valp2.jpg

Det finns de som tror att vargarna är inplanterade i lönndom. Harry Fredriksson är en av dem. Jag tror inte att han misstycker att jag nämner honom vid namn, han vill ju ha svar på sina påståenden. Dessutom skickar han mängder med mail till hundratals personer där han pekar ut andra som ansvariga för varginplantering.

Jag inleder med att säga att inte heller jag har någon absolut sanning att komma med. För det krävs att man varit med. Jag gick på gymnasiet när vargarna återkom och först i början på 80-talet visste jag överhuvudtaget att det fanns ett yrke som jaktvårdskonsulent. Fram till dess var jag bara en jägare bland alla andra, men som valde mitt största intresse, jakten, som yrke.

Har man inte varit med kan man bara tolka vad andra berättar och ta del av ”bevisen”. Min tolkning av de sk bevisen är att allt som sägs om inplantering bara är myter. Bland annat Harry driver den mytbildningen. Jag skall försöka förklara varför jag kommit till slutsatsen att Harry med fler har fel.

Vi börjar med varghägnet i Aamäck, som tycks vara Harrys huvudspår. Flygfoton sägs visa att det funnits inte bara ett utan två hägn, dvs det första flyttades eftersom det ”började pratas om det i bygden”. ”Hägnet hamnade då mera svårtillgängligt och bakom en vägbom med dubbla hänglås”, skriver Harry i ett av sina många mail.

Faller inte historien på sin orimlighet redan här? Hägnet skulle ha varit 300-400 meter brett och 2 kilometer långt! Nätet till ett varghägn borde väl vara minst 3 meter högt, kanske mer. Dessutom krävs att man gräver ner nät i marken eftersom vargarna annars omedelbart gräver sig ut. Allt detta skulle alltså ha gjorts först på en plats varefter allt monterades ner för att sättas upp igen på en annan plats, några kilometer därifrån. Hur många man med maskiner går det åt till detta? Vem skulle vara villig att betala kalaset och varför kan inte Harry hitta en enda person som varit med och byggt, nedmonterat och sen byggt upp hägnet igen? Varför kollade inte de personer ”som började prata om det i bygden” om det var sant?

Något som Harry däremot lyckats få fram är att det var så hemligt att man satte dubbla hänglås på vägbommen, ett bevis utöver det vanliga! Jag menar, det är ju nästan omöjligt att ta sig förbi en vägbom med dubbla hänglås! Såvida man inte går, cyklar eller åker skoter förstås.

Jag är själv hundförare. För mig är det också obegripligt att inte en enda jägare, bärplockare, svampplockare eller annan person hittat ett hägn som är 2 kilometer långt. Speciellt om det finns ylande vargar i det. Vad Harrys flygfoto förställer vet jag inte, men personer som varit på platsen säger att det är en gammal vinterväg.

Tyvärr vill Harry och andra dessutom försöka ge bilden av att Svenska Jägareförbundet varit inblandat i inplantering. Den ena konspirationsteorin och kopplingen är värre än den andra. Vår ordförande misstänks t ex i egenskap av anställd på SVA för att ha sett till att en tatuerad varg som påkörts skulle ha försvunnit från ett låst kylrum dit det endast fanns två nycklar. Harrys fråga är, var det Mörner som hade den ena nyckeln?

SVA har svarat och säger att det aldrig funnits låsta kylrum på SVA! Därför fanns heller inga nycklar. Ingen varg har heller ”försvunnit”. Ändå fortsätter Harrys mail att komma.

Det är inte bara Harry som får sin näring ifrån vargutplanteringsteorin. Vissa tjänar t o m pengar på teorin genom att ge ut böcker i ämnet. Författaren till böckerna ”Vargmannens testamente” och ”Avslöjandet” torde vara en av de få personer som jämte ett fåtal turistarrangörer tjänar pengar på vargarna. Böckerna i sig innehåller bara en massa antydningar och inte ett enda bevis, men sanningen skall komma i ”Vargmannens” riktiga testamente den dag han avlider. Tillåt mig tvivla, det enda testamentet lär innehålla är lång näsa åt alla som köpt boken. Ingen kritik skall falla på författaren, han har ju varit smart.

