Modern form av baggböleri?

•

I måndags var jag på informationsmöte om Stora Ensos och Bergviks planer för att bilda älgskötselområden av sina innehav i Norduppland. Man försöker även få så stor anslutning som möjligt av privatmarker, och lockar nu de små markerna med höga tilldelningar. Samtidigt pressar man arrendatorer in i systemet och gör allt för att minimera jägarnas inflytande över förvaltningen. Ett färdigt förslag till skötselplan finns, där avskjutningen skall fördubblas från innevarande år till nästa. Även om det förvisso inte erbjöds starka drycker under mötet, så gör mina jämtländska rötter att jag känner igen en del av metoderna från vad jag hört från baggböleriets dagar. Mången bonde blev då av med sin skog eller mark till sågverk och bolag för att man inte hängde med i svängarna eller genomskådade fagra löften. Är det dags för älgarna nu? Jag hoppas detta är ett ovanligt exempel, men jag anar oråd. På bred front…

Min hemmamark är en del i en storlicens på c:a 17 400 ha. Sammanlagt hade vi en tilldelning på 22 vuxna älgar under innevarande jaktår. Vi tillämpar ett system där det krävs 500 hektar för att få tilldelning på ett vuxet djur. De som har mindre mark sparar sin areal mellan år, tills man sammanlagt kommer upp i 500 ha. De år man ligger under 500 ha får man en kalv i tilldelning. Vi lyckas inte fylla vår tilldelning inom storlicensen, men ligger på en relativt stabil älgstam enligt Älgobs. Verktyget ger en viss osäkerhet på så små arealer, men tittar man på hela Tierps distrikt eller VFO så finner man även där att stammen är stabil.

En kunskapsbaserad förvaltning måste vila på goda inventeringsunderlag. Här visar Älgobs på en förhållandevos stabil älgstam över tid för Tierps VFO.

Så är dock inte fallet enligt bolagsmännen. ”Vår uppfattning är att stammen ökar”, ”Vi träffar många jägare i vårt jobb och de är helt överens med oss om att stammen ökar”, ” Vi vet alla vad som sker när en älgstam skenar” osv. Vi har dock verktyg för att mäta förändringar i älgstammen. Utöver Älgobs, som kanske är det viktigaste, så flyginventerar bolagen och jägarkåren spillningsinventerar. Den senaste flyginventeringen i området gjordes 2004, och visar enligt Stora och Bergvik på en stam på 7,5 älgar per 1000 ha. Älgobs visar ingen nämnvärd förändring sedan dess, och spillningsinventeringar för Uppsala län från förra året visar på en stam på 6-7 älgar/1000 ha. Man sätter till och med antalet älgar i sin egen plan till 7,8/1000 ha för innevarande år, dvs. i princip oförändrat sedan 2004 (skogsskadorna enligt ÄBIN gick dessutom ned kraftigt under det senaste året). I nästa andetag förkastar man dock alla dessa siffror och hävdar att stammen nog trots allt ökar, och lägger fram en ”föreslagen” plan för att mer än fördubbla avskjutningen baserat på rent tyckande.

Förhoppningsvis kommer flertalet privata markägare att genomskåda och direkt avvisa ”erbjudandet” om en fördubblad avskjutning. Den tilldelningen har ett enda syfte, vilket är att sänka älgstammen ännu mer. Det kommer självfallet ge färre älgar att skjuta i framtiden, vilket inte är vad jägarkåren vill ha. De som arrenderar av bolagen hamnar självfallet i en svårare sits, och en otrevlig aspekt är att jaktlag nu ställs mot jaktlag och kan spelas ut mot varandra beroende på om man arrenderar eller är markägare.

Bolagen försöker även minimera jägarkårens inflytande över skötselplanerna framöver. I den nya älgförvaltningen läggs stort fokus på att samförvalta älgen inom älgskötselområden och älgförvaltningsområden. Älgskötselområdena skall normalt omfatta marker som medger en avskjutning på minst 10 vuxna älgar, och jag skulle tippa att vår nuvarande storlicens är ganska genomsnittlig för vad som skulle kunna bli ett skötselområde inom det nya systemet. Enheter av den storleken ger ett lokalt perspektiv, och bra möjligheter till att göra sin röst hörd för enskilda jaktlag. Det finns också en möjlighet att anpassa sig till lokala förhållanden.

Älgförvaltningsområdena är nästa nivå, och skall omfatta minst 50 000 hektar. Dessa består normalt av ett antal olika skötselområden, som vart och ett har en egen styrelse. Här och nu försöker dock bolagen skapa ett enda skötselområde på drygt 55 000 ha. Detta ”superskötselområde” skulle uppta c:a 60 % av det föreslagna förvaltningsområdet. Istället för att ha ett antal skötselområden med individuella planer och lokal representation för jaktlagen minimeras på detta sätt inflytandet. Som lök på laxen föreslår man dessutom en styrelse sammansatt av 4 markägarrepresentanter och 2 jägare. Dessa två jägare skall alltså inhämta och föra fram åsikter från alla jägare som jagar på 55 000 hektar. Och sedan i minoritet få gehör för sina åsikter…

Den nya älgförvaltningen skall bygga på samråd och vara kunskapsbaserad. I Norduppland försöker nu bolagen minimera jägarkårens inflytande och basera förvaltningsplaner på gissningar och tyckande istället för inventeringsdata. Budskapen är tydliga: vi vill ha ner älgstammen och ha så få och stora enheter som möjligt. Vi ser nu antydningar till samma mönster över hela Sverige. Det är självfallet praktiskt för bolagen med få och stora enheter, vilket gör att de inte måste sitta i många styrelser. De har inte en massa olika viljor att hantera, utan varje bolag har en bestämd syn på hur älgstammen bör förvaltas och utvecklas. För jägarkåren är det dock precis tvärtom- det är genom en välavvägd storlek på skötselområden som vi kan vara med och påverka. Jägarna och de privata markägarna vill dessutom till skillnad från bolagen inte ha en mindre älgstam, vilket gör det viktigt att ta alla chanser att vara med och påverka förvaltningen.

Genom att skapa ”superskötselområden” tar man i praktiken bort den lägsta nivån av förvaltningen, vilket med ett penndrag tar bort den lokala förankringen på den nivå där den faktiska förvaltningen skall ske. Det tror jag löper risk att skjuta en stor del av den nya förvaltningen i sank. Jag inser självfallet att ett skäl till att bolagen vill ha få enheter är att det gör det enklare och billigare att bemanna styrelserna. Här måste man dock inse vikten av att väga representation mot relevans och trovärdighet. Vi som jagar måste känna oss delaktiga i besluten för att ställa upp på att följa skötselplaner, rapportera älgobservationer, spillningsinventera osv.

