Foto: Björn Sundgren

Mörkret sänker sig ganska snabbt över landet. Särskilt här uppe i norr är dagarna korta och även om snön har kommit och lyser upp lite så är dagarna onekligen korta. Det gäller då att hitta något som kan hjälpa till att skapa lite ljus i mörkret.

En helg nere i Stockholm är ju kanske inte riktigt vad alla skulle kalla en upplyftande upplevelse så här i jakttider, men mötet med alla länsordföranden blev en riktigt trevlig tillställning! Trots dystra besked för ett år sedan så har enträget arbete och kloka beslut vänt Jägareförbundets nedåtgående trend till en bra skjuts uppåt igen. Självklart känns det som ett bra stöd i ryggen för alla då man träffas, även om mycket återstår att göra för att nå de högt ställda målen i ”Jakten på framtiden”. Men en klart stigande kurva vad gäller medlemsantal följs också av en ny sifoundersökning som säger att 87% av Sveriges befolkning tycker om eller accepterar jakt! Det är inte heller någon större skillnad mellan norr och söder eller storstad och land. Den stora skillnanden från den förra undersökningen 2010 (då 86% tyckte jakt var OK) är att de yngre har blivit klart mer positiva och de äldre möjligen något mindre positiva. Visst är det kul!?

Vad är det då som gör den svenska befolkningen så positivt till jakt? Är vi unika? Nja, kanske inte ändå. Trenden att jakt accepteras av allt fler ser vi faktiskt över hela världen, men de nordiska länderna har en särställning vad gäller acceptansen. Det finns två saker som är av stor betydelse för om man gillar jakt eller inte. Känner man en jägare ökar acceptansen. Det känns ju bra att jägarna är så trevliga och sociala att det är positivt för jakten om någon som inte jagar känner en jägare. Vi är så många och finns i alla delar av landet och i alla yrken och områden så även om det är svårt att bättra på den höga siffran så kan vi definnitivt cementera den på en hög nivå genom att vara ännu mer öppna och trevliga mot de som ännu inte har förstått sitt eget bästa och själva blivit jägare. En annan viktig sak är om man har ätit viltkött eller inte. Har man fått smaka ur jägarens frys så förstår man bättre varför det jagas. Man är nämligen helt på det klara med att det som jägaren fäller ska tas tillvara på något sätt. Att det är fokus på vilt i matlagningen syns på flera håll i mattidningar och matsatsningar och viltköttet är en viktig del i satsningen matlandet Sverige. Lite förvånande är det då att Livsmedelsverket inte nämner viltköttet med en rad då de går ut med råd för klimatsmart mat. De kanske inte känner någon jägare, stackarna!

Självklart finns det problem med attityder till jägarna och jakten som vi måste hantera på både kort och lång sikt. Men kanske är den många gånger uppskruvade nivån på attackerna mot jakten som vi ser i media en bild av att de som attackerar inte känner att de får någon respons!? Kanske börjar de bli desperata? Kanske inser de att det räcker med att känna en jägare och få en köttbit någon gång i bland för att få nya supporters till jakten! Så allt vi behöver göra är att fortsätta vara trevliga och dela med oss så går vi en ljus framtid till mötes oavsett vintermörker eller inte!

En ny undersökning från Jordbruksverket visar också på att dagens ungdomar har allt att vinna på att bli jägare eller se till att känna någon som jagar!

Foto: Björn Sundgren

 

Helgen i Stockholm avslutades förresten med lite jakt också så den blev trevlig även på det sättet, även om jag inte fällde något vilt. Men unghunden fick känna på kronhjort på allvar, något jag inte kan bjuda på i skogarna i Norrbotten – än…

 

Vi jägare fyller många syften. Ibland oanade. Bland annat bygger vår verksamhet upp en annan, faktiskt rätt rolig, grupps verksamhet här i Sverige, APU (Anti Poaching Unit). Denna grupp består av en samling lekfarbröder och -tanter vars huvudsyssla är att ogenerat smyga omkring i framför allt Roslagsskogarna och leta efter jägare som beter sig misstänkt.

jaktfika_mlewander
Vem vet, plötsligt händer det, kanske ålar någon av nissarna förbi just ditt jaktlag nästa gång ni fikar. Foto: Madeleine Lewander

Alla jägare är nämligen potentiella tjuvjägare. Gruppens tanke är också att ”skydda” vargarna mot dem, tjuvjägarna alltså.
Nu verkar också Värmland ha fått den äran.

Jag  vill i sammanhanget betona att Svenska Jägareförbundet tar bestämt avstånd från allt som har med illegal jakt att göra.

Gruppen hittar heller inte speciellt många tjuvjägare, faktiskt har de inte lyckats leta upp en enda i hela Roslagen. Polisanmälningarna från gruppen haglar men faktum kvarstår att precis allt de lyckats anmäla har lagts ner.
Ofta slår de också på stort när de polisanmäler. Räv- och vildsvinsfällor blir exempelvis misstänkta vargfällor och då skickas ärendet direkt till Länskriminalpolisen som utreder grova brott. Även där har allt lagts ner, enligt uppgift från Norrtäljepolisen.
Hundra procent bom sedan gruppen startade 2007 alltså!

Om det har med stora kunskapsluckor att göra eller bara ett rent jägarhat är svårt att veta. Förmodligen både och.

De skyddar enträget. I Roslagen händer det till och med att vargslagna älgar skyddas så intensivt av gruppen att inte ens vargarna själva vågar gå fram till sitt slagna byte och får äta någon annanstans. Det kallar jag effektivitet på hög nivå!

Gruppen smyger omkring i skogarna och spanar, dag som natt. En del jägare har uppmärksammat dem vid samling inför jakten eller under fikat i skogen när de har kommit ålande förbi i sina camoukläder eller helt sonika kört fram till jägarna i sina enorma, svartlackerade titta-här-kommer-jag-bilar.
De är förstås jättemystiska och kräver all respekt för i den här samlingen finns också alldeles riktiga…(sshh…jag viskar) poliser.

Nu har vargarna för tillfället, trots gruppens idoga spanande, vandrat ut eller på annat sätt försvunnit från Rialareviret i Roslagen. ”På annat sätt försvunnit” innebär förstås i den här lilla gruppen att vargarna är illegalt dödade.
Från början tjoades högt om att varenda utvandrad varg ”dödats av tjuvjägare”.
Och media hängde glatt på. Till och med den lokala morgontidningen skrev i sin ledare att vargarna sannolikt fallit offer för tjuvjakt.
Vartefter har det sedan uppdagats att vargarna, en efter en, mött helt andra öden. Det visade sig att de flesta vandrat över länsgränsen och blivit påkörda.

Nu saknas bara information om en varg. Vart den har tagit vägen vet ingen. Jo, lilla gruppen ”vet” förstås.

Det för tillfället vargtomma Roslagen skakade däremot gruppens hela existens. Vad var det nu för mening med att åla omkring i skogarna och se farlig ut i jättestora bilar?
Det ordnade sig. De har tills vidare sadlat om och istället blivit sakletare. Självaste Pippi Långstrump hade varit stolt!
Nu kryper de istället runt i skogarna och letar skrot. Och det är inte vilket skräpskrot som helst utan skrot som JÄGARNA har slängt! Förstås!
Och fortfarande letas intensivt efter fällor och åtelkameror. Hittar de en fälla är den alltid olaglig, det spelar ingen roll om den är laglig, den är olaglig i alla fall och ska polisanmälas. Helst ska också riksmedia upplysas om detta oerhört onda och, enligt gruppen, i jägarkåren allmänt förekommande fenomen.

Att det numera, efter en dom i Kammarrätten i Jönköping, anses att tillstånd ska ges för åtelkameror, spelar ingen roll i gruppens värld, för, ja ni vet, ”även om det är lagligt, är det ändå olagligt”.

Gruppen verkar nu också ha skaffat sig fäste i Värmland och ser ut att uppleva en ny vår. För här finns ju vargarna igen! Och en massa nya fällor och åtelkameror som ska polisanmälas. Livet i gruppen ser ut att ljusna!
Grattis Värmland! Dessutom är heeela riksmedia medbjudna på kalaset och många deltar utan minsta reflektion.