Naturskyddsföreningens ”Projekt varg” är en av orsakerna till många misstankar. Mycket av det som sägs i den skriften sammanfaller med vargens återkomst. Men det förefaller otänkbart att en välrenommerad naturvårdsorganisation som SNF skulle äventyra hela sin trovärdighet på olaglig verksamhet.

Trots att flera personer verkar ägna en massa tid åt att bevisa inplanteringsteorin och hitta olika kopplingar har man inte lyckats. Hade det funnits ett enda ”bevis” eller ens en misstanke som verkat intressant att följa upp hade givetvis det redan gjorts. Problemet är att de inte finns.

Min bestämda uppfattning är att vargarna kommit hit på naturlig väg, se bara på hur fjolårsvalparna som fick sändare i vintras nu rör sig i hela Mellansverige. En av dem som kommer från Galvenreviret i Gävleborg var på min jaktmark strax norr om Karlstad, via norra Dalarna, för ett par veckor sedan. Nu är den nära Arboga!

Till alla Er kloka jägare, inplanteringsspåret är en återvändsgränd. Ägna istället kraft åt att säkerställa en bättre rovdjurspolitik. Rovdjurspropositionen är ett första viktigt steg. 

Vissa dagar känner man sig på bettet, andra dagar är som idag….. Jag var nere i Sikfors och pratade björn och björnjakt och sköt på björnfigurer under gårdagen. Som vanligt roligt att prata med folk som är intresserade av vad man säger! Men idag känner jag mig betydligt segare och det kan nog vara en reaktion på just det jag nämnde! Sitter och läser igenom förslaget från länsstyrelsen i Norrbotten vad gäller höstens björnjakt. Till stora delar är väl förslaget inte så tokigt, men man undrar lite varför Jägareförbundets förslag ändå får ett mycket måttligt genomslag när det stöttas av både viltvårdsnämnd och rovdjursgrupp. Att Länsstyrelsen vill jaga björn själv på våren istället för att öppna upp en jakttid för jägarna under april/maj kan man naturligtvis ha delade uppfattningar om vem som har rätt. Men diskussionen om åteljakt är för mig fullkomligt obegriplig! Reglerna att inte få jaga vid åtel skapar en hel del gråzoner och direkta förbud, men gör ingen nytta på något sätt! Man vill undvika att björnar lär sig att människolukt innebär mat säger man. Hur många komposttunnor står utmed vägarna? Hur många rävåtlar läggs ut? Hur många älgar tas ur ute i skogen under jakten? Hur mycket reser från älgslakterier grävs ner i skogarna? Allt detta är björnmat som det finns människovittring kring, men de björnar som blir oskygga vid dessa ”åtlar” får alltså under inga omständigheter skjutas – ja, om de inte blir så oskygga att polisen tar beslutet. var finns logiken? Kanske är det den här typen av argument och läsande som gör att huvudet känns tungt idag??

