Taggarkiv: Attityder

Jakten - hundens bästa tid.

Jakten är igång igen. Det är underbart! Den ickejagande omgivningen utanför hänger med huvudet för att den fantastiska sommaren är slut. För oss jägare är det bara ett steg in i nästa härliga tid. Och för våra hundar är det först nu året börjar.

Jakten - hundens bästa tid.

Luften känns sedan länge klarare, färgerna skiftar, hej på jaktkompisar som jag inte sett sedan slutet av förra säsongen.
Och hundarna, det är nu de mår så jävla bra.
Det är nu de gör det de älskar mest av allt, jagar. Det är nu jag i vissa jaktsituationer kommer så nära min hund så att vi i sinnet fungerar som ett enda psykologiskt väsen. I det läget förstår vi varandra exakt, ett tyst gemensamt språk och en känsla som ingen balkongbiolog i världen någonsin ens kommer att vara i närheten av.

De flesta av mina egna hundar här hemma, de apporterande, börjar leva på riktigt nu. Vi har nästan bara jaktlabbar numera och -spaniel.
Wachteln, kortdrivaren, börjar bli gammal. Jag hade tänkt köpa en till men den jakten lockar inte riktigt längre så länge vi inte vet hur det blir med rovdjurspolitiken. Jag har fegat ur.
Skaffar jag en drivande/kortdrivande hund nu så är den hunden på topp om låt säga fem år. Hur ser det ut i skogarna då? Och hur kul blir livet för en hund vars höjdpunkter i livet är just jakten om den inte får jaga? Om jag plötsligt känner att det inte funkar, att vi inte kan jaga mer tillsammans för att jag inte törs släppa den längre?

All respekt till alla er som kör vidare med era drivande och ställande hundar trots det som sker, eller rättare sagt inte sker, omkring oss. Ni räddar våra jakthundraser, ni hjälper till att rädda jakten och hela vår närhet till skogen, naturen och landsbygden.
Och jag kan redan nu säga att jag inte kommer att publicera en enda anti-kommentar för just nu mår jag så bra och tänker fortsätta med det ett tag till.

Litet klipp från en andjakt nu i augusti.

146-1x

När Internet kom gav det oss alla en möjlighet att sända budskap som når väldigt många människor. Alla fick tillgång till att vara utgivare av något som kan liknas med massmedia. Med några enkla knapptryck från datorn vid köksbordet och sekunder senare kunde tusentals människor titta på våra bilder eller läsa våra tankar. Denna innovation gav oss både möjligheter och en hel del ansvar.

Problemet är att en del tar möjligheten, men reflekterar inte över ansvaret.

När vi publicerar våra inlägg om jakt är målgruppen ofta jägarna. Men det är inte bara jägare som ser våra inlägg. Väldigt många forum är öppna för alla. Det innebär att jaktmotståndare granskar vad vi säger, vad vi delar och vilka bilder vi publicerar.

Och de människor som letar efter argument för att kunna beskylla jägare för allt ont i världen behöver inte leta länge för att hitta bränsle till en häxprocess mot jakten. Den som misstror mig kan själv göra några sökningar på Facebook och olika jaktsajter.

Avsaknad av etik, dåliga skott, horribel hundträning, bilåkning för att genskjuta vilt och bilder på skjutna djur som inte skulle visats.  Filmsekvenser som borde fått skytten att skämmas laddas istället upp på Youtube. Allt finns att hitta.

Visst finns det även mycket bra saker, fina bilder och bra beskrivningar. Javisst är det så. Tyvärr sätter de dåliga mycket mer avtryck.

 

Är jag då emot att vi beskriver jakten som den är? Nej, jag vill att vi gör precis det. Problemet är att för få gör det. Allt för ofta skildras bara vägen till skottet. Enbart till det fällda viltet verkar räknas. Inte allt det andra. Inte ett ord om säkerheten, inte en mening om alla kvällspromenader på jaktmarken för att lära sig mer om viltet. Inte en stavelse om viltvården, skytteträningen, naturhänsyn, hundens position i familjen eller några jaktliga utbildningar. Inte en gnutta om viltköttet, kamratskapen, samhällsnyttan eller något annat som de som inte jagar kan relatera till. Vi själva bidrar med andra ord till en bild av jägaren som en person som bara vill skjuta djur. Är det denna bild vi vill beskriva oss med?

