Taggarkiv: Betesskador

kronibast

Kronvilt förvaltas bäst i samverkan, med hjälp av skötselplaner. Foto: Madeleine Lewander

 

Förra veckan hade vi seminarium om kronvilt på Östermalma. Jag visade då att det bara är enstaka procent av brukarna som har problem med kronvilt. Debatten vi upplever motsvarar därmed på inget vis attityderna eller skadebilden. Samsynen är dessutom god mellan intressenterna. Därmed borde det gå att lösa de lokala problem som finns. Men då måste alla släppa retoriken och istället vara beredda att samarbeta…

Inför seminariet så analyserade jag data från undersökningar SLU genomfört av jägares, skogsägares och bönders attityder till kronvilt och skador på skog och grödor. Sammanfattningsvis så är det 5-10 % av aktörerna som anser att de har en etablerad kronstam på sina marker, 2-7 % vill ha färre kronvilt, 3-6 % upplever att kron orsakar oacceptabla skador och 1-5 % av brukarna anser att det finns stora konflikter om viltförvaltningen. Vi är dessutom överens om hur stora skadorna är och vilka konsekvenser de får. Jägareförbundets analys av kronförvaltningen visade dock att många kronskötselplaner inte fylls. Här behöver vi absolut göra en insats.

Det är dock alltså bara några enstaka procent av Sveriges brukare som upplever att de har problem. De problemen måste självklart hanteras, men det känns helt huvudlöst att lägga om en väl fungerande förvaltning som bygger på samverkan och förvaltningsplaner. Nu diskuteras allmän jakt och förslag om att få skyddsjaga kron- och dovkalv både ”vid” gröda och när de ”orsakar skada i skog”. Dvs. äter. Detta skulle innebära att kalvarna är helt fredlösa, utom möjligen när de simmar. Hur blev det egentligen så här, med tanke på skadebilden?

Viltförvaltning måste självklart bedrivas utifrån det naturgivna foderutbudet, och eftersom viltet även påverkar grannen måste jägarnas rätt att gynna viltet begränsas genom lagstiftning. Jaktlagen är dessutom framtagen under en tid då viltstammarna var mycket svaga och är idag otidsenlig. Det är helt orimligt att en hobby och ett litet särintresse ska få begränsa lantbruket. Viltstammarna är alldeles för stora och måste skjutas ned.

Jakt är markanvändning som bedrivs utifrån äganderätten. Det finns ingen principiell skillnad mellan att utfodra vilt och att gödsla en skog eller åker, när det gäller vad som är naturgivet. Vilt som gynnas vandrar även över fastighetsgränser, visst. Men finns det någon principiell skillnad, jämfört med att plantera gran eller contorta på tallboniteter? Det är en aktiv handling för att viltet ska söka sig till andra fastigheter. Tvärt om jämfört med utfodring, faktiskt. Ska vi reglera rätten att plantera gran och contorta också?  Jaktlagstiftningen reviderades efter älgexplosionen när vi skjutit ned älgstammen. Det var då jägarna och markägarna fick ett gemensamt ansvar för att både stöda och reglera viltstammarna. Lagstiftningen var före sin tid då och är fortfarande hypemodern. Jakt är en markanvändning som omsätter miljarder och bedrivs över större yta än jord- och skogsbruk tillsammans. Problemet är att intensivt jord- och skogsbruk gör att det finns för litet foder.

Är det någon som tror att det blir bättre samverkan efter att vi som företräder intressenterna slagit dessa argument i huvudet på varandra? Knappast.  Jag tror att vi hamnat i en ond spiral av att vilja visa fram slagfärdig retorik och att vi står upp för våra medlemmars sak. Samtidigt som media gärna visar fram och underblåser konflikter. Dels finns det en uppenbar risk att vi inte längre förträder våra medlemmars vilja, dels kommer vi att försvåra för samverkan på detta sätt.

Det finns ingen anledning att vända andra kinden till, för då blir vi överkörda. Däremot finns all anledning att sträcka ut handen. Framgångsrik viltförvaltning kan bara byggas på kompromissvilja från alla parter. Och samarbete.