För oss i norr är den period vi nu är inne i den mest intensiva när det gäller utbildningar. Det var inte länge sen snön låg djup på de flesta håll och nu är det snart midsommar och sommarsemester. På den korta period som bjuds ska all den utbildning och träning som kräver barmark, till exempel skytte och eftersöksträning, hinna genomföras. Man kan lugnt säga att det märks på tempot! Efter en intensiv utlandstid så återkommer man till en intensiv inhemsk period med möten, resor och utbildningar. Lördagen tillbringade jag i Gällivare med några intresserade blivande björnjägare. Alltid trevligt att spendera tid med jägare som vill veta mer och lära sig så mycket som möjligt innan jakten inleds. Nu sitter jag i startgroparna för att åka till Arjeplog och prata skytte och träning på björnfigurer. Jag kan bara hoppas att intresset som visas för björnjakten i länet leder till att vi på ett bättre sätt fyller kvoten vi får (vilken den nu blir) och att vi gör det utan att äventyra de säkra skotten! Vid ett möte i fredags så förklarades den låga fyllnadsgraden i fjol med att Jägareförbundets informationssatsning i fjol bara talade om hur farlig björnen var och nu vågade ingen skjuta björn längre! Jag brukar inleda mina björnjaktsutbildningar med att det ännu inte har blivit någon farlig situation för en jägare som avfyrar ett korrekt och säkert första skott mot björn. Det är klart att många får sig en funderare om det är svårt att skjuta godkänt på börnpasset, men det är ju bara att träna mer och använda stöd! Ta tillvara sommaren och SKJUT!  

Fastän det är väldigt gott att äta honung, så finns det ett ögonblick alldeles innan man börjar äta den som nästan är ännu bättre. Källa: Nalle Puh

Det blev en intensiv massmediabevakning av problemen som Sveriges biodlare har med björnarna. Jag är övertygad om att problemet är verkligt, konstigt vore det egentligen annars. Vad som är intressant är hur detta framställs. Enligt biodlarna så utveklar vissa björnar en ”onaturlig” aptit för honung. Enligt vissa uppgifter ska det röra sig om tre procent av de svenska björnarna och om man fick skjuta av dessa skulle de dessutom inte kunna lära ut denna ”ovana”. En fråga som osökt infinner sig är vem som avgör när en björns aptit för honung går över gränsen och blir onaturlig? Jag tror snarare att problemet ligger i att en ökande björnstam per automatik leder till fler björnar i områden där människor bor och bedriver olika verksamheter. Att lösa de konflikter som uppstår mellan människor och vilda djur är viktigt, men det måste starta med en seriös analys av verkligheten och problemen. Att tro att man via att skjuta bort ett antal individer ska lösa problemet med honungsproduktion i björnområden verker på mig ganska långsökt…. Oavsett vad man tror och tycker så lyckades de i alla fall få massmedial fokus på problemet, vilket kanske var det viktigaste?

Idag har Elisabeth Höglund en krönika i Expressen som handlar om rovdjur. Som krönikör kan man uppenbarligen tillåta sig vad som helst. Höglund försöker ge intrycket av att det är tjuvjägarna som leder den svenska rovdjursdebatten och att det är dem som regeringen vill tillmötesgå, när man nu skall lägga fram en proposition om ny rovdjurspolitik. Vilket skitsnack! Den illegala jakten på de stora rovdjuren har, tvärt emot vad Höglund skriver, varit ett hinder i vårt arbete för en bättre rovdjurspolitik. Den har gett debattörer som Höglund möjlighet att bedriva onyanserad argumentering som slår blint mot alla som jagar. Så om vi lyckas i vår strävan så visar det bara att våra argument varit betydligt sakligare än Höglunds svepande formuleringar.  

En bättre rovdjurspolitik är till för de människor som Höglund uppenbarligen inte har någon empati för, djurägare, jägare, renskötare och markägare. Det är inte rimligt att ett fåtal skall få stå för hela kostnaden för det som en majoritet vill ha.

Jag försvarar inte för ett ögonblick de vidriga illegala metoder som Höglund tar upp. Det jag vänder mig emot är att Höglund medvetet blandar ihop illegal jakt med berättigade krav på förändrad rovdjurspolitik.

Dåligt Höglund!

 Igår träffade jag miljöminister Andreas Carlgren, tillsammans med Torsten Mörner. Med på mötet var ”de som vill skjuta lite mer och de som vill skjuta lite mindre” som Carlgren uttryckte det. Det vill säga båda markägare, jägare, djurägare och naturvårdssidan.

