Taggarkiv: Jägare

Under den senaste tiden har jag fått utstå en del påhopp som bland annat har sin grund i att vi jägare, lantbrukare och markägare har tröttnat och börjar säga ifrån på skarpen efter år av trakasserier, olagliga intrång och sabotage av vår egendom och stress av våra djur.

Jag har fortfarande, i dagens Sverige, rätt att yttra en egen åsikt. Det kallas åsiktsfrihet.  Och jag försöker INTE med olika odemokratiska eller olagliga medel tvinga över den på någon annan. Det funkar, jag lovar.

Jag har i ett antal blogginlägg lyft upp attentaten, okunskapen och den rätt otäcka attityden hos en grupp människor som tar sig rätten att göra sin egen åsikt till den enda rätta och inbillar sig att de har någon slags gudomlig rätt att med fysiskt eller psykiskt våld påtvinga sina medmänniskor denna åsikt.
I ett demokratiskt samhälle som man önskar ska fungera kan ingen påtvinga medborgarna sin egen åsikt.
Men att framföra en egen åsikt, som går emot dessa ”rätta” åsikter, kan straffa sig. Jag har nu emottagit samtal under helgkvällar med hot och elakheter, jag har i sociala medier blivit ombedd att skjuta mig själv i huvudet och min arbetsgivare har  kontaktats  i syfte att tysta mig.

Det är alltså viktigare att få tyst på dem som ifrågasätter direkta hot mot vår demokrati än att stoppa de vedervärdiga trakasserierna och sabotagen laglydiga människor, ofta familjer med barn, utsätts för.

Det är alltså viktigare att få tyst på dem som ifrågasätter direkta hot mot vår demokrati än att stoppa de vedervärdiga trakasserierna och sabotagen laglydiga människor, ofta familjer med barn, utsätts för. Och eländet fortsätter. Bara för ett par dagar sedan utsattes några jägare hårt då deras bilar sattes i brand under en vildsvinsjakt.

Påhoppen efter Jägareförbundets debattartikel i Expressen och mina blogginlägg handlar i det här fallet mest om några personer som av någon anledning känner sig oerhört kränkta när jaktsabotörers och övriga djurrättsterroristers olagliga och antidemokratiska verksamheter ifrågasätts.
Jag har svårt att förstå hur de kan känna sig kränkta om de inte själva deltar i eller ställer sig bakom denna fascism som det faktiskt handlar om.
För de menar väl ändå inte att alla i djurrättsrörelsen sysslar med liknande olagligheter? Om de tror det kan jag berätta att så är inte fallet. Det här handlar om några extrema grupper som jag är rätt säker på att de flesta djurrättsorganisationer tar avstånd ifrån.
Visste dessa kränkta personer inte det är det ju bra att de får reda på det nu.

Del av kommentarer jag fick för några dagar sedan i samband med att jag delade Jägareförbundets debattartikel om djurrättsextremism.

Det finns så mycket hemskt som drabbar djur. Hundar och andra djur som torteras ihjäl, hajar där fenorna skärs av. Här i Sverige har vi på senare år allt oftare sett hur hundar, katter och andra djur torteras, dödas och förgiftas, glasbitar placeras i köttbullar, glykol blandas i dricksvatten, tamdjur knivskärs. Och det är bara en liten del av allt fruktansvärt vissa människor utsätter djur för.

Många organisationer försöker stoppa djurplågeriet.
Men någon annanstans, i en svart parallell värld vid sidan av dessa människor som verkligen jobbar med att få stopp på djurplågeriet, finns då ett litet klientel som med sin verksamhet förstör förutsättningarna för dessa eldsjälar.
Detta klientel är de som istället lägger all sin energi på att trakassera och förstöra.

Jag hoppas, även för den seriösa djurrättsrörelsens egen skull, att vi snart kan få stopp på det här. Den förtjänar inte att dras ner i smutsen på grund av en grupp fascistiska avarter.

Människan blir en produkt av sina erfarenheter och sin samtid. Därför förändras både samhället och jakten. Foto Magnus Rydholm

 

Världen är verkligen upp och ner. Pandemin med Covid-19 utmanar oss. En sak är dock säker. Världen kommer inte tolkas och se likadan ut när detta lagt sig. För, exakt så fungerar vi människor. Vi lär oss och utvecklas i takt med hur omvärlden förändras. Vi blir produkter av våra kunskaper, erfarenheter och den tid vi lever i.
Även jakten är i förändringstid.
Men här går det inte lika fort. Frågan är istället hur många som uppfattar att vi är med om ett paradigmskifte. Låt mig förklara mina tankar…

Ända fram till 1940-talet fanns det väldigt sparsamt med klövvilt i södra Sverige. I stort sett all jaktlig fokus riktades mot hare, skogsfågel och änder. Visst sköts det något rådjur och någon älg. Men jakthundarna var inte avlade för att jaga klövvilt. Skogs- och jordbruk inte alls lika kommersiellt som idag. Skogsbetet vanlig. Jakten en del av försörjningen.
Men för att kunna jaga behövde vi vårda småviltet. Stammarna var inte så starka att vi bara kunde hämta hem vilt. Bytet var också viktigare än idag för köttet skapade guldkant på tillvaron, eftersom levnadsstandarden var så låg.
För att kunna jaga behövde jägaren säkerställa att viltet fick rätt förutsättningar, så att ungarna överlevde och att det fanns tillräckligt med foder och skydd. Tankarna om en aktiv jaktvård slog rot i början av 1900-talet, men växte sig stark i mitten av århundradet. I takt med att kunskapen och erfarenheterna visade att insatserna gjorde nytta blev dessa mer målmedvetna och effektiva. Jägarna kunde med egna ögon se hur man kunde skjuta fler harar om rävarna var få.
Predatorjakten blev därför viktig. I stort sett varenda jägare lade ner en ansenlig tid på att jaga räv, grävling och andra rovdjur. Även jag tvingades följa med min farfar och vittja stockfällor för mård under smällkalla vinternätter, gillra grävling-, kråk- och rävfällor.
En jägarna skulle göra – och gjorde – olika insatser för att gynna viltet. De allra flesta fällde några aspar inför vintern och anlade viltåkrar. Så gjorde man. För annars var man inte en ansvarstagande jägare.