Vi vet detta av egen och andras erfarenhet. Den här veckan hade vi besök av Danmarks Jägareförbund. I Danmark har man haft problem med en växande kronstam av låg kvalitet sedan man införde allmän jakt. Danskarna var både tydliga och avundsjuka: i Sverige har ni en tradition av att samförvalta klövvilt över ägogränser som vi saknar. Det är ett avgörande skäl till att det ser ut som det gör i Danmark.

Och så vill ingen ha det i Sverige.

 

Jag har pratat med Matts på Skogsstyrelsen. Han är insatt i skogsbruket. Han berättar för mig om vissa sakers tillstånd, älgar, betesskador, jägare, skogsbrukare, uppätna tallplantor, en massa frustration och ännu mer irritation.
De flesta jägare vet att vi har en lastgammal disharmoni med skogsbruket, den sitter långt in i märgen, svår att rucka på.

Älgko betar. Foto: Oscar Lindvall

Kan skogsbruket tänka viltsmart? Det är en av många frågor som kan behöva svar. Foto: Oscar Lindvall

Själva osämjan är enkel att beskriva.
Älgarna äter upp skogsbrukets tallplantor. Skogsbruket tycker därför att älgar och annat klövvilt är för många och vill att jägarna ska skjuta fler och planterar istället en massa gran och annat som i stort sett inte gynnar någon annan än jultomten.
Jägarna tycker att skogsbrukarna kan bruka på ett smartare sätt för viltet och vill inte skjuta bort lika mycket älg och annat klövvilt som skogsbruket vill. Irritationen är ett faktum.
De som kan det här uttrycker indignerat problemet i förkortningar och speciella benämningar: RASE, ÄBIN, boniteter, signifikanta effekter, holistisk förvaltning. Man hittar också ett antal långa studier och avhandlingar. Så där håller det på.

Ser vi någon ljusning i konflikten? Nej.
Har vi någonsin sett en ljusning? Nej.

Det finns många frågor som behöver lösas.
Kan vi jägare tillgodose skogsbruket utan att skjuta älgar eller annat klövvilt tills vi kräks?
Går det att stoppa massinvasionen av gran? Kan skogsbruket tänka viltsmart?
Kan vi jägare få förståelse för att riktad utfodring kan vara en lösning?
Finns det något annat att göra än att år efter år kasta skit från den ena sidan till den andra, fram och tillbaka?

Jo men kanske.

Tänk om vi börjar prata med varandra. Lite förutsättningslöst. Släpper prestigen lite. Ner med garden. Som i vilket skakigt äktenskap som helst. Lite familjeterapi i skogen är kanske att rekommendera.
Skogsstyrelsen har under hösten testat en trevare med ett antal träffar för jägare och skogsägare. ”Tänk vilt när du sköter skog” är namnet på kampanjen som fortsätter under december på olika platser i landet.
En bra början. Fortsätt så!

Mera länkar:
Styr dovvilt och minska skador

Ekologisk odling överlägset för viltet

I delar av Sverige har vi knappt jaktbara klövviltstammar, samtidigt som vi på andra håll har extrema tätheter. Där blir trycket på grödor och skog högt. Viltet mår inte heller alltid bra. På samma sätt som jägare och markägare är skyldiga att stödja viltet, så har vi även ett gemensamt ansvar att reglera stammarna. Vi har tagit tag i vildsvinsstammen, men nu är det hög tid att även göra detsamma för dovviltet på sina håll. Annars kan det gå illa…

Förra veckan ledde jag en exkursion vid det årliga Fennoskandiska älgforskarmötet. Eftersom vi höll till i Södermanland så valde jag en inriktning mot förvaltning av flerartssystem. Vi började exkursionen på magra tallmarker, med för Södermanland genomsnittliga tätheter av klövvilt.

Tallföryngringen vi tittade på var tät och hade inte några påtagliga skador. Bredvid låg ett äldre tallbestånd, med gott om blåbärsris och blåbär. De finska forskarna var helt fascinerade av att vi kunde ha så litet skador på tallen med en älgtäthet på 10 älgar/1000 ha. Så långt troligen utan att reflektera över alla dov, rådjur och kron…

D

En av de grupper av dovvilt som vi såg under exkursionen för skandinaviska älgforskare. Foto: Jonas Kindberg.

