Som man sår…

Våren är på väg att övergå i sommar, och de av oss som har lyckan att ha tillgång till jakt på vårbock och vildsvin har nog i många fall fyllt på frysen litet inför sommarens grillkvällar. Fortfarande finns det dock tid att utföra en mängd olika viltvårdsåtgärder, för att hjälpa viltet under den kommande hösten och vintern. Själv skall jag se till att jobba med mina viltåkrar i helgen.

Viltåkrar kan anläggas långt in i juni, och grödor som foderoljerättika ska faktiskt inte sås förrän sent i juli om den skall vara smaklig under senhösten! Missa inte chansen att så grödor för att gynna viltet; har man ingen riktig åker att nyttja kan man så klöver i uppkörda skotarspår, vildsvinsbök osv. Tänk på att små ytor i skogsmark kan ha ett stort värde för viltet. Vi sår nu för att kunna skörda i höst!

I min värd finns det hanvargar, vargtikar och vargvalpar. Pappor, mammor och barn är vi människor. Att använda samma benämning för djur som för människor är inte rätt. Det speglar en märklig värderingsförskjutning i språket som påminner om djurrättsrörelsen synsätt att djur har samma värde som människor.

De senaste dagarna har både miljöministern och vargforskare i offentliga sammanhang använt pappor och barn istället för hanar och valpar i fråga om vargar. Jag tycker att det är olyckligt att en företrädare för regeringen och en vagforskare inte är noggrannare med språkbruket. Just sådana glidningar i språket förstärker bilden av att vargar är något förmer, en art utöver det vanliga. En bagatell tycker säkert flera, men jag reagerade själv och har fått flera kommentarer från medlemmar om just detta. Det riskerar också att förstärka människors negativa syn på svensk rovdjurspolitik.

På bilden här under finns en pappa och en valp, inte en hane och ett barn!

Kontroll av varglya

Framförhållning

Ja, nu skulle jag kunna skriva något klurigt om skytte här, men det är faktiskt inte det saken gäller! Nu är det istället frågan om att planera verksamhet själv eller ta de bollar som kastas upp. Vilket som är bäst? Jag gissar att det måste till en kombination av långsiktig planering av verksamheten och sedan tillräckligt med manöverutrymme eller förmåga att omprioritera för att kunan hantera lite mer akuta lägen. Varför denna fundering idag då? Jo, sitter och väntar på skjuts till Umeå och några dagars planering med kollegorna i norr. ”Normala” människor kanske planerar för hösten just nu (eller sommarsemestern) men nu är det frågan om vad vi ska hitta på uppe i norr under 2010. Just nu känns det lååångt bort, men man kommer inte runt att ska det finnas planer så måste vi börja med dessa nu! Utbildningar ligger troligen högt upp på dagordningen, men vad vi fortfarande inte har löst är frågan om hur man bäst talar om vilka utbildningar vi har!? Annonserar vi i svenska jakt verkar många inte se eller hinna glömma bort, affischer fungerar på mindre orter och för vissa personer, annonsering i annonsblad fungerar på många men kostar… utskick i brevlådan, det är ju liksom det som svensk jakt nyheter är, eller? Sen finns det en annan intressant vinkel på det här med information. Om man vill annonsera om en utbildning krävs stora insatser och man missar ändå många som ”inte visste om att det var…”, men om det är något som man kan tänkas bli upprörd över så sprider det sig som en löpeld utan hjälp av annonseringar. I det stora hela tror jag alltså att det är en intressefråga om man tar till sig eller hittar information. Är man lite ljummet intresserad krävs större informationsinsatser. Vi får väl se vad vi kommer fram till i Umeå, men nåt kul har vi alldeles säkert att erbjuda även under 2010 – så fortsätt att hålla ögonen öppna! :)

 Härom veckan när jag lämnade yngste sonen på dagis trängde en av hans längre kamrater sig elegant före honom i dörren, och slängde mer i förbigående ur sig- Störst först, eller hur Isak? Eftersom varken far eller son tillhör de långväxtas skara kunde självfallet inte ett sådant uttalande få stå helt oemotsagt innan jag hastade vidare.

