ännu mera björn
Det är dags att summera årets björnjakt. En jakt som började nästan omdelbart med journalister som ringde och var frågande över den låga takten i avskjutningen. Var norrbottens jägare intresserade av börnjakt? Man hittade personer som beklagade sig över byråkratin och skyllde på den. Desinformation om björnjakt inom viltvårdsområden spridde oro. Nu har vi facit på hur det gick. 10 dagar innan jaktentiden var över fälldes den sista björnen på tilldelningen. En bra facit och den högsta avskjutningen som vi har siffror på sedan mitten av 1800-talet. Tydligen så är administrationen runt en fälld björn inte så farlig! I alla fall verkar alla som fällt björn intresserade av att fälla en till! Visst är vissa delar överdrivna och övergången från skyddsjakt till icensjakt borde ha kunnat innebära lättnader, men istället har det i vissa lägen blivit ännu mer detaljerade regler. Förhoppningsvis är det en övergående fas! Nu återstår egentligen bara hanteringen av björnköttet. Dels ett förenklat regelverk runt att få ut björnkött till andra än jägarna, på samma sätt som man nu resonerar runt vildsvin. Problemet är ju detsamma på bägge arterna, risken för trikiner. Kan man lösa frågan för vildsvinen förutsätter jag att björnköttet följer med på köpet. Sen väntar jag spänt på den första björnkokboken för om vi kan sälja björnkött för att andra ska äta så kan vi väl äta själva!? Själv uppskattade jag tjälknölen på björn som serverades då kollegan Jonas Kindberg disputerade på björnförvaltning i Umeå.
Vad blev då summan av björnjakten, förutom att kvoten fylldes till den sista björnen. Ja, definitivt något som ingen journalist verkar intresserad av nämligen hur väl genomför jakten har varit. Mycket mer lokala jägare och samarbete över jaktlagsgränser. Behovet av utifrån kommande ”björnspecialister” minskar och de norrbottniska jägarna blir allt bättre på björnjakt. Takten i avskjutningen tyder på att björnjakten allt mer ses som en jaktform bland andra. Stressen uteblir och det visar sig i minimalt med påskjutna ej återfunna björnar. Varje påskjuten ej återfunnen björn är ett misslyckande, men ett tillfälle av sjuttiotvå är ändå bra gjort! Nu återstår bara att lära oss och myndigheterna fördelar med åteljakten! Att de kan nyttjas som draghjälp för att veta var det finns björn och om det finns ungar med. Men också lära sig att bygga gömslen som det går att sova i så att man kan nyttja det första gryningsljuset för åteljakt! Jag hoppas att försöket i Västerbotten kommer att ligga till grund för ett allmänt återinförande av jaktformen!
