Förra veckan lovade jag ”Palle” att ta upp några av hans frågor i min blogg. Hans huvudfråga var, hur vi och regeringen kan rättfärdiga jakt på en ”ytterst begränsad” vargpopulation”?

Rovdjursfrågan handlar i hög grad om vilket förhållningssätt vi skall ha till naturen. Jag har skrivit det flera gånger tidigare. Det handlar i grunden om att vara betraktare eller brukare av naturens resurser, även om det ena nödvändigtvis inte utesluter det andra. Vi jägare, tillsammans med många andra, vill bruka naturens resurser på ett sätt som gynnar vårt intresse. Givetvis innebär rovdjuren en komplikation för oss. De försvårar våra möjligheter att förvalta ”våra” viltstammar som vi vill.

På den andra sidan står de som tycker att naturen sköter sig bäst själv, utan inblandning av oss människor. Det är givetvis sant i en mening, men en fullständig utopi eftersom just brukande av naturen är grunden för vår existens. Vad skulle t ex alla människor i Stockholm leva av om inte landsbygden försåg dem med mat. Nästan all livsmedelsproduktion, vegetarisk som animalisk, innebär att man producerar något annat än vad naturen själv skulle ha valt, om den fick ”klara sig själv”. Vad som är rätt eller fel, dvs var på ”nyttjandeskalan” vi väljer att lägga oss, är alltså i den delen en fråga om livsåskådning. Ibland byggd på fakta, men lika ofta bygger den på okunskap.

Men vad som är rätt och fel i juridisk mening är något annat, även om också lagar byggs utifrån människors värderingar. Min uppfattning är klar, riksdagsbeslutet strider inte mot vår nationella lagstiftning och inte heller mot våra internationella åtaganden och EUs regelverk.

Jag skall kort och förenklat försöka förklara. Hoppas att ni orkar följa med, det är inte helt lätt.

Art- och habitatdirektivet reglerar vad vi får och inte får. Vargen är där strikt skyddad, vilket innebär att all jakt skall vara noga kontrollerad och att jakten inte får äventyra gynnsam bevarandestatus (GYBS) eller möjligheten att uppnå det för varg.

Vad är då gynnsam bevarandestatus? Det är inte ett kvantitativt begrepp, utan i mångt och mycket ett politiskt ställningstagande som bygger på beräkningar av minsta livskraftiga population och att det finns tillräckligt med livsutrymme för arten. Det senare är inget problem i Sverige. Art- och habitat direktivet ställer vidare några absoluta krav för att uppnå GYBS. Ett medlemsland får t ex inte gå under det antal vargar som landet hade vid EU inträdet. Vi hade ca 35 vargar 1 januari 1995. Nu räcker inte det, för att nå GYBS i vårt fall eftersom vi enligt direktivet också är skyldiga att ”ha högre ambitioner än att bara förhindra utdöende”. Det finns normer för hur man beräknar just utdöenderisken. En art som förekommer i ett så stort antal att beräkningar visar att stammen har mindre än 10 % risk för utdöende på 100 år anses livskraftig. Men för att nå GYBS skall man alltså ha högre ambitioner än så! Men det är inte forskarna, eller ens våra myndigheter som Artdatabanken, som skall sätta den nivån. Det är ett politiskt ställningstagande. Regeringen har därför aviserat att gränsen för GYBS för bla varg skall vara utvärderat senast 1 juli 2012.

Alla beräkningar hittills har visat att en stam på ca 100 vargar som tillväxer, oavsett tillväxttakt, har mindre än 10 % risk för utdöende om man bortser från de genetiska problemen. Problemet idag är att stammen är inavlad, vilket gör att samma beräkning hamnar på närmare 1000 djur, om inte stammen tillförs nya gener. 1-2 nya vargar per 5 års period är dock allt som krävs för att ”rädda” genetiken och för att stammen skall kunna hållas på den lägre nivån. Det var den insikten som låg till grund för Svenska Jägareförbundets och fem andra organisationers skrivelse om flyttning av varg och givetvis även riksdagens beslut om flyttning parallellt med att licensjakt inleds. Lite förenklat kan man alltså säga att alla mål för varg över de 100 är ett svenskt politiskt ställningstagande av EUs krav på ”högre ambitioner än att bara förhindra utdöende”. EU kvantifierar alltså inte GYBS, det gör vi i Sverige!

Svenska Jägareförbundet har sagt maximalt 200 vargar i Skandinavien varav högst 150 i Sverige. Även det uppfyller enligt vårt förmenande gynnsam bevarandestatus, förutsatt invandring.

Hoppas att Palle är nöjd med svaret, även om han har en annan uppfattning än jag om ”lämpligt” antal. 

