Vill vi ha ett vildare Europa?
I tisdags hölls konferensen Large 2012, om viltskådning, rovdjursturism och jaktturism. Den bild som givits i jaktpressen sedan konferensen har väl inte direkt varit positiv… Det gäller inte minst Stefan Fölsters utspel om att jägare borde jaga elektroniskt dvs ”på låtsas”. Själv var jag på dialogmöte om naturvård i skogen den dagen, och kunde därmed tyvärr inte vara med på konferensen. Jägareförbundet fanns dock representerat, både med talare och med deltagare. Den bild jag fått av mina kollegor är inte lika nattsvart som bilden i delar av jaktmedia, sett ur ett jägarperspektiv. Men det finns all anledning att hålla sig ”på tå” i den här frågan…
Rika vilstammar kan självfallet stå för ekosystemtjänster i form av att beta, och samtidigt beskådas av turister, även när jakt är ett av förvaltningsverktygen. Foto ©: Fredrik Widemo.
Man har länge flaggat för att olika former av ekoturism kommer att komma starkt, och det är ingen tvekan om att vi måste vara med i den diskussionen. Jag har i mina senaste inlägg här på bloggen lyft fram vikten av att fler i samhället får en relation till naturen, men även till ett hållbart brukande av den. Bägge aspekterna ligger i mina ögon solklart i vårt intresse, och här måste vi ta en aktiv roll. Vi är många aktörer som försöker få ut fler i naturen, men det är förstås upp till oss som jägarorganisation att även tydligt föra fram budskapet att jakt är en viktig form av hållbart brukande av den biologiska mångfalden. Är vi inte med och tar hand om den biten kan det sluta vart som helst…
Det är även viktigt att ha proportionerna klara för sig; idag finns det enligt de siffror jag sett tre företag som bedriver näringsmässig rovdjursturism, och det finns lika många hundra företag som bedriver näringsmässig jaktturism… Det krävs inga djupgående analyser för att inse att även om större rovdjursstammar måhända skulle vara positivt för rovdjursturismen, så skulle de sannolikt påverka jaktturismen minst lika mycket men negativt. Ser man till arbetstillfällen och näringsverksamhet på landsbygden finns det alltså liten eller ingen anledning att särskilt fokusera på större rovdjursstammar. Starkare viltstammar generellt kan däremot vara intressant…
Parallellt med diskussionerna om olika former av ekoturism och dess betydelse har Rewilding Europe vuxit fram. Rörelsen arbetar för att skapa ett ”vildare” Europa, med starkare viltstammar. Framför allt vill man ha starka stammar av klövdjur, som genom sitt bete påverkar sin omgivning. Detta har klara positiva effekter ur ett naturvårdsperspektiv, och erbjuder samtidigt rika möjligheter att uppleva viltet i sin naturliga miljö. Sett ur vårt perspektiv så erbjuder självfallet starkare viltstammar ökade möjligheter till jakt. Det vore dessutom förstås milt talat skönt med en syn där det är både naturligt och eftersträvansvärt att klövviltets bete påverkar växtligheten…
Samtidigt innehåller dagens rewildingkoncept även delar som vi inte gärna kan ställa upp på. I de kärnområden som man vill skapa ska man eftersträva att ”naturliga processer”, i form av predation och födobegränsningar, reglerar populationerna. Här vill man att jakt skall vara förbjudet. Utanför kärnområdena kan dock ”starkt reglerad, uthållig” jakt tillåtas. Det talas även en hel del om vad som är ”naturligt”, och rörelsen uttrycker även att det skall finnas ”optimala” populationsstorlekar (underförstått ej reglerade av människan). Man blandar friskt mellan rejält flummiga begrepp och en uttryckt vilja att genom utsättningar återskapa en varierad och rik fauna. Mycket av tankegångarna är uppenbart sprungna ur ett centraleuropeiskt perspektiv, och det är även tydligt att man tvingats till en hel del kompromisser mellan olika aktörers intressen. Vilket onekligen gör det hela en smula spretigt.
Är detta något för oss? Delar av det ligger helt i linje med våra intressen, medan andra delar lika tydligt går stick i stäv med vår syn på människan som en del av ekosystemet och betydelsen av hållbart brukande av mångfalden. Här skall man dock ha klart för sig att även de som är viltskådare ser sig som brukare.
Ibland görs här åtskillnad på brukare och betraktare för att göra en poäng av våra skilda intressen. Den moderna synen på det hela är dock att vi alla är brukare, men av olika resurser. En del brukar enbart så kallade ”kollektiva nyttigheter”, vilket är resurser som inte förbrukas när de konsumeras. Någon annan kan exempelvis njuta av att titta på samma älg som jag just tittat på. Eller på samma utsikt. Har jag redan fällt en älg kan dock inte någon annan också göra det. Vad man kallar det hela spelar kanske mindre roll, men vi ska ha klart för oss att vi redan befinner oss där samhället ser på besökaren i landskapet som en brukare som man måste ta hänsyn till. Bland annat inom markanvändningen.
Dessa frågor är riktigt heta, och kommer bland annat att tas upp på Skogsriketkonferensen den här veckan och på Öster Malmadagen den 1/3. Tveklöst måste vi arbeta aktivt och målmedvetet för att slå vakt om våra intressen. Även om det finns problem ur vissa aspekter, så finns här även stora möjligheter till en positiv utveckling och ändrad grundsyn på viltet som resurs. Men då krävs det att vi är med i en aktiv dialog om utformningen av koncepten.
Jan,
kommissionen blänger redan på detta tak… men från andra sidan staketet, så att säga. Men visst kommer stammen växa även om vi skulle få skjuta 32 vargar. Vilket dessutom ju är deras avsikt.
Fredrik, skyddsjakten tror jag inte har så väldigt stor betydelse, möjligen har den betydelse för samerna. Sak samma med §28, den känns skönt att ha i bagaget men tittar man på hur många vargar som skjuts så förstår man dess ringa betydelse.
Den tiden på året som man har djur på bete, ej ren, är sommarmånaderna och alltså snöfria och då är det som bekant svårt att skjuta varg även om man har helikopter.
Sedan har vi antalet vad gäller skyddsjakt där vi, hör och häpna har ett tak, Jag trodde inte man fick ha tak, men det kanske gällde omvänt.
Nå, det är nog psykologiskt viktigt att det finns både skyddsjakt och §28 men för vargstammen spelar det ingen som helst roll, den växer ändå.
Fredrik Widemo.
Vad är det för press du talar om ? Sverige är väl inget lydrike till EU. Om någon med sunt bondförnuft redovisar hur stort ett vargskötselområde måste vara för att älgar ska kunna utgöra vargflockens basföda skulle även de som beslutar i vargfrågan vakna och agera. Har du hamnat i inavelslabyrinten så får du väl försöka finna utgången. Vargen har redan GYBS om man ser till dess utbredningsområde.
Sture,
att vi inte längre deltar i något förankringsarbete innebär i alla fall inte att jag inte hoppas att det lyckas. Bortsett från den självklara etiska aspekten, så betyder mindre inavel att det krävs en mindre stam för att nå GYBS. Dessutom lär man inte bli munter i Bryssel om regeringen inte kommer framåt när det gäller att omsätta vad man lovat i praktisk verkstad. Det kommer leda till att man försöker sätta Sverige under ännu hårdare press, även när det gäller skyddsjakten.
Fredrik W.
Jag trodde att SJF fortfarande är insyltat i vargvalpsutsättningen. I Gunnars trådar verkar det som om han hoppas att utsättningarna ska lyckas.
Sture,
jag tror väl inte riktigt att ÄSO:n skapats för att uppnå GYBS för älgar… eller vargar, för den delen. Och som du säkert vet deltar vi inte längre i arbetet med att förankra utsättningarna.
Viltförvaltningsdelegationerna ska fatta beslut om riktlinjer för klövviltstammarna i länen, och ska där bland annat ta hänsyn till att det ska finna tillräckligt födounderlag för rovdjuren. Eftersom vi vet att älgstammens storlek vid en etablering är viktig för den framtida stammens storlek måste man här även planera för eventuella framtida etableringar; det är för sent att börja spara när vargen väl etablerat sig.
Detta mantra har jag och vi kört en stund nu, bland annat här, men visst är det under det kommande året som tanken måste omsättas i skarpa beslut.
Fredrik Widemo .
Älgskötsel områden är beräknade så vi ska kunna få GYBS för älgarna. Är det inte dags att börja fundera på vargskötselområden ? Djurparksvargvalpar ska i samråd med SJF planteras ut i vilda vargars lyor . Deras avkommor ska ge vargpopulationen GYBS-status. Vargar äter många älgar. Om inte älgarna räcker till att föda den nya genetiskt friska vargstam som föder stora valpkullar uppnås inte GYBS utan nollvisionärerna får sin önskan uppfylld. Detta tål att tänkas på i den vargdebatt som nu pågår.
Kalle- Jepp det finns mufflon på en del öar i Bohuslän. Och dom gör en fantastisk nytta! Hör av Dig om Du vill veta mer :-)
bobe@qivittoq.com
Fredrik.
Du har helt rätt, begreppet rewilding är öppet för tolkning och jag tror att en någorlunda sansad tolkning inte innebär så stor skillnad mot den utveckling vi redan idag kan se här och var.
Många jaktlag jobbar redan nu för att förbättra älgstammen, björngömslen och olika djur och fågelsafaris förekommer på åtskilliga ställen redan och sannolikt kan man utveckla detta ytterligare genom ett bra samarbete mellan t.ex. jägare och andra brukare lokalt.
Snacket om att i princip utrymma stora områden och låta naturen sköta sig själv där tror jag dock man skall ta med en stor nypa salt.
Rewilding och naturturism måste utvecklas tillsammans med dom som bor i området och inte i konflikt med dom.
Som Kalle skriver så har vi ju redan stora vilda områden i dom nordliga nationalparkerna och frånsett Rapadalen är det nog ingen större trängsel där.
Det är kanske där man borde satsa hårdare för att se om man kan få mer liv i turismen.
Den här killen Fölster är ju rikemännens springpojk så vad han föreslår kan det ju ligga lite tyngd bakom, men jag tror ändå att mer extrema tolkningarna av begreppet rewilding aldrig kommer att bli verklighet.
Förhoppningvis kan det istället bli kapital tillgängligt för meningfulla satsningar i glesbygden, men det kräver nog att organisationer som t.ex. SJF är med och håller dom värsta vildhjärnorna på marken.
Fredrik.
Jag håller definitivt med dig. Konceptet är brett och delar av det låter intressant om än lite mycket Holland/naturromantik-inspirerat. SJF måste se till att man är med, inte bara för att se vad det är, men också för att kunna påverka. (innan det är för sent (ironi))
Men vart tog Staffan vägen? Jag trodde han skulle ta chansen att svara på frågor och ta chansen att rätta upp eventella missuppfattningar (ex. Fölsteruttalanden) i en konstruktiv debattmiljö här på bloggen.(på dina vilkor givetvis, Fredrik :) ) Man ser inte mycket ifrågasättande på deras egen hemsida, blogg elle FB.
Eller är det så att de tror sig ha så bra vind i seglen redan, alt. kan allt, så de inte behöver lyssna på våra synpunkter?
Kalle,
Rewildingprojektet drivs och stöds av många olika grupper med olika agendor.Anders Hermansson ondgör sig över dem som vill tjäna pengar på det hela, medan du lyfter fram extrem naturromantik som drivkraft och ekosofer har nämnts tidigare i tråden. Visst, tveklöst är de med! Samtidigt som det helt säkert finns en hel del som bara känner att det inte finns tillräckligt med natur runt dem, exempelvis i Holland. Vilket man onekligen som svensk kan förstå…
När man läser vad somliga skriver i tråden verkar det som om man anser att hela rewildingkonceptet bara är en stor vargkonspiration. Det är ungefär lika insiktsfullt som att påstå att all viltförvaltning i Sverige bara är till för att skapa rätt förutsättningar för vargen, eftersom vi nu bevisligen har ett beslut på att vi ska ha varg i Sverige.
