Nej, de vill inte. Det är bara att inse, att kallt konstatera att bevarandesidan och de allt mer realitetsfrånvända tillhörande organisationerna aldrig någonsin kommer att tycka att rovdjuren ska förvaltas via jakt. Även om vi dränks i rovdjur kommer de ALDRIG att tycka att en sådan förvaltning av stammen är okej.

jakt_eld_asa_norrby_700
En vargstam som får växa okontrollerat försämrar många människors livkvalité. Foto: Åsa Norrby

De förstår inte att en vargstam som inte förvaltas så påtagligt kommer att förändra människors liv.

De förstår inte att en ständigt växande vargstam riskerar att stänga skogen och minska våra betesmarker. Jordbruksverket rapporterar redan idag att 18 procent av de värdefulla ängs- och betesmarkerna har försvunnit under de senaste tio åren.

Vad händer om skogen stänger och ingen längre ser vad som händer?

Som barn byggde jag och mina kompisar fina kojor långt inne i skogen. Hemliga kojor. Mammor och pappor visste inte exakt var vi byggde dem, vi hade egna stigar. Vi släpade brädor och grenar, spikade och sågade. Det var världens bästa kojor. Vi fick till och med sova över i dem någon natt.

I en skog med en vargstam som inte förvaltas byggs inga hemliga kojor längre. I Dalarna rapporteras om flockar på omkring tio vargar. Snart föds ett nytt gäng valpar.

Vilken förälder låter då sitt barn knalla ensam in i skogen och bygga hemliga kojor?

Vilken skola tar ansvar för och anordnar exempelvis orientering? Vem vill orientera?

Vilket dagis går på skogsutflykt med 15 dagisbarn? Hur många bärplockare traskar tveklöst ut i skogen?

Hur går det med jakten? Med våra jakthundar?

Vem kan vara i en stängd skog?

Nu vill jag än en gång poängtera att jag accepterar att vi har varg i Sverige. Men stammen måste förvaltas! Livet på landsbygden hänger inte bara på vargens vara eller inte vara. Men dess nuvarande okontrollerade utbredning kommer att bli ytterligare en, eller till och med två spikar i kistan för många.

Hur konstigt det än kan låta finns det ett litet men högljutt gäng som helt klart måste tycka att ovanstående scenarie är toppen. Som väntar, gnuggar händer och trivs varje gång en ny familj ger upp och flyttar. Som tycker att det ska vara tomt i skogen, på människor alltså.

I ett sådant här scenario hänger också de internationella gruvbolagen och vissa skogsbolag med. Vi genomgår som bekant en gruvboom, speciellt i norr. Utländska intressen prospekterar utan motstycke. Och när människorna lämnar skogen får de alla förutsättningar att härja fritt.

Framtiden? Ska en liten del av befolkningen betala för att puttra runt i bussar på för ändamålet färdigställda turiststråk och titta åt höger och vänster. Stanna i inhägnade små turistfik längs med leden, dricka kokkaffe, köpa vykort med viltmotiv och lyssna på käcka safariguider. Den stängda skogen beträdes endast via samlade guidningsturer?

Kanske kan vi klättra i något berg, titta på ett fågelägg eller känna igen en blomma eller en svamp. Inget fel i det men är det så här vi alla vill ha det?

Bortsett från vykorten och de käcka safariguiderna får du idag som jägare allt det där gratis och tusenfalt mer därtill. Men jakt är no-no i den här, ännu så länge, uppdiktade framtidsvärlden.

Där ska vi helst bo i Stora Staden hela bunten.

Samtidigt, gott folk, producerar vi där kött till oss själva i jättedjurfabriker. Ingen larvig djurhållning ute på små sketna gårdar, inget viltkött, för på landsbygden kan ingen verka. Där ska det vilda leva ostört.

I verkligheten idag, i en annan stor stad, New York, håller knölsvanarna, som är en invasiv (främmande) art i USA, på att ta över. Flyget hotas, vattnet förorenas, människor upplever den ökande stammen och de allt mer närgångna svanarna som obehagliga.

Knölsvanarna betraktas sedan tidigare inte som en inhemsk art. Jag kan tänka mig att det är ungefär samma syn som vi i Sverige har på mårdhunden.

Och självklart har vi också gruppen Goosewatch som tycker att man istället ska flytta på flygplanen och låta svanarna flyga runt och bajsa som de vill. Gör plats för det vilda! New York-borna kanske kan flytta till… Ohio?

För att skjuta ner stammen, ens till rimlig nivå, kommer naturligtvis inte på fråga.

Men jag undrar också, den dagen svanarna, kajorna, vildsvinen, råttorna eller kanske vargarna invaderar Stora Staden här i Sverige, vart ska vi ta vägen då om vi bor där allihop, exbönder, exjägare och alla andra tillsammans i en enda storstadsklump? För vi vill kanske inte få fågelkrockade flygplan eller fågelbajs i skallen, bli påflugna, omkullsprungna, ha stadsparkens gräsmattor uppbökade eller vad som nu kan hända.

Om då ingen heller längre bor kvar på landsbygden, ni vet,  där naturen ska sköta sig själv, var ska vi flytta då? Även i Stora Staden måste de vilda djuren förstås få vara i fred.
Annars blir det inte riktigt konsekvent, eller hur…

Kanske norrmännen tar emot oss. De förvaltar sitt vilt, sin landsbygd och bryr sig om sina invånare där. Där finns det nog plats.

…att sakta lunka med på skogspromenaderna och att rulla sig i snön fast ömma, slitna leder säger ifrån.
…att skälla till argt på hundarna närmast matskålen för att visa att maten bara är din.
…att ibland förnimma ditt tidigare lite pipiga drevskall från förr.
…att sno smutstvätt och samla i hundkorgen.
…att kramas och äta leverpastej.
…att sova gott i rumsvärmen, drömma högljutt och få ligga i sängen ibland.
…att tillsammans minnas tidigare års fågeljakter, långsimmet, ofta många hundra meter, i vassen efter skadskjutna änder och skallet när du hittade dem, jaktglädjen.
…att vara glad, snäll och go fast det gör ont i leder och muskler.