Vi fortsatte till de dovtätaste delarna av Sörmland. Här ligger dovstammen på flera hundra individer/1000 ha. Vi såg under en sträcka i princip dov ute på varje fält, och i ett fall en stor grupp på nästan hundra djur. Våra utländska kollegor var onekligen ganska fascinerande. En kort tur genom mogen skog visade att här saknades bärris i princip helt, och på en angränsande föryngring var granarna mycket hårt betade.

Vårt sista stopp var Öster Malma, där vi tittade på betestryck och olika former av anpassad skogsskötsel för att minska skadorna. Här ligger klövviltstätheterna mellan nivåerna i de andra områdena vi tittat på. På särskilt utsatta ställen är betestrycket på skogen hårt, men för huvuddelen av fastigheten är skogsskador inget stort problem. Däremot blir det skador på en del av grödorna om vi inte arbetar med en kombination av olika åtgärder.

Debatten om skador på grödor har som bekant vuxit snabbt de senaste åren. Det gäller inte minst i de delar av Södermanland där vi kanske har Sveriges tätaste klövviltstammar. Fokus ligger inte längre enbart på vildsvin, utan alltmer på dovvilt. Precis som när det gäller skogen kan man minska skadorna på grödor genom anpassat brukande och samverkan mellan jägare och brukare inom fastigheter. Och inte minst mellan angränsande fastigheter. Det går dock inte om klövviltstätheterna hålls alltför höga.

Det är inte bara jord- och skogsbruk som påverkas, utan det gäller även viltförvaltningen. De genomsnittliga slaktvikterna för älgkalvar ligger i Södermanland 5-10 kg lägre än i angränsande län. Det är långt ifrån säkert att foderbrist förklarar hela skillnaden, men det är nog ingen tvekan om att det råder foderbrist i delar av Södermanland. Det är lika självklart att det fortfarande kommer att råda foderbrist för älgen även om vi sänker älgstammen till 1 älg/1000 ha. Det är helt enkelt inte främst älgen som begränsar fodret, utan dov och kron. Jag tror alla älgforskare som vände hemåt från Södermanland ännu tydligare än tidigare fått upp ögonen för behovet av samförvaltning av alla befintliga klövviltsarter.

Problemet med orimligt täta hjortstammar gäller bara för delar av Södermanland och delar av några andra län. Det handlar om en mycket liten del av Sverige. Hur relevant är då det för den nationella synen på viltförvaltningen? Mycket! Det handlar om tilltron till den ena sidan av myntet när det gäller all förvaltning av vilt: å ena sidan skyldigheten att stödja, å andra sidan viljan att reglera.

Lokal och regional förvaltning handlar om att ta ansvar på lokal och regional nivå. Gör vi inte det så används dock exemplen för att åstadkomma mer generella inskränkningar, ofta på nationell nivå.

Vi har just fått ett delbetänkande från Jaktlagsutredningen där man föreslår långtgående begränsningar i rätten att utfodra vilt. Anledningen till förslagen är främst mängden skador på grödor i begränsade delar av Sverige. Eventuell lagstiftning kommer dock att gälla hela Sverige.

Jägareförbundet hävdar bestämt att viltstammarna ska regleras genom jakt, inte svält. Därmed ska det vara tillåtet att utfodra vilt. Det är en central ståndpunkt som har en djup etisk förankring i jägarkåren. Men för att vi ska kunna få gehör för det argumentet måste vi visa att vi verkligen är villiga att skjuta ned viltstammarna där det behövs. Annars kommer vi att tappa vår trovärdighet.

Därför är det som jag ser det nu dags att komma överens om att reglera ned hjortstammarna på sina håll. Det måste ske på landskapsnivå, och det handlar därmed som vanligt främst om att markägare med olika intressen måste komma överens.

Det är en fråga om etik och ansvarstagande. Tar vi inte ansvar kommer samhället att göra det åt oss genom inskränkningar, exempelvis i form av utfodringsförbud och tvångsjakt. Samtidigt kommer vi att tappa i anseende i alla frågor, och inte bara lokalt utan även nationellt. Därmed påverkas vi alla.

G2

Granföryngring i de dovtätaste delarna av Södermanland. Foto: Fredrik Widemo

RoeIIIC

Det är -10 och en dryg halvmeter snö. Ingen extrem vädersituation föreligger, och därmed ska det vara förbjudet att utfodra rådjur. Enligt LRF, åtminstone.