Låt mig då klargöra en sak. Jag tycker det är viktigt att vi visar upp djuren vi fällt. Men det bör göras smakfullt och snyggt. En närbild på djurets huvud är oftast mycket bättre än en helkroppsbild med blodpöl. Det blir trevligare och mer inbjudande då. Om jag ska vara lite filosofisk kan jag konstatera att vårt samlade bidrag om jakt på Internet bidrar till samhällets syn på jakten. Så det är du och jag som formar bilden. Snacka om stort ansvar.

Har ni tänkt på att vi ibland använder en terminologi som kan skapa missförstånd? Låt mig ta ett exempel. Vi använder ofta begreppet ”lungskott” för att beskriva ett perfekt skott. Men vet en icke-jägare att detta är bra? Var tror en människa som bara sett en jägare på tv att man ska placera kulan? Är lungorna det första man kommer tänka på? Jag vet inte med säkerhet, men jag har i alla fall hört flera som trott att hjärtat och hjärnan är det bästa. Dessa människor får alltså en felaktig bild av ett perfekt skott. Och detta är lite av pudelns kärna. Det är lätt att tro att alla borde förstå. Tro mig, så enkelt är det inte.

 

Ni har säkert märkt att vissa företeelser på nätet snabbt kan skapa en debatt i samhället. Denna debatt kan sedan snabbt leda till förändringar av lagar och regler. Myndigheter är nämligen väldigt känsliga för opinioner och mediadrev. En björnjaktsfilm för några år sedan innehöll en scen där en skadeskjuten björn skulle stoppas. Björnjägaren släppte så många hundar han hade för att få tag i den flyende björnen. Efter en ganska kort sträcka kunde den avlivas vid kanten av en å.  Jägaren löste alltså en besvärlig situation – och han gjorde det med att använda många hundar. Problemet var att det inte såg snyggt ut, i alla fall för de som inte förstod något om jakt. Trots förklaringar i filmen att det rörde sig om en svår eftersökssituation blev det en mediedebatt. Och en kort tid efteråt ändrades reglerna för hur många hundar som får användas i björnjakt.

Rätt eller fel. Men det kan gå ruggigt snabbt att få inskränkningar i jaktregler. Det är betydligt svårare att få till lättnader.

Så det jag egentligen vill säga är följande: Fortsätt att berätta om jakt, men berätta om allt vad den innehåller – inte bara skottet. Publicera bilder på både djur och människor. Men reflektera över hur mottagaren som inte kan något om vår hobby uppfattar detta. Förklara så att allmänheten förstår det fantastiska med jakten. Och visa respekt mot icke-jägarna genom att visa upp den bästa bilden av jakten. Då skapar vi förståelse och acceptans istället för avståndstagande och ifrågasättande.

Om vi gör det, då tar vi också ansvaret.

Jag gillar vildsvin.
Har tidigare bott i Skåne, mitt bland dem i många år. Jag har skjutit vildsvin. Jag har joggat med vorstehn lös vid min sida i skymningen rakt genom foderplatser med smågrymtande vildsvin, där somliga sprungit iväg skrämda, andra nyfiket stannat upp och glott på oss, nära.
Jag har varit med på drevjakter på vildsvin.
Vildsvinen är värda all
 respekt men jag är inte rädd för dem.
Jag har svårt med den här döda-allihopa-kosta-vad-det-kosta-vill-tanken.

vildsvin_700
Etiken måste också gälla vildsvin. Foto: Madeleine Lewander

 

Jägarna skjuter vildsvin som aldrig förr. Vildsvinsstammen har stagnerat, tack vare oss. Ändå är många förbannade på jägarna. De tycker att vi borde skjuta vildsvin oftare än vi går på toaletten.

För att jaga vildsvin effektivt måste vi ha bra vildsvinshundar. Vildsvinsjakten är en förhållandevis ny kunskap, alldeles speciella egenskaper måste avlas fram för att få fram hundar med de rätta förutsättningarna. Det tar sin tid. Jägarna jobbar på det och har tillförsikt.

Det händer att vildsvinshundar skadas och dödas.
Även en god vildsvinshund lever farligt. En vildsvinsjägare lever också farligt ibland. Drevjakten på vildsvin är en utsatt situation. Men våra vildsvinsjägare utvecklar hela tiden sina jaktkunskaper och hundarnas egenskaper.

Många lever för sin vildsvinsjakt och för sina hundar. Många jägare har gråtit över sin skadade eller dödade vildsvinshund. Vissa slutar aldrig att sörja. Men vildsvinen måste fortfarande jagas, det är de flesta överens om.