Hamilton, vår fina käraste gamla jaktspringer, snart 14 år. Fortfarande finns det lite tid kvar.
Men inte mycket…

Hamilton - när livet lekte.
Jaktspringern Hamilton – när livet fortfarande lekte. Foto: Madeleine Lewander
 
En fortfarande lycklig jämthund . Foto: Madeleine Lewander

Senaste tidens skitlista:

  1.  Facebooksidan ”Ja till varg som” som högljutt, envist och aggressivt hävdar att inlägget på Facebook, där 17-åriga Emelie skriver om sin förtvivlan efter att ha förlorat sin jämthund Nettie till vargarna, är fejk. En vaken medlem på sidan som haft modet att ifrågasätta utspelet har skyndsamt blockerats, andra får snäsiga svar.  Det här höjer inte förtroendet för kramarsidan, inte ens i de egna korridorerna.
  2. Sveriges Radios Ekoredaktion som ”glömt bort”objektiviteten och låter journalister köra på med sin egen rovdjursvänliga agenda.
  3. Organisationer och jaktmotståndare som anser att alla hundar ska leva hela sina liv i koppel, vilket när det gäller vissa hundraser gränsar till att uppmana till djurplågeri.
  4. Facebook-profiler som kastar så mycket skit de över huvud taget kan till höger och vänster men inte vågar stå för sina åsikter utan gömmer sig bakom anonyma, påhittade signaturer.
  5. Artdatabanken som plötsligt försökte ändra 18 år gamla siffror angående antalet lodjur 1995 bara en vecka innan rovdjurspropositionen skulle upp i riksdagen.

 Av med hatten för:

  1. De jägare och även icke-jägare som oförtrutet fortsätter att försvara jakten i alla sociala medier. De har ett fantastiskt tålamod, håller god ton i alla lägen, hänvisar alltid till källor och fakta. Ni är fantastiska!
  2. Sune i min krets som ensam genomförde nästan 100 eftersök i vårt område förra året, oavsett väder, vind eller tid på dygnet. Och då är han bara en av eftersöksjägarna här.
  3. Jägaren Andreas Åström som i över ett dygn oförtrutet letade vidare efter sin borderterrier som fastnat i ett gryt. Hunden kom till rätta och mår bra. Ett bevis på den sanna kärleken till sin jaktkamrat.
  4. Jägarna i Bogesund som skänker viltkött till jul.
  5. Facebook-profilen, jaktkritikern, som vågade stå upp mot ”sina egna” när han, efter egna utforskningar, insåg att Emelie som var så ledsen efter att hennes hund tagits av varg, i allra högsta grad existerade. Fejkanklagelsen var bara ett fult grepp mot jägarna av FB-gruppen ”Ja till varg”.

 

Stella var trots att hon var så ung en starkt lysande stjärna på jämthundshimlen. Men tyvärr en stjärna som slocknade i ett stort svart hål.


Stella.

De senaste dagarna har varit fruktansvärda. Min 7 månader gamla jämthundstik dog i förrgår. En tänkt jaktkamrat ända fram till min pension dog i förtid. Det har nu gått nästan två dygn och tårarna sprutar fortfarande. Tänk att jag, en vuxen man, kan gråta i dagar för en liten hundvalp som jag bara fick två riktiga jaktdagar tillsammans med.
Stella var något utöver det vanliga. Jag har aldrig sett en valp som tog livet med sådan självklarhet. Hon var inte rädd för något, lät sig inte kuvas hur som helst. Vi slogs om ett ben en gång så att blodvite uppstod. Men humöret gick över när hon blev äldre, hon ville mest kramas här hemma. Den stora skogen var hennes hem. Vid fyra månaders ålder gick det inte att ha henne lös utan pejl. Hon drog en kilometer på sök efter något, hon visste nog fortfarande inte vad hon egentligen sökte. Men spännande var det och glatt kom hon tillbaka efter en halvtimme. Första gången hon var vid en sjö sprang hon rakt ut i vattnet efter en mås så att vattnet sprutade tills hon plötsligt upptäckte att det inte fanns någon botten. Men simma funkade lika bra, det fanns inte ens ett tecken på oro. Veckan efter hoppade hon från en halvmeter hög brygga rakt ut i sjön tillsammans med labben. Husse var imponerad, men hade helst sett att hon inte simmade alls eftersom sjöar och älvar kan vara dödsfällor speciellt när isarna lägger sig. När hon var sex månader gjorde jag ett mentaltest med färskt vildsvin på vajer. Några hundar var rädda, andra försiktiga och skällde nervöst på avstånd. Stella spetsade öronen när grisen kom farande och sprang utan minsta tvekan in på tre meter och öste på för full hals! Sen jobbade hon med grisen i 15 minuter tills jag kopplade henne.

Lördag och söndag i första älgjaktveckan blev hennes enda riktiga jaktdagar. På lördag sköt jag en kalv för henne. Det var egentligen dumt eftersom det var skenälgar. På söndag lät jag henne ansluta till min äldre jämtes ståndskall. Jag visste givetvis inte då att det skulle bli hennes första och sista ståndarbete.  Älgarna stod som älgar nästan aldrig gör, i en öppen gles tallskog. Jag kunde se allt som hände från första till sista stund. När hon i full fart sprang in på ståndet fanns inte minsta tvekan trots att jag inte vet om hon någonsin ens sett en levande älg. Hon sprang rakt förbi gammeltiken och öste på för full hals direkt på kon och kvigan. Först efter 45 minuter började hon fundera på var jag var. Hon tittade åt mitt håll och jag musade försiktigt på henne. Direkt sprang hon fram till mig och hälsade, satte sig bredvid mig och fick en Frolic. En klapp från mig, ett varsågod och så var det fullt ös igen tills jag 45 minuter senare sköt kvigan. En drömstart för husse och Stella, som också blev ett drömslut.

Stella var trots att hon var så ung en starkt lysande stjärna på jämthundshimlen. Men tyvärr en stjärna som slocknade i ett stort svart hål. Kanske är det de starkast lysande stjärnorna som just är på väg att sugas in i svarta hål?

Stella var en hund som såg fram emot att få fightas med älgar, vildsvin och björnar. Risken fanns givetvis att hon skulle komma att slitas i stycken av vargar. Nu blev det inte i sitt rätta element, skogen, hon dog. Det var istället sönderslitna vita blodkroppar som tog hennes liv. Stella dog i akut leukemi! Inte undra på att hon försökte hinna med allt som andra hundar behöver år för att göra.

I måndags, medan Stella kämpade för sitt liv, debatterade jag § 28 med Jan Bergstam, Rovdjursföreningen. Jag fick då en fråga av reportern som hade ställts i Nya Wermlandstidningen. Är det så att ni jägare släpper era hundar för att få tillfälle att skjuta varg? Just nu känns den frågan bara provocerande. Den visar på frågeställarens jaktfientliga inställning och totala brist på förståelse för vad jakt med hund betyder för många och vad en jakthund är. Jan Bergstam i sin tur svarade på en fråga från mig att lösningen varg-hund problematiken är att inte släppa sin hund.

