Det finns många karikatyrer av en jägare. Vi kan förstås uppfattas som rätt roliga. Och vi liksom köper det, står för att det ibland kan bli lite töntigt. 

Att någon skjuter sin egen jakthund. Är det roligt? Klipp från SLU:s nya värvarfilm.

Det kan vara karikatyrer om att vi somnar på passet när älgen passerar eller beter oss allmänt knasigt. Den tecknade serien Hälge är ett klockrent exempel på det, skapad av Lars Mortimer som tyvärr inte finns bland oss längre men vars efterträdare Alan Kamieniarczyk bär serien och dess väsen vidare med den äran.

Men karikatyr är en svår balansgång och en konst. Det kan lätt bli bara plumpt. Precis det, att fetplumpa till det, har SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) lyckats med i en reklamfilm för att värva fler att utbilda sig till jägmästare.
Filmen visar en jägare som sitter på pass och skjuter två vådaskott, det första skottet blåser av honom kepsen. Det andra träffar hans hund.
Vådaskott, att råka skjuta sin hund är en jägares värsta mardröm. Det är bland det värsta som kan hända. Det är inte humor. Jag får ont i magen när jag ser filmen.
Det finns något som kallas galghumor. Det är förmågan att se det lustiga i sin egen svåra situation, eller kunna säga något lustigt, trots att man mår dåligt av någon orsak.
Men galghumorn används av den som själv är drabbad. Den faller platt när någon gör sig rolig över andras olycka.

I det här fallet dessutom i en film med ett budskap som är tänkt att spridas till så många som möjligt.
Ett fult övertramp SLU. Ta bort den!

UPPDATERING! Nu meddelar SLU att de tar bort den kritiserade filmen.  I ett mejl till Svensk Jakt skriver universitetet att man beklagar om någon tagit illa vid sig.

En av mina döttrar spelade för några år sedan ett PC-spel som heter Sims. Ett tag spelades Sims nästan dygnet runt här hemma. Spelet fokuserar helt på ”livet” som det virtuella folket, kallat simmarna, upplever.
Spelaren kontrollerar simmarnas hela virtuella värld, och bestämmer över precis alla deras aktiviteter, även som att gå på toaletten. Också simmarns sociala liv och i stort hela omgivningen kontrolleras av spelaren. I Sverige idag har det här virtuella kontrollsättet fått en slags underlig motsatsparallell i verkligheten som dessvärre helt saknar Sims grundläggande optimism.

Jägare med hund mår alldeles för bra. I det här spelet gäller det att få dem att försvinna. Foto: Madeleine Lewander

Jägare med hund mår alldeles för bra. I det här spelet gäller det att få dem att försvinna. Foto: Madeleine Lewander

För vid sina datorer, plattor och mobiler sitter en liten spelgalen grupp människor och spelar något som i det närmaste är en kopia. De försöker att helt styra över andra människors liv, självklart utan att påverkas själva, men i det här fallet handlar det inte om ”simmar” utan några vi kan kalla ”lantisar”.
I det här spelet, som kanske borde heta ”GoUrbans”, handlar det om att påverka så många omständigheter man kan för lantisarna så att deras liv havererar och de till slut ger upp och flyttar.

Det gäller att på olika sätt försvåra livet för dem. Det kan man göra genom att försöka krascha lantisens sociala liv och/eller sabotera olika möjliga inkomstkällor.
Man kan exempelvis kraftigt sänka mjölkpriset för en lantis som har mjölkkor. Man kan också se till att bara köpa billigt utländskt kött så att lantisar som försöker försörja sig på uppfödning av köttdjur går under.
Att det många gånger handlar om plågade och antibiotikastinna utländska djur ger spelaren fullständigt faderullan i. Det är ju ett spel! Här gäller det att få bort lantisen till varje pris.
Samma sak om lantisen försöker försörja sig på olika grödor. Man ser helt enkelt till att importera stora lager, pressa priserna och sälja billigt och ignorera det lantisen producerar.

Men många lantisar överlever ändå och envisas med att bo kvar. Då gäller det att påverka det sociala livet negativt allt vad man förmår.
Ett bra drag är att införa ett gäng rovdjur i lantisens omgivning som gillar att käka tamdjur men inte får röras om man inte tar dem på bar gärning och knappt ens då.
Inte bara några stycken, helst ser man att de är så många som möjligt och förökar sig så mycket som det bara går. Då slår man faktiskt två flugor i en smäll! För i samma veva ordnar man också kaos i lantisens sociala liv eftersom denne natt och dag kommer att börja oroa sig och vaka över sina djur. Inte heller törs lantisen låta sina barn leka ensamma ute.

Spelaren kan också låta lantisen tro att den kan göra något åt sin situation och precis i sista sekunden överklaga, stoppa det hela och därmed erhålla extra förödmjukelsepoäng.

Många lantisars sociala liv gynnas av jakt. Flera har egna jakthundar och mår alldeles för bra av det för att spelet ska kunna vinnas. Men även där kan man köra lantisens sociala liv i botten genom att tillföra ett stort antal rovdjur. För eftersom hundarna riskerar att dödas av varg vågar lantisarna inte längre jaga med sina hundar. De törs inte ens släppa ut dem på tomten.
Nu har spelaren snart klarat av att minimera lantisens livskvalité fullständigt.

Som ett försök till sista dödsstöt kan spelaren också införa extrema och verklighetsfrånvända vapendirektiv som förbjuder vissa av lantisarnas jaktvapen, kräva kontinuerliga läkarkontroller, förnyelse av vapenlicenser och göra allt för att försena handläggningstider för licenserna till det yttersta.
Nu borde väl ändå alla lantisar flytta!

Tyvärr. Du som spelar det här spelet kan aldrig vinna. Du kan få vissa lantisar att flytta men de flesta ger aldrig upp. Aldrig.

Det finns kanske en utväg. När en spelare i Sims tröttnar på en virtuell människa kan man enkelt döda den genom att dränka den i en pool.
Vill man ha tyst på en lantis kan man prova att installera den spelfunktionen också, det finns säkert en patch att hämta.
Men jag tror inte att den funkar. Lantisarna överlever ändå. Var så säkra.