OBS! Diagrammet är gjort före årets föryngring, ”dagens stam” är större.

Efter mitt förra blogginlägg, ”Det är ni som är pinsamma, inte regeringen!” och vårt pressmeddelande ”Sluta romantisera vargförvaltningen” tog det inte lång tid innan SNF reagerade. Jag fick ett mail där SNF påpekade att de faktiskt själva hade angett att inventeringsunderlagen från många länder var bristfälliga och att det i pressmeddelandet fanns en hänvisning till ett dokument ”som alltså alla redaktioner kunde ta del av” av vilket bristerna framgick.

Jag betvivlar inte att det var avsikten att det skulle finnas en sådan hänvisning, det existerar faktiskt ett sådant dokument. Jag fick det via mail efter mitt påpekande. Men på de sidor som pressmeddelandet hänvisar till finns fortfarande idag ingen nyansering av bilden av att nästan alla länder i Europa skulle ha tätare vargstam än Sverige. Inte i en enda tidning i landet verkar heller ha snappat upp inventeringsbristerna i sin rapportering.

Jag kan inte låta bli att citera delar av det nya dokumentet.

”Andra kanske invänder att man bör förhålla sig tveksam till uppgifterna om antalet vargar i ett antal länder. Detta mot bakgrund av att uppgifter om antalet vargar sannolikt är mindre trovärdiga i länder med förhållandevis sämre förutsättningar än Sverige när det gäller att regelbundet genomföra inventeringar.”

”OK – Så låt oss halvera antalet vargar i samtliga länder utom Sverige, där vi fortfarande räknar med 220 vargar, för att se var vi då hamnar på varglistan.

I en jämförelse av antalet vargar per 1 000 km² avancerar Sverige då från 21:a plats till 20:e plats bland 26 länder. Vi passerar endast Ungern.”

Inventeringarna är alltså så dåliga att SNF, SRF och WWF utan att blinka kan tänka sig en halvering av vargsiffrorna. Varför väljer de just en halvering? En rovdjursansvarig på en länsstyrelse som besökte Rumänien förra året tyckte att man borde ta bort en nolla! Är det han som har rätt?

Kartbilden här under är framtagen av LCIE. (Lägg märke till Sveriges nitiska redovisning av vargstammens spridning och jämför med Finlands, en brist som jag framfört.) Bilden visar vargens utbredning i Europa. I Rumänien finns rovdjuren framför allt i Karpaterna på en yta som jag av kartbilden uppskattar till att vara ungefär lika stor som Mellansverige. På den ytan skall det inte bara finnas 3000 vargar utan även 5000 björnar och 2000 lodjur!

Om jag tillåter mig att föra över svensk predationsdata och, på samma sätt som SNF, SRF och WWF, struntar i biologiska, kulturella, klimatiska och andra skillnader mellan Rumänien och Sverige skulle dessa rovdjur behöva äta en hel del. 2000 lodjur skulle käka 100 000 mindre klövvilt. Vargen skulle stoppa i sig motsvarande 72 000 större klövvilt och björnarna ca 1500 större klövvilt. Den som orkar fortsätta kan ju räkna ut hur stora klövviltstammar som då behövs på en yta som motsvarar Mellansverige, för att enbart föda rovdjuren. Jag slutar här, jag tror att budskapet går fram.

Att vi har olika uppfattning om hur många vargar som är lämpligt i Sverige framgår av debatten. Före rovdjurspropositionen drev organisationerna linjen att det krävdes många vargar för att de var inavlade. Det spåret har man nästan helt lämnat nu när regeringen kan tänka sig att flytta vargar för att lösa den genetiska situationen. Nu skall Sverige istället vara bäst i klassen, d v s avancera i en täthetsliga för varg. Förutom de rena bristerna i jämförelserna som jag påpekat, leder den typen av argumentation ofrånkomligt till en meningslös debatt om statistik. I Sverige skall vi istället diskutera svenska förhållanden och påverkan på människor i Sverige. Att det finns länder, som Rumänien, där människor fortfarande lever med arvet av en galen diktator, kan inte vara vägledande för svensk rovdjursförvaltning.

Miljö- och jordbruksutskottet justerade i dag rovdjurspropostionen och den kommer troligen att debatteras i kammaren den 21 oktober. Voteringen kan komma att genomföras redan samma dag. Det innebär beslut om ett större regionalt självbestämmande där många intressen tillsammans skall finna konstruktiva lösningar på komplexa problem. Om det skall lyckas måste diskussionen bli betydligt mera nyanserad än den som förs idag mellan O-visionärerna och de som vill mångdubbla vargstammen. Det är lika osannolikt att riksdagen någonsin kommer att besluta om noll vargar som att den kommer att besluta om ett flera tusen vargar.

Källa: LCIE