Älgar från ovan
Man blev inte direkt förvånad över att älgarna tog över ganska rejält vad gäller arbete efter nyår. Den nya förvaltningen börjar ta allt mer fasta former nu när lagstiftningen är på plats och Länsstyrelserna kan börja fatta beslut. Självklart blir det diskussioner om vem som ska sitta i förvaltningsgrupperna och hur arbetet ska fungera över större områden än de tidigare samråden arbetade över. Jag ser en självklar fara att den lokala förankringen blir sämre med den storlek på områden som Norrbotten har inrättat. Facit på det ser vi först då vi ser hur de nya förvaltningsgrupperna arbetar för att inhämta lokal kunskap, både från jägare och markägare.
En del i den ”nya förvaltningen” ska vara ökad kunskap om både älgar och allt vad de påverkar. Självklart blir inventeringar en del av detta, men jag är fortfarande inte övertygad om att inventeringar blir lösningen på alla problem! Självklart ska vi ha bra koll på vad som skjuts och vi ska följa stammen med hjälp av trender i älg-obs. Markägarna kommer självklart att fortsätta ta fram fakta om skogen och hur den påverkas. Men sen då?
Det av SLU föreslagna kompletteringarna till detta är att föra en bättre bok över kalvvikter för att få en bild över kvalitén i älgstammen. Sen pratar man om spillningsinventering som en basmetod. För oss i norr där älgarna rör sig över stora ytor och ofta står klumpade i större samlingar vintertid blir skattningar med denna metod svårare. Även denna metod mäter i första hand trender i stammen, är det fler eller färre än förra gången vi inventerade. Det finns omräkningar till ett antal älgar per 1000 hektar, men då måste man stoppa in ett antal lite mer osäkra värden och resultatet blir därefter. Frågan är alltså om man behöver veta exakt antal älgar per 1000 hektar för att sköta stammen på ett bra sätt, jag tvivlar starkt på det. Självklart kommer många att vara oense med mig, särskilt de som genomför olika former av inventeringar. Visst kan det vara kul och intressant att se ett antal, men frågan är om resultatet i form av en bättre älgförvaltning kan försvara kostnaderna man lägger ner?
En inventeringsform som ofta diskuteras är att flyga och räkna älgar. Jag har länge varit mycket tveksam till detta, mest utifrån att kostnaderna är höga och man räknar älgar som står i områden där de inte befinner sig under jakten. För något år sedan kom ett resultat från delar av Norrbotten som dessutom hamnade på en helt annan nivå än den man fick då man jämförde trender i älg-obsen med vad som faktiskt sköts i området varje år. Det blev en ganska hätskt debatt när jag ifrågasatte resultatet, men som jag ser det måste alla forsknings- och inventeringsresultat ifrågasättas och sen får man värdera de svar man får på sin kritik. Min kritik har under åren stått helt obesvarad fram till nu då den omtalade linjeinventeringsmetoden på ett mer öppet sätt ska jämföras med den beprövade provyte-metoden. Jag fick också möjlighet att vara med uppe i luften vid räkningen efter några linjer. Resultatet är inte klart men det var en intressant erfarenhet.
Vi får se resultatet framöver, men för mig som novis i att räkna älgar från luften så finns det fortfarande frågetecken kvar. Framför allt när man hamnar i vintersamlingar av älg med mycket älg på liten yta så kändes det lätt att blanda ihop älgar som man sett från linjen (som är de enda som får räknas i denna metod) med älgar man upptäcker när man inte är på linjen. Som sagt, vi får se hur utfallet blir mellan de båda metoderna när allt är färdigräknat!
Oavsett resultatet av denna utvärdering så vidhåller jag min mycket avvaktande hållning till flyget som ett hjälpmedel i älgförvaltningen på grund av kostnaderna i förhållande till nyttan. Visst är det kul att se älg från helikopter och visst är det intressant att se hur mycket kalv det finns kvar efter jakt trots att många tycker att man skjuter bort alla kalvar under hösten! Men ger det en bättre förvaltning?