Det är rätt konstigt. Samtidigt som en stor massa kräver att vildsvinsstammen ska decimeras fortsätter en annan massa att kritisera att vi jagar dem. Hur funkar människor?

Vi behöver förvalta vildsvinen tillsammans och hitta lösningar som fungerar, inte bara jakt. Det finns exempelvis ett antal studier som visar att avledande utfodring fungerar.  Det är precis sådant vi måste jobba vidare med, tillsammans.

Jag vill också påminna om att ett vildsvin är en kännande individ. Alla medel i jakten på grisarna är inte tillåtna vilket vissa mer dragna åt psykopathållet tycks tro.
Gasa, bomba, spruta, bunta ihop och döda, döda. Emellanåt verkar vansinnet totalt.

Det handlar om etik och det måste handla om en sansad förvaltning av en viltstam. Vildsvinsjakt måste utövas så att djuret inte lider. En fälla FÅR inte stressa djuret. Hundansvändning i jakten FÅR inte bedrivas så att vildsvin lider eller stressas.  Vårt urval i jakten MÅSTE vara etiskt, vi skjuter exempelvis inte suggor med dragna spenar. Det finns många regler som för de flesta jägare är helt självklara att förhålla sig till men som en del av omvärlden verkar ha glömt helt.

Samtidigt har vi många frågor att ställa oss själva. Ska vem som helst få agera skytt under en drevjakt på vildsvin? Hur många skjuter ett säkert skott på ett vildsvin i full fart? Hur många kan i det läget avgöra om det vuxna djuret som kutar förbi i terrängen är en galt eller sugga? Eller om det finns en hund precis bakom?

Vi kan jaga vildsvin tills vi storknar men de får aldrig lida för vårt eget välbefinnandes skull.
Det måste alla, inte bara jägarna, komma ihåg trots ideliga påtryckningar om decimering och utrotning från alla håll.

bg_vildsvin

Debattklimatet hårdnar när det gäller viltförvaltningen. Tonen från ledande aktörer i vildsvinsdebatten verkar nu till och med ha passerat extremerna i vargdebatten, delvis underblåst av sensationslystna media. I mina ögon är det inte längre attityderna som driver debatten, utan debatten som driver attityderna.

Igår skrev jag om en C-uppsats, där jag intervjuats. Samma dag som jag fick den fick jag ta del av en motsvarande uppsats där en kollega intervjuats. Även här handlar det om en C-uppsats i Miljövetenskap, men den här gången från Södertörns högskola. Titeln är Konflikten bakom vildsvinsproblematiken ur ett ”Crop-raiding” perspektiv– med fokus på svenska lantbrukare.

Uppsatsen bygger på intervjuer med en dryg handfull jägare respektive aktiva bönder, samt en representant från Svenska Jägareförbundet och en från Lantbrukarnas riksförbund. Dessa har fått svara på ett antal frågor, i hälften av fallen via e-mail.

Jag har själv studerat attityder till vildsvin så jag är inte förvånad över att lantbrukarna anser att vildsvinen är för många. Jag är däremot förvånad över argumenten, framför allt från LRF:s representant. Hane eller hon anser enligt uppsatsen inte att vildsvin har något egenvärde och att Sverige har klarat sig bra utan dem i 250 år, då de var utrotade i landet. Vidare fortsätter respondenten med det i mina ögon halsbrytande uttalandet ”Ohyra som löss kan till skillnad från vildsvin bekämpas kemiskt”.

Hur ska vi kunna ha en konstruktiv och seriös dialog om förvaltningen av vildsvin med företrädare som jämför vildsvin med löss? Som lök på laxen hävdar en av brukarna att ett bra vildsvin är ett dött vildsvin, och en annan som inte haft några skador menar att vildsvinen ska utrotas eftersom Sverige har tillräckligt med vilt. De får självfallet hysa vilka åsikter de vill, men hur sugna tror de att jägarna blir på att lägga mer  tid och anstränga sig ytterligare för att skjuta fler vildsvin? Vilket märk väl både företrädaren för LRF och lantbrukarna ansåg var den mest effektiva åtgärden för att minska skadorna.

