Våren brukar vara en rätt hektisk tid på jobbet. Väldigt mycket av utbildningarna måste genomföras mellan snösmältning och sommarsemester. Här uppe är det fönstret inte så särskilt stort, så det som finns blir desto intensivare. Utöver utbildningar så kommer förfrågningar från skjutbanor, årsmöten i jaktklubbar och viltvårdsområden och självklart frågor om hur jakten på älg kommer att fungera till hösten. Vi kan lugnt konstatera att det finns mycket att jobba på under kommande år för att göra älgförvaltningsgrupperna funktionsdugliga och att alla ska hitta sina roller. Jakt på älg blir det säkert i höst, men det jag har sett hitintills i år gör att förbättringspotentialen på underlagen är stor! Kraven måste också bli större från viltförvaltningsdelegationerna vad gäller vilket beslutsunderlag de ska ta beslut utifrån. Som sagt, allt kan bli bättre.

Mitt i denna hektiska tid var det rätt skönt med en lite längre helg. Snön har tinat bort och det var i alla fall inte regn alla dagar. Man kunde alltså tillbringa lite tid med hundarna för cykelträning och unghunden fick känna på sitt första ”riktiga” blodspår. Alltså riktigt i bemärkelsen dragen älgklöv och duttat blod… Det kändes skönt att en så pass livlig och intensiv hund kunde gå in i full koncentration för ett blodspår och följa det i lugnt tempo till slutet. Jag har haft mina tvivel men det gick över förväntan.

Nu är det också säsong för att se björn, nu när parningstiden är inne och ungbjörnar stöts bort av honan. En granne hade ett onödigt spännande björnmöte där björnen var uppe på vägen så nära som 25 meter vid ett flertal tillfällen och klart visade vem som borde vika ur vägen. Detta trots (eller på grund av) två hundar i koppel som definitivt tycker det är roligt med björn under höstens jakter. Nu gick det bra och självklart ville man dit och se hur unghunden skulle reagera på spåren. Dom hade hunnit bli lite för gamla, men visst fanns det intresse. Nu är det bara 13 veckor till släpp… :-)

Före det laddar jag så smått upp inför veckans riksmöte med nationella viltolycksrådet och helgens kommande jaktledarutbildning.

Förutom förgröningen av jordbrukspolitiken, som jag nyss skrev om i ett parallellt inlägg, så tar kommissionen nu tag i en utjämning av direktstöden till jordbruket. Detta gäller såväl mellan som inom länder. Detta är en riktigt het potatis… inga länder vill bli av med pengar, och det gäller förstås även brukare inom länder. Här är det i det närmaste strid på kniven mellan länderna, och man anar kanske en del agendor som höljs i dunkel här och var nationellt också.

I Sverige har vi fem jordbruksregioner, och direktstödet för åkermark är mer än dubbelt så högt i region 1 som region 5. Det innebär att en brukare får mer än dubbelt så mycket i ersättning för att bruka en hektar mark i Skånes slättbygd som på Småländska höglandet eller i Norrlands inland. Utöver att avkastningen kanske är 3-4 gånger högre i Skåne… Detta är en kvarleva från den tid när ersättningarna var direkt produktionsrelaterade. Detta påstår man att man tagit bort, men delar finns alltså kvar.

 

Frågan är om vi verkligen behöver en extra stor morot för att våra mest produktiva marker skall brukas? Foto ©: Fredrik Widemo.

Ur ett samhällsperspektiv är det förstås viktigt att vi upprätthåller förmågan att producera tillräckligt med livsmedel. Det finns dock även andra hänsyn att ta, och ur ett naturvårdsperspektiv är en brukad hektar i Norrlands inland, där jordbruken läggs ned regelbundet, mer värd än i de rika slättbygderna där all tillgänglig mark brukas. Anledningen är att det är positivt med variation i landskapet.

Nedläggning av jordbruk i områden med liten andel jordbruksmark är därmed något som SJF vill motverka, och här ser vi en utjämning av ersättningarna som något klart positivt. Ju mer man får betalt för att bruka en mark, desto mer sannolikt är det rimligen att man brukar den. Risken att man istället låter den växa igen eller planterar skog minskar. LRF argumenterar dock konstigt nog tvärtom…

Man måste idag inte bruka en mark aktivt för att få stöd, utan det räcker mer eller mindre med att hålla den brukningsbar. Därmed är det inte helt ovanligt att brukare lägger mark i träda och lyfter direktstödet. Självfallet är detta vanligare för mark som ger låg än hög avkastning i form av skörd. Detta är en riktig nagel i ögat på många producenter, som anser att ersättningarna borde gå till dem som verkligen bedriver produktion av livsmedel. Man hävdar att direktstödet här bidrar till en ”inlåsningseffekt”, där det lönar sig att inte bruka marker. Ger man ännu högre direktstöd för dessa marker menar man att inlåsningseffekterna ökar, eftersom man får ännu mer för att göra ingenting.