Jan har fel. Stella var född till att jaga. Lika mycket som jag älskade den lilla gråa valpen. Lika mycket älskade hon att jaga. Precis som min äldre hund, Aika. Jämthunden är äkta en svensk ras som tagits fram för löshundsjakt på älg. En jämthunds liv ska inte bestå av promenader i koppel med bajspåse i handen på stadens asfalterade gator. En jämthund ska arbeta fritt tillsammans med sin husse i skogen. Att jaga älg utan hund är som att spela fotboll utan boll eller att spela golf utan klubbor. Löshundsjakten ska inte ifrågasättas och behöver inte ens försvaras med att hundarna faktiskt behövs för att förvalta klövviltstammarna. Löshundsjakten är ett kulturarv som har ett egenvärde och skall bevaras för sin egen skull. Löshundsjakten ger oss jägare och våra hundar mening i livet. Vi älskar det vi gör tillsammans. Därför blir också tragedin och saknaden över hundar som Stella så stor när de går bort.
Om tiotusentals hundägare vill fortsätta att leva ett liv med jakt och hundar är decimering av vargstammen ett lågt pris. Det är inte rimligt att vargkramare långt borta i städerna som ibland, med stöd av allemansrätten, kommer ut och tittar på vargspår och vargskit i vägkanterna på våra marker skall styra över hur vi ska leva våra liv.  Vi jägare älskar våra hundar och jakten med dem. Stellas efterföljare skall också få uppleva den glädje hon fick uppleva under sitt korta liv och framför allt få chansen att ge mig det Stella gav mig.

 

Värt att kämpa för.  Foto: Madeleine Lewander
Värt att kämpa för. Foto: Madeleine Lewander

Det är otäckt när man märker hur minnet av skogen, naturen, landsbygden och hela sättet att leva där, så snabbt rinner av en del människors sinnen.

Häromdagen blev det otroligt påtagligt, igen. Min Facebookvän Lennart skriver i en status:” Vargar gick in i såten. Fem hundförare gör nu allt för att få tag i sina hundar…”
Sedan följer ett par timmars tystnad. Vad händer? Har de fått tag i sina hundar? Någon har hört dem på radion och det verkar till slut som att alla hundar klarat sig. Den här gången.
Någon berättar att en jämte i närheten gick åt till vargarna igår. En annan berättar att hon tog in hästarna på kvällen eftersom någon sett att en flock på sex vargar uppehöll sig i närheten. Hon kunde höra dem ”skälla” från sin gård.
Sex vargar runt huset…

Jag undrar snart vem som klarar av att bo kvar på landsbygden. Allt fler flyttar därifrån. Livet funkar inte längre för många. Det man lever för går i kras. Samhällsservicen läggs ner, skolor, vård och jobben. De små samhällena kollapsar.

Det finns idag cirka 1 000 lanthandlare kvar i Sverige kan man läsa i en undersökning som Tillväxtverket gjort nyligen. Där svarade fyra av tio ”kanske” eller ”ej” på frågan om butiken kommer att finnas kvar om fem år.
Samtidigt som befolkningen bara i Stockholm, enbart via inflyttning, växte med nästan 10 000 personer 2012 enligt statistikomstockholm.se. (Flyttningsnettot är beräknat på skillnaden mellan antalet inflyttade och utflyttade.) Jag vill poängtera att nettot för antalet nyfödda/avlidna inte är med i beräkningen. Då hade nettoökningen blivit nästan 17 000 personer. Och det är på intet sätt något rekord.

Nu kämpar en hektisk skara långt ifrån de flesta berörda för att eliminera det som så många lever för – jakten med hunden.
Våra älghundraser, skulle de finnas kvar utan jakt?
Hur ska det gå för våra betande tamdjur? Ersättningen för stängsel räcker inte till på långa vägar.
Våra öppna landskap, vad händer med dem?
Det handlar inte om pengar. Ingen orkar med att ta hand om resterna av sin hund, sina får eller sina andra tamdjur hur många gånger som helst, oavsett ersättningsnivå.

Kommer vi alla att sugas in i flytta-till-stan-strömmen?

Det är otäckt när man märker hur minnet av skogen, naturen, landsbygden och hela sättet att leva där, så snabbt rinner av en del människors sinnen när de levt ett tag med asfalt, betong, bajspåsar och stängslade träd.
Plötsligt ska ursprunget ses ner på och bespottas, förkastas och till och med hatas. I en salig blandning av realityteve, naturfilm, Bamse och Bambi formas istället en romantisk, fullständigt orealistisk syn på naturen och livet där.
Är det för att rättfärdiga sig själva? Är det för att de själva inte längre får vara med där ute som de klandrar människor som faktiskt på riktigt befinner sig och lever sina liv i naturen?

Någonstans måste det vända. För jag tror på att vi människor vill leva i, med och bruka naturen.  Vi är ju för fasen en del av den.
Det är precis det allt fler glömmer.

 

 

Alliansens och Socialdemokraternas senaste pajkastning om rovdjursproppen spär bara på politikerföraktet och ökar känslan av att allt bara är tomma ord!

Maltaforsens Chiva 7 månader
Maltaforsens Chiva 7 månader

Sliten efter en veckas älgjakt är jag tillbaka på kontoret. Båda mina hundar överlevde första älgjaktsveckan och jag sköt en kviga efter en och en halv timmes fast stånd för min 7 månaders jämthundstik. Men den glädje man tidigare kände över hundar som söker ut och som har ett bra förföljande har förbytts i oro för vargattacker. Även under fast stånd tänker man mest på hur man skall agera om vargar attackerar just då. Ger de sig på älgarna först eller hunden? Andra har inte haft samma tur, de har fått sina hundar dödade eller skadade av varg. Allt fler hundförare är på väg att ge upp, de finner inte längre glädje i jakten. Själv har jag inte en tanke på att ge upp, löshundjakt är det som gör älgjakten rolig. Att sitta på pass eller att hänga efter en hund i lina är inget alternativ. Löshundsjakten har ett egenberättigande. Det är inte den som skall ifrågasättas, det är antalet vargar!