En fungerande förvaltning måste byggas underifrån och baseras på samråd och delaktighet från första stund. Nu pågår på sina håll en aktiv process för att minska det lokala inflytandet över förvaltningen. Förhoppningsvis tar såväl markägare som jägare sitt förnuft till fånga, och inser vikten av en verkligt lokal förvaltning i samverkan, baserad på ömsesidigt förtroende.

Asparna som fälldes i november upptäcktes igår kväll av två av älgarna exemplet gäller. Nu är all glansbark uppäten. Foto: Fredrik  Widemo.

av /4 Kommentarer

Lodjuret, den nya kärnfamiljen från Bagarmossen?

, , •

Har ägnat morgonen åt att titta på de senaste dagarnas lodjursdebatt. För det första verkar intresset vara begränsat, jag tror faktiskt vanligt folk och journalister börjar vara trötta på denna vulgärrovdjursdebatt nu. Men det är en sak som irriterar mig. Med tanke på mitt förra inlägg om språkförbistringen i medias rapportering om vilt och natur kan jag inte låta bli att sura lite på SNF men kanske främst WWF. De förstnämnda ser jag inte längre ens som en seriös aktör men WWF har faktiskt en viktig funktion att fylla och de gör många bra saker. Då är det lite sorgligt att höra dem diskutera ”lodjursmammor” och ”lodjursbarn” i tv.

Såväl SNF som WWF har för länge sedan insett att det inte handlar om att vara seriösa och konstruktiva när det gäller att ragga pengar och medlemmar. Kollega Gunnar har skrivit om detta tidigare. Så fort det skrivs om vilt eller natur på de stora dagstidningarnas hemsidor dyker det upp en annons från WWF bredvid med en söt panda, en fluffig sälkut eller en tigerunge med huvudet på sned. SNF tog det hela ett steg till och fläskade i med en björn som grät över att blåbären var slut i södra Sverige. Att det inte finns björn i södra Sverige skiter såväl SNF som de som skickar pengar antagligen i. Jag har egentligen ingenting emot att dessa organisationer raggar pengar på detta sätt, de får de väl göra om de vill och det ger mig ett gott skratt till morgonkaffet ibland, men tyvärr har detta tankesätt nu även genomsyrat deras arbete och argumentation. Och det är mycket allvarligt.

Jag har alltid sett WWF som den kanske mest seriösa samtalspartnern, som inte tycker exakt som vi, i rovdjursfrågan. I alla andra frågor har vi nästan alltid helt identiska åsikter och agendor. Men jag kan omöjligt föreställa mig själv föra en seriös diskussion eller debatt med någon som kallar lohonor för ”lomammor” och loungar för ”lobarn”. Det går inte.

Att förmänskliga djur må vara en god affärsidé, men det kan aldrig vara en framkomlig väg till en seriös och fungerande viltförvaltning. Det vet nog WWF om, men kanske är pengarna viktigare än viltet?

Jag väntar med spänning på nästa steg, de missanpassade gängligisterna vildsvinen som vi måste fånga upp i tidig ålder och ge kärlek eller de överbeskyddande bävrarna som inte ger sina barn en tillräckligt fri uppväxt för att få kreativa ungdomar som  kan bygga det nya våtmarkssamhället? Eller, näe, vildsvin och bävrar ger inga stålar, förstås. Då hade WWF varit lika intresserade av vildsvinsfällor som lodjursfällor. Men viltet är nog inte viktigast ändå…

av /27 Kommentarer

Bajsar räven i skogen?

, , •

Suck. Sitter och går igenom senaste veckans nyhetsrapportering som berör jakt, vilt och skog. Man blir lite trött. Allra tröttast blir jag faktiskt på ett inslag från Sveriges radio angående rävens dvärgbandmask. En reporter har bevisligen satt sig in i hur masken sprids men törs absolut inte ta ordet ”bajsar” i sin mun. Istället upprepar hon ständigt att ”räven går på toaletten”. Ursäkta mig, men när började rävar nyttja vattenklosetter, var finns de och fäller hanrävarna upp ringen när de kissar? Eller de kissar givetvis inte, de ”tisselissar” eller möjligtvis gör de ”nummer1”, antar jag.

Andra exempel från senaste veckans nyheter är ”det sörjande älgstoet”, ”rådjursbarnen som leker”, en ”hjortko” och en ”vargmamma” samt en ”bilpåkörd vildsvinshane” som tydligen lidit svårt, av kyla, när han tvingades ligga i diket i en timme innan eftersöksjägaren anlände.

Vad betyder detta? Jo, journalisterna blir nog faktiskt sämre på biologi men framförallt har ”disneyfieringen” eller förmänskligandet av djur tagit ytterligare ett steg in i våra medier.

Räven bajsar, eller kanske skiter, i skogen. Det är jag helt säker på.

av /6 Kommentarer

Dags för nystart…

, , •

Det har varit mycket mörker, undergång och uppgivenhet såväl på bloggen som i jägarkåren senaste veckorna. Det krävs förändring. Något som min äldste son också observerat. Han kröp nyss upp bredvid mig i soffan och sa: ”farsan, skit i de där rovdjuren idag, nu myser vi istället, bygger legostarwarsrymdskepp, badar bubbelbad och äter texaspecanglass”. Han är klok min son. Men innan jag försvinner ned i legohögen tänkte jag påbörja en ”serie”  inlägg med konkreta förslag på just de förändringar som behövs, så ni har något att fundera på medan jag bubblar mig skrynklig i badet.

Jägarna är i grunden en fruktansvärt kunnig, kompromissvillig och synnerligen seriös grupp i samhället. Det har märkts på de mail, SMS och telefonsamtal som drällt in senaste veckan. Givetvis är de nästan alla frustrerade och många rentav revolutionära eller destruktiva, men väldigt många kommer faktiskt med riktigt bra idéer. Det är då det värmer hjärtat att man har förmånen att jobba i en medlemsorganisation. Skulle jag enbart jobba med egna idéer skulle vi inte komma långt…

Jag tänkte börja med ett förslag på hur vi får igång inventeringarna igen. Det står nog väldigt klart för de flesta inblandade att vi aldrig får ut jägarna på de breda rovdjursinventeringarna igen. Motiven saknas som jag tidigare skrivit. Det finns två stora problem med dagens system:

1: Ingen, varken Länsstyrelse-, Naturvårdsverks- eller Jägareförbundstjänsteman, kan på ett logiskt och förståeligt sätt förklara varför tilldelningarna miskar när t ex lo- och vargstammen ökar. Det spelar ingen roll om man tar den här frågan i ett nationellt eller lokalt perspektiv. Det är lika ologiskt att vi i år fick skjuta färre vargar, när stammen ökat nationellt, som att man i enskilda län får skjuta färre lodjur, eller inga alls, när man ligger skyhögt över det mål man i god demokratisk ordning slagit fast för länet. Kopplingen mellan verkligheten, eller inventeringsresultatet, och myndighetsbeslutet är helt höljd i dunkel för en normal människa.