Det finns som jag upprepade gånger skrivit i tråden intressanta delar i konceptet, som kan/skulle kunna gynna oss. Andra delar är negativa, eller till och med oacceptabla. Och är det någon som tror på att konceptet så som det beskrivs på deras hemsida kommer omsättas fullt ut i förvaltning i Sverige? Skulle inte tro det… Och det är bara genom att ta dialogen som vi kan vara med och påverka det hela, annars kan vi knappast det.
Bosse,
jag håller helt med dig om att detta inte bara skulle lösa problem utan även skapa värden. Win-win, helt enkelt. Och intressant nog så är vad du föreslår något som även ingår i Rewilding Europe; man vill explicit föda upp och sätta ut de arter som försvunnit. BÅDE för att skapa betestryck och för att återföra rovdjur. Och när man ändå redan fullt ut diskuterar detta för vargen, så varför inte diskutera det även för andra djur? Men det finns som sagt andra delar RWE som är betydligt mindre intressanta än att skapa starka stammar av klövvilt…
Sture och Fredrik- Jo det finns en hel del öar som betas av vilt. Jag känner också till en hel del ställen. Och den uppfattning jag hör och det jag själv sett är att det fungerar riktigt bra. Viltet har förstås, beroende på var det är, kommit dit på mer eller mindre lagliga sätt. Som sagt ideén är inte ny, fast bra :-) tycker jag.Min poäng är att jag tycker att man från myndigheternas sida skulle visa lite mer intresse för nya kreativa lösningar.” Land ska med lag byggas” sa kung Karl den 15:e :-) och det tycker jag också. Det ska inte vara smygutsättningar och smussel som det är på en del ställen, Staten har köpt upp en massa reservatsland och ambitiösa tjänstemän har skrivit långa och detaljerade skötselplaner. Väldigt många av dessa planer förutsätter fortsatt brukande med betesdrift. Problemet som jag upplever det är att det finns för lite betesdjur, åtminstone här i Bohuslän. Dessutom är produktionskraven även i det ”ekologiska” lantbruket så höga idag så att man vill inte släppa djur i de områden som för betades (ute i bergen, sanka strandängar och på öar). Den summerade effekten är att de landskapstyper (ljungmarker, strandängar etc.) som reservatsbildningen var avsedd att skydda ändras /förstörs. Detta pga att myndigheterna inte har råd att låta markerna betas!! I mitt stilla sinne så tänker jag då om det inte finns tamdjur så stöd utsätt vilt..
Använd marken till att producera bra och ekologiskt kött, skapa jakt tillfällen, ge folk möjlighet att se och höra exempelvis brölande kronhjort i fler, möjligen hägnade, naturreservat. Använd produktionen av oönskat busk och sly för att producera både för kropp (mat) och sinne (upplevelser). Gör naturvård till något som inte är en ekonomisk belastning för samhället utan istället något som skapar, förutom biologiska värden, ett ekonomiskt mervärde. Skapar naturvården ett ekonomiskt mervärde så blir vården uthållig! Ber om ursäkt för att jag predikar-men jag tycker det är viktigt att tänka i nya banor om vi ska kunna på lång sikt bevara våra naturvärden.
Det hade som jag sett det varit fantastiskt om man kunde få igång projekt där man på ett systematiskt sätt studerade effekterna av förstärkta viltstammar i relation till uppsatta naturförvaltningsmål. Själv har jag skissat på sådana projekt men inte fått gehör.
Hej Fredrik !
Visst är det kul när nya aktörer kliver in på arenan, för att gynna en levande landsbygd, för att se till att det finns sysselsättning och att människor kan finna sin utkomst i glesbygden.
200 000 ha återförvildat Sverige, ska skapa hur många jobb?, är det därför man vill ha 200 000 ha, för att skapa jobb? Så är det naturligtvis inte, men man ser det uppenbarligen som ett argument.
Turisterna ska flöda in över våra gränser för att upptäcka det vilda Sverige, och betala massor med pengar. Min lilla enkla fråga blir: Vad är det för fel på Sarek, Padjelanta och Stora sjöfallet?
Våra fantastiska nationalparker, som aldrig varit annat än vilda, här finns miljöer helt unika i Europa, vi har alla de stora rovdjuren utom vargen. Vi har Europas största älgar mm mm. Hur mycket pengar genereras där? Det är inte helt lätt att få se Rapadalens fantastiska älgtjurar, det är det aldrig i ren vildmark, faunan blir inte månghövdad, men den finns där. Var är alla horder med turister, alla de som vill betrakta ren vildmark?
När man nu planerar att återförvilda delar av Europa med förevändningen att det kommer generera massor med ”klirr i kassan” , har man då gjort marknadsundersökningar och funnit sin målgrupp? Vilka människor är det som ska ska strö guld över Europas landsbygd?
Hur kommer människorna i Europa se på sin omvärld i framtiden, visst kommer det att finnas en vilja ett bevara och skydda vår ursprungliga miljö, visst kommer det att finnas människor som kommer att besöka vildmarker och nationalparker, men vad säger att de ska bli så många? Svaret är ingenting, allt är förhoppningar och en stor vision om att alla ska dela skaparna av denna ide´s intressen. Sanningen är att antalet besöksdagar i skog och mark tyvärr minskar, och minskar snabbt. Idag sitter man och upplever vildmarken i TV soffan i hela Europa, få är de som tar på sig vandrarkängorna och andas vildmark, ännu färre är de som förstår sammanhangen i verkligheten om liv och död i naturen, och mycket få är de som förstår att vi människor kommer ifrån och ska stanna i naturen, det är vår ursprungliga plats. Vad säger att denna trend ska ändras? Det ekonomiska argumentet faller innan det uttalats.
Nej, det måste finnas en annan agenda, anledningen är en annan, en naturromantik så häpnadsväckande naiv att man undrar om det är sant.
Vårt land är vilt så det räcker, i Europas storstäder bor det människor som tycker att Slottskogen är rena vildmarken, det räcker att stanna bilen för en kissepaus längs vilken som helst av våra stora vägar, i deras ögon är det vildmark överallt. Vi lever i ett fantastiskt land, det är vilt så det räcker, det finns goda möjligheter att gästjaga för de som är intresserade att göra det, man kan fiska, plocka bär och svamp. Turistnätterna ökar i Sverige, men var ökar de? Främst är det utmed våra kuster, och lustigt nog i våra större städer, i inlandet och norrut är ökningen dock inte lika märkbar.
Vem vill besöka 200 000 ha, med mer eller mindre ogenomtränglig skog, med ospångade myrar och en mycket fåtalig fauna, efter några år ligger stormfällda träd i sjok, kanske en skogsbrand äter upp 30- 40 %, och inte får man släcka, den ska brinna ut, så funkar det i vildmarken. Alla öppningar och ängar växer igen, det blir svårt att få plats med teleobjektivet för den fotograferande turisten, överallt sly och buskar. För att inte tala om den tyske virituelle jägaren som tassar omkring bland kvistar och bråte, för att sedan visa filmen han tog för polarna när han sköt en björn på låtsas i vildmarken. Chansen är inte stor. Har man jagat i riktig vildmark, t.ex. i Ryssland så vet man att chansen att få se eller skjuta vilt i obanad terräng är oerhört liten, sikten mycket begränsad och att ta sig fram i den miljön, tyst och smidigt, låter sig nästan inte göras. Oftast är enda chansen åteljakt. Viltet måste komma till dig, detta är förstås uteslutet i rewildingprojektet.
Nej, den svenska landsbygdens hopp finns inte att söka i detta vansinniga projekt. Men det börjar röra på sig lite här och var, ”matlandet Sverige” är en i grunden bra grej, Grön rehabilitering och omsorg kommer stort, att vistas på ett lantbruk med djur är läkande för alla människor. Många människor kämpar på med småskalig miljövänlig verksamhet.
I stället för att försvåra denna verksamhet med en ohämmad tillväxt av vargstammen borde man underlätta för hållandet av våra svenska lantraser, att stötta fäbodbruket i alla avseenden, kort sagt låta landsbygden leva på de naturliga ben som finns att tillgå, på köpet kommer turistintäkterna till de som vill satsa på det.
Vargfrågan är visserligen i fritt fall, just nu, löshundsjakten i stora delar av landet är hotad, jakten i sig är hotad, allt därför att naturromantikerna anser att människorna inte längre hör till naturen. Att det är fult att döda och att äta kött. Denna trend kommer att hålla i sig några år till, men kommer att falla på sin egen orimlighet och på det ökande antalet problem som den ökande vargstammen kommer att medföra.
Den här rewilding killen förfasar sig över att Portugals landsbygd förbuskas och kan bli orsak till skogsbränder…..????? Öhhh, ja, det är så naturen gör när den rewildar sig, först buskar, sedan kanske skogsbränder, helt naturligt.
Till sist Bo Bergström: Visst har man mufflon på någon av öarna utanför Fjällbacka?
Ja, Sture.
Det finns öar i Vänern som betas av hjortar.
Hej Bosse!
Du har flera goda poänger här, som jag tar med mig. Det är ingen dum idé att även kliva utanför skogen där man av någon anledning snabbt brukar hamna. Inte minst sett till upplevelsevärden, då det som Gunnar påpekar är lättare att skåda i ett öppet än i ett slutet landskap. Mufflon är inte poppis hos myndigheterna… men numer finns åtminstone möjligheten att uppbära ersättningar för att hävda betesmarker genom viltbete, exempelvis av dov. Vilket dock förstås inte innebär att man det är tillåtet att börja flytta dem…
Hej Fredrik-Tackar för tänkvärd blogg! Får genast associationer till en av mina käpphästar, hoppas att Du ursäktar om jag tar en kort galopp :-). Jag är som Du vet bosatt i Bohuslän och jordbruk och jakträtt på inom ett naturreservat på Skaftö.
En stor del av naturreservaten i den Bohuslänska skärgården har skötselmål som kräver ett betydande betestryck för att det gamla öppna kulturlandskapet skall vidmakthållas. Länsstyrelsen och Västkuststiftelsen lägger stora pengar på att hyra in och frakta betesdjur till öar och andra områden som behöver betas. Oftast släpps tamdjuren på gamla åkerlappar istället för som var brukligt förr i bergsområden och impediment. Åkrarna var ju till för att odla mat (säd och rotfrukter) till folk. Betningen är därigenom förfelad! Ute på öar och skär gick det förr får och höll öppet. Jag har länge försökt att få gehör för att göra försök med vilt (kron, dov och mufflon) som som beteshävdare. Ideén är ju inte ny men problemet aktuellt/akut. Jag tycker att man borde göra några försök, exempelvis med mufflon på skärgårdsöar. Andra arter som kron och Dov vilt är ju även dom möjliga.
I försöken borde ingå övervakning av mufflon populationens utveckling, övervakning av betets inverkan på flora och fauna i området, samt en ekonomisk uppföljning (inkluderande värdet av jakten och de minskade utgifterna för beteshävd med tamdjur). Tyvärr så är man inte från aktuella myndigheter (länsstyrelse och Naturvårdsverk) intresserade av att ens föra en diskussion. Istället pratar man om och ägnar man sig åt ”naturlig utveckling” dvs dålig förvaltning som inte överenstämmer med de skötselmål de själv har ställt upp i sina skötselplaner. Man hänvisat till alla möjliga orsaker (mufflon inte ursprungliga i landet, kategoriserade som djurparksdjur etc). Vad det gäller mufflon så betar de ju ungefär som tamfår men har som frilevande mycket små krav på skötsel. Ska inte orda mer om detta-men jag tycker att här borde det finnas utrymme för kreativitet och nytänkande. Stora kulturlandskapsvärden är på väg att förstöras.
