Jägareförbundet och jägarnas roll

•

Maria Ripenberg går i sin ledare i UNT den 28/1 till hård attack mot Svenska Jägareförbundet och vårt allmänna uppdrag från staten. Nu besvarar vi Ripenbergs ledare.

Jägareförbundet bildades 1830 för att slå vakt om Sveriges viltstammar och för att bistå det nyligen grundade Riksmuseet med att samla in material och data på biologiska förändringar i naturen. År 1938 formaliserades kopplingarna till den offentliga naturvården och viltförvaltningen, genom att man inrättade det allmänna uppdraget. Samtidigt införde man en jaktkortsavgift, som avsattes i en viltvårdsfond. Idag betalar jägarna årligen 300 kronor till viltvårdsfonden, och ungefär hälften av medlen går tillbaka till jägarorganisationerna för att utföra specificerade uppdrag. Dessa omfattar exempelvis att bistå myndigheter med kompetens om hur jakt bedrivs, driva och administrera viltövervakning, utbilda jägarkåren och att administrera eftersöken på trafikskadat vilt. Det är alltså jägarnas jaktkortsavgifter som betalar dessa uppdrag. Uppdragen innebär dock självfallet på inget vis att vi kan påverka de politiska besluten när det gäller exempelvis rovdjursförvaltningen mer än någon annan intresseorganisation av motsvarande storlek.

Ripenberg tycks anse att jakt är negativt för den biologiska mångfalden. Detta är direkt felaktigt. Även Harald Nordlund uppvisar ett förlegat synsätt i sin debattartikel i UNT från den 29/1, då han enbart lyfter fram betydelsen av att skydda och bevara mångfalden samtidigt som han anser att viltförvaltningsbeslut skall fattas på nationell nivå. De viltförvaltningsdelegationer som nu bildas i länen utgör ett viktigt steg mot en lokal förankring av viltförvaltningen. De internationella konventioner om biologisk mångfald som Sverige undertecknat betonar just vikten av att skapa större delaktighet inom naturförvaltningen genom lokala beslut. Samtidigt trycker man på betydelsen av att hållbart nyttja, snarare än att ”bara” bevara mångfalden.

Det finns ingen del av Sveriges natur som inte är kraftigt påverkad av oss människor. Mycket av den biologiska mångfald vi ser runt omkring oss är också helt beroende av olika mänskliga aktiviteter. Bedriver man en mindre intensiv, viltanpassad markanvändning i delar av landskapet skapas variation samtidigt som den biologiska mångfalden gynnas. Detta gagnar i sin tur viltet, samtidigt som man får ett mer naturskönt landskap. Detta har jägarkåren vetat länge. Redan innan någon annan naturvårdsorganisation ens var bildad i Sverige gick Jägareförbundet exempelvis ut med rekommendationer om ett mer varierat skogsbruk på landskapsnivå.

OM20001.JPG

En varierad och artrik biotop skapad för att gynna viltet i det brukade landskapet. Foto: Fredrik Widemo

 

Mycket av den viltvård jägarkåren bedriver går också ut på att återskapa sådan variation och artrikedom som försvunnit genom en alltmer intensiv och storskalig markanvändning. Viltvård och jakt, inklusive ett viltanpassat lågintensivt jord- och skogsbruk, gynnar mångfalden, precis som lieslåtter, skogsbete och fäbodbruk. Upphörde vi med alla dessa aktiviteter skulle mångfalden minska kraftigt. 

”Naturen skall få sköta sig själv” är ett mycket dåligt argument mot den svenska jakten, eftersom alla andra mänskliga aktiviteter också påverkar viltstammarna. Jakt och viltförvaltning är istället ett utmärkt exempel på hur man hållbart nyttjar naturresurser.

 

av /17 Kommentarer

Grytjakt profilfråga för nye EU-ministern!

•

Vi har fått en ny EU-minister. Birgitta Ohlsson heter hon och är Folkpartist. För oss som sysslat med att debattera med jaktmotståndare är namnet välbekant. Jag roade mig därför med att ta en titt på vilka motioner Birgitta skrivit sedan hon valdes in i riksdagen 2002. Hennes profilfrågor framträder tydligt. En enda fråga har hon motionerat om varje år sedan hon valdes in. Förbjud grytjakt. Man kan inte annat än beundra hennes konsekvens. Även om hon lär vara mer känd för sitt engagemang i HBT-frågor och för utsatta kvinnor runtom i världen samt för sina förslag på att göra Sverige till republik.

Birgitta har ett ganska digert register över jaktfientliga motioner. Hon vill förutom att förbjuda grytjakten också förbjuda jakt med drivande hund och nöjesjakt. Vilket väl borde innefatta all jakt som är rolig då, eller? Vidare vill hon ta bort jakttidsberedningen, trots att denna är borta sedan länge, och förbjuda jakt i gryning och skymning. Hon vill begränsa skyddsjakten på varg till renskötselområdet och förbjuda utsättning av änder, fasan och rapphöns. Vidare vill hon att vilda djur ska omfattas av djurskyddslagen, en idé jag kommenterat tidigare här. Näst grytjakten är hennes flitigast motionerade fråga herdehundar, som hon tycker staten borde utbilda.