Igår kom jaktlagsutredningens andra delbetänkande. Media lyfter nu fram att utredaren föreslår förbud mot utfodring under vegetationsperioden, det vill säga sommarhalvåret. Vad man missat är att utredningen exakt enligt LRF:s viltpolicy även föreslår att länsstyrelserna ska få utfärda utfodringsförbud under vinterhalvåret. Enligt LRF ska inget vilt få utfodras vintertid annat än under för området extrema vädersituationer. Framöver ska vi alltså se på medan rådjuren svälter. Om LRF får som de vill, i alla fall.

Det finns en lång och unik tradition av viltvård i Sverige. För jägarkåren är det idag en självklarhet att gynna viltstammarna genom att skapa goda förutsättningar för dem, samtidigt som vi reglerar de jaktbara viltstammarna genom jakt. Vi anser att det är god etik att se till att viltet har tillgång till föda vintertid, och den ökade överlevnaden kompenseras genom ökad jakt. På så sätt får vi viltkött och jakttillfällen, samtidigt som viltet slipper svälta och lida. Detta är ett smart och etiskt sätt att förvalta den biologiska mångfalden.

Enligt utredningens förslag ska avledande utfodring vara tillåtet, medan stödjande utfodring ska förbjudas. Åtminstone under vegetationsperioden, och även vintertid om länsstyrelsen tycker det är befogat. Avledande utfodring innebär att man utfodrar vilt för att styra det i landskapet så att viltet inte orsakar skador. Ska man lyckas styra viltstammarna och inte bara enstaka, starka individer måste det dock finnas tillräckligt med foder så att alla individer kommer åt det. Men då får man med säkerhet både en avledande och stödjande effekt…

Naturvårdsverket föreslås nu få bestämma hur den avledande utfodringen ska bedrivas. Hur de än beter sig så kan jag inte se hur de ska landa i ett förslag som ger en fungerande avledande effekt utan att man får en stödjande effekt. Antingen så sätter man en låg nivå som tar bort ett av de fungerande verktygen för att minska skadorna, eller så sätter man en högre nivå som både ger en avledande och stödande effekt. I bägge fallen får vi en massa regler och byråkrati helt i onödan, och ett behov av en stor kontrollapparat.

Samtidigt ska länsstyrelserna kunna utfärda förbud mot utfodring vintertid. Hur ska de bestämma detta? Utifrån viltstammarnas storlek, det vill säga förbjud utfodring där vi har flest individer som kan svälta?

Vem som får betala för all byråkrati? Med säkerhet du och jag.

Självfallet ska viltstammarna inte regleras genom svält, utan genom jakt. Enligt de undersökningar jag arbetar med så skjuter de jägare som utfodrar vilt tre gånger så många vildsvin på samma yta som de som inte utfodrar. Detta uttag är med absolut garanti så stort att det mer än väl kompenserar för de gynnande effekter som utfodring kan ha på överlevnad och reproduktion. Därmed inte sagt att vi inte borde jaga mer på många håll. Det kommer dock bara ske om vi har en dialog där vi tar hänsyn till varandras intressen och värderingar. Jag är helt övertygad om att jägarkåren inte kommer bli mer sugen på att jaga viltstammar som man mot sin vilja tvingas se svälta…

Tyvärr verkar utfodringen ha blivit ett rött skynke, och jag upplever varken att det finns någon som helst kompromissvilja eller att man tar till sig fakta. Visst finns det utfodring som bedrivs på ett felaktigt sätt, men det finns det redan möjligheter att hantera inom nuvarande lagstiftning. LRF är dock förstås nöjda. Återstår att se om deras linje leder mot målet…

Jag gillar vildsvin.
Har tidigare bott i Skåne, mitt bland dem i många år. Jag har skjutit vildsvin. Jag har joggat med vorstehn lös vid min sida i skymningen rakt genom foderplatser med smågrymtande vildsvin, där somliga sprungit iväg skrämda, andra nyfiket stannat upp och glott på oss, nära.
Jag har varit med på drevjakter på vildsvin.
Vildsvinen är värda all
 respekt men jag är inte rädd för dem.
Jag har svårt med den här döda-allihopa-kosta-vad-det-kosta-vill-tanken.

vildsvin_700
Etiken måste också gälla vildsvin. Foto: Madeleine Lewander

 

Jägarna skjuter vildsvin som aldrig förr. Vildsvinsstammen har stagnerat, tack vare oss. Ändå är många förbannade på jägarna. De tycker att vi borde skjuta vildsvin oftare än vi går på toaletten.