Vissa har tagit sig rätten att anklaga jägarna för i princip allt. Ibland haglar det åt alla håll. Gör vi på ena sättet får vi bannor för det. Gör vi tvärtom är inte det heller bra.

galt_volvo_700

Vildsvinsjägaren som dödade en attackerande björn kritiseras. Hur ska vi ha det? Ska vildsvinen jagas eller inte? Foto: Madeleine Lewander

En del tycker att vi jagar för lite vildsvin och är jättearga på det. Trots att vi skjuter nästan 100 000 vildsvin per år, till och med så att viltolyckorna med vildsvin 2012  minskade med 13 procent. Samtidigt ogillar andra att vi jagar vildsvin. Och att vi är jägare.
Vi ska jaga vildsvin. Men ändå inte.
Det är bra att vi har eftersökshundar till vildsvin. Men de ska inte jaga. De ska liksom bara finnas där färdiga när allmänheten kallar, alla dagar om året.

I lördags råkade en vildsvinsjägare med hund komma för nära ett björnide. Björnen attackerade jägaren på bara några få meter. Att jägaren lyckades skjuta i den situationen räddade troligen hans liv.
Tacksamt för de flesta kan tyckas men det är då, precis då, elaka mejl och kommentarer börjar dyka upp. En av de andra hundförarna under samma jakt berättar i sociala medier om rykten, desinformation och osanningar om björnattacken som sprids på nätet. De har även droppat in på Jägareförbundets webbredaktion.
De skriker ”usch och tvi” och vi kallas ”korrupta svin”, ”rövhål” och ”tjuvjägare”. Och det är minsann inte synd om jägarna, vad man nu menar med det.
Nej, inte är det synd om oss. Vi lever sunda, härliga liv med mycket frisk luft och kärlek från människor och våra hundar omkring oss.
Men när vi blir anklagade på osakliga grunder protesterar vi. Och vi försvarar oss när vi blir attackerade. Som vem som helst.

Killen som sköt björnen är 22 år. Han jagade vildsvin med sin hund och sina vänner och klarade förmodligen livhanken häromdagen. Han har en familj som är otroligt tacksam för hans snabba agerande vid attacken. Och för att han lever.

Vad skulle han ha gjort? Låtit sig attackeras? Låtit bli att jaga vildsvin? Sanningen är att han gjorde det enda rätta.
Reflekterar de här spottande människorna också över att de sätter djurets liv före människans? Veganer tycker så. Men en köttätare med det resonemanget är riktigt ute och cyklar, eller hycklar om man så vill.
Att sitta långt borta från händelsernas centrum vid sin mobil eller dataskärm och dränka en 22-årig kille i cyberloskor, en människa  som nyss räddat sitt liv, är riktigt uselt.
Att en björn väcks ur sitt ide och måste avlivas är tråkigt. De flesta tycker att den kunde ha fått sova och leva vidare, inklusive jägaren själv. Men ibland händer saker som ingen kan förutsäga.
Jag är oerhört glad att jägaren överlevde utan skador.

Om fotot på björnen som cirkulerat diskuteras också en del. Det hade i och för sig sett bättre ut utan pinnen i munnen men finns en viktig orsak till detta. Anledningen till att björnjägare sätter in en pinne i munnen och håller upp gapet är för att besiktningsmannen ska kunna ta en tand, obligatoriskt vid undersökning. När likstelheten inträder går det inte att bända upp munnen

Men jag vill ändå passa på att påpeka att det är bra om vi, där det är möjligt, funderar lite på hur vi vill att viltet ska visas på fotografier och liknande.

Jämthund under jakt.

Vissa har en verklighet att utgå från. Andra har bara siffror på ett papper.

jamte_nara_low

Det finns olika sätt att se på jakthundar och deras ägare. Foto: Madeleine Lewander

Vad anser du om jakt på varg?

Drabbad landsbygdsbo:
– Den är nödvändig i vårt område. Vargen går i byn och på tomten, tar våra hundar utanför dörren. Vi kan inte längre med gott samvete låta våra små barn sova ute i barnvagnar. Vi har svårt att verka här, det är svårt med tamdjursskötsel och vi törs inte längre jaga med våra hundar.
Jakt på varg behövs för att förvalta och få en acceptans för stammen.

En som tycker annorlunda:
– Jag blir så trött! Här måste vi tänka på både statistiken, EU, MP, WWF, SNF, APU, WC, PMS, TP, HIP och HOP och på alla oss som dagligen sliter hårt vid våra dataskärmar med att hitta procentsatser och annat byråkratiskt skit att använda som argument.
Och i det läget förstår vem som helst att man inte kan förvalta en vargstam med jakt!
Statistik styr! Det måste alla ta hänsyn till!
– Jag menar, de här så kallat ”drabbade” människorna verkar inte ens förstå vad statistik är! Har de någonsin ens sett en paragraf? Eller ett riktigt stapeldiagram?

Vad anser du om antalet vargar?

Drabbad landsbygdsbo:
– Vi har för många omkring oss här och nu. Det är vår verklighet. När vår livskvalité försämras så drastiskt som den gjort för oss, då måste någonting göras.

En som tycker annorlunda:
– Det finns alldeles för få vargar och det baserar vi på papper som vi läst, statistik som vi hittat någonstans, flera teveprogram och ett stort antal kompisar på Facebook.

Har du någon förståelse för personer som vill ha en mycket större vargstam?

Drabbad landsbygdsbo:
– Inte direkt. Det är jag som drabbas och som måste leva med det här.

Har du någon förståelse för personer som vill minska vargstammen?

En som tycker annorlunda:
– Nej. Och jag vet eftersom min kompis hittat statistik som säger att vi har rätt. Jag kan också åberopa ett antal procentsatser här! Och andra siffror som jag sett på nätet.

Vad anser du om vargdödade hundar?

Drabbad landsbygdsbo:
– Det var för sent när jag kom fram. Han var söndersliten. Han var min bäste vän, brukade sova i vår säng… För tillfället lever jag i ett svart töcken.