Vad gör man åt det här? Inte mycket, jag tror att de straffar ut sig själva vad det lider.
Och vem vet, plötsligt händer det, kanske ålar någon av de här nissarna förbi just ditt jaktlag nästa gång ni fikar.
Värre är det då med media som blåögt sväljer gruppens tokerier utan att blinka. Hur seriöst är det? Trovärdigheten i mediarapporteringen som pumpas ut till oss alla har fått ännu en spark i skrevet.

Jag har alltid blivit jämlikt behandlad av andra jägare. Foto: Rikard Lewander

Jaha, då var de påspädda igen via media, fördomarna om jägarna. Ett litet antal rikspuckon i Kronoberg beter sig illa mot några kvinnor på länsstyrelsen och vips är  jägarna, som grupp betraktad, sexistisk.

Jag har alltid blivit jämlikt behandlad av andra jägare. Foto: Rikard Lewander Varje dag blir kvinnor behandlade som mindre värda av machotöntar, det händer överallt och drabbar inte bara en liten handfull kvinnor på en länsstyrelse i Kronoberg. Hur kan det plötsligt bli så att just jägarna får bära machotöntansvaret? Visst, media skriver hela tiden ”vissa jägare”. Men upprepa det ett antal gånger så har du lyckats i din strävan att peka ut jägarna som grupp. Varför ens ta upp det?

Vi har värsta jättegänget sexister i Sverige och i hela världen. När då en liten klick jägare i Kronoberg beter sig illa, varför vill någon göra en stor, fet story av just dem? Jag ser bara ett syfte. För det är ju bara att bestämma sig för vilken grupp man vill svartmåla: Vissa tandläkare, vissa pizzabagare, vissa pappor, kanske till och med vissa tennisspelare eller, ve och fasa, vissa svampplockare…?

Jag har jagat i en herrans massa år och känner lika många jägare. Har befunnit mig i underliga jaktkonstellationer och sovit i min sovsäck  i jaktstugans enda rum med en massa andra sovsäckar omkring, innehållande manliga jaktkompisar, eller kvinnliga. Ibland blir det så, ibland är man bara tjejer, bara killar, ibland blandat och ibland är man ensam tjej.

Och läs nu det här, för det är viktigt. Jag har alltid blivit jämlikt behandlad i jakten tillsammans med andra jägare. Med gamla, unga, män och kvinnor. I jakten finns en glädje att dela. Där finns även en grundmurad kärlek och respekt för naturen, viltet, hundarna och själva jakten. När en jägare möter en annan undrar jag om inte det där ligger och lurar i bakhuvudet. Jag skulle tro, utan att veta, att den delade passionen för allt detta visar sig i respekt och ger en känsla av gemenskap. Oavsett kön.

Naturligtvis med vissa undantag.

Däremot händer det med jämna mellanrum att jag blir lilla-gummad i andra situationer. Vi har till exempel jaktmotståndaren och vargkramaren som alltid benämner mig ”blondinen” före mitt namn, kan läsas i kommentarer och bloggar. Stort grattis till honom.

Jag gillar tekniska prylar, sladdar, teveapparater och sånt. För flera år sedan var jag och min man inne i en affär för att köpa ny teve. Jag ställde alla frågor till den manlige försäljaren men varje gång han svarade, tittade han bara på min man som inte sagt ett knyst. Det var väldigt konstigt. Vi köpte ingen teve där.

I vårdsammanhang har jag blivit lilla-gummad och även i jobbsammanhang. Som många andra kvinnor drabbas jag då och då. Och det borde vara en mycket större och viktigare fråga att ta upp än att försöka lägga något slags ansvar på jägarna för att ett fåtal korkade individer i Kronoberg beter sig som idioter.

 

Det svenska folket har som bekant ett eget skogsbolag: Sveaskog. Fram till för några år sedan utmärkte de sig positivt när det gällde synen på viltförvaltning och hur man kan kombinera olika sätt att bruka landskapet hållbart och samtidigt minska skogsskadorna.  No more…


Kan vi inte enas om att vi BÅDE borde skapa mer foder och reglera älgstammen för att minska skadorna så effektivt som möjligt? Foto: Fredrik Widemo.
 

Mer eller mindre över en natt ändrades detta. Framsynta program för att skapa mer foder avslutades, och all verksamhet som berörde vilt flyttades åter in i moderbolaget. Viltfrågor fick plötsligt enbart hanteras av handplockade jägmästare. Över en natt blev Sveaskog bara ett bolag bland de andra, som tidigare sett Sveaskog som en avfälling. Vilket säkert känns bekvämt inom skrået, men är det verkligen vad vi vill med ”vårt” bolag?

Sedan dess har Sveaskog arbetat gemensamt med övriga bolag i viltfrågorna, och nu senast kraftigt höjt arrendepriserna. Enligt egen utsago för att få in fler unga jägare. Är detta logiskt???

Sveaskogs skogschef Herman Sundqvist har just bloggat om skogsskador och älgar. Sundqvist påstår i mäkta irriterad ton ”Särskilt okunnigt och historielöst är argumentet från jägarhåll att skadenivån omöjligt kan vara så hög när älgstammen är mindre än vad den varit tidigare. Frågan om hur mycket mat älgarna har att tillgå förbigås med tystnad.”

När bestred vi att det finns skador? Eller att skogsbolagen borde skapa mer foder för att mest effektivt komma tillrätta med problemet? Precis som Sveaskog för övrigt tidigare arbetade. Jag misstänker att Sundqvist redan läst vårt senaste debattinlägg i frågan, och att det bland annat är vad som orsakat hans blogginlägg. Jag rekommenderar Sundqvist att läsa vårt inlägg igen. Vad vi säger är att andelen skadade stammar inte duger som indikator för hur mycket älg man bör skjuta.

Sundqvist gör en jämförelse med betande får i en hage, och påstår att tallungskogsarealen halverats sedan 1980-talet. Och att mängden älgar därmed också borde halverats. Märkligt nog har Sundqvist missat att ungskogsarealen inte ändrats nämnvärt sedan 1980-talet (älgar äter inte bara tall, om man bara ser till att det finns löv), medan vi just precis HAR halverat älgstammen. Trots detta är skadorna fortfarande höga på sina håll. Varför?

Skogsbruket underlåter konsekvent att diskutera att vi genom ett alltmer intensivt skogsbruk fått mindre och mindre foder i skogen under merparten av omloppstiden. Tidigare kunde viltet även finna foder på andra ställen än på föryngringsytorna och i ungskogen. Går vi tillbaka till tiden innan trakthyggesbruket så hade vi flera hundratusen hektar permanenta buskmarker i skogen, mer flerskiktade lövmiljöer och mer bärris. Allt detta gav en permanent foderkälla. Det är en myt att trakthyggesbruket är vad som möjliggjort dagens klövviltstammar. Men givet dagens skogsskötsel så har viltet inget annat val än att söka foder där det samtidigt orsakar skador.

Utöver de kvantitativa felen med Sundqvists fårjämförelse så haltar jämförelsen även kvalitativt. Situationen kan snarare (men fortfarande inte helt korrekt) jämföras med en markägare som arrenderar ut betet i en hage. Samtidigt som betesrätten arrenderas ut börjar markägaren även slåttra marken. Först en gång om året, men sedan tas fler och fler skördar. Nu börjar betet begränsa slåttern och slåttern begränsar betet. Markägaren fortsätter dock slåttra, utan att ta hänsyn eller sätta ned arrendet för fårbonden. Istället höjer markägaren till slut arrendet, för att pressa ut den befintlige fårbonden. Och tror sig samtidigt stimulera fler unga att börja med får. Samtidigt som markägaren märk väl enlig lag är skyldig att sörja för att det finns goda livsbetingelser för fåren…

Svenska Jägareförbundet väljer precis motsatt väg, jämfört med Sveaskog. Vi ser oss alltmer om efter olika typer av kompetenser för att kunna skapa en modern, hållbar viltförvaltning där olika intressen måste vägas mot varandra. Jag har mycket svårt att tro att andra än utvalda jägmästare verkligen kan anse att en ekosystembaserad älgförvaltning enbart innebär att man ska reglera ned viltstammarna när skogsbruket blir alltmer intensivt. Det strider mot hela ekosystemkonceptet, liksom tanken att man måste finna avvägningar mellan olika ekosystemtjänster snarare än att maximera en av dem.

