Lodjursstammens expansion och tillväxt utanför renbetesområdet har varit, och är, i stor utsträckning beroende av tillgången till rådjur, som är den föredragna födan. I stora delar av södra och mellersta Norrland har lodjursstammen minskat, vilket beror på att lon överutnyttjat rådjursstammen och sedan drabbats av födobrist. Efter att rådjurs- och lostammarna kraschat så har rådjuren så sakteliga börjat återhämta sig. Lostammen ligger dock fortfarande på en låg nivå, jämfört med tidigare. Hade man beskattat lostammen tidigare, så hade man möjligen kunnat hålla såväl rådjursstammen som lostammen på högre nivåer än vad som nu är fallet.

Uppsala län har idag troligen världens starkaste lodjursstam. Samtidigt som lostammen fortfarande ökar, så minskar rådjuren i Norduppland. Under en hård vinter som den vi och viltet just nu genomgår kan 40 % av rådjuren komma att duka under, samtidigt som den kommande reproduktionen påverkas negativt. Det är långt ifrån osannolikt att den uppländska lodjursstammen redan idag åtminstone delvis är födobegränsad. Vad som sker om 40 % av födounderlaget försvinner kan man bara spekulera om, men att den resterande rådjurspopulationen kommer att ligga under ett mycket hårt predationstryck står klart. I värsta fall kan det vara allt som behövs för att stammarna av rådjur, och därefter lodjur, skall krascha. Ur ett förvaltningsperspektiv är det följaktligen oklokt att låta stammen av ett vilt som är så beroende av en enda bytesart tillväxa så att den blir födobegränsad, eftersom slumpfaktorer som en sträng vinter kan få mycket stora konsekvenser.

Efter den genomförda jakten är risken för detta aningen mindre, eftersom det finns färre lodjur som skall konkurrera om rådjuren. Hur motsägelsefullt det än kan låta, så kan följaktligen lodjursjakten vara direkt fördelaktig även för förekomsten av lodjur. Det är inte den huvudsakliga anledningen till att vi jägare jagar lo, men det gör det inte mindre sant…

Som framgår av rubriken så lyckas man ibland, på gott och ont! Mötet i Boden samlade en ganska stor skara intreserade älgjägare. Samtalen rörde sig om allt från eventuellt nytt älgjaktssystem till Svensk Naturförvaltnings flyginventering. Bitvis också en intensiv debatt om hur man höjer intresset för kalvjakt i området. Alltså i princip de diskussioner som jag var förberedd på.

Att skjuta kalv har varit på tapeten länge och man försöker från många håll att öka andelen kalv i avskjutningen. Det är inte alltid man får medhåll och många är skeptiska till hög kalvavskjutning. Förvånansvärt nog så är det oftast när älgstammen är på väg ner som man vill ”spara någon älg till nästa år” som man håller igen på kalvarna, men man har inte samma resonemang att spara vuxna. Trots att de vuxna korna producerar mer älg till nästa år, men en överlevande kalv kommer inte att producera nya älgar på några år, inte ens om det är en kvigkalv!

Ibland möts jag av synpunkten att jägarna i Norrbotten inte har tradition att skjuta kalv, det var ju till och med förbjudet när vissa av dagens jägare började jaga. Då kan man konstatera att ett beteende kan vara ganska nytt och ändå kallas tradition! Fram till 1999 tilldelades kalv och avskjutningen av vuxna och kalvar låg ganska lika i länet. Efter den ”fria kalvjakten” har andelen kalv i avskjutningen sjunkit stadigt. Så fri och gratis kalv som skulle höja andelen kalv i avskjutningen har fått precis motsatt effekt!

Ett annat argument är att björnen tar så mycket kalv så då ska ju inte vi skjuta de som är kvar. Visserligen tar björnen kalv, men i ett av de mer björntäta områdena i länet ligger reproduktionen enligt älg-obsen i september runt 80 kalv på 100 hondjur .. inte mycket att klaga på där alltså. Och om så mycket av återväxten går åt till rovdjuren så är det ju ändå så att den totala avskjutningen som styr hur mycket älg vi har till nästa år. Lite älg in i stammen innebär lite älg i uttaget.

Det mest intressanta är nog ändå jägarnas avsaknad av intresse för licenstilldelningen! Vi får se vad regering och riksdag kommer fram till, men just nu känns tilldelning till A-licensområden som ett onödigt arbete! Om man under flera år har en fyllnadsgrad på 50-60% av tilldelningen och ändå anser att man i området ska ha oförändrad tilldelning, då har man fri älgjakt och är nöjd med det… Det ska bli intressant att följa fortsättningen på framtida älgskötselområden, förvaltningsområden, viltförvaltningsdelegationer. Mycket ideell och avlönad administration, men det är de som sitter på stubben i skogen som i slutändan avgör vilken älgstam vi ska ha!