Till Birgittas försvar ska sägas att hon faktiskt har en del riktigt bra motioner också. Till exempel har hon i mina ögon sunda åsikter om den dåliga hanteringen av djur i djurparker och på cirkusar.

Nu får man väl hoppas att det inte var hennes meriter i grytjaktsmotionerandet eller vurmen för herdehundar som gav henne jobbet som EU-minister. Det är ändock en smula oroande att personer som så flitigt och så länge uttryckt så uppenbart uselt underbyggda åsikter får så betydelsefulla jobb. För en jägare, eller annan insatt, blir det ganska snart uppenbart att hon inte är någon hejare på faktagranskning av sina motioner. Då skriver man nämligen inte i motion efter motion att ”allmänna uppdraget” finansieras av skattemedel eller att de vilda djuren saknar skydd i lagen.

av /12 Kommentarer

Problemet är ointresset

•

Under många år så har jag funderat på detta med motsättningar mellan olika intressen som i grunden har samma målsättning. Det är inte alltid lätt att se varför diskussionerna tar de vändningar de tar. Den här motsättningen finns på alla nivåer, både utom och inom jägarkåren. Ser vi till jägarna så har vi ett flertal jaktformer att syssla med, men betydligt fler hundraser än det finns jaktformer – är det nödvändigt egentligen? Ja, kanske finns det behov av ett stort antal stående fågelhundar, stövare eller älghundar, det får var och en avgöra. Men oavsett det så borde alla sluta upp tillsammans om grunden för deras jaktform påverkas negativt av någonting, eller hur!

Går man utanför det jaktliga sammanhanget så kan jag ibland ifrågasätta hur många hjälporganisationer det egentligen behövs!? Nu senast är det den fruktansvärda katastrofen i Haiti som svenskarna enligt uppgift har samlat in närmare 150 miljoner kronor till på några veckor. Mycket lovvärt, men behöver verkligen insamlingen skötas av så många organisationer att man har svårt att hålla koll på vem som gör vad. Vore det inte bättre att samla ihop sig och gemensamt arbeta mot det som ändå verkar vara ett gemensamt intresse? Alltså inte strida om hur man bäst hjälper utan gemensamt försöka få hjälp även av de som verkar ointresserade av att bidra.

Nu kanske någon funderar hur jag ska knyta ihop detta med dagens debatt om jakten och jägarna…?

Om vi ställer oss frågan: Vem vill ha en levande, frisk, artrik natur? gärna i sitt närområde men också nationellt och globalt? Som jägare känns det självklart att säga ja på den frågan. Jag gissar att de flesta ornitologer och allmänt naturintresserade håller med också. Målsättningen är alltså densamma, även om det finns skillnader i hur vi förhåller oss till denna levande natur när vi väl befinner oss där. Men är det inte så att den skillnaden gör att vi blir blinda för det verkliga hotet, nämligen vad som kan slå undan grunden för denna levande natur rik på vilt. Vi blir kanske också blinda för att väldigt många människor i Sverige faktiskt inte bryr sig om vad som finns utanför stadskärnan där man bor, möjligen bortsett från hur turistorterna ser ut där man ska semestra och bada.

vintersol.JPG

Att fokusera på gemensamma mål om en levande natur och arbeta mot ointresse eller exploatering som leder till utarmning av naturen borde vara självklara mål för jägare och andra naturintresserade. Medan vi krigar mot varandra om de detaljer som skiljer oss åt så kommer vi inte att komma framåt i de stora frågorna. I svallvågorna från den senaste månadens mediastorm så bör vi kanske alla sätta oss ner och fundera på vad som är viktigt – de stora frågorna eller detaljerna. Det hoppas jag kunna göra i helgen på skidorna i en snötyngd skog tillsammans med mina hundar !

av /4 Kommentarer

Ett ljus i mörkret

•

Molnen som lämnade av snö över Norrbotten igår har dragit sig undan, i alla fall tillfälligt. En blek sol lyser några timmar genom fönstret och snön ligger luftig på marken och uppe i träden. Visst märks det att tiden går och våren i alla fall kommer närmare, nu är det ju faktiskt ljusnande när man åker till jobbet! Så det finns ljus i mörkret! Ett annat ljus såg jag igår när jag bläddrade igenom tidningen Dagens arbete och redan på omslaget såg rubriken ”Till jägarnas försvar”! En snabb koll visade på ett fotoreportage av Mia Petzäll som med vackra bilder som fond hade en kort betraktelse om jakten. Efter den senare tidens högt uppskruvade nivå på debattklimatet i pressen så kändes det skönt att få läsa positiva rader i en tidning som ingen kan kalla jaktpress.