Under resten av dagen deltog jag i Artdatabankens årliga Flora & Faunavårdskonferens, som samlar företrädare för den offentliga naturvården och olika naturvårdsorganisationer. I år är det hundra år sedan vi i Sverige fick en naturvårdslag och vår första nationalpark invigdes. Därför har 2009 utsetts till naturens år. Det är även 100 år sedan Naturskyddsföreningen grundades. Alla dessa bemärkelsedagar uppmärksammades självfallet vid konferensen. I ett inledande föredrag om naturvårdens historia i Sverige lyfte professor Göran Ericsson fram Jägareförbundet som den första naturvårdsorganisationen i Sverige, medan Naturskyddsföreningens Mikael Karlsson vid upprepade tillfällen under resten av dagen slog sig för bröstet som företrädare för vad han hävdade är Sveriges största naturvårdsorganisation. Svenska Jägareförbundet, grundat 1830, är dock inte bara Sveriges första utan även Sveriges största naturvårdsorganisation!

Vårt förbund grundades för att slå vakt om de vikande viltstammarna. Sedan mitten av 1800-talet har Jägareförbundet arbetat målmedvetet för att sprida insikten om vikten av att hållbart nyttja den biologiska mångfalden, även om dessa begrepp var okända vid den tiden. Vi har all anledning att vara stolta över vårt långsiktiga arbete, och hur jägarkåren vårdar det vilda.

Bland naturvårdsorganisationerna var vi först och är fortfarande störst. Det kan vara värt att hålla i minnet när man bedriver lobbying, eller helt enkelt bara försvarar vår verksamhet i diskussioner med den ickejagande allmänheten.  Alltför ofta glöms vår roll som naturvårdsorganisation bort, och det är självfallet vårt eget ansvar att lyfta fram den för att nå längre. ”Störst först” klingar illa om man ser till individer, åtminstone om man bortser från sexåringars världsbild. Uttrycket äger dock sin giltighet när det gäller grundförutsättningarna för lobbyarbete och en organisations möjligheter att påverka politiken.

För oss i norr är den period vi nu är inne i den mest intensiva när det gäller utbildningar. Det var inte länge sen snön låg djup på de flesta håll och nu är det snart midsommar och sommarsemester. På den korta period som bjuds ska all den utbildning och träning som kräver barmark, till exempel skytte och eftersöksträning, hinna genomföras. Man kan lugnt säga att det märks på tempot! Efter en intensiv utlandstid så återkommer man till en intensiv inhemsk period med möten, resor och utbildningar. Lördagen tillbringade jag i Gällivare med några intresserade blivande björnjägare. Alltid trevligt att spendera tid med jägare som vill veta mer och lära sig så mycket som möjligt innan jakten inleds. Nu sitter jag i startgroparna för att åka till Arjeplog och prata skytte och träning på björnfigurer. Jag kan bara hoppas att intresset som visas för björnjakten i länet leder till att vi på ett bättre sätt fyller kvoten vi får (vilken den nu blir) och att vi gör det utan att äventyra de säkra skotten! Vid ett möte i fredags så förklarades den låga fyllnadsgraden i fjol med att Jägareförbundets informationssatsning i fjol bara talade om hur farlig björnen var och nu vågade ingen skjuta björn längre! Jag brukar inleda mina björnjaktsutbildningar med att det ännu inte har blivit någon farlig situation för en jägare som avfyrar ett korrekt och säkert första skott mot björn. Det är klart att många får sig en funderare om det är svårt att skjuta godkänt på börnpasset, men det är ju bara att träna mer och använda stöd! Ta tillvara sommaren och SKJUT!  

Sitter och förundras över jägarnas oförmåga att glädjas, fira och ära de som äras bör. Det kom i förra veckan en historisk rovdjurspropp som borde gett varenda svensk jägare mer eller mindre glädjefnatt. De reaktioner jag själv fått är dock mestadels ”det är för bra för att vara sant”, ”valfläsk” och ”jag tror det när jag sett det”.

Visst finns det detaljer i proppen som är en smula märkliga och kanske också delar som vi inte riktigt förstått vad de innebär men i det stora hela är detta bättre än vad någon med den minsta insikt i frågan vågat hoppas på i modern tid. Att den sedan kommer i valtider och att det som föreslås endast är det som man gick ut med i valmanifasten till förra valet är väl oväsentligt? Skit i varför politikerna gör som de gör, se bara till att de gör rätt saker. Och det är precis vad vi nu gjort! Att en så liten grupp som jägarna varit med och styrt denna infekterade fråga åt rätt håll borde ge såväl rakare ryggar hos jägarkåren som vilda firarscener i varenda fontän värd namnet i detta land. När jag åker runt i landet på ”rovdjursmöten” får man ofta ställa in extra stolar och jag är aldrig hemma före 12 på natten då alla måste få vädra sitt missnöje. Men nu när det äntligen gick som det skulle och allt slit med protestlistor, manifestationer och insändarskrivande gett resultat går luften på något sätt ur.