Det är inte jägarna eller resten av samhället som bortser från att viltet måste ha något att äta. Om någon gör det är det skogsbolagen. Sveaskog ledde tidigare utvecklingen mot ett mer multifunktionellt brukande av landskapet, och var på väg att genomföra andemeningen i den nya älgförvaltningen innan den ens definierats. Tyvärr övergavs alla dessa goda föresatser. Därmed ökar skadorna även om älgstammarna minskar. Och vi går mot ökande istället för minskade konflikter mellan aktörerna.

Om vi istället tar våra respektive ansvar och arbetar aktivt både med älgarna och med foderförvaltningen finns förutsättningarna för samsyn och en fungerande förvaltning. Jag håller helt med om att skadorna måste minskas på sina håll. Då måste vi dock använda hela verktygslådan. Framför allt kommer det krävas att vi använder det verktyg som forskningen visat är skarpast och ger bäst effekt.

Jag rekommenderar den intresserade att läsa kommentarerna till Sundqvists blogg; ffa är professor Lundqvists inlägg mycket läsvärda och tankeväckande när det gäller bristerna med dagens betesinventeringar, och hur resultaten används.

Det visar sig att de flesta som svarat på studien tycker att vi jägare ska tillhöra zombiegruppen…

En köttbulle? Foto: Sarah Nordlinder (hägn)
En köttbulle? Foto: Sarah Nordlinder (hägn)

En stor majoritet av svenskarna accepterar jakt. Så har det varit sen långt tillbaka. SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) publicerade senast 2012 en undersökning som visar att 79 procent av befolkningen är positiva till eller accepterar jakt.

Men i den senaste studien, som nu har ett år på nacken, har forskarna hittat på en ny, otroligt korkad uppdelning i två kategorier av en fråga som handlar om vad andra tycker om jägarens påstådda inställning till varför de jagar.

Vi har delats upp i två grupper. Studien ger där sken av att vi jägare jagar antingen bara för att det är spännande och avkopplande ELLER enbart för avkoppling och kött.

Vilken grupp tillhör just du?

Men eller hur! Det går inte att tillhöra någon av grupperna. Istället har jägarna här fått en snygg stämpel i baken där någon annan talar om för oss varför vi jagar. Och så bedömer andra vilken av respektive påhittade grupp som är okej att tillhöra.

Alla jägare tycker att jakten är avkopplande, oftast, det kan förstås variera och jag har svårt att tro att de inte tycker om viltkött.
Men att jaga är mer än avkoppling, kött och spänning. Det kan vara glädje, sorg, kärlek, oro, rädsla, trötthet, muskelvärk, hunger, skoskav, skador, ilska, törst, vänskap, samarbete, svett, prestation, lycka, olycka… you name it.
Och alla dessa ingredienser behövs för att jakten över huvud taget ska fungera. För vi är alla olika. Till och med jägarna, hör och häpna.
Det går inte att dela in oss i små orealistiska fack där någon ska tala om vad som är rätt att känna. Det viktiga är att viltet fälls med ansvar och respekt.

De två facken studien delat in jägarna i, banaliserar oss. Jag undrar dessutom vad syftet är? Varför är det viktigt att veta vilken hjärtfrekvens vi har när vi jagar?
I stort sett alla jägare upplever spänning i jakten. Att utesluta spänningen är enfaldigt. Den bara är där! Den kan aldrig, aldrig, suddas ut eller läggas i en kategori för sig själv.

Graden av spänning kan däremot variera. Är du en nybliven jägare är jakten förmodligen mer spännande än om du jagat i 60 år och skaffat dig en viss erfarenhet. Enligt studiens resultat är det alltså mindre okej att vara nybliven jägare. Hur hoppar man över det?

En hundförare som smyger på älgståndet, finns det någon som tror att han eller hon står orörlig på ett ben i en halvtimme när regnet vräker ner för att det bara är avkopplande eller för att det står en köttbit där framme? Svaret är spänningen.
Eller jägaren som pürschar rådjur, vem tror att han/hon ålar över hyggen och vattenfyllda diken i timmar enbart för avkopplings skull? Det är klart att det är spännande!
Samma sak att sitta på pass, vad blir jakten om man bara sitter och väntar på att en fylld frys ska komma vandrande inom skotthåll? Spänningen finns där också. Den kan inte tas bort.
För om vi tar bort spänningen, hur bra går en älgjakt med ett gäng köttzombies som sakta irrar runt i skogen? Eller snarkar i tornet och med oförändrad vilopuls slänger iväg ett skott efter en vandrande köttbulle som råkar passera. Är det jaktens sanna väsen?
Det visar sig att de flesta som svarat på studien tycker att vi jägare ska tillhöra zombiegruppen…
Och jaktmotståndarna har nu fått en egen liten statistik att åberopa i sin iver att ”sätta dit” oss jägare.
Jösses…

Värt att kämpa för.  Foto: Madeleine Lewander
Värt att kämpa för. Foto: Madeleine Lewander

Det är otäckt när man märker hur minnet av skogen, naturen, landsbygden och hela sättet att leva där, så snabbt rinner av en del människors sinnen.

Häromdagen blev det otroligt påtagligt, igen. Min Facebookvän Lennart skriver i en status:” Vargar gick in i såten. Fem hundförare gör nu allt för att få tag i sina hundar…”
Sedan följer ett par timmars tystnad. Vad händer? Har de fått tag i sina hundar? Någon har hört dem på radion och det verkar till slut som att alla hundar klarat sig. Den här gången.
Någon berättar att en jämte i närheten gick åt till vargarna igår. En annan berättar att hon tog in hästarna på kvällen eftersom någon sett att en flock på sex vargar uppehöll sig i närheten. Hon kunde höra dem ”skälla” från sin gård.
Sex vargar runt huset…

Jag undrar snart vem som klarar av att bo kvar på landsbygden. Allt fler flyttar därifrån. Livet funkar inte längre för många. Det man lever för går i kras. Samhällsservicen läggs ner, skolor, vård och jobben. De små samhällena kollapsar.

Det finns idag cirka 1 000 lanthandlare kvar i Sverige kan man läsa i en undersökning som Tillväxtverket gjort nyligen. Där svarade fyra av tio ”kanske” eller ”ej” på frågan om butiken kommer att finnas kvar om fem år.
Samtidigt som befolkningen bara i Stockholm, enbart via inflyttning, växte med nästan 10 000 personer 2012 enligt statistikomstockholm.se. (Flyttningsnettot är beräknat på skillnaden mellan antalet inflyttade och utflyttade.) Jag vill poängtera att nettot för antalet nyfödda/avlidna inte är med i beräkningen. Då hade nettoökningen blivit nästan 17 000 personer. Och det är på intet sätt något rekord.

Nu kämpar en hektisk skara långt ifrån de flesta berörda för att eliminera det som så många lever för – jakten med hunden.
Våra älghundraser, skulle de finnas kvar utan jakt?
Hur ska det gå för våra betande tamdjur? Ersättningen för stängsel räcker inte till på långa vägar.
Våra öppna landskap, vad händer med dem?
Det handlar inte om pengar. Ingen orkar med att ta hand om resterna av sin hund, sina får eller sina andra tamdjur hur många gånger som helst, oavsett ersättningsnivå.

Kommer vi alla att sugas in i flytta-till-stan-strömmen?