Efter att ha tillbringat gårdagen nere söderut med att granska kommande utbildningsmaterial så känns det onekligen som om det finns ett behov av att visa upp det positiva som naturen och jakten har att erbjuda. Jag hoppas innerligen att inte kommande generation växer upp med tron att det budskapet som trummas ut från TV-kanalen National Geographic stämmer, nämligen att naturen upplevs bäst genom TV-rutan! Visst är naturprogram intressanta och fotograferna många gånger exeptionellt bra, men det är ändå ett substitut för den verkliga upplevelsen. Visst är det intressant att se lejon jaga gnuer på savannen, men när Mia Petzäll i sin artikel beskriver en kanottur i bävervatten så känns suget dit större för det ligger närmare det man själv kan uppleva och känna sig hemma i! För den som är van vid TV-soffan kanske inte trampande i blötmossa lockar, men det ger en helt annan känsla att uppleva naturen genom att vara en del av den istället för att bara vara åskådare! Ett tungt vägande skäl till varför jag själv känner mig hemma med att vara jägare!

av

Är Guillou och Aftonbladet intellektuella?

, •

Läste precis i Dagens media att Guillou tycker att Svensk Jakt är ”grovt populistisk och anti-intellektuell”.

Man får väl då anta att Guillou anser att den tidning han själv skriver åt, Atfonbladet, är motsatsen. Objektiv, faktabaserad och intellektuell.

Vidare kanske man får anta att Gillou själv anser sig vara intellektuell? Då kan man roa sig med att läsa hur Wikipedia definierar: ”… person som ägnar sig åt tänkande och analys av olika ting”. Så långt kanske det passar, det står ingenting om att vara noga med sanningen. Möjligen kan man tycka att det är rätt lätt att vara intellektuell även om det knappast kan vara huvuduppgiften för en jakttidning. Det är sen det skiter sig: ”som har förmågan att ta in data, och genom att analysera, sammanställa, sammanbinda och dra slutsatser från dem och på så vis få information” . Det var just det där med analys och sammanbindandet av slutsatser. Att tolka en SIFO- eller SLU-undersökning korrekt verkar ju onekligen inte ligga för en intellektuell.

Nu är nog Wikipedia inte heller intellektuella, enligt Guillou. Så man får väl vara nöjd med att Svensk Jakt inte placeras i samma fack som Aftonbladet och att jag själv inte känner mig särskilt intellektuell så här på kvällskvisten.

av /8 Kommentarer

Tjuvskyttar ska hängas högt!

, •

Läser på vår hemsida och i Aftonbladet att polisen i Dalrna misstänker att en varg tjuvskjutits utanför Mora i slutet på januari. Nu ska man kanske avvakta utredningen innan man slår på stora trumman. Vi har sett hur tamkatter blivit tjuvskjutna lodjur och hur såväl rävar som hundar blivit vargar i myndigheternas iver att sätta dit tjuvskyttarna. Det verkar dock onekligen som om man har torrt på fötterna denna gången.

Detta var det absolut värsta som kunde hända. Det känns onekligen en smula bittert att strida för licensjakt på varg när dylikt tjuvskyttepack slår undan fötterna på oss i vår strävan med sådana tilltag. Lika bittert som det känns att strida för skyddsjakt på vargar som sedan skjuts dagen innan skyddsjakten beviljas, jag tänker bland annat på en händelse här om året i Äppelbo. Detta skadar jägarna och vår strävan för en i våra ögon acceptabel rovdjursförvaltning mer än vad Hanne Kjöller, Jan Guillou, Mikael Karlsson och diverse trottoarbiologer på ledarsidorna den senaste månaden klarar av tillsammans. Det är endast förvirrade nollvisionärer i tv som kan vara katastrofer av samma mått.

Visst, jag vet, bland 300 000 jägare finns naturligtvis rötägg. Tyvärr räcker det med ett rötägg för att dra de kvarvarande 299 999 i smutsen i statens och allmänhetens ögon. Därför är det varje jägares förbannade skyldighet att hänga dylika rötägg högt, bildligt talat. Det är din och min framtida jakt det handlar om och så länge någon tjuvskjuter vargar lär vi aldrig få igenom den rovdjurspolitik vi drömmer om och de licenser vi önskar oss.

Att tjuvskjuta en varg är precis som att pissa på sig när det är kallt. Det kanske blir varmt, eller vargfritt, en liten stund men sen blir det skitkallt, både i byxorna och i relationen mellan jägarna och omvärlden. Så länge vi har tjuvskyttar där ute kommer också varje tjuvskjutet rovdjur att tas som intäkt för en handfull till som ingen har hittat. Även dessa dras från de som sedan kan skjutas legalt och där de bäst behövs skjutas. Därför är också varje tjuvskjuten varg en stöld från de jägare som drömmer om att till nästa vinter få skjuta bort en varg eller två på sina hemmamarker. Det om något är ett skäl för oss alla som jagar i vargrevir att hänga tjuvskyttarna högt och rensa ut dylikt pack ur våra led, om det nu är där vi finner dem…