Carlgren ambition var tydlig, han ville att de två sidorna skulle försöka närma sig varandra. Han berömde också vår gemensamma skrivelse om flyttning av varg. Det var uppenbart att Carlgren anser att skrivelsen underlättar det fortsatta arbetet med att skriva en proposition. Vi visar vilja att föra en konstruktiv dialog. SNF, Rovdjursföreningen och Svenskt Djurskydd som också var med fick inte samma positiva omdöme om sin skrivelse, som i stort gick ut på att vi hade fel. ”Älgen passar bäst som mat åt asätare”, som jag skrev i en tidigare blogg är en bra sammanfattning.

Om Carlgren innerst inne hade trott att det fanns någon vilja till kompromiss från de tre organisationerna som vill skjuta mindre, blev han nog besviken. I stort sett alla inlägg gick ut på att tala om hur lite problem det finns med stora rovdjur, att en licensjakt strider mot lagen och att vi som blivande ordförandeland i EU inte kan bedriva jakt på akut hotade arter. Det följdes upp med ett par inlägg om att naturen sköter sig bäst självt och att jakt är onödigt! WWF deltog också, men höll en något lägre profil.

Jag har nog skrivit det tre gånger tidigare i mina bloggar, det handlar om en enda sak. Skall vi vara betraktare eller brukar av naturresurserna. Nuvarande regering verkar tydligt på att naturens resurser skall brukas, inte bara skådas. Det är bra. Samma signaler kommer från Socialdemokraterna i rovdjurfrågan. Det borgar för en bred blocköverstigande uppgörelse, om propositionen blir bra.

Vårt arbete med att öppna den tidigare stängda vargjaktsdörren verkar ha lyckats. Carlgren var tydlig i sitt budskap, det blir licensjakt på varg! Så långt verkar det gå åt rätt håll. Vargar kommer också att flyttas i syfte att säkerställa den genetiska variationen. Men vad gäller lodjuren är jag fortfarande mera oroad. Överskuggar vargfrågan den lika viktiga frågan om hur många lodjur vi kan ha? Jag fick i varje fall god tid på mig att framföra våra synpunkter om att det nationella målet måste revideras.  

Tyvärr verkar det som om måldiskussionen kommer att flyttas till nya utvärderingar. Gynnsam bevarandestatus skall utredas för samtliga arter parallellt med utvärderingen av hur vargstammen utvecklas när jakt och flyttning påbörjats. I det arbetet skall alla de parter som fanns med på mötet ingå. Carlgren borde efter mötet inse svårigheterna i ett sådant arbetssätt. Risken är uppenbar att det istället kommer att handla om människans rätt att bruka naturen. Enligt min bestämda mening finns inget mera att utreda, sätt realistiska mål nu, så kan vi gemensamt ta ansvar för att de följs istället för ett evigt käbbel om att de inte fungerar.  

Slutintrycket från mötet är ändå positivt, men mycket återstår. Var säkra på att ”de som vill skjuta mindre” kommer att sätta in alla resurser för att nå just det målet.

Så är det då nästan vår även häruppe och i alla fall kusten börjar få träd som nästan skiftar i grönt. Just nu inleds björnjakten i Norrbotten, de enda som inte får delta är jägarna! Så snart björnarna lämnar idet finns risk för att de dödas illegalt, ofta med hjälp av skoter. Så skedde även i år uppe i Arjeplog, ett illegalt dödande som väcker avsky hos dom av oss som kallar oss jägare.

Men björnjakten inleds nu också på legal väg. Det är nämligen just i anslutningen till renarnas kalvningsperiod som Länsstyrelsen får in begäran om skyddsjakt och den utförs nästan undantagslöst av Länsstyrelsens personal. I fjol fälldes 16 björnar av Länsstyrelsepersonal i Norrbotten. Ytterligare några fälldes efter polisbeslut. Man kan tycka mycket om att myndigherna står för jakten, men att skicka ner så pass mycket björnar för obduktion till riksmuseet som redan drunknar i björnar verkar på mig som ett resursslöseri! De här björnarna tas bättre tillvara av jägare som kan göra något av både skinn och kött. Förhoppningsvis tycker Naturvårdsverket som Jägareförbundet Norrbotten och låter jägarna också ska få jaga björn på våren!

