älgförvaltningen börjar gå in för landning

Veckan har rullat på och inte överraskande så är det fortsatt den nya älgförvaltingen som engagerar mest här uppe i norr. Eller man kanske egentligen borde prata om älgjägarförvaltning eftersom det är hur vi jagar och planerar avskjutningen som är i fokus i första hand. Helgen som gick genomförde Länsstyrelsen i länet en utbildning och möte med de nytillträdda representanterna i länets älgförvaltningsgrupper. Reaktionerna efteråt från de som var med har varit riktigt positiva och samtalsklimatet mellan markägare och jägare är i inledningen av detta arbete gott. Sen har det varit svårt att få ut informationen om vilka beslut man faktiskt har tagit i respektive grupp. Man tog alltså de minimiarealer som kommer att krävas för att få registrera mark som ett licensområde. På vissa håll har det mottagits som att det är en låst grund för kommande tilldelningar. I själva verket så har tilldelningsarbetet inte ens kommit igång än och har ingen absolut koppling mot lägsta arealen som nu är fastslagen. Man kan säga att arealen som nu har beslutats om är arealen för en kalvlicens. Vilken areal som kommer att krävas för att få älg nummer två kommer att variera, precis som tilldelningen har varierat under alla år.

Samtalsklimatet på länsnivå känns alltså så långt bra. Tyvärr störs det av den oenighet som verkar trycka på uppifrån. Bland annat kunde man inte komma överens om stadgar för älgskötselområden mellan markägarsidan och Jägareförbundet. Det är en av många punkter där det känns som om man från markägarhåll vill trycka på jägarna en sanning utan att kompromissa. Det här är olyckligt eftersom hela systemet bygger på samförstånd och dialog! I princip finns inga sanktioner i systemet över huvud taget. Visserligen kan ett älgskötselområde bli avregistrerat står det, men i praktiken blir det omregistrerat till ett licensområde om man inte ”lyder” förvaltningsgruppen eller Länsstyrelsen. Ett sansat och konstruktivt samtalsklimat är alltså den enda vägen framåt. Att då hamna i diskussioner om skötselområdenas planer ska ”bygga” förvaltningsområdets plan eller om de måste anpassa sig till vad som sägs i förvaltningsgruppen är bara bortkastad tid! Kommer man inte överens och med goda argument kan kompromissa sig fram till en bra plan så är arbetet bortkastat. Detta gäller såväl mellan markägare och jägare som mellan lokal och regional nivå på respektive sida!

Sen kommer besluten att tas på länsstyrelse/viltförvaltningsdelegation. Här har debatten återigen vaknat till liv om vem man egentligen representerar! Lika märkligt varje gång! I debatten är det som oftast rovdjur det rör, men samma diskussion har jag hört om jägare/markägare/älg. Frågan är alltså om de som inte sitter på jägarmandat i viltförvaltningsdelegationerna ändå har som ett intresse att ibland ge sig ut i skogen på jakt. Den ”forskare” som har presenterat materialet har inte redovisat hur många som anser sig vara jaktmotståndare, hur många som är markägare med beteskänslig tallskog eller har andra sidointressen som kan påverka deras syn på viltförvaltningsfrågorna. Jag anser detta vara en ”icke-fråga” som tyvärr bara är ett sätt att misskreditera de som fattar beslut om viltförvaltning. Man kan ju fråga sig var gränsen går för åsiktsregistrering om man anser att man ska vara icke valbar på andra mandat än jägarmandat om man har ett jaktintresse? Särskilt intressant blir det i län där en stor del av befolkningen är jägare, borde det då inte vara självklart att det syns i den politiska representationen? Man kan också fundera på om man i beslutande ställning bara ska tillsätta folk som inte kan något i sakfrågan? Självklart måste det vara positivt att de som beslutar faktiskt vet vad  de pratar om. Sen får man förutsätta att de har förtroende i de organisationer som har nominerat dom och att de för talan på korrekt sätt. Det påminner otäckt mycket om de synpunkter som ibland framförs att jagande poliser inte ska få utreda jaktbrott. Med den här typen av argument blir det svårt att hitta politiker som kan hantera trafikfrågor eftersom de flesta använder cykel, bil, tåg eller flyg! Ingen politiker i fritidsförvaltningen får heller aktivt utöva sport av något slag … ja listan kan göras lång!

Så ta ett djupt andetag och ta er en lugn helg och fundera på vilka frågor som vi löser bäst genom dialog istället för konflikt och ni kommer att upptäcka att det gäller de flesta frågor.  Nästa hörnsten i framgången med just älgförvaltningen är att de nyinrättade förvaltningsgrupperna faktiskt på allvar känns seriöst intresserade av lokal förankring mot jägare och jaktlag. Här kan man inte skriva in några regelverk utan det måste vara ett allvarligt menat intresse från grupperna. I dagsläget känns det faktiskt hoppfullt, i alla fall från den nordligaste landsändan!