En som tycker annorlunda:
– Larvigt! Statistiken står över all verklighet och visar att många fler hundar dör i trafiken i hela världen än blir tagna av varg i de svenska varglänen. Problemet existerar knappt.
Procentuellt sett och om man jämför med Guatemalas periodiserade befolkningsutveckling ser man att hundägare som låter sin hund vargdödas är rätt korkade och får skylla sig själva. Vi har också hittat siffror någonstans i periferin som visar att ägarna till vargdödade hundar är djurplågare.
Vi kan även se, med galet många seriösa nuffror som vi hämtat både här och där, att inga hundar mår bra av att jaga och att alla hundar mått bättre av att alltid gå i koppel. Även hemma på tomten.

Tycker du om hundar?

Drabbad landsbygdsbo:
Ja. Hundarna är mitt allt. Och vårt liv här. Men nu vet jag inte längre hur det blir för oss. Det är rätt jobbigt.

En som tycker annorlunda:
– Om jag tycker om hundar? Det måste jag kolla upp. Tror jag sett det i ett diagram någonstans.

Förtydligande: Ovanstående text är en satir. Jag vill visa skillnader i utgångspunkter i vargdebatten. Vill också påminna om att det är långt ifrån en mänsklig rättighet att kommentera här.  

Ni har gått tillsammans i flera timmar, du och din hund. Dagen är vacker. Kall och krispig. Svårt att ta sig fram tyst. Skogens gula och röda glitter anfaller ögonen och får dig att kisa. Hunden söker ut, är borta ett tag, kommer tillbaka efter en stund, ni ser varandra i ögonen. Hunden ser på dig, blicken säger ”Nej, det var inget hett just här, jag kollar vidare”. Den där blicken som ni gett varandra så många gånger. Samförstånd, tillit, respekt och kärlek.
Ni är ett tillsammans med skogen och allt det oerhörda omkring er.

Älgjakt. Jämthund vid fälld älg.

Jaktlycka. Den sanna lyckan för en hund. Foto: Madeleine Lewander

Att jaga med din hund är den största kärlek du kan ge den. Det vet du och det vet hunden. Det är självklart för alla som upplevt det och som vet hur hundens väsen fungerar.
Du har koll på pejlen, ni undviker trafikerade vägar.
Så hör du skallet. Fast stånd. Du närmar dig tyst och snabbt för att sedan sakta ner. Vinden. Försiktigt. Nu är du nära. Du står still. Funderar på hur du ska gå vidare. Hunden skäller fint och gör ibland små avstickare till dig, ni är samspelta, den vet att du är där och du vet så väl vad den säger till dig med blicken och kroppsspråket: ”Jag jobbar på, fixa ett bra läge, jag har allt under kontroll än så länge. Men sätt fart”.
Skottet. Älgen ligger. Hunden raggar lite i pälsen. Era blickar möts. Glädjen. Ni två. Bara ni tillsammans med det stora oerhörda.
Du pustar ut. Sätter dig en stund. Babblar glad rappakalja med din hund som svarar på sitt sätt. Ni fyller på kroppsdepåerna med lycka.

Men.
Det har hänt att din hund försvunnit på pejlen. Att den varit borta för länge. Det har hänt att den snubblat på en kvist och skrikit till, fastnat, kanske stukat en tass.
Det är då världen omkring försvinner, det vackra är borta och ersätts med en svart klump i magen, kroppen lyder inte hjärnan, hjärtat börjar dunka uppe i öronen och du bara springer. Rakt mot skriket i en mörk tunnel. Mot din hund.
När den möter dig och allt är bra får du en förvånad, frågande blick: ”Men du, det här är ju det bästa vi har, vad är det med dig? Varför är du så orolig? Det var bara en pinne.”
Men det är inte som tidigare. Oron ligger som en kall hand över dig, ibland kan du för stunden glömma den, men minsta lilla störning kan sätta igång adrenalinet och släcka det fina och det vackra. Det som är ditt liv. Där du har hittat din hunds väsen och där den har hittat ditt.
Att så många inte vill förstå gör dig kränkt in i själen. Ditt liv, ditt outsägliga liv i skogen med hunden och med naturen och jakten trampas sönder. Oförstående människor, långt borta, som inte ens har en liten förnimmelse om hur du och din hund upplever ert liv tillsammans, kallar dig djurplågare. ”Hur kan du släppa hunden?” skriker de åt dig.
De kallar dig mördare. Du förstår inte. För det är ju precis tvärtom.
Och du vill skrika; ”Hörrni!! Men lyssna på mig! Det är precis tvärtom!!” Du vet , för det är din och din hunds upplevelse. Ingen annans.
Men de hör inte. De har rostat fast i en ändlös upprepning av sin egen virala ”verklighet”.
För de har ingen egen verklighet att jämföra med.

Om de kunde känna det du känner, se det du ser, bara för en stund leva ditt liv, vore det då lika enkelt att förkasta det?

De tar sig istället rätten att lägga på dig felaktiga känslor, åsikter och reaktioner som passar in i deras egen verklighet.
Ett underligt sätt att tänka där människan kommer i andra hand eller inte alls.

För att inte tala om människans så kallade bäste vän, hunden. Vilket liv vill de här personerna ge våra jakthundar? Är de medvetna om att de önskar minimera livskvalitén för dem fullständigt?
Hundars jaktegenskaper ska avlas bort. Hundar ska gå i koppel med bajspåsrosetter. Eller kanske leka med en boll. Eller också skiter de i hundar.

De som klagar på att vi jagar med våra jakthundar har vilselett varandra i sitt sociala, ryggdunkande grupptryck i åratal. Om hundens innersta väsen vet de inget och kommer heller aldrig att få veta.

Allt utgår från jakten. Om hundens innersta väsen vet bara vi som jagar med den.
Jag hoppas att den insikten inte leder till våra jakthundars fall en dag.
För sen, efter det, finns inte längre någon kvar som vet.

Får i hage

Plötsligt ser jag inte bilden. Facebook har lagt en varningstext om känsligt innehåll och en länk att klicka på om jag ändå önskar titta på den. Det handlar om bilden på de dödade fåren utanför Gnesta, troligen dödade av varg.