För mångfalden och viltet vore det bättre om samhället försökte stimulera till brukande av de marker som idag växer igen, genom att betala bättre än idag för att bruka dem. Foto ©: Fredrik Widemo.

Jag förstår ärligt talat inte logiken bakom detta negativa resonemang. Man borde i mina ögon istället lyfta fram det positiva med högre ersättningar av skattemedel för att bruka de marker som annars kanske inte brukas. På så vis hålls mer marker i bruk, eller brukningsbara, och vi får fler brukare. Stimulans av själva brukandet får man hantera på ett annat sätt, och det är fortfarande hur som positivt att markerna inte tillåts växa igen eller planteras med skog.

Det finns förstås rejält med sprängstoff i denna fråga. Jordbruket är större i regionerna med högre ersättningar, och här finns alltså majoriteten av medlemmarna för brukarorganisationerna. Vidare så har direktstöden inneburit en kapitalisering till markvärdet, dvs marker i region 1 är värda mer än marker i region 5 inte bara för att de producerar mer, utan även eftersom de ger högre stöd. Jämnar man ut stöden så kommer markvärdena sjunka i Skåne och stiga i Norrland. Vilket självfallet inte den majoritet som sitter på de värdefulla markerna idag är intresserade av. Eftersom jordbruket är litet i region 5 handlar det dock enligt Jordbruksverket bara om en omfördelning av litet drygt 10 procent av det totala direktstödet. Vilket märk väl är våra skattemedel, även om vi får tillbaka dem via EU .

Ur ett vilt- och naturvårdsperspektiv vore det tveklöst bra med en utjämning. Att minskande jakt- och markvärden på grund av rovdjurstrycket kanske kan kompenseras litet i rovdjursområdena gör heller knappast något i mina ögon.

Budskapet från kommissionen är att en utjämning ska ske, och den skall vara klar senast 2019. Det är dock (troligen) upp till Sverige om vi vill utjämna över hela landet, eller bara inom våra fem regioner. Den senare varianten kommer inte ha samma positiva effekt för mångfalden och viltet, men kommer inte skapa lika stora konflikter mellan brukarna.

Jag har riktigt svårt att förstå varför samhället skall betala mer i direktstöd för marker som med säkerhet ändå skulle brukas. Rättvist är det i alla fall inte mot dem som försöker få ihop ekonomin i brukandet av marker i mindre produktiva regioner; skall det finnas några skillnader i direktstöd borde det nog snarare vara tvärtom, så att man får mer ersättning för att bruka mindre produktiva marker med lägre avkastning. Dagens system motverkar i mina ögon tveklöst bibehållandet av ett levande jordbruk i hela Sverige, men chansen finns nu att verkligen skapa ett mer rättvist system med större samhällsnytta. Samma nivå på gårdsstödet i hela Sverige är tveklöst rätt väg framåt.

Nu i veckan var jag ett par dagar på Gotland, i de områden där jag tidigare forskat på vadare och skötsel av strandängar. Jag slutade fältarbeta på Gotland 2002, och sedan dess har framför allt min gamla studieart brushanen minskat dramatiskt. Samma sak gäller rödspoven. Vi tror att en viktig del i förklaringen är för hårt bete av tamdjur, i kombination med ökade gåsstammar. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med gräs kvar att dölja bona i, för att undvika predation. Betestrycket är en konsekvens av de svenska reglerna för skötsel av betesmarker. Nu tar vi fram ett åtgärdsprogram för hur man bör sköta strandängarna för att rädda brushanen och rödspoven. Frågan är om vi klarar att bryta trenden… det blir inte lätt, den saken är klar. Och här finns en del att lära inför revideringen av jordbrukspolitiken.

 

Brushanen har missgynnats kraftigt av ogenomtänkta skötselkrav för betesmarker. Foto ©: Ola Jennersten.

Brushanen förekommer främst på myrar och i hävdade gräsmarker i Norrlands inland och fjällen. I södra Sverige har den funnits kvar på hävdade strandängar; en miljö som påminner mycket om miljöerna där arten förekommer i norr. Eller kanske snarare påminde.