Vi gnäller istället och letar febrilt efter nästa fråga att förfäras över. Eller är det så att jag bara är ännu en gnällig jägare som gnäller över att jägare är gnälliga?

CIMG0242.JPG

Ja, tiden går fort när man har roligt sägs det ju. Jag kan bara konstatera att i det här fallet stämmer det! Dagarna i Afrika rusade fram och nu när man är tillbaka i vardagen med viltvårdsnämnd och regional rovdjursgrupp. Det känns väldigt avlägset att man för en vecka sen satt och spanade på elefanter och krokodiler! Ett annat land, annat vilt att jaga men samma jaktiver hos oss som håller på! På sätt och vis intressant att se hur folket i Sydafrika brinner för friluftslivet med tanke på avsaknaden av allemansrätt, den mesta marken inhägnad och en fauna som innebär en betydligt större risk för liv och lem än djuren i våra skogar. Trots ormar som puffadder och svart mamba så är trädgårdarna fulla med buskar och stenpartier för ”sån ser ju naturen ut!” Man kan också konstatera att hanteringen av den kommersiella jakten är långt mer reglerad än vad vi i Sverige är i närheten av! Tyvärr leder den utvecklade jaktturismen i Sydafrika till att viltets värde påverkas på så sätt att landets innevånare som jagar för köttet får se priserna stiga när troféjakten blir alltmer intressant för de enskilda fastighetsägarna. Det ser jag som det ensilkt största problemet vad gäller kombinationen ”vanliga svenska jägare” och en större press på att nyttja också svensk jakt mer kommersiellt.

På många sätt var resan en fantastisk avkoppling men den gav också en intressant distans till våra svenska förhållanden. Att en parkvakt i Kruger somnar i sitt hem framför TV´n med altandörren öppen och blir attackerad och dödad av en hyena, utan att det blir förstasidesstoff i tidningarna – det får mig onekligen att vara rätt tacksam för vårt relativa lugn i Sverige. Att två jack russelterrier på en gård vi besökte slogs med och blev bitna av en puffadder med resultat en död och en döende får mig också att känna en viss lättnad över våra hundars relativa säkerhet i Sverige. Inte för att förringa de problem som finns, men man får lite andra perspektiv!

Eftersom årets sista vårbock sköts igår var det idag dags för den årliga hornkokardagen. Jag ska direkt dementera att jag är en flitig horn- och trofésamlare men som stöd för minnet brukar jag spara några horn per år. Det behöver inte vara de största och finaste (kanske mest beroende på att jag aldrig skjuter några särskilt stora eller fina horn) men de behöver ha en minnesvärd historia med sig. I år fanns bland annat två rågetter med ”perukhorn”, ett par finska mårdhundar och några riktigt minnesvärda vildsvinsbetar och ett kronhjortshorn med bland de utvalda eftersom de är skjutna under riktigt strapatsrika och svåra eftersök.

Grejen för mig med denna suspekta hornkokardag är att det då blir tillfälle att summera jaktåret och då gärna tillsammans med någon annan som man kan ventilera händelserna med. Då jag för dagen var pappaledig fick min äldste son och yngsta hundvalp stå för lyssnandet när fadern, eller husse, ljög loss om den ena mer dramatiska jakten efter den andra.

Det var när jag vilt gestikulerande hoppade runt i solen på gräsmattan och illustrerade en bärgning av en jämtländsk storoxe ur en tjärn som jag såg det. Jaktlusten och ivern i sonens ögon gick inte att ta miste på. Det var då jaktlusten tog över.

Vi avbröt hornkokandet och övergick till smygjakt vid illfundigt placerade flugåtlar med en varsin flugsmälla i hand. Sonen tog hem en jordskredsseger eftersom han passade vid renset från skallarna medan jag passade vid kastrullen. Kanske en av årets mer minnesvärda jakter och bytet var det inget fel på. 36 flugor som nu är placerade utanför tomtens fågelholkar så att flugsnapparna får sitt också…

 

Image_00041.jpg

Observera den mycket fokuserade blicken…

du som inte tror att vi genomskådar ditt fusk? Har du dålig kondition eller är du bara lat? Tror du möjligen att fusket skall gynna dig själv och ge mer kött i frysboxen, eller är det något annat som får dig att medvetet lura både dig själv och dina jaktkamrater?