Får i hage

Får ska vara levande på bild, tycker vissa. Verklighetsfrämmande människor anmäler foton med döda får som lagts ut på Facebook. Foto: Ludde Norén

Vännen som delat bilden säger att den blev anmäld. Facebook friade. Det är trots allt ett gott tecken.
Under samma session på Fejjan passerar ett antal bilder och filmklipp mina ögon helt öppet. Det handlar om hundätande kineser. Innan jag får stopp på eländet hinner jag se pälslösa hundar simmande i dödsångest i en stor vattenfylld kittel. I flödet finns också bilder med hundar som flås levande, skräckslagna djur, mänsklig terror.
Men ingen varning…
Jag förstår varför bilderna finns där, anmäler dem inte trots att jag har svårt att få bort dem från näthinnan. Protesterna är viktiga. Jag dyker fysiskt in i högen av mina egna glada, friska hundar, bara kramar dem och får en massa kärlek tillbaka. Det känns lite bättre.

Men foton på döda får ska vi skyddas från? Frågan är varför någon tycker att de ska tas bort. Anmälaren är knappast en person som direkt lider med fårägaren eller funderar över vad de lemlästade fåren fått utstå.
Här verkar det mer handla om att vi ska ”frälsas” från sanningen. Ingen ska få se hur det egentligen går till där ute. Det finns en liten högljudd grupp hycklande människor i den här kategorin.
På samma sätt irriterar dessa människor nästan ihjäl sig när vi visar fotografier på våra vargdödade hundar. Sanningen kallar de propaganda. Verkligheten är inget för dem.
Sanningen ska vacuumförpackas som fläskkotletten i kyldisken på ICA. Gris blir fläskkotlett i plast, varg och lo tar får, får är mat. Ingen behöver veta vad som händer däremellan. Att någon faktiskt slaktar grisen eller att sanningen för en fårägare och hans eller hennes djur kan vara en blodig, kladdig, plågsam, ångest- och känsloladdad och riktigt otrevlig vardag är inget att bry sig om.
Syns det inte så finns det inte.

De här människorna skyddar sina åsikter genom att använda all tillgänglig statistik som passar deras egna syften och krama den till en riktigt hård argumentboll, till största delen bestående av sannolikheter och finansiella stöd men även med inslag av några arga EU-kommissionärer.
Bollen kastar de sedan hårt i ansiktet på alla de människor på landsbygden som sitter där avklädda med sin verklighet.

Istället ska livet i hyckleri upphöjas! Nya skygglappar ska sättas på och alla åtkomliga ridåer dras ner! De här personerna vill bara omges av det som verkar skönt, trevligt, fint och lite gulligt. Grilla fläskkotletten och pussa en varg, tänk inte längre. Allt löser sig om alla andra bara ändrar sig, stängslar mer, blir ekonomiskt ersatta eller byter ut sitt nuvarande liv mot något annat.
Jag hoppas att folk inte går på det där. Att de märker hur det faktiskt ser ut på riktigt där bakom alla hophycklade statistikbollar.
För de som drabbas finns på riktigt. Deras vardag kantas av ständig oro och sorg som inga pengar eller sannolikhetsteorier i världen kan ersätta. Det får vi aldrig blunda för.

På baksidan av huset hängde nyligen en skjuten dovhjort några timmar på dagen i väntan på styckning. Under den tiden fick jag ett telefonsamtal från maken. En person hade ringt polisen och sagt att det hängde en hund upp och ner på tomten.
En hund upp och ner?
Vi går fortfarande runt och småfnissar åt det hela.

Jämthund.

Är detta en dovhjort eller en varg? Foto: Madeleine Lewander

 

Men vad tror folk? Att vi hänger upp våra hundar på tork i bakbenen när de har badat? Och hur lik är en dovhjort en hund…? Jösses…
Här har vi då ett slående exempel på att något som INTE redan är förpackat i gladpack och ligger i köttdisken på Ica är väldigt konstigt. Och ibland blir det så konstigt att man måste ringa till polisen.

I veckan kunde man också läsa om en grävling i Stockholm. Den höll till framför ett hotell i stora staden på morgonen. Ingen vågade gå ut. Människor svettades bakom låsta glasdörrar. Reportage i bland annat DN. Intervju i webbteve.
Hur var det med proportionerna här? Jag säger bara Värmland, Örebro och Dalarna. Mer behövs inte.

På en annan webbplats samlar en tidning antal klick och delningar genom att visa ett klipp från en man som bajsar i skogen samtidigt som han filmar en passerande ”varg”. Det är inte speciellt svårt att se att det egentligen är en räv som spatserar förbi. Tidningen gör ingen dementi i texten men i en liten rubrik till höger framgår att det finns ytterligare en artikel i ämnet, ”Ingen varg hävdar expert”.
Nej, det går ju inte att plocka bort eller dementera en klicksuccé även om den blir totalt fel.
Och varg/bajs är helt klart en medialt mer lyckad kombination än räv/bajs.
Själv anser jag att om det över huvud taget finns något att förundras över i detta så är det förmågan att göra tvåan ute i det fria samtidigt som man lyckas fippla fram mobilen och filma något som passerar.

Räv i snö.

En varg? Eller en mördare? Foto: Göran Ekström

Sedan har vi förstås ”mördarräven” i Nacka som nu äntligen är död, tack och lov! 
Denna fasansfulla varelse har dödat ett antal katter. Små kissar som tassat runt i det fria och jag undrar, vad gjorde de snälla kissekatterna själva där ute? Lapade de latte, slipade klorna i grannens hammock och bara gick runt och var gulliga? För om de hade dödat småfåglar och andra djur borde väl de också ha kallats ”mördarkatter”? Var hittar man rubriken ”Mördarräv mördar mördarkatter”? Varför används över huvud taget ordet mördare i dessa sammanhang?

Dessutom finns exemplen där våra jakthundar, bortsett från att de kan bli uppätna av varg, också förväxlas med varg. Det spelar liksom ingen roll om det är en hund eller en varg. Bara att publicera!
Steget är inte speciellt långt till rubrikerna” Hund åt upp varg” eller ”’Varg åt upp varg” som ju då lika gärna kan vara ”Hund åt upp hund”.

Det är rörigt.
Naturen har blivit konstig och media spär ofta på allt vad de orkar. Skogen är en annan planet. Djuren som lever i den är aliens. En grävling kan isolera ett hotell. Vissa djur får döda andra djur hur mycket de vill. Medan andra djur kallas mördare och inte får döda andra djur hur mycket de vill.
Det kan också vara så att en dovhjort är en upp och nervänd hund. Rävar och hundar kan vara vargar och tvärtom.