av /47 Kommentarer

Älg i fokus

•

Oavsett hur den senaste tidens debatt har fokuserat på rovdjur så kommer man inte ifrån att älgen är det vilt som drar det största intresset bland ”den vanlige jägaren”. I torsdags var det älgmöte i Älvsbyn där fjolårets jakt diskuterades och riktlinjerna för det lokala samrådet och höstens jakt drogs upp. Över 80 personer hade smalat för ett kvällsmöte och det kändes bra att kunna fokusera på viltförvaltning och läget i den Norrbottniska älgstammen. Tyvärr finns det ju också en hel del oklarheter som vi inte har ett klart om och som påverkar arbetet för många jägare under detta år. Får Norrbotten pengar till en björnspillningsinventering? Hur kommer beslutet om lojakten att se ut? Blir det en proposition om nytt älgjaktssystem? Hur kommer de nya viltförvaltningsdelegationerna att påverka jaktbesluten? Hur hanteras viltfrågorna inför hösten när vi vare sig har viltvårdsnämnd – rovdjursgrupp eller delegation på plats? Hur ser de färdigskrivna reglerna ut för trafikeftersöket? Alla dessa frågor är idag obesvarade, de flesta får svar inom kort. Tyvärr är det numera inte bara remisstider som är korta, även tiden från beslut till verkställande är så kort att man i förväg inte riktigt vet vad som gäller och informationen ut blir svår. Inget bra läge, men man får väl göra det bästa möjiga av det. Lördagen tillbringades med kretsarnas älgansvariga och diskussionerna var det samma som kvällsmötet i Älvsbyn, men med fokus på länet i sin helhet. Det mest i gott samförstånd inom länet och ett bra tillfälle till utbyte av information. Lördagen avslutades med en av de trevliga inslagen i älgjakten, jaktlaget i byn bjöd alla som vill komma på älgfest där basen i födan naturligtvis var en älg skänkt för ändamålet. Över 100 personer som trivdes tillsammans och även de som aldrig jagar fick tillfälle att äta riktigt gott!

Sen ser jag att DN har tagit upp det som jag skrev om för ett tag sen, att jägarna betalar det mesta av svenska viltforskning! Om jag minns rätt så blev jag inte fullt ut trodd då… Nu har den senaste tidens mediadrev visat att journalister inte alltid är opartiska sanningssägare heller, men artikeln i DN stöder det jag skrev tidigare. Sen kan man tolka det som ett problem att jägarna betalar för den forskning som styr besluten. Men har man problem med det så är det ju inte jägarnas eller forskarna man ska kritisera, utan snarare att inte mer skattekronor går till viltforskningen. Allt fler anser att de har rätt till insyn och påverkan på besluten rörande vårt vilt, möjligtvis en skälig ståndpunkt men då får väl också fler vara med och betala. Mer pengar in innebär förhoppningsvis bättre forskningsunderlag. Sen kan det ju vara så att mer pengar innebär fler forskare vilket i andra sammanhang lika ofta leder till att man inom forskarvärlden blir osams om vilka forskare man ska lyssna på… Men det är väl en risk man får ta, eller?

av

I mitten blåser det åt två håll

, •

Det ringer en del journalister idag, milt uttryckt. Det är dock befriande få som enbart vill diskutera vargar och vargjakt. Dagens vanligaste fråga rör lofällorna. WWF har tydligen gått ut och fördömt de förhatliga fällorna eftersom lodjuren får träflisor i magen. En debatt som vi hade förra våren men som nu lyfts upp igen då vägen ut i media är öppen för rovdjursfrågor och organisationer som vill känga till jakten och jägarna.

Alldeles nyss ringde en journalist från mellansverige som jag känner rätt väl vid det här laget. Han gillar inte jakt men brukar skriva ärligt och korrekt. Döm om min förvåning när jag fick mig en rejäl utskällning för att vi plågade lodjuren. Nu påpekade jag till honom, som till alla andra, att vi i våras begärde att såväl lofällorna som vildsvinsfällorna skulle testas grundligt av SVA och vi har redan diskuterat omskrivningar av föreskrifterna som rör fällfångst av stora vilt med NV. Då exploderade journalisten igen. Att vi begärt att få en grundlig test av vildsvinsfällorna och en frysning av typgodkännandet av fler fällor var ju bara ett sätt att förhindra effektiv jakt och ett sätt för jägarna att få fler och snabbare spridda vildsvin. Är det verkligen så omöjligt att det enda skälet till att vi vill utvärdera såväl lo- som vildsvinsfällorna är att jägarna värnar det vilda och inte vill använda redskap som riskerar att orsaka lidande? Jag bad journalisten fundera på det och efter en halvtimme ringde han igen och bad om förlåtelse.

