Vargen är en varg!
Sommarsemestern blev en vecka kortare än beräknat, regn och rusk gjorde att jag bestämde mig för att flytta ytterligare en av semesterveckorna till den bästa semestertiden, hösten. Förutom fisket som jag skrivit om tidigare har det trots regnet funnits en hel del positivt. Svamp, framför allt kantareller, finns det gott om och blåbärstillgången är den bästa på många år. Björnarna lär bli goa och runda i år. Duvjakten däremot fick en trög start, bara två duvor första dagen. Två duvor var dock tillräckligt för att få testa valpen, dock inte vid själva jakten. Hur skulle hon reagera? Rädd, försiktig, nyfiken eller avvaktande? Bilden visar väl hennes reaktion, en fartfylld apport! Inte den minsta tvekan trots att munnen blev full med dun, istället ett stadigt grepp och full fart. Någon avlämning var det dock inte tal om. Här skulle bäras så länge det gick. Så det finns nog hopp om att det kan bli en apportör av henne. Jag gjorde också ett par enkla släpspår på ca 30 meter med duvan. Att säga att det gick perfekt vore väl att överdriva, men att se en liten 15 veckors valp frenetiskt försöka reda ut spåret är en fröjd. Till sist hittade hon duvan och kunde stolt apportera igen.
Alla dessa regndagar gjorde att jag alldeles för ofta gick in på nätet och läste vad som skrevs om rovdjur, speciellt varg. Under juli har det varit en hel del vargangrepp på tamdjur på olika platser i landet. Diskussionen efteråt har i ett fall handlat om huruvida vargen bara lekte med kalven. I annat fall spekuleras det om vargen/vargarna är ett syskonpar som börjat döda får för att de förlorade ett föräldradjur i vintras och spekulationen fortsätter med att föra ett resonemang om det visar hur viktigt det är att rätt djur fälls vid framtida vargjakter. Allt är bara, i bästa fall, bra gissningar.
Min reflektion, som tillfälligt utomstående betraktare, är att det verkar finnas två sätt att beskriva vargincidenter. Antingen försöker man demoniserar vargen eller så försöker man förringa det inträffade. Personligen tror jag inte att någondera leder till något positivt. Det är också obegripligt att ett hittat dött ”hunddjur” per automatik blåses upp som ett misstänkt jaktbrott. I min värld börjar man med att utreda djurart och dödsorsak innan man utreder jaktbrott. Tyvärr bidrar även detta till den polarisering som finns i vargdebatten.
Jag tror att alla skulle tjäna på att undvika att spekulera, förringa eller demonisera. Vargen dödar tamdjur, vissa individer effektivt andra är fortfarande nybörjare och därför klantiga. Men inte leker en varg med nötkalvar! Vargar lever av att döda stora däggdjur. Så är det och kommer alltid att vara. Det är inget onaturligt eller märkligt med det. Däremot kan det vara oacceptabelt. Det är inte heller märkligt att en varg återkommer till slagna tamdjur, hunger är en stark drivkraft. Jag är själv besiktningsman för rovdjursrivna tamdjur. Vid ett tillfälle låg en lodjurshona och hennes ena unge och tittade på när vi hämtade fåren ur hagen. Först när vi var helt nära, lämnade hon platsen motvilligt. Femton minuter senare var hon tillbaks igen. Hungern var större än rädslan för människan, inget märkligt med det.
Vargar dödar som sagt däggdjur för att överleva. Tamdjur är lättare att döda än vilda djur, de finns dock ofta nära människan, därför väljer vargen oftast vilda bytesdjur. Men när hungern är större än rädslan kommer även vargen, precis som lodjurshonan, att döda tamdjur i närheten av oss människor. Vargen skadar inte sällan lika många tamdjur som den dödar. Det gör den inte till en ond varelse, den vet inte bättre. Det är våra mänskliga värderingar vi debatterar i samband med vargincidenter, inte vargen. Vargen är en varg!