Vi ska framöver vara adaptiva sägs det, alltså anpassa oss efter ny kunskap. Att då inventera och bygga en avskjutningsplan före man vet hur kalvningen går under våren är redan det en osäker affär. En bra eller dålig kalvsäsong ser man först under första älgjaktsveckan och måste då anpassa avskjutningen av både vuxna och kalvar efter detta under den fortsatta jakten. Att förbättra detta genom att alla snabbt knappar in sina älgobs resultat via nätet gör att man kan se trenderna redan i mitten av september. Det är adaptivitet!
En annan brist med vinterinventeringar är att det är just en räkning under vintern och för våra älgar i Norrbotten så kommer de flesta av dessa älgar att vara på andra områden under jaktsäsongen. För mig känns det alltså mer angeläget att fortsätta sätta pengar på vandringsundersökningar än flyginventeringar, oavsett hur precisa dessa kan bli!
För att avsluta med att vara övertydlig. Mer kunskap är aldrig fel och alla inventeringar som ger korrekta resultat är en hjälp i förvaltningen! Frågan är alltså om kostnaderna är rimliga i förhållande till den nytta man har av resultaten! Där lär åsikter säkert gå isär även fortsättningsvis! Men det var kul att flyga helikopter! :-)
Hej Elmer
Jag vet inte hur det ser ut i landet. I Norrbotten är informationen så sen så enligt de uppgifter jag har så kommer det nog inte nybildas några ÄSO inför hösten. En hel del är intresserade men väntar till kommande säsong för att kunna ta besluten i lugn och ro och med bättre tid för information. De goda intentionerna som jag hör om samarbete från markägare och jägare inom länet känns ibland lite främmande när man hör tonerna från centralt håll. Jag hoppas att alla tillslut inser att hela systemet bygger på dialog och samförstånd. Det finns inget som blir bättre av övertoner, det riskerar bara att rasera ett system som detta och det är ingen i längden betjänt av! Jag lyssande vid ett tillfälle på en amerikansk forskare som praatade om problem med överstora stammar av vitsvanshjort. Han konstaterade att man kan lagstifta om att skjuta mindre av en art, men inte via lagstiftning besluta om att skjuta mer. Där krävs dialog och respekt! Det gäller nog detsamma i Sverige och älgjakten! Tråkigt att höra att samarbetet hos er redan verkar knaka betänkligt!
Sitter mitt i skiten och arbetar med älgskötselområde som jag är initiativtagare till. Det som bekymrar mig mest är ju skogsindustrins stadgeförslag. Nu har jag hört att man ska blanda båda förslagen, men jag vet ju av alla möten jag haft med bl.a. Sveaskog att man anser att ordförandeposten i ÄSO ska vika för störste skogsägaren. Det må man ju få om handläggaren i sin roll på Sveaskog kan sköta alla administration i sitt arbete. Jag har tagit ställningstagandet att vårt VVO kommer att dra ur marken ur ÄSO och åter gå till licensområde. Jag har för avsikt att nästa vecka framföra mina sakargument på mötet vi ska välja interimsstyrelse. Tragiskt att vi ska hamna i sådan sits att jag måste föreslå att områdets tecknade VVO föreningar drar sig ur samarbetet. Jag vet fortfarande inte om det rört på sig någonstans i Sverige med att bilda ÄSO enl. nya förordningen, om i så fall vilka stadgar kör man på.
MVH Elmer Helletun ordf. Nordanås VVO
Initiativtagare till Fredrika ÖSO
Hej Anton! problemet är ju uppenbarligen inte frågan om antalet älgar eftersom man från markägarföreträdare ofta anser att det är för många!? Problemet är att man inte riktigt kommer på samtalsnivå utan det glider över i debatt och konflikt istället. Eftersom många markägare är jägare och jägare är markägare är det lite märkligt men ändå ett faktum. Vi måste alltså hitta modeller för ett mer konstruktivt samarbete där båda sidor känner att de har inflytande över resultaten. Jag är inte alls övertygad om att man kommer så mycket längre med kostsamma inventeringar i förhållande till de verktyg vi ändå har. Vi vet hur man både höjer och sänker en befintlig älgstam. Ska vi lägga ekonomiska resurser som drar iväg lite så är det enligt min mening mer konstruktivt att lägga det på mer vandringsundersökningar än att ta reda på exakt hur många älgar som står var under vintern! Men det är alltså min syn på det hela. Sen får vi väl hoppas att samtalen i de nya förvaltningsgrupperna och i viltförvaltningsdelegationen på länsnivå kommer fram till lösningar som så många som möjligt är nöjda med! Återigen, fakta och inventeringar är bra på många sätt. Den frågan vi måste ställa oss är om de ekonomiska resurser som läggs ner på dessa verkligen ger en bättre förvaltning i slutändan? Är man överens om det, ja då kör man!