2: Vi måste verklighetsanknyta kvalitetssäkringen. Idag ställs så orimliga krav för att kvalitetssäkra en föryngring av stora rovdjur att vi ständigt råkar ut för att det blir omöjligt med hänsyn till regelverket, men hela världen vet att den finns. Det är ohållbart om vi ska sikta på en rovdjursförvaltning med acceptans från alla inblandade. Nu har man inlett en översyn av detta regelverk, och det är bra, men inget regelverk i världen kan ersätta mänsklig logik. Vi måste börja tro på även människorna i systemet, säger Länstyrelsens rovdjursspårare att det finns en föryngring så finns den. Försöker de luras kommer de att avslöjas inom en vecka av en jägare eller ”rovdjurskramare”.

Hur skapar vi då kopplingen mellan verklighet och förvaltning? Jag tror receptet är enkelt, klara spelregler i förväg.  Vi kommer aldrig mer att kunna lura folk att hitta en massa spår efter rovdjur och sedan inte omsätta detta i logiska och direkta förvaltningsbeslut, t ex licenstilldelningar för lo och varg. Ska vi få ut jägarna att inventera nästa vinter måste de få veta vad de ”får” för en hittad familjegrupp av varg eller lo i form av tilldelning. Här finns inget utrymme för enskilda tjänstemäns godtycke, eventuellt dolda agendor eller privata tyckanden och tänkanden. Detta system skulle bli skitenkelt, billigt och direkt prestationsbaserat för jägarkåren. Hittar man inga lodjur – ingen jakt, hittar man inga vargföryngringar i länet – ingen jakt. Man kan nästan helt skippa tjänstemännen i detta system, det räcker med en tabell, som forskarna har underlag för att göra redan idag. För varje funnen familjegrupp av lo utöver det länsvisa målet tilldelas kanske 5 lodjur och för varje varföryngring utöver målet kanske 6 vargar?

Jag inser att det finns fallgropar i systemet. En ”rovdjurskramare” kanske inte blir jättepigg på att rapportera in ett lospår. Då måste man ställa sig frågan vad som är viktigast, något tiotal motiverade ”rovdjurskramare” eller några tiotusentals motiverade jägare? Jag inser också att det finns en risk för att jägarna, i delar av landet, är så desillusionerade att de inte inventerar i alla fall. Då får vi stå vårt kast, det är en risk vi får ta. Säkerhetsventilen skulle i ett sådant här system dessutom ständigt finnas närvarande. Ingen inventering hittar alla rovdjur, det är praktiskt omöjligt. Därmed kommer det alltid att finnas något fler rovdjur än målet, om ingen katastrof inträffar. Hur stor denna säkerhetsmarginal blir beror på hur skickliga och ivriga inventerare man har i länet, men den kommer alltid att ligga på ”rätt” sida målet.

Jag har tjatat om några viktiga grundfundament i rovdjursförvaltningen i många år nu – acceptans och lokal delaktighet i förvaltningen samt ett minimerat tjänstemannastyre. Förslaget ovan skulle lösa de delarna över en natt, eller har jag missat något väsentligt?

av /58 Kommentarer

Illegal jakt.

, , , •

Den rubriken trodde jag nog aldrig jag skulle tvingas eller våga skriva. Men det är nog dags nu. Diskussionen där ute går het och jag är väl delvis orsak till det, så då kanske jag också får ta mitt ansvar och förklara varför jag lyft upp denna tabubelagda fråga. För övrigt är det intressant att den är så tabubelagd i Sverige, och kanske Norden, i resten av världen, inklusive stora delar av Europa, är illegal jakt en stor del av en etablerad förvaltning. Illegal jakt är också det som utrotar djurarter här i världen, mig veterligen har ingen djurart utrotats med legal jakt, om det inte varit meningen. Därför tror jag det är viktigt att vi vågar diskutera den, seriöst, utan att lockas att hänfalla till billigt poänglockande. Ingen nämnd och ingen glömd.

Vi måste nog först slå fast två saker. Jag hatar illegal jakt. Jag är ett kontrollfreak. Jag skulle aldrig kunna förenas med tanken på ”fri” jakt. Dessutom tror jag som gammal forskare alltid blint på faktabaserad och kunskapsbaserad förvaltning, oavsett om det gäller vilt eller andra nyttigheter. För det andra kommer aldrig Jägareförbundet att stödja, uppmana eller legitimera illegal jakt. Dels för att vi i en situation när vilt förvaltas illegalt knappast har en funktion och fylla och dels för att det är helt oförenligt med våra grundvärderingar. Sist men inte minst skulle jägarkårens mycket goda anseende gå kräftgång om den ökar. Nu läser alla detta stycke en gång till, långsamt, så ska vi gå vidare sen…

Vad jag sagt är att den illegala jakten kommer att öka med den havererade rovdjurspolitiken. Det baserar jag inte på tyckande och tro, det är heller inget hot, det baseras på väl etablerad forskning och grundkursen i bevarandebiologi. Jag har skrivit det många gånger förr, det är omöjligt att bevara vilt i allmänhet och stora rovdjur i synnerhet utan att de som ska bo med dem tror på förvaltningen och känner att de är en del av den. Vad jag är genuint orolig för är att den illegala jakten nu tar steget ut ur garderoben. Med det menar jag att många nu ger upp, de ser inga möjligheter att påverka sin vardag med legala metoder. De ser inget avtryck av de inventeringar de slitit med. Det kommer att innebära att några tar det stora steget till att köra över något med skotern fast de inte får, men det är inte det farligaste, ännu många fler kommer att tyst, eller aktivt, visa förståelse för denna avart bland förvaltningsmetoder och då är vi illa ute. Några få extremister som skjuter illegalt är tämligen ofarliga för rovdjurens långsiktiga överlevnad, när hela bygder tycker att illegal jakt på rovdjur är ungefär lika farligt som en fortkörning är vi riktigt illa ute. Det är på den tröskeln jag är rädd att vi balanserar idag.

Vi har idag enskilda kommuner där en majoritet av befolkningen inte ställer upp på rovdjurspolitiken, och de studierna är gjorda långt före de senaste varg- och lojaktsbesluten. Acceptansen sjunker dessutom. Jag tillhör nog de i landet som pratar med flest jägare, landsbygdsbor, oroliga hundägare och andra i just rovdjursfrågor. Det blir nog några tusen / år. Då är det min förbannade plikt som statens förlängda arm och faktiskt genuint intresserad av att ha stora rovdjur i livskraftiga stammar att slå larm när det barkar åt skogen. Det är vad jag gjort och nu gör igen. Det här håller på att gå riktigt snett. Vi tappar greppet.