Så var det då dags för lite vila. Välförtjänt eller inte får kanske andra bedömma… Det har i alla fall varit intensivt med viltvårdsområden, mårdhundar, älgar och björnar ett tag. Allt av detta drar naturligtvis med sig resor, något annat kan man ju inte räkna med häruppe i norr! Men nu tänker jag som sagt ägna mig åt att lyssna på alla fåglar som äntligen har kommit, kankse titta efter nån bäver och i övrigt ta det lugnt.

En sak som hände i veckan kan vara intressant för fler att fundera på! Det ringde en journalist (man blir alltid liiite avvaktande då!) och undrade vad vi tyckte om att tävla i jakt. Anledningen var en predatortävling i en jakttidning, alltså någon form av poängsystem med lotter beroende på vad och hur mycket av små rovdjur man hade lyckats fälla. Frågan är inte helt enkel – Att tävla i att döda låter inte så smakligt i mitt tycke, samtidigt som jag tycker att alla som lägger ner tid och energi på att jaga räv, grävling, kråkfågel, mink och annat (som mårdhund) ska ha en stor eloge för bra utfört viltvårdsarbete. Med en kamera och en mikrofon upp i ansiktet är det inte helt lätt att komma på saker att säga men jag tror ändå att jag fick fram det jag tänkte. Min egen slutsats är i alla fall att det är bra med premiering av de som jobbar med predatorjakt, men det är viktigt att de jägare som jagar små rovdjur har hög etik och jagar på ett sätt som man kan visa upp och vara stolt över. Jag hoppas att det är så det går till överallt……..!! Sen borde kanske räcka för jägaren att vinsten är bättre stammar av skogsfågel, hare och annat småvilt och inte nödvändigtvis en lott på en ryggsäck eller annan pryl, men det är en fördjupningsdiskussion! Ha nu en skön valborg och kolla igenom brasorna innan ni tänder så det inte lägger någon and på ägg därinne i riset!

skriver Svenska Naturskyddsföreningen, Svenska Rovdjursföreningen och Djurskyddet Sverige i en skrivelse om vargstammen till Miljödepartementet. Vargen måste återta sin ”ekologiska roll” heter det med ett finare språk. Föreningarna uttrycker i sin skrivelse inte med ett enda ord förståelse för de människor som påverkas negativt av rovdjursförekomsten. Tvärt om beskriver de ett hänsynstagande till lantbrukare, markägare, samer, hundägare och jägare från samhällets sida som ett demokratiskt problem. Vi klumpas ihop till ett litet särintresse, trots att vi representerar drygt 700 000 medlemmar!

Det kanske mest intressanta är hur föreningarna numera anser att genetiken fått för stort utrymme i vargdebatten. Det är helt otroligt. – Det är ju ni som drivit frågan hårdast av alla! Det måste vara ett av de värsta självmålen på länge.

Skrivelsen visar på det jag sagt hela tiden. Undanröj genetikspöket så visar de sitt rätta ansikte. Det är inte vargen de värnar utan sina egna särintressen. Det är många vargar som är målet. Den insikten var också grunden för den skrivelse om flyttning av varg som vi i Svenska Jägareförbundet skrev tillsammans med fem andra landsbygdsorganisationer.

I sin desperation över att huvudargumentet, en genetiskt frisk vargstam, håller på att få en lösning söker de desperat efter nya argument för många vargar. Nu hävdar de att den finsk-ryska vargstammen också är isolerad och att flyttning av varg inte är acceptabel naturvård.

På sätt och vis är SNF:s och de båda andra organisationernas utspel bra. Det visar våra politiker att frågan inte handlar om varggenetik. Det handlar om hur vi bäst skall nyttja naturens resurser. Skall vi vara brukare eller betraktare?