När Sverige gick med i EU fick vi ett omfattande regelverk för hur jordbruk skulle bedrivas för att berättiga till olika former av ersättningar. Utvecklingen av reglerna för hur betesmark skulle skötas sammanföll med att man från såväl myndighets- som förvaltarhåll konstaterat att många värdefulla gräsmarker inte längre hävdades alls, och därmed växte igen. Med minskad biologisk mångfald som konsekvens. Nu fick man dock verktygen för att göra någonting åt detta.

Med start 1996 infördes regler om att betesmarker skulle hävdas (betas och/eller slåttras) årligen för att berättiga till ersättningar. Särskilt värdefulla betesmarker kunde även ge en tilläggsersättning, men då skulle de vara ”välhävdade”. Om hävd är bra så är mer hävd bättre, resonerade man. Begreppet ”välhävdat” definierades därför som en genomsnittlig gräshöjd i slutet av växtsäsongen på 30 mm på torr mark och 50 mm på fuktig. Lätt att förstå och lätt att mäta för kontrollanterna. Men tyvärr katastrofalt för just de arterna man ville värna om, skulle det visa sig.

De nya reglerna medförde en snabb omläggning av hävden på nationell nivå. I en hel del fall hade man dock problem att få djuren att beta så hårt att man uppfyllde kraven, och i andra områden räckte djuren helt enkelt inte till. Man fick i en del fall ta till bränning för att komma ned till lagkravet om 30 mm. Detta sammanföll med snabbt växande stammar av häckande och rastande gäss, på Gotland i form av vitkindade gäss. Den nya skötseln av strandängarna skapade perfekta biotoper för gässen, som vill ha kort näringsrikt gräs att beta. Nu förefaller det som om gässen håller gräset nere på havstrandängarna, och det är inte givet att man kan påverka betestrycket alls genom att ha fler eller färre betande tamdjur. Den tidigare mosaiken av olika gräshöjder är borta, och därmed missgynnas de fågelarter som vill ha en högre vegetation att häcka i. Man kan till och med fundera över om vad vi ser inte är ett milt exempel på hur ett ekosystem ”flippat” på grund av mänsklig påverkan, eller rättare sagt ändrad mänsklig påverkan.

 

 Idag håller de vitkindade gässen de bästa gotländska strandängarna kortsnaggade. Foto ©: Fredrik Widemo.

Vi vet idag inte om det går att återskapa de tidigare miljöerna. Troligen kommer det dock krävas att man lyckas minska betestrycket från de vitkindade gässen. Detta kompliceras dels av att de finns med i fågeldirektivet och inte får jagas annat än genom skyddsjakt, dels av att det i stor utsträckning är rastande gäss som betar hårt vår och höst. Förmodligen behöver man kombinera skrämselåtgärder med att man skapar bra gåsbeten där gässen tillåts vara, samt skyddsjakt.

Av allt detta kan man dra en del generell lärdom. Det finns en stor risk om man går in och detaljreglerar hur en viss marktyp skall skötas, även om man tror att man har tillräcklig kunskap om vad som är lämplig skötsel. Konsekvenserna kan bli stora om det visar sig att man har fel, eftersom man modifierar biotopen i hela Sverige samtidigt. Eller i värsta fall hela EU. Variation i landskapet följer ofta delvis av variation i brukningsformer, och det är vad som bör eftersträvas. Samtidigt finns det förstås en mer uppenbar risk att allt blir homogent och sterilt ur ett naturvårdsperspektiv om man INTE går in och reglerar, utan låter produktionsintressena helt styra inriktningen på brukandet. Detta är banne mig ingen enkel balans… i synnerhet som vi går mot större och större brukningsenheter, då mindre brukare lägger av. Därmed försvnner en del variation som kommer av småskaligheten med automatik.

Detta är ett klockrent exempel på behovet av förvaltningsrelevant kunskap och vikten av att ha ett adaptivt förvaltningssystem, där man följer upp vilka effekter olika åtgärder får. Samtidigt är det ett exempel på hur man troligen kunnat undvika delar av problemen genom en bättre dialog mellan forskare, myndigheter och brukare. Nu gäller det att vi tar med oss dessa lärdomar in i nästa jordbrukspolitiska reform inom EU, samtidigt som vi försöker fixa de problem vi skapat så gott det går.

