Mitt uppe i arbetet med att informera om och i möjligaste mån påverka införandet av den nya älgförvaltningen så är det lätt att man tapper bort sig! Inte så att man helt förvirrar sig i paragrafer och ordvändningar. Det är mer en fråga om att försöka behålla ett visst fokus på varför vi jagar älg och inte helt försvinna in i diskussioner om hektarkrav, stadgefrågor, arbetsordning i förvaltnignsgrupper m.m. De absolut flesta jägare är inte så våldsamt intresserade av hur administrationen runt älgstammen fungerar. Många är inte ens intresserade av en långsiktig förvaltning utan överlåter gärna de frågorna till andra. Väldigt många tycker helt enkelt att det är roligt att jaga och vill behålla detta även för framtiden.

Ett uttryck för vad älgjakten verkligen är kunde jag på nära håll studera i lördags då jaktlagen hade byafest. En kalv per år avsätts för älgfest. Några i jaktlaget ordnar arrangemanget och inbjuder alla som vill komma, både jägare och icke-jägare. Över 100 personer i byahuset som äter och dricker gott, umgås och dansar till långt fram på natten. Många portioner älgkött gick åt och förhoppningsvis känner alla som bor i byn att jakten tillför byagemenskapen någonting positivt oavsett om man sitter med i skogen på hösten eller inte.  Det är det här som är kärnan i jakten, gemenskap och god mat!

Det finns självklart orosmoln när de som äger mark allt oftare inte bor på fastigheten eller i närheten av den. Risken finns att känslan för denna gemenskap tunnas ut och att andra värden tar överhand när man ska hantera jaktfrågor. Jag ser nästan varje vecka att konflikter i jaktlag uppstår när man driver frågor mer av principiella skäl än av praktiska skäl. En tråkig utveckling som jag hoppas vi tillsammans kan vända och istället se och lära av de goda exemplen. Jakten är inte bara att förvalta älgstammen på ett biologiskt korrekt sätt. Det är inte ens bara att fälla tillräckligt många älgar för att få bete att räcka till eller fylla frysboxen med bra kött. Jakten skapar också gemenskap över gränser vad gäller åldrar, inkomst, arbete och i de bästa fallen också mellan jägare och de som inte jagar. De tekniska bitarna är för många helt ointressanta! Den insikten är viktig att ha när vi jobbar med förvaltningsfrågor!

Veckan har rullat på och inte överraskande så är det fortsatt den nya älgförvaltingen som engagerar mest här uppe i norr. Eller man kanske egentligen borde prata om älgjägarförvaltning eftersom det är hur vi jagar och planerar avskjutningen som är i fokus i första hand. Helgen som gick genomförde Länsstyrelsen i länet en utbildning och möte med de nytillträdda representanterna i länets älgförvaltningsgrupper. Reaktionerna efteråt från de som var med har varit riktigt positiva och samtalsklimatet mellan markägare och jägare är i inledningen av detta arbete gott. Sen har det varit svårt att få ut informationen om vilka beslut man faktiskt har tagit i respektive grupp. Man tog alltså de minimiarealer som kommer att krävas för att få registrera mark som ett licensområde. På vissa håll har det mottagits som att det är en låst grund för kommande tilldelningar. I själva verket så har tilldelningsarbetet inte ens kommit igång än och har ingen absolut koppling mot lägsta arealen som nu är fastslagen. Man kan säga att arealen som nu har beslutats om är arealen för en kalvlicens. Vilken areal som kommer att krävas för att få älg nummer två kommer att variera, precis som tilldelningen har varierat under alla år.

Samtalsklimatet på länsnivå känns alltså så långt bra. Tyvärr störs det av den oenighet som verkar trycka på uppifrån. Bland annat kunde man inte komma överens om stadgar för älgskötselområden mellan markägarsidan och Jägareförbundet. Det är en av många punkter där det känns som om man från markägarhåll vill trycka på jägarna en sanning utan att kompromissa. Det här är olyckligt eftersom hela systemet bygger på samförstånd och dialog! I princip finns inga sanktioner i systemet över huvud taget. Visserligen kan ett älgskötselområde bli avregistrerat står det, men i praktiken blir det omregistrerat till ett licensområde om man inte ”lyder” förvaltningsgruppen eller Länsstyrelsen. Ett sansat och konstruktivt samtalsklimat är alltså den enda vägen framåt. Att då hamna i diskussioner om skötselområdenas planer ska ”bygga” förvaltningsområdets plan eller om de måste anpassa sig till vad som sägs i förvaltningsgruppen är bara bortkastad tid! Kommer man inte överens och med goda argument kan kompromissa sig fram till en bra plan så är arbetet bortkastat. Detta gäller såväl mellan markägare och jägare som mellan lokal och regional nivå på respektive sida!