Innan vi släpper in Staffan tänker jag problematisera det hela något ytterligare… Precis som Gunnar skriver så ”producerar” idag skogsbruket foder för det kvistbetande viltet. Vilket förstås är närmast självklart, eftersom vi brukar merparten av skogsarealen. Somliga skogsföreträdare påstår till och med att man utfört det lagstadgade kravet på viltvård genom att man planterar sina hyggen. Kanske… Men i så fall får man banne mig också acceptera att viltet äter där! I övrigt går vi generellt mot kortare omloppstider, med tätare och mörkare skogar. Fodermängden kommer successivt att minska, om man inte ser till att aktivt skapa foder. Detta är vår normala diskussion, där vi för kontinuerliga diskussioner med skogsbruket. Vi kan varandra och kan varandras argument. Alla vet att vi delvis har motstående intressen, som vi måste finna en kompromiss mellan. Genom att lägga på rovdjuren måste kompromissen förskjutas ytterligare en bit mot att förse klövviltet med tillräckligt med foder, eftersom klövviltet även ska fungera som födounderlag för rovdjuren. Detta gäller både för att kunna beskatta viltet och för att hålla tillräckliga stammar för at slå vakt om den biologiska mångfalden.
För hundra år sedan hade vi varken dagens skogsbruk eller dagens klövviltstammar. Istället hade vi plockhuggning, svedjebruk och några miljoner tamboskap i skogen. Men nästan inget klövvilt. Ännu längre tillbaka hade vi en betydligt glesare, mer flerskiktad skog, med ett rikt fält och buskskikt. Stormfällning och bränder skapade skogens struktur och en mosaik av successionsstadier, på samma sätt som skogsbruket gör idag. I mångt och mycket var dock den småskaliga variationen större, och foderresurserna fanns mer spridda. Framför allt var skogen flerskiktad med individer av olika ålder, samtidigt som det itne fanns en lika tydlig gräns mellan det öppna landskapet och skogen. Till detta skall läggas en mer naturlig vattenföring, där översvämningar hjälpte till att forma landskapet. Och inte minst dödade gran och gynnade löv. Bävern fungerade delvis som ”landskapsingenjör”. Det var knappast någon brist på vilt i detta landskap… men vi har väldigt lätt att kortsynt se tillbaka på hur viltstammarna såg ut för 150 år sedan, då de var utsatta för intensiv jakt och konkurrerade med fyra miljoner tamboskap. Sedan dess har trakthyggesbruket tillkommit och viltstammarna vuxit. Det betyder dock inte att det ena givit det andra och är en grundförutsättning.
Sverige är ett avlångt land, och självfallet kan sydliga boniteter hysa mer vilt än nordliga. Detta är grundförutsättningarna. Skogsbruket producerar foderresursen för det kvistbetande klövviltet idag, men om samhället vill skulle man självklart kunna ändra på detta och istället förvalta skogen delvis med andra värden för ögnen. Exempelvis vilt och upplevelsevärden. Åtminstone på statens markinnehav. Är detta realistiskt? Knappast, annat än i mindre skala. Jag köper dock inte att skogsbruket är en förutsättning för viltet; skogen kan förvaltas på andra sätt som mer liknar, suck, ”naturliga” processer (borde kanske kallas historiska processer…). Vilket också skulle gynna viltet. Återkommande skogsbränder som inte bekämpas inom dessa områden är ett sådant förvaltningsverktyg, som snabbt ger näringsrikt och välsmakande foder. Samhället bestämmer hur vi ska förvalta viltet och hur vi ska förvalta skogen på all mark genom lagar och föreskrifter. På statens markinnehav är samhället markägare och man har ytterligare rådighet.
Jag säger det igen, för att kanske slippa någon ilsken kommentar: jag säger inte att vi inte ska ha skogsbruk. Men det finns andra sätt att skapa foder för viltet. Ju mer skogsbruket intensifieras, desto intressantare kommer detta bli för oss som skall förvalta viltet. Jag tror inte på rewildingkonceptet för svenska förhållanden så som det presenteras på deras hemsida, men det finns en del grundläggande tankar som vore intressanta att få in i den hållbara utvecklingen ur vårt perspektiv. Och ja, jag inser att vi behöver bruka skogen. Hur mycket och på vilket sätt kan man dock självfallet diskutera.
Jag håller helt med Gunnar när det gäller att man måste lyckas förklara hur detta ska fungera praktiskt i Sverige. Och precis som Gunnar tror jag att det blir lättare att åstadkomma viltskådning, ekoturism och jaktturism i ett brukat landskap. Även om det inte är en absolut förutsättning. Självfallet delar jag även Gunnars syn att det är SKOGSSKADOR som lär bli ett av de tyngre argumenten i debatten.
Viltskådning, ekoturism och jaktturism kräver självfallet inga dramatiska paradigmskiften när det gäller vår syn på landskapet och dess brukande. Man behöver ur vårt perspektiv kanske bara se det som att det vore intressant och bra för oss om en del värderingar och grundprinciper från rewildingrörelsen, men långt ifrån alla, kunde få genomsyra vår förvaltning av våra naturesurser, utan att man tar till sig hela konceptet.
Staffan Widstrand, ett grundlägande problem för er som driver Rewilding är att ni inte skiljer på det kommersiella intresset och det ideologiska intresset av ”orörd” natur. Så länge er verksamhet tangerar djurrättsrörelsen intressen, stöds av extrema organisationer inom miljörörelsen eller liknande kommer ert koncept inte att få acceptans i svenska bygder. Den debatt som nu förs efter Fredriks inlägg visar tydligt var problemet ligger.
Du skriver att 2 miljoner ha i Portugal avfolkats och att rewilding skulle vara bra för området. Inga får eller boskap finns längre, folk har övergett området. ”man vet inte ens vem som äger marken”. Jag tolkar det som att området inte avkastar något idag. Kollar man på satelitbilder på er hemsida ser man att det är ett kulturlandskap, inte ett naturlandskap, precis som alla mark i sydeuropa.
Riktigt så är det inte i Sverige. Vi vet vem som äger marken. All mark brukas även här, men till skillnad från det du beskriver i Portugal avkastar fastigheterna betydande värden. Ägostrukturen, men många små fastigheter gör tyvärr att det ändå är svårt att leva av enbart skogen. Avfolkning av landsbygden ser vi även här, vilket är ett problem. De som bor kvar gör det ofta för att de har jakt och fiske som intresse, vid sidan av sitt småskaliga skogsbruk.
Jag kan mycket väl tänka mig att det finns anledning att omvärdera sättet att nyttja markerna. Mera vilt skulle säkert leda till större attraktionskraft. Anders Åberg beskriver läget på Halle- och Hunneberg på 80 talet. Det lockade mängder med turister. Det finns dock ett sort dilemma i våra skogsbygder. ”Naturskogar” är som regel artfattiga och håller få individer av de arter som lockar turister. De är desutom svåra att överhuvudtaget se djur i eftersom de är täta. I områden med modernt skogsbruk däremot, skapas mängder med foder och öppna ytor där viltet kan skådas. Jag förstår inte hur det problemet skall kunna lösas om ”naturromantik” skall styra utveckling.
Före och efter licensjakten 2010 uppstod en debatt där ett par ”Ekoturist företagare” kritiserade jakten för att de vargar som de byggde sin verksamhet kring sköts. De som ägde jakträtten och som förlorar betydande värden till vargen kritiserades alltså av företagare som tjänade pengar på samma vargar, fast då med stöd av allemansrätten.
Jag är inte odelat kritisk till tanken på att se nya möjligheter på landsbygden. Avfolkningen vi sett i årtionden är trist. Men så länge Rewilding uppfattas som en del av den rörelse som anser att människor är ett problem och att naturen sköter sig bäst självt, kommer ni att få massiv kritik. Då känner sig många enbart hotade av ert budskap och kommer inte ens att försöka se om de kan finnas något positivt i det ni säger. Man måste arbeta med människorna, inte mot dem!
Fölsters inlägg t ex på seminariet fick alla som jagar att idiotförklara hela Rewilding koncentet. Jaktturismen och mera vilt i markerna fick knappt utrymme i rapporteringen. Även ”kärnområdes” tanken. Som jag förstår är hämtad från havsmiljöideerna tas emot negativt. Det ni säger är att ni vill lägga en död hand över brukandet på stora arealer. Men problemet är att det är brukande som skapar förutsättningar för mera vilt! Till skillnad från havet har vi inget överutnyttjande av vilstammarna, tvärt om håller vi dem ofta medvetet under den biologiska bärkraften för att de hotar andra värden. Om vi slutar bruka skogen, kommer den biologiska bärförmågan att minska och därmed även viltet.
Jag förstår inte hur ert Rewilding konceptet skall kunna fungera i Sverige, med den ägostruktur vi har. Vem skulle det gynna? Jag kan tänka mig att fastighetsägarna skulle kunna vinna på att satsa på mer älg t ex i norra Värmland. Det skulle kunna ge större jaktligt utbyte, ge möjlighet till turist jakt och skapa arbetstillfällen i älgskådar branchen. Men att säga det är som att svära i kyrkan! SKOGSKADOR, SKOGSSKADOR!!
Men även om man väljer att ha mera klövvilt i markerna kommer det att krävas skogsbruk för att hålla viltet med mat. Var brytpunkten går mellan skog och älg och maximal avkastning vet jag inte. Men kanske kan Rewilding tanken skapa diskussions underlag även i den frågan. Minimum antal älgar, mängder av vargar och enbart monokulturer med tall kommer aldrig att lösa avfolkningsproblemen i norra Värmland.
Om nu Rewilding Europe som Staffan beskriver det ska ta hand om övergivna ödemarker där det inte finns varken människor och större däggdjur så är det inget problem som jag ser det.
Dock ser jag inga sådana i Sverige, större delar brukas och det finns inga förutsättningar för ett Yellowstone hos oss, vilket i o f s varit trevligt.
Nej, det handlar om att det här inte får inkräkta på mänsklig verksamhet och enligt Staffan är inte det heller syftet i det Europeiska perspektivet.
Varför skulle då konceptet ändras just för Sverige? Varför skulle just vi bli förmögna på vargskådning.
Tyvärr så är stora rovdjur i debatten = vildmark. Jag skulle vilja veta vilka områden man anser är ”övergivna” och inte brukas. I vargens nuvarande utbredningsområde är det då inte övergivet vad jag kan se, talar man om reskötselområdet? Ja, då lär man få UNESCO på halsen. De anser att rovdjurstrycket redan är för hårt i Sverige.
Nu tror jag att vi inte får hänga upp oss på Stefan Fölsters tokspel, men såna virrpannor bör inte få något inflytande över landsbygdens utveckling, särskilt när han inte verkar särskilt påläst utan verkar betrakta omvärlden med perspektivet från Blasieholmen.
Jan,
jag tror och hoppas att jag inte tagit ordet ”naturligt” i min mun annat än när jag försökt återge vad RWE säger sig stå för, eller när jag kritiserat Anton. Men nu börjar tråden bli lång… RWE eftersträvar enligt sina dokument ”naturliga processer” och avser processer där människan inte påverka ekologiska skeeneden. Det är förstås en utopi, även om man kan ha ambitioner om att nå så långt som möjligt mot detta inom skyddade områden. Ännu flummigare blir det när man skriver att populationer ska få uppnå sina ”optimala storlekar”.
Som jag skrev i en av mina första kommentarer så anser jag och vi självklart att människan är en del av ekosystemet. Första delen av citatet från Linda är grundförutsättningen för all ekologisk förståelse och självklar; i min värld ligger den (eller möjligen bör ligga) på mellanstadienivå. Trots det finns det många som inte vill greppa detta, och därmed finns det anledning att upprepa den titt som tätt. Det gäller även den andra delen av citatet. Nu följer jag inte Lindas blogg regelbundet och kanske vidareutvecklade hon det hela. Jag ser inte detta lösryckta citat som ett argument mot att ha varg i Sverige, men självfallet påverkar hur många människor vi är hur många vargar vi kan hysa. En lika självklar fortsättning på argumentet är förstås dessutom att kärnan i arbetet mot en hållbar utveckling är att vi genom kloka val kan minska våra ekologiska fotavtryck och hur vi begränsar olika arter. Men vi kan inte förändra det faktum att alla arter begränsar varandra i någon utsträckning.
