Vill Miljöpartiet förbjuda jaktglädje?

, •

I flera år har det malts på, det idiotiska begreppet nöjesjakt. Det ordet hör inte hemma i någon verklighet alls utan är en skapelse i urbaniserade hjärnor där naturen är något man bara betraktar mestadels på en skärm. I dagarna har Miljöpartiet haft kongress bland annat för att ta fram ett nytt partiprogram. Där var ett av förslagen som diskuterades att partiet ska ta avstånd från ”jakt som sker för nöjes skull”.*
Vad betyder det? Vad är det Miljöpartiet vill förbjuda?

Jakt i Sverige är inte bara viltvård och förvaltning, den är ett sätt att leva. Den är respekt för naturen, ansvar för ekosystemet, och en djup förbindelse mellan människa, hund, vilda djur och natur. Foto kråkjakt: Rikard Lewander

Att man har roligt när man jagar? Vill de förbjuda oss att känna glädje, gemenskap, stolthet?
Om man nu känner det när man jagar. Kommer man då att bryta mot lagen om förslaget skulle bli verklighet?

Vad är det över huvud taget miljöpartisterna håller på med? Känsloförbud? Vill de förbjuda jägarnas egna känslor. Går det ens?

Jag ser framför mig den absurda bild som de verkar föredra: Jägaren vaknar med en suck, släpar sig ut i mörkret, sur och motvillig. Kaffet är kallt. Hunden är glad, varför då? Sluta, det är FÖRBJUDET. Vi får avla fram sura jakthundar. Avla bort svansviftning och bara använda hundar som skäller i moll. Det måste kännas tråkigt att jaga. För alla. Ett rådjur kommer i pass. Skottet går. Djuret ligger. Buhu, allt gick bra. Och jägaren suckar: ”Skönt, då kan jag snart åka hem.”

Är det så det ska se ut för att jakten ska vara ”godkänd”? För att den inte ska kallas nöjesjakt?

Nej. Så fungerar det förstås inte. Och kommer aldrig att göra. För vi som jagar älskar jakten, lever för den. Vi andas den.

När jag söker motsatsen till nöje får jag ord som sorg, olust, tvång, avsky. Är det så de vill att vi ska känna? Ska vi vara tvångsjägare, pliktskyldiga och känslokalla? Ska jakten ske med motvilja för att vara moraliskt acceptabel i deras ögon?

Jakt i Sverige är inte bara viltvård och förvaltning, den är ett sätt att leva. Den är respekt för naturen, ansvar för ekosystemet, och en djup förbindelse mellan människa, hund, vilda djur och natur. Jaktlust, den finns där djupt i vårt DNA, faktiskt även hos politiker i miljöpartiet fast de verkligen gör allt för att försöka dölja det.

Det jaktmotstånd vi sett under ett antal år är kortare än en nysning i evolutionen. I allas våra rötter, även miljöpartisters, finns jakten och den drivkraften att jaga är en del av vårt biologiska arv. En evolutionär drift som vi har att hantera med respekt och ansvar.

Det jaktmotstånd vi sett under ett antal år är kortare än en nysning i evolutionen. I allas våra rötter, även miljöpartisters, finns jakten och den drivkraften att jaga är en del av vårt biologiska arv. En evolutionär drift som vi har att hantera med respekt och ansvar.

Vi reglerar viltstammar för att undvika lidande som svält, sjukdom, trafikdöd. Vi söker balans. Det är hållbart. Det är nödvändigt. Det är roligt.

Och nej, ibland äter vi inte allt.  Jakten på rödräv i viktiga fjällrävsområden har – tillsammans med utfodring vid fjällrävslyor – gjort att fjällräven börjat återhämta sig.

Vi håller nere rävskabb och rävens dvärgbandmask, sistnämnda kan drabba även människor.
Förr tog man vara på pälsen. Istället drar folk på sig fuskpäls som tillverkas av syntetiska fibrer framställda av fossilbaserade material som olja och naturgas. Jamen vad bra…

För mig och hundratusentals andra är jakten ett sätt att leva, den är en del av vem jag är. Den ger glädje, naturupplevelser, gemenskap. Jakt är respekt och ansvar. Våra jakthundar är friskare och lyckligare än många sällskapshundar. Jakten är inte sorg, olust eller tvång. Den är passion, stolthet och mening.

Jag är jägare. Och ja, det är roligt att jaga.

 

*Fotnot: Miljöpartiet backade senare från formuleringen i partiprogrammet.

av /0 Kommentarer

För varje tystad jakthund slocknar en själ

, , , , , •

Jag ser det i ögonen på min hund varje gång vi går ut i skogen. Glöden, förväntan, lycka.
Men så bra vill jakthatarna inte att våra hundar ska må.
De vill ta deras livsuppgift ifrån dem, rätten att få leva sina bästa liv, det de är födda till. Men vi som står dem närmast vet att jakten är våra hundars sanna lycka. 

Vi måste jaga. Och för att klara jakten måste vi kunna använda våra hundar. Utan koppel. Det är också då vi ger våra jakthundar det bästa i livet. Foto östsibirisk laika: Per Zakariasson

Det börjar om. Varje år likadant.
”Koppla alla jakthundar!” ropar de. De som aldrig sätter sin fot i skogen. ”Alltid kopplade, jakthundar ska alltid vara kopplade.”
Jag ser det överallt i kommentarsfält och debattinlägg.
Medan jägare och våra hundar tillbringar allt tid vi kan där. I skogen. Ni vet där man andas.
Och vad betyder det egentligen, det de kräver av en jakthund, att leva hela sitt liv i koppel? Alltid?
En hund som tidigare fått följa sina instinkter, jaga, göra det den älskar mest och är född till. Vad händer när du för alltid kopplar en sådan jaktsjäl?
Då slocknar ljuset i din bästa vän. Jag vägrar låta de här människorna släcka den lågan.

Vad är det för liv de vill ge våra jakthundar?

De förstår inte. De vill inte förstå. De bryr sig inte.
Egentligen orkar ingen av oss längre med den här diskussionen. Den tär. Men jägarna och våra jakthundar fortsätter att svartmålas. Därför måste vi fortsätta berätta så att fler förstår hur det fungerar i verkligheten, ni vet det som är på riktigt.

De vill ha fler vargar, fler rovdjur, fler av allt. Alltid fler. Någon övre gräns finns inte. Och ingen jakt alls, noll förvaltning. ”Det sköter sig själv.”
Vi ska stillatigande sitta och titta på. När våra tamdjur dödas, när spannmålsodlingar totalförstörs av betesskador, när viltolyckorna ökar och fler människors liv riskeras.
Och vi har våra hundar kopplade. Så bra.
Hade jakthatarna fått som de velat hade det blivit fullständigt kaos överallt.

Vi måste jaga. Och för att klara jakten måste vi kunna använda våra hundar. Utan koppel. Det är också då vi ger våra jakthundar det bästa i livet.

Vi måste jaga. Och för att klara jakten måste vi kunna använda våra hundar. Utan koppel.
Det är också då vi ger våra jakthundar det bästa i livet.
Ja, det är en risk och vi väger den varje dag mot våra hundars livskvalitet.
Jag har nära jaktvänner i Västmanland som tillsammans  med Örebro län varit de län i Sverige som närmar sig att hysa nästan en tredjedel av landets hela vargstam.
Där har det gått så långt att de just nu inte vågar jaga med sina hundar. Släckta jaktsjälar. De ser vargar varje dag, flera i flock, från bilen, på gården, när de är ute och rider. De hoppas på ändring. Ger inte upp helt.

De som hatar jakt, fanatikerna, har aldrig och kommer aldrig att lyssna på alla som lever där ute och plågas av ständig oro.
De vägrar ta in hur ditt, ert, liv blivit eller riskerar att bli. Du som en gång trodde att du hittat ditt eget paradis i naturen med vildmark, jakt, hundar, hästar, får, kor, allt det som just du kallar frihet och livskvalitet men där en stor del nu bara består av oro.
Ge inte upp.
Vi skiter i dem. Det finns fortfarande andra som lyssnar och förstår. Som ser vad som håller på att gå förlorat.
Jag vet att det är tungt. Men jag tror och hoppas att det ändå går åt rätt håll.
Sorgen kan lägga sig som en våt filt över allt.
Men låt aldrig hatarna tro att de har vunnit. Att de lyckats ta ifrån dig det liv du valt och älskar.
Skulle du verkligen säga till din hund, din bästa jaktvän, att det är slut nu?
Att det ni har tillsammans, jakten, skogen, friheten, inte längre får finnas?
Nej.
Tillåt dem aldrig, aldrig lyckas kapa det bandet mellan er.

All respekt till er, alla jägare med jakthundar som jagar där ute!

av /0 Kommentarer

Jakten minskar lidande – naturen är brutal

•

I diskussionerna om djurs lidande, kött och hållbarhet glöms ofta en viktig aspekt bort, jakten. Jaktens roll som etiskt försvarbar metod för att ta liv.
I motsats till naturen själv som ofta är brutal, är jakt en möjlighet att minska lidande, inte öka det.

