En tanke på vägen

Jag tillbringade helgen uppåt skogarna för lite fiske. Sommarvädret höll inte riktigt i sig, men fisken fanns ju kvar om än något mindre huggvillig… Köpte med mig aftonbladet på lördagen, inget konstigt i det. Men funderade sen över några saker efter att ha läst igenom den. Först riktas naturligtvis mina tankar till Mathias Göranssons familj och vänner i Filipstad! För er som inte känner till det så dödades Mathias av blixten då han och hans son jagade kråkor på soptippen. Nu kan någon säga att det dör människor varje dag, varför fundera så mycket mer på någon man aldrig träffat eller känner? För min egen del så är det inte det overkliga i att dö av blixten som gör det speciellt utan Mathias engagemang för jakten och ungdomarna. Jag har sällan eller aldrig läst om jakten i så positiva ordalag som i aftonbladet i lördags! Visst är det sorgligt att det ska till en sådan händelse för att även rikspressens journalister ska upptäcka att enskilda eldsjälars arbete i jaktvårdskretsarna faktiskt uppskattas av skolorna och barnen! Att det finns en positiv koppling mellan att lära barnen om viltet, skogen och jakten. Att jakten är ett fanastiskt sätt att överbrygga generationsklyftor! Som sagt jag kände inte Mathias, men han var uppenbarligen en genuin jägare som dessutom drabbades av blixten under pågående jakt. En själsfrände är borta och det känns tungt även om vi aldrig sågs. Det är något annat som har förundrat mig – att man känner mer för någons öde för att denne är en jägare. Vad det beror på kan säkert någon försöka förklara, själv konstaterar jag bara att det är så det är. Nu kan man bara hoppas på att rikspressen kan fortsätta framställa jakten i en positiv dager även utan att det ska behöva inramas av en tragedi. Ett sista tack till Mathias för det arbete du gjorde för jakten!