Antons kommentar ”Nej vargar, elefanter och späckhuggare kan man med fördel se på Cosmonova. Låt naturen vara naturlig, vilket i vårt fall innebär ett aktivt skogsbruk med den klövviltstam den ger upphov till.” är direkt löjeväckande, och kommer enbart leda till att man blir dumförklarad som någon man inte behöver lyssna på. Vargen är med självklarhet en inhemsk art, även om vi under ett fåtal år hade utrotat den. Vi (samhället) skulle kunna välja att inte ha varg i Sverige, men det blir helt absurt att påstå att det inte är ”naturligt” med varg i Sverige.
Jag kan dock hålla med dig om att det förstås finns en tidsskala att ta med i beräkningen, inte minst som miljön förändras. En hypotetisk art som fanns här för tusen år sedan, och som utrotades genom jakt, kanske saknar förutsättningar för att trivas här idag även om man skulle återföra den. Kanske skulle det dessutom bli för stora konflikter med människan (hur man (och vem?) nu skulle definiera det). Här blir det glidande bedömningar, och vi kommer säkert ha olika åsikter. För mig måste vi röra oss tillbaka ett antal hundra år innan man kan hävda att vi inte längre är skyldiga att försöka få tilbaka en art som försvunnit genom vår försorg. Sedan finns det förstås som sagt andra aspekter att ta hänsyn till; skogsren, stortrapp och visenter skulle exempelvis kunna tillföra något, medan jag förutsätter att ingen vill ha tillbaka smittkoppor.
Jo Fredrik, det du skriver om, Rewilding Europe som vill ha naturliga förutsättningar för det vilda och som jag såg att du svarade någon om att vargen skall finnas in sin naturliga miljö. Hur långt i tiden skall man blicka tillbaka för att hitta en naturlig miljö som vi kan jämföra med. Och kan vi skapa den efter en måttstock.
Över hela vårt land har människan spridit sig och även om det finns otillgängliga orörda områden blir det ju bara som oaser med stark påverkan från yttre omständigheter.
En naturlig miljö kanske upphörde på 1000-talet och kanhända den inte går att återställa.
Jag tog mig friheten att citera Linda Hedlund som skriver om människor och vargar på bloggportalen lrf, om citatet har förekommit tidigare vet jag inte.
Om en art ökar kraftigt i antal sker det på bekostnad av andra arter som nyttjar liknande resurser. För resurserna är ändliga. Och blir vi ännu fler människor, ja då kommer det att påverka naturen omkring oss ännu mera.
Anders,
exakt den utveckling du beskriver tror jag nog många känner igen från olika delar av Sverige. Vilket för all del bara understryker att förvaltningen bedrivits oklokt på många håll sedan man började skjuta ner stammen efter toppåren.
Jag skall inte tjata mer om trofejakten, utan bara svara ”Göteborgaren” på en direkt fråga.
Jag har besökt Halle/hunneberg regelbundet sedan 70-talet och känner en hel del folk som bor i Vargön. Flera av dom har tillbringat nästan hela sina liv på bergen, deltagit som drevkarlar och fotografer på jakterna och en av dom har t.om. skrivit en bok om bergen, dom delar mangrant åsikten om att älgstammen skjutits sönder och samman.
Jag har följt en del av tjurarna genom åren och också sett bilderna i pressen på rader av skjutna stortjurar.
Nu när jag åker dit så hänger alla med huvudena och pratar knappt om annat än hur bedrövlig älgstammen är idag.
Glädjande nog har det nu börjat bli ett antal tjurar runt tio taggar igen och förhoppningsvis kan det kanske repa sig med tiden, men det hänger ju helt på hur jakten bedrivs i framtiden.
Jan,
visst men kapitala djur kommer vara lika intressanta såväl för jägare som för skådare.
Visst begränsas spridningen av stängsel, men oftast inte fullkomligt. Man har visat på isoleringseffekter i form av att det finns genetiska skillnader på olika sidor om vandringshinder i form av vägar, men det betyder inte att man får inavelseffekter.
Hmm, Fredrik det är lite svårt att helt utelämna t.ex stora tjurar eftersom det kan ju i sig vara en stor attraktion som upplevaren kommer för, men jag har en fråga som jag aldrig sett komma upp här.
Just kapitala oxar är väl betydligt mer vandringsbenägna. I dagens väl trafikerade landskap med ett par meter höga staket, hur tror du detta påverkar den naturliga
spridningen av arvsanlagen? Finns exempel på inavel?
Dags för ett par förmaningar… min blogg ska ses som en möjlighet till frågor, kommentarer och i viss utsträckning en diskussion kring en fråga jag lyft i ett ursprungligt inlägg. Det är inte ett diskussionsforum mellan olika externa aktörer, utan jag ingår i diskussionen. Det är mitt val som ansvarig för min blogg.
Har man gjort en poäng så är det dags att gå vidare i diskussionen; jag släpper inte igenom inlägg efter inlägg med liknande innehåll. Jag släpper inte heller igenom inlägg som innehåller personangrepp eller som förefaller direkt osakliga, och inte heller kommentarer som inte berör vad som avhandlades i ursprungsinlägget.
Anders Hermansson- vi har förstått vad du anser om rewilding; du behöver inte ta samma argument igen.
När det gäller troféjakt så verkar det ha blivit just ett sådant sidospår som jag inte vill ha; jag tar hellre upp det i ett separat inlägg. Därmed släpper vi den frågan för tillfället; återkommer.
Anton,
du tycks liksom Anders Hermansson vara totalt fokuserad på varg. De stora rovdjuren ingår i rewildingkonceptet som det presenteras för centraeuropeer, men är inte det centrala i den variant jag kan se som möjlig för Sverige. Självklart är Fölsters vision, som jag förstått den från media, en utopi för oss. Det innebär inte att tanken på starkare klövviltstammar är det, såväl för att förse de vargar vi nu ska ha med föda OCH ge utökade möjligheter till såväl jakt som viltskådning.
På sina håll skulle säkert den biologiska mångfalden gynnas av ökat betestryck. Framför allt skulle den missgynnas på många håll om skogsbruket fick gehör för sina visioner om halverade klövviltstammar.
Hej Anders Hermansson,
jag uppskattar att du också står med namn under ditt inlägg, det är hedervärt.
Men sedan undrar jag lite över din debattstil. Du lägger ord i min mun, ger mig åsikter jag aldrig haft och öser sedan oförskämdheter över mig och vilka det nu är som dristas till att ha en uppfattning som någonstans kanske liknar min. Den där debattstilen leder inte framåt.
Tror du den som får otidigheter staplade över sig eller som redan innan man hört hans uppfattning döms ut som komplett idiot, då blir mer benägen att bli övertygad av dina argument? Eller att de andra besökarna här blir det?
Du säger att jag ”låter mig utnyttjas för för obskyra kapitalintressen med syfte att stjäla land från rättmätiga ägar”. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Den ene debattören menar att där inte finns några pengar i viltskådning, att det är lönlöst. Så försöker jag visa att det nog inte är lönlöst, om man tänker efter och jobbar målmedvetet. Då kommer den andre debattören och hävdar att jag går de ”obskyra kapitalintressenas” ärenden. Jaja. Vill vi ha investeringar i svensk eller europeisk landsbygd? Vill vi att där skapas jobb och försörjning? Då får man nog leva med att det blandas in lite kapitalintressen, det är detsamma med all industri. Om inte markägaren själv har investeringskapitalet förstås, det kan ju hända och då är ju saken enkel.
Anders, det känns som du låter dig bli offer för olika konspirationsteorier. Jag är ledsen, du ser spöken på ljusa dagen. Jag diskuterar gärna Rewilding-idéerna i detta forum,med både dig och andra, om bara debattörerna kan hålla sig till vanlig folkhyfs och respektera varandras uppfattningar. Är detta ett diskussionsforum eller en testosteronmarkeringsplats?
Rewilding handlar givetvis inte ett enda dugg om att ”roffa” något från någon. Istället handlar det bland annat om att komma med ett alternativ till sådana markägare och bygder som ser de traditionella näringarna inte riktigt räcka till längre. Man kan fråga sig om det inte finns fler sätt att bruka naturen, utöver de nuvarande? OBS utöver, inte istället för.
I lilla Portugal har man redan nu 2 miljoner hektar land som är övergivna, de används till ingenting, ingen brukar dem, de växer igen med buskmark, blir en skogsbrandrisk av rang och den biologiska mångfalden minskar. En stor andel av den marken vet man inte längre ens vem som äger! Rewilding Europe menar t ex att det vore en bra idé att använda den mark som nu inte längre brukas till att få upp viltstammarna av de arter som naturligt hör hemma där, och låta de vilda växtätarna sköta röjning och hindra igenväxning, till allas fromma och till nästan ingen kostnad. Jägare i dessa områden har visat mycket stort intresse, eftersom det nu pratas om stammar av arter som kronhjort, stenbock, ja till och med europeisk bison eller Wisent. Idag är duvor, rödhöns och trastar största viltarter i många områden, och i några finns det vildsvin…
Staffan.
Jag ser att Fredrik redan tagit upp allemansrättsdiskussionen på ett alldeles (i mina ögon) utmärk sätt så det låter jag ligga.
Flera andra har också redan varit inne på frågor som jag kunde tänk mig att ställa, men en kommentar till ditt svar:
60 miljoner i omsättning I Finland, som väl är det som är närmast att jämföra sig med, beyder väl princip 50 heltidsjobb om man räknar lite grovt. 315 miljarder i USA låter ju givetvis imponerande, men jag ser tyvärr inte kopplingen till situationen i Sverige. Snarare gör den sortens ”säljarsnack” att jag blir ännu mer skeptisk.
En helt annan fråga:
Jag ser att ni talar om områden på ca 100.000 ha och att man siktar på kompletta naturliga system utan mänsklig påverkan. Om inte jag har fel på tiopotenserna så innebär det ett område ungefär på storlek av ett typiskt älgvårdsområde och ett område som inte rymmer mer än drygt ett vargrevir. (bara som exempel)
I ett Nederländskt perspektiv med den inställningen de haft till naturbruk i form av jakt säkert imponerande, men för mig blir det som ett stort Kålmården. Knappast ett system som lever av sig själv. Kommentar?
Från en som fortfarande är nyfiken och skeptisk.
Anders/Fredrik.
Jag har en känsla av att jag sett den där ”trofédiskussionen” tidigare. Den tuppfäktningen gör väl knappast Sverige vildare, men du bestämmer Fredrik. Det är din blogg.
Fredrik:
Fölster och rewilding-tänket går kortfattat ut på att vi ska avbryta ett aktivt skogsbruk, låta bli att jaga, låta varg reglera älgstammen och därigenom ska vi tydligen tjäna pengar!
Jag hävdar att ovanstående är ett enormt kapitalslöseri och därtill negativt för miljön! Om vi helt skippar frågan om aktivt skogsbruk och miljöpåverkan av det och istället bara tittar på vad vi ska göra av våra viltstammar; vi har ett fantastiskt startkapital för jaktturism, medan läget är t.ex. ett helt annat i Ryssland (mycket varg, mindre älg). Låt vargturismen få chansen i Ryssland och satsa då hellre på jaktturism i Sverige! Ur jägarperspektivet kan jag för mitt liv inte förstå hur ni kan ”släppa en jävel över bron” genom att ens öppna dörren för någon form av aktivitet som går ut på att jägare ska spela laserspel på älgarna medan varg ska sköta förvaltningen och busslaster av ”skådarturister” rulla på skogsbilvägarna. Och om vi heller inte ska ha ett aktivt skogsbruk måste det vara ”skådarna” som genom sina intäkter bygger och underhåller skogsbilvägnätet.