Jag tänker inte vara behjälplig med att reda ut ovanstående. Det räcker att ta sig en logisk funderare. Kanske rentav kliva ut i skogen och även slå till med att ta jägarexamen?
Men en sak vill jag klargöra och det är definitionen av det uppenbart mycket populära ordet mördare.
Det är inte bara djur som felaktigt benämns mördare. Vi jägare kallas också mördare av vissa människor som inte gillar jakt.
Så här är det: ”Ett mord sker om någon med uppsåt dödar en annan människa…” (Kommentar Brottsbalken 3 kap. Om brott mot liv och hälsa 1§).
Djur är inga mördare. Att skjuta ett djur är inte mord. Så enkelt är det.

Varför ifrågasätts jag som hundägare för att jag är jägare?
… när svenska jakthundar är friskast och mår bäst och till och med totaldominerar hälsostatistiken i Sverige?
… eller när vissa sällskapshundsuppfödare utan problem kan fortsätta att avla fram sjuka missfoster som knappt kan andas, se eller gå ordentligt och inte ens klarar av föda sin avkomma själv?

 

Varför ifrågasätts mina hundars hälsa när svenska jakthundar är friskast? Foto: Oscar Lindvall

Varför ifrågasätts mina hundars hälsa för att vi jagar tillsammans när svenska jakthundar är friskast? Foto: Oscar Lindvall

Varför måste jag bevisa lyckan jag ser i mina hundars ögon när vi jagar?
… när ingen ifrågasätter hundägaren vars hund genomlever sitt liv i en lägenhet, ensam hela dagen med korta promenader, koppel och bajspåse?
Varför får jaktmotståndare och avdankade poliser i grupp saklöst fortsätta sprida fördomar och lögner i media där jägare likställs med tjuvskyttar?
… när jakthatarna eller deras anklagelser aldrig granskas?
Varför måste jag försvara att jag som jägare tar fullt ansvar för mitt köttätande genom jakten?
… när gemene man aldrig behöver stå till svars för sina ideliga inköp av utländskt, plågat och antibiotikaproppat kött?
… när det närproducerade sakta men säkert försvinner och importberoendet riskerar att ta över?
Varför förlöjligas människors frustration över att inte längre kunna leva med jakten och jaga med sina jakthundar?
… när en trädfällning i Stockholm skapar hysteri?
Varför uppmärksammas inte att många människors hela livssituation på landsbygden försvåras allt mer?
… när ett samlat mediadrev i Sverige drar på för allt vad tygeln håller för att en före detta finansminister skiljer sig?

Igår hölls en ljusmanifestation i Karlstad för vargdödade hundar. En fin minnesstund och en chans att visa respekt, stöd och empati för dem som drabbats. Kanske en liten tröst någonstans. Inget mer. Inga demonstrationer, inga krav, bara en stilla tanke att skicka vidare.

karlek_jamte
Vissa var bara tvungna att skicka hånfulla kommentarer under gårdagens ljusmanifestation för vargdödade hundar. Foto: Madeleine Lewander

Jag har själv hundar. Att hitta min hund dödad och halvt uppäten är en av mina värsta mardrömmar och borde vara så för de flesta hundägare. Den plåga och skräck som hunden utsätts för gör mig alldeles kall inombords. Men den som äger en jakthund och vet vad jakt är har också full förståelse för att en jakthund måste få jaga för att må bra.
Idag är ekvationen svår att få att gå ihop i Värmland.
Därför var minnesstunden fin.

Var det någon som trodde att en sådan här enkel men fin gest för att ge sitt stöd och visa medkänsla bara kunde få vara så?
Nej. När vi la upp en status om detta på förbundets Facebooksida stöttades den av de allra flesta. Men ett alldeles för stort gäng var tvungna att vrida om kniven ett par varv till.
Jag vet inte vad det är som händer med oss i Sverige men någonstans är något riktigt fel. För resten av kvällen fick vi på förbundet ägna åt att kontrollera och radera inlägg från människor som la in taskiga och hånfulla kommentarer.
Har jägarna som fått sina hundar vargdödade inte ens rätt till sin egen sorg? Vilken rätt har ni att klampa in i deras frustration och hånskratta åt den? Är ni på riktigt? Tror ni verkligen att sorgen blir på låtsas bara för att andra hundar dör i trafiken?

Det finns alltid någon som har det värre i den här världen men förringar det sorgen hos den som bär den?
Du som hånskrattar och talar om för dessa människor att de är dumma i huvudet, är det så du lever? Talar du vardagligdags om för medmänniskor som mår dåligt att de får skylla sig själva?
Eller är det bara jägare som inte har rätt att sörja?
Jag vet att jag tagit upp det här tidigare men jag kommer aldrig att förstå hur så många i detta land gjort till sin gärning att på nätet trampa på och hånskratta åt andra människors lidande och frustration.

Jag såg vargdebatten på SVT igår. Tycker egentligen att sådana debatter är konstiga och gårdagens debatt var inget undantag. Sakligheten får helt stå tillbaka för känsloyttringar som media som vanligt glatt gapar, sväljer och spottar ut till allmänheten.

Skidlegenden Thomas Wassberg var så engagerad och så frustrerad. Han debatterade närmast med en kvinna som var lika frustrerad. Åt andra hållet. Det ryker och pyr. Så var det med det. Kom vi någonstans i frågan? Nej.

varg_g_ekstrom2
SVT måste nog tänka över vilka som ska delta i debatter liknande den här. Var fanns
WWF och Naturskyddsföreningen? Foto: Göran Ekström

I veckan uttryckte Wassberg sin ilska i media över rättegången i Lillhärdalsfallet där fem män står åtalade för grovt jaktbrott mot sitt nekande. Hela artikeln hängde förstås på Wassbergs svallande känslor men han lyckades ändå uttrycka en önskan om ordning i vargpolitiken, att något måste göras.