Att ta ett liv är aldrig lätt och det bör det inte vara. Men när vi betraktar döden i naturen med öppna ögon är den ofta är mycket mer brutal än man föreställer sig. I det ljuset framstår jakt när den sker med respekt, ansvar och kunskap som ett sätt att förkorta lidande snarare än att orsaka det. Foto: Madeleine Lewander

Naturen ska respekteras, vilket är självklart för en jägare. Det är inte vad detta handlar om och ska inte missförstås. Men ibland får vi jägare från vissa håll höra att det vi håller på med, jakt, skulle vara något klandervärt. Jag skulle vilja säga att det är precis tvärtom.
Naturlig död för ett djur är oftast en långsam och plågsam process. Vilda djur dör sällan snabbt eller smärtfritt.
Deras liv avslutas ofta genom svält, speciellt under hårda vintrar, sjukdomar som parasiter eller infektioner, skador från slagsmål, trafik eller rovdjur som långsamt dödar genom utdragen stress.

Att dö i naturen innebär alltså ofta ett långvarigt lidande för djuret. För den som klarar av att titta finns vedervärdiga filmer på nätet, bland annat med en älgko som in i det sista försöker skydda sin kalv mot en flock vargar. Jag är jägare men jag klarade inte av att se hela filmen och jag vill aldrig se den igen. Lidandet och våndan är total. Naturen är stenhård. Men dess gång ska som sagt respekteras, även om det kan vara jobbigt att se.

För oss jägare innebär jakt en kontrollerad och snabb död.

När jakt utförs korrekt är döden ögonblicklig och relativt smärtfri. Den sker med respekt för djuret och naturen.
Vi jägare bidrar också till ekologisk balans genom att reglera viltstammar. Dessutom ger jakten ”närproducerat” näringsrikt kött med minimal miljöpåverkan.
Som jägare försöker jag också hela tiden lära mig mer. Jag vill bli bättre. Minimera risk för lidande ännu mer. Ju mer jag jagar och åren går, desto viktigare blir etiken och den strävan.
Det är också så att svensk lagstiftning kräver att viltets lidande ska minimeras vid jakt.

Att ta ett liv är alltid en allvarlig handling. Men när alternativet är långvarigt lidande i naturen är jakt ett moraliskt försvarbart och till och med empatiskt val. Det handlar inte om att romantisera eller få någon slags kick av döden utan om att ta ansvar för den.

Att ta ett liv är alltid en allvarlig handling. Men när alternativet är långvarigt lidande i naturen är jakt ett moraliskt försvarbart och till och med empatiskt val. Det handlar inte om att romantisera eller få någon slags kick av döden utan om att ta ansvar för den.

I en hållbar framtid bör jaktens roll lyftas fram. Jag menar inte att hela världen ska börja jaga men jakten är en etisk och ekologisk del av helheten i vår relation till naturen.

Att ta ett liv är aldrig lätt och det bör det inte vara. Men när vi betraktar döden i naturen med öppna ögon är den ofta är mycket mer brutal än man föreställer sig. I det ljuset framstår jakt när den sker med respekt, ansvar och kunskap som ett sätt att förkorta lidande snarare än att orsaka det.

Djuretik handlar inte bara om att undvika att djuren dör utan om att minimera lidande och att visa respekt. Ett vilt djur som levt fritt och dör snabbt genom mänsklig jakt kan ha haft ett gott och bra liv och ett bättre öde än ett djur som plågas ihjäl när det slits sönder av rovdjur.

Vi måste kunna se jaktens roll nyanserat. Inte som en motsats till djurskydd utan som en del av det.
Svensk jakt är helt enkelt ett etiskt ansvarstagande för viltet.

Läs mer:

Svenska Jägareförbundet: Den goda jaktetiken

av /0 Kommentarer

Därför ska du vara medlem i Jägareförbundet

, , •
Vill man ha en bra jakt i framtiden, ska man vara medlem i Svenska Jägareförbundet. Foto Magnus Rydholm

Vill man ha en bra jakt i framtiden, ska man vara medlem i Svenska Jägareförbundet. Foto Magnus Rydholm

Jag är medlem i Svenska Jägareförbundet. Inte för att jag tycker allt förbundet gör är fantastiskt, utan för att helheten av vad förbundet åstadkommer är fantastisk. Låt mig förklara.
Jag träffar ibland jägare som är missnöjd med en detaljfråga. Det kan vara något runt älgar, vargar eller skytte.  Som en konsekvens av sitt missnöje har de lämnat förbundet.
Är ett sådant beslut något som förbättrar förutsättningar för den enskilda jägaren eller kan det rent av bli kontraproduktivt?

Vi lever i en tidsålder där våra åsikter i smala frågor plötsligt kan börja växa i omfång och betydelse. Vi nördar ner oss i ett ämne och hittar andra som tycker som likadant. Vi hittar någon slags bekräftelse och identifikation i ämnet. Och eftersom vi valt en smal fråga är den ganska lätt att förstå. Vi klarar helt enkelt av att förstå alla perspektiven.
Problemet är att detta smala ämne ofta tar över helt. En specifik detaljfråga får helt enkelt orimligt stort utrymme och vi tillskriver den alltför stor betydelse. Om du tittar runt i samhället så ser du massor av exempel på denna typ av enfrågefokusering – de finns även inom jakten. Fenomenet kan drabba oss alla.
När engagemanget i frågan växer brukar förmågan att lyfta blicken och se helheten smalna av rejält.

Fenomenet är även en utmaning för samhället. När detaljer blir viktigare än helheten ställs allt på ända. Här kommer ett exempel:
Vi vill alla ha en bra sjukvård, bra vägar, försvar, åldringsvård och skolor. Men utan att reflektera över den stora bilden kan vi ofta kräva att stora resurser ska läggas på en enskild fråga, vilket i sin tur bidrar till att urholka resurserna till skola och sjukvård och så vidare.
Helheten blir oftast för komplicerad för oss. Vi klarar inte av att processa exempelvis vilka effekter satsningar på försvaret skulle få på sjukvården eller åldringsvården. Vi väljer då inte helhetsperspektivet – utan låter ett mycket enklare och smalare perspektiv ta över.

Jag vill påstå att denna samhällstrend – med engagemang i smala frågor – utmanar de allra flesta föreningar och folkrörelser. För när vi kommer ner på föreningsnivå är frågorna oftast ganska smala.
För 30 år sedan var viljan att stödja en god sak viktig. Det fanns så att säga kollektiva värden som var närmast oantastliga. Man ville vara en del av helheten och såg värdena av det. Idag vill man oftast snabbt ha något konkret tillbaka.

Låt mig därför ge dig några argument till varför alla som jagar bör vara medlem i Svenska Jägareförbundet.

Det finns ingen annan:

  • som gör så mycket för att skapa bra förutsättningar för din jakt
  • som kämpar så hårt för att samhället ska få en bra bild av jägarna och jakten
  • som gör mer än förbundet för att etiken i jakten och säkerheten för dig och dina jaktkamrater ska vara hög
  • som med fakta och forskning som bas försöker förbättra jakttider, regler och lagar – i Sverige och EU
  • som har förtroende och ett bra kontaktnät till myndigheter och politiker
  • som bevakar dina rättigheter som jägare.
  • som har en så stor och utspridd lokal organisation och eller så många anslutna skjutbanor
  • som gör mer än för din jakt.

Bara detta borde vara tillräckligt. Men det finns så mycket mer:

  • Tidningen Svensk Jakt.
  • Webbsidor
  • Försäkringar
  • Medlemsrabatter
  • Gemenskap
  • Kurser och utbildningar
  • Vi tar fram fakta och förmedlar kunskaper till dig och massor av andra saker.

Är man jägare bör man försöka se helheten och betydelsen av vad förbundet gör för jakten. Den stora bilden – alltihop.
Om du inte är medlem bör du ställa dig frågan: Vem kämpar för min jakt? Hur ofta möter du myndigheter och politiker? Hur ofta skriver du remissvar? Hur driver du opinion för jakten?  Svenska Jägareförbundet gör detta varje vecka året runt.

Låt mig vara tydlig. Ingen är nöjd med allt en förening gör. Det finns alltid saker som kunde ha gjorts annorlunda eller bättre. Är du missnöjd med hur förbundet agerar i en sakfråga så ska du försöka påverka förbundets hållning i frågan. Väljer du i stället att lämna förbundet, så gör du den största och starkaste kraften – som jobbar för din jakt – lite svagare.
Då har du bildligt talat börjat såga av den grenen du sitter på, utan att ens reflektera på hur du kommer att påverkas. Låt därför inte ditt engagemang i enskilda frågor hindra dig från att se helheten.

Utan ett stort Svenska Jägareförbundet hade jakten inte sett ut som den gör. Den hade varit marginaliserad och jägarna hade saknat påverkansmöjligheter. Löshundsjakten hade varit hotad, jakttiderna kortare. Vi hade inte haft jakt på stora rovdjur.  Jaktmotståndet hade varit mer utspritt. Det hade helt enkelt varit en sämre jakt i Sverige.
Om du är rädd om din jakt, så ska du vara medlem i Svenska Jägareförbundet. Någon bättre och billigare försäkring för din framtida jakt finns inte.

av /1 Kommentar

När hatet får styra dör demokratin

, •

Häromkvällen försökte ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, promenera hem från jobbet i riksdagen i Stockholm. Han attackerades då av aktivister som började förfölja och trakassera honom. För oss jägare är det här inte ett nytt fenomen. Vi har genomlidit beteendet i många år. Hur länge till ska vi acceptera att demokratin trampas ner av extremism?