Fölster tycks vara så otroligt intresserad av att ha just varg i Sverige att han släpper all sans och logik! Det blir litegrann som idén som en kortvarad VD hade på Sveriges Television: Han ville vara nyskapande genom att flytta alla program från SVT1 till SVT2 samt programmen från SVT2 till SVT1. Vad åstadkommer man med det (förutom att göra sig ett namn som riksdåre på livstid)?
Varför ska landet Sverige med världens tätaste klövviltstammar offra dessa för att föda upp en vargstam istället, när en sådan finns i tiotusental i därtill mycket mer ”vilda” områden österut?
För övrigt förstod jag inte din passning om skogsbruk och betestryck. Menar du att det är för lågt? Att den biologiska mångfalden skulle gynnas om det blev ännu mer betestryck? Jag vill minnas att vi hade den diskussionen alldeles nyligen…
Anders, vad grundar du dina utspel på att älgstammen på halle-, hunneberg blev sönderskjutna på? Vad har du för referenser på det?
Fredrik, jag delar Anders uppfattning, vi borde på alla älgmarker spara en del av de största tjurarna som skådebröd. Om vi som nu sparar 4-8 taggar så tycker jag vi kan komplettera med maxantal stora skoveltjurar så att vi varje år har ett antal kvar. Kan vi styra den gemensamma avskjutningen av rovdjur så bör vi kunna styra detta oxå mellan jaktlagen. Hjälper inte den nya älgförvaltningen oss att klara detta?
Tror tror du att slumpen fungerar när jaktturismen etablerats och konkurrerar med den vanliga jakten? Jag tror att vi då kommer att se en mycket mer fokuserad troféjakt än den vi har nu och det kommer att missgynna de stora tjurarna.
Jamen Anders,
Jag är inte helt med på vad du menar med troféjakt.
Jag anser inte att vi hart det i dag. Det finns ingenstans där man kan fara ut och köpa sig en 16+ -taggare. Det är väl klart att man någon gång i sitt liv vill ha upp en fin älgtrofé på väggen, men det är faktiskt underordnat jakt- och matupplevelsen och så tror jag det är för dom flesta. Efter 80-talets älgexplosion skulle ju allt skjutas för att få ner stammen, det får älgarna lida av ett tag till. Vi jobbar på att få en äldre älgstam genom att släppa upp småtjurarna så att dom kan bli stortjurar. Nu talar jag för vårt älgskötselområde.
Vi har nu kört den här modellen från ett utgångsläge där cykelstyrena var i majoritet, nu ser vi att antalet stora tjurar ökar stadigt år från år.
Sedan har jag inte dom genetiska kunskaperna för att uttala mig tvärsäkert om detta är den bästa vägen i långa loppet, det kanske behövs en revision av avsjutningsreglerna i takt med att beståndet utvecklas. Kanske tillåta tjurar mellan 8 och 16 taggar, men om det funkar bra för älgar det vet inte jag. Min- och maxmått har fungerat på öring världen runt, men det är inte säkert det finns något samband, älgen är ju inte ens prickig.
Anders,
det naturliga urvalet avgör vem som överlever fram till parning (och däremellan), det sexuella urvalet avgör vem som lyckas para sig. I viss utsträckning, i alla fall. Jag och vi håller helt med om att medelåldern behöver höjas, och jobbar hårt med detta. Läs vår handlingsplan älg; hela detta dokument handlar egentligen om detta.
Att stortjurarna någon gång fälls är väl inget problem, för övrigt? Vidare så måste man fundera på det mest effektiva sättet att få upp medelåldern. Hornen är en utmärkt indikator på ålder och vikt. Sätter man en hög minstanivå på taggar för avskjutning så kommer många unga tjurar att bli äldre och äldre, så att man kan börja skjuta dem selektivt. Effektivt sett så innebär en sådan avskjutningsregel helt enkelt att man skjuter en lägre andel tjur, men man bibehåller en liten morot OM det skulle komma en kapital tjur. Så länge man håller fast vi modellen fungerar den. Avskjutningsmodellen ”skjut bara pinntjur” är välbeproövad och leder till att det blir en låg tjurandel, tjurbrist och låg medelålder. Vill man nå målet riktigt snabbt ska man förstås göra tjuruppehåll helt under några år.
Nu blir jag aningen osäker på vad du egentligen menar Fredrik, men vad jag menar är att stora skoveltjurar bör fridlysas, åtminsone på försök några år.
Vad jag vet så ser inte älgjakten ut som rådjursjakten på skånegodsen och det är nog ytterst få jaktlag som har sådan koll på vilka älgtjurar som finns i sitt område. Dessutom, om ett lag sparar stora tjurar så kan nästa lag skjuta dom, vilket vad jag förstår händer hela tiden.
Att avgöra om en tjur är på retur i jaktsituation torde väl också oftast vara svårt.
Jag vet att många numera jobbar på att höja medelåldern och det är naturligtvis mycket positivt, men fortfarande skjuts ofta dom enstaka stortjurar som finns, det räcker att kolla i vilken jakttidning som helst för att se det.
I naturliga förhållanden skulle dom överleva i högre utsträckning än andra och bli dom som förde sina gener vidare.
I större delen av landet räcker det idag med att en tjur råkat bli ett par år äldre än dom andra för att vinna striden om parningen.
Bra gener får därmed träda undan för ålder och då är det naturliga urvalet i samband med parningen satt ur spel.
Det måste åtgärdas innan det visar sig i ren degenerering.
Anders,
jag håller fortfarande absolut inte med dig. Eftersom jag forskat en hel hög år just på sexuell selektion, samtidigt som jag numer arbetar med viltförvaltning, så vill jag nog hävda att jag har hysad koll på vad jag pratar om. Vad du pratar om låter mer som att skjuta vad som dyker upp, eller möjligen det största som dyker upp. Självklart är det inte bra. Jag inbegriper även den bakomliggande förvaltningen i begreppet troféjakt, det vill säga att man INTE skjuter rakt av. Eller ´det största som dyker upp. Jägareförbundet arbetar målmedvetet för att få upp medelåldern i älgstammen, både på hon- och handjur. Därmed får vi högre reproduktion, mer kött och större troféer. Det är positivt, inte negativt. Samma resonemang förs när det gäller rådjur, hjort och mufflon. Att målmedvetet spara djur tills de blir kapitala, låta dem reproducera sig, och fälla dem först när det börjar gå i retur är vad jag avser. Du pratar uppenbarligen om något annat.
Fredrik.
Jag är dock övertygad om att trofejakt är direkt naturvidrig, utom kanske på dom stora godsen i skåne där man har full koll på varje individ.
Man kan också med viss tvekan godkänna den trofejakt som bedrivs t.ex. i Afrika, där inkomsterna från den jakten är det enda som bevarar stora naturarealer från skövling.
Trofejakt, dvs riktat uttag av dom största, kraftigaste och mest livsdugliga djuren strider annars alldeles glasklart mot det naturliga urvalet, som ju innebär det direkt motsatta urvalet och har med stor sannolikhet en negativ inverkan på den utsatta artens genetiska styrka om den pågår länge.
Det känns som en synnerligen outvecklad kvarleva från svunna tiders manbarhetsriter och rena kunskapsbrist och jag tror det står i direkt motsättning till en långsiktigt ansvarsfull förvaltning.
I USA har sportfiskarna förstått den oerhörda vikten som dom största och starkaste individerna har för olika fiskarters genetiska hälsa och på flera håll är det numera maximimått istället för minimimått som gäller för fisket.
Det borde gälla även den svenska älgjakten.
En av anledningarna till att Halle/Hunneberg var så populärt när det begav sig var just chansen att få se en stor skoveltjur och jag tror att möjligheterna till turistinkomster ökar betydligt om man kan erbjuda något sådant.
I dagens situation för glesbygden, som ju inte bara har problem på grund av vargen, så måste det nog till nytänkande och tror jag att sådant som Staffan Widstrand för fram här kan visa sig mycket viktigt i framtiden.
Anton,
om inte jaktturism ingår som en del i ekoturismen, och möjligheter att beskatta viltstammarna genom ”vanlig” jakt finns kvar, faller förstås intresset för oss. Starkare viltstammar har vi dock självklart ett intresse av. Rewildingkonceptet lyfter dessutom tydligt fram det budskap som det finns gott stöd för i forskningslitteraturen och som jag med en dåres envishet försökt hamra in: bete från klövvilt är POSITIVT för den biologiskas mångfalden. I lagom mängd. Att det däremot knappast finns något som helst positivt med konceptet för storskogsbruket står förstås klart. Men nu är det här en jägarblogg, och inte en skogsbruksblogg. Därmed diskuterar jag såväl de fördelar som de nackdelar som kan finnas ur ett jägarperspektiv. Ser man till skogsbrukets krav på likställda mål borde även skogsbruket lägga fokus på att slå vakt om ett betestryck, men där går det litet trögt…
Vem bestämmer vad som är naturligt? Att vilda elefanter inte är naturligt i Sverige är vi nog överens om, men menar du på allvar att det inte skulle vara naturligt med varg i Sverige? Grundat på vad? Att vi utrotade dem på sextiotalet? Medan skogsbruk är naturligt? För övrigt- jag har inte riktigt fått intrycket av att du alls är intresserad av att leva med de klövviltstammar som skogsbruket ”ger upphov till”, utan trodde att du ville hålla dem nere för att slå vakt om avkastningen? Naturligt, på vilket sätt då?
Anders,
jag har aldrig varit på Halle/Huneberg, men minns hur man vid samma tid kunde skåda älg nattetid i Sörmland i antal som mer liknar dagens hjortstammar. Och hjortar såg man inte alls. Med ökad kunskap om behoven av en aktiv viltförvaltning och hur den ska bedrivas arbetar vi idag för att inte få dessa snabba svängningar; det är ett uttalat mål för viltvården (inklusive den hållbara beskattningen) att försöka hålla viltpopulationerna hyfsat stabila. Det gör att man kan ha en planerad beskattning och inte får överraskande stora skador. Det borde även göra det betydligt enklare att kunna garantera kvalitet på viltskådning. Rewildingkonceptet tycks däremot åtminstone delvis bygga på att man ska ha, eller åtminstone inte försöka motverka, snabba populationssvängningar.
Jag håller som jag skrivit tidigare med dig när det gäller potentialen, men inte fullt ut när det gäller troféjakten. Visst finns det exempel där ”troféjakt” inneburit att en stam skjutits sönder och samman, och jag ska inte förneka att det finns en del pedagogiska svårigheter när det gäller att förklara hur man bör förvalta en viltstam för att slå vakt om kvaliteten. Dock- en kunskapsbaserad förvaltning som läggs upp för att långsiktigt ge god avkastning i form av såväl jakttillfällen som stora troféer är positiv, inte negativ. Det krävs dock att man arbetar långsiktigt och samverkar över markgränser, såvida man inte har stora arealer att arbeta med. Troféjakt innebär i mina ögon inte i första hand vad man skjuter, utan vad man inte skjuter. För att få fram riktigt bra troféer måste man normalt höja medelåldern i populationen, dvs avstå en hel massa skottillfällen, vilket ligger helt i linje med alla förvaltningstankar för att slå vakt om kvaliteten.
Med tanke på de enorma åtaganden som vi står inför globalt avseende behov av förnyelsebar energi känns det vansinnigt dumt att avsätta stora arealer för denna typ av turism. Ska vi bli bättre på att nyttja gamla hagmarker är det till energiproduktion!
Ur ett svenskt perspektiv, med världens största/tätaste älgstam, står det också helt klart för mig att det är jaktturism som har störst potential. Att Fölster blundar för det avslöjar hans personliga egenintresse mer än något annat.
Det finns säkerligen kunder som skulle betala miljonbelopp för att skjuta en riktig trofétjur eller en björn på ståndskall. Och kunde de sedan få köttet med sig hem levererat i färdiga påsar kan säkert djuret ge ytterligare några tiotusentals kronor i intäkt. För mindre dramatiska villebråd och upplevelser finns säkert en fallande skala ned till mer vardagliga jaktvärden (jämfört med att ett vanligt jaktlag betalar arrendet). Att skåda varg kan inte slå dessa belopp. Som någon sade skulle det redan finnas en sådan marknad för det där vargen är talrik, exempelvis i Ryssland. Låt de då börja där! Hela den här idén om att kullkasta vår naturresurs älgen för något främmande är ju helt bakvänd. Som att satsa på elefantsafari eftersom att det visat sig ge stora intäkter i de länder det förekommer… Vi kanske skulle ge norrmännen en match genom att ha späckhuggare i Bottenviken? Det kommer att gå åt mycket saltsäckar, men potentialen kan vara enorm!
Nej vargar, elefanter och späckhuggare kan man med fördel se på Cosmonova. Låt naturen vara naturlig, vilket i vårt fall innebär ett aktivt skogsbruk med den klövviltstam den ger upphov till. Det är dessutom helt klart bäst för miljön (jag såg att röster höjdes på rewildingkonferensen angående att skogsbruket gav för många hyggen..).
Fredrik,
klokt skrivet, genomgående. Det här är ett riktigt viktigt område att ha en intelligent diskussion om, och det ser jag inte ske annars. Det är bara plakatpolitik – antingen ”alla har rätt till allt överallt” eller ”markägarna ska ha rätt till allt överallt”. Den kloka lösningen ligger förstås i mitten.
Naturturismutveckling, först och främst, är inte bara en markägarfråga. Om du åker till en trakt för att det är vackert där, ska markägaren kunna ta betalt av dig för titten? Om du tittar på fåglar från allmän väg eller från ej tillbommad privat väg – ska markägaren ha betalt då? Nej skulle de flesta nog säga.
Men om du nu har ett viltskådningsföretag och reser runt på allmän väg och tittar på vilt och fågel och landskap, ska markägaren ha betalt då? Nej vilt och fågel tillhör ingen, det är vilt. Det är först när jakträttsinnehavaren fällt bytet under lagliga former, som bytet blir hans/hennes. Tills dess tillhör viltet alla. Även naturturismföretagaren. Men sedan blir det krångligare, om turismföretagaren börjar ta markägares mark i anspråk, under affärsmässiga former. Det är då jag menar att man måste börja komma överens med markägaren, där så är praktiskt möjligt och isynnerhet om det är frågan om volym i användningen. Att en grupp till fots, på snön eller isen en gång om året strövar förbi på ens marker får man nog faktiskt stå ut med, särskilt om där är många markägare med små lotter eller skiften, vilket är rätt vanligt på många håll. Ordnar du vargspårning på snön har du kanske 500 kvadratkilometer i ett vargrevir och du vet aldrig var vargen har sin gång. Det vore orimligt att kräva kontrakt med flera tusen markägare om att gå över någons mark någon gång på snön. Och så tycker de flesta markägare jag talat med. Det är när besöken blir antingen stora, eller många eller ofta eller påverkar ens egen framkomlighet eller tillgång till sin egen mark, eller orsakar skada och nedskräpning, det är då de flesta markägare blir rättmätigt upprörda. Det hade jag också blivit. Tyvärr är ju det problemet vanligare när det gäller allmänhetens fria tillträde via allemansrätten. Naturturismföretagarna har det inte alls varit sådana problem runt, eftersom de har ett egenintresse av att sköta sig och att inte orsaka konflikt och badwill. De är också grupper under professionell ansvarig ledning, inte bara fyllskallegäng på party. Professionell viltskådning, särskilt då den innefattar installationer som observationstorn, gömslen (fasta eller tillfälliga) och utfodringsplatser (foderhäckar, saltstenar, hampfrön, talg, vägdödat vilt, typ den klassiska rävåteln etc) är extremt lämplig ur en markägarsynvinkel, för sådant får man inte alls uppföra/ordna utan tillstånd. Detsamma gäller om markägaren anordnat grillplatser, vindskydd, övernattningskojor etc. Med det kan markägaren styra brukandet och dessutom ta betalt för det. Privat byggda kojor och vindskydd ingår inte i Allemansrätten, varken för allmänhet eller för företagare. Alla kloka naturturismföretag som vill stadigvarande eller ofta eller på något sätt som sliter på terrängen, bruka annans mark, ser till, om inte annat så för sin egen framtids skull, att skaffa hållbara avtal med markägarna. Är det storbolag eller staten, så kan det vara enklare, är det många små ägare är det lite krångligare. Men vill man så går det oftast.
Det gäller rätt mycket i samhället: Vill man så går det.
Vill man inte så går nästan ingenting.
Fredrik.
Om jag får återkomma till Halle/Hunneberg på 70/80-talet, så fanns där en uppenbar potential till turistinkomster.
Den makalöst fina älgstammen med flera 20-taggare drog massor av folk från hela världen, vägarna var ibland helt igenkorkade.
Idag blir det i princip inga turistinkomster, utom dom från kungajaktmuseet och heller inte många älgar till jägarna.
Lustigt nog byggdes kungajaktmuseet 2001, då älgstammen redan var förstörd och turisterna försvunnit, hade man använt skallen och vårdat den fina älgstammen hade säkert inkomsterna till museet varit betydligt högre.
Antagligen kunde man då också satsat hårdare, men kanske en liten stugby, guidning, restaurang och ett bättre cafe.
Det där går säkert att omsätta på resten av landet också, att man jagar på ett klokt och ekologiskt riktigt sätt (stopp för trofejakt t.ex.) och aktivt verkar för tillräckligt stora viltstammar för att kunna generera turistinkomster.
Konflikterna borde gå ganska enkelt att lösa med lite klok dialog, man måste ju inte organisera älgsafari mitt under jakten t.ex.
Anders,
det var inte Staffan utan jag som fotat älgen några mil från Brønnøysund. Där fanns det rejält med älg, kan jag försäkra. Jag förstår också varför, efter att ha åkt runt med en av mina ingifta släktingar som är jaktledare i området. Klok och långsiktig förvaltning, helt enkelt. Vad nu detta har med saken att göra…
Som jag skrev i mitt ursprungliga inlägg så innehåller konceptet som det presenteras en hel del som inte är direkt applicerbart på svenska förhållanden. Det är dock ett faktum även i Sverige att stora arealer jordbruksmark inte längre brukas. En av de saker jag propagerar för i mitt jobb är att man ska fortsätta bruka dem, bland annat för att gynna viltet. Det är betydligt bättre ur ett viltförvaltningsperspektiv än att man planterar skog på dem. Vilket väl ligger väldigt nära vad man diskuterar inom rewilding? Jag tror knappast att ”abandoned” ska tolkas på annat sätt än att man slutat bruka marken. Självfallet ägs den av någon, i en del fall av staten i andra fall inte.
Citat från Rewilding Europes hemsida: ”Rewilding Europe will start in these 5 areas: Eastern Carpathians (Poland, Slovakia and Ukraine) , Western Iberia (Spain and Portugal), Velebit (Croatia), Danube Delta (Romania and Ukraine) and Southern Carpathians (Romania).”
Sedan står det ”Within the next three years five more pilot areas across Europe will be added. Each area measures at least 100.000 hectares” och det är ett led i detta som mötet i Stockholm ägde rum. Och precis så som WWF, CI och hela den fundamentalistiska miljörörelsen arbetat hela tiden: Man låter lokala regeringar betala och göra arbetet, därtill söker man allehanda bidrag, från holländska postkodslotteriet har man redan fått tiotals miljoner kronor, nu är man även bidragstagare från svenska postkodslotteriet, har redan fått ett ”startbidrag” om tre miljoner kronor! Eller som de själva skriver ”Rewilding Europe will work side by side with local organizations, authorities, entrepreneurs and landowners not only to develop new wild lands, but also to develop a sustainable, nature based economy”. Och det är inga blygsamma mål de har, inom tio år skall de ha roffat åt sig minst en miljon hektar mark i Europa. Men de har större mål än så: ”Tens of millions of hectares of abandoned land can be found across Europe. A recent study by the Institute for European Environmental Policy (IEEP) showed that this trend will continue reaching about 30 million hectares by 2020”. Det finns alltså enligt Fölster och hans affärskompanjoner 10-tals miljoner hektar mark i Europa som är ”övergiven” och därför kan tas över av Rewilding Europe. Ja, att få betalt för att lägga beslag på uppåt 30 miljoner hektar mark i Europa kan locka vilka banditer som helst till långtgående aktioner. Svenska regeringen faller för lite fagert tal om stora turistintäkter för vargskådning och mängder av arbetsplatser för vargväktare, staten söker ju med ljus och lykta efter något som kan motivera en helgalen rovdjurspolitik – och då hugger man på allt som kan visa på något positivt med varg. Bakom miljörörelsen står internationellt kapital som söker lönsamma investeringar se till exempel http://www.conservation-capital.com/ samt läs gärna http://en.wikipedia.org/wiki/Eco-capitalism.
Staffan Widstrand, det var kanske denna älgtjur du fotade, http://www.adressa.no/forbruker/jaktogfiske/article1703606.ece – en vacker skovel med juver! Men som turistobjekt är älgtjurarna i Brønnøysund av begränsat värde eftersom det under älgjakten gick åt 10 mandagar per observerad älgtjur, dessutom är det totala antalet älgar i Brønnøysund litet. Pinsamt att svenska naturfotografer låter sig utnyttjas för obskyra kapitalintressen med syfte att stjäla land från rättmätiga ägare. Ännu värre är det förstås att svenska regeringen går på sådant bondfångeri, ministern(!) Björling deltog på konferensen Large 2012 – för ekokapitalister och betraktare.
Staffan,
samtidigt tror jag många ser potentialen inte bara som en möjlighet utan även som en risk… det gäller i alla fall mig själv. Jag har diskuterat vår syn på naturen en hel del med utländska kollegor, och jag är helt övertygad om att vi har allemansrätten att tacka för väldigt mycket. Jag är därmed en stark förespråkare för allemansrätten. Samtidigt ställer den till det en del just i dessa frågor, och gör att det dessutom blir svårt att jämföra länder med och utan allemansrätt.
Konkret så ser jag två aspekter med dagens tillämpning av allemansrätten som komplicerar det hela. För det första är det svårt att som markägare kunna ta betalt för sådana värden som besökare kan bruka med stöd av allemansrätten. För det andra är det svårt eller omöjligt att begränsa hur många som utnyttjar resurserna. Jämför man detta med andra länder där man själv väljer om man skall låta andra beträda sin mark, om och hur mycket man tar betalt och inte minst hur många besökare man vill ha så lever vi i en helt annan värld.
Vi som bor på landet vill självfallet inte att landsbygden dör runt omkring oss, men vi är inte alla driftiga entreprenörer som vill satsa på turism. Även om vi är stolta över hur vi brukar vår mark är det på inget vis självklart att vi vill ha hur många besökare som helst som kommer för att beskåda de värden vi skapar. Jag köper fullt ut att jag genom att utnyttja Landsbygdsprogrammets miljöersättningar även får ställa upp på att skattebetalarna har en rätt att beskåda vad de betalt för. Innan det finns någon form av mekanismer för att hantera och reglera besöksflöden kommer jag dock att känna en viss oro för hur en stark tillväxt inom ekoturismen kan komma att påverka landsbygden inklusive oss som bor där.
För oss jägare är det självfallet särskilt viktigt att frågan om jaktutövande hanteras på ett korrekt sätt. Jakt är en form av markanvändning som vi utövar i egenskap av markägare eller arrendatorer. Den absoluta majoriteten av oss jagar på samma tider då andra vill ut i skog och mark. Ökande besökstryck begränsar våra möjligheter att bedriva den markanvändning vi betalat för att utöva, om det inte finns klara möjligheter att begränsa besöken till områden där man har för avsikt att jaga. Idag hanterar de flesta av oss detta utan några större problem, men skulle antalet besökare öka kraftigt kan det självfallet bli problem på sina håll. Här krävs det en insikt från dem som representerar sådana intressen som brukar värden med stöd av allemansrätten att vi jägare är ”rumsligt bundna” till de områden där vi har jakträtten. Hade man tänkt skåda fågel på en viss plats men något står i konflikt med detta kan man åka någon annatsans. En jägare som planerat och bjudit in till en jakt på sin jaktmark kan dock inte bara byta fot och sticka någon annanstans.
Dessa frågor tror jag måste diskuteras och hanteras med tydlighet för att få full acceptans för koncepten. Det finns stora möjligheter och värden, men även risker för enskilda. Och de flesta av oss står förstås oss själva närmast. Det finns en uppenbar risk att man avstår från att skapa stora värden som kan brukas av andra, eller tillgång till värdena, om man ser att det finns en risk att de värden man själv prioriterar naggas i kanten.
Hej Mats,
skönt att prata med någon med namn igen, angenämt!
Det är ju inte alltid en duktig markägare med näsa fär affärer vet just hur man gör turismaffärer. Inte alltid han eller hon har kontakt med de stora marknaderna, inte alltid de känner de stora arrangörrna. Ibland vet man kanske inte hur målgruppen ser ut. Ibland ser vi inte skogen för alla träd, vi ser inte att det är precis det vi har rakt framför näsan som är grejen.
Men ofta vet man vad man har för resurser, attraktioner på sina marker. Men man vet inte alltid värdet av dem. En resurs är dock inte en produkt. Om behovet är att köpa ett järnspett, så hjälper det inte att du kan leverera järnmalm. Det måste mer till, innan spettet är sålt till kunden. Det krävs fler led. Det är kanske inte som att sälja skog på rot, vilket är lite lättare, och blir dessutom inte alltid affär lika ofta. Turism i naturen med utvecklade spetsprodukter är ganska nytt i Sverige, i andra länder har det funnits mycket längre. Det gör att alla aktörer i vårt land inte riktigt kan upplägget ännu, man känner inte de olika målgrupperna, kunderna och deras krav, deras betalningsvilja eller spelreglerna. Men man kan lära sig. I de flesta U-länder jag rest i har naturturismen varit mer utvecklad än i Sverige. Ändå har en del av leverantörerna varit analfabeter. Det gör att jag tror att svensken också kan, om han eller hon bara vill. För att göra det krävs det dock ofta en rätt stor attitydförändring. ”Det kommer aldrig att gå/så har vi aldrig gjort förut/det finns inga pengar i det”-attityden leder ju ingenstans alls, utom till a-kassan möjligtvis. Så länge den nu räcker. Tänk på IBM chefen som på 1980 talet sade att han inte alls trodde på en marknad för persondatorer… Nu är det en av världens största industrier. Vad väntar vi på? Är marknaden outvecklad finns där en möjlighet att ligga på framkant. Eller menar du vi ska hellre vänta tills marknaden är överetablerad, kunderna redan hittat andra leverantörer och priserna gått ner?
Jag undrar lite vilka ord du skulle vilja att jag använde som vore mer mätbara och specifika? Klirr i kassan är förstås ett trubbigt begrepp, men jag tror de flesta förstår andemeningen, det var inte menat att vara exakt. Men i mitt inlägg längre ner här kan du se en rad siffror från olika platser, för att försöka svara på frågorna om det finns marknad eller inte. Men ett exakt svar på hur mycket det blir i din kommun om tio år, det kommer aldrig att finnas, förrän möjligen då. Det beror ju på hur mycket du och grannarna engagerar er i det, eller hejar på de entreprenörer som lokalt vågar pröva, eller om ni istället försöker vara så negativa som möjligt. Omgivningens ovilja har kvävt många bra lokala initiativ. Det beror också på Europas ekonomi, Kinas ekonomi, myndigheter, oljepris, trender etc, som det mesta andra företagandet, oavsett bransch.
Vilka siffror är det du känner att du behöver för att bli mindre skeptisk? 315 miljarder i omsättning för Wildlife watching år 2005 i USA enligt US Fish and Wildlife Service. Eller 60 miljoner kr i omsättning hos de finska björn och vargsafariarrangörerna 2010?
430 företagsmedlemmar i Ekoturismföreningen? ca 200 kvalitetsmärkta produkter i Naturens Bästa (alltifrån björnjakt till björnskådning, fårgårdar, samiska arrangemang, fisketurism, kajak, klättring, ridning etc)…
Med vänlig hälsning!
Staffan.
Ni är inte direkt blyga när ni talar om potentialerna i projektet och du/ni använder ofta fina, men tyvärr lite specifika och mätbara, ord som rejält (klirr i kassan). Jag är nyfiken men skeptisk och skulle vilja börja med att fråga:
Om nu potentialerna är så stora, vad är det specifikt som är nytt i det här konceptet? Vad är det som hittills har förhindrat stora markägare med visioner och näsa för affärer att redan göra det ni vill göra?
Thomas,
jakträtten följer som bekant markägandet och det är väl långt ifrån självklart att vi ska ha synpunkter på vem markägaren upplåter jakträtten till? Du har helt rätt i att det på sina håll blir allt svårare, och framför allt dyrare, att komma åt en jaktmark. Det är ett stort problem, framför allt för rekryteringen av nya jägare. Vi arbetar även en hel del med den frågan lokalt och regionalt, exempelvis när det gäller introduktionsjakter och förmedling av jaktmöjligheter och kontakter. Här måste man dessutom se till hela bilden. De som har allra svårast att komma över en jaktmark på hanterbart avstånd är troligen de som bor i storstäderna, och för dem kan jaktturismen i praktiken vara enda cahnsen att komma över jaktmöjligheter. Vi som jägarorganisation måste självfallet se till att slå vakt både om intressena för dem som bor på landsbygden och för dem som bor i storstan.
Jag ser dock inte vad jaktturism har med rewilding att göra? Utom möjligen om man ser hela deras koncept framför sig fullt ut med områden med jaktförbud. Skulle detta bli verklighet skulle det förstås bli större konkurrens om att jaga i andra områden. Jag har dock svårt att tro på en sådan utveckling i Sverige, och det är självfallet inget som vi kommer acceptera i den utsträckning vi har något att säga till om.
Om man inte bara ser till de negativa aspekterna av det rewildingkoncept som presenteras, så bör det även finnas öppningar. Detta sagt under förutsättning att man genomgående accepterar jakt som ett förvaltningsverktyg, vilket självklart bör vara vår ingång. Grundsynen att man man ska ha starka viltstammar och att klövviltet SKA påverka sin omgivning är självfallet positivt ur ett jägarperspektiv. Med rejält mycket starkare viltstammar så kommer möjligheterna till jakt, och även det direkta behovet av jakt, rimligen att öka.
Vi står sol- och självklart upp för tanken att det ska vara möjligt att finna jaktmarker i sitt eget närområde, men kan inte gärna gå in och försöka förbjuda någon att arrendera ut sin mark till den de vill. Vidare är det vår absoluta målsättning att vi ska bli fler jägare, vilket är det säkraste sättet att slå vakt om vår verksamhet och vårt inflytande över den. Lyckas vi i den ambitionen så blir det dock förstås samtidigt större konkurrens om jaktmarkerna, vilket är myntets baksida.
Hej ”Fjollträsk”,
synd att du inte framträder med namn, jag tycker själv att det känns rakare och trevligare. Jag kan ju prata med dig här ändå förstås, men sanningen är att det är alltid svårare att ta till sig argument och synpunkter från den som inte riktigt vågar stå för dem. Även om denne skulle ha rätt.
Vet inte var du har fått ordet ”kommersiell allemansrätt” ifrån, men inte är det då från mig.
Du har rätt, markägarintressena är helt centrala och måste respekteras om det ska bli naturturismutveckling, annars blir det automatiskt motsättningar lokalt. Jag håller helt med.
När Ekoturismföreningen jobbade med att utveckla kvalitetsmärket Naturens Bästa, (där också tex Jägareförbundet och LRF och Jordägareförbundet var med hela vägen tills kraven var klara) så ledde det till att just markägarintressena betonades starkare än någon annan gjort i något annat myndighets- eller turismutvecklingssammanhang. Det är kanske inte så känt. Som grundkrav i Naturens Bästa är att där ska finnas överenskommelser med markägarna, där så är praktiskt möjligt. Det är det i de flesta fall. Ett bonuskrav är att det dessutom ska finnas skrivna kontrakt. Just skrivna kontrakt med markägarna är något som betonas oerhört starkt under ekoturismföreningens kurser med de entreprenölrer som vill vara med. Faktum är att vad gäller turismen, så har markägarintressena aldrig haft så starkt stöd som från Ekoturismföreningen. Men sedan finns det skillnader. Då Vildmark i Värmland skulle titta på vilka markägare de skulle skriva avtal med så visade det sig att det var närmare 5500 markägare längs den ganska korta älvsträcka där deras gäster paddlar sina flottar. Det säger ju sig självt att det var ogörligt. Så de skrev avtal med de markägare vars marker användes mer regelbundet, där de satte i eller tog i land och där deras gäster ofta stannade till. Allt detta till hela bygdens fromma. Vildmark i Värmland har i gengäld satt Värmland och Sverige på kartan för miljoner människor i Europa och världen, till gagn för inte bara Värmland utan hela landet. Även om de inte har kontrakt med alla t ex i Göteborg boende markägare som vardera äger en tiometerssträcka av Klarälvens strand. Vettigt ordnad viltskådningsturism som baseras på gömslen och olika former av utfodringsåtgärder blir bara möjlig om där finns markägaravtal. Många gånger är det just markägaren som vill ha gömslena dit och som ser potentialen, men inte hittar de rätta entreprenörerna som kan konsten att få dit gästerna. Bristen på entreprenörer är den svagaste länken.
USA har flera hundra miljoner invånare, det är riktigt. Men på samma yta fast i Europa har vi mer än dubbelt så många invånare, och med sammantaget högre genomsnittsinkomster (ja hittills iallafall…) :)
Ibland när en del vill vara negativa mot turism i naturen som stor framtida inkomstkälla så vill jag bara påminna om Yngve Bergkvist i Jukkasjärvi. ALLA i bygden förklarade för honom att ett ishotell, det vill ingen bo i , där finns inga pengar i det, det går aldrig, det är dödfött.
Nu är Ishotellet världskänt, det är nutidshistoria, Sverige genom tiderna mest framgångsrika enskilda hotellprojekt, med en grym PR för Sverige i hela världen och rejält klirr i kassan och jobb på bygden.
Särskilt som de gamla näringarna idag i många fall inte imponerar så väldigt vad gäller nyanställningar och försörjning. Kanske borde även ni som är hälsosamt skeptiska, iallafall öppna en lite grann nyfiken dörr på glänt till detta nya? Turism betyder inte Skara Sommarland eller Disneyland över hela glesbygden. Men den kan vara en oerhört värdefull inkomstkälla lokalt där de flesta andra näringar inte längre håller stånd. Kanske är det värt att pröva? Eller iallafall vara positiva till andra som faktiskt vågar pröva? I den lilla fjällbyn Ammarnäs finns fyra kvalitetsmärkta ekoturismarrangörer. Gissa om deras besökare, från hela Europa, bidrar till försörjningen av hela byn? Omsättningen på ICA, i hotellet, i vandrarhemmet, skidbacken, campingen, bensinmacken osv?
Frid,
Fredrik !
Med tanke på hur svårt det kan vara för ”nya” jägare att komma med i ett jaktlag, hur kommer detta med jaktturismen att påverka de jägare som vill in i jaktlag men inte kommer in ? På viken sida kommer SJF att stå när det gäller att främja jakten på regional nivå ? Många i min hemtrakt vill jaga men får ingen mark !!!!
Jag menar att, i mitt jaktlag är det ”fullt” ! Både när det gäller såtar att jaga i, antalet hundförare som får stå i kö för att få släppa sin hund och ”kött-lotterna” som blir mer och mer sönderstyckade för att alla ska få en del !
VAR ska dessa ”turist-jägare” jaga och på vilka marker ? Är det meningen att vi ”locals” ska stå med mössan i hand och ingå som ett ”pittoreskt” inslag i ”rewilding europe” ?????
Jag hoppas att SJF inte säljer ut sig i detta ”ekosofiska” tankesätt !!!
Jan,
visst är tillämpningen av allemansrätten viktig och jag håller helt med dig när det exempelvis gäller bärföretagen. Det är dock att göra det alldeles för lätt för sig att bara hävda att ”vi traditionella brukare” borde hålla ihop; jägarkåren har delvis gemensamma intressen med lantbruket, delvis med naturvården och ekoturismen. Det viltanpassade brukande (i vid bemärkelse!) som gynnar våra intressen mest ligger någonstans mittemellan ytterligheterna. Det tarvar nog en hel del eftertanke för att få till bra kompromisser här, vilket gör det än mer viktigt med ett bra diskussionsklimat och att vi är aktiva inom området.
Med tanke på vad Staffan Widstrand gett uttryck för kring den ”kommersiella allemansrätten” (ett begrepp som inte borde finnas), så tycker jag inte att en brukarorganisation skall närma sig utan ha fått klarhet i hur han ser på ersättning till markägarna för den här typen av naturturism. Det är en grundbult i sammanhanget, sedan kan jag ju säga att jag inte tror på rewildingkonceptet generellt, det är något helt annat med amerikanska nationalparker och en befolkning på flera hundra miljoner. Det verkar föreligga någon form av missbedömning här också, f f a borde Widstrand m fl fundera på sysselsättningen i förortsområden och bruksorter, det är en skev bild att tro att naturturism skulle betyda något för sysselsättningen i glesbygd. Ivart fall inte utan omfattande exploatering – men det vill väl ingen ha?
Som alltid när det tullas av det allmänna finns ett intresse. Intresset är naturligtvis egoistiskt och det är svårt att få till något vettigt som helt gagnar landsbygden.
Lite vinstmarginaler måste visserligen finnas men det får inte gå så långt som med vårdsektorn där riskkapitalisterna härjar.
Det mesta av pengarna bör gå till landsbygden och med många små entreprenörer som t.ex skogsägare, jaktlag och som MartinJ1 skriver landsbygdsföreningar vore det nog det bästa.
Men vi har sett vad bärföretag ställt till med och det känns som också detta är upplagt för djupa motsättningar mellan boende och nu de som vill exploatera det vilda.
En viktig faktor är allemansrätten som idag under utredning och vi vet väl ännu inte vad som blir resultatet.
Utmärkt Staffan,
du är välkommen framöver! Jag upplever helt klart att vi närmat oss turismen på senare år. Självklart kan vi inte bortse från en näring som omsätter mer än jordbruk, skogsbruk och fiske tillsammans (om man ser till all turism, förstås), och det finns som sagt många gemensamma intressen.
Hej Fredrik,
det låter strålande.
Den 1/3 kan jag tyvärr inte komma, men jag kommer gärna och diskuterar rewilding idén såväl som jakt- och viltskådnings turismen på kommande seminarier.
Dessutom skulle jag vilja föreslå ett konkret samarbete med Ekoturismföreningen – som ju redan för tio år sedan tog det då i många ögon drastiska, men givetvis egentligen självklara steget att inkludera jaktturism i ekoturismkonceptet, då man definierade kvalitetsmärket Naturens Bästa. Men på den tiden var Jägareförbundet ganska rädda att ens diskutera jaktturismen, nu verkar begreppet ha satt sig bättre i landet och det är dags att ta upp bollen känner jag. Hur får vi en jaktturism som bidrar till den lokala ekonomin, till jobb och inkomster och ett värdigt och klokt användande av viltresurserna? Och hur ska de jaktarrangörerna överleva den 3/4 av året då det inte är jakttid? Kanske med wildlife watching?
Här finns mycket att göra. Tillsammans.
Frid.
Hej Staffan,
kul att höra! Som du redan sett i mitt inlägg håller jag fullständigt med dig om det mesta av detta och självfallet fullt ut när det gäller behovet av en respektfull dialog. Vi kommer att behandla en del av dessa frågor på ett mer generellt plan på Öster Malmadagen den 1/3, och jag är övertygad om att vi kommer att få anledning att återkomma mer specifikt till frågan om turism i olika former, jakt och viltskådning.
Hej Fredrik,
skönt med en sansad röst i debatten, och en som står med namn bakom sina åsikter, heder åt dig! Jag tror personligen att både Rewilding-konceptet och olika former att använda viltet som resurs inom turismen är frågor som Sveriges jägare och dess huvudorganisation bör vara nyfiket intresserade av. Jaktturismen ligger ju nära till hands förstås och det är bra, där kan mycket göras, den kan utvecklas enormt och bidra till en hel del försörjning och inkomster runtom i Sverige. Dessutom växer viltskådningsturismen i världen så det knakar, något som också bör tänkas lite djupare på. Dessa är två olika sätt att bruka viltresursen, som dessutom komplementerar varandra, även om kanske inte alltid på exakt samma kvardratmetrar. Men vi har ju rätt gott om utrymme, och det på många håll i landet.
• Eftersom skogsbruket idag sysselsätter allt färre, jordbruket blir alltmer utkonkurrerat/rationaliserat och industrin flyttar till Kina, borde vi kanske alla försöka bli lite mer intresserade av vad världens största och mest snabbväxande industrinäring kan erbjuda oss i form av försörjning och framtidsmöjligheter? Turismen alltså. För inte ska väl delar av svensk glesbygd i fortsättningen sikta på att bara leva av subventioner och bidrag?
• Om vi tittar på vad tänkbara utländska besökare till Sverige skulle kunna lockas hit av, är våra rika viltresurser och vårt naturarv oerhört intressanta i sammanhanget. ”Naturen” i vid mening, är till och med enligt 80% av tillfrågade utlandsbesökare själva huvudskälet till att de reste till Sverige. Men hittills har vi haft väldigt lite viltskådningsprodukter att visa dem. Det betyder inte att inte intresset hos kunden finns. Det betyder bara att svensken inte har förmått att utnyttja den marknad som faktiskt redan finns. De som verkligen vill skåda djur åker ännu så länge mest till andra länder (ett lysande undantag är ”Skogens Konung” i Bergslagen som visar upp älg, bäver och varg för tusentals människor, hittills från 75 nationer och skapar kundflöden hos flera övernattningsanläggningar).
• I Skottland är idag 56% av turismen kopplad till naturupplevelser av olika slag. Jakt, fiske, vandra, rida och det man kallar Wildlife watching, vilket håller på att bli störst av dem alla, särskilt i den fjärran glesbygden. Turismen är Skottlands största näring, efter oljeindustrin.
• 2010 skapade de finska björn- och vargsafarientreprenörerna ett ekonomiskt avtryck i storleksordningen 60 miljoner kronor, där huvudparten omsattes ute i några av Europas glesaste glesbygder. De har haft en ökning med c 20% per år. En utveckling som bara börjat.
• I USA sägs nu sedan 2006 deras största ”outdoor recreational activity” av alla vara ”wildlife watching”. Redan 2001 omsatte wildlife watching 240 miljarder kr i USA, 2005 var det uppe i 315 miljarder kr. (US Fish and Wildlife Service) Det var något som 71 miljoner amerikaner höll på med, under 348 miljoner dagar per år. Betänk då att Europa är en dubbelt så stor potentiell marknad…
Jag ser fram emot en intelligent, saklig och respektfull diskussion i dessa ämnen här på denna plats. Jag tror nämligen att det finns en mycket stort, nästan outforskat område mitt i debatten som inte har varit så besökt hittills. I media verkar bara extremuppfattningarna nere i skyttegravarna finnas, men de allra flesta av oss vet att majoriteten har betydligt mer nyanserade tankar, mer på mitten av spelplanen. Vore kul med diskussioner som kunde föra framåt, leda till konstruktiva idéer om framtid, jobb och försörjning, där viltresurserna är en väsentlig del av basen!
Jag vet inte om detta media är rätt forum, men det skulle vara skönt att lugnt och sakligt kunna diskutera ämnen som vilt, jakt, jaktturism, fisketurism, rovdjur och annat värdefullt vilt, renskötsel, tamdjursdrift, , rewilding, vildmark och naturskydd i ett lämpligt forum, utan att alla debattörer redan från början har kört ner i samma gamla bekväma hjulspår som de senaste 30 åren. Vore kul att prata om vad vi kanske faktiskt kan enas om.
Jag tror här finns mycket att enas kring, och allt främst baserat på att vi alla har ett lidelsefullt starkt naturintresse och viltintresse. Vi är många i samhället som gillar vilda djur, och som gillar dem på flera olika sätt – att titta på, att jaga, att äta, att fotografera eller filma etc.
Jag vill definitivt ha ett vildare Europa, med mer vilt för alla att njuta av och mer och bättre skyddad vildmark, som basresurs för flera olika naturbaserade verksamheter.
Frid.
Anders,
jag är såväl misstänksam som krass realist och uttalad pragmatiker i dessa frågor…
Bilden är tagen några mil från Brönnöysund i Norge en sen kväll i somras. Jag har nog aldrig sett så fin älgstam som där, och dessutom i ett landskap helt utan tall… och där älgen inte är anledningen till det, utan att det helt enkelt saknas tallboniteter.
Jesper,
frågan är nog betydligt mer komplicerad än så… inte minst eftersom betalningsmottagarna inte är desamma.
Det är viktigt att vara med i den debatten om det skall bli en ändring som kan tolkas som positiv i jägarögon. Jag är dock tveksam till att en ändring måste göras i den mening som Rewilding Europe vill. Det finns nog många positiva bitar även inom Rewilding Europe men jag tror nog att om man skall försöka ändra grundsynen på viltet som resurs så tror jag nog att Rewildning Europe bör hållas utanför diskussionen, även om man tar till sig vissa av de bra ideerna, för att istället prata ihop sig med diverse landsbygdsföreningar, skogsorganisationer, osv inom Sverige för att stå starka med dessa.
Bra viltstammar vill väl alla ha och betydelsen ur rent betraktarperspektiv, av t.ex. en fin älgstam, kan vi som höll till på Halle/Hunneberg på 80-talet vittna om.
Då var där fullt med tyskar, danskar, österrikare och även svenska älgskådare och fotografer.
Hade förnuftet fått en chans då, så skulle det nog än i dag kunnat generera stora inkomster för bygden.
Nu hände det motsatta och kungen tillsammans med olika maskformiga bihang från världens överklass sköt sönder älgstammen fullständigt och idag finns bara en spillra kvar och inga turister.
Annars är väl frågan ungefär som vargfrågan, om man utesluter dom som bor i dessa områden från ekvationen så är man per definition en fundamentalist och bör som sådan betraktas med största möjliga misstänksamhet.
Sådana älgar som den på din bild borde vara en målsättning för all förvaltning, även ur ett rent jägarperspektiv.
Fin bild förresten, var har du tagit den?
Du kan skriva det med liten text, en fotograf till en annan du vet.
Frågan är väl omm rovdjursturistarna är instellat på att betala det samma for att titta på rovdjurene, somm jägarna betaler for at arrandera jakten hoss dom stora skogsbolag ?