Kort därefter replikerade skidåkare nr två, Björn Ferry, Wassbergs uttalanden. Ferrys kommentarer var korkade och saknade helt inriktning på själva kärnfrågan. Han sa:
”Ska man skjuta på alla vargar så måste man skjuta alla älgar och rådjur också.” Ehh, okej…?
Han klämde också i med:
”Han (Wassberg, reds.anmn) har börjat bli så gammal att han kan tycka vad som helst och komma undan med det. Gamla gubbar och tanter brukar ju man ha överseende med. Han är inte riktigt där än att man kan misstänka att han är senil, men man kommer undan med mer ju äldre man blir.”
Visst ja, äldre människor behöver man inte bry sig om. De är mindre vetande. Ovisst exakt var gränsen går åldersmässigt för att betraktas som senil men Wassberg har med sina 58 år uppenbarligen ena foten i graven. Åtminstone är han för gammal för att vara värd att lyssna på, enligt Ferry som kanske själv behöver fundera på hur lång tid han har kvar för att bli tagen på allvar… tick-tack-tick-tack…
Men Expressen publicerar glatt och räknar likes.

Sist men inte minst undrar jag hur krypa-runt-i-skogen-killen från APU (står för Anti Poaching Unit) kunnat hamna i debatten i SVT igår. Ålade han in utan att någon såg det?
Han lyckas med bedriften att ljuga sig friskt igenom hela sitt moment framför kameran. Han har hittat på en helt egen statistik för vargtagna hundar och han ”vet” att alla vargar i Rialareviret är tjuvskjutna trots att det sedan länge är klarlagt att så inte är fallet. I något fall vet ingen vad som hänt men det vet inte APU heller.

Han lyckas också peta in en kommentar om tjuvskjutna noshörningar i Afrika och poängterar att han också varit i där. I Afrika alltså. Vad nu det hade i debatten att göra.

Ingen fick chansen att bemöta detta.

Jägareförbundets Gunnar Glöersen fick inte mycket tid att prata men han bidrog ändå till de få sakliga inläggen i debatten.

SVT måste nog tänka över vilka som ska delta i debatter liknande den här. Var fanns WWF och Naturskyddsföreningen?

Ska all saklighet försvinna bakom ett gäng övertända flumtomtar är det ingen mening att sända sådana här program. Kreti och pleti måste få sakliga argument från alla sidor att beakta annars kommer debatter av det här slaget snarare befästa och stärka polariseringen i denna förbannade fråga.

 

(Som vanligt vill jag poängtera att det inte är en mänsklig rättighet att kommentera här. )

Han får tillbaka hunden! Säger det högt för mig själv igen och igen. Tar mig för pannan. Han får tillbaka hunden! Det handlar om den italienske gästjägaren som åkte till Sverige för att jaga ripor med fyra engelska settrar och åkte hem med tre. Den fjärde lämnades kvar i skogen.

utsikt
Gästjägaren drog hem till Italien och lämnade sin hund att dö i skogen. Nu ska han få hunden tillbaka. Foto: Madeleine Lewander

Och det var inte första gången, enligt 24Norrbotten, som mannen i fråga lämnade kvar hundar i de svenska skogarna.
Den senaste hunden räddades av en person som vårdat och tagit hand om den sedan dess och som verkar vilja fortsätta med det.

Nu säger länsstyrelsen att det är okej för den italienske gästjägaren att plocka hem hunden.

Sverige har blivit skvatt galet. Vi slår ut landsbygden med straffskatter på bönderna, vi låter glatt vargar käka jakthundar, får och andra tamdjur, vi tar emot gästjägare som kommer hit med sina hundar och behandlar dem värre än skit och bara lämnar dem att dö. Sen bestämmer vi att skitägaren ska få hunden tillbaka. Allt medan folket omkring, landsbygdsborna, bara kan stå och titta på.
Jag undrar också vad som händer med riporna som de utländska gästjägarna skjuter. Ett förhoppningsvis felaktigt rykte säger att de kastas eftersom de inte får medföras från landet.

Det ju åt helvete! Vad det är som håller på att hända?

Svenska Jägareförbundet har reagerat skarpt.

Är det en komplott? Å ena sidan en slags storebrorsmobbning där möjligheten att leva, bruka och jaga på den svenska landsbygden och i naturen stryps allt mer för dem som bor där. Å andra sidan kör myndigheterna bruntunga i situationer som i ovanstående scenario. Men bara för andra, alltså inte landsbygdsbefolkningen. Logiken har slocknat.

Den enda röda tråden jag hittar i detta skapar en fråga med stooora frågetecken:
Vad är du och dina ord värda, landsbygdsbo?

Du kan se inlägget här!

Andjakt är ofta geggig. Foto: Rikard Lewander

De är trötta nu, lite slitna. Vid den här tiden på året jobbar  våra apporterande hundar som hårdast. Någon mindre insatt kanske tror att det inte är någon större match att fissimma runt på blankvatten och hämta döda fåglar? Så funkar det alltså oftast inte.

geggigt_700
Andjakt är ofta en geggig upplevelse för alla parter. Foto: Rikard Lewander

Det handlar om att simma hundratals meter i vatten som bara är några grader varmt, ta sig fram i tung illaluktande gyttja, genom täta vassar, tjock nate och akta sig för vassa stenar för att få tag i en skadskjuten fågel.
I många fall måste hunden också kunna ta sig upp i en båt eller otympliga ”flytplattor”, branta klippavsatser utan att för den skull släppa den apporterade fågeln som måste in.

Hundarna älskar det. De fortsätter jaga, simma, kämpa i det oändliga om de får hållas. Det gör också att vårt ansvar som hundförare är gigantiskt. Vi måste hitta balansen, säga stopp när det börjar bli för kallt, när hunden börjar bli för trött.

Efter jakterna ligger alla vi hundförare  på golvet med pannlampan tänd för att kolla att trötta och lyckliga hundar är okej. Så att inga klor har gått sönder, skärsår som måste göras rena eller skador som kanske kräver mer vård. Vass in i trampdynan och medföljande infektion och klumptass är sådant som kan hända.

Jag kör neoprenväst på mina hundar när det blir lite kyligare. Det finns en hel del människor som himlar med ögonen och tycker att det är fjolligt. De får grimasera bäst de vill, det skiter jag i. De har uppenbarligen inte suttit i de där leriga vassarna. En bra väst skyddar både från skador och kyla. Ju mer hösten gör sitt intrång, desto kallare blir det i vattnet.