Det är otäckt när man märker hur minnet av skogen, naturen, landsbygden och hela sättet att leva där, så snabbt rinner av en del människors sinnen när de levt ett tag med asfalt, betong, bajspåsar och stängslade träd.
Plötsligt ska ursprunget ses ner på och bespottas, förkastas och till och med hatas. I en salig blandning av realityteve, naturfilm, Bamse och Bambi formas istället en romantisk, fullständigt orealistisk syn på naturen och livet där.
Är det för att rättfärdiga sig själva? Är det för att de själva inte längre får vara med där ute som de klandrar människor som faktiskt på riktigt befinner sig och lever sina liv i naturen?

Någonstans måste det vända. För jag tror på att vi människor vill leva i, med och bruka naturen.  Vi är ju för fasen en del av den.
Det är precis det allt fler glömmer.

 

 

Alliansens och Socialdemokraternas senaste pajkastning om rovdjursproppen spär bara på politikerföraktet och ökar känslan av att allt bara är tomma ord!

Maltaforsens Chiva 7 månader
Maltaforsens Chiva 7 månader

Sliten efter en veckas älgjakt är jag tillbaka på kontoret. Båda mina hundar överlevde första älgjaktsveckan och jag sköt en kviga efter en och en halv timmes fast stånd för min 7 månaders jämthundstik. Men den glädje man tidigare kände över hundar som söker ut och som har ett bra förföljande har förbytts i oro för vargattacker. Även under fast stånd tänker man mest på hur man skall agera om vargar attackerar just då. Ger de sig på älgarna först eller hunden? Andra har inte haft samma tur, de har fått sina hundar dödade eller skadade av varg. Allt fler hundförare är på väg att ge upp, de finner inte längre glädje i jakten. Själv har jag inte en tanke på att ge upp, löshundjakt är det som gör älgjakten rolig. Att sitta på pass eller att hänga efter en hund i lina är inget alternativ. Löshundsjakten har ett egenberättigande. Det är inte den som skall ifrågasättas, det är antalet vargar!

Samtidigt som vi jägare jagar med hjärtat i halsgropen för att skjuta de älgar vi vill och dessutom förväntas skjuta, går Rovdjursföreningens egen Bagdad Bob ut i media och misstänkliggör oss som vill försvara våra hundar eller tamdjur. Rovdjursföreningens propagandaminister, Jan Bergstam, hävdar att förändringen som innebär att det är länsstyrelsens besiktningsmän som först skall kontaktas istället för polisen vid § 28 skjutningar har lett till ”missbruk” av paragrafen. Att den enkla och självklara förklaringen till att fler vargar skjutits med stöd av § 28 är att antalet vargar ökat dramatiskt och att de sprider sig till nya områden bortser Bagdad Bob och Rovdjursföreningen helt ifrån. Inte heller redovisar de att i nästan alla de fall där vargar skjutits med stöd av § 28 har hunden eller tamdjur dessutom bevisligens skadats av vargen/vargarna.

Förändringen av § 28 initierades faktiskt av miljöåklagare Christer Jarlås. Nu påstår han att han ångrat sig! Inte heller han verkar begripa att dubbelt så många vargar betyder dubbelt så många angrepp och allt fler skjutna § 28 vargar.

Självklart är förändringen av § 28 bra. Nu kan man skjuta en varg som angriper tamdjur utan att bli av med vapnet på plats. Det har tagit upp till ett halvår att få tillbaka vapnet, trots att själva ärendet avskrivits nästan direkt. Dessutom är det väl bra att just skadegörande vargar skjuts när 100 vargar behöver skjutas enbart för att åtminstone stoppa tillväxten i stammen.

Rovdjursföreningen blir allt mer en liten sluten sekt för extremister. Jag har själv slutat läsa på deras facebooksida, jag mår fysiskt illa av att läsa det som skrivs där. Där florerar ett hat mot drabbade jägare, samer och tamdjursägare av sällan skådat format. Empati är ett främmande begrepp för dem.
Rovdjursföreningen, Nordulv, Wolf association m fl. är extrema organisationer som i alla lägen ser människor som förövare medan vargar alltid är oskyldiga. De inser det inte själva, men deras utspel och lyckade försök att stoppa skyddsjakter som den i Skåne och på Junsele tiken håller på att vända opinionen mot varg snabbare än vargen själv hade lyckats med. Det håller på att byggas upp ett otroligt varghat i vargbygderna. Det i sin tur förstärks av att ingen jag träffar längre verkar tro att våra myndigheter och politiker på demokratisk väg skall lyckas få ordning på svensk vargförvaltning. Alliansens och Socialdemokraternas senaste pajkastning om rovdjursproppen spär bara på politikerföraktet och ökar känslan av att allt bara är tomma ord! Alliansen och Sossarna tycker egentligen samma sak, men chansen att få några extra röster i nästa års val är viktigare än att lösa våra problem! Fortsätter ni på det här sättet förtjänar ni inga jägarröster! Rovdjursfrågan måste få en långsiktig bred politisk majoritet, det är vad ni har lovat!

Medan jag skriver det här inlägget får jag meddelande om att ytterligare en jämthund dödats av varg. Politiker gör något, tillsammans!!!

#Älgjakten är något alla jaktmotståndare borde följa. Fast det ser kanske inte ut som de tänkt sig…

Här har jaktmotståndarna en suverän jättechans att verkligen följa och titta närmare på hur en älgjakt går till! Foto: Madeleine Lewander
Här har jaktmotståndarna en suverän jättechans att verkligen följa och titta närmare på hur en älgjakt går till! Foto: Madeleine Lewander

Jag tittar in en stund på TV4 Plays Älgjakten. Jakten rakt in i ditt vardagsrum 14-16 oktober. Jag ser Olle Häggström som sitter på pass i Uppland. Älgjakten följs också parallellt i Värmland och Småland. På halva skärmen ser man ett gäng jägare som fikar.

Funderar på vad jag tycker om det här och konstaterar att jag gillar det. Det är roligt och nästan lite gulligt. Fikat vid elden är mysigt, jägarna är trevliga och ser ut som människor gör mest. Precis som det är när man jagar älg alltså.
Bra att de också följer med hundförarna så att det kan bli lite mer spänning. Det där med att sitta på pass är kanske inte riktigt min grej.
Och det finns några kvinnor med, bra, jag hade gärna sett ännu fler.

Här har jaktmotståndarna en suverän jättechans att verkligen följa och titta närmare på hur en älgjakt går till! Om det är några som borde hänga med på liveteven så är det de.
Men det kanske inte blev som de tänkt sig? Var är de stackars strykrädda hundarna som tvingas jobba och vart tog de otrevliga och hjärtlösa jägarna vägen? De som härjar fram i skogarna och skjuter vilt omkring sig?

Hoppsan! De finns inte! Då är det kanske inte så roligt att titta. Enklare då att gå ut i media som förbundsordföranden Camilla Björkbom från Djurens Rätt. I tidningen Metro kallar hon det hela osmakligt. Här går jägare omkring och tycker att det är roligt att jaga. En del skrattar till och med.
Om man nu måste jaga ska det vara tråkigt, tycker Djurens Rätt. Något man är tvingad att göra, som ett purket måste.

Hon har så fel. Att jaga är roligt och spännande och det är inget vi skäms för. Vid själva skottet är det dock allvar. Varje jägare vill åstadkomma ett bra och dödande skott. Det är vårt ansvar.
Men i undantagsfall blir det fel i alla fall. Det en av jägarens värsta mardrömmar. Att minska skadskjutningar är något vi alltid måste jobba med.

Älgen har levt ett fritt liv utan stress fram till det dödande skottet. För en älg är precis alla andra sätt att dö på värre. Älgköttet är det bästa tänkbara ekologiska kött som går att få tag i. Vi människor äter ju kött, det glömmer jaktmotståndarna ofta.

Nu har jaktlaget i Värmland fällt en tjur! Grattis till det!

 

 

 

Sannolikhet är ett ord vars innebörd jag funderat över på sistone. Det används flitigt i många sammanhang och påverkar oss, får oss att reagera.