Det är så det är att stå stadigt och fast i mitten. Vi har ingen dold agenda och vi står vid vårt ord. Att vi vill testa och utvärdera fällor beror bara på vår omsorg om viltets väl och ve. Att vi står upp för vargjakten är inte konstigare än att vi står vid vårt ord vad gäller en eventuell kommande flytt av vargar. Våra policies och grundvärderingar ligger bergfasta och inte ens en fullständigt historisk och hysterisk vargdebatt i en månads tid ändrar på detta. Jag har den senaste tiden träffat en del medlemmar som lämnat oss. Ungefär hälften för att vi är för vargvänliga och hälften för att vi är för vargovänliga. Det är så det är att stå i mitten. Då är det ändå glädjande att vi ökar med mer än 1200 medlemmar jämfört med ifjol. När lika många tycker man är för snäll som för elak är man antagligen ganska rättvis och det lönar sig i längden. Såväl för jägare som vargar och lodjur.

av

Hur långt ska åsiktsregistreringen få gå?

•

”Nu är det viktigt att de politiska partierna aktivt ser till att deras representanter i Viltförvaltningsdelegationerna inte är jägare eftersom det särintresset redan är väl tillgodosett.”

Det här citatet hittar jag i Hallandsposten och det gör mig bekymrad vad gäller synen på den svenska demokratin! Det är alltså den pågående processens inom landets Länsstyrelser att utse de nya viltförvaltningsdelegationerna som har föranlett inlägget. Delegationen ska vara ett beslutande organ som ska hantera alla frågor rörande vilt inom länet, både älg, rovdjur, sälar, skyddsjakter (skarv, gäss m.m.) skadeersättningar och allt annat som hör till viltförvaltning. Dessa delegationer kommer att ledas av Länets landshövding och övriga representanter ska fördelas enligt följande:

1 person – trafik och illegal jakt (polisen)
1 person för jakt och viltvård
1 person för naturvård
1 person för friluftslivet
1 person för ägare av skogs- och jordbruksmark
1 person för skogsindustrierna
1 person för lokalt näringsliv och turism
1 person för yrkesfisket ( i de län som har sådant)
2 personer för rennäringen ( i de län som har sådan, sametinget en och rennäringsdelegationen en)
5 personer politiskt tillsatta efter nominering av Landstinget.

Det man alltså vill i debattartikeln är att man ska åsiktsregistrera deltagarna så att ingen annan än den enda person som representerar jakten i viltförvaltningsdelegationen ska vara intresserad av jakt… Vilka andra åsikter/intressen ska registreras och göra en person olämplig i dessa sammanhang? I vilka andra beslutande och rådgivande grupper ska vi införa åsiktsregistrering och en utredning av fritidsintressen för att få komma i fråga för att vara valbar? Ska någon med teaterintresse få besluta om kulturpolitik, dom kanske missgynnar dom som hellre går på bio eller konserter? Ska man få vara idrottsintresserad om man beslutar om idrott, man kanske gynnar fotboll före ishockey eller ridning? Ja listan kan göras hur lång som helst. Grundfrågan är väl kanske, får man ta beslut om något som man kan och har intresse för eller måste man i alla lägen vara opartisk vilket tyvärr ofta innebär okunnig. För författaren till de inledande raderna kan väl inte mena att politiker med uttalat motstånd mot jakt ska vara valbara till viltförvaltningsdelegationerna, eller? Sen kan man fundera över vad författaren till artikeln egentligen menar med ”väl tillgodosett” när jägarna har en röst i en grupp av 16 personer, men det är en delvis annan fråga!

av /3 Kommentarer

Vargdebatten har nått dagis

, •

Gårdagen var en mycket omtumlande dag. Det började runt lunch i Upplands Väsby. Kopplingen rasade på min bil. Som tur är hade jag min extremt mångkunnige och gladlynte samt nervlöse kollega Niklas bredvid mig. Vederbörande sparkade med våld i 4:an och körde de cirka 15 milen till Öster Malma, genom Stockholms utkanter i rusningstrafik och snöstorm, utan att växla en enda gång.

Jag var således rätt sliten mentalt när jag stegade in där hemma och kände iskylan i luften och min sexårige sons blixtrande blick från övervåningen. Vargdebatten hade nått kuddrummet på dagis och nu hade den stackars splittrade sonen fått veta att jägare hatade vargen och ville utrota den. Jag gjorde ett tafatt försök att övertyga honom om motsatsen men märkte direkt att här krävs något mer än en allvetande faders bedyranden och intyganden. Vi fick börja med farfar och morfar, båda inbitna jägare som visade sig varken hata varg eller vilja utrota den. Jag såg hur tvivlet föddes i sonens ögon. Efter att ha kollat med Knivjanne (som fått sina hundar vargtagna), Snusbaronen och Skabbis stod det nästan helt klart att ingen jägare hatar varg och ingen vi kände ville utrota den. Men tvivlet låg kvar någonstans där inne. Det var då vi fick ta till Traktortommy.