Samtidigt som vi jägare jagar med hjärtat i halsgropen för att skjuta de älgar vi vill och dessutom förväntas skjuta, går Rovdjursföreningens egen Bagdad Bob ut i media och misstänkliggör oss som vill försvara våra hundar eller tamdjur. Rovdjursföreningens propagandaminister, Jan Bergstam, hävdar att förändringen som innebär att det är länsstyrelsens besiktningsmän som först skall kontaktas istället för polisen vid § 28 skjutningar har lett till ”missbruk” av paragrafen. Att den enkla och självklara förklaringen till att fler vargar skjutits med stöd av § 28 är att antalet vargar ökat dramatiskt och att de sprider sig till nya områden bortser Bagdad Bob och Rovdjursföreningen helt ifrån. Inte heller redovisar de att i nästan alla de fall där vargar skjutits med stöd av § 28 har hunden eller tamdjur dessutom bevisligens skadats av vargen/vargarna.

Förändringen av § 28 initierades faktiskt av miljöåklagare Christer Jarlås. Nu påstår han att han ångrat sig! Inte heller han verkar begripa att dubbelt så många vargar betyder dubbelt så många angrepp och allt fler skjutna § 28 vargar.

Självklart är förändringen av § 28 bra. Nu kan man skjuta en varg som angriper tamdjur utan att bli av med vapnet på plats. Det har tagit upp till ett halvår att få tillbaka vapnet, trots att själva ärendet avskrivits nästan direkt. Dessutom är det väl bra att just skadegörande vargar skjuts när 100 vargar behöver skjutas enbart för att åtminstone stoppa tillväxten i stammen.

Rovdjursföreningen blir allt mer en liten sluten sekt för extremister. Jag har själv slutat läsa på deras facebooksida, jag mår fysiskt illa av att läsa det som skrivs där. Där florerar ett hat mot drabbade jägare, samer och tamdjursägare av sällan skådat format. Empati är ett främmande begrepp för dem.
Rovdjursföreningen, Nordulv, Wolf association m fl. är extrema organisationer som i alla lägen ser människor som förövare medan vargar alltid är oskyldiga. De inser det inte själva, men deras utspel och lyckade försök att stoppa skyddsjakter som den i Skåne och på Junsele tiken håller på att vända opinionen mot varg snabbare än vargen själv hade lyckats med. Det håller på att byggas upp ett otroligt varghat i vargbygderna. Det i sin tur förstärks av att ingen jag träffar längre verkar tro att våra myndigheter och politiker på demokratisk väg skall lyckas få ordning på svensk vargförvaltning. Alliansens och Socialdemokraternas senaste pajkastning om rovdjursproppen spär bara på politikerföraktet och ökar känslan av att allt bara är tomma ord! Alliansen och Sossarna tycker egentligen samma sak, men chansen att få några extra röster i nästa års val är viktigare än att lösa våra problem! Fortsätter ni på det här sättet förtjänar ni inga jägarröster! Rovdjursfrågan måste få en långsiktig bred politisk majoritet, det är vad ni har lovat!

Medan jag skriver det här inlägget får jag meddelande om att ytterligare en jämthund dödats av varg. Politiker gör något, tillsammans!!!

Äntligen sätter regeringen ner foten och bestämmer att alla stora rovdjurs i Sverige har en gynnsam bevarandestatus!


Nicko Foto:Lst Värmland

Det är en framgång för oss på SJF och äntligen tas vi som drabbas på allvar. Senast i morse blev kollega Olofs jämthund angripen av två vargar. Tack och lov hände det direkt efter släpp och i närheten så att han hann fram i tid innan de slitit Nicko i stycken. Trots att Olof både skrek och sköt i luften fortsatte angreppet. Inte ens skott direkt mot vargen som bet i Nicko hindrade den från att fortsätta. Det kostade vargen livet!

Rovdjurspropositionen är en framgång för vårt sätt att arbeta. Vi har ibland kritiserats för att vi valt att argumentera för färre vargar genom en vetenskaplig och juridisk tolkning av vad EU:s direktiv egentligen kräver. Arbetet har burit frukt. Nu är det förhoppningsvis en gång för alla klarlagt att gynnsam bevarandestatus inte är ett strikt vetenskapligt begrepp som naturvetare har ensamrätt att bestämma, det framgår både av proppen och av Vargkommitténs betänkande. Det är ett begrepp som bygger på vetenskap, men den ”högre ambitionen än att enbart förhindra utdöende” som direktivet kräver är inte vetenskap. Det är ett politiskt ställningstagande.
Nu hoppas jag att det blir en bred majoritet i riksdagen för rovdjurspropositionen. Regeringens förslag ligger mycket nära det som Socialdemokraterna drivit. Om jag förstått saken rätt gäller det även Sverigedemokraterna. Min uppmaning till de sex partierna är att släppa partitaktik och istället ägna er åt det ni är satta att värna, nämligen oss väljare! Utan en bred uppslutning i riksdagen för regeringens proposition kommer rovdjurspolitiken att fortsätta att vara en evig följetång och våra tamdjur och vår livskvalité fortsätter att hotas.

Bevarandesidan som hyllat vargkommitténs arbete och viljan till samförstånd rasar nu, trots att betänkandet är tydlig med att jakt följer på beslut om gybs. Som vanligt är det väl framför allt Jägareförbundet som står fast vid det som överenskommits. Vi har hållit i grunden samma linje i närmare 20 år som respekterar både internationella åtagnaden, den vetenskapliga grunden men framför allt inkluderar människor som drabbas.
Nu skall det bli spännande att se EU kommissionens eventuella reaktion, de har ju själva börjat prata om ”human dimensions” i rovdjursförvaltnngen, och hur övriga politiska partier agerar. Men framför allt skall det bli intressant att se om våra myndigheter klarar att gå från rent bevarande till förvaltning. Enbart trycksvärta dödar inga vargar!

Idag ska vi prata om hundar i koppel. De flesta jaktmotståndare vill att alla jakthundar ska gå i koppel. Alltid. Det betyder i konsekvensens namn att varenda jycke ska gå i koppel. Alltid. Koppelpromenader. Alltid. Koppel, koppel och åter koppel.

Hur mår en hund av det? Att aldrig få springa?

 


Hur mår en hund som alltid måste gå i koppel? Foto: Rikard Lewander

 

Det finns förstås ett gäng hundraser som är avlade så att de inte längre har förmågan att springa. Fast å andra sidan behöver ju ingen hund kunna springa om den bara ska gå i koppel. Är det dit vi vill?