För att jaga vildsvin effektivt måste vi ha bra vildsvinshundar. Vildsvinsjakten är en förhållandevis ny kunskap, alldeles speciella egenskaper måste avlas fram för att få fram hundar med de rätta förutsättningarna. Det tar sin tid. Jägarna jobbar på det och har tillförsikt.

Det händer att vildsvinshundar skadas och dödas.
Även en god vildsvinshund lever farligt. En vildsvinsjägare lever också farligt ibland. Drevjakten på vildsvin är en utsatt situation. Men våra vildsvinsjägare utvecklar hela tiden sina jaktkunskaper och hundarnas egenskaper.

Många lever för sin vildsvinsjakt och för sina hundar. Många jägare har gråtit över sin skadade eller dödade vildsvinshund. Vissa slutar aldrig att sörja. Men vildsvinen måste fortfarande jagas, det är de flesta överens om.

Det är rätt konstigt. Samtidigt som en stor massa kräver att vildsvinsstammen ska decimeras fortsätter en annan massa att kritisera att vi jagar dem. Hur funkar människor?

Vi behöver förvalta vildsvinen tillsammans och hitta lösningar som fungerar, inte bara jakt. Det finns exempelvis ett antal studier som visar att avledande utfodring fungerar.  Det är precis sådant vi måste jobba vidare med, tillsammans.

Jag vill också påminna om att ett vildsvin är en kännande individ. Alla medel i jakten på grisarna är inte tillåtna vilket vissa mer dragna åt psykopathållet tycks tro.
Gasa, bomba, spruta, bunta ihop och döda, döda. Emellanåt verkar vansinnet totalt.

Det handlar om etik och det måste handla om en sansad förvaltning av en viltstam. Vildsvinsjakt måste utövas så att djuret inte lider. En fälla FÅR inte stressa djuret. Hundansvändning i jakten FÅR inte bedrivas så att vildsvin lider eller stressas.  Vårt urval i jakten MÅSTE vara etiskt, vi skjuter exempelvis inte suggor med dragna spenar. Det finns många regler som för de flesta jägare är helt självklara att förhålla sig till men som en del av omvärlden verkar ha glömt helt.

Samtidigt har vi många frågor att ställa oss själva. Ska vem som helst få agera skytt under en drevjakt på vildsvin? Hur många skjuter ett säkert skott på ett vildsvin i full fart? Hur många kan i det läget avgöra om det vuxna djuret som kutar förbi i terrängen är en galt eller sugga? Eller om det finns en hund precis bakom?

Vi kan jaga vildsvin tills vi storknar men de får aldrig lida för vårt eget välbefinnandes skull.
Det måste alla, inte bara jägarna, komma ihåg trots ideliga påtryckningar om decimering och utrotning från alla håll.

bg_vildsvin

Debattklimatet hårdnar när det gäller viltförvaltningen. Tonen från ledande aktörer i vildsvinsdebatten verkar nu till och med ha passerat extremerna i vargdebatten, delvis underblåst av sensationslystna media. I mina ögon är det inte längre attityderna som driver debatten, utan debatten som driver attityderna.

Igår skrev jag om en C-uppsats, där jag intervjuats. Samma dag som jag fick den fick jag ta del av en motsvarande uppsats där en kollega intervjuats. Även här handlar det om en C-uppsats i Miljövetenskap, men den här gången från Södertörns högskola. Titeln är Konflikten bakom vildsvinsproblematiken ur ett ”Crop-raiding” perspektiv– med fokus på svenska lantbrukare.

Uppsatsen bygger på intervjuer med en dryg handfull jägare respektive aktiva bönder, samt en representant från Svenska Jägareförbundet och en från Lantbrukarnas riksförbund. Dessa har fått svara på ett antal frågor, i hälften av fallen via e-mail.

Jag har själv studerat attityder till vildsvin så jag är inte förvånad över att lantbrukarna anser att vildsvinen är för många. Jag är däremot förvånad över argumenten, framför allt från LRF:s representant. Hane eller hon anser enligt uppsatsen inte att vildsvin har något egenvärde och att Sverige har klarat sig bra utan dem i 250 år, då de var utrotade i landet. Vidare fortsätter respondenten med det i mina ögon halsbrytande uttalandet ”Ohyra som löss kan till skillnad från vildsvin bekämpas kemiskt”.