Jägare följer lagen. Djurrättsterrorister följer hatet. Hur länge till ska vi acceptera att demokratin trampas ner av extremism? Foto: Madeleine Lewander/AI

”En grupp människor med antisocialt dominansbeteende började förfölja mig vilket resulterade i att jag helt enkelt inte kunde ta mig hem”, skriver Bohlin på plattformen X.
Han skriver bland annat också att han tar avstånd från att demokratins folkvalda funktionärer hindras från att ”röra sig efter egna preferenser.”

Carl-Oskar Bohlin har naturligtvis rätt. Och i en intervju i SVT säger han något som vi alla borde fundera mer över.
När reportern frågar om aktivisterna ändå inte agerat utifrån sitt missnöje med hur regeringen agerat i deras fråga och om Sveriges minister för civilt försvar har någon kommentar till det, svarar Bohlin bland annat:
”Genom att ställa den följdfrågan så legitimerar man det här beteendet därför att det är precis det de vill.”
Bohlin tyckte inte att diskussionen om sakfrågan hörde hemma i sammanhanget. Han menade att om han skulle stå i SVT:s sändning och diskutera sakfrågan som en konsekvens av att ett ”gäng människor beter sig som idioter”… ”då har de här människorna vunnit.”

Det gäller jakten också. Vi jagar på lagliga, demokratiskt beslutade grunder. Sakfrågan och diskussionen om jakt får aldrig föras som en konsekvens av att människor blir extremister och beter sig som idioter.

Och vi jägare har fått stå ut med mycket. Ett litet(!) axplock bara från senaste tiden:

Enligt flera rapporter och motioner i riksdagen har jägare i Sverige utsatts för:
– Hot om våld nedklottrade på deras egendom,
– Maskerade aktivister som konfronterar jaktlag,
– Sabotage av jakttorn och foderautomater,
– Kartläggning och publicering av jägares namn och adresser online, ibland med uppmaningar till våld eller skadegörelse.
Läs mer här

Men enligt ministerns faktiskt sunda logik i inslaget på SVT är det helt enkelt så, att blir vi attackerade och trakasserade för att vi är jägare finns i just det sammanhanget inget längre att diskutera. Då är den sakliga diskussionen i demokratisk anda död. Dödad av djurrättsterroristerna.

Men enligt ministerns faktiskt sunda logik i inslaget på SVT är det helt enkelt så, att blir vi attackerade och trakasserade för att vi är jägare finns i just det sammanhanget inget längre att diskutera. Då är den sakliga diskussionen i demokratisk anda död. Dödad av djurrättsterroristerna.

Alla måste inse det vedervärdiga i att tvinga på andra människor sina egna åsikter med hjälp av hot, trakasserier och våld. Djurrättsextremismen är ett flagrant exempel och står så långt från demokrati man kan komma.
Människor kan inte leva så tillsammans. Det finns åtskilliga motbjudande exempel på detta.
Det finns gott om länkar till videoklipp och bilder på jägare som terroriseras som jag dock aldrig skulle dela. Antidemokrater ska inte ha utrymme.

För tänk om vi alla kastade demokratin i papperskorgen.
Då vore det acceptabelt att ge tillbaka på exakt samma sätt, eller hur. Om en extremist tycker att det är okej att hota och skrämma skiten ur en sjuåring vars föräldrar är jägare, då måste det förstås, i antidemokratins namn, vara lika okej att ge tillbaka.
Då existerar inte längre några regler mer än individens egna. Den egna åsikten är den enda gudomliga som ska tvingas på någon annan med vilka medel som helst. Alla inser att ett samhälle aldrig kunnat fungera så.
Ändå tar de sig friheten. Ser på sig själva som högre stående.
Vi som gör rätt förstår den oerhörda tyngden i demokratiordningen och försöker upprätthålla samhällets regler. Alternativet är total ondska.
Så många mörka tankar som så enkelt frodas.
Men hur länge orkar vi hålla emot?

Det är också på grund av vårt rättstänk som extremismen paradoxalt nog kan fortsätta söndra och sabotera. De kan glatt terrorisera vidare enbart beroende på sina offers känsla för demokrati och rättvisa. Idag slår knappt någon tillbaka.
Som att sno godis från ett barn, eller hur. Fint.

Detta måste få ett slut. Nu. Grip, åtala och döm dem som sprider hat, hotar och hetsar. Straffen ska vara kännbara och tydligt signalera att demokratifientligt beteende inte tolereras.
Yttrandefriheten är grundläggande. Men den får aldrig bli ett verktyg för att legitimera våld och hot. Det är dags att säga ifrån. Metoder där våld, hot och skrämsel används för att tysta oliktänkande måste stoppas.

av /0 Kommentarer

Vi är jägare – och vi är människor

, , •

Dags igen. Björnjakten är igång och i sociala medier jublar skadeglada jaktmotståndare när en jägare attackeras och skadas av en skadskjuten björn under ett eftersök.  Människor försöker reducera oss jägare till något vi inte är, kallblodiga, känslolösa och till och med farliga. Det är absurt. Och lyser av okunskap om vad jakt handlar om. Vi är människor. Vi är dina grannar, dina kollegor, dina vänner. Vi är föräldrar och barn. Vi är en del av samhället precis som du.

Den där jägaren du hatar, som du hånskrattar åt när han eller hon skadas, kan vara veterinären som vårdar ditt husdjur. Foto: Madeleine Lewander/Mostphotos.

Glåporden slutar inte hagla. Jägare har blivit knuffade, hotade, även i sina bostäder, spottade på.
Förstår du jakthatare egentligen vad du håller på med? Jag tror faktiskt inte att du har en susning. Bara fortsätter att hata på fantasibilden av jägare som du själv skapat.

Den du just ropade ”mördare” till i skogen kan i själva verket vara:

  • Läraren som varje dag möter ditt barn i skolan med värme och engagemang.
  • Veterinären som gör allt för att rädda livet på ditt älskade husdjur.
  • Läkaren som en dag kanske räddar ditt liv – eller någon du älskar.
  • Brandmannen som riskerar sitt eget liv för att rädda ditt hem.
  • Polisen som kommer när du är som mest utsatt.
  • Barnmorskan som lägger ditt nyfödda barn i din famn.

Känns det rätt att ha spottat dem i ansiktet dagen innan?

Kanske just den jägaren du nyss hånade, hotade och attackerade, är samma person som en kall, mörk vintermorgon frivilligt ger sig ut för att eftersöka och avsluta lidandet för den påkörda älgen som skadad släpar sig fram. Den som du körde på.
Vi jägare gör det. Ingen annan gör det. Det är vårt ansvar. Ingen annan tar det.

Kanske just den jägaren du nyss hånade, hotade och attackerade, är samma person som en kall, mörk vintermorgon frivilligt ger sig ut för att eftersöka och avsluta lidandet för den påkörda älgen som skadad släpar sig fram. Den som du körde på.
Vi jägare gör det. Ingen annan gör det. Det är vårt ansvar. Ingen annan tar det.

Vi är många. Hundratusentals. Vi jagar med respekt, med kunskap, med hjärtat. Vi följer lagar, vi värnar om naturen, vi tar ansvar för viltet. Och vi gör det i ett land där nästan 9 av 10 människor accepterar jakt som en del av vår demokratiska ordning.

Vi är inte perfekta. Men vi är inte dina fiender. Vi är människor med känslor, med samvete och med kärlek till naturen. Och vi förtjänar att bli bemötta med samma respekt som vi försöker visa andra.
Vem som helst kan vara jägare. Vi är massor av människor som jagar, kvinnor och män och vi finns överallt i alla yrkesgrupper. Vi bor i städer och på landet, vi är unga och gamla. Vi är laglydiga och sköter oss i samhället.

Så nästa gång du möter en jägare – i skogen eller i vardagen – stanna upp en stund och fundera ett steg till.

Vi är flera hundratusen ansvarsfulla jägare som gör något som nästan alla svenskar accepterar, i demokratisk ordning.
Och vi är otroligt trötta på människor som i sin enfald tror att man genom att håna, hata, hota och bete sig illa kan tvinga på andra sina åsikter.

av /2 Kommentarer

Jakt är frihet – sluta begränsa varandra

•

Frihet. I Sverige har vi all frihet man kan önska. Som jägare kan du ta din bössa och dina jakthundar och gå ut och jaga. Det spelar ingen roll om du är kvinna eller man. Och vi har möjlighet att uttrycka våra åsikter.
Men frihet kan inte tas för given. Den måste värnas.  Idag är känslan att frihet inte längre tas om hand som den borde. Så många som av någon underlig anledning strider för att begränsa andra. Även inom jakten.

Jag kan inte ta friheten att jaga för given. Den måste värnas och idag är känslan att frihet inte längre tas om hand som den borde. Så många som av någon underlig anledning strider för att begränsa andra. Foto: Rikard Lewander

Dagens samhälle känns ibland inskränkande. Förbjud. Människor vill bestämma hur andra ska leva sina liv, vad de ska äta och inte äta, hur de ska klä sig, var de ska bo, det tar aldrig slut.
Olika grupper skäller på varandra för egentligen vad som helst. Du kan bli hatad för att du jagar, äter kött, vill värna dina tamdjur mot rovdjursangrepp, för att du hugger ner ett träd eller för att du kör fel bil. Och det hela går på känsla. Syftet är: ”Du ska leva ditt liv som jag tycker att du ska leva det.”

Extra tråkigt är det att till och med se fenomenet i jakten där även vissa jägare försöker inskränka varandra, inte faktabaserat utan bara genom att känna efter.