Så är då ordningen återställd??? Det mesta senaste tiden har i alla fall rört älgfrågor för min del. Förutom gårdagen som spenderades nere på Öster-Malma och en del förberedelser för kommande årsmöte. Bland annat finjusterades den verksamhetsberättelse som vid sidan av ekonomin visar i detalj vad Jägareförbundet gör. En del har ifrågasatt vad Jägareförbundet gör för pengarna, enda förklaringen måste vara att man inte gärna vill ta in fakta som finns tillgänglig och inte stöder de egna åsikterna. Sanningen är att Jägareförbundet gör mycket för pengarna som kommer från medlemmar och via jaktkortsavgiften!

Nåja, nu är det som sagt älg som gäller. Ikväll blir det möte i Boden med företrädare för jaktlagen. Jag gissa att den tidigare nämnda flyginventeringen som Svensk Naturförvaltning gjorde i december/januari kommer att debatteras. Förvånansvärt nog verkar det fortfarande som om Naturförvaltning tror att deras resultat ska stämma med verkligheten! Att en stor del av Norrbotten har en vinterstam på runt 16 älgar per 1000 hektar, alltså över 20 älgar per tusen hektar inför jakten. Jag tror att alla som vistas i skogen eller jagar i dessa områden är förvånade över resultaten – helt enkelt beroende på att de är så orimliga. Skjuter man mindre än 3 älgar/1000 hektar så är det en omöjlighet att en  stam i den storleken skulle vara stabil över flera år. Någonstans är det alltså fel och av flera anledningar sätter jag mina pengar på att det finns fel i inventeringsresultaten.

Sen kan man komplettera detta med att det inte spelar någon roll hur exakt en vinterinventering är i Norrbotten, det blir i alla fall fel att använda den som underlag vid älgtilldelning! Man säger att ju mer fakta desto bättre. Men man kan inte blanda äpplen och päron och tro att man får annat än en hyfsad fruktkompott! Om älgarna inte står på vintern där de jagas på hösten så blir vinterinventeringar bara ett slöseri med resurser som dessutom skapar underlag för oenighet och förvirring. Vi får se hur Sveaskog som beställare och övriga markägare ställer sig till resultatet framöver.

Nu får man väl istället ta tag i frågan varför så många jägare och jaktlag har en tendens att spara kalvar istället för vuxna djur när de tycker att de ska spara till kommande år. En evig fråga som borde vara enkel att förklara men som vi uppenbarligen har misslyckats med på allt för många håll. Återkommer om hur diskussionerna går ikväll… 

Jag tillbringade fredag eftermiddag och kväll och en hel del av lördagen med att träffa och prata med Norrbottens provledare för jägarexamen. En alltid lika trevlig sysselsättning på många sätt. Dels är det en samling med trevliga personligheter och en bra blandning av gamla erfarna provledare som har hållit på sedan starten i mitten av 1980-talet och nytillkomna friska krafter. Det arbete som utförs på banorna är en fantastisk uppvisning i engagemang. Folk lägger ner många timmar och dagar av sin fritid för att se till att nästa generations jägare ska få sina jägarprov genomförda och godkända. Ibland inte en helt tacksam uppgift eftersom kuggningar kan leda till kritik och även kritik för att man inte alltid finns till hands för att genomföra prov. Många gånger får jag telefonsamtal som i princip kräver att de ställer upp oavsett tid på året. Jag tror att allt för få inser att dessa provledare gör sin uppgift helt på frivillighetens grund och inte som ett jobb.

Jag kan bara hoppas att nyrekrytering av provledare lyckas även framöver, för utan dessa personer så kan vi inte få fler nya jägare oavsett vilket intresse vi väcker bland de yngre, en enkel logik som man inte alltid tänker på.

Alltså hatten av för en grupp som sliter hårt i det tysta – provledarna runt om i Sverige!

Det blev ganska oplanerat en hektisk dag med mycket telefon om älgar idag! Bakgrunden är att Sveaskog har låtit Svensk Naturförvaltning genomföra en flyginventering i delar av östra Norrbotten. För Norrbottens del med mycket vandringsälg och enorma arealer så har vi inte sett flyginventering på vintern som ett helt enkelt eller kostnadseffektiv sätt att få underlag till förvaltningen. Den inventering som Sveaskog/Naturförvaltning gjorde i södra länsdelen i fjol visade ändå på en del intressanta resultat vad gäller kalvandel i vinterstammen och könsfördelning. Tätheten på stammen var visserligen i nivå med den förväntade men gavs med så stora felmarginaler på siffrorna att den var i princip omöjlig att ha som underlag vid tilldelning.