Viltvården blev basen i den etik och moral som omgärdade jakten – den formade vår jaktkultur.

Vi sådde och vi skördade. Att vara jägare blev synonymt med att vara viltets försvarare, vilket många i samhället även idag har svårt att förstå. Att man både vill skjuta viltet och vara rädd om det.
Hur som helst, denna syn på viltet har jag och väldigt många andra fått lära oss som små. Vi har sedan andats och levt med att jakt och viltvård inte är två saker. Det hänger ihop.

Idag ser viltstammarna annorlunda ut. Få nyblivna jägare köper en hagelbössa som första vapen. Småviltjakten är inte längre det som hägrar. Istället är det främst klövviltsjakten som lockar. Stammarna på klövvilt är också med historiska mått väldigt starka. Dov-, kron- och vildsvin ökar i antal. Älg och rådjur ses som självklara inslag i skogen. De stora rovdjuren blir också vanligare och påverkar hur vi jagar.
Skadorna som viltet orsakar på skog och grödor är – på viss håll – bekymmersamma för markägarna. Istället för mer viltvård behövs allt oftare mer jakt för att balansera klövviltstammarna. Samtidigt minskar mångfalden i naturen i takt med att brukandet effektiviseras och rationaliseras. Utrymmet för viltet minskar.
Idag behöver jägarna inte vårda klövviltstammarna för att ha något att jaga. (Låt mig tydliggöra att viltvård behövs för många arter i det hårt brukade landskapet. Men klövviltet har gynnats av det skogs- och jordbruk som bedrivs). Istället utförs viltvård främst för att minska skador och öka möjligheten till hög avkastning på jaktmarken – inte för att säkerställa att det finns vilt att jaga. Självklart finns det undantag för detta. Viltvården för fältviltet är en sådant undantag. Här utförs åtgärder för säkerställa miljöer så viltet kan överleva i odlingslandskapet. Problemet är att det alldeles för få som sysslar med detta, eftersom de främst vill jaga klövvilt.

Missförstå mig rätt. Jag har försöker inte slå fast vad som är rätt eller fel. Jag försöker bara förklara min spaning om hur jakten håller på att stöpas om.

Jaktmetoderna är inte heller likadana. Vi väljer andra vapen och hundar. Vi vaktjagar på åkrar och hyggen, vi fixar vildsvinsåtlar och lockar vilt på ett mer effektivt vis.
Ofta effektiviserar vi och specialiserar oss, samt använder tekniska hjälpmedel. Vi jagar helt enkelt på ett annat sätt och prioriterar andra viltslag och upplevelser. Jakten ger oss fortfarande guldkant på tillvaron, men på ett annat sätt.
Många av dessa förändringar är kopplade till hur naturen ser ut idag. Våra metoder att bruka jord och skog har ändrat förutsättningarna för viltet på ett dramatiskt sätt. Vilket också påverkat artsammansättningen.
Jag hoppas ni ser de stora förändringar som skett under det senaste decenniet.

Nu växer en ny generation jägare upp. Långt ifrån alla kommer in i jakten på det sätt vi äldre gjorde och de kommer in med helt andra perspektiv och önskningar. Detta inverkar naturligtvis på hur de ser på jakten och viltet.
Allting – från hur våra liv ser ut, vilka behov av självförverkligande vi har, samt hur dagens trender påverkar oss – och formar jägarens roll och självbild, vare sig vi vill eller ej.

De nya jägarna skapas av hur samhället, viltet, jakten och naturen ser ut – just nu. Deras erfarenheter och upplevelser kommer att avgöra vilken väg mot framtiden de väljer.

Nu kommer vi till kärnan av spaningen.
Eftersom vi är produkter av olika tidsepoker kommer våra olika åsikter kring vad jakt är skapa konflikter. Dessa dispyter dyker idag upp på debattsidor och sociala medier. De kan handla om jakttider, förvaltningsstrategier, hundar, jaktmetoder, jaktetik och mycket annat. Orsaken till tvisterna kan ofta härledas till våra olika tolkningar kring vad som är jaktkulturens innersta kärna. Två skilda synsätt ställs mot varandra.
Om jag skulle använda sociologiska förklaringsmodeller hade jag sagt att vår sekundära socialisation har varit så olika att vi många gånger får svårt att förstå varandras utgångspositioner. Eftersom vi inte ser jaktkulturens innersta värden på samma sätt, kommer vi heller inte vilja ha samma lösningar.
Vägen framåt handlar just därför om att förstå orsaken till konfliktytorna. Vi måste förstå varför vi tycker olika. För tro mig. Vi kommer även fortsättningsvis hamna på kollissionskurs när vår jaktkultur och etik baseras utifrån olika verklighetsuppfattning.
Men tro inte heller att den ena parten har rätt. Så enkel är inte verkligheten.

Låt mig summera. Jaktens innersta värderingar och synsätt håller på att förändras.
Och det sker eftersom