Sen kommer besluten att tas på länsstyrelse/viltförvaltningsdelegation. Här har debatten återigen vaknat till liv om vem man egentligen representerar! Lika märkligt varje gång! I debatten är det som oftast rovdjur det rör, men samma diskussion har jag hört om jägare/markägare/älg. Frågan är alltså om de som inte sitter på jägarmandat i viltförvaltningsdelegationerna ändå har som ett intresse att ibland ge sig ut i skogen på jakt. Den ”forskare” som har presenterat materialet har inte redovisat hur många som anser sig vara jaktmotståndare, hur många som är markägare med beteskänslig tallskog eller har andra sidointressen som kan påverka deras syn på viltförvaltningsfrågorna. Jag anser detta vara en ”icke-fråga” som tyvärr bara är ett sätt att misskreditera de som fattar beslut om viltförvaltning. Man kan ju fråga sig var gränsen går för åsiktsregistrering om man anser att man ska vara icke valbar på andra mandat än jägarmandat om man har ett jaktintresse? Särskilt intressant blir det i län där en stor del av befolkningen är jägare, borde det då inte vara självklart att det syns i den politiska representationen? Man kan också fundera på om man i beslutande ställning bara ska tillsätta folk som inte kan något i sakfrågan? Självklart måste det vara positivt att de som beslutar faktiskt vet vad  de pratar om. Sen får man förutsätta att de har förtroende i de organisationer som har nominerat dom och att de för talan på korrekt sätt. Det påminner otäckt mycket om de synpunkter som ibland framförs att jagande poliser inte ska få utreda jaktbrott. Med den här typen av argument blir det svårt att hitta politiker som kan hantera trafikfrågor eftersom de flesta använder cykel, bil, tåg eller flyg! Ingen politiker i fritidsförvaltningen får heller aktivt utöva sport av något slag … ja listan kan göras lång!

Så ta ett djupt andetag och ta er en lugn helg och fundera på vilka frågor som vi löser bäst genom dialog istället för konflikt och ni kommer att upptäcka att det gäller de flesta frågor.  Nästa hörnsten i framgången med just älgförvaltningen är att de nyinrättade förvaltningsgrupperna faktiskt på allvar känns seriöst intresserade av lokal förankring mot jägare och jaktlag. Här kan man inte skriva in några regelverk utan det måste vara ett allvarligt menat intresse från grupperna. I dagsläget känns det faktiskt hoppfullt, i alla fall från den nordligaste landsändan!

(Antal portioner justerat i efterhand pga felberäkning från min sida)

Regeringen lanserade Matlandet Sverige förra året, en vision och satsning på att Sverige ska bli det nya matlandet i Europa. I det exotiska Matlandet Sverige ingår givetvis viltet som en självklar del. Nu finns det vilt i andra delar av världen också. Men vi har en viltart som inte så många länder i världen kan stoltsera med, älgen! Älgen, det är den viltart som lockar flest besökare till Sverige. Älgens dragningskraft som vildmarkssymbol är oöverträffad. Givetvis är det också extremt exotiskt att få äta älgkött. Svenska Jägareförbundet har startat en webbplats i syfte att lyfta fram viltet. Det mest ekologiska, frigående och närproducerade kött man kan hitta, dessutom klimatsmartare än t o m de flesta vegetabilier.

Det har varit självklart att vi jägare och markägare kan hämta värdens bästa mat från skogen. Vårt arbete med att bygga upp en av världens bästa älgstammar efter att den nästan varit utrotad på 1800 talet har varit lyckosam. Så är det inte längre. Fortfarande finns det älg, men många markägare och jägares frysboxar gapar tomma i Mellansverige. Rovdjuren, framför allt vargen, tar hela tillväxten, inte överallt, men i allt fler områden.

Ekosystembaserad viltförvaltning verkar i mångas ögon handla om att vargen har mera rätt till viltet än markägaren. Vi som vill värna viltet som resurs, förlöjligas inte sällan och kallas missunnsamma.

Men hur mycket älgkött är det vi tappar egentligen? Jag roade mig med att räkna ut det. Jag använde medelvikten för vuxna älgar och kalvar i Värmland. Dessutom med den fördelning som de har i avskjutningen och det köttutbyte som de ger. Internet gav också uppgifter om medelportionen för kötträtter.

Vargarna tar 75 000 portioner älgkött per år. Om du tycker att 75 000 portioner låter mycket, skall du veta att det inte är alla vargar. Det är vad ETT vargpar tar per år! Varje nytt vargpar i Sverige kostar alltså 75 000 portioner älgkött.

Vad vill vi med våra viltstammar? Skall de avkasta klimatsmart kött eller skall det enbart bli rovdjursföda och mat åt asätare? Vi jägare accepterar att rovdjuren äter klövvilt, men den utveckling vi ser nu är fullständigt oacceptabel!