Lite duvjakt med mannen och dottern hann jag i alla fall med innan min egen käftsmäll. Foto: Madeleine Lewander
Lite duvjakt med mannen och dottern hann jag i alla fall med innan min egen käftsmäll. Foto: Madeleine Lewander

 

 

Vi värderar hoten och riskerna från vår egen omgivning med hjälp av sannolikhet. Värderingen styrs också av våra rädslor. Ibland spelar det ingen roll om det är osannolikt att något ska hända. Vi utsätter oss ändå inte för risken.

Vi vill inte sitta under ett träd när det åskar och går inte ensamma genom en mörk park mitt i natten. Vi låser våra bilar. Inte heller låter vi våra mindre barn gå ensamma över gatan. Vi vill inte släppa våra hundar i skogen där det finns varg.

Det kan också vara tvärtom. Trots att det är rätt sannolikt att något går åt helvete fortsätter vi. Vi fortsätter att röka, vi förstör vår miljö, fortsätter att köra rattfulla.
Och allt har att göra med att vi värderar sannolikheten olika.

Olika värderingar av sannolikheten ligger också till grund för heta konflikter. Det är när någon annan värderar sannolikheten för att något ska hända dig, åt dig. De dömer dig och dina handlingar utefter sin egen tanke om vad sannolikheten är värd.

Det finns ingen vettig person som anser att andra människor ska sitta under träd när det åskar. Eller tycker att tonårstjejer ska vandra ensamma genom parker mitt i natten.
För ovanstående finns också godtagbara alternativ. Det går bra att sitta under trädet en annan dag. Tonåringen kan välja att gå genom parken när solen skiner eller tillsammans med andra. Barnet växer upp och lär sig gå själv över gatan.
Men en jägare som inte längre kan arbeta med sin hund i skogen har inget annat val.  Det funkar inte idag och inte imorgon heller. En del släpper hunden ändå. Hundens och din egen lycka i jakten är värd så mycket men överbrygger aldrig den ständigt plågande oron.
Vi jägare lever så här. Med våra hundar. Vi jagar. I skogen. Det är vårt liv. Och vårt livsvärde värderar vi själva. Ingen annan kan göra det åt oss. Ingen.

Man kan försöka intala sig att sannolikheten inte är så stor att något ska hända. Din hund klarar sig förmodligen.
Eller?
Här blir det spännande. För sannolikheten är också matematik, vad man jämför med. Om det går att urskilja en riskgrupp är sannolikheten att drabbas högre. I riskgruppen ingår inte ickejagande hundar i storstan, inte heller alla hundar i Uruguay, trots att vissa underligt nog tycker att de är högst relevanta och vill räkna in dem.
Budskapet de sneda sannolikhetskämparna vill att du ska ta in är att du klarar dig. Det händer så få. Det är så osannlikt så egentligen finns det inte.

Men när det mest osannolika drabbar en? När du, ja just du, får en sjujävla käftsmäll av osannolikheten? Finns du då? Har det egentligen hänt, är det bara en siffra i statistiken eller ens det?

Jag vet, har fått käftsmällen själv. I mitt fall kallas den TBE, en virussjukdom som överförs av fästingar. Cirka 200 personer drabbas i Sverige varje år. Det var osannolikt att jag skulle drabbas. Eller? Borde inte det faktum att jag har sex jakthundar och tillbringar massor av tid i skogen öka risken? Visst är det så. Egentligen är det nog inte så himla osannlikt att jag sitter här med min hjärninflammation.
Jag hade ett val, kunde ha vaccinerat mig. Det kan reta mig. Dock har jag har mig själv att skylla och kan leva med det.

Men om ett gäng människor försökt tvinga mig att avstå vaccin med motiveringen att det var osannolikt att det skulle drabba mig, då hade jag förmodligen startat ett krig.
Hur osannolikt det än kan låta.

Det har varit ett par intensiva veckor med älgjakt i praktik och teori. Jag skulle ljuga om jag sa annat än att den praktiska biten är den roligaste! Att jaga in en unghund kan ibland vara frustrerande och ibland väldigt kul, lite lika men ändå väldigt olika de diskussioner man har om älgförvaltning!

Initiativet som är taget i Norrbotten där älgförvaltningsgrupperna träffas för en tvådagsövning med praktiskt jakt, middag och en dag med överläggningar känns nu efter andra årets genomförande som ett bra upplägg. Dels lär man både inom och mellan grupperna känna varandra på ett annat sätt än att bara sitta vid förhandlingsbordet, dels blir diskussionerna lite mer otvugna vid en middag. Om man sen kommer längre i att lösa sina problem återstår ju att se. Något man definitivt tappar när man jobbar med samförståndslösningar är i alla fall intresset från media! För den gruppen är det konflikter som skapar intresse, något som ibland också kastar grus i begynnande samarbeten.

Självklart är inte allt rosenrött, det kommer alltid att finnas inbyggda konflikter mellan å ena sidan en bra älgjakt och å andra sidan markägare som vill ha upp obetad ungskog på sina hyggen. Men jag är övertygad om att man når längre med samtal än med piska och hot. Trots allt så är det ju jägarna som ser till att vinterstammen är betydligt lägre än höststammen och därmed gör mindre påverkan på skogen vintertid! Har man förtroende för att slutmålet är vad man säger blir det enklare. Jag upplever att många jägare upplever skogsbrukets mål som helt älgfria skogar. Misstänker man det så är det självklart lättare att man sätter sig på hälarna och stretar emot än om man litar på att man från markägarhåll menar vad man säger då man pratar om en älgstam av bra kvalité och meningsfull jakt (ett svårt ord att definiera!)

En liten fundering jag kan ha är att väldigt mycket fokus riktas på älgen även om skogens problem är större än så. När man i ÄBIN-resultatet ser en stor andel ”övrig skada” och mindre älgskador så kommer genast kommentaren att det kan vara en felbedömning av inventeraren. Att det kanske är det motsatta kommer aldrig på tal, alltså att älgen får skuld för mer än den gör. Man hävdar i sina redovisningar av ÄBIN att det inte räcker att asp och rönn ska vara konkurenskraftiga vad gäller höjden för att det ska vara OK, de ska till och med vara oskadade av viltbete. Varför det? De bidrar väl lika mycket till den biologiska mångfalden om de blir stora träd oavsett om de varit betade eller inte som mindre? Det finns alltså en hel del att fundera på rent pedagogiskt från markägaresidan för att övertyga jägarsidan om sina goda intentioner istället för att skylla all världens elände på älgen. Jag är nämligen rätt övertygad om att dessa goda intentioner finns hos de allra flesta eftersom de flesta jag känner på markägarsidan själva också är intresserade älgjägare!

En till viss del lika infekterad debatt har rört delar av björnjakten i Norrbotten. Inte så mycket att det jagas björn, för de anser de flesta att det ska göras. Vissa älgjägare ser gärna ännu fler fällda björnar medan renodlade björnjägare vill vara lite försiktigare så att det finns en stark björnstam att jaga på även kommande år. Nivåer kan alltid diskuteras liksom den onödiga byråkratin att dela upp länet i flera områden detta år. Men mer allvarligt för framtiden är de synpunkter som framkommer på hur jakten bedrivs och hur detta kommer påverka kommande års jakter. Delar av detta behandlas i det senaste numret av Svensk Jakt Nyheter. Vad som är rätt och fel, sant eller falskt i detta låter jag vara osagt. Det är nämligen diskussionerna det för med sig som är det allvarliga. Egentligen är det två separata problem som folk ringer till mig om. Det ena är de etiska och legala problemen med att överutnyttja den moderna tekniken med GPS-pejl och annat i kombination med nyttjandet av bilar för omplacering av passkyttar. Hur mycket det nyttjas och i hur stor utsträckning man i övrigt följer regelverk runt åtel och åtelkameror finns det helt säkert olika uppfattningar om. Rykten och anklagelser är en sak och behöver inte alltid vara en sanning. Det ökade intresset för björnjakt har helt klart ökat ryktesspridning om och mellan de som jagar björn mest intensivt. Men återigen, att diskussionen förs gör att de som sätter regelverket börjar fundera. Liksom i all annan jakt så måste vi jägare se till att sköta oss enligt regelboken oavsett vad vi tycker om den för att få behålla den frihet vi ändå har! Har vi synpunkter på denna regelbok så måste vi arbeta för att ändra denna, inte bryta mot den!