Igår damp årets katalog från Fjällräven och Naturkompaniet ner i postlådan. Lite intressant att titta igenom nyheterna, men för egen del brukar prislappen kännas onödigt hög på det utbud de har. Med tanke på hur många av oss som rör sig i markerna som jagar så är det väldigt rent från jaktlig utrustning i dessa kataloger och det mesta är en mer allmänt hållen klädstil som verkar användas för att vandra längstmed vandringsleder eller möjligen se lagom naturtillvänd ut då man går inne i stan. Säker finns det en hel del av dessa produkter som fungerar utmärkt även under jakt, men det får man mer gissa sig till i så fall… En intressant artikel (det finns lite sånt också i katalogerna) var den om ”rewilding europe”. Det har skrivits om detta fenomen tidigare av min kollega Fredrik men det förs ingen större debatt om detta som hörs i samhället. Själv kan jag tycka att det finns en hel del goda idéer i detta men det finns också en hel del som faktiskt skrämmer. Det känns som om den avfolkning av landsbygden som vi ser runt om i Sverige och Europa ses som någonting positivt eftersom man då kan ”återförvilda” landsbygden. Frågan är var man går in i processen, är det efter att avfolkningen är ett faktum eller arbetar man aktivt för en politik som driver fram en avfolkning av landsbygden? Frågan är definitivt relevant! Om man tror att förståelsen och intresset för naturen ökar ju färre som bor på landsbygden så tror jag tyvärr att man kommer att vakna upp med en överraskning så småningom! Jag är övertygad om att genuin kunskap om naturen som man får genom att tillbringa tid i den skapar den respekt för naturen som behövs för att lösa de problem som finns. Den respekten får man inte alls på samma sätt genom TV-rutan eller genom fönstret på en turistbuss. Man säger sig vilja bilda ett antal större områden i Europa som ska bli Europas svar på Serengeti och Yellowstone. Det innebär att man ska avsätta stora områden där människan får stå utanför och titta in men inte delta. Jag ska inte vara alltför pessimistisk och visst låter det intressant för oss jägare att man jobbar för ökande stammar av kron och visent. Här i Sverige har vi ju de senaste åren klart ökat antalet av både kron, dov och vildsvin vilket borde ligga i linje med ”rewilding”, fast här har stammarna ökat samtidigt som vi jagar, vilket inte verkar ligga i linje med de som arbetar med detta projekt, bland annat stödda av postkodlotteriet förresten.

Jag ska ärligt erkänna att jag inte kan förstå att det ska finnas en konflikt mellan grupper som säger sig vilja ha en artrik fauna, frisk natur och friska viltstammar. Den ena sidan vill inte blanda in människan eftersom man anser att vi står ovanför/utanför naturen, den andra sidan ser människan som en del av naturen och tar del av den bland annat genom jakt och fiske. Det må vara att man har olika syn på detta, men målen är tidvis förvånansvärt lika varandra medan andra grupper helt vänder ryggen åt naturen och ser den bara som en plats för expolatering för industrier och samhällen. Ett bra exempel fick jag via mail från en bekant nere i Afrika som tydlig visar skillnaden mellan områden vikta för jakt och  sådana som inte är det. En bild säger ibland verkligen mer än tusen ord…

Det kanske är krasst, men när viltet får ett värde så är det lättare att bevara hela ekosystemet och få viltet och naturen att blomstra. Nere i Afrika är slitaget på naturen betydligt mindre i de områden där man bedriver jakt än de områden som enbart är avsatta för fotosafari. För att få ekonomi i fotosafari och ”skådarturism” krävs mycket folk och därmed mycket infrastruktur som vägar, hotell, restauranger m.m. I de områden där man jagar kan man få ekonomi utan mycket av detta eftersom en jägare genererar mer pengar än en skådare. Nu vill jag inte ha en överkommersialisering av jakten, min mening är att detta borde kunna gå hand i hand. Även på naturkanalerna på TV borde man kunna tala om att man förvaltar genom jakt, men på grund av att man driver konfrontationspolitik från de som inte vill se jakt så blir det omöjligt. Det är till och med så att man har startat bojkotter mot nationalparker där man har talat om att man genom jakt/avskjutning har försökt få kontroll på överstora populationer av vissa djur.

”Rewilding Europe” må ha vissa goda idéer, men jag känner en stark oro för att arbetet och de som ligger bakom detta kommer att skapa ytterligare konflikter inom de grupper som alla vill se sunda och starka viltstammar. Människan är och har alltid varit en del av den natur som omger oss, låt oss inte skapa bilder och förutsättningar som gör oss till främlingar i denna natur! Det är modernt med integration i andra sammanhang, låt oss alla arbeta för att vi skapar förståelse för viltet och naturen och att människan och vår natur återigen blir integrerade på riktigt så vi slipper att se på varandra på avstånd!