Det som först slår mig är hur bakåtvänd syn många människor har på just hundar. Vi försöker bestämma, många gånger helt godtyckligt, hur hundar ska vara för att de ska passa in i vår, eller någon annans, tillvaro. Även om det är en skittillvaro. Hur de mår är sekundärt.

Vi vet att hundarna följer vårt levnadsmönster. Så här skriver exempelvis Agria i en artikel om hundfetma: ”Övervikt hos både människor och hundar börjar bli ett allt större samhällsproblem. Onyttig snabbmat är för många dagens enda mål och tiden för motion och friluftsliv blir allt mindre på grund av stressade arbetssituationer.”

Så lever inte jakthundar. Det finns också många andra aktiva hundar som inte jagar.
Men det är inte i kopplet de är aktiva, det kan jag garantera.

Aktiviteterna med koppeltvång kan å andra sidan bli spännande. Tänk att köra agility i koppel, jag tror själv att jag skulle fastna någonstans bland slalompinnarna eller i tunneln. Möjligen på klätterhindret.

Det vore förstås också en utmaning att vattenapportera änder i koppel efter labben. Speciellt i vattendrag med strömmande vatten där anden snabbt flyter iväg. Eller i tät vass.

Taxen som driver rådjur. Undrar vad den tycker om att ha husse eller matte flåsande i bakhasorna. Speciellt i sly och granplanteringar.

Att med kopplet i handen hinna med hunden för att apportera en skadskjuten kanin innan den går i gryt hade kanske varit en stimulerande uppgift att lösa. Jag kan se framför mig min gode vän Anders i Skåne springa i full karriär efter en av sina vältränade jaktlabradorer i just den situationen.

Grythundsägarna tror jag hade fått rejäla problem under grytjakten. Hur ”spränger” man en räv ur gryt om hundföraren har fastnat redan i början av grytgången?

Det vore utan tvivel härligt att se förarna av de stående fågelhundarna reviera vackert bakom sin hund ute på fälten eller uppe i fjällen. Frågan är vart man gör av bössan, det blir svårt att jaga själv… Och när hunden från full fart snabbt fattar stånd, finns det risk att föraren fortsätter springa av bara farten då och själv reser fåglarna?

Nä, det går ju inte. De flesta av våra jakthundsraser hade varit körda med ett totalt koppeltvång.

Jägarna som grupp tillhör i och för sig de allra mest frekventa friluftsmänniskorna men vad ska vi göra med våra jakthundraser om de inte längre kan jaga? Det är ganska självklart. De försvinner. Eller blir någonting annat när andra, som vill styra aveln i en annan riktning, tar över.

Vi får då sluta att avla hundar utifrån en fantastisk ursprunglig jaktegenskap, samklangen psykisk och fysisk prestation, att kroppen ska hålla för att springa, simma eller över huvud taget ta sig fram i terrängen ett helt hundliv. Och dessutom fungera socialt hemma i familjen med allt och alla, barn och andra hundar.
Precis det som borde vara grundelementen och det allra bästa för varje hund.

Ändå sitter det en bunt jaktarga människor, som dessutom anser sig värna djuren, och driver på situationen genom att ge all sin kraft åt att driva tusentals jakthundar rakt in i ett liv som stillsamt gående, möjligen ibland joggande, promenadlimpor.

Jämthund, stövare, drever, vorsteh, ja alla våra fina jakthundsraser. Vad blir det av dem?

Men det ser inte jaktmotståndarna. De ser något annat som de tror gynnas, nämligen… ja det vete f-n.

Dagens jakthundar har det bra! Foto: Rikard Lewander

Jag har på senare tid fått ett gäng synpunkter som visar att det, ute bland del av befolkningen, finns en hel del jättekonstiga myter om oss jägare. Till största delen beror det helt klart på vilken bild viss media ger av oss.

Därför tänkte jag göra en liten personlig mytdödning. Jag går in på delar där jag som jägare anklagas för saker som jag inte alls känner igen mig i. Tyvärr existerar tråkiga undantag men generellt tror jag att de flesta jägare känner ungefär som jag.
Det här är ett pyttelitet axplock.

Dagens jägare är rädda om sina hundar. Foto: Madeleine LewanderDagens jägare är rädda om sina hundar. Foto: Madeleine Lewander 

 

1. Förbannade jägarlobby…
-Vilka är jägarlobbyn? Jag vet inte. På Jägareförbundet försöker vi att samla fakta. Bara saklig fakta. Det är det vi kommer längst med, tror vi. Inga krokodiltårar i media, vi strör inga falska anklagelser omkring oss som en del andra gör med centrifugalkraft.

2. Jägare dödar sina hundar så fort de inte duger längre.
– Och här sitter jag med mina tolvåringar som kräver extra omvårdnad. Tandborstning, öronfixning, veterinärbesök extra ofta. Hundar i soffan, hundar i sängen. Pensionärer som fortfarande hänger med på jakt för att de älskar det, inte för att de är effektiva jakthundar, men som under sina liv gjort sig förtjänta av det.

3. Jägare hatar vargar.
– Det gör vi inte alls. Däremot drabbas vi, som alla hundägare, av en förkrossande sorg om våra hundar blir vargdödade. Och jag har full förståelse för lantbrukare som får sina djur rovdjursdödade. Det är inte alltid så enkelt att lösa som att ”bara att sätta upp stängsel”.

4.  Det är farligt för allmänheten att vistas i skogen under jakt.
– Det är i det närmaste HELT RISKFRITT för allmänheten att vistas i skogen under jakt. Enligt en studie som doktoranden  Mensura Junuzovic vid Lunds universitet gjort vådasköts sex ickejaganade människor under tiden 1983 – 2008. Det är 26 år.
Jägarna själva har under den tiden råkat något mer illa ut, 42 har vådaskjutits, antingen sig själva genom att exempelvis tappat vapnet, vapenfel eller av misstag av en annan jägare.

Tittar man närmare i statistik från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) ser man att ungefär 90 personer om året dör till följd av  mord, dråp eller vållande till annans död genom misshandel, 20 procent av dessa på grund av skjutvapen. Det är 18 personer per år. På 26 år sköts alltså cirka 468 personer.
Om vi plockar bort 48 personer (vådaskott från jägare) från den sammanlagda siffran 468 betyder det att  vi har 420 dödsskjutningar kvar, där jägarna inte varit inblandade.
Drygt 16 personer per år skjuts alltså av ickejägare… jämfört med 0,2 personer (ickejagande allmänhet) som vådaskjuts av jägare.