Denna gång är problemet lite annorlunda. Inventeringen säger att vi i dessa områden ska ha runt 16 älgar per 1000 hektar, ungefär tre gånger så mycket som förväntat! Hur man hanterar de här siffrorna återstår att se och även Naturförvaltning säger att invandring kan ha skett från omkringliggande myrmarksområden. Tittar man på älg-obsen så har området haft en vikande älgstam under några år och detta med en avskjutning som är en tredjedel av vad som hade behövts för att balansera en stam på 16 älgar/1000 hektar. Någonting stämmer uppenbarligen inte.

Då inställer sig nästa fråga: Vem ska man tro på?
Jägareförbundet och skogsbruket sa för några år sedan att grunden för älgförvaltningen i länet är älgobs och avskjutning. Markägarna tar naturligtvis också med betessakdorna i beräkningarna. All annan information ska ses som komplement. Nu har man en extra information som visar något helt annat, hur hanteras det?

Personligen tror jag att man ibland försöket skapa sig en detaljkunskap och styra viltförvaltningen med en detaljprecision som helt enkelt inte är möjlig. Genom älg-obs och avskjutningsstatistik ser vi ganska väl åt vilket håll älgstammen är på väg. Med markägarnas synpunkter på eventuella skogsskador kan vi också få en bild över om stammen kan öka, hållas på samma nivå eller måste minska. En kunskap som jag tror är nödvändig för förvaltningen är en hyfsad god kunskap om hur älgar rör sig under året. Men överdriven tro på att man ska kunna detaljstyra kan lika väl leda till dagens situation, vi har en pusselbit i faktaunderlaget som överhuvudtaget inte verkar tillhöra samma pussel! oavsett om all annan kunskap visar att den senaste inventeringen inte kan stämma så kommer naturligtvis siffrorna att användas i debatter och kommande lokala samråd, jag hoppas bara att alla inblandade gör som överenskommet nämligen ser obs och avskjutning som de grundläggande fakta man måste jobba med.

Måste också lägga till en liten icke-jaktlig reflextion på dagens nyhetsflöde. En tjänsteman i en kommun i Norrbotten reagerar på en namninsamling på nätet som är kritisk till ett beslut. Man kallar namninsamlingar för ”ett hot mot demokratin”! Men är inte namninsamling den svenska modellen? När franska bönder kör in sina traktorer på Paris gator så lägger svenskarna ut en lista på bensinmacken som man ska skriva under. Numera skapar man sig kanske också en grupp på facebook för att samla medlemmar för sin sak. Sen har vi ju den stora namninsamlingen som sker varje höst var fjärde år… för nog är väl valet till riksdagen en av de största namninsamlingarna vi har i landet och det kan väl inte vara ett hot mot demokratin, jag trodde att det var själva grunden för just demokrati!?

Såg förresten att vi nu ska vara 563 000 jägare i Sverige, i alla fall enligt SIFO. Jag hoppas att dom har rätt, trots att antalet jaktkortslösare sjunker!

För drygt ett år sedan kom skogspropositionen ”En skogspolitik i takt med tiden”, som lyfte fram produktionsintressena inom skogsbruket tydligare än tidigare. Propositionen innehöll ett antal utredningsuppdrag och nu senast kom slutrapporten ”Möjligheter till intensivodling av skog”. Utredningen förslår att man för upp till 15 procent av skogsmarken inte längre ska behöva ta generell miljöhänsyn. Samtidigt omfördelar regeringen medel från andra naturvårdsåtgärder för att köpa in och skydda mer skogsmark. Håller vi på att frångå den ”svenska modellen” för skogsskötsel, som bygger på att hänsyn till samhällsintressena alltid krävs? Och om så är fallet: varför debatteras frågan inte mer? Det är svårt att se hanteringen av skogspolitiken som något annat än ett försök från skogssektorn att i det fördolda genomföra radikala förändringar utan en övergripande samhällsanalys.

Den ”svenska modellen” innebär att all skogsskötsel ska uppfylla ett grundkrav av miljöhänsyn, medan särskilt känsliga eller värdefulla miljöer bara får brukas med förstärkt hänsyn eller inte alls. Detta är en framsynt förvaltningsstrategi, som bygger på samma principer som senare arbetades in i konventionen om biologisk mångfald: genom att hållbart bruka mångfalden, snarare än att bara försöka bevara den, skapas acceptans och en långsiktigt hållbar förvaltning av mångfalden. Framgången avspeglas inte bara i allmänhetens acceptans för skogsbruket, utan även genom att man idag finner många rödlistade arter även i produktionsskogen. Den svenska modellen gör dessutom hela den svenska skogen attraktiv och tillgänglig för rekreation i form av bär- och svampplockning, jakt, fågelskådning, skogspromenader osv.