Hur ska vi kunna ha en konstruktiv och seriös dialog om förvaltningen av vildsvin med företrädare som jämför vildsvin med löss? Som lök på laxen hävdar en av brukarna att ett bra vildsvin är ett dött vildsvin, och en annan som inte haft några skador menar att vildsvinen ska utrotas eftersom Sverige har tillräckligt med vilt. De får självfallet hysa vilka åsikter de vill, men hur sugna tror de att jägarna blir på att lägga mer  tid och anstränga sig ytterligare för att skjuta fler vildsvin? Vilket märk väl både företrädaren för LRF och lantbrukarna ansåg var den mest effektiva åtgärden för att minska skadorna.

Jag är naturvetare, vilket gör att jag närmast reflexmässigt föredrar attitydundersökningar med formulär som skickas till många respondenter framför intervjuundersökningar. Då kan man kvantitativt uttala sig om attityder på ett sätt som inte är möjligt när man djupintervjuar ett litet antal personer. Samtidigt måste jag säga att jag alltmer inser värdet av djupintervjuer för att mer kvalitativt beskriva attityder.

Vilka svårigheter vi har att hantera blir väldigt mycket mer uppenbart när de kläds i de olika aktörernas egna ord…

Här kan du läsa uppsatsen:

C-uppsats Cecilia Igelström vildsvin

 

RowanS1

                Det är främst skogsskötseln som begränsar trädbildning hos rönn, inte älgen.

I en ny C-uppsats från Linköpings universitet undersöker två studenter attityder till miljöeffekterna av klövviltets bete. Eller försöker i alla fall göra det. Nu blev intervjustudien faktiskt istället ganska mycket ett talande bevis på hur debatten om miljöeffekterna av älgens bete i första hand är ett svepskäl och en dimridå. Både från skogsbrukets och från Skogsstyrelsens sida.

För ett par månader sedan blev jag kontaktad av två studenter vid Linköpings universitet, som skulle skriva en C-uppsats i ämnet Miljövetenskap. Det handlar alltså om en uppsats på fördjupningsnivå, steget innan examensarbetet. Studenternas val av fråga att studera är ett av de områden som jag själv lägger mest tid på, både när det gäller egen forskning och rådgivning. Jag ställde därför självklart upp på att bli intervjuad och ge min syn på kunskapsläget, kunskapsbehov och attityderna hos olika aktörer.

Studien var upplagd som en intervjuundersökning, där två jägare, två markägare och två tjänstemän från Skogsstyrelsen fick svara på samma frågor under personliga intervjuer. De olika frågorna stimulerade till en ganska lång och intressant diskussion i ämnet under en dryg timmes tid, vill jag minnas.

Häromdagen kom så den färdiga uppsatsen. Jag hade väntat mig att markägarna och skogsbruksföreträdarna liksom Skogsstyrelsen i vanlig ordning skulle hävda att klövviltets bete på rönn, asp, sälg och ek (RASE) i ungskogsfasen är ett allvarligt hot mot den biologiska mångfalden och miljökvalitetsmålet Levande skogar. Det gjorde de också, men mest i förbifarten.

Istället uppvisar många av citaten och en del av slutsatserna ett närmast totalt fokus på ekonomiska kostnader för markägaren av klövviltets bete. Inte miljöeffekter. Markägarna ansåg exempelvis att ”problemet är av största vikt för markägarna eftersom det är de som drabbas av ekonomiska förluster”. En av Skogsstyrelsetjänstemännen sade:

”Det största problemet är ju den biologiska mångfalden och sen är det ju för samhället som helhet. Skogsindustrin kommer att drabbas och markägare kommer att drabbas. Det skapar ju sämre ekonomi i samhället som helhet, det drabbar ju alla, även om de drabbar några få mer. Sen har man ju medborgarna som tycker om att vara ute i varierande skogar, som gillar att lyssna på olika fåglar, som gillar att plocka både blåbär, lingon och hallon. De kanske får nöja sig med att bara plocka hallon i framtiden om bärriset försvinner och så vidare. Det är ju också en förlust. Många är det ju som förlorar på ett eller annat sätt. Klövviltstammarna förlorar ju också på sikt eftersom man plockar bort succesivt deras mat. Allting går i en nedåtgående spiral om vi fortsätter som nu”.