Ge mig en enda bra förklaring till varför jag skulle låta bli att skydda min hund bara för att verka cool inför ett pucko?

En sak är riktigt dum med västen. Den är kamouflagefärgad. Varför då? Den borde vara signalfärgad så att hunden syns bra i vassen när det är också börjar skymma. Det där är också en sådan där grej, det ska vara cooolt…

Men där har det faktiskt blivit bättring. Det finns numera signalfärgade västar.
Jag tänkte  för en tid sen att innan jag beställer en ny, de är rätt dyra, kan jag kanske göra en snygg egenfix och helt enkelt sy dit lite reflexer och signalfärger.
Sagt och gjort, jag som aldrig fått ett enda godkänt betyg i syslöjd tog jaktlabradoren Argos väst och började sy fast en snygg orange lapp med reflex som jag tyckte skulle synas bra.
Det tog tid, svetten lackade, blodet droppade från nålstick i fingrarna och tiden gick. Men till slut var jag klar och tyckte själv att det blev skitbra!
Glad i hågen ut på nästa jakt och på med västen. Den ursnygga lappen var fortfarande lika bra fastsydd. Men när jag satte på västen satt den inte som jag tänkt, som en lysande signalfärg på Argos rygg. Jag hade sytt fast den på magen. Hoppsan.
Kanske skrämmer den en och annan mört men han syns fortfarande lika dåligt.

Men, det man inte har i huvudet får man beställa på nätet. Ha det bra alla jägare där ute!

Klipp från senaste kvällsträcket med min labbetik Carmals Heroine Ruby.

Jakten - hundens bästa tid.

Jakten är igång igen. Det är underbart! Den ickejagande omgivningen utanför hänger med huvudet för att den fantastiska sommaren är slut. För oss jägare är det bara ett steg in i nästa härliga tid. Och för våra hundar är det först nu året börjar.

Jakten - hundens bästa tid.

Luften känns sedan länge klarare, färgerna skiftar, hej på jaktkompisar som jag inte sett sedan slutet av förra säsongen.
Och hundarna, det är nu de mår så jävla bra.
Det är nu de gör det de älskar mest av allt, jagar. Det är nu jag i vissa jaktsituationer kommer så nära min hund så att vi i sinnet fungerar som ett enda psykologiskt väsen. I det läget förstår vi varandra exakt, ett tyst gemensamt språk och en känsla som ingen balkongbiolog i världen någonsin ens kommer att vara i närheten av.

De flesta av mina egna hundar här hemma, de apporterande, börjar leva på riktigt nu. Vi har nästan bara jaktlabbar numera och -spaniel.
Wachteln, kortdrivaren, börjar bli gammal. Jag hade tänkt köpa en till men den jakten lockar inte riktigt längre så länge vi inte vet hur det blir med rovdjurspolitiken. Jag har fegat ur.
Skaffar jag en drivande/kortdrivande hund nu så är den hunden på topp om låt säga fem år. Hur ser det ut i skogarna då? Och hur kul blir livet för en hund vars höjdpunkter i livet är just jakten om den inte får jaga? Om jag plötsligt känner att det inte funkar, att vi inte kan jaga mer tillsammans för att jag inte törs släppa den längre?

All respekt till alla er som kör vidare med era drivande och ställande hundar trots det som sker, eller rättare sagt inte sker, omkring oss. Ni räddar våra jakthundraser, ni hjälper till att rädda jakten och hela vår närhet till skogen, naturen och landsbygden.
Och jag kan redan nu säga att jag inte kommer att publicera en enda anti-kommentar för just nu mår jag så bra och tänker fortsätta med det ett tag till.

Litet klipp från en andjakt nu i augusti.

146-1x

När Internet kom gav det oss alla en möjlighet att sända budskap som når väldigt många människor. Alla fick tillgång till att vara utgivare av något som kan liknas med massmedia. Med några enkla knapptryck från datorn vid köksbordet och sekunder senare kunde tusentals människor titta på våra bilder eller läsa våra tankar. Denna innovation gav oss både möjligheter och en hel del ansvar.

Problemet är att en del tar möjligheten, men reflekterar inte över ansvaret.

När vi publicerar våra inlägg om jakt är målgruppen ofta jägarna. Men det är inte bara jägare som ser våra inlägg. Väldigt många forum är öppna för alla. Det innebär att jaktmotståndare granskar vad vi säger, vad vi delar och vilka bilder vi publicerar.

Och de människor som letar efter argument för att kunna beskylla jägare för allt ont i världen behöver inte leta länge för att hitta bränsle till en häxprocess mot jakten. Den som misstror mig kan själv göra några sökningar på Facebook och olika jaktsajter.

Avsaknad av etik, dåliga skott, horribel hundträning, bilåkning för att genskjuta vilt och bilder på skjutna djur som inte skulle visats.  Filmsekvenser som borde fått skytten att skämmas laddas istället upp på Youtube. Allt finns att hitta.

Visst finns det även mycket bra saker, fina bilder och bra beskrivningar. Javisst är det så. Tyvärr sätter de dåliga mycket mer avtryck.

 

Är jag då emot att vi beskriver jakten som den är? Nej, jag vill att vi gör precis det. Problemet är att för få gör det. Allt för ofta skildras bara vägen till skottet. Enbart till det fällda viltet verkar räknas. Inte allt det andra. Inte ett ord om säkerheten, inte en mening om alla kvällspromenader på jaktmarken för att lära sig mer om viltet. Inte en stavelse om viltvården, skytteträningen, naturhänsyn, hundens position i familjen eller några jaktliga utbildningar. Inte en gnutta om viltköttet, kamratskapen, samhällsnyttan eller något annat som de som inte jagar kan relatera till. Vi själva bidrar med andra ord till en bild av jägaren som en person som bara vill skjuta djur. Är det denna bild vi vill beskriva oss med?