Traktortommy är sonens störste idol. Han är en mycket flitig jägare som kör skogstraktor och bjuder på glass. Dessutom kretsar mycket av hans liv runt jakthundar och han bor samt jagar mitt i det enda revir som var undantaget från årets vargjakt, Galvenreviret. Om någon jägare hatar varg och vill utrota dem så borde det vara Traktortommy.

Traktortommy visade sig inte alls hata varg och han ville inte heller utrota dem. Han tyckte dock att nu när den beryktade ryssvargen där hemma i Galven fått yngla av sig tre gånger så kunde man kanske få jaga den nästa vinter. Sonens tvivel var helt undanröjda. Traktortommys ord är lag.

Det var en mycket gladlynt, lättad och revanschsugen 6-åring som åkte till dagis i morse med Traktortommys ord ringande i öronen. Så nu funderar jag bara på om inte Traktortommy skulle kunna få prata med sveriges samlade journalistkår och kanske stora delar av allmänheten.

av /38 Kommentarer

Onaturlig natur

, •

Jag har pratat om det förut men finner anledning att ta upp frågan igen. ”På förkommen anledning” brukar det visst heta. Den här gången är det kanske lite allvarligare än många andra tillfällen för den här gången är det åtta forskare som i DN har gjort ett upprop om den biologiska mångfalden. Naturligtvis använder de den uppskruvade debatten runt vargjakten som avstamp, men artikeln är betydligt bredare än så och kritiserar i stort sett Sveriges naturvårdspolitik och arbete med biologisk mångfald rakt igenom.

Det finns en hel del i denna artikel man kan ha synpunkter på och jag måste ändå kort omnämna dessa, även om min tyngst vägande synpunkt egentligen inte har med vargen eller vargjakten att göra.

1. Man drar paralleller mellan vargarna i Yellowstone nationalpark i USA och hur det borde vara i Sverige. Kort kan konstateras att eftersom Sverige utanför Stocksholms stad ännu inte är att betrakta som nationalpark utan faktiskt är en plats där människor och djur ska samexistera så måste man hantera mer än biologi när rovdjurspolitik och andra frågor rörande viltet behandlas.

2. Man är orolig över de små rovdjursstammarna, men ”glömmer bort” att konflikten runt de stora rovdjuren bottnar i att vi inte under hela 1900-talet har haft större stammar av rovdjur än vad vi har idag.

3. Ingen tror att genetiken blir bättre av enbart jakt, den ska lägga grunden för en acceptans för ny invandring eller i värsta fall handgriplig omflyttning av nya vargar. Vad dom inte nämner är att utan frisk blod så hjälper inte heller ett ökat antal inavlade vargar för att avhjälpa dagens inavel!

Men det stora frågetecknet jag ställer till denna artikel är när man hävdar att man har skapat onaturligt stora/täta stammar av älg, rådjur, kronhjort, dovhjort och vildsvin. Jag har ställt denna fråga förut utan att få svar – när blir en stam av vilda djur onaturligt stor? Det finns idag ingen natur som är opåverkad av mänskliga aktiviteter och det finns inte och har aldrig funnits något som kan liknas vid balans i naturen! Naturen lever i en ständig skiftande variation och viltstammar har både långsiktiga och kortsiktiga svägningar. Om man vill hävda att ett visst antal djur av en art är onaturlig så borde man också kunna beskriva när denna nivå inträffar och vad som är onaturligt vid en viss given nivå!

I artikelförfattarnas avslutande punktlista tror jag man hittar mycket av deras frustration! Man tycker att vargforskningen har monopoliserats vilket de anser olyckligt. Kan det helt enkelt vara så att de anser att Stockholms universitet borde ha en del av de pengar som går till Skandulv och SLU/Grimsö?

av /32 Kommentarer

arbete i mormontempel eller lagård?

•

Jag trodde att jag hade sett det mesta i den senaste tidens debatt om vargarna och vill gärna ge en eloge till mina kollegor som har hållit bloggdiskussionen igång utan att helt tappa koncept och humör! Jag lovade i ett tidigare inlägg att hålla mig lite låg i denna argumentation, delvis eftersom ”mitt län” Norrbotten inte är berörd av vargjakten och i framtiden troligen blir berörd av bortflyttning av varg snarare än jakt. Ett helt annat läge än söderut alltså. Men just när jag trodde att man kunde börja lägga den hetaste delen av debatten bakom sig så bläddrade jag upp en sida som jag helt enkelt måste kommentera.

Först en fråga till er, på vilken av nedanstående arbetsplatser hade ni helst sökt anställning?
– Ett mormontempel där de anställda sitter i små bås bakom galler med stora hundar

eller
– En konferensanläggning med en restaurang med viltinriktning, öppet kontorslandskap och de anställda som är hundägare får ha hunden med på jobbet.

