Sitter och förundras över jägarnas oförmåga att glädjas, fira och ära de som äras bör. Det kom i förra veckan en historisk rovdjurspropp som borde gett varenda svensk jägare mer eller mindre glädjefnatt. De reaktioner jag själv fått är dock mestadels ”det är för bra för att vara sant”, ”valfläsk” och ”jag tror det när jag sett det”.
Visst finns det detaljer i proppen som är en smula märkliga och kanske också delar som vi inte riktigt förstått vad de innebär men i det stora hela är detta bättre än vad någon med den minsta insikt i frågan vågat hoppas på i modern tid. Att den sedan kommer i valtider och att det som föreslås endast är det som man gick ut med i valmanifasten till förra valet är väl oväsentligt? Skit i varför politikerna gör som de gör, se bara till att de gör rätt saker. Och det är precis vad vi nu gjort! Att en så liten grupp som jägarna varit med och styrt denna infekterade fråga åt rätt håll borde ge såväl rakare ryggar hos jägarkåren som vilda firarscener i varenda fontän värd namnet i detta land. När jag åker runt i landet på ”rovdjursmöten” får man ofta ställa in extra stolar och jag är aldrig hemma före 12 på natten då alla måste få vädra sitt missnöje. Men nu när det äntligen gick som det skulle och allt slit med protestlistor, manifestationer och insändarskrivande gett resultat går luften på något sätt ur.
Vi gnäller istället och letar febrilt efter nästa fråga att förfäras över. Eller är det så att jag bara är ännu en gnällig jägare som gnäller över att jägare är gnälliga?