Just det tappade greppet är det som just nu känns jobbigast. Jag törs nog säga att de enda som tidigare jobbat aktivt, och faktiskt gjort skillnad mot illegal jakt, är Jägareförbundet. Jag måste ha sagt ”illegal jakt är det enskilt största hindret mot legal jakt” tusen gånger vid det här laget. Jag tror jag uttalat det i fler bygdegårdar än vad en normal hembygdsforskare ens besökt. Jag lovat att säga det igen, men jag känner i själen att ingen kommer tro mig. Jägareförbundet kommer inte att kunna göra så stor skillnad i dessa frågor längre. Vi har tappat greppet, vi har inga argument att banka i huvet på nollvisionärerna.

Därför måste nu andra stiga in på arenan och dra sitt strå till stacken. Det är dags för andra organisationer att inse att vi är i en mycket kritisk situation. Vi hade sedan tidigare en negativ utveckling av acceptansen för stora rovdjur hos de som bor med dem, nu skenar den. Nu är det dags att hejda sig innan man stampar på en desperat jägare, markägare, fårbonde, glesbygdsbo eller hundägare. Vänder vi inte denna utveckling mycket snart tror jag det blir svårt att få till en fungerande rovdjursförvaltning under överskådlig tid. Det är återigen inget hot, det är en genuin magkänsla och baserat på etablerad vetenskap.

Man kan inte som Mikael Karlsson gör i sin blogg jämställa jägare, och Jägareförbundet, med en flock animerade apor. Då knyts nävarna ute i bygderna och några till skulle kunna tänka sig att ta chansen nästa gång älghunden kört upp en lo i en tall, många fler kommer att acceptera metoden. Det här vet Mikael, men för honom är konflikten långt mycket viktigare än bevarandet. Det är sorgligt.

Jag säger det igen innan kvällsturen med skidor och hund. Vi stöttar aldrig illegal jakt, men vi måste larma när det går ur hand. Det är allt jag gör. Jag hoppas innerligt att några ytterligare förstår det nu och hjälper mig och Jägareförbundet att fortsätta kampen för en kunskapsbaserad och laglig viltförvaltning. Släpp inte taget om den kanske finaste viltförvaltningen i världen.

av /28 Kommentarer

Skogen och älgen

•

”Från haveri till ny strategi” onekligen en fångande rubrik på ett föredrag som rör vilt och skog. Nu är det ju sällan VILT det handlar om när man pratar med skogsbruksföreträdare utan älg, men nu hade det åtminstone breddats till att gälla allt klövvilt. Platsen var Skellefteå och Skogsstyrelsens stora seminarium. Vid första anblicken på ovanstående rubrik blev jag lite fundersam. Är jag verkligen den enda som inte har förstått den nya förvaltningens storhet? Finns det något i det nya regelverket som faktiskt kommer att lösa problematiken som alla verkar överens om, alltså balansen mellan klövviltet och klövviltets mat? Efter att ha lyssnat så insåg jag att den nya strategin inte var liktydigt med det nya älgförslaget utan mer ett sätt att tänka på älgen i ett större sammanhang. Ett föredrag om klövvilt och skogsbete från en skogsbruksföreträdare som faktiskt ingav hopp om framkomliga vägar så att alla kan bli nöjda (eller relativt nöjda i alla fall) är en ny och positiv upplevelse! Att vi inte låser fast oss i ytterligheter utan kanske till och med kan komma så pass på samtalnivå att vi kan börja samarbeta om sånt som kanske är ännu viktigare, hur kan vi gemensamt driva frågorna om vikten av att nyttja skogen ”på vårt sätt”… Det finns faktiskt de som seriöst hävdar att det mest klimatsmarta man gör är att avfolka landsbygden och se till att alla bor så centralt som möjligt!!! Självklart kommer det finnas mycket som vi inte är överens om även i framtiden, men gårdagen gav definitivt lite positiva vibrationer vilket inte händer varje dag då man pratar älg och skog!

Sen blev det självklart en hel del sagt om det nya älgförslaget också. Vi har det beslut vi har och vi väntar fortfarande otåligt på detaljföreskrifterna från Naturvårdsverket. Jag har tidigare sagt att jag inte är så säker på att systemskiftet i sig löser några av de problem man har pekat på, snarare är jag förvånad över hur lite verktyg det finns att styra och ställa med. Men även här fick jag en mycket bra liknelse att delge andra, det gäller både detta regelverk och kanske de flesta av de regelverk vi omger oss med. ”Se regelverket som sargen och isen i en hockeyrink. resultatet i matchen beror sen på vilka spelare man släpper ner på isen”. Något att tänka på i kommande samtal.

Sen finns det två saker som jag försöker få fram som många inte alltid verkar inse.
– Man kan instifta regleringar som gör att man skjuter mindre, men det går inte att instifta regler som gör att man skjuter mer vilt! Om man vill ha en minskad älgstam genom ökad avskjutning krävs det överenskommelser och att man faktiskt respekterar varandra och varandras åsikter.
– Att man utbildar folk så att kunskapen ökar är bra på många sätt, men det behöver inte innebära att man tycker mer lika. Kunskap kan möjligen leda till att man lättare förstår varför andra tycker som dom gör och förhoppningsvis gäller det åt bägge håll!

Sen kan jag inte annat än att hålla med om att jag hellre skjuter en älgkalv på 90 kilo än två stycken som väger 45. Nu är det helg och på söndag träffar jag länets provledare för jägarexamen – ska bli kul att träffa våra dörrvakter! Utan dessa personers godkännande släpps ingen in på jaktens bana.

av /2 Kommentarer

Konsten att krascha…

•

Jag är fortfarande på sportlov. Igår spännde jag för laikan och gav mig ut i slalombacken för att hitta milspåret som skulle starta där längst nere. Det skulle jag inte ha gjort. Laikor och längdskidor passar dåligt i branta slalombackar. Jag har aldrig åkt så fort någonsin. Barn grät, hundratals mobilkameror blixtrade, vuxna män i fartdräkter skrek, av skräck eller förnedring, när vi susade förbi dem, mitt liv passerade revy, kraschen var oundviklig. Några snälla Holländare grävde fram mig och gav mig choklad.

Det här var nog varken första eller sista gången under min brokiga skidåkarkarriär som jag kraschade, faktum är att jag brukar snitta en svårartad krasch / kilometer när jag är ute med hundarna på skidor, det är dock väldigt intressant med krascher. Själva processen är densamma varje gång. Först insikten om att det här går överstyr, tiden står stilla, hjärnhalvornas kamp om att lägga sig eller försöka ett tag till, det kan gå, sedan smällen och sist men inte minst den stora överraskningen över att inte ett enda ben gick av den här gången heller. Faktiskt precis den bild jag har av den havererade rovdjurspolitiken just nu.

Jag ska förklara. I förra veckan var vi mitt i backen. Det gick för fort och vi var nära att förlora kontrollen. Jägareförbundet varnade ivrigt för att en krasch var nära förestående och att vi i värsta fall inte längre kan erbjuda samhället en kontrollerad och lydig jägarkår. Då tog NV årets lobeslut och kraschen var oundviklig. Inga ben bröts på jägarna, vi kan nog leva vidare, men för samhället blev det dyrt. Väldigt dyrt.