Var valet svårt? Naturligtvis är arbetsplatsen densamma men beskriven med olika ögon och platsen är Jägareförbundets nationella kansli på Öster Malma. Den första beskrivningen gavs av Aftonbladets TV-krönikör efter att han hade ifrågasatt relevansen i att vargfrågan hade varit uppe i tre större debattprogram på en vecka. Precis som han så undrar jag om vargfrågan verkligen har ett så stort allmänt intresse eller om det är en felriktad diskussion på diverse redaktionsmöten under de senaste veckorna. Trots det så avslutas hans lilla krönika med ett konstaterande att han nog stod på vargens sida efter att ha sett bilder från ”mormontemplet” som jag beskrev ovan. Visserligen var det ord i en krönika och inte en faktaartikel, men jag tror media på allvar måste fundera över gränsdragningen för sina anställda om deras trovärdighet som nyhetsförmedlare ska ha någon chans att överleva. Att tycka till utifrån egna åsikter är en sak, att redovisa nyheter och fakta är något helt annat.

Nu ska jag samla ihop efter gårdagens utbildning av rävsnarsinstruktörer och börja förbereda för några kvällar med älgprat…

av /2 Kommentarer

Vi är stora och starka…

, •

Under den senaste tiden har många i media ondgjort sig över Jägareförbundet och att vi har onödigt mycket inflytande. Man behöver heller inte bläddra i särskilt många tidningar eller titta på tv innan man hör ord som ”den lilla men högljudda jägarlobbyn”. Men är vi verkligen så små och har vi verkligen oförtjänt mycket inflytande?

Jägareförbundet har runt 194 000 medlemmar. Därmed är vi den absolut största naturvårdsorganisationen. Större än såväl SNF och WWF för att inte tala om pluttföreningar som Greenpeace och Rovdjursföreningen. Då skulle man kunna roa sig med att diskutera dessa organisationers inflytande. Den rovdjurspolitik som hittills varit har i mångt och mycket diskuterats och styrts genom rovdjursråd, både ett nationellt och sedan länsvisa. Där har såväl SJF som Rovdjursföreningen haft en röst och ett mandat. Vår representant med 194 000 medlemmar i ryggen och Rovdjursföreningens med 3524. Rättvist? Faktum är att alla andra organisationer som suttit i dessa råd har färre medlemmar än vi, fast alla har haft en röst.

Man kan också roa sig med att jämföra med andra organisationer i vårt samhälle. Till exempel är vi dubbelt så stora som det största politiska partiet, socialdemokraterna. Faktum är att vi har Länsföreningar som har fler medlemmar än MP, KD, FP och V. Onekligen tänkvärt.

Man har också senaste tiden hört att vi gör oss till röst för många andra som inte stöder vår åsikt. I den överenskommelse som låg till grund för årets vargjakt gick vi in tillsammans med LRF, Samerna, Kennelklubben, Riksjägarna och Jordägareförbundet. En trojka som representerar mer än 700 000 medlemmar. Det är rätt många människor.

Vi vet också att SJF är i stort sett den enda organisation som finns i alla landets kommuner och som organisaerar förtorendevalda (cirka 5000 stycken) över precis hela landet. 7 av 10 svenskar äter viltkött årligen och fler än så är nära vän eller släkt med en jägare. Självklart är vi starka och självklart ska vi synas mycket och förtjänar att lyssnas på. Det hade onekligen varit på sin plats med en demokratidiskussion i rovdjursfrågan, men kanske fokus skulle ligga på varför så många små får så mycket inflytande?

av /51 Kommentarer

En hållbar viltförvaltning

•

Jag arbetar en hel del med att diskutera avvägningen mellan viltförvaltning och annan markanvändning. Framför allt handlar det förstås om diskussioner med företrädare för jord- och skogsbruk. Långt mer än 90 % av Sveriges yta påverkas av någon form av markanvändning, vilket innebär att nästan allt vårt vilt lever mitt i produktionen av mat (jordbruk) eller fiber (främst skogsbruk). Eftersom det vilda måste äta för att leva så begränsar viltet ofrånkomligen i viss utsträckning jord- och skogsbruk, vilket är som det skall. Våra diskussioner brukar oftast flyta på i ganska gott samförstånd, även om våra prioriteringar förstås ibland skiljer sig. Jakträtten följer precis som brukanderätten normalt markägandet, och alla förutsättningar finns för att i samförstånd finna en balans mellan en viltförvaltning med stammar som tål att beskattas och lönsamt jord- och skogsbruk.

Samtidigt diskuterar jag hållbar viltförvaltning med naturvårdande myndigheter och organisationer. Bedriver man en mindre intensiv, viltanpassad markanvändning i delar av landskapet skapas variation samtidigt som den biologiska mångfalden gynnas. Detta gynnar i sin tur viltet. Detta har jägarkåren vetat länge; redan 1901 (inom parentes så hade Jägareförbundet då 70 år på nacken, medan SNF inte var bildat) gick exempelvis Jägareförbundet ut med rekommendationen att trakthyggesbruk inte borde bedrivas på alltför stora ytor, utan att hyggen skulle ”spridas över skogen” för att inte missgynna viltet. Mycket av den viltvård jägarkåren bedriver går också ut på att återskapa sådan variation och artrikedom som försvunnit genom en alltmer intensiv och storskalig markanvändning. Även diskussionerna med den offentliga naturvården brukar därför ske i största samförstånd, i och med att vi har gemensamma mål och till och med ofta utför samma åtgärder för att nå dem.

