Aika och jag på vargfri ö       Foto: Gunnar Glöersen

Varje måndag ser vi samma rubriker. Jakthundar har blivit vargdödade under helgen. Den gångna helgen dödades minst tre, två i Värmland och en i Gävelborgs län.

Jag skulle själv ha släppt min jämthund Aika, torsdag och fredag i förra veckan. Det första som mötte oss när vi skall släppa våra hundar var en nattgammal vargskit! Aika fick därför sitta i bilen hela torsdagen och halva fredagen. Några hundförare som vägrar ge upp sitt livs intresse och släppte ändå i de såtar vi trodde det var minst risk för varg. I övriga såtar gick hundförarna i gles drevkedja i hopp om att driva fram älgar. Eftersom det var gott om älg blev även några skjutna, men alltför få.

I en såt hade jag min labrador Saga med. Hon söker inte ut många meter, men spårar bra. Rätt som det var försvann hon iväg 200 meter, vilket hon nästan aldrig gör. Det följdes av en gnällande klagande läte i den riktning hon försvann. Första tanken var, VARG! Med hjärtat i halsgropen sprang jag skrikande mot ljudet och möttes efter 10 sekunder av en glad labrador! Ljudet kom från en annan hundförare som hade en tuta som gått sönder och nu gav ifrån sig ett klagande ljud. Men samma känsla som jag fick just de där sekunderna, samma känsla har majoriteten av hundförarna i vargrevir varje gång hunden ger ifrån sig ett konstigt ljud eller om de plötsligt tystnar på ett stånd eller på drev. Det är inte roligt längre när man ständigt tvingas gå med en klump i magen. Tyvärr är det dessutom alltför många klumpar i magen som övergår i tårar, när misstanken blir bekräftad.

I det område vi jagade återstår flera kalvar att skjuta, vuxenkvoten däremot är fylld. När skogen är full av bilar och passkyttar är nog risken för vargangrepp mindre. Hur många passkyttar ställer upp för att jaga kalv, helg efter helg? Inte många.  Kvar står ensamma hundförare som förväntas skjuta de återstående kalvarna, samtidigt som riskerna ökar med ensamjakten. Det enda hoppet och enda som kan få mig att släppa i vargreviren är nysnö som kan ge viss vägledning om det finns varg i området eller inte. Men det får inte bli för mycket snö, för det ökar risken för hundarna att bli dödade av älgen istället.

Det är tydligt att såväl politiker som myndighetspersoner i stort skiter i mitt och andras livsintresse, jakt med hund. Annars skulle väl någon göra något eller åtminstone utrycka lite förståelse för det som nu sker, men inte! Visserligen nämnde landsbygdsministern jakten med lös hund i höstas, när han tillsammans med miljöministern aviserade den nya skyddsjakten som skall ta hänsyn till olägenheter, men efter det har inget hänt. Det enda som händer är att allt fler jakthundar dödas och slits i stycken och antalet vargar ökar.

Betraktarsidan har lyckats väl med sitt onda uppsåt, att framställa vargfrågan som en fråga om en liten klick jägare mot resten av samhället. Det lyckas av två skäl. Vi jägare som brinner för jakten går alltid i svaromål, det förstärker deras förljugna bild. Men framför allt är representanterna för skogsbruk och markägarna alldeles för passiva. Vissa okunniga skogsbruksföreträdare trodde nog, vissa kanske t o m fortfarande tror, att vargarna skulle bli lösningen på skogskador av älg. Glöm det, det är precis tvärt om! Jag och många med mig skiter i de där sista älgarna som borde skjutas för att stammen inte skall fortsätta att öka om riskerna är för stora. Jag vill inte se Aika söndersliten och uppäten av vargar efter en jakt. Hon skall ligga i soffan med mig efter att vi har jagat! Vi älskar båda att jaga, men inte till vilket pris som helst!