Jag är naturvetare, vilket gör att jag närmast reflexmässigt föredrar attitydundersökningar med formulär som skickas till många respondenter framför intervjuundersökningar. Då kan man kvantitativt uttala sig om attityder på ett sätt som inte är möjligt när man djupintervjuar ett litet antal personer. Samtidigt måste jag säga att jag alltmer inser värdet av djupintervjuer för att mer kvalitativt beskriva attityder.

Vilka svårigheter vi har att hantera blir väldigt mycket mer uppenbart när de kläds i de olika aktörernas egna ord…

Här kan du läsa uppsatsen:

C-uppsats Cecilia Igelström vildsvin

 

Vi har på kort tid sett beslut om licensjakt på varg, beslutets överklagande, inhibering av beslutet och överklagande av inhiberingen. Rena cirkusen. Igen. Därmed höjs åter kritiska röster som hävdar att Svenska Jägareförbundet inte åstadkommit något. Och borde vi inte ta till mer drastiska metoder? Frustrationen är förståelig och delas av oss alla. Men är det verkligen sant att vi inte uppnått något? Och hur hade det sett ut om vi drivit en hårdare linje?

Vårt mål är max 150 vargar, och att få reglera vargstammen genom jakt så snart stammen är livskraftig. Vi har länge arbetat långsiktigt och målmedvetet för att uppnå detta. Vår rovdjurspolicy och handlingsplan varg har haft samma utformning sedan 2008.

Sedan dessa har vi varit starkt bidragande till att vi fått till:

* Ändring av § 28 (möjligt att skjuta under pågående angrepp, innan tamdjur skadats)

* Populationsreglerande  licensjakt 2010-2011

* Ändring av § 28 (anmälan till länsstyrelse istället för polis)

* Delegering av skyddsjaktsbeslut till regional nivå

* Uppdrag att utreda de socioekonomiska effekterna

* En rovdjursproposition som tar hänsyn till de socioekonomiska effekterna

* En rovdjursproposition som tar hänsyn till jakt och användande av löshund

* Referensvärden/GYBS på en avsevärt lägre nivå än som annars hade varit fallet

* Beslut om jakt vintern 13-14

I samtliga fall är det beslut som kraftigt kritiserats av miljörörelsen, som har arbetat aktivt för att besluten inte skulle komma till stånd. När det varit möjligt har man även överklagat besluten, och där sitter vi nu i en juridisk sörja där demokratiskt fattade beslut inte verkställs.

Men betyder det att vi inte åstadkommit något? Absolut inte! Hade vi inte arbetat långsiktigt och envetet med frågorna hade besluten ovan inte fått den utformning de nu har. Även om en del av besluten inte kunnat verkställas ännu, så betyder inte det att så inte kommer ske. Min bild är att vi långsamt och gradvis ser en förskjutning mot den förvaltning vi vill se. Vi är inte där, och kanske når vi inte ända fram till våra måltal, men det går åt rätt håll. Både när vi ser till en del av besluten ovan, och hur resterande frågor nu diskuteras hos myndigheter och av politiker.

Efter att ha varit med och diskuterat detta med politiker, myndigheter och andra aktörer ett tag kan jag bara säga att jag är 100 % säker på att hårda tag hade givit ett sämre, inte bättre utfall. Även om jag förstås inte kan bevisa det. Samtidigt kan ingen bevisa att vi nått längre med hårdare nypor.

Hade vi inte arbetat konstruktivt och långsiktigt med frågan är jag övertygad om att vi haft en förvaltning helt inriktad på bevarande, med måltal på minst runt det tredubbla. Vi hade dessutom med absolut säkerhet inte haft rekordhög acceptans för jakt.

Det finns all anledning att känna sig synnerligen frustrerad över ”överklagandecirkusen”. Det betyder dock inte att vi inte uppnått något. Vi är på rätt väg, och har till och med fått kommissionen att säga att man nu går från att fokusera på ekologisk bärkraft för rovdjuren till socioekonomisk bärkraft. Det är en extremt viktig omsvängning.

Visst går det alltför långsamt och tydlighet är en dygd. Drastiska åtgärder kommer dock med säkerhet att göra att vi kör i diket på vägen mot en förvaltning av vargen med populationsreglerande jakt som ett av verktygen. Tar vi rygg på Finland med illegal jakt som förvaltningsgrepp vet ingen hur det slutar. Mer än att förtroendet för jägarkåren kommer att försämras i breda lager i samhället och att synen på jakt snabbt lär ta samma väg. Det har vi knappast råd med. Och det överensstämmer inte heller med våra värderingar.