Ta inventeringarna som exempel. Jägarna har alltid haft rätt och myndigheterna fel. Det gäller björnstammen som inte ökade på 10 år, de vargföryngringar som alla utom NV kände till inför årets jakt och det gällde lodjuren vilket vi visade med all önskvärd tydlighet inför årets lobeslut. Jägarna kommer fortsätta ha koll på viltet, inga problem, men kan någon förklara för oss varför vi ska samla skit, spår eller tipsa de myndigheter som nu så uppenbart skiter i oss? All verksamhet behöver motiv, det finns inga som helst motiv för en jägare att hjälpa myndigheter eller samhället idag. Faktum är att vi så fort vi syns enbart riskerar att få skit och skäll.

Ta lobeslutet som exempel. Det är helt omöjligt med det beslut som NV tog i ryggen att inbilla jägarna i södra Sverige att de skulle få någon lojakt de närmsta decennierna. Den lätta går de aldrig på. Någon som tror att det blir trångt på morgonsamlingarna inför rovdjursinventeringarna framöver i Småland? Vi kommer inte ha en susning om hur många lodjur vi har framöver. Utan jägarnas tips och inventeringar står samhället sig slätt. Jägarna har inget att förlora på det, mer än en sopar nog igen lospåren över vägen, varför ska man ha en massa rovdjursspårare på trakten som stör jakten eller sliter på skogsbilvägen? Motiven saknas.

Motiven saknas också för all annan inventering. Varför ska vi år efter år samla statistik som visar att rådjursstammen kraschar och födounderlaget för lon är förbrukat? Samhället skiter uppenbarligen i det. Låt systemet krascha då. Vi blir av med rådjursjakten i några år men snart svälter även lodjuren ihjäl eller dör av skabb när maten är slut. Det är sorgligt och en förbannat usel förvaltning, men slutresultatet oundvikligt. Snart kommer en ny vår med ökande rådjursstammar och lodjuren är väck, i alla fall ett tag.

Samhällets svek mot jägarna kommer att bli kännbart på många fronter framöver. Jag har hundratals protest-, bojkott- och ”nuskiterjagidethär”-mail i min inbox. Fantasin där ute är enorm och extrema tider väcker extrema åsikter. Jägareförbundet har i 180 år samlat och engagerat jägarna, det kommer vi nog att fortsätta med i 180 år till, jag är dock inte säker på att vi fortsätter göra det samhället säger åt oss att göra. Det samarbetet har kraschat. Svensk viltförvaltning VAR världsunik, det är den nog inte längre. Jägarna har nog inget att förlora på det, men samhället får det jobbigt.

Nu är det dags för dagens övningar i skidspåren, jag kommer att krascha hårt men benen går aldrig av, jag är uppfödd på älgkött och fet mjölk från Hälsingland, det ger en benstomme som tål. Så precis som jägarna står jag upp imorgon också. Jag är inte säker på att alla andra gör det…

av /26 Kommentarer

Skicka inbetalningskort för rovdjuren till Naturskyddsföreningens medlemmar!

, •

Naturskyddsföreningens ordförande skriver i en debattartikel på SRs ”I vargens spår” att svenska folket har en stor betalningsvilja för att ha många rovdjur i Sverige. Han skriver att betalningsviljan för att ha enbart rovdjur i landet är 12-20 miljarder! En hissnande summa. Det betyder att varje svensk är villig att betala 2000 kronor per år ” även om man personligen aldrig kommer att stöta på dem – blotta vetskapen om att de finns räcker.”

Sett mot den bakgrunden borde väl SNFs medlemmar ha en mångt mycket större betalningsvilja än de som vare sig vill se eller har något intresse av att se en varg eller en lo. Undrar hur många tusenlappar SNFs ordförande själv är beredd att betala för rovdjuren per år. Rimligtvis borde det handla om åtskilliga tusenlappar, minst femsiffrigt belopp. Det är nämligen vad jag ”förlorar” enbart p g a lodjursförekomsten, varje år. 

En fin tanke vore väl att SNFs medlemmar som har en otroligt hög moral och god betalningsvilja kunde skicka över t ex 4 000 kronor per år för varje medlem hos oss. SNF har nästan lika många medlemmar som vi. De pengarna kunde vi sen använda till att kompensera våra medlemmars förluster till gagn för dem som ”aldrig sett en varg eller en lo, men som njuter av vetskapen att de finns”.
De undersökningar som gjorts om betalningsviljan visar entydigt en sak. Ju längre man är från rovdjuren och ju mindre egen erfarenhet man har av rovdjur dess mer är man villig att betala. Mikael Karlssons betalningsvilja borde därför ligga i topp!

av /69 Kommentarer

Jakt och skytte = livskvalité

•

Det kan inte hjälpas att jag med jämna mellanrum reagerar på tonen och ingångsvärdena när vi pratar jakt och skytte internt och ut mot allmänheten! Självklart spelar tonen på denna blogg in i mina tankar, i alla fall så fort rovdjursfrågan kommer upp. Men även på helgens möte med länets skjutbaneansvariga så kom frågan upp. Fokuserar vi på rätt saker? Jag menar att vi allt för ofta inte gör det utan fastnar i problem och försvar av alla möjliga anledningar. Rovdjursdebatten tror jag att alla kan, annars är det bara att fördjupa sig i mina kollegors bloggar på denna sida. Men i övrigt när det gäller jakt och skytte, vad pratar alla så övertygat om? Jo, att det är viktigt att få med de yngre ut i skogen och ut på skjutbanorna. En självklar syn när man ser jakten som ett fantastiskt inslag i livet. Men hur kommunicerar vi ut detta budskap?

Jag ska lägga några ord i munnen på er och se om ni känner igen det:
– Det kostar för mycket att bli jägare
– Det finns ingen föryngring i jaktlagen
– Ammunitionen har blivit så dyr att man inte vill skjuta på skjutbana längre
– Reglerna är så krångliga
– Jakten visas upp på ett fel sätt i medierna

Listan kan göras mycket längre, men är detta sant eller håller vi på att skapa en sanning själva? Om vi tittar på lite fakta som jag nämnt tidigare men som uppenbarligen tål att lyftas fram igen.

– Medelåldern bland landets jägare har bara ökat obetydligt sedan 50-talet, troligen i samma takt som medellivslängden. Snittåldern bland jägarna är densamma som för våra riksdagsledamöter…
– Ungdomarna själva har inte så mycket synpunkter på kostnaderna för examen, i förhållande till andra utgifter så är kostnaden för att bli jägare överkomlig.
– Priset när man väl är jägare varierar betydligt över landet och är på sina håll definitiv en begränsning, men kanske en lika stor begränsning är de etablerade jägarnas inställning till att släppa in nya jägare. Det gäller särskilt yngre jägare de inte känner.