Varg i hägn Foto: Gunnar Glöersen

Så var det då måndag igen och helgen passerade i en rasande fart. Föret och orken gjorde att bävervattnet inte blev besökt under lördagen, får ta det till kommande helg istället! Gårdagen tillbringade jag i Kalix med ett gäng intresserade blivande björnjägare. Alltid roligt att prata jakt med folk som är intresserade! Björnen är lite speciell som jaktbart vilt och många gånger tror jag att man gör en större sak av björnjakten än det behöver vara. God kunskap om träffområde och vältränade skyttar med god etik är naturligtvis nödvändigt, men ibland låter det som om man överdriver svårigheter och farlighet för så pass att i vanliga fall lugna jägare får stora darren! En intressant iakttagelse är att man gärna planerar som för ett fälttåg när man ska ut på björnjakt och man uppmanar hundförarna att gärna gå med en medföljare. Man ska tänka på att man kan råka ut för björn på nära håll och hela tiden vara uppmärksam. Visst, helt OK råd. Men dagen efter när man själv går ut med fågelstudsaren och norrbottenspetsen – i samma marker – då går man gärna själv och har det trevligt en heldag…. var finns logiken??

DSCN1824.JPG

Nåja, utbildningsdagen blev i alla fall trevlig! Jag kan ändå konstatera att det finns mycket att lära vad gäller att använda skjutstöd, antingen köpta käppar eller tillfälliga stöd i skogen. Inför skjutbanesäsongen så hoppas jag verkligen att fler börjar använda skjutkäpp även på skjutbanan! Det ÄR inget svaghetstecken att behöva använda käpp i dessa sammanhang, utan ett tecken på att man gör allt för att få bästa möjliga chans att avlossa säkra skott under jakt!

Så kom då det självklara beslutet, § 28 Jaktförordningen permanentas. Erlandsson, en man med båda fötterna på jorden, förtjänar beröm. Det var många som ville ta bort rätten för vanligt folk att försvara sina tamdjur och istället riskera att skicka vanligt folk i fängelse.

Främst bland kritikerna har givetvis Rovdjursföreningen stått. När den nu gällande tillfälliga förordningen trädde i kraft varnade de för ett blodbad. Tjuvjägare skulle vallfärda till skogarna för att skyddsjaga vargar.

Självklart blev det inte så. Några vargar har skjutits med stöd av § 28 JF och åklagarna slapp bura in laglydiga människor med ett lika kort straffregister som biskoparna. Men åklagarna är säkert inte nöjda ändå, de vill också ha bort § 28 JF. Argumenten är i stort sett desamma som Rovdjursföreningens. Det finns risk att någon går fri, som inte borde göra det.

Allvarligt talat, är lagstiftningen till för åklagarna eller folket? Det strider mot all allmän rättsuppfattning att tvingas se på när ett rovdjur dödar ens hund. Tjuvjägare har inte ringt och kommer inte att ringa polisen om de skjuter en varg.

Att vara för § 28 JF betyder inte att man accepterar tjuvjakt. Tjuvjakt skall beivras.

Det är intressant att den illegala jakten på varg, enligt forskarna, minskar. Minskningen sammanfaller tidsmässigt med lättnader i § 28 JF, ett enligt mitt tycke intressant samband.

Tack Erlandsson, fortsätt nu med målen, toleransnivåer och regional demokrati så får vi en rovdjurspolitik som gagnar både folk och rovdjur.

När man läser om cyanid och råttgift i skogarna blir man bestört. Hur kan någon var så urbota korkad att han eller hon lägger ut livsfarligt gift i skogen. Jag hoppas att TV3s Efterlyst leder till att den skyldige åker fast, oavsett grupptillhörighet. Det spekuleras nämligen vilt om vem som gjort det på andra debattfora. Men oavsett vem det är så nådde inte giftet någon varg, men det når jägarkåren.