Den andra delen i björnjakten är hur vi säkerställer att de som jagar björn har jakträtt på den mark de nyttjar. En självklarhet tycker man, men vid allt för många tillfällen har jägare i den ordinarie jaktlaget på marken haft synpunkter på just detta. Till en del beror det nog på att man tidigare har varit tacksam för att någon har lyckat fälla en björn på deras marker och det har varit ovanligt och lite spännande.
Azzars första älg 2013Med tiden har det spridits en uppfattning att man kan gå över markgränser och jaga björn och sen löser man frågan om gästkort eller annat i efterhand. Återigen, för att björnjakten även framöver ska vara en seriös del av våra svenska jakttraditioner och ha en bred acceptans så måste de som jagar björn följa de regelverk som gäller. Visst finns det en viss förståelse för att man i en intensiv jaktsituation kan fara iväg längre än man tänkt sig, men i förlängningen skapar man bara begränsningar åt sig själv och andra. Så även om jakten fungerar bra på det viset att allt fler jägare och hundar har skaffat sig god erfarenhet av jakten och viltet så krävs en hel del eftertanke efter årets jakt så att vi kan fortsätta att på allvar införliva björnjakten som en seriös del i vår svenska jakt.

Foto: Björn Sundgren

Vad gäller den praktiska delen av jakten så kändes det i alla fall skönt att få fälla den första älgen för unghunden. En liten kalv men efter ett bra arbete av hunden. Veckan efter blev det ett kortare spårarbete till en påskjuten större älgtjur. Det är bara att hoppas att utvecklingen fortsätter i rätt riktning både för unghunden och för samtalsklimatet mellan jägare och markägare!

Foto: Björn Sundgren

Älgjakten rullar på och det finns fortfarande jaktlag som verkar relativt nöjda med älgtillgången. Men många är också de som är allvarligt bekymrade över att antalet älgar har minskat kraftigt. På allt fler håll hör man om att jaktlagen inför olika former av restriktioner för att ha kvar älgar till kommande år. Varför blir det så här men återkommande toppar och bottnar? Lär vi oss inte?

http://www.algforvaltning.se/algmodell/

Att älgstammen i länet har varit stor de senaste åren tror jag att de flesta är överens om. Däremot så framställs det ofta som att Norrbotten har en älgstam med liknande utveckling. För ett län som täcker 25% av landets yta med marker från skärgården och upp till kalfjället så är det självklart inte en sanning. På vissa håll har man för många år sedan sänkt stammen till en låg nivå medan man på andra håll bara de senaste åren har börjat plana ut älgstammens ökning. Det blir då fel att ropa på katastrof i skogen och krav på kraftiga sänkningar överallt. Man kan undra om värmlänningarna verkligen skulle tycka att det vore OK att de skulle tvingas justera sin älgstam om betet på ungskog enligt markägarna var för högt i Stockholmsområdet?

Men nu är man alltså återigen i det läget att man inte verkat ha balanserat sin älgstam utan man har skjutit ner den i botten på många ställen. Anledningen är enkel, man är både från jägarhåll och de som tilldelar älgar för trög i att anpassa sig. Man håller i en hög avskjutning för länge och man håller också i uppåtgående stammar en för låg avskjutning lite för länge. Det kommer alltid att finnas områden som har bra bete och bättre med älg än andra områden. Företrädare för dessa områden har ofta mångas öron när man pratar älgtilldelning. ”Nog är det fortfarande bra med älg!” Visst är det lockande att lyssna på dessa och inte begränsa sin avskjutning, i alla fall inte i år! Men det som händer är att man kommer till en tröskel. Under en ganska lång tid kan man skjuta mer än tillväxten i en älgstam och fortfarande tycka att det är bra med älg. Från ett år till ett annat kan det plötsligt upplevas som att älgarna plötsligt tog slut. Det här är särskilt tydligt i områden där man skjuter en hög andel kor.

Vill man se detta i en simulering kan man titta på det lilla programmet som SLU har tagit fram om förvaltning av älg i kombination med rovdjur. Där ser man tydligt att trögheten är stor i stammen om man över eller underbeskattar kalvarna och till viss del tjurarna. Om man däremot börjar röra i koavskjutningen upp och ner så ser man att vid en viss punkt går det från en hanterbar stam till kollaps!

Vad gälller det här med att fälla en stor andel kor för att åtgärda en upplevd sned könsfördelning har länge förespråkats, men i få fall gett resultat! Istället har vi områden i vårt län där man har den högsta andelen tjur i områden där man är försiktig med koavskjutningen. Vi har också områden som har skjutit rätt hög andel kor, men de uppvisar oftast den lägsta tjurandelen i älg-obsen. Oförklarligt säger man oftast. Jag hävdar att tjuröverskottet bland födda kalvar är större än vad man ofta räknar med. I SLU´s beräkningar har de till och med räknat med 50/50 medan man i andra sammanhang ser ett övervikt på tjur med siffrorna 52/48. Det är då intressant att rensa arkiven och hitta en liten skrift från 1980 av dåvarande jaktvårdskonsulent Rune Almqvist som skriver om just oron för tjurbrist efter ett antal år med koförbud i länet. Siffrorna liknar delvis de data vi har från avskjutningarna 1979-2012 där länet har ett tjuröverskott bland fällda kalvar på 54-58% med en högre andel ju närmare fjällen man kommer (områden där man under samma period har varit försiktig med koavskjutningen)

Men i slutändan är det ändå antalet djur som kan fällas utifrån hur många djur som produceras som avgör om stammen ökar eller minskar. Jag har börjat med en liten fråga varje gång det är dags för älgförvaltningsdisskusioner. Om man jagar på ett område som får en tilldelning av fem vuxna djur och lika mycket kalv, hur många djur måste man då ha på marken i inledningen av jakten? En tillsynes enkel fråga, men förvånansvärt ofta blir svaret långt under det antal som faktiskt behövs. Det här blir grunden för en överbeskattning! Om man tycker att man har ”bra med älg på markerna” för att man ser ett antal djur ute och betar på kvällarna inför jakten så är det ändå inte säkert att den tillgången räcker för den avskjutning man har planerat.

har du redan räknat ut svaret på frågan, eller vill du ha hjälp?

10 älgar ska skjutas, alltså måste 10 kalvar finnas i området innan jakt. För att producera 10 kalvar krävs i normalfallet runt 15 vuxna hondjur. Vi har då 25 djur på marken. Till det kommer tjurarna som oftast inte är lika många som korna. En hyfsad könsfördelning borde ändå innebära runt 10 tjurar. Allt som allt alltså 35 djur på marken innan jakt om man långsiktigt ska kunna skjuta 10. Det innebär också att det ska vara 25 kvar på marken när jakten är klar om man ska ligga på samma nivå nästa år också.

Nu tror säkert någon att jag förespråkar en ohämmad tillväxt av älg, men så är det inte! Jag skulle däremot gärna se en mer lugn upp och nedgång av antalet älgar och slippa dessa kast mellan för mycket och för lite och därtill hörande konflikter i olika läger! Kan vi bli bättre på att reagera på förändringar i stammarna så kan vi också undvika att snubbla över trösklarna. Jag tror alla skulle må bra av det. Men då måste vi alla lyfta blicken lite över vår egen jaktområdesgräns och lite längre fram i tiden än de kommande veckorna i älgskogen.

Äntligen sätter regeringen ner foten och bestämmer att alla stora rovdjurs i Sverige har en gynnsam bevarandestatus!


Nicko Foto:Lst Värmland

Det är en framgång för oss på SJF och äntligen tas vi som drabbas på allvar. Senast i morse blev kollega Olofs jämthund angripen av två vargar. Tack och lov hände det direkt efter släpp och i närheten så att han hann fram i tid innan de slitit Nicko i stycken. Trots att Olof både skrek och sköt i luften fortsatte angreppet. Inte ens skott direkt mot vargen som bet i Nicko hindrade den från att fortsätta. Det kostade vargen livet!