Ändå fortsätter myten att det är farligt att gå i skogen under jakt. Fast det uppenbarligen är bland det säkraste du kan göra.
Man kan förstås förankra sig hemma i soffan och beställa färdiga matkassar via nätet istället för att ge sig ut i skogen. Då är kanske risken något mindre att bli skjuten än om man ger sig ut i skogen. Istället tilltar hälsoförfallet och då är det ingen risk, det är ett faktum.

Så ge er ut i skogen! Det finns plats för alla! Vi jägare är mest som alla andra, vi representerar alla kategorier av människor, vad än media vill ge oss för konstiga stämplar.
De flesta har ju reflexer när de går i mörkret. Ta på dig en signalfärgad väst så syns du också toppenbra i skogen!
Och om du har möjlighet, käka nyttigt viltkött från fria djur som inte har lidit.

 Dagens jakthundar har det bra! Foto: Rikard Lewander
Dagens jakthundar har det bra. Foto: Rikard Lewander
 

Det har varit självklart i nästan hela mitt liv utom när jag var riktigt liten. I min värld idag finns det alltid med, alla dagar och alla nätter, som en självklarhet.

Sexåriga dottern har en bit kvar. Hon lär sig just nu acceptera detta livsviktiga, det här ordet som så mycket handlar om. Det lär hon sig på dagis och i skolan, hemma och inte minst när hon är med oss och jagar.

Respekt.

Allt handlar om respekt. Foto: Madeleine Lewander
Allt handlar om respekt. Foto: Madeleine Lewander

På dagis och i skolan handlar det om att vara snäll mot sin kompis. Att acceptera att man kan vara olika, tycka olika. Att känna empati när någon slår sig. Hjälpa varandra.

Det är egentligen samma sak hemma. Vi lär oss respektera varandra, lyssna, känna in hur den andra tänker, ödmjukhet. Och där ingår förstås också hundarna. Man måste vara snäll mot dem, leka försiktigt. Hundarna är snälla men ska respekteras. Det är inte okej att dra hunden i ett öra så att det gör ont.

Barn i skogen har en nästan förvånansvärd naturlig inställning till allt som finns och händer där. Ingenting är konstigt eller äckligt. Att peta på en skogssnigel och bli alldeles kladdig är bara fascinerande. Spindlar, daggmaskar och gråsuggor likaså. Allt som händer där är fantastiskt. Vad vi lär barnet är att ta det försiktigt. Respekt.

Hela jakten andas respekt. Det är ett sätt att leva som känns rätt ursprungligt. När vi skjuter ett vilt djur ansvarar vi för dess omständigheter före och efter skottet. Ett skott dödar direkt. Ingen stress hos djuret. Det är inte hopklämt i en transport någonstans i världen.

Och en drivande hund påverkar inte speciellt, djuret har långt försprång och oftast total koll på var hunden befinner sig. Ofta går det rätt långsamt. Djuret har uppmärksamheten bakåt och är heller inte medveten om när skottet kommer.

När det gäller sexåriga dottern så lär hon sig också att behandla viltet efter skottet med respekt. Själva jakten är bara fascinerande, ibland långtråkig. Idag är hon försiktig med exempelvis en fälld fågel eller rådjur, det har hon lärt sig. Det är ingen sak, det är ett djur som har levt sitt liv och dött. Respekt.

Vår svenska jakt är också uppbyggd med en lagstiftning som grundar sig på respekt för det vilda. Vi har jakttider, krav på eftersökshund och så vidare.

 Och så här fungerar vi jägare. Vi är glada och tacksamma för alla upplevelser med jakten, natur och djur. Vi älskar våra hundar och vårt nyttiga viltkött. Vi känner respekt.

Det finns de som aldrig tagit ordet  i sin mun. Men det finns också de som missbrukar det. Som inte förstått att respekt handlar om oss allihop, människor tillsammans med djur.  De tror att ordet är enkelriktat, att det bara handlar om vilda djur, ja, egentligen bara ett enda. ”Åt helvete med alla andra”.

Underligt och konstigt är det. De är inte barn men de måste ju ha varit. Något hände på vägen.

Det har hänt rätt ofta senaste tiden. Djurskyddet rycker ut på barrikaderna och tänker till, men de har inte tänkt hela vägen. Bara senaste veckan har man ifrågasatt löshundsjakten, grytanlagsproven med grävling och hägntesterna på t ex vildsvin. Alla tre företeelser som är till för att minska lidande och faktiskt också gör det. Men, då måste man lyfta blicken och faktiskt se helheten…

Vi börjar med löshundsjakten. Djurskyddet Sverige och Rovdjursföreningen vill konsekvensutreda och ifrågasätter denna jaktform ordentligt. Dessa organisationer om några borde känna till Djurskyddslagens §4: ”Djur skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt”. Jakt är det naturligaste av allt för en hund. Vilket inte minst bevisas av att jakthundar lever längst, är friskast och besöker veterinären minst. Dessa jakthundar förkortar också årligen lidandet för 45 000 påkörda vilda djur i landet. Istället fokuserar de på några påstått dödade höns och hörsägner om hetsat vilt… Hade de varit intresserade av djurskydd kanske man skulle fokuserat på hur rovdjuren hanterar sina byten, hur stressade några tiotusentals får blir av rovdjur i sin närhet eller hur bra en hund mår i stadsmiljö?

Det andra jag retat mig på är Eva Erikssons djurskyddsutredning som presenterades för ett par veckor sedan. Utredningen tittar endast på tamdjur och det är nog där vi finner problemet med hennes förslag. Jag kan förstå att hon då skaffar sig skygglappar och tittar enbart på grävlingen i provgrytet eller vildsvinen i testhägnet. Det man måste göra är dock att lyfta blicken. Vad är dessa test till för? Jo, att under strikt kontrollerade former gallra bort olämpliga hundar så att de aldrig kommer ut i skogen och beter sig olämpligt mot vilda djur. Grytanlagsproven och hägntesten är faktiskt till för att garantera djurskydd och djurvälfärd, för även de vilda djuren. Här har någon faktiskt tagit ansvar och garanterar en schysst och seriös verksamhet som är helt öppen för insyn och då tittar man på en liten del och förfäras…

Tittar vi på jägarnas jakthundsanvändning och specialhundklubbarnas jaktprovsverksamhet så har den i sekler bedrivits med djurskyddet för ögonen. Därför har vi också en jakthundstradition som verkligen är så djurvänlig den kan bli utan att upphöra helt. Visst, det kanske går åt en höna någon gång och vildsvinen i testhägnet kanske tycker en utskällning är en smula långrandig emellanåt, men sätter vi detta i relation till det lidande dessa verksamheter faktiskt spar och förkortar borde Djurskyddet stå på barrikaden och värna vår svenska jakthundsanvändning. Faktiskt.