Det kan vara fel på olika slags jakt, vapentyp (en aktuell fråga idag) hundraser eller kanske signalfärger på kläder. Man vill helt enkelt begränsa andra jägares frihet. Inte för att det påverkar jakten negativt utan för att någon blir provocerad. Då ska ingen få jaga så.
Om jag ändå hade ett svar på varför det är så här men det har jag inte. Det finns saker i jakten som jag själv inte förstår och kanske till och med ogillar. Men så länge det inte påverkar något annat än mina egna fördomar respekterar jag vad andra människor gör, hur de vill leva och jaga.

Det finns saker i jakten som jag själv inte förstår och kanske till och med ogillar. Men så länge det inte påverkar något annat än mina egna fördomar respekterar jag vad andra människor gör, hur de vill leva och jaga.

Jakt är frihet. Faktiskt ingenting annat än frihet. Jakt har bara med jakt att göra. Att påstå något annat är att vanhelga den.

Vi jägare borde hålla ihop kring den enkla sanningen att om jakten som sådan inte påverkas, om djurs lidande fortfarande minimeras eller till och med minskar ytterligare, då ska vi låta bli att försöka försvåra och förstöra för våra jaktkamrater.
Äter vi upp oss själva inifrån blir det till slut inget kvar av oss och vår fina svenska jakt. Det finns alltid något någonstans i jakten som någon ogillar. Så försök inte begränsa andra jägare, håll ihop istället. För jakten.

Jakt är objektivt jakt och har inte ett dugg med substanslösa, subjektiva och personliga åsikter att göra.

Kan du argumentera med källor och underlag, fine, annars ställ dig bakom din medjägare.

Vi är berikade med en frihet som för oss är självklar och naturlig men vi måste akta oss för att själva nagga den i kanterna.
För jakt är frihet – och friheten är värd att bevara. Ta den inte för given.

Motsatsen vill ingen uppleva.

 

av /1 Kommentar

Därför är det fel att förbjuda AR-15

•

Nej, nej, jägarna i Sverige har inte gjort något fel. Ändå ska staten nu tvångsinlösa flera tusen AR-15 från lika många laglydiga jägare efter skjutningen i Örebro i februari 2025.

Beslutet att konfiskera skötsamma jägares AR-15 handlar om mer än utseendet på ett vapen, egentligen inte ens om AR-15. Det handlar om principer. Sammantaget att staten vill försvåra livet för skötsamma jägare för att få visa sig handlingskraftiga. Foto på halvautomatiskt vapen: Johanna Thörnqvist

AR-15 användes INTE i skolskjutningen i Örebro, det var andra vapen som användes. Dessa vapentyper är fortfarande tillåtna.
Beslutet är galet. Alla försök att förklara förbudet av politiker är lika förvirrande.

Regeringen konstaterar att inget ”läckage” förekommer från jägare och sportskyttar. Jägarnas vapen hamnar inte hos exempelvis gängkriminella. Man påtalar också att svenska jägare och sportskyttar är skötsamma och laglydiga.

Läckageteorin, polisens hittepå 1995, då man påstod att lagliga vapen ”läckte” till kriminella från jägare, sportskyttar och vapenhandlare saknade empiriskt stöd då och gör det även 2025. Forskning och statistik visar snarare på motsatsen.

Vapentypen har använts vid några skjutningar utomlands.

Förbudet har dock inget med funktion att göra eftersom andra vapen som fungerar på samma sätt fortfarande är tillåtna.

Återstår egentligen bara en sak, utseendet på vapnet. Kort sagt, det ser läskigt ut, militäriskt. Och man kan undra, var går den gränsen? Vem bestämmer när ett vapen ser för militäriskt ut?

En jägare kan således äga vapentypen AR-15 som INTE användes i Örebro-skjutningen, den får han eller hon INTE behålla.
Samma jägare kan dock registrera om sin AR-15 till målskytte. Då är det plötsligt ett snällare vapen. Sportskyttar får nämligen fortsätta ha AR-15 men inte jägare.
Konstigt är det.

Än rörigare blir det i soppan, för säg att ovannämnda jägare dessutom äger det halvautomatiska kulvapnet Browning Bar som faktiskt användes i Örebro-skjutningen. DET vapnet får jägaren ha kvar. No problem.

AR-15 är ett halvautomatiskt vapen. Halvautomatiska vapen med samma kaliber och som funkar exakt lika för jakt har varit tillåtna sedan 1980-talet. Jag har själv jagat med halvautomat i många år.
Du hittar din egen bössa, den som passar just dig bäst och den som du därmed skjuter bäst med. För flera tusen jägare har det varit en AR-15.

Varför bryr jag mig? De flesta jägare, inklusive jag själv, är knappast speciellt intresserade av AR-15.

Man måste förstå att det här handlar om mer än utseendet på ett vapen, egentligen inte ens om AR-15. Det handlar om principer.

Man måste förstå att det här handlar om mer än utseendet på ett vapen, egentligen inte ens om AR-15. Det handlar om principer. Sammantaget att staten verkar vilja försvåra livet för skötsamma jägare för att, på deras bekostnad, få visa sig handlingskraftiga.

Som jägare tänker jag alltid främst på viltet och jakten. Kan vi minska viltets lidande är det bra, skjuter någon bättre med ett visst vapen är det bra. Ett jaktvapen och en jägare ska vara så konstruerade att skott, ett eller flera, ska kunna skjutas för att i möjligaste mån vara så  effektivt som möjligt och minimera djurets lidande.

För vissa jägare passar en halvautomat, det kan vara en AR-15, perfekt för just detta. Speciellt vid eftersök där omständigheterna kan vara sådana att du snabbt måste få i väg två skott i oländig terräng mot ett skadskjutet 100 plus kilo vildsvin som springer rakt emot dig eller din hund på nära håll. Det kan handla om liv eller död. Ibland hinner man inte repetera.
Tänk om alla ändå visste mer om hur en eftersöksjägare jobbar.

Jag gillar inte allt alla andra jägare gör. Vissa jaktformer tråkar ut mig eller passar mig inte alls. Vissa vapen är skitfula.
Men aldrig i hela helsike att jag skulle applådera att staten förbjöd något i jakten bara för att det inte tilltalar mig och på helt lösa grunder.
Så länge viltet eller jakten som sådan gynnas eller åtminstone inte far illa accepterar jag det. Jag värnar jakten för alla jägare.

Principen är jätteviktig och är det som håller oss samman och som i längden betyder något. Vill vi värna vår jakt måste vi göra det tillsammans.

Principen är jätteviktig och är det som håller oss samman och som i längden betyder något. Vill vi värna vår jakt måste vi göra det tillsammans.

Inte sitta och hö-höa åt att staten utan grund konfiskerar en vapentyp som din jaktkompis äger och uppskattar.

I en (förhoppningsvis rejält överdriven) framtid imploderar jägarkåren om vi håller på så. Då går vi sönder inifrån. Vi måste hålla ihop.

I klartext handlar den här konfiskeringen om att ett antal politiker blev skitskraja efter skjutningen i Örebro, ville visa handlingskraft, hittade skötsamma, snälla och laglydiga jägare och såg dem som ett enkelt mål eller tänkte inte alls.
De bestämde i nästa steg att ett vapen som ser läskigt ut men som inte ens användes under skjutningen snarast skulle konfiskeras.
Det är symbolpolitik på högsta nivå. Beslutet kommer att vara verkningslöst.
Istället riskerar det att öppna för liknande åtgärder i framtiden. Som en Pandoras ask.
För tro inte att du som jägare sitter säker. Nästa gång kanske resten av våra halvautomater ryker? Eller är möjligen knivbladen på våra knivar för långa? Fel färg på hagelpatroner? Hundar med för långa ben eller för korta? Otäckt med kamouflageklädsel, förbjud?

Laglydiga jägare, ja egentligen även ickejägare, äger en nästan outtömlig skattkista för politiker att plocka populistpoäng ur.
Därför är beslutet att förbjuda AR-15 fel.

Anm. Åsikter som framförs i bloggtexten är mina egna och speglar inte Svenska Jägareförbundets hållning i frågan.

 

av /6 Kommentarer

Lösningen på vargarnas genetik finns framför våra ögon

, , , , , •

Vill vi lösa genetikproblemet behövs det att vi tänker utanför boxen, menar bloggskribenten. Foto Fredric Sommer/Mostphotos

Alla som är intresserad av vargförvaltningen har noterat att regeringen vill sänka referensvärdet till 170 vargar. Naturvårdsverket har meddelat att det går att sänka nivån från 300 till ungefär 220, men att det då kommer krävas flyttning och andra åtgärder.
Men det finns ett ganska enkelt förslag till lösning som ingen verkar vilja diskutera.

Vargen fortsätter att fylla debattsidor och tidningsartiklar. Orsaken är inte konstig. Det är ett imponerande rovdjur som klarar av att döda en älg. Att ha sådana kraftfulla djur nära sina hem och tamdjur väcker starka känslor – och oro.
Min bild är inte att jägarna som kollektiv är emot vargen. Man är i stället emot att den får så kraftig inverkan på jakten och livet på landsbygden. Det är också därför jägarna vill ha så få vargar som möjligt. Då kan de fortsätta att jaga, släppa jakthundar och ha djur på bete utan att oroa sig för att få dessa dödade.
Nuvarande regering vill minska vargstammen. Landsbygdsminister Peter Kullgren har varit synnerligen tydlig i den frågan. Men detta kan inte avgöras helt och hållet i Regeringskansliet. Sverige är med i EU och behöver därför förhålla sig de överstatliga direktiven från Bryssel. Ett av dessa krav rör gynnsam bevarandestatus.
Här kör det ihop sig.