I år har det varit fler utbildningar än någonsin i spillningsinventeringar. En massa jägare och markägare har tillsammans lagt ner många, många timmar ideellt arbete på att inventera våra älg och rådjurstammar, i några områden även hjort. Den absoluta majoriteten har gjort allt för att följa anvisningarna i syfte att få så bra resultat som möjligt. Ni förtjänar en stor eloge.

Men så har vi tyvärr några få som inte förtjänar något beröm alls. Ni som tycker att det är okey att förstöra allt det arbete som era jaktkamrater har lagt ner. Ni som låtsas att ni varit i skogen och räknat älg och rådjursspillning. Ni som fyller i blanketterna hemma vid köksbordet istället. Hade det inte varit bättre att säga att du helt inte vill, eller orkar?

Slumpen kan spela in. Man kan hitta väldigt mycket spillning i enstaka trakter någon gång. I mitt eget älgskötselområde hade vi en sådan ruta i år. Det var tre ggr fler högar på en kilometertrakt än det normalt högsta värdet. Sådant händer, men inte i alla rutor en person inventerar och framför allt inte för både rådjur och älg samtidigt. Det enda positiva med fusket var att det var så uppenbart, 5-10 ggr fler spillningshögar än de högsta i övrigt. Antalet redovisade högar motsvarade 300 älgar och närmare 400 rådjur per tusen hektar, i ren skogsmark!

Årets spillningsinventeringar i Värmland och Örebro, har skapat visst huvudbry. Generellt kan man säga att de visar att det finns bra med älg över stora områden. Den oro som funnits för vargpredation och vikande stam verkar ha resulterat i en försiktig avskjutning och en ökande stam. Det finns t o m anledning att redan nu varna för att det finns en risk för en ny älgexplosion om vi inte reagerar i tid. Lika illa som det är att skjuta ner stammen till bottennivåer, lika illa är det om vi får en skenande älgstam.

Jag har i viltvårdsnämnderna varnat för alltför stora tilldelningar med nyttjandegrader som ligger runt 50 % av licensen under de år stammarna var på väg ner. Licenserna fungerar inte längre som styrmedel. Flera av de dominerande skogsbolagen har protesterat högljutt och krävt höga tilldelningar, ivrigt påhejade av skogsstyrelsen. Hur gör vi när älgstammen ökar igen och vi redan har stora tilldelningar, var min fråga? Nu är vi kanske där. Vad gör vi nu?

Drar älgkalv

 Har ägnat dagen åt att vandra runt på Elmia Game Fair. Jag återkommer med trendspaning, rapport och en liten betraktelse över denna tillställning… 

Nu vill jag bara framhålla dagens invigningstal av Eskil Erlandsson. Jordbruksministern kunde idag berätta att Jägareförbundet och LRF till hösten lanserar en gemensam satsning på bildandet av vildsvinsförvaltningsområden. Satsningen kommer att kretsa runt en utbildning med tillhörande hjälp att gemensamt sitta ned och komma överens om hur man ska förvalta och hantera detta ”nya” vilt.

Det är precis så här jag vill att vi ska se på viltförvaltning i vårt land!

När två grupper, ibland, träter så tvingar / uppmanar / uppmuntrar man dem att finna gemensamma och konstruktiva lösningar annars ”hotar” man med lagar, regelverk och kusliga förordningar. Det är både billigt, effektivt och det bästa sättet att placera tvärviggar med extrema åsikter ute i kylan.

Nu ska vi bara få till en sjusärdeles bra vildsvinsutbildning sedan håller vi tummarna för att Älgutredaren, Miljödepartementet och vissa Länsstyrelser inser att lokal dialog är den enda vägen framåt…

juligris.jpg

Egoist utan skam

 Mitt blogginlägg ”Det är själviskt att vara vegetarian” genererade en del kommentarer. Ett par så onyanserade att det fick plockas bort. Hur som helst, jag citerade bara en Robinssondeltagare. Svälten fick honom att reflektera över hur vi gör våra val och om alla människor verkligen kan välja bort djur som mat. Jag uppfattade hans uttalande, efter att han hade gnagt av det sista brosket från kycklingbenen, som en reflektion över hur enkelt det är att ha en moral när man lever i ett överflöd och hur mycket svårare det är när resurserna är begränsade.