Stubbrytning ger mindre mångfald, mindre bärris och en mindre varierad framtida skog. Foto: Fredrik Widemo

Genom skogspropositionens tidigare utredningar har grävskoporna redan rullat in i skogen för att bryta stubbar och rensa diken. I skogsbryn och mindre produktiva miljöer huggs buskar till flis. Enligt de senaste förslagen vill man nu även gödsla skogsmark samt plantera kloner, hybrider och utländska trädslag på skogsmark och på 400 000 hektar nedlagd åkermark. Här kommer man även att stängsla odlingarna, vilket skapar barriärer för vilt och människor mellan de öppna delarna av landskapet och skogen. De biologiskt värdefulla och estetiskt tilltalande skogsbrynen kommer samtidigt att inneslutas mellan stängslade intensivodlingar och skogen. Konsekvenserna kommer att bli stora:

 

* Den biologiska mångfalden minskar

* Mängden bärris, bär och svamp minskar

* Kväveläckaget till vattendragen ökar

* Mängden foder för viltet minskar

* Stängslade skogsodlingar skapar barriärer i landskapet

* Delar av landskapet blir otillgängliga för friluftsliv

Enligt Skogsvårdslagens portalparagraf ska skogen ”skötas så att den ger god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls”. Det står följaktligen inte att produktions- och miljömålen skall väga jämnt, utan att skogsbruk skall bedrivas med bibehållen mångfald. Med tanke på att man genomfört, eller planerar att genomföra, ett antal ändringar som tveklöst kommer att medföra förluster av biologisk mångfald, så måste man följaktligen öka den biologiska mångfalden inom andra områden. Hur detta är tänkt att ske har inte diskuterats, men det står klart att det kommer att krävas avsevärda insatser. Även om så sker kommer man att få en polarisering i landskapet, där mycket av skogsmarken trivialiseras och blir ogästvänlig för människor, vilt och övrig mångfald.

Jägareförbundet anser att den planerade skogspolitiken kraftigt avviker från den gällande svenska modellen. Vi vänder oss inte mot områdesskydd som naturvårdsåtgärd, men anser att avsättningar bör kombineras med bibehållet fokus på miljöhänsyn mellan värdekärnorna i landskapet. Innan mer vittgående ändringar genomförs i föreskrifterna för skogsskötsel är det nödvändigt med en total genomlysning och systemanalys av den förda skogspolitiken. Den stegvisa förändringen som redan inletts i det tysta för oss i en riktning som omöjligt kan anses förenlig med miljökvalitetsmålen Levande skogar och Ett rikare växt- och djurliv. Den kommer också att kraftigt påverka landskapsbilden och allmänhetens möjligheter att utöva friluftsliv. Det är förvånande att inte fler kritiska röster höjs från berörda intresseorganisationer och naturvårdande myndigheter mot den pågående förändringen av skogen. Vi har knappast samma agenda som skogssektorn…

 

Debattartikel av:

Fredrik Widemo, Daniel Ligné & Göran Bergqvist

 

Kollega Björn har redan kommenterat den senaste SIFO-undersökningen men jag kan inte låta bli att bidra en smula med. Det finns nämligen i mina ögon några väldigt intressanta tendenser i den.

För det första vill jag bara understryka att en högre acceptans för jakt i Sverige aldrig någonsin tidigare uppmätts! Jag har heller aldrig sett några utländska undersökningar som visat på en högre acceptans för jakt och jägare. Alldeles otroligt kul och viktigt!

För det andra är det mycket viktigt och glädjande att stödet bland unga ökar och nu är riktigt stort. Minst stöd har faktiskt jakten bland pensionärerna, de som är äldre än 65 år, oavsett om vi ser på män eller kvinnor.

För det tredje ökar stödet för jakt med utbildningsnivå. Folk med grundskoleutbildning uppvisar minst stöd medan akademiker uttrycker störst stöd.

För det fjärde ökar stödet i storstäder och då främst i Stockholm.

Så om man då ska försöka sig på en framtidsspaning. Stödet ökar bland unga, välutbildade och i storstad. Svenskarna utbildar sig som aldrig för och urbaniseringen fortgår. Vi går en lysande framtid till mötes! Det här känns riktigt riktigt bra och jag tror att alla vi jägare ska sträcka lite på ryggen idag och oblygt fortsätta att förklara vad vi sysslar med utan att skämmas. Vidare tycker jag att vi kollektivfirar idag med en semla, eller två…