Viltvatten,s212.JPG

Här har man skapat variation i landskapet och en tillflykt för biologisk mångfald genom att anlägga ett viltvatten och bruka marken runt mindre intensivt. Foto: Fredrik Widemo

 

I diskussionerna med jordbruk, skogsbruk och den offentliga naturvården finns det alltså normalt inga konflikter när det gäller synen på vilt som en resurs som vi hållbart nyttjar. Detsamma gäller i diskussionerna med våra folkvalda politiker. Sveriges rika viltstammar vittnar också om att jägarkåren uppenbarligen med bravur klarar av att hållbart förvalta viltet utan att överbeskatta det. Säkert är det också därför den svenska jakten har ett starkt folkligt stöd.

Titt som tätt när man debatterar viltförvaltning stöter man dock på åsikten att ”naturen skall få sköta sig själv” och att man inte skall ”rubba balansen i naturen”. Folk får förvisso självfallet hysa vilka åsikter de vill. I egenskap av ekolog kan jag dock inte låta bli att förundras över hur liten ekologisk förståelse och kunskap de som på detta sätt försöker värna om naturen har.

Det finns ingen del av Sveriges natur som inte är kraftigt påverkad av oss människor. Mycket av den biologiska mångfald vi ser runt omkring oss är också helt beroende av olika mänskliga aktiviteter. Mångfalden och landskapsbilden gynnas generellt av att man åtminstone delvis bedriver en mer småskalig och varierad markanvändning. Viltvård och jakt, inklusive ett viltanpassat lågintensivt jord- och skogsbruk, är en sådan markanvändning, precis som lieslåtter, skogsbete och fäbodbruk. Upphörde vi med alla dessa aktiviteter skulle mångfalden minska kraftigt. Skulle vi helt upphöra med allt jord- och skogsbruk skulle mångfalden också på sikt minska. Inom viltförvaltningen gör vi en mängd olika avvägningar, både mellan olika viltarters förvaltningsbehov och mellan viltförvaltningen och andra intressen. Vi tar hänsyn till skogsbrukets krav på minskade betesskador och jordbrukets krav på minskade skador på grödor när vi beskattar älgar och vildsvin. På samma sätt beskattar vi själva räv bland annat för att kunna beskatta rådjuren.

 ”Naturen skall få sköta sig själv” är ett riktigt dåligt argument mot den svenska jakten, som istället är ett riktigt bra exempel på hur man hållbart nyttjar naturresurser! Betydelsen av att nyttja landskapet toppar nu till och med DN:s  lista över viktiga punkter att tänka på för miljön. Det rör på sig … :-)!

 

av /6 Kommentarer

Konflikthantering inom naturvården

•

I höstas hade IUCN, ”naturvårdens FN”, sin världskongress i Barcelona. Mötet hålls vart fjärde år och samlade den här gången mer än 7000 deltagare. Fler än 900 olika ”events” i form av föredrag, workshops osv. anordnades, vilket gjorde mötet till det största som någonsin hållits inom miljöområdet. Slutrapporten ”Conservation for a new era” som nu kommit är på över 200 sidor, men kan förstås bara kort sammanfatta de olika aktiviteterna. När det gäller att staka ut riktningen för naturvårdsarbetet är det dock ett viktigt dokument.

Rapporten konstaterar att även om vi människor genom våra behov, önskemål och aktiviteter skapar utmaningarna inom naturvården, så är det bara genom att ta hänsyn just till människornas behov och önskemål som problemen kan lösas. Slutrapporten trycker därmed här på samma faktor som konventionen om biologisk mångfald tar upp som den enda vägen till framgång.

I kapitlet om konflikter mellan vilt och människa slår rapporten fast att för att kunna lösa problemen är det nödvändigt att samtidigt arbeta med kortsiktiga biologiska åtgärder och långsiktiga åtgärder med fokus på människornas syn på viltet och på hur viltet inverkar på människorna. Rapporten konstaterar att man först måste minska konflikten mellan vilt och människa, därefter öka acceptansen och slutligen se till att man planerar markanvändningen så att framtida konflikter minimeras och människorna upplever att de har något att vinna på att leva med viltet.

Finns det något skäl att anse att dessa erfarenheter enbart skulle gälla i tredje världen? Självfallet inte! Lyckligtvis har regering och riksdag tagit fasta på internationella lärdomar och globala erfarenheter när man fattade beslut om en ny rovdjurspolitik. Vilt- och naturförvaltning handlar inte bara om biologi. Därmed kan inte heller konflikter och problem lösas enbart genom biologiska åtgärder. Detta är självklarheter, och det känns märkligt att man skall behöva tjata detta till leda…

 

av /40 Kommentarer