Är man intresserad av andras åsikt än min så finns ju den senaste jämförande studien mellan provytemetoden, linjemetoden och spillningsinventering att läsa.
Hej Rickard! Som jag skrev så är alla inventeringar och ytterligare fakta bra, men man får värdera om kostnaden för att ta in fakta verkligen ger den positiva effekten på förvaltningen att det är värt det! Jag skrev inte att man inte kan lita på inventeringarna! Däremot så pekar några resultat av olika inventering i olika riktningar. Det är väl kanske därför även Sveaskog och Naturförvaltning gör omtag för att jämföra metoder!? Även från SLU har man ju delvis ifrågasatt flyget, inte utifrån korrekta beräkningar utan utifrån en kostnadsaspekt och pekat på spillningsinventering som alternativ metod. Vi har rätt god koll på stammens utveckling via älg-obsen. Det visar utredning på utredning. Om vi sen kombinerar det med avskjutningstastistik så kan vi år från år se om den avskjutning vi har gör att stammen ökar eller minskar. Vandringsundersökningarna visar var älgarna finns under jakten som skapar problem för skogsägarna på vintern så att det kan tas med i planeringen. Det är inte vad jag kallar ”att blöta fingret” utan att jobba med de data som vi plockar in varje år från hela länet för en mycket blygsam kostnad! En utveckling av detta enligt SLU-modell med en mer ordnad insamling av kalvvikter och åldersstruktur så kan vi förfina detta system ytterligare för en mycket rimlig kostnad.
Själv anser jag att problemet inte är om vi vet hur mycket älg vi har eller från vilken punkt vi utgår utan att vi inte kommer överens om målen! Ett problem jag hör när jag pratar med jägare är att de upplever markägarsidans argument som ett bevis på att man helst inte vill ha älg i skogen över huvud taget, då spjärnar man emot vad gäller sänkningar av stammarna. jag hoppas att gemensamma diskussioner i de nya förvaltningsområdena kan få lite ordning på det!
Hur många linjer och motsvarande arealomräkningar hinner du få ihop på en dags flygning? Sannolikt väldigt många! För kanske 6000 kr per flygtimme investerar du i väldigt bra uppgifter om älgstammen. Helt klart värt sina pengar, anser jag. I jämförelse med kostnad av tillväxtförluster, kvalitetsnedsättningar och jakt-/köttvärde är det småpengar. Det är ett märkligt resonemang, att inventeringar och fällavgifter inte får kosta något, då skogsskadorna samtidigt tillåts kosta tiofaldigt jaktvärdet. När ska jägarna erkänna detta? Istället sägs det att markägare dikterar villkor inom ÄFO… Märkligt! Nej fram för bättre inventeringar och bättre beslutsunderlag. Det ligger alldeles för mycket i markägarnas vågskål för att vi ska riskera för stora förluster baserade på tyckanden och gissningar!
Hej Björn!
Jag vet att jag frågat tidigare om hur vi ska förvalta älgstammen i Norrbotten, men jag måste fråga igen. Om vi inte kan lita på inventeringar från flyg eller från mark(älg-obs) eller alla de inventeringsformer du nämner ovan, hur ska vi då veta vad vi håller på med.?
Ska vi blöta fingret och hålla upp det i luften och känna var det blåser? Är det en del av Jägareförbundets FÖRVALTNINGSuppdrag?
Som jag tidigare påstått: Ta in all data, se vad det ger och diskutera var vi är utifrån det. Utan en punkt att utgå ifrån går man garanterat vilse.
Då kanske man kan börja komma överens, jägare och markägare!
Rikard Hansson, Nätverket Mot Viltskador