På väg till Göteborg i förra veckan lyssnade jag på P1. Man diskuterade det faktum att vi människor kan känna och hur evolutionen skapat skam. Forskarna har kommit fram till att en trolig förklaring är att vi började äta kött från stora däggdjur, dvs vi blev storviltjägare. Så länge människan i huvudsak åt vegetabilisk mat och smådjur kunde hon tillåta sig att vara egoist utan skam. Endast de allra närmaste fick ta del av den mat man samlat in. Det fanns också en stark rangordning, där den starka alfahanen åt först. När vi började jaga storvilt krävdes det samarbete med andra individer, inte nödvändigtvis släktingar. Det ledde enligt forskarna till att alfahane funktionen inte längre var funktionell. Att jaga gemensamt med andra förutsätter att man också är villig att dela bytet lika med andra, även om de inte är lika starka. Den naturliga urvalet gjorde att de som kunde sätta sig in i andras individers situation och som inte bara såg till den egna vinningen vann honornas gunst. Förmågan att känna skam uppstod. Skam eller rodnad är fysiska tillstånd som vi inte kan styra över. Skam är alltså till för att visa andra att ”jag förstår att jag gjort fel, angrip mig inte!”

Man kan alltså konstatera att jakt på storvilt la grunden för den civiliserade människan. Mat från vilda djur som levt ett fritt liv är också den bästa födan som finns. Viltkött är ekologiskt, klimatsmart och nyttigt. Dessutom synnerligen närproducerat utan långa transporter. Hur kan det då komma sig att det finns människor som motsätter sig klok viltförvaltning och jakt?

 

En färsk studie av min gamle favoritprofessor, Lars Kardell, visar att svenskarnas skogsbesök minskat med en tredjedel de senaste 20 åren. Lars visar också att vi överdriver våra skogsbesök med 5 – 6 gånger då någon frågar. Skogen skrämmer oss alltså men samtidigt verkar det som om vi gärna vill framstå som flitiga skogsbesökare, hur hänger detta ihop?

Jag tänker ofta själv på detta, inte minst då jag umgås med barn. I helgen var jag ute en sväng med hundarna och några ungar från grannskapet, ute på grönbete över helgen från storstaden. Efter en stund gick vi mer eller mindre vilse, vilket inte är någon katastrof då det aldrig är längre än 300 meter till en väg här. Ungarnas ögon fylldes av skräck och när vi sedan som grädde på moset gick förbi ett grävlinggryt var gråten nära och jag såg tydligt hur deras blickar över axeln intenisifierades. Min äldsta grabb, 5 år, berättade då glatt hur han och pappas kompis tog 3 grävlingar samma kväll i detta gryt i höstas och hur han ensam men stark motat den fräsande grävlingen i grytöppningen medan pappa sprang hem efter mer skott. För övrigt samma son som på dagis stolt berättade hur pappa och han brukade panga rävar, ”ta av dem tröjan” och sedan äta upp dem efter att hans ambitiöse far lyckats skjuta och flå en ungräv i sommarpäls i pedagogiskt syfte. Det tog nästan en månad innan en dagisfröken vågade fråga om vi verkligen mumsade räv där hemma…

När jag lämnade tillbaka ungarna till deras föräldrar, som ivrigt trampade runt på gäsmattan i en friluftsutstyrsel dyrare än min ena bil, fick jag många tack för att jag tagit med dem ut i skogen och ”tagit and om dem”. Är det inte sorgligt? Här har vi förklaringen till Kardells siffror tror jag. De vill så gärna ut på landet och vara som de där lyckliga landsbygdsfamiljerna i de glossiga magasinen, men de är så fruktansvärt skrämda av det vilda där ute. De talar gärna om nu på förmiddagsfikat för kollegorna att de varit ute i de vilda Roslagsskogarna över helgen men den enda som verkligen klev av gräsmattan var ungen, ledsagad av en lokal vilde som har både vapen och kan brotta omkull en ilsken grävling.

Jag frågade faktiskt om de kunde släppa iväg sina barn hem till min grabb även på söndagen, men det gick inte. Då måste barnen gå säkert 200 meter genom skogen ensamma. En fara vida överstigande den att korsa en gata i den stora staden… Släpp ungarna loss, det är vår, och skogen är inte farlig.

Image_00039.jpg

Nästa generation hund och jägare under ”injagning” här på morgonen…

Så bär det då av, om några timmar går flyget. Ska onekligen bli spännande att se jakten från en annan vinkel, som besökare och okunnig i viltet och jakten därnere på andra sidan globen. Bara 10 dagar, men just nu händer det så mycket i naturen här hemma så visst missar man en del i år, men jag tror faktiskt att det kan vara värt det! Jag hoppas att ni andra tar helgerna och det vackra vädret som ursäkt för att vara mycket på skjutbanorna och värma upp inför vår jaktsäsong som ryckar allt närmare! :) Rapport från Sydafrika kommer i slutet av maj!

