Risker med detaljreglering av jordbruket

Nu i veckan var jag ett par dagar på Gotland, i de områden där jag tidigare forskat på vadare och skötsel av strandängar. Jag slutade fältarbeta på Gotland 2002, och sedan dess har framför allt min gamla studieart brushanen minskat dramatiskt. Samma sak gäller rödspoven. Vi tror att en viktig del i förklaringen är för hårt bete av tamdjur, i kombination med ökade gåsstammar. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med gräs kvar att dölja bona i, för att undvika predation. Betestrycket är en konsekvens av de svenska reglerna för skötsel av betesmarker. Nu tar vi fram ett åtgärdsprogram för hur man bör sköta strandängarna för att rädda brushanen och rödspoven. Frågan är om vi klarar att bryta trenden… det blir inte lätt, den saken är klar. Och här finns en del att lära inför revideringen av jordbrukspolitiken.

Brushanen har missgynnats kraftigt av ogenomtänkta skötselkrav för betesmarker. Foto ©: Ola Jennersten.

Brushanen förekommer främst på myrar och i hävdade gräsmarker i Norrlands inland och fjällen. I södra Sverige har den funnits kvar på hävdade strandängar; en miljö som påminner mycket om miljöerna där arten förekommer i norr. Eller kanske snarare påminde.

När Sverige gick med i EU fick vi ett omfattande regelverk för hur jordbruk skulle bedrivas för att berättiga till olika former av ersättningar. Utvecklingen av reglerna för hur betesmark skulle skötas sammanföll med att man från såväl myndighets- som förvaltarhåll konstaterat att många värdefulla gräsmarker inte längre hävdades alls, och därmed växte igen. Med minskad biologisk mångfald som konsekvens. Nu fick man dock verktygen för att göra någonting åt detta.

Med start 1996 infördes regler om att betesmarker skulle hävdas (betas och/eller slåttras) årligen för att berättiga till ersättningar. Särskilt värdefulla betesmarker kunde även ge en tilläggsersättning, men då skulle de vara ”välhävdade”. Om hävd är bra så är mer hävd bättre, resonerade man. Begreppet ”välhävdat” definierades därför som en genomsnittlig gräshöjd i slutet av växtsäsongen på 30 mm på torr mark och 50 mm på fuktig. Lätt att förstå och lätt att mäta för kontrollanterna. Men tyvärr katastrofalt för just de arterna man ville värna om, skulle det visa sig.

De nya reglerna medförde en snabb omläggning av hävden på nationell nivå. I en hel del fall hade man dock problem att få djuren att beta så hårt att man uppfyllde kraven, och i andra områden räckte djuren helt enkelt inte till. Man fick i en del fall ta till bränning för att komma ned till lagkravet om 30 mm. Detta sammanföll med snabbt växande stammar av häckande och rastande gäss, på Gotland i form av vitkindade gäss. Den nya skötseln av strandängarna skapade perfekta biotoper för gässen, som vill ha kort näringsrikt gräs att beta. Nu förefaller det som om gässen håller gräset nere på havstrandängarna, och det är inte givet att man kan påverka betestrycket alls genom att ha fler eller färre betande tamdjur. Den tidigare mosaiken av olika gräshöjder är borta, och därmed missgynnas de fågelarter som vill ha en högre vegetation att häcka i. Man kan till och med fundera över om vad vi ser inte är ett milt exempel på hur ett ekosystem ”flippat” på grund av mänsklig påverkan, eller rättare sagt ändrad mänsklig påverkan.

 Idag håller de vitkindade gässen de bästa gotländska strandängarna kortsnaggade. Foto ©: Fredrik Widemo.

Vi vet idag inte om det går att återskapa de tidigare miljöerna. Troligen kommer det dock krävas att man lyckas minska betestrycket från de vitkindade gässen. Detta kompliceras dels av att de finns med i fågeldirektivet och inte får jagas annat än genom skyddsjakt, dels av att det i stor utsträckning är rastande gäss som betar hårt vår och höst. Förmodligen behöver man kombinera skrämselåtgärder med att man skapar bra gåsbeten där gässen tillåts vara, samt skyddsjakt.

Av allt detta kan man dra en del generell lärdom. Det finns en stor risk om man går in och detaljreglerar hur en viss marktyp skall skötas, även om man tror att man har tillräcklig kunskap om vad som är lämplig skötsel. Konsekvenserna kan bli stora om det visar sig att man har fel, eftersom man modifierar biotopen i hela Sverige samtidigt. Eller i värsta fall hela EU. Variation i landskapet följer ofta delvis av variation i brukningsformer, och det är vad som bör eftersträvas. Samtidigt finns det förstås en mer uppenbar risk att allt blir homogent och sterilt ur ett naturvårdsperspektiv om man INTE går in och reglerar, utan låter produktionsintressena helt styra inriktningen på brukandet. Detta är banne mig ingen enkel balans… i synnerhet som vi går mot större och större brukningsenheter, då mindre brukare lägger av. Därmed försvnner en del variation som kommer av småskaligheten med automatik.

Detta är ett klockrent exempel på behovet av förvaltningsrelevant kunskap och vikten av att ha ett adaptivt förvaltningssystem, där man följer upp vilka effekter olika åtgärder får. Samtidigt är det ett exempel på hur man troligen kunnat undvika delar av problemen genom en bättre dialog mellan forskare, myndigheter och brukare. Nu gäller det att vi tar med oss dessa lärdomar in i nästa jordbrukspolitiska reform inom EU, samtidigt som vi försöker fixa de problem vi skapat så gott det går.

Dela