Den svenska vargstammen har en ganska dålig genetik. Det behövs minst en ny invandrad varg vart femte år som kan bidra med nya gener till stammen för att ligga på nuvarande nivå. Idag ligger referensvärdet på 300 vargar. Under den nivån får vargstammen inte hamna med dagens regler.
Regeringen vill sänka siffran till 170. Hade stammen inte varit så inavlad hade det troligen varit enklare lyckas med ambitionen.
Just därför fick Naturvårdsverket i uppdrag att lämnat en rapport om hur stammen kan minskas. Verket slår fast att det går att minska stammen. Men man anser att referensvärdet behöver ligga högre än 170. Men det finns en baksida. Det kommer krävas åtgärder för att skydda genetiskt viktiga vargar, vilket bland annat får till effekt att det kommer bli svårare och krångligare att få skyddsjakt.
En av de åtgärder som verket vill införa är att återuppta försöken med att flytta invandrade vargar. Åtgärderna blir således kostsamma och de flyttande vargarna skulle få ett omfattande skydd. Några kompensationsåtgärder nämns inte.
Konsekvenserna av Naturvårdsverkets rapport blir således följande:

  • Vargstammen kan minskas, dock inte så mycket som regeringen vill.
  • Flyttning av varg blir nödvändigt.
  • Skydd och ökade provtagning av DNA behövs.
  • Före ett beslut om skyddsjakt kommer länsstyrelserna behöva kontrollera vargens genetik.
  • Kostnaderna ökar.

Samtidigt finns det en väldigt enkel idé som ingen verkar vilja diskutera. Det beror kanske på att den ligger lite utanför de ramar som vi brukar diskutera och prata om.
Bakgrunden till idén är att genetiken under åren blivit en superviktig fråga för de som vill minska och begränsa vargjakten. Just därför anser jag att Sverige behöver vidta åtgärder som på allvar löser den höga inavelsgraden. Vi behöver sudda ut frågan. Först då kan vi på allvar börja diskutera en mer pragmatisk och enklare vargförvaltning.
Så här ser det enkla förslaget ut.

  1. Minska vargstammen med 20 vargar
  2. Hämta och släpp ut 20 vargar, från exempelvis Polen och Tyskland.
  3. Dessa vargar ska inte skyddas med några specialregler. Utan hanteras som alla andra vargar. Inga utökade kontroller behövs, inga förändringar i synen på djurens skador, skyddsjakt eller något annat.
  4. Med lite tur får cirka hälften av dessa ungar.
  5. Utvärdera hur genetiken har förbättrats efter fem år.
  6. Ifall genetiken inte har förbättrats tillräckligt, gör om insatsen ytterligare en gång.
  7. På tio år är troligen vargens genetikproblem lösta – en gång för alla.

Mitt syfte är inte att leverera en färdig lösning. Det finns säkert problem med denna idé som jag har missat. I stället vill jag visa att det finns alternativ till Naturvårdsverkets rapport som ganska snabbt kan sudda bort genetiken från dagordningen. Jämför gärna med verkets förslag som inte attackerar problemet tillräckligt offensivt. Om man vill vara elak kan man säga att det permanentar dagens förhållande.

Jag måste erkänna en sak. Jag gillar inte flyttning av varg. Men i dagsläget är alternativen sämre. Därför vill jag att politiken och myndigheterna breddar synen på hur vi ska förvalta vargen och lösa de utmaningar som finns.
För huvudmålet – för alla seriösa personer i vargdebatten – måste vara att såväl människa som varg ska få vettiga förutsättningar att leva och verka.
En viktig slutsats blir därför följande: Om fokus enbart riktas mot den ena partens behov, då är det ingen lösning.

Notera också att Sverige ligger i framkant och utmanar EU:s Art- och habitatdirekt när det gäller vargförvaltningen. Det tycker jag är bra. Men det ska inte hindra oss från att våga tänka större och vidare.
Lösningen – som alla vill se – finns mitt framför våra ögon. Vi måste bara våga se den.

av /0 Kommentarer

Att få glänsa i mörkret på jägarnas bekostnad

, •
Johanna Thörnqvist

Det är tungt. Sveriges värsta masskjutning genom tiderna i Örebro den 4 februari 2025 med många döda. De drabbade hamnade i bottenlös sorg och skräck och dådet drog ner oss alla i ett nationellt mörker. Hur kunde detta ske? Varför?

På jakt med halvautomatisk bössa. Nästa konfiskeringsämne eftersom jag enligt politikerna är en potentiell mördare? Foto: Johanna Thörnqvist

I jägarnas värld hände något mer. I slutet av dagen efter masskjutningen, mitt i allt det svarta, började det plötsligt droppa in mejl i jägares inkorgar och kommentarer på sociala medier. Hat och anklagelser. Mot oss. Jag förstod först inte riktigt. Vad hade jag gjort? Men vi var fler som undrade.

Nu står det mer klart. Dagen efter våldsdådet gick regeringen och Sverigedemokraterna ut med ett pressmeddelande där de berättade att de nu vill ”begränsa tillgången till vissa halvautomatiska vapen så som AR-15.”

Då visste fortfarande ingen vilka vapen som använts i dådet. Senare visade det sig att andra vapentyper användes. Men plötsligt hamnade skulden på laglydiga jägare. Alla halvautomatiska AR-15, även AR-10, som godkänts för jakt av Naturvårdsverket 2023 ska nu plötsligt konfiskeras av staten från jägare som fått vapenlicens och även införskaffat nödvändiga tillbehör som kikarsikte.
Vi jägare ska alla granskas, sa politikerna och kände sig handlingskraftiga. Socialdemokraterna körde på hela populistartilleriet och uteslöt inte heller, under sin egen presskonferens, att alla våra vapenlicenser ska bli allmän handling, öppen för alla.

Så kastades jägarna under bussen.  Mina och alla andra jägares vapen förväntas, om vissa politiker får bestämma, nu läggas upp på ett uppdukat smörgåsbord, så tacksamt för brottslingar att bara välja och vraka var de vill börja stjäla vapen.

Så härligt enkelt. Skulden blev min och jägarnas. Vi utpekas som potentiella massmördare. Nu ska jag straffas. Vapen ska konfiskeras men många politiker vill ha mer, gå längre. Suga ut det de kan av skötsamma jägare. De vill i förlängningen beslagta ännu fler vapen. Mina vapen som jag använt under jakt i så många år.

– Nu går vi vidare med Vapenutredningen, glimrar de. Trots att flera remissinstanser som svarat har totalsågat den.

Vi jägare är enkla mål. Så lätta att slå på. Och vi kan återanvändas. Så fort något händer igen, bara inskränk mer.
Du politiker, plocka jägarna på vad de har. Stråla i din glans och dådkraft. Använd också antalet illegala vapen i samhället som argument för att ytterligare reglera och försvåra för oss legala vapenägare trots att koppling saknas.
Och för ett ögonblick kan alla glömma att det skjuts och sprängs hejdlöst i övriga Sverige. Sen blir det kallt i byxorna igen, ni vet.

Läckageteorin, polisens hittepå 1995, då man påstod att lagliga vapen ”läckte” till kriminella från jägare, sportskyttar och vapenhandlare saknade empiriskt stöd då och gör det även 2025. Forskning och statistik visar snarare på motsatsen: stölder är ovanliga, och jakt- och sportvapen är sällan eftertraktade av kriminella.

Eftersöker du en påkörd 150 kilos galt för att förkorta dess lidande, ett vildsvin som kanske en av de driftiga politikerna kört på, och det är mörkt i tät skog, då är du OND om du kan skjuta två snabba skott när vildsvinet anfaller från några meter och snabbt döda det. Om du inte repeterar förstås. Då är du god.

”Du ska repeteeera, då är du en fin och god människa”

Du ska repeteeera, då är du en fin och god människa och det spelar ingen roll om du eller kanske din hund mejas ner av vildsvinet.
Det har till och med gått så långt nu att okunniga journalister häver ur sig att bara dåliga jägare skjuter mer än ett skott. ”Att ha ett halvautomatiskt vapen ute i skogen är som att erkänna att man inte kan sikta”. Debatten blir allt dummare.

Repetera – god. Inte repetera – ond. Ett skott – bra jägare. Två skott – dålig jägare.

Jag har nu tillbringat åtskilliga timmar, dagar, nätter med att försvara min jakt. Hur jag jagar. Det börjar bli konstigt i huvudet. För samtidigt som det förfärliga våldsdådet förmörkar tillvaron, haglar anklagelser att det var mitt och jägarnas fel att det här kunde hända.

Fram till maj 2024 hade polisen beviljat vapenlicens för jakt för runt 3 500 gevär av typen AR-15, enligt vapenutredningen.
Flera tusen laglydiga personer har alltså lagt dyra pengar, en jaktbekant betalade 37 000 kr för sin AR och det innan kikarsikte eller ammunition räknats in.

Vi har jagat med halvautomat sedan 1987. Det har gått bra. Trots att en skröplig kriminolog gjort allt för att stoppa möjligheten sedan dess  och fortsätter svamla dumheter.
För svenska jägare är laglydiga och skötsamma.

Man kan ha olika åsikter om AR även som jägare. Det är inte det saken gäller.