Rovdjurspropositionen är en framgång för vårt sätt att arbeta. Vi har ibland kritiserats för att vi valt att argumentera för färre vargar genom en vetenskaplig och juridisk tolkning av vad EU:s direktiv egentligen kräver. Arbetet har burit frukt. Nu är det förhoppningsvis en gång för alla klarlagt att gynnsam bevarandestatus inte är ett strikt vetenskapligt begrepp som naturvetare har ensamrätt att bestämma, det framgår både av proppen och av Vargkommitténs betänkande. Det är ett begrepp som bygger på vetenskap, men den ”högre ambitionen än att enbart förhindra utdöende” som direktivet kräver är inte vetenskap. Det är ett politiskt ställningstagande.
Nu hoppas jag att det blir en bred majoritet i riksdagen för rovdjurspropositionen. Regeringens förslag ligger mycket nära det som Socialdemokraterna drivit. Om jag förstått saken rätt gäller det även Sverigedemokraterna. Min uppmaning till de sex partierna är att släppa partitaktik och istället ägna er åt det ni är satta att värna, nämligen oss väljare! Utan en bred uppslutning i riksdagen för regeringens proposition kommer rovdjurspolitiken att fortsätta att vara en evig följetång och våra tamdjur och vår livskvalité fortsätter att hotas.

Bevarandesidan som hyllat vargkommitténs arbete och viljan till samförstånd rasar nu, trots att betänkandet är tydlig med att jakt följer på beslut om gybs. Som vanligt är det väl framför allt Jägareförbundet som står fast vid det som överenskommits. Vi har hållit i grunden samma linje i närmare 20 år som respekterar både internationella åtagnaden, den vetenskapliga grunden men framför allt inkluderar människor som drabbas.
Nu skall det bli spännande att se EU kommissionens eventuella reaktion, de har ju själva börjat prata om ”human dimensions” i rovdjursförvaltnngen, och hur övriga politiska partier agerar. Men framför allt skall det bli intressant att se om våra myndigheter klarar att gå från rent bevarande till förvaltning. Enbart trycksvärta dödar inga vargar!

Att jägarkåren är en allt mer förgubbad samling äldre män är något jag har hört sedan jag började med detta för drygt 20 år sedan. Det var inte en sanning då och det är definitivt inte en sanning nu. För vissa journalister verkar det dock finnas en orsak att fortsätta föda den myten!


Foto: Björn Sundgren
 

Jag är tillfälligt tillbaka bakom datorn efter att fågelpremiären är avklarad. Det blev både en tur med en fransk jaktjournalist i ryggen och en dag med unga entusiastiska jägare i fågelskogen. tyvärr verkar inte Norrbottens inland hålla några stora mängder fågel i år och definitvt inte många som vill sitta stilla för en norrbottensspets. Men det finns ju annat som gör att man trots allt uppskattar livet i skogen, även om ett bra fågelår gör det ändå roligare! För många här uppe i norr så tillbringas dagen på ett älgpass eller med älghunden i skogen. Själv tillhör jag ett av de allt fler jaktlag som väntar till helgen med att inleda årets jakt.

En intressant reflexion man gör när man går med en frasnk journalist i våra skogar är hur fantastiskt vi egentligen har det. Bara en sån enkel sak som att stanna och stoppa ett blåbär i munnen. För honom var det jämnförbart med att spela rysk roulette! ”Är du riktigt riktigt säker på att det inte är farligt!?!?” Han bodde och jagade i områden i Frankrike som sedan länge har dvärbandmasken i markerna, något som definitivt har påverkat hur de ser på naturen! Förändringar kommer för oss också, förhoppningsvis kan vi minska de värsta avarterna och fortsätta nyttja naturen fullt ut!

Åter till myten jag började med. På väg upp till jakten så blev jag uppringd av en lokal journalist. Han inledde lite ledande med att konstatera att den norrbottniske älgjägaren var en man 50+ och inga andra jägare fanns egentligen i hans värld. Jag tillbringade rätt lång tid med att både förklara historiken och nuläget. Jägarkåren har ungefär samma snittålder som våra riksdagsledamöter, en rätt bra bild av landets befolkning om man plockar bort alla under 18 (all jägarstatistik bygger på lösa jaktkort vilket man inte behöver göra före 18 års ålder). Att andelen äldre är högt har delvis att göra med en befolkning som orkar vara aktiv högre upp i åldrarna än förut. Att andelen ungdomar i jakten pekar kraftigt uppåt de senaste fem åren och att andelen kvinnor ökar stadigt. Att jakten är på väg att allt mer bli en familjeangelägenhet när fler kvinnor jagar vilket nog ytterligare triggar igång en uppåtgående kurva för de yngre jägarna. Att Jägareförbundet nu ser över verksamheten för att få även de yngre att inse fördelen med en stark medlemsorgansiation. Att vissa jaktformer ökar och andra minskar, möjligen beroende på hur vi lever idag. För 20 år sen var det få jägare som avbröt älgjakten för att hämta barn på dagis, men det förekommer idag. Att lockjakten tar över före vakjakten på räv eftersom den är kort intensiv och du kan planera när du kommer hem. Kort sagt, jag tyckte att jag gav en ganska heltäckande bild över en positiv bild av framtiden med yngre jägare, fler kvinnor och en jakt som anpassas till hur vi lever idag. Man kanske inte skulle bli förvånad över rubriksättningen, men lite trött blir man allt…

”Färre unga jagar älg” kunde man utifrån den intervjun läsa i NSD (Norrländska socialdemokraten) Lite utryckta citat från mig, delvis omarbetade för att passa ett syfte (vilket det nu är). Möjligen det närmaste man kom en korrekt återgivning var när vi pratade om vikten för samhället att behålla och föryngra jägarkåren även om också det blev si så där utifrån vad som faktiskt sas…

Man kan vinkla all statistik, visserligen är det korrekt att det är färre unga än äldre som jagar (om det är älg eller annat vilt framgår inte av siffrorna från jaktkorten) men att andelen unga ökar kraftigt de senaste åren nämns lite i en bisats som att ”det verkar som”… Trist, men man har tyvärr fått lära sig att leva med detta.

 

Så kom då vargkommitténs slutbetänkande. Bara JRF säger sig var helt missnöjda. Men så har de ju också målat in sig i ett hörn, allt över noll vargar är för många. Vissa riksjägare tycker t o m att noll är för många, så ledande företrädare har brutit sig ur JRF och bildat ett eget förbund!

Övriga uttrycker försiktig optimism och tror att vargfrågan kanske kommit närmare sin lösning. Men nästan komiskt blir det när jag och Mikael Karlsson, SNF, är med i samma Aktuellt sändning och säger samma sak fast tvärt om! Karlsson säger, utredningen innebär definitivt att det inte går att jaga varg med licensjakt i vinter. Jag säger direkt efter, jag är helt övertygad om att regeringen kommer att säga att vi har en gynnsam bevarandestatus och att vi därmed kan börja jaga varg!

För den som inte följt debatten måste våra båda tvärsäkra påståenden verka fullständigt förvirrande. Men för den som följt debatten är det fullt logiskt. Allt handlar om vad gynnsam bevarandestatus är för något. SNF, SRF och WWF försöker med alla medel få begreppet att vara strikt vetenskapligt, ett värde som inte kan ifrågasättas och därmed skall sättas av forskare. Därför är det bra att Peter Egard är så tydlig på den punkten. Gynnsam bevarandestatus är inget vetenskapligt mått, det är politiskt ställningstagande som bygger på vetenskaplig grund! Jag och SJF har i flera år hävdat det. Det är så självklart att man förvånas över att det finns någon som kan hävda motsatsen. Peter Egard skriver, det torde vara ogörligt att på naturvetenskaplig grund avgöra vilken nivå som är ”betydligt högre” än minsta livskraftiga population.