Medan hans kollega sade:

”Vi har ju försökt att intressera SNF och världsnaturfonden och sådana organisationer ur miljöperspektivet. Det är ju om de får upp frågan så kanske det skulle finnas några politiker som ser några vinningar att vara med och lösa det här. Man har ju varit inne på det när vi tittar på jaktlagstiftningen exempelvis. Den här nya älgförvaltningsmodellen som kom för några år sedan är ju politiska initiativ för att försöka lösa den här problematiken, men den har ju väldigt lågt nyhetsvärde och det är inget som Fredrik Reinfeldt skulle duellera med Stefan Löfven. Men det är ju miljöperspektivet vi försöker lyfta fram för att komma in i maktens korridorer.).

Ganska intressant slutkläm, kan man tycka. Även om det är elakt att hänga upp sig på lösryckta uttalanden ur långa bandade intervjuer, så faller de in i ett tydligt mönster: Spela miljökortet, så får vi mer medhåll för att skjuta ned älgstammen.

Författarna till uppsatsen konstaterar liksom Skogsstyrelsen att ”Miljöorganisationerna har inte lyft den här frågan, vilket kan anses vara märkligt då dessa organisationer har mycket kunskap och erfarenhet om miljörelaterade frågor.”

Visst har de det. Eftersom jag regelbundet (och senast idag) diskuterar skogsbruk med dessa organisationer vet jag dock att de är väl medvetna om vad som främst begränsar variationen i skogarna, bärriset och förekomsten av trädbildande RASE. Det är inte älgen, om vi säger så… Och jag tror mig även ha koll på att miljöorganisationerna vet att betade skogar hyser mer mångfald än obetade. Det finns till och med vetenskapliga studier som visar att betade tallar hyser mer mångfald än obetade…

Jag tror tydlighet är en grundförutsättning för att vi ska finna fungerande kompromisser mellan viltförvaltning, annan markanvändning och naturvården. Nyckelordet är acceptans från de olika inblandade aktörerna och samhället. Dimridåer och svepskäl förhindrar detta effektivt. Samma sak gäller inställningen att vi bara ska reglera klövviltstammarna, inte mängden foder. Den synen visar noll kompromissvilja, och får därmed ingen acceptans från jägarkåren.

En verkligt ekosystembaserad förvaltning där vi finner en balans mellan foder och klövviltstammar genom att förvalta bägge aktivt ställer vi däremot självklart upp på.

Här kan du läsa hela uppsatsen:

ISRN 05 2014 (1) (2).

Det svenska folket har som bekant ett eget skogsbolag: Sveaskog. Fram till för några år sedan utmärkte de sig positivt när det gällde synen på viltförvaltning och hur man kan kombinera olika sätt att bruka landskapet hållbart och samtidigt minska skogsskadorna.  No more…


Kan vi inte enas om att vi BÅDE borde skapa mer foder och reglera älgstammen för att minska skadorna så effektivt som möjligt? Foto: Fredrik Widemo.
 

Mer eller mindre över en natt ändrades detta. Framsynta program för att skapa mer foder avslutades, och all verksamhet som berörde vilt flyttades åter in i moderbolaget. Viltfrågor fick plötsligt enbart hanteras av handplockade jägmästare. Över en natt blev Sveaskog bara ett bolag bland de andra, som tidigare sett Sveaskog som en avfälling. Vilket säkert känns bekvämt inom skrået, men är det verkligen vad vi vill med ”vårt” bolag?

Sedan dess har Sveaskog arbetat gemensamt med övriga bolag i viltfrågorna, och nu senast kraftigt höjt arrendepriserna. Enligt egen utsago för att få in fler unga jägare. Är detta logiskt???

Sveaskogs skogschef Herman Sundqvist har just bloggat om skogsskador och älgar. Sundqvist påstår i mäkta irriterad ton ”Särskilt okunnigt och historielöst är argumentet från jägarhåll att skadenivån omöjligt kan vara så hög när älgstammen är mindre än vad den varit tidigare. Frågan om hur mycket mat älgarna har att tillgå förbigås med tystnad.”

