen. Jag tänker berätta om en del av dem, så funkar jag. 

Kråkjägare

Erkänner. Ibland fuskar jag och kastar masken. Foto: Rikard Lewander

Så här är det.
Ibland under jakterna sliter jag av ansiktsmasken. Jo, det är sant. Bort med den bara! Och så inbillar jag mig att det kanske inte gör så mycket, känner mig busig, fri och med egen vilja allt medan viltet skenar och fåglarna flyr.
Ibland trampar jag på kvistar när jag smyger. Sådana där stora enkla som ”bara amatörer” kliver på, just precis de kvistarna kliver jag på så att hela skogen skälver och allt levande ända in på andra sidan grannmarken flyr för livet.
Jag har också under smygjakter drabbats av tvångstankar som under dödshot tvingar mig att försöka smyga så nära inpå djuren som det bara går. Ännu närmare, närmare, närmare, nä… Hoppsan! Bye bye…

Ja, jag glömmer emellanåt namnet på en del änder, de som gick som på räls mellan hjärncellerna när jag tog jägarexamen. Får kolla upp det där igen och igen.
Nej, jag tänker inte alltid på vindriktningen. Ibland upptäcker jag mig själv i värsta goa medvinden när det borde vara precis tvärtom.
Mer. Jag har i halvslummer i tornet när septembermorgonens första solstrålar börjar värma, i godan ro druckit kaffe och storögd och handfallen tittat på älgtjuren som lugnt passerar inom skotthåll.
Jag kommer nästan aldrig ihåg vad någon heter som jag hälsar på första gången under större jakter. Och eftersom jag inte kommer ihåg det första gången kommer jag inte ihåg det nästa gång heller om samma person råkar vara med. Kanske aldrig om jag tänker efter.
Och ibland när jaktledaren viskande förklarar vägen till passet för mig och pekar, nickar jag, ser cool och förstående ut men har egentligen inte hört ett ord och fattar ingenting. Ser bara jaktledarens läppar röra sig. Oftast hittar jag på något vis dit ändå, lyckligtvis får man för det mesta med sig en karta och radion kan komma bra till pass.
Det har hänt att jag gråter när ett djur skadskjuts. Det händer inte ofta, vare sig skadskjutningar eller att jag gråter när det händer. Men jag har gråtit hejdlöst vid några tillfällen. Det gick inte att hejda.
Och när vi ändå är igång.
Det händer faktiskt att jag blir trött på att äta viltkött. Men det är ibland, bara ibland. Erkänner, då känns alla tillagningsalternativ och receptidéer fullständigt tömda och jag vill inte äta en endaste liten älgköttbulle och inte grilla en endaste bit viltkött till.  Och då ramlar vi snabbt över i nästa erkännande:
Falukorv. Då vill jag ha falukorv. Falukorv är gott. Svensk förstås.

Så är det. Jag erkänner.

av