Nåja, oavsett det så tycker jag att man både inom jaktlag och på skjutbanor ska tänka till. Om jag vill attrahera nya medlemmar hur gör jag då? Ska jag beskriva jakten så som jag själv upplever den med allt det positiva den för med sig eller ska jag högljutt förklara att allt är pest och pina? Välj själv vilken ”försäljare” du själv skulle gå till!
Visst kan det vara bra att man inför hårdare krav på årligt skytte med mer eller mindre tvingande regler från markägare, men grunden i jaktskyttet på banorna runt om i Sverige måste ju ändå vara att det är roligt att gå dit! Skjutbanan ska vara en samlingsplats där man möter kamrater med liknande intressen och delar åsikter och erfarenheter med, inte ett ställe som liknas vid bilprovningen dit man måste en gång per år för att få fortsätta köra…

Nä, stå upp för jakten som ett positivt inslag i ditt liv och sprid detta bland alla du möter. Det ligger nog mycket i det gamla talesättet att något man säger tillräckligt många gånger blir tillslut en sanning. Se därför till att det du upprepar ofta är det du vill att människor ska tycka. Jag själv vill att fler ska upptäckta det positiva i att vara en jägare!

av /10 Kommentarer

Vad blir det till middag?

, , , •

Jag har sportlov. Sitter på en fjälltopp och slickar såren samt mumsar apelsin efter en mycket spektakulär skidkrasch då vovvarna som drog mig ville jaga en ren. Då kom jag att tänka på mat. Här sitter jag på fjället och smaskar tokbesprutad spansk apelsin samtidigt som en klimatsmart ren springer söderut, mot ett ganska säkert öde som rovdjursmat.

För det är ju så om vi ska vara krassa. Idag köper staten en herrans massa renar av samerna för att mata våra rovdjur med. Många förstår idag varför rovdjuren i princip utrotades en gång i tiden, det var inte lätt att bedriva jordbruk med tamdjursskötsel med rovdjur på skogen. Det år Jägareförbundet bildades, 1830, tog våra svenska rovdjur 35 000 tamdjur. Hisnande siffror va? Inte många tänker på att rovdjuren idag tar betydligt mycket mer tamdjur. Faktum är nog att vi aldrig någonsin fått så många tamdjur dödade av rovdjur som vi får idag… Det är lite intressant ur ett matperspektiv. Nu ska i och för sig rovdjuren förflyttas söderut, det börjar bli lite för dyrt att föda dem med ren, men det förändrar ingenting. Rovdjuren skiter i om det är tama eller vilda djur de mumsar och för oss som gillar att försörja oss på närproducerat klimatsmart kött spelar det heller ingen större roll.

Man kanske skulle fokusera på fiske istället? 70% av världens hav är överfiskade och oavsett vad WWF nu säger om Pangasiusfisk från Vietnam behöver man inte vara raketforskare för att inse det klimatosmarta i att käka fisk från andra sidan jordklotet. Bär och svamp då? Jo, min sambo fyller varje år hela tvättstugan med svampar av alla möjliga sorter. Men det är slut med det nu säger hon. Glädjen är borta. Dvärgbandmasken kommer endera söderifrån med rävar och hundar eller i annan form från norr med invandrande vargar eller mårdhundar.

Man kanske skulle bli bonde och börja med köttproduktion? Tyvärr fiser kossorna så ozonlagret ryker all världens väg så det är nog heller ingen höjdare. Dessutom har jag svår koskräck. Man får bli vegetarian osvett hur äckligt det är med sojabiffar! Tyvärr jobbade jag i mitt tidigare liv med skogsbruk och har sett vad sojaplantagerna gör med regnskogen. Kört det också. Det potatis- och grönsaksland jag planerade där hemma har nu dessutom lagts på is. Rävarna bajsar där hela tiden så man skulle väl få mask på nolltid.

Jägarna beskylls ofta för att ”hata” rovdjur eftersom de tar ”våra” rådjur och älgar. Nu har jag ännu inte mött en enda jägare som hatar rovdjur men kanske ligger det lite i det påståendet? Kanske skulle såväl staten som allmänheten tänka lite större i det här läget? Hur vi än vrider och vänder på det kan man inte finna någon mat som är mer långsiktigt OK och klimatsmart än ren, älg, rådjur, hare och ett blåbär samt en kantarell.

Vi ska snart revidera våra mål för hur många rovdjur vi ska ha i landet. Är det kanske relevant att då tänka på att ytterligare ett lodjur innebär sisådär en 50 – 60 dödade rådjur på ett år eller att ytterligare ett vargpar innebär cirka 120 älgar färre på skogen varje år? Givetvis ska vi inte utrota några rovdjur med matmotiv men det kostar onekligen ungefär 3 miljoner rådjursmåltider årligen att ha 2000 istället för 1000 lodjur i landet. Att öka från dagens cirka 50 vargrevir till 100 skulle kosta oss sisådär en 3,6 miljoner älgmåltider, varje år.

Man blir onekligen en smula filosofisk och fritänkande på en fjälltopp. Den klimatosmarta apelsinen är uppmumsad. Nu skidar jag vidare mot nya mål och en välförtjänt middag. Det blir hjortstek. Äta bör man, annars dör man. Äta gör man, ändå dör man. Tänk på den en stund…

av /65 Kommentarer

Stoppa utvecklingen mot illegal jakt!

•

Noterar att kollega Daniel fått det hett om öronen, efter sitt inlägg om lojaktsbeslutet. Rovdjursföreningen hävdar t ex att han skulle uppmana till illegal jakt. Självklart är det inte så. Men tyvärr visar angreppen på Daniel att det bara finns ett politiskt korrekt sätt att tala om illegal jakt, fördömanden utan någon vidare analys av de bakomliggande orsakerna.

Till skillnad från Daniel var jag med på KSLAs möte för ca 10 år sedan där Italiens ledande vargforskare Luigi Boitani, tillika ordförande i LCIE, myntade begreppet vargförvaltning ”The Italian way”. Vi tyckte nog lite till mans att hans beskrivning av de latinska ländernas inställning till auktoriteter var rent av lite charmigt. Alla vet ju hur italienare är!

Men vad var de egentligen Boitani sa? Jo, han jämförde de latinska ländernas hållningssätt till lagar och EU direktiv med de germanska ländernas, alltså Nordeuropa. ”Ni har en tradition att följa lagar och EU direktiv till punkt o pricka, vi däremot ser dem mera som en viljeinriktning. Vi följer officiellt alla EU direktiv och tillåter ingen jakt på varg, inte ens skyddsjakt, men vi skjuter ändå 20-25% av vargarna varje år”. Han berättade också att polisen inte lägger några resurser på frågan och som jag minns det hade ingen heller åtalats för illegal jakt på varg. Han avslutade med att säga att han inte tror att Sverige heller kommer att klara av att förvalta vargstammen legalt, eftersom debatten kommer att vara så polariserad. Ni kommer att hamna där ni också, sa Boitani. Alla som var med på mötet inklusive jag själv log lite överseende, så kommer det aldrig att bli i Sverige!