När bestred vi att det finns skador? Eller att skogsbolagen borde skapa mer foder för att mest effektivt komma tillrätta med problemet? Precis som Sveaskog för övrigt tidigare arbetade. Jag misstänker att Sundqvist redan läst vårt senaste debattinlägg i frågan, och att det bland annat är vad som orsakat hans blogginlägg. Jag rekommenderar Sundqvist att läsa vårt inlägg igen. Vad vi säger är att andelen skadade stammar inte duger som indikator för hur mycket älg man bör skjuta.

Sundqvist gör en jämförelse med betande får i en hage, och påstår att tallungskogsarealen halverats sedan 1980-talet. Och att mängden älgar därmed också borde halverats. Märkligt nog har Sundqvist missat att ungskogsarealen inte ändrats nämnvärt sedan 1980-talet (älgar äter inte bara tall, om man bara ser till att det finns löv), medan vi just precis HAR halverat älgstammen. Trots detta är skadorna fortfarande höga på sina håll. Varför?

Skogsbruket underlåter konsekvent att diskutera att vi genom ett alltmer intensivt skogsbruk fått mindre och mindre foder i skogen under merparten av omloppstiden. Tidigare kunde viltet även finna foder på andra ställen än på föryngringsytorna och i ungskogen. Går vi tillbaka till tiden innan trakthyggesbruket så hade vi flera hundratusen hektar permanenta buskmarker i skogen, mer flerskiktade lövmiljöer och mer bärris. Allt detta gav en permanent foderkälla. Det är en myt att trakthyggesbruket är vad som möjliggjort dagens klövviltstammar. Men givet dagens skogsskötsel så har viltet inget annat val än att söka foder där det samtidigt orsakar skador.

Utöver de kvantitativa felen med Sundqvists fårjämförelse så haltar jämförelsen även kvalitativt. Situationen kan snarare (men fortfarande inte helt korrekt) jämföras med en markägare som arrenderar ut betet i en hage. Samtidigt som betesrätten arrenderas ut börjar markägaren även slåttra marken. Först en gång om året, men sedan tas fler och fler skördar. Nu börjar betet begränsa slåttern och slåttern begränsar betet. Markägaren fortsätter dock slåttra, utan att ta hänsyn eller sätta ned arrendet för fårbonden. Istället höjer markägaren till slut arrendet, för att pressa ut den befintlige fårbonden. Och tror sig samtidigt stimulera fler unga att börja med får. Samtidigt som markägaren märk väl enlig lag är skyldig att sörja för att det finns goda livsbetingelser för fåren…

Svenska Jägareförbundet väljer precis motsatt väg, jämfört med Sveaskog. Vi ser oss alltmer om efter olika typer av kompetenser för att kunna skapa en modern, hållbar viltförvaltning där olika intressen måste vägas mot varandra. Jag har mycket svårt att tro att andra än utvalda jägmästare verkligen kan anse att en ekosystembaserad älgförvaltning enbart innebär att man ska reglera ned viltstammarna när skogsbruket blir alltmer intensivt. Det strider mot hela ekosystemkonceptet, liksom tanken att man måste finna avvägningar mellan olika ekosystemtjänster snarare än att maximera en av dem.

Det är inte jägarna eller resten av samhället som bortser från att viltet måste ha något att äta. Om någon gör det är det skogsbolagen. Sveaskog ledde tidigare utvecklingen mot ett mer multifunktionellt brukande av landskapet, och var på väg att genomföra andemeningen i den nya älgförvaltningen innan den ens definierats. Tyvärr övergavs alla dessa goda föresatser. Därmed ökar skadorna även om älgstammarna minskar. Och vi går mot ökande istället för minskade konflikter mellan aktörerna.

Om vi istället tar våra respektive ansvar och arbetar aktivt både med älgarna och med foderförvaltningen finns förutsättningarna för samsyn och en fungerande förvaltning. Jag håller helt med om att skadorna måste minskas på sina håll. Då måste vi dock använda hela verktygslådan. Framför allt kommer det krävas att vi använder det verktyg som forskningen visat är skarpast och ger bäst effekt.

Jag rekommenderar den intresserade att läsa kommentarerna till Sundqvists blogg; ffa är professor Lundqvists inlägg mycket läsvärda och tankeväckande när det gäller bristerna med dagens betesinventeringar, och hur resultaten används.