Giftfri vargdödad älg  Foto: G. Glöersen

Mardhund foto Pekka J Nikander.jpg

 

Tillbringade en kväll i Älvsbyn för att prata mårdhund igår. Tyvärr kom inte såå många som man hoppas, men förhoppningsvis sprider sig informationen vidare. Vi har kört rätt hårt med mårdhundsprojektet i vinter för att försöka få fram metoder att stoppa den här gynnaren för att få ett permanent tillhåll i landet. Jag tror att vi har lyckats ganska bra med hjälp av alla intresserade jägare runt om i länet. Nu har mårdhundarna vaknat till och om någon månad så är det yngelsäsong. Har vi missat allt för många par under vintern så kommer vi att ha fullt jobb under sommar och höst för att inte någon ska slinka igenom ner söderöver. En enda kull kan ju innebära 10-15 nya individer att ta hand om! Jag tror fortfarande att vi har möjlighet att stoppa dom, men det krävs intresse och engagemang från många att vara aktiv med fällorna på sina jaktmarker. Det gynnar småviltet inte bara genom att mårdhundarna inte etablerar sig utan också för att man troligen får en hel del räv och grävling i fällorna också!

Foto i hägn: Gunnar Glöersen

Jag lyckades få in en debattartikel i Aftonbladet. Den upprörde ordförande för föreningen med falken som symbol. Mikael Karlsson skrev ett upprört mejl till förbundet. Direkt pinsamt och givetvis fel, tyckte han att det var att jag påstod att SNF ”i princip motsätter sig all reglering av rovdjurstammarna”. Jag skrev alltså inte att SNF är emot all jakt på rovdjur, utan just reglering av stammarna. Det är en stor skillnad. Karlsson tyckte inte heller om att jag skrev att ”många människor tycker att det är positivt att rovdjuren inte längre är hotade.” Han tycker att påståendet är ogrundat eller ovetenskapligt. Det var väl det senare han inte gillade, inte att många människor ser det som positivt.

Det står givetvis Karlsson fritt att bli upprörd över att jag tydligen tillskrivit honom uppfattningar som han inte har. Men lite förvånad blir jag. Har jag missat något? Vill SNF reglera rovdjurstammarna? Är vi överens?

Mitt inlägg kan leda till ”minskad samsyn lokalt och regionalt”, avslutar Karlsson.

Det var givetvis inte min mening såra rovdjursjaktivrarna i SNF med min debattartikel. Hoppas att vi ändå, gemensamt och i gott samförstånd, kan ansöka om en lodjurstilldelning till nästa år som reglerar stammen. Vi har ju trots allt världens tätaste stam av europeiskt lodjur.

Enligt vad som sägs så ska björnen vakna och lämna idet på Tiburtiusdagen, alltså den 14 april. Själv har jag födelsedag då, men föräldrarna hävdar bestämt att det är en slump att jag heter Björn och lämnade ”idet” just den dagen…

Nåja, tiden är ju som bekant ur led, så redan nu är björnarna uppe och springer även långt häruppe i norr, trots att snön ligger ganska djup. Spår efter en stor och en liten björn har hittats bara några hundra meter bakom huset där jag bor.

 

Det är intressant att se hur björnen påverkar människor olika. Mina grannar är aktiva människor med två retrievers i huset och tillbringar mycket tid på promenader och skidturer med hundarna. Nu säger dom att skidturerna i skogen får vara slut för i år, nu när skidföret är som bäst på morgonskaren! Visst har de flesta klart för sig att björnen finns i markerna, men när dom ser spåren strax bakom huset så blir det på något vis mer påtagligt.

 

Själv hoppas jag bara att dom blir kvar till höstens jakt så att hunden får lite att jobba med! Tänk så olika vi är!

 

Samtidigt som grannarna pratar om de närgångna björnarna sitter jag också och skriver på hur Jägareförbundet Norrbottens förslag till björnjakten i höst ska se ut. Förhoppningsvs lyckas vi bättre i höst än i fjol med björnjakten i Norrbotten!