Svenska Rovdjursföreningen är en extrem vargkramarorganisation, det visade de tydligt igår. På sin hemsida och facebook sida skriver de, ”vilken annan djurart hade eftersökts i åtta dygn. En älg som går undan efter en olycka eftersöks ett till två dygn, har den inte återfunnits avbryts eftersöket. Men varg skall man tydligen ha omkull till varje pris.”

I sin kritik mot licensjakten 2010 skrev samma organisation, ”det verkar som om åtminstone fem blivit skadskjutna och kunnat avfångas först vid eftersök, inte alltid ens samma dag.”

Det är alltså inte omtanke om en skadad varg som är det viktiga, det är kritiken mot jägarna. Vi skall kritiseras oavsett anledning till att vi skjuter en varg. Skulle vi råka skadskjuta en varg så att ett ben går av anklagas vi för djurplågeri även om vi lyckas avliva den omedelbart. Jag var själv med på en sådan varg, den dog max 4 sekunder efter att den först sköts i ett ben. I media användes den vargen som exempel på oetisk jakt och djurplågeri.

När nu andra jägare avsatte 8 dagar på att avliva en varg med brutet ben efter att den påkörts av bil lägger vi däremot för mycket tid och energi på att förkorta dess lidande, enligt Rovdjursföreningen. Det riktiga borde tydligen ha varit att låta den fortsätta lida.

Det finns de som vill bojkotta alla former av jakt på varg. Det är inte utan att jag ibland förstår varför. Extremisterna i SRF och andra organisationer lyckas väl i sitt uppsåt, att alltid framställa jägare i negativ dager, oavsett vad vi gör. Det är hög tid att granska betraktarsidans argument.

Men jag märker en tydlig omsvängning i debatten, alltfler börjar inse vilket vansinne som just nu pågår. Samhället kastar bort allt fler miljoner på vargarna, samtidigt som resten av Europa diskuterar ekonomiska kristider. De älgar som i årtionden genererat inkomster till markägare i skogslänen ligger utskitna på skogsbilvägarna. Bara dårar kan tycka att det är den optimala viltförvaltningen.

Djurparksföreningen sätter som ett villkor att ”deras” vargvalpar fredas för att de skall delta i valputsättningsprojektet i vår. Så långt är det väl knappast någon som har invändningar. För oavsett vad man tycker om vargpolitiken eller den genetiska förstärkningen så vore det väl knappast försvarbart att medvetet skjuta bort de valpar vars gener man satsat stora resurser på att tillföra stammen. Några andra planer än att freda valparna så långt det går, finns inte heller.

Djurparksföreningens hyckleri består i att de lägger sig i rovdjurspolitikens utformning. De anger att licensjakt inte alls kan vara möjligt och att skyddsjakt endast kan ske på särskilt utpekade individer efter DNA kontroll. ”Deras” valpar måste få chansen att överleva!

Men sanningen är att djurparksvalparnas enda chans att få leva är att de sätts ut i det fria. I djurparkerna är de dödsdömda! Mellan 40 och 50 procent av alla vargvalpar dödas nämligen varje år av ”överskottskäl”. Totalt föddes 49 valpar 2009 och 2010 i svenska djurparker, 24 av dessa är avlivade, enligt Jakt och Jägare. Det finns alltså ett dödsdömt överkott på drygt 10 valpar varje år i svenska djurparker. Det är dessa dödsdömda vargar man nu vill rädda genom att stoppa licensjakten och kraftigt begränsa skyddsjakten.

Jag skrev redan föra vinter om Djurparksföreningens första reaktion på regeringens mål om utsättning av vargvalpar. Ordförande Mats Höggren sa då ”om våra valpar blir skjutna, då kan ju vi uppfattas som ett lydigt redskap i en jaktpolitik de flesta inte gillar”. Nu tror de sig sitta med trumf på hand. Alla insatta vet att regeringen vill återinföra licensjakten 2013. Djurparksföreningen ser sin chans att stoppa detta genom att ställa krav på att licensjakten inte skall få fortsätta. Men jag tror att deras hyckleri riskerar att slå tillbaka. Vem minns inte skandalen när det för många år sedan uppdagades att Skansen personalen serverade de av svenska folket namngivna björnungarna på julbordet.

Djurparksföreningen kommer givetvis att få sin vilja igenom, valparna kommer att fredas så långt det går. Men det betyder vare sig stopp på licensjakt eller stopp på skyddsjakt. Självklart skall även en utsatt genetiskt värdefull ”djurparksvarg” avlivas om den blir skadegörande. Att ens antyda att den skulle vara fredad oavsett vad de ställer till med är direkt kontraproduktivt. Hela vargpolitiken och inte minst den genetiska förstärkningen är redan nu kraftigt ifrågasatt efter att taket för vargstammen togs bort och stoppet för licensjakten. Att ytterligare förstärka bilden av att vargar är viktigare än människor är direkt kontraproduktivt, speciellt som det rör sig om vargar som ändå skulle ha avlivats!