De senaste dagarnas ifrågasättande av löshundsjakten har självfallet retat upp en redan frustrerad jägarkår, då löshundsjakten spelar en central roll i den traditionella svenska jakten. Många känner nog en rädsla att förvaltningen av vår biologiska mångfald allvarligt hotar vårt jaktutövande. Även om somliga försöker driva den linjen, så är det dock faktiskt inte nödvändigtvis sant… alls! Förvaltning av biologisk mångfald handlar långt ifrån bara om att bevara mångfald, utan även om att hållbart bruka den. Inom de delar av konventionen om biologisk mångfald(CBD) som styr detta läggs fokus såväl på att involvera lokalsamhället, som på traditionell kunskap och metoder. Kortversionen: traditionell kunskap och traditionella metoder för att hållbart bruka den biologiska mångfalden skall bevaras samtidigt som själva mångfalden bevaras. Den svenska löshundsjakten är ett gott exempel på en sedvänja som hållbart brukar biologisk mångfald och ska därmed bevaras enligt konventionen om biologisk mångfald!

Det finns ingen som helst tvekan om att jakt är en av verksamheter som avses inom dessa delar av CBD. Det är också anledningen till att jag sitter som Jägareförbundets representant i programrådet för NAPTEK, ett program som hanterar traditionell kunskap och biologisk mångfald. Konventionen om biologisk mångfald ger alltså direkt stöd för vår traditionella svenska jakt och sätter fokus på kopplingen till lokalsamhället. Jag gissar att detta kan kännas överraskande för många, även på den sidan som trycker på betydelsen av CBD oftare än vad jägarkåren kanske gör…

Just nu är vi antingen utsatta för en medveten provokation, eller ett okunnigt påhopp. Jag tror kalla huvuden hanterar bäggedera bättre än heta känslor gör, och vi bör inte ha några som helst problem att sakligt försvara vår älskade löshundsjakt.

Fotnot: NAPTEK drivs av Centrum för biologisk mångfald, men programmet håller nu på att avslutas. Det är artikel 8j i CBD som reglerar bevarande av traditionell kunskap och sedvänjor. Artikeln lyder:

8j) med förbehåll för dess nationella lagstiftning respektera, bevara och bibehålla kunskaper, innovationer och sedvänjor hos ursprungliga och lokala samhällen med traditionella livssätt som är relevanta för bevarandet och det hållbara nyttjandet av biologisk mångfald, och främja en bredare tillämpning av dessa, med godkännande och deltagande av innehavarna av sådana kunskaper, innovationer och sedvänjor, samt främja rättvis fördelning av nyttan som uppkommer vid utnyttjandet av sådana kunskaper, innovationer och sedvänjor.

 

 Aika och jag på vargfri ö       Foto: Gunnar Glöersen

Varje måndag ser vi samma rubriker. Jakthundar har blivit vargdödade under helgen. Den gångna helgen dödades minst tre, två i Värmland och en i Gävelborgs län.

Jag skulle själv ha släppt min jämthund Aika, torsdag och fredag i förra veckan. Det första som mötte oss när vi skall släppa våra hundar var en nattgammal vargskit! Aika fick därför sitta i bilen hela torsdagen och halva fredagen. Några hundförare som vägrar ge upp sitt livs intresse och släppte ändå i de såtar vi trodde det var minst risk för varg. I övriga såtar gick hundförarna i gles drevkedja i hopp om att driva fram älgar. Eftersom det var gott om älg blev även några skjutna, men alltför få.

I en såt hade jag min labrador Saga med. Hon söker inte ut många meter, men spårar bra. Rätt som det var försvann hon iväg 200 meter, vilket hon nästan aldrig gör. Det följdes av en gnällande klagande läte i den riktning hon försvann. Första tanken var, VARG! Med hjärtat i halsgropen sprang jag skrikande mot ljudet och möttes efter 10 sekunder av en glad labrador! Ljudet kom från en annan hundförare som hade en tuta som gått sönder och nu gav ifrån sig ett klagande ljud. Men samma känsla som jag fick just de där sekunderna, samma känsla har majoriteten av hundförarna i vargrevir varje gång hunden ger ifrån sig ett konstigt ljud eller om de plötsligt tystnar på ett stånd eller på drev. Det är inte roligt längre när man ständigt tvingas gå med en klump i magen. Tyvärr är det dessutom alltför många klumpar i magen som övergår i tårar, när misstanken blir bekräftad.

I det område vi jagade återstår flera kalvar att skjuta, vuxenkvoten däremot är fylld. När skogen är full av bilar och passkyttar är nog risken för vargangrepp mindre. Hur många passkyttar ställer upp för att jaga kalv, helg efter helg? Inte många.  Kvar står ensamma hundförare som förväntas skjuta de återstående kalvarna, samtidigt som riskerna ökar med ensamjakten. Det enda hoppet och enda som kan få mig att släppa i vargreviren är nysnö som kan ge viss vägledning om det finns varg i området eller inte. Men det får inte bli för mycket snö, för det ökar risken för hundarna att bli dödade av älgen istället.

Det är tydligt att såväl politiker som myndighetspersoner i stort skiter i mitt och andras livsintresse, jakt med hund. Annars skulle väl någon göra något eller åtminstone utrycka lite förståelse för det som nu sker, men inte! Visserligen nämnde landsbygdsministern jakten med lös hund i höstas, när han tillsammans med miljöministern aviserade den nya skyddsjakten som skall ta hänsyn till olägenheter, men efter det har inget hänt. Det enda som händer är att allt fler jakthundar dödas och slits i stycken och antalet vargar ökar.

Betraktarsidan har lyckats väl med sitt onda uppsåt, att framställa vargfrågan som en fråga om en liten klick jägare mot resten av samhället. Det lyckas av två skäl. Vi jägare som brinner för jakten går alltid i svaromål, det förstärker deras förljugna bild. Men framför allt är representanterna för skogsbruk och markägarna alldeles för passiva. Vissa okunniga skogsbruksföreträdare trodde nog, vissa kanske t o m fortfarande tror, att vargarna skulle bli lösningen på skogskador av älg. Glöm det, det är precis tvärt om! Jag och många med mig skiter i de där sista älgarna som borde skjutas för att stammen inte skall fortsätta att öka om riskerna är för stora. Jag vill inte se Aika söndersliten och uppäten av vargar efter en jakt. Hon skall ligga i soffan med mig efter att vi har jagat! Vi älskar båda att jaga, men inte till vilket pris som helst!