Några år senare var jag med på ett informellt möte där några högt uppsatta politiker var med. En av dem som inte är jägare själv sa, ”varför skjuter ni inte bara vargarna, så att vi politiker slipper ta en massa obekväma beslut?” Jag blev så överrumplad att jag fick fråga om personen verkligen menade allvar, vilket bekräftades. Det var det svenska sättet att uttrycka, the Italian way. Den gången blev jag rent ut sagt förbannad och påpekade det orimliga i att enskilda skall riskera fängelse för att politikerna inte skall tvingas ta ställning i svåra frågor. Det är fullständigt oacceptabelt och strider mot all sund viltförvaltning.

Men när jag följer debatten i media om den legala jakten på rovdjur där jägarna misskrediteras och de som arbetar för en klok laglig viltförvaltning svartmålas som högljudda minoriteter så börjar jag fundera på om det fortfarande finns de som tycker som den politikern. De skrivs ju betydligt mindre kritiska artiklar om den illegala jakten än om den legala.
Jag minns en GD på Naturvårdsverket som när lodjursjakten startade för många år sedan, sa att ”det här beslutet var det svåraste jag tagit som chef på Naturvårdsverket”. Alltså samma man som skulle ta beslut om Östersjöns framtid, att minska den globala uppvärmningen och rädda våra våtmarker. Det låg alltså mycket i det Boitani sa om det svåra med rovdjursförvaltning den där gången för ca tio år sedan och som vi som var där litet överinseende log åt.

BRÅ skriver i sin rapport, Illegal jakt på stora rovdjur, konflikt i laglöst land följande, ”för att den illegala jakten ska minska krävs en dialog om förändringar av rovdjurspolitiken i syfte att få fler människor att sluta upp bakom politik och rovdjursförvaltning.” Det vill säga exakt samma sak som Daniel skriver i sitt blogginlägg. Den enda skillnaden är att Daniel gör det med ett mustigare och mera rättframt språk. Flera länsstyrelser säger att de kommer att överklaga lojaktsbeslutet eftersom det innebär att de inte får regionalts självbestämmande, trots att vi ligger över miniminivån såväl nationellt som i de flesta län i det mellersta förvaltningsområdet. Rovdjursansvarige i Värmland säger till NWT, vårt jobb handlar om att allmänheten skall ha ett förtroende för oss och det blir svårt när vi inte kan agera själva. Han säger också att det finns ett överskott på ca 60 lodjur i länet i förhållande till målet. Exakt samma problem som Daniel skriver om alltså.

Istället för att kritisera och angripa Daniel borde alla de som vill stoppa den regionala förvaltning och som startar upprop mot lodjursjakten ställa sig frågan, gynnar det lodjuren? Daniel varnar för en utveckling mot en illegal lodjursförvaltning, the Italian way, men är det verkligen bara vi jägare som har ansvar för att det inte blir så? Vad var det BRÅ sa? Jo, ”för att den illegala jakten ska minska krävs en dialog om förändringar av rovdjurspolitiken i syfte att få fler människor att sluta upp bakom politik och rovdjursförvaltning.” Den dialogen har skett, besluten är tagna, men genomförandet har havererat!

av /16 Kommentarer

Italienska eftertankar och framtiden…

•

Jag har förstått att det är lätt att bli missförstådd. Många har idag genom polis, media och okonventionella kanaler försökt få mitt tidigare blogginlägg till en uppmaning till illegal jakt. Jag förstår inte hur man kan se det så, men det skrivna ordet är som gjort för vantolkning. Det intressanta är att BRÅ skrev exakt samma sak för något år sedan, då gick jägarna i taket…

Jag kan skriva det igen; jag fördömer all form av illegal jakt. Kan det vantolkas?

Nu var det inte det jag skulle skriva om, jag tänkte fokusera på framtiden. Vi står inför historiska förändringar i Sveriges viltförvaltning. En ny älgförvaltning ska sjösättas, vi ska försöka behärska vildsvinen, såväl kron- som dovhjort ökar och ska förvaltas, nya arter som mårdhundar, dvärgbandmaskar och vitsvanshjortar knackar på dörren och givetvis ska rovdjuren hanteras. Är det någon mer än jag som ser detta som en helhet? Bevisligen gör inte staten och myndigheterna det.

Jag brukar ibland ta upp de efterverkningar som NV lider av efter att i många år hävdat att björnstammen var konstant cirka 1000 individer. De märks av än idag. Samma problem skapar man just nu. Det kommer de, och alla vi som vill ha en adaptiv och seriös viltförvaltning, att lida av i många år framöver.

Jag var själv närvarande när man från alla tänkbara instanser förklarade att det fanns två ytterligare helt bombsäkra vargföryngringar i Värmland, som man av tidsskäl inte kunnat kvalitetssäkra, inför årets vargjakt. Tog man hänsyn till det? Nej. Nu sköt vi ungvargar i båda reviren, kanske lite pinsamt och en smula dåligt för trovärdigheten? Kollega Gunnar räknade på en kafferast ihop en sannolik siffra på antalet kvalitetssäkrade lodjursföryngringar i år, har vi sett den beräkningen från myndigheten? Nej. De kör den klassiska försiktighetsprincipen på försiktighetsprincipen…

Man förbjöd fällfångst av lodjur i årets beslut med motiveringen att man utreder frågan. För det första kanske det blir svårt att utreda frågan om man inte fångar lo i fälla och för det andra kanske man skulle tänkt på att fällfångst av vildsvin är under utredning, samtidigt. Jägareförbundet tog initiativ till en utredning av fällfångst av vildsvin eftersom det framkommit en del konstigheter i samband med att vildsvinsfällor tilläts. Ingen jägare vill fånga djur med oetiska redskap eller metoder. Varför förbjöd inte NV vildsvinsfällor under utredningen? Vi har bevis på vildsvin som inte mått bra (de dog) av att sitta i fälla, vi har inga bevis på att lodjur mår dåligt mer än att de har ett gram träflisor i magen. Konsekvent? Nej.

Sist, men inte minst, så ska vi nu sjösätta den största förändringen i svensk viltförvaltning på ett decennium eller två. En ny älgförvaltning. Jägarna förväntas betala mer och arbeta mer ideellt. Någon som tror på att det går bra med den ”uppskattning” vi nu åtnjuter? Jag är oroad…

Det är samma jägare som ska samla rävskit för att upptäcka dvärgbandmask som förväntas inventera rovdjur ideellt, betala mer i älgförvaltningen, acceptera en utebliven rådjursjakt, förstå att det är skillnad på ett eventuellt lidande lodjur och ett lidande vildsvin som ska ta sitt ansvar och kanske jaga ett lodjur i Gävleborg, med uppenbar risk för överskjutning och ännu en smutskastningskampanj i media och de obligatoriska hoten. Är det konstigt om de tappar tron och gömmer sig?