Gynnsam bevarandestatus är alltså ett värde ”betydligt högre” än MVP, som är 100 vargar. Peter Egards valde att inte säga hur mycket högre, men menar att de knappt 400 som fanns förra vintern åtminstone är det.
Nu är det upp till regeringen att i höstens proposition sätta referensvärde för vargstammen och övriga stora rovdjur. Fortfarande finns risk att genetiken kommer att få spela en alltför avgörande roll och att socio-ekonomisk hänsyn kommer i andra hand. Men en sak är säker, Jägareförbundets 150 vargar är enligt vår mening, ”betydligt högre” än 100 vargar! Återstår att se om regeringen har ett annat mått på ”betydligt högre”. Noterar att Usain Bolt vann VM på 200 m ”betydligt före” tvåan, som var 13 hundradelar efter!

Det har nu gått ett år sedan jag och Dag Lindgren påpekade att NV:s beräkningsunderlag för invandringbehov i förhållande till populationsstorlek var fel. Skandulv som tog fram underlaget har bekräftat att det var så. Trots det har inte NV dragit tillbaka sina påståenden om att det krävs 7 invandrare per 10 årsperiod och 380 vargar för att nå gybs. Det är i det närmaste skandal att de låter felaktiga siffror få fortsätta att användas i debatten och i utredningar. Vi får hoppas att regeringen synat deras bluff!

Dag Lindgren pensionerad genetiker, som egentligen är ointresserad av vargar, retar sig på det sätt som genetiken används i vargdebatten. Han anser att mycket av argumentationen är missbruk av genetikvetenskapen och får fundamentalistiska tillämpningar som lett till att genetik fått dålig rykte! Nu senast har Lindgren tagit upp frågan om metapopulation och var bortre gränsen för den population som vi ingår i egentligen går. Svaret på den frågan är också ett av svaren på vad som skiljer SNF:s  ingen vargjakt i vinter, från mitt självklart vargjakt i vinter! Lindgren anser att det finns vetenskapligt bevis för att den Skandinaviska populationen är en del av den ryska. Därmed faller nästan alla bevarandesidans argument, de bygger nämligen uteslutande på att det finns en gräns bortom ryska Karelen som inga vargar kan passera och att invandringen österifrån är för liten till Sverige.

Nu är det förhoppningsvis äntligen dags att sätta stopp för enskilda naturvetares och naturromantikers våta dröm om många vargar och som struntar i vad det kostar oss som skall leva med dem.  Egard slår också fast att det inte finns något självändamål i att ha fler vargar än vad som behövs för att uppfylla EU:s krav. EU:s formella krav är INTE detsamma som naturflummares våta dröm! Bevarandesidan kommer givetvis att fortsätta att göra allt för att förhindra vargjakt i vinter. De har dock inte stöd hos svenska folket, definitivt inte bland brukarna på landsbygden och har aldrig haft det i riksdagen.  EU kommissionen långt, långt borta i Bryssel blir troligen deras sista hopp.

Samtidigt som den här genetikcirkusen pågår är det alltfler som får lära sig den hårda vägen vad det innebär att ha varg i sin närhet. I stort sett varje dag ser vi rubriker om dödade tamdjur, men det är långtifrån alla tragedier som når media. För ett par dagar sedan försvann en hund från tomten i mitt eget närområde, ägaren är förkrossad, vargspår och spillning har konstaterats på platsen. Så mitt eget liv påverkas också, numera tvingas jag ALLTID ha laddat vapen på ryggen även när jag jakttränar mina hundar. Förr om åren räckte det med svampkorg!

Svensk viltförvaltning vilar på grundprincipen att det jaktbara viltet ska vårdas. Genom att skapa goda förutsättningar för viltet minskar svängningarna i viltpopulationerna, exempelvis mellan år med milda och svåra vintrar.

Därmed får vi en mer stabil stam med individer i god kondition, som kan beskattas hållbart på en högre nivå. På så vis får vi mer viltkött, fler jakttillfällen och mindre lidande för viltet. Win-win, skulle man kunna säga.

 
Utfodring kan minska skador och svält, samt ge ett stabilt utnyttjande av en värdefull resurs. Foto: Fredrik Widemo.

När det gäller vildsvin finns det dock plötsligt krafter som hävdar att de inte skall få gynnas genom viltvård, ”eftersom det ändå går så bra för dem”.  Varför detta avsteg från grundprincipen? Går det inte bra för exempelvis rådjur, harar och älgar också?

Regleringsivrarna verkar framför allt vara rädda för att ”boosta” den redan höga potentiella reproduktionsförmågan. Tittar man på den vetenskapliga litteraturen så finns det dock definitivt inte något entydigt stöd för att utfodring påverkar reproduktionen hos vildsvin, vilket felaktigt hävdas av en del debattörer. Det finns studier som visar på en effekt, och andra studier som inte finner någon sådan. Att mängden ”naturligt” foder har en positiv effekt finns visat hyfsat tydligt, men att ytterligare tillförsel genom utfodring spelar roll är alltså inte tydligt från litteraturen. Ökande majsodling förklarar ökande populationer och problem på kontinenten, och utfodringsförbud har inte minskat problemen där sådana finns.

Detta är faktiskt inte heller så konstigt. Vildsvinet lägger som andra klövvilt upp energireserver under sommarhalvåret, då det finns gott om föda. Energin som lagrats som fett används sedan för delar av reproduktionen.

Alla som försökt åtla in vildsvin under de månader då det finns mognande spannmål eller naturlig tillgång till ek- eller bokollon vet att det ofta inte är enkelt eller ens möjligt. Vi konkurrerar helt enkelt på många håll med närmast obegränsad tillgång till föda på landskapsnivån.

Det är under den här perioden som vildsvinen äter upp sig inför vintern, och den kommande reproduktionen. Att utfodring under dessa perioder skulle ha någon större inverkan på reproduktionen är inte särskilt sannolikt, åtminstone i områden där det finns tillgång till spannmål eller ollon. Däremot kommer utfodring under vinterhalvåret troligen att ha betydelse för överlevnaden (vilket dock inte är välstuderat).

Utfodring kan tveklöst påverka vildsvinsstammens tillväxt. Jag är dock tämligen övertygad om att effekterna på överlevnad under svenska förhållanden är minst lika stora som effekterna på reproduktionen. Under år eller i landskap med god födotillgång är jag lika övertygad om att effekterna på överlevnaden kommer vara klart större än eventuella effekter på reproduktionen.

I den utsträckning man skulle få någon effekt av en begränsning i utfodring är det alltså i första hand genom svält, inte genom minskad reproduktion.

Min bestämda åsikt är att viltpopulationer inte ska regleras genom svält, utan genom jakt. Vi ska inte försöka svälta ned vildsvinspopulationen i de områden där man har problem, utan reglera ned den genom ökat jakttryck.

Denna strategi har dessutom stöd fullt ut i den vetenskapliga litteraturen, där den enda faktor som genomgående visat sig begränsa populationstillväxten och mängden skador är jakttrycket.

Utfodring och åtling är viktiga verktyg för att lyckas styra vildsvinen, och att öka jaktframgången. Avledande utfodring kan minska skador såväl på vallar under vårvintern, som på åkrar under sådden på våren och från mjölkmognad till skörden på hösten.

Eventuella begränsningar riskerar därmed att få direkt motsatt effekt, utöver att det för mig ter sig etiskt fullständigt förkastligt att försöka svälta ned en viltstam och att tvingas avstå från att utnyttja en fantastisk resurs på bästa sätt.

Vildsvinsförvaltningen skall precis som all annan viltförvaltning bedrivas med etiken i första rummet. Det innebär varken att viltet skall svälta eller att utfodring bedrivs så att man exempelvis orsakar nedskräpning eller använder otillåtet foder.

Utfodring skall ses som ett av verktygen för en god vildsvinsförvaltning med god etik, medan populationstätheten skall regleras genom jakt. Är överlevnaden god måste man jaga mer. Vilket rimligen är precis vad både jägare och bönder vill…

 

Länk till nyhet om torsdagens seminarium om vildsvinsförvaltning finns här.