Orsaken till jaktens värde
Mitt uppe i arbetet med att informera om och i möjligaste mån påverka införandet av den nya älgförvaltningen så är det lätt att man tapper bort sig! Inte så att man helt förvirrar sig i paragrafer och ordvändningar. Det är mer en fråga om att försöka behålla ett visst fokus på varför vi jagar älg och inte helt försvinna in i diskussioner om hektarkrav, stadgefrågor, arbetsordning i förvaltnignsgrupper m.m. De absolut flesta jägare är inte så våldsamt intresserade av hur administrationen runt älgstammen fungerar. Många är inte ens intresserade av en långsiktig förvaltning utan överlåter gärna de frågorna till andra. Väldigt många tycker helt enkelt att det är roligt att jaga och vill behålla detta även för framtiden.
Ett uttryck för vad älgjakten verkligen är kunde jag på nära håll studera i lördags då jaktlagen hade byafest. En kalv per år avsätts för älgfest. Några i jaktlaget ordnar arrangemanget och inbjuder alla som vill komma, både jägare och icke-jägare. Över 100 personer i byahuset som äter och dricker gott, umgås och dansar till långt fram på natten. Många portioner älgkött gick åt och förhoppningsvis känner alla som bor i byn att jakten tillför byagemenskapen någonting positivt oavsett om man sitter med i skogen på hösten eller inte. Det är det här som är kärnan i jakten, gemenskap och god mat!
Det finns självklart orosmoln när de som äger mark allt oftare inte bor på fastigheten eller i närheten av den. Risken finns att känslan för denna gemenskap tunnas ut och att andra värden tar överhand när man ska hantera jaktfrågor. Jag ser nästan varje vecka att konflikter i jaktlag uppstår när man driver frågor mer av principiella skäl än av praktiska skäl. En tråkig utveckling som jag hoppas vi tillsammans kan vända och istället se och lära av de goda exemplen. Jakten är inte bara att förvalta älgstammen på ett biologiskt korrekt sätt. Det är inte ens bara att fälla tillräckligt många älgar för att få bete att räcka till eller fylla frysboxen med bra kött. Jakten skapar också gemenskap över gränser vad gäller åldrar, inkomst, arbete och i de bästa fallen också mellan jägare och de som inte jagar. De tekniska bitarna är för många helt ointressanta! Den insikten är viktig att ha när vi jobbar med förvaltningsfrågor!
Jo, jag håller med om resonemanget. Själv är jag bosatt på östra sidan av bottenviken men vi har samma tradition med gemenskap för byborna. Söndagen den 12.2 bjuder vi alla bybor och markägare på älgsoppa + diverse. Tillställningen är i grunden ett tack för jakträttsarrendena, men det är just kontakten med markägarna som är det viktigaste. Under dessa några timmar kommer mängder av information som är bra för både jägare och markägare som inte jagar. Vi brukar få kring 350 -400 matgäster under dagen, så enbart arrangemangena kräver att vi jägare glömmer alla meningsskiljaktligheter som att ’någon stått på fel pass just då och då’, utan vi kokar soppan i bästa gemenskap och sänker ribban inom laget. Det hela är ett mycket bra sätt att höja acceptansen för jakten och viltstammarna.
Jag håller fullständigt med om att jakten i lagform är ett viktigt socialt arbete. vi har vid många grillbrasor diskuterat detta. Ungdomar som kommer med i jakten får genast bättre självförtroende och litar på de gamla gubbarna, som i sin tur behöver vårda de yngre för dom behövs för de gamlas kondition är kass. Vi har sagt flera gånger att utan jakten har dessa båda ändar av åldersstrukturen suttit på bykrogen och supit + medföljande problem med slagsmål och dylikt. Nu sitter dom vid samma lägereld och har samma intresse och många gånger hjälper varandra både fysiskt och psykiskt, även utanför jakten.
Just det du tar upp Björn är så viktigt. När jag flyttade hem efter 40 år i storstaden tog jag jägarexamen och togs upp i älgjaktlaget och jagar småvilt med grannarna.
Jakten förenar! Förenar gamla “gubbar” och ungdomar. Förenar alla typer av yrkesgrupper. I jaktkretsar delar man gärna med sig av kunskap och erfarenheter. I jaktlagen finns de människor som vi brukar kalla samhällsbärare, hederliga, flitiga och ansvarsfulla individer.
Därför blir jag både ledsen och heligt förbannad när jag tar del av det förakt för dessa människor som sprids av NSF, SRF och andra ekosofiska sammanslutningar.
När t.o.m. tjänstemän på LST, NVV och andra myndigheter misstänkliggör jägarkollektivet och förminskar deras kunskap och erfarenhet så har vi ett problem i samhället.
Men eftersom jag av erfarenhet vet att “hut går hem” förr eller senare så är jag fortfarande positiv inför framtiden. Älgjakten är och förblir något som många 100.000 ser fram emot varje år och att lyssna till hunden när rådjuret buktar är en fröjd. Kaffetjötet mellan såtarna värmer och efter en dag i skogen känns livet så där avslappnat skönt.