Men att tycka att det är rimligt och bra att andra skötsamma, laglydiga jägare, kanske en jaktkamrat, ska få sina vapen konfiskerade av staten utan anledning, är illa.
Protesterna handlar inte om en bössa utan om principer, det orimliga i att politiker i affekt skapar irrationella, fullständigt effektlösa lagar, som bara osar symbolpolitik och falsk handlingskraft.

Nästa gång, gud förbjude, kan det vara DINA legala vapen som offras och konfiskeras för att en grupp politiker ska få glänsa, låtsas visa handlingskraft och lägga en tillfällig dimridå framför de verkligt stora utmaningarna med sprängdåd och skjutningar med illegala vapen.

Anm. Åsikter som framförs i bloggtexten är mina egna och speglar inte Svenska Jägareförbundets hållning i frågan.

av /12 Kommentarer

Djurrättsterrorism – ett hån mot folkviljan

, , •

En klick terrorister har saboterat för jägare under den lagliga licensjakten på varg. Igen. Allt för att förstöra, hota och trakassera. Allt för att skrämma till tystnad och tvinga på andra sina egna åsikter.

De fungerar som det arga barnet i affären som inte får som det vill och lägger sig på golvet och skriker. Inga normer eller regler respekteras eftersom barnet inte förstår bättre. Skillnaden är att när det gäller arga barn går de här olaterna över när de blir äldre och klokare. Djurrättsterrorister har istället tagit det hela till en helt ny nivå. Foto: AI-genererad

Det handlar förstås om djurrättsterroristerna som fortsätter att hota, förfölja och förstöra för vanliga människor. Under vargjaktens början i år ställde de sig bland annat utanför Jägareförbundets ordförande i Värmlands hem och fotograferade. Ett klart uttalat hot.

De fungerar som det lilla arga barnet i affären som inte får som det vill och lägger sig på golvet och skriker. Inga normer eller regler respekteras eftersom barnet inte förstår bättre.
Skillnaden är att när det gäller arga barn går de här olaterna över när de blir äldre och klokare. Djurrättsterrorister har istället tagit det hela till en helt ny nivå.
Exakt så dumt är det.

Skillnaden är att när det gäller arga barn går de här olaterna över när de blir äldre och klokare. Djurrättsterrorister har istället tagit det hela till en helt ny nivå. Exakt så dumt är det.

I övriga samhället börjar man skönja en trötthet över att demokratiska beslut fattade i folkets valda riksdag och regering inte respekteras. Vanliga människor drabbas. Djurrättsterroristernas utspel når därför motsatt verkan i allt högre grad.

Om nu deras argument är så bra som de själva tycker, varför har de inte majoriteten med sig? Varför måste de hota om våld och trakassera i en demokrati?
Varför frågar de inte sig själva varför inte precis alla röstar för att bara låta vargstammen växa obegränsat.
Varför kan inte bara alla stilla beskåda när vargflock efter vargflock sakta tuggar i sig ponnyer? Eller fortsätter att meja ner en hela fårflockar? Varför tycker inte alla att det är kul att lyssna till den egna kattens dödsskrik som katten Sunes ägare i Malmköping tvingades göra. Varför bryr sig folk om sina hundar, varför vill inte alla ha sina jakthundar kopplade alltid, alltid, alltid?

Djurrättsterrorister måste skrika, hota och trakassera för att de saknar verklighetsförankrade argument. Folkviljan är emot dem. Det bryr de sig inte om.
Fenomenet har ett namn. Totalitarism, alltså politiska eller religiösa idéer och system som förespråkar en centraliserad och absolut makt utan hänsyn till mänskliga rättigheter, folkets åsikter eller personlig integritet. Det är precis vad djurrättsterrorism innebär. I direkt kontrast till demokrati.

De är naiva dumskallar. De borde argumentera i sak, hantera motargument sakligt från dem som tycker annorlunda och skapa egen opinion i demokratisk anda.

Att bete sig som djurrättsterroristerna gör är ett gigantiskt hån mot folket och mot varenda medmänniska som vill leva i ett demokratiskt samhälle där folkvilja ska råda.
Att skrika högst, trakassera mest eller slå hårdast har inget med demokrati att göra.

Att skrika högst, trakassera mest eller slå hårdast har inget med demokrati att göra.

Det är också ett hån mot alla som saknar möjlighet att göra sin egen röst hörd i all denna idioti, mot alla som drabbas, tamdjursägare, bönder, fårägare, jägare, småflickor med ponnyer, kattägare, hundägare med flera. Alla som bara kan protestera via sin röstsedel i det tysta eftersom de inte förmår nå igenom bruset.
Det är ett hån mot dem som lägger sin tillit till Sveriges rådande representativa demokrati. Det vill säga människor visar sin vilja genom att gå och rösta på ett parti som de tror kan föra deras talan.

Det som beslutas i regering och riksdag är folkets val. Om majoriteten vill annorlunda visar det sig till nästa val och ska respekteras.

Du som tycker att det är bra och roligt att hota jägarfamiljer i deras hem inklusive barn, du har glömt respekt för andra människor. Det grundläggande. Det betyder inte att man inte ska visa respekt för djur. Jägare respekterar djur och natur. Den som påstår något annat vet inte, har verkligen ingen aning.
Licensjakten på varg handlar om att lokalt hålla stammen på en nivå så att vi kan fortsätta äga och leva med våra tamdjur under anständiga förhållanden. Inget annat.

Vargjakten är laglig och sker efter demokratiska beslut. Vill man ändra jaktens förutsättningar gör man det på demokratisk väg och man respekterar fattade beslut.
Människor som vill ha ett fungerande samhälle trakasserar nämligen inte eller önskar högljutt att andra ska dö för att man inte råkar ha majoritet för sin egen åsikt.

av /0 Kommentarer

Sätt stopp för det goda hatet

, , , , , •

Bildmontage: Foto Emil Gustafson Mostphotos och Magnus Rydholm.

 

Så fort det drar ihop sig till rovdjursjakt startar en intensiv smutskastning mot jägare, rovdjursjakt och jägare. Återkommer till det lite längre ned i texten.
Som tur är har 15 års vargjakt fått de flesta i samhället att inse att den jakt på stora rovdjur som bedrivs i Sverige inte hotar någon stam. Tvärtom den fungerar faktiskt hyfsat bra. Den har normaliserats.
Många jägare tycker säkert att jag har fel. De tycker fortfarande att vargförvaltningen är en katastrof. Men så tycker inte jag.
Om vi tittar på de EU-direktiv och lagstiftning som finns har Sverige troligtvis den bästa rovdjursförvaltningen i Europa. Här har vi en årlig jakt på björn, varg och lodjur. Och det finns en övergripande tanke med förvaltningen. Den ska minska skador, skapa förutsättningar för djurhållning att bevara de kulturella yttringar (där jakt är en av dessa) som finns i landet.
Den senaste inventeringen av varg i landet visar att det finns cirka 375 vargar, vilket är 75 över nivån för gynnsam bevarandestatus. Samtidigt menar regeringen att nivån för gynnsam bevarandestatus kan sänkas. EU arbetar samtidigt för en nedlistning av vargens skyddsstatus.
Förvaltningen kan naturligtvis bli ännu bättre. Det finns massor vi kan arbeta för. Det kan vara minskad byråkrati, förenkla skyddsjakten och mycket annat.
Men vi jägare behöver också inse vilket oerhört jobb – och vilka framgångar vi har haft – sedan 2008. Då fanns inte ens möjligheten att skydda sin egen hund om en varg slet den i stycken. Idag finns en stor majoritet i riksdagen för att landet ska en aktiv rovdjursförvaltning och årlig jakt för att hålla stammarna på rätt nivåer.
Så den svenska rovdjursförvaltningen är inte dålig. Den fungerar faktiskt rätt bra.

Under jul och nyår har det ringt ett antal journalister – både svenska och utländska – för att ställa frågor om vargjakten. Här finns ett par artiklar (CNN och The Guardian). Organisationer som är emot jakten verka ha ett tydligt fokus. Och det är att påverka andra EU-länder. Genom opinionsbildning och debattartiklar med starkt vinklade argument, svartmålas jägare och rovdjursjakt i Sverige. Jägarna framställs både som blodtörstiga och skjutgalna, samt att jakten kan utrota djuren. De menar också att det finns metoder för att skydda tamdjur, samt att politikerna styrs av jägarna.
Deras ambition verkar vara att få andra EU-länder att vända sig emot det kanske enda EU-land där det faktiskt finns en fungerande rovdjursförvaltning – som faktiskt baseras på gällande EU-regler.
Eftersom det samtidigt finns en majoritet i EU-länderna för att börja förvalta vargen och sänka skyddsstatusen så använder rovdjursvännerna alla tillgängliga argument. EU har nämligen under en lång tid varit miljörörelsens bästa vän. Där har det funnits en öppen dörr till makten. Attitydförändringarna i Bryssel har förändrat spelplanen och deras påverkansmöjligheter. Därför är argumenteringen desperat, hård och skoningslös.
Detta kan vara bra att känna till.