Sitter och lägger sista handen vid en planerad semester till Sydafrika, ska bli spännande att se och uppleva jakten och fisket på undersidan av globen! Eftersom man till vardags sitter uppe i Norrbotten och under hela min tid häruppe har varit mer eller mindre delaktig i arbetet med fjälljakten så infinner sig naturligtvis lite tankar runt detta nu när man själv blir utlänning och jaktturist. Att det skulle vara något märkligt att ha olika regler för de som är bofasta i landet och tillresta turister när det gäller jakt tror jag svenska politiker är ganska ensamma om att tycka. När jag tittar igenom informationen ser jag att till och med inträdesavgiften till nationalparkerna är betydligt billigare för boende i Sydafrika än för övriga (Inget prat om Afrikanska unionen där inte!) Att jaga utan inhemsk guide finns inte ens ”på kartan”!  Ett argument i frågan om den svenska fjälljakten har varit att man kan locka många utländska jaktturister och man då kan skapa arbetstillfällen i glesbygd. Arbetstillfällen är alltid välkomna, men hade det då inte varit bättre att kräva inhemsk guide för jaktturister, DET hade kunnat skapa arbetstillfällen och göra jaktturismen i fjällen till kvalitétsjakt istället för kvantitetsjakt för tillresande turister och guideföretag! Diskussionen om fjälljakten har varit intensiv under alla de 16 år jag har jobbat i Norrbotten och jag hoppas att man kan hålla fart i debatten tills regelverket är bra för viltförvaltningen, de jägare som bor i Sverige och för de som kan skapa arbetstillfällen i glesbygden – allt i samförstånd

Under gårdagen gick såväl telefon som dator het… Intresset för det besked som Eskil Erlandsson kom med på vår stämma i helgen var stort, både från media, allmänhet och eftersöksjägare. Till de som ville ha en kommentar hörde också JRF´s tidning och jag ägnade därför delar av min morgonkaffestund åt att studera deras hemsida. Kaffet hamnade i vrångstrupen…

JRF sågar, åtminstonde delar av förslaget, och tycker istället att markägarna ska ha ansvaret för trafikeftersöken och ersättningen ska bestå av det vilt man eventuellt hittar och avlivar. Realistiskt och genomtänkt? Knappast! Den absoluta majoriteten av sveriges markägare bor inte på sin fastighet, har inte jägarexamen, har ingen kompetens när det gäller eftersök och känner knappast någon som har det heller. Vidare lär det inte kännas som någon stor seger att få köttet i ersättning. Jag har själv gjort en del trafikeftersök i mina dagar och inte blir man fet om man ska äta ”roadkills”…

Som alltid så är Jägareförbundets grundfilosofi att ”vårda det vilda”. Därför ska de bäst lämpade göra eftersöken och de ska ha en skälig kostnadstäckning. Då spelar det heller ingen roll om man är markägare, medlem i SJF, JRF eller gud förbjude oorganiserad. Så JRF´s farhågor om att vi ska favorisera de våra och försöka skapa monopol är bara billig smutskastning och ”surt sa räven attityd”. Det förekommer inte att vi kollar eventuella medlemsskap när vi bedömmer en eftersöksjägare som lämplig att ingå i organisationen. Däremot vet alla att vi är de enda som har en eftersöksutbildning och en organisation över hela landet.

Man kan alltid önska sig mer och mer från politiker men man ska aldrig glömma att en politiker är en människa och då man gjort något bra förtjänar man beröm och när man gjort något dåligt får man tåla lite skäll. Dylika utspel från vår andra jägarorganisation lär inte öka viljan från de som bestämmer att gå jägarna till mötes i nästa viktiga fråga. Tycker man annorlunda bara för att vara annorlunda eller är man verkligen så missnöjd med så mycket? Jämförelsen med ett missnöjesparti ligger nära till hands.

Vi kommer aldrig att forma vår omvärld precis som vi vill ha den men vi kan komma ganska nära och i denna fråga tycker jag Eskil Erlandsson och Jordbruksdepartementet gjort det riktigt bra med de knappa resurser som följer i finanskrisens spår. Jag har en känsla av att vi kan få anledning att återkomma med beröm till Regeringen ganska snart men då får vi nog hänga surläppen på hyllan och ära de som äras bör.