Låt mig då klargöra en sak. Jag tycker det är viktigt att vi visar upp djuren vi fällt. Men det bör göras smakfullt och snyggt. En närbild på djurets huvud är oftast mycket bättre än en helkroppsbild med blodpöl. Det blir trevligare och mer inbjudande då. Om jag ska vara lite filosofisk kan jag konstatera att vårt samlade bidrag om jakt på Internet bidrar till samhällets syn på jakten. Så det är du och jag som formar bilden. Snacka om stort ansvar.

Har ni tänkt på att vi ibland använder en terminologi som kan skapa missförstånd? Låt mig ta ett exempel. Vi använder ofta begreppet ”lungskott” för att beskriva ett perfekt skott. Men vet en icke-jägare att detta är bra? Var tror en människa som bara sett en jägare på tv att man ska placera kulan? Är lungorna det första man kommer tänka på? Jag vet inte med säkerhet, men jag har i alla fall hört flera som trott att hjärtat och hjärnan är det bästa. Dessa människor får alltså en felaktig bild av ett perfekt skott. Och detta är lite av pudelns kärna. Det är lätt att tro att alla borde förstå. Tro mig, så enkelt är det inte.

 

Ni har säkert märkt att vissa företeelser på nätet snabbt kan skapa en debatt i samhället. Denna debatt kan sedan snabbt leda till förändringar av lagar och regler. Myndigheter är nämligen väldigt känsliga för opinioner och mediadrev. En björnjaktsfilm för några år sedan innehöll en scen där en skadeskjuten björn skulle stoppas. Björnjägaren släppte så många hundar han hade för att få tag i den flyende björnen. Efter en ganska kort sträcka kunde den avlivas vid kanten av en å.  Jägaren löste alltså en besvärlig situation – och han gjorde det med att använda många hundar. Problemet var att det inte såg snyggt ut, i alla fall för de som inte förstod något om jakt. Trots förklaringar i filmen att det rörde sig om en svår eftersökssituation blev det en mediedebatt. Och en kort tid efteråt ändrades reglerna för hur många hundar som får användas i björnjakt.

Rätt eller fel. Men det kan gå ruggigt snabbt att få inskränkningar i jaktregler. Det är betydligt svårare att få till lättnader.

Så det jag egentligen vill säga är följande: Fortsätt att berätta om jakt, men berätta om allt vad den innehåller – inte bara skottet. Publicera bilder på både djur och människor. Men reflektera över hur mottagaren som inte kan något om vår hobby uppfattar detta. Förklara så att allmänheten förstår det fantastiska med jakten. Och visa respekt mot icke-jägarna genom att visa upp den bästa bilden av jakten. Då skapar vi förståelse och acceptans istället för avståndstagande och ifrågasättande.

Om vi gör det, då tar vi också ansvaret.

Jag gillar vildsvin.
Har tidigare bott i Skåne, mitt bland dem i många år. Jag har skjutit vildsvin. Jag har joggat med vorstehn lös vid min sida i skymningen rakt genom foderplatser med smågrymtande vildsvin, där somliga sprungit iväg skrämda, andra nyfiket stannat upp och glott på oss, nära.
Jag har varit med på drevjakter på vildsvin.
Vildsvinen är värda all
 respekt men jag är inte rädd för dem.
Jag har svårt med den här döda-allihopa-kosta-vad-det-kosta-vill-tanken.

vildsvin_700
Etiken måste också gälla vildsvin. Foto: Madeleine Lewander

 

Jägarna skjuter vildsvin som aldrig förr. Vildsvinsstammen har stagnerat, tack vare oss. Ändå är många förbannade på jägarna. De tycker att vi borde skjuta vildsvin oftare än vi går på toaletten.

För att jaga vildsvin effektivt måste vi ha bra vildsvinshundar. Vildsvinsjakten är en förhållandevis ny kunskap, alldeles speciella egenskaper måste avlas fram för att få fram hundar med de rätta förutsättningarna. Det tar sin tid. Jägarna jobbar på det och har tillförsikt.

Det händer att vildsvinshundar skadas och dödas.
Även en god vildsvinshund lever farligt. En vildsvinsjägare lever också farligt ibland. Drevjakten på vildsvin är en utsatt situation. Men våra vildsvinsjägare utvecklar hela tiden sina jaktkunskaper och hundarnas egenskaper.

Många lever för sin vildsvinsjakt och för sina hundar. Många jägare har gråtit över sin skadade eller dödade vildsvinshund. Vissa slutar aldrig att sörja. Men vildsvinen måste fortfarande jagas, det är de flesta överens om.

Det är rätt konstigt. Samtidigt som en stor massa kräver att vildsvinsstammen ska decimeras fortsätter en annan massa att kritisera att vi jagar dem. Hur funkar människor?

Vi behöver förvalta vildsvinen tillsammans och hitta lösningar som fungerar, inte bara jakt. Det finns exempelvis ett antal studier som visar att avledande utfodring fungerar.  Det är precis sådant vi måste jobba vidare med, tillsammans.

Jag vill också påminna om att ett vildsvin är en kännande individ. Alla medel i jakten på grisarna är inte tillåtna vilket vissa mer dragna åt psykopathållet tycks tro.
Gasa, bomba, spruta, bunta ihop och döda, döda. Emellanåt verkar vansinnet totalt.

Det handlar om etik och det måste handla om en sansad förvaltning av en viltstam. Vildsvinsjakt måste utövas så att djuret inte lider. En fälla FÅR inte stressa djuret. Hundansvändning i jakten FÅR inte bedrivas så att vildsvin lider eller stressas.  Vårt urval i jakten MÅSTE vara etiskt, vi skjuter exempelvis inte suggor med dragna spenar. Det finns många regler som för de flesta jägare är helt självklara att förhålla sig till men som en del av omvärlden verkar ha glömt helt.

Samtidigt har vi många frågor att ställa oss själva. Ska vem som helst få agera skytt under en drevjakt på vildsvin? Hur många skjuter ett säkert skott på ett vildsvin i full fart? Hur många kan i det läget avgöra om det vuxna djuret som kutar förbi i terrängen är en galt eller sugga? Eller om det finns en hund precis bakom?

Vi kan jaga vildsvin tills vi storknar men de får aldrig lida för vårt eget välbefinnandes skull.
Det måste alla, inte bara jägarna, komma ihåg trots ideliga påtryckningar om decimering och utrotning från alla håll.