Lite körigt nu. Är numera tillförordnad ”Maskchef” på förbundet och ingen har väl vid det här laget undgått att märka att den fruktade Rävens dvärgbandmask nu dykt upp i en skjuten räv utanför Uddevalla. Förvirringen är total därute och precis som vid Fågelinfluensan för några år sedan blir många rädda, för sin egen och sina hundars del, medan andra ser en möjlighet att sälja ett lösnummer eller två med hjälp av ”Dödsmasken”.

Det var dock inte primärt dvärgbandmasken det här skulle handla om, snarare hur Sverige litar tungt på jägarna och Jägareförbundet och tar oss lite för givna. Jag har skrivit om detta tidigare men det är högaktuellt i dessa dagar då jägarna gör två jätteinsatser för vårt samhälle som ingen annan kan göra men heller ingen tackar oss särskilt för.

I helgen var tusentals jägare ute och inventerade rovdjur. Helt plötsligt får vi någorlunda trovärdiga siffror på främst antalet lodjur. Vi hittar långtifrån alla lodjur med en sådan här inventering men tillräckligt många för att kunna konstatera att vi ligger över minimimålen i de flesta länen i mellansverige. Helt ogörligt utan jägarna.

Vid lunchtid igår diskuterade jag insamling av rävar med SVA. Imorse hade vi en landsomfattande organisation på fötter som väntar på kartonger att börja samla rävar till SVA i. Myndigheter, Länsveterinärer, media och många andra tror inte detta är sant. På mindre än ett dygn har vi folk i varje kommun i detta land som kan tala om vad som gäller och hur man går till väga för att samla in material till SVA. Målsättningen är idag att samla minst 10 rävar / kommun i Skåne, Blekinge, Halland och Västra Götaland. I resten av landet siktar vi på minst 4 rävar / kommun. Jag tror vi fixar det lätt. Jägarna vill hjälpa till och vi har som sagt kunnigt och trovärdigt folk i snart sagt varenda by där ute. Vilken tillgång för samhället! Bara de förstod att använda den och uppskatta den… All heder dock till SVA som under hård press bett om hjälp och styrt såväl information som material till oss.

I kölvattnet av vargdebatten är vi kanske en smula trötta och rädda för media. Var inte det. Det är nu vi alla ska visa samhället att utan jägarna och det landsomfattande och samornande Jägareförbundet så blir det inte lika enkelt eller ens möjligt att inventera rovdjur eller samla rävar från alla hörn av landet. Utan jägarna stannar kanske inte Sverige men vi blir ett bra mycket mer ovetande och osäkert land, det förtjänar att nämnas och kanske också uppskattas?

Julstämningen infann sig tidigt i år och klimatmötet i Cancun känns för många inte sådär högaktuellt och livsavgörande längre, även om jag förstår att klimat och väder är invecklade saker…

För oss jägare är det givetvis snön som ställer till det. Med fjolårets vinter färskt i minnet börjar man ivrigt diskutera hundförbud och begränsningar i jakten. Jag har själv pratat med flera Länsstyrelser de senaste dagarna och flera av dem förbereder hundförbud om inget drastiskt inträffar på snöfronten. Det finns dock några intressanta och tänkvärda vinklar på det här med hundförbud.

För det första införs det regelmässigt aldrig norr om Dalälven, fast man regelmässigt har mer snö där uppe, varför då? Är jägarna mer ansvarsfulla i norr? Kanske… Det är dock intressant att man även i jägarleden och bland våra kretsar och Länsföreningar nu börjar höra ropen på hundförbud. Klarar vi inte friheten under ansvar som vi så ivrigt förespråkar i alla möjliga sammanhang? Min fasta övertygelse är att vi inte behöver några hundförbud, hur mycket snö vi än har. Jägarna själva är de som är bäst skickade att avgöra när man kan släppa sin hund. Alla hundar är individer och i stora län, som nu i t ex Västra Götaland, har vi allt ifrån en meter snö till nästan barmark. Ett hundförbud blir då kusligt trubbigt. En hund kan vara olämplig att släppa när vi har en decimeter snö medan en hund av samma ras kan vara lämplig så länge den kan ta sig fram.

Som argument i denna diskussion brukar då ofta ”grannen” användas. Han släpper minsann hund oavsett snödjup. Hjälper ett hundförbud mot de värsta rötäggen? Knappast… Jägarna är den grupp i samhället som ivrigast värnar det vilda, vilket inte minst märks på det flitiga intresset för utfodring just nu. Rötägg finns alltid men varför införa trubbiga hundförbud, som de antagligen skiter i, när den absoluta majoriteten för länge sedan anpassat eller ställt in sin hundjakt?

Dessutom är det visserligen mycket snö nu men den är på de flesta håll lös och det vilda har inga problem med att ta sig ned till blåbärsris och andra godsaker. Fryser det till blir det en annan femma men då släpper vi inte våra hundar eftersom det blir för skarpt för tassarna.

Ett annat problem är hur dessa hundförbud utformas. Idag är samordningen mellan Länsstyrelserna inte alltid den bästa och när jag sneglar på förra vinterns hundförbud hittar jag inte två identiska. Alla län hade sina egna regler om vilka arter som omfattades och vilka hundtyper det gällde. Här riskerar vi samma förvirring som vid t ex rovdjursjakten där varje län med sina regler skapar ett snudd på ointagligt informationsberg som gör lagbrytare av hederliga människor som vill göra rätt. Jag jagar själv mot länsgränser på några ställen och gudarna ska veta att det inte alltid är lätt att hålla tungan rätt i mun eller hundarna på rätt sida länsgränsen…

Näe, ta det lugnt med hundförbuden och lita på jägarnas omdömme och vilja att värna det vilda. Och jägare där ute, visa att vi är mogna för frihet under ansvar även söder om Dalälven och släpp inte era hundar där det finns minsta risk för komplikationer. Tänk också på kylan, stövarklubben har en köldgräns på – 15 grader för jaktprov, den är inte satt av en slump. Stugvärmen kan vara att föredra även för en hund trots att spårsnön lockar.