”The Italian way” är det ultimata nederlaget och min värsta mardröm, men den är närmare än någonsin just nu. Tolka det inte som en uppmaning till tjuvjakt, för det är det inte, tolka det som ett rop på hjälp. Det här går åt skogen…

av /19 Kommentarer

Ansvarstagande syn på förvaltningen

•

Frustrationen och bedrövelsen över det huvudlösa beslutet om lodjursförvaltningen har inte lagt sig… det känns fortfarande riktigt jobbigt att försöka hitta övertygande argument för en konstruktiv syn på förvaltningen just nu. Jag hoppas några dagars skidåkning hjälper upp humöret…

En sak som faktiskt ÄR glädjande är jägarkårens syn på hur förvaltningen borde bedrivas. Man kan som alla säkert förstår utläsa extremt litet ut webundersökningar, jämfört med kontrollerade attitydundersökningar. Det blir väldigt lätt siffror som blir en summa av missnöjesyttringar i endera riktningen. Dock blev jag faktiskt (litet) glad när jag såg Svensk Jakts undersökning över hur många lodjur jägarna tycker man borde få skjuta i det mellersta förvaltningsområdet.

Förra året sköt man 82 lodjur på licensjakten inom området. Många jägare ansåg att det var för litet, inte minst i de riktigt lodjurstäta länen. Efter gårdagens beslut kändes det ganska givet att en stor grupp jägare borde besvara frågan om hur många man bör skjuta med: så många som möjligt, i ren frustration. Så är dock långt ifrån fallet…

Denna graf baserar sig på 819 svar:

Som synes anser den största gruppen att man bör skjuta 100-150 inom området. Jag gissar att detta inte är extremt annorlunda än förra året, då man alltså fick skjuta 82. Visst finns det en tydlig topp på 300+. Den gruppen inkluderar säkert såväl jägare som verkligen anser att det borde skjutas 300+, som dem som är frustrerade idag. Men den största gruppen ligger alltså på en avskjutning som är mindre än hälften. Räknar man på vad den faktiska avskjutningen man vill se (i genomsnitt 125) innebär så landar den runt 15 % av den inventerade minimistammen, som dessutom troligen kommer justeras litet uppåt. Vilket är en väldigt rimlig avskjutning, i mina ögon…

Skönt att se att jägarkåren trots allt i grund och botten vill vara ansvarstagande när det gäller viltförvaltningen… om sedan bara myndigheterna möjliggjorde en sådan förvaltning, så hade det varit trevligt….

av

Nya turer i fjälljakten

, •

I denna tid av upprörda röster runt rovdjursförvaltningen (med all rätt) så seglar ytterligare dimensioner in även i debatten om jakten i fjällen. Inte bara den omtalade och numera ökända omröstningen i riksdagen och regeringens försäkran om att ta fram förslag på nya regler inom ett år som ”alla ska bli nöjda med”. Nu tillkommer en osäkerhetsfaktor till i den framtida jakten. Girjas sameby har stämt staten för ”intrång i jakträtten” och Gällivare tingsrätt har gett klartecken till denna stämningsansökan. Processen räknas komma igång under våren. Utfallet lär säkert dröja rätt länge, men det skapar under tiden en osäkerhetsfaktor som troligen kommer att påverka politikerna i deras ställningstaganden. Frågan om vem ska jaga och fiska i fjällen är egentligen en större fråga än vad många inser, det gäller rätten till nyttjandet av marker som täcker nära hälften av Sveriges areal. Jakten blir i detta sammanhang mer en princip eller symbolfråga. Tyvärr drabbar det alla intresserade jägare vars största önskan är att kunna bedriva en trevlig jakt i en underbar miljö. Fortsättning lär följa i frågan!

Om man ser går över till det som verkligen engagerar jägarna här uppe, nämligen älgen, så kan jag konstatera efter några kvällsmöten att de flesta som nu börjar inse hur den nya förvaltningen ska se ut har samma funderingar som jag. Hur ska ekonomin hanteras i detta!? Att dela in län i förvaltningsområden kan man leva med och i ärlighetens namn så händer inte så mycket för den enskilda jägaren. Men att man har beslutat om ett system med så lite på fötterna vad gäller kostnaderna är fortfarande lika förvånande. När man sen ser och hör frågeställningarna runt detta nu så inser man till och med att dessa frågor inte fick sitt svar under utredningen och vad ännu värre är, vissa frågor verkar inte ens ha ställts under utredning och propositionsskrivande! Fast med tanke på mycket av dagens ekonomiska situation runt om i världen kanske man inte ska bli förvånad! Många verkar ju ha attityden att ”det ordnar sig” utan att riktigt vilja eller kunna se konsekvenserna av sina beslut. Det ska bli spännande att se Naturvårdsverkets lösningar på detta problem som de har blivit pålastade!

av

Gör om, gör rätt!

, •

Imorgon eftermiddag börjar sportlovet. Känslan just nu är att det skall bli extremt skönt att komma bort… jag instämmer till fullo med Daniels analys. Detta kommer barka åt h…e…

Ett maxtak på 30 lodjur för hela mellersta förvaltningsområdet, vilket inte ens skall ses som en jakttilldelning att dela på, känns som ett hån, ett skämt, jag vet inte vad…

Man drar slutsatsen att populationstillväxten för lo avstannat, åtminstone delvis, eftersom man ”uppnått mättnad” i Mellansverige. Och vad gör man då? Minskar jakten i Mellansverige… Om älgstammen tillväxte snabbt för att sedan bli födobegränsad, hade man då dragit ner tilldelningarna till en tredjedel för att hålla stammen på den nivån? Eller hade man, måhända, skjutit ner stammen en bit så att den åter stod i balans till födoresursen?

Det ska för övrigt bli mycket intressant att se hur mycket lo man får skjuta i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland, jämfört med Uppsala län. Det norra förvaltningsområdet upptar 55 % av Sveriges yta. Man har ett sammanlagt minimiantal lodjur på 75 familjegrupper, och inventeringarna visar på 112. Uppsala län upptar 1,7 % av Sveriges yta. Vi har ett minimiantal på 23 familjegrupper och inventeringarna visar på 34. Vi har alltså ganska precis en tredjedel av minimiantalet för hela norra förvaltningsområdet och även ungefär en tredjedel av deras lotillgång. Fast på knappt 7000 kvadratkilometer, jämfört med över 225 000…

Ska bli jätteintressant att se hur många man får skjuta i norra förvaltningsområdet jämfört med där de verkliga tätheterna finns. Eller inte.

Det nationella måltalet är helt förryckt… Utvärdera målet, gör om, gör rätt. Eller åtminstone mer rätt. Det är vad adaptiv förvaltning innebär.

Märk väl: det är inte länsstyrelserna som skall lastas för detta. Skulden ligger inte heller enbart på NV, utan är även ett politiskt beslut…

av /8 Kommentarer