Nu till sabotage och hot. Självklart får folk tycka vad de vill. Självklart får man vara emot jakt på rovdjur. Därtill får Alla debattera och driva sin sak. De flesta rovdjursvännerna är sunda och kloka håller sig inom spelplanen för vad som är okej. Men det finns undantag.
Sabotörer som riktar sin uppmärksamhet mot enskilda personer – jägare som inte ens deltar i debatten, agerar ofta brottsligt och vedervärdigt. De namnger jägare på sina sociala medier och rör sig runt deras hem, trots att de inte gjort något olagligt. Även om de håller sig på rätt sida av befintliga lagar är motivet smutsigt och falskt.
De vill skrämmas och hota.
Runt om i världen klassas aktivister som försöker skrämmas och hota sin omgivning, för att försöka förändra politik och regler, som terrorister.  En del av rovdjurens så kallade vänner använder terror som vapen. Med hat och hot försöker de stoppa en jakt som beslutats av svenska myndigheter utifrån såväl svenska som överstatliga lagar.
Vad jag tycker om detta är nog glasklart.

Såväl polisen som politiken behöver fundera på vad som måste göras. För en sak är självklart. Denna klick av människor måste stoppas. Terror ska inte förekomma i Sverige.

av /0 Kommentarer

I botten är vi alla jägare

, , •

I scrollandet dyker det upp ett inlägg som får mig att pausa den där millisekunden som alla sociala media-ansvariga sliter för. Nya studier visar att förhistoriska kvinnor jagade i samma utsträckning som män – och var hormonellt bättre utrustade för den uthållighet som jakten ofta kräver.

Vi är alla jägare, kvinnor som män. Foto: Madeleine Lewander

Jag scrollar vidare. Men kan inte släppa det, så jag letar upp inlägget igen. I en tid där hemmafrun är på väg att återigen bli ett ideal, ruskar det om. Är det så att bilden av män som jägare och kvinnor som samlare och vårdare är så grovt förenklad att den helt enkelt inte är sann?

De ansvariga forskarna menar att vi rent krasst haft otur när vi tänkt. Eftersom det moderna samhället har en könsbaserad arbetsfördelning så har vi antagit att det ”alltid” varit så. Vilket det inte finns bevis för. Däremot finns det, om man tar bort skygglapparna, både fysiologiska och anatomiska bevis för motsatsen: kvinnor jagade. Deras kroppar fick samma skador, både av förslitning och av trauma, som männens. De utförde samma jobb, utsattes för samma risker.

Jag funderar på alla de kvinnor jag mött i jakten. Starka, uthålliga, kunniga. Också varma, omhändertagande. Egenskaper för jakt och egenskaper för omvårdnad i samma personer. Och det känns självklart, varför skulle det ena utesluta det andra? Och varför skulle kvinnokroppen bara vara gjord för att samla blad? Skulle den styrka och uthållighet som sätts på maximalt prov i att skapa ett nytt liv inte vara användbar i fler situationer? Det vore ju bara dumt. Och naturen är inte dum.

Jag får ett meddelande av en bekant på västkusten som efter ett liv som fågelskådare bestämt sig för att ta jägarexamen (jo då, de finns). Han berättar att 80 % av kursdeltagarna är kvinnor, och till och med kursledaren är förvånad. Nyligen visade siffror från Naturvårdsverket att en ökande del av jaktkortslösarna i landet är kvinnor.

Är det ett kvinnokampsförsök att storma jakten – manlighetens sista bastion? Knappast.

Anledningarna som drar folk till jakten är många, men de gemensamma nämnarna är oberoende av kön. Kunskap om naturen, förståelse för kretsloppet vi är en del av, tillvaratagande, reda sig själv, samarbeta, tänka långsiktigt, fokusera i skarpt läge, kontrollera adrenalinruschen, ta rätt beslut i snabba situationer, ta svåra beslut, ta ansvar, göra rätt när något gått fel, kunna avsluta ett lidande…

Det här är inte attribut som särskiljer män, eller kvinnor. De är färdigheter du tränar som jägare. Och det slår an något långt inom oss. För vad forskarna nu gräver fram bevis för, är att vi var alla jägare, är alla jägare. Med olika färdigheter, säkert mer och mindre framgångsrika med olika viltslag, i olika miljöer och inom olika jaktformer, då som nu.

Men från djupet av allas vårt DNA ljuder det: vi är jägare. Vissa hör det tydligare än andra, och den rösten går inte att tysta.

av /0 Kommentarer

Darwin och viltköttet – mot Livsmedelsverket

, , , , •

 I skogen trivs jag. Det är inte så konstigt. Där andas man på riktigt. Skogen är också den plats där jag kan känna mina rötter tydligt. Den bär med sig tradition och kunskap för oss människor sedan miljontals år. Det är där vi har lärt oss att överleva. Evolutionen. Idag har den ersatts av Livsmedelsverkets hemsida.

Charles Darwins staty finns i the central hall of the Natural History Museum, London. Vi har ätit kött i 2,5 miljoner år, evolutionen, en del av det naturliga urvalet, Charles Darwins mest geniala bidrag till vetenskapen. Foto montage: Charles Darwin, Tony Baggett, kronhjort, Dennis Jacobsen/Mostphotos.

 

Jag hittar en kantarell och vet att den går att äta. Flugsvampen är giftig. Det fick jag lära mig tidigt av mina föräldrar. Vilket de också lärt av sina föräldrar som lärde av sina… och så vidare. Det är bara ett litet exempel på hur evolutionen genom tiden lärt oss hur vi ska överleva.
Därför åt vi kantareller och inte flugsvamp. Därför åt vi kött och har gjort i 2,5 miljoner år. Därför överlevde vi.

Jag hittar citat i Läkartidningen av en professor Olav Thulesius, Linköping. Han skriver:
”Människan som biologisk varelse är genetiskt anpassad för en basföda av magert kött, fisk, grönsaker och frukt men inte mjölmat, matfett eller snabba sockerämnen och inte nuvarande saltintag.
Det naturliga urvalet, Charles Darwins mest geniala bidrag till vetenskapen, är den sorterande process i naturen som gynnar eller missgynnar vissa varianter.”

Därför åt vi kantareller och inte flugsvamp. Därför åt vi kött och har gjort i 2,5 miljoner år. Därför överlevde vi.

Men 2,5 miljoner års köttätande är inte längre vägledande. Livsmedelsverket anser förmodligen att Darwin kan slänga sig i väggen.

Idag ska alla följa samma linje, en annan linje. Livsmedelsverkets linje. Det är sådana tider. På 1970-talet skulle vi äta 6-8 skivor bröd om dagen. Kampanjen för ökad brödkonsumtion 1976 stödde sig på slutsatser som Socialstyrelsens expertgrupp för kost och motion kommit fram till. Brödinstitutet lät myndighetens rekommendation bli huvudbudskap i en egen reklamkampanj. Ett budskap som ändlöst trummades in i allas våra hjärnor. Då gick det fortfarande bra att äta kött.
Men det är en annan historia och vi tuggade i oss våra mackor.

Idag får du istället cancer av viltkött, säger Livsmedelsverket på den här sidan. Åt helsike med det naturliga urvalet. Här pratas det inte om köttets fördelar, här finns bara spooky nackdelar och goda tips på hur viltkött ska uteslutas från din kost.

Man relaterar framför allt till en vetenskaplig rapport från 2007 som går att hitta bland relaterade länkar på sidan. När det gäller samband mellan konsumtion av rött kött och tjock- och ändtarmscancer hänvisas framför allt till den så kallade WCRF 2007-rapporten. Från 2007 alltså. Sen påpekas att flera studier efter denna 2007, alltså efter den senaste WCRF-rapporten, stödjer i stort slutsatserna för ett samband mellan konsumtion av rött kött och tjock- och ändtarmscancer.
I studien från 2007 uteslöts dessutom viltkött, uttalat. Det plockade verket med i cancerköttet av bara farten för några år sedan. Bara så där.

Att det finns flera studier som inte stödjer cancerrisk-teorin nämns inte. Alls. Alla ska med. Motarbeta viltkött!

Det finns ingen enskild studie som visar att rent viltkött skulle orsaka cancer. Ingen. Processat och icke processat kött blandas ofta ihop. Man hittar endast indikationer på att processat kött, alltså som korv och bacon, har de riskerna. Det är en annan sak men den viktiga skillnaden tystas ner.

Det behövs en nyans som faktiskt saknas fullständigt i debatten.

När gigantiska forskningsrapporter och studier visar andra resultat än de gängse antikött-studierna blir många ledande i antikött-förespråkare arga. Uppgifterna ska tas ”med en rejäl skopa salt”. Jag läser det som att forskning som visar på motsatsen av den nu intjatade vedertagna vägen ska viftas bort. Den stör bilden.

Över tusen forskare och experter har tagit ställning mot köttfri eller vegansk diet, The Dublin Declaration, i ett gemensamt uttalande, i vilket de framhåller att en köttfri diet inte bör rekommenderas till den allmänna befolkningen eftersom de anser att kött spelar en viktig roll för hälsan. Nio forskare från Sverige finns med.

Det finns flera forskare som kunnat visa resultat som bryter den gängse bilden att viltkött (som då klassas som rött kött) är farligt. Som visar att det knappast finns några hälsovinster att göra om man slutar med viltkött. Risken för hjärt-kärlsjukdomar eller cancer påverkas inte märkbart, menar de.

Exempel på en bortviftad rapport är den där 14 forskare under tre år i sju länder granskade över 150 studier – inklusive mer än sex miljoner deltagare – och producerade en serie artiklar för Annals of Internal Medicin som fann att tidigare kostråd kanske inte har baserats på den mest tillförlitliga vetenskapen.

I en genomgång av tolv studier med 54 000 personer fann forskarna inget statistiskt signifikant eller viktigt samband mellan köttkonsumtion och risken för hjärtsjukdomar, diabetes eller cancer. I tre systematiska översikter av studier på miljontals människor noterade de en mycket liten riskminskning bland dem som åt mindre än tre portioner rött kött eller processat kött i veckan, men sambandet var osäkert.

Man kunde dessutom så sent som 2016 ta del av i en gigantisk amerikansk studie från Purdue University där forskarna helt enkelt gick igenom hundratals tidigare studier om ”rött kött”.

Det visade sig då att all tidigare forskning som gicks igenom baserades på redan sjuka människor.

Forskarna i studien kom istället fram till att köttet inte hade någon negativ inverkan på vare sig blodtryck, kolesterol eller triglyceridkoncentrationerna i blodet – tvärtom.

Livsmedelsverket verkar trots det i stort för att människor helt ska sluta äta rött kött och viltkött även om man också skriver att portionerna ska minskas.
Konsekvenserna vid ett scenario där alla slutar äta kött saknas.

Den stora frågan är, vad menar de att vi ska äta istället? Hur ska allt protein, livsviktiga vitaminer och essentiella aminosyror kunna tillgodoses om vi måste hämta större delen av vårt proteinbehov via inhemska eller importerade växter?  Vi jägare blir alltså rådda av Livsmedelsverket att sluta med vårt inhemska klimatsmarta och nyttiga viltkött och ersätta det med typ bönor och kikärter eller importerat grönt.

Jag hakar upp mig på att vårt absolut livsviktiga vitamin B12 inte nämns över huvud taget på Livsmedelsverkets tipswebbsida där alla uppmanas sluta äta viltkött. Vi dör utan vitamin B12 som bara finns i animalier.
Inget nämns om att forskning också visar att rent, oprocessat rött kött och viltkött näringsmässigt faktiskt framstår som bland det bäst man kan äta.

Viltkött är en oöverträffad B12-källa. En vegan måste äta syntetiskt framställda vitamin B12-piller för att överleva. Liksom tillskott av flera andra livsviktiga vitaminer som mineraler. En människa överlever inte av ren vegankost.

Här är några exempel:

  1. Vitamin B12 – Vi dör utan detta vitamin. B12 finns bara i animalier. Under människans evolution har vi aldrig frivilligt varit vegetarianer eller veganer. Därför är vi beroende av att få i oss vitamin B12 som vi alltså bara får från animaliska källor. En vegan måste äta syntetiska tillskott av vitamin B12.
  2. Hemjärn – Det finns två typer av järn, hemjärn och icke-hemjärn. Hemjärn är det järn som kroppen enklast tar upp. Det återfinns enbart i animaliska produkter. Icke-hemjärn tas inte upp lika bra av kroppen.
    Vegetabiliska livsmedel innehåller enbart icke-hemjärn som inte tas upp lika effektivt. Upptaget av icke-hemjärn påverkas dessutom av andra ämnen som exempelvis finns i vissa örtteer, kaffe, vin och skaldelarna på korn. Observera att länken går till annan sida på Livsmedelsverket.
    Ändå kilar Livsmedelsverket också in på sin råd-om-kött-sida att även hemjärn är farligt… Jag orkar inte…
  3. Zink – Upptaget av zink underlättas av animaliska proteiner.
  4. Selen – De livsmedel som innehåller mest selen är fisk, inälvsmat, mjölk, ost och ägg. I Sverige är jorden selenfattig och vegetabilier odlade i Sverige har därför låga halter. ​Veganer är ofta hänvisade till att köpa importerade produkter för att få i sig tillräckligt med selen om de inte vill ta kosttillskott.

Vi har dessutom det här med att Sverige ska ha en egen livsmedelsproduktion om något händer. När vi inte längre kan importera allt. När den inhemska livsmedelsproduktionen måste fungera. Hur har de tänkt få den att funka?

Jag är glad att jag är jägare. Vi lär ha en bra mycket högre chans att överleva med vårt sätt att leva. Att myndigheter försöker skrämma mig och alla andra att sluta äta viltkött, det vi människor ätit i 2,5 miljoner år, är åt helsike.

Det är helt enkelt jag, Darwin och viltköttet. Mot Livsmedelsverket.

av /0 Kommentarer

I minnena föds längtan

, , , , •

 

Att ta med barn på jakt kan skapa värdefulla minnen som betyder allt för både jägaren och barnet, menar Magnus Rydholm i blogginlägget. Foto Hanna Oscarsson

 

Vi människor formas av både arv och miljö. För att förstå och förklara hur vi blir en del av vår omgivning brukar man inom sociologin prata om primär och sekundär socialisation. Inom den primära socialisationen sätts en grundstruktur, vilket sker när vi är små barn. Den sekundära börjar i tidig skolålder. Då lär vi oss tolka och agera med vår omgivning och lär oss tillämpa olika rollmönster, spelregler och förstå rollspecifik kommunikation. Just därför bär många av oss med sig starka minnen från fem- till åtta-årsåldern. Det var då vi började förstå olika roller – och vilka vi var.

Låt mig berätta ett par små berättelser som fastnat djupt i min minnesbank.
Mitt första minne av jakt var när jag, min bror och pappa åkte ut i skogen för att träffa min farfar, som inte såg någon som helst anledning att hålla sig hemma bara för att barnbarnen kom på besök. Jag var cirka sex år gammal.
Vid kanten av en grusväg, med en stenmur som vindskydd, hade de satt sig och åt smörgåsar och drack kaffe. Hunden var kopplad och stämningen hög. Det var mysigt och tiden stod stilla.  Det var vi. Bara vi, långt ut i skogen. Lugnet, känslan och gemenskapen fastnade.
Ett par år senare fick jag följa med farfar på rådjursjakt.

”En egen ryggsäck med varm choklad och en ny kniv hängde i bältet. Stolthet omgärdade hela min gestalt.”

Att stå still och vara tyst, var inte något jag behärskade. Så när drevern tog upp förklarade farfar snabbt:
– Om du står här kan du röra dig och prata, du kan tälja på en pinne. Ibland kommer rådjuren just här.  Om du stannar här kan du skrämma dem till mig. Jag står bara 100 meter bort, längs stigen.
Sedan försvann han.

Där stod jag, med kniven i ena handen. Lite rädd, men samtidigt uppspelt. Allting var ju så spännande. Hundskallen kom närmare. Det prasslade i skogen. Rädslan ökade.
Jag hoppade så högt jag kunde för att se över ris och buskar. Jag täljde på en pinne och småpratade för mig själv. Jag hade fått en roll i jakten. En väldigt viktig sådan om du frågade den sexårige pojken, som inte förrän några år senare insåg varför han skulle stå ensam, 100 meter från sin farfar.
Hunden kom aldrig fram till pojken. Drevet svängde cirka 100 meter framför honom. Men strax efteråt small det ett skott. Utan att tänka sprang pojken åt hållet där hans farfar hade försvunnit. Mannen stod en liten bit bort och log när han kom springande.
– Det var Helmer som sköt, sa han. Du skrämde rådjuren lite för långt. Men det var du som gjorde att jakten gick bra.
Självkänslan växte. Jag var inte längre en pojk, jag hade blivit en jägare.

När jag idag över 50 år senare går förbi platsen återkommer minnena. Kniven har jag kvar. De gamla jaktkamraterna är döda sedan länge.

”Jag den enda som lever idag. Med mig dör minnet av den historia som jag just berättade.”

Så är det överallt i landet – och världen. Minnena som betyder så mycket för oss som var med är så tidsmarkerade att de efter bara 50 år kan vara borta för alltid. En händelse som många gånger diskuterades och roade de sex personerna som var med. En jakt som formade en pojke finns snart inte i någons minne. Händelserna suddats sakta bort, för evigt.
Oftast blir våra hågkomster något som bara vi själva förstår. Vi som var med – men ingen annan – har bilderna, sammanhanget och därmed förmågan att värdesätta och uppskatta händelsen. Om man inte var med så förstår man inte.

Våra minnen innefattar inte allting som inträffat under våra liv. Vi glömmer det mesta. En del finns lagrat i vårt undermedvetna och kan plockas fram. Men de är främst saker som verkligen betytt något som fastnar. Allt är dock inte positivt. Men även de negativa sakerna har format oss.
Många av minnena utgör ljusglimtar i vår golgatavandring mot det oundvikliga slutet.  De utgör viktiga element till något som vi alla söker – lycka. Därför förtjänar de att berättas – levandegöras. Kanske inte för alla andra, men i alla fall för oss själva. De betyder ju så mycket, för dig och de som var med.

Notera att det är i dessa små ögonblick som vår längtan efter fler minnen föds. Att få återuppleva något som är värdefullt och meningsfullt, att skapa ett nytt minne som kan bevaras ömt och djupt i hjärnans obegripliga bibliotek.
För det är i våra små förnimmelser av gångna tider som jaktlusten börjar att gro. Längtan spira.  Vi minns spänningen, hundarnas drev, skratten, gemenskapen.
Oavsett om dessa är gamla eller nya är de värdefulla och betydelsefulla. Hågkomsterna ger förklaringar till vilka vi är – och förståelse varför vi blev som vi blev.
Längtan för mig handlar oftast om jakt, natur, hundar, vilt och gemenskap.
Jag är nämligen formad – socialiserad – på det sättet. Och det först då känner mig komplett och hel – och i kontakt med min egen historia. Så viktiga och betydelsefulla kan några enskilda händelser vara för ett litet barn. Dessa minnen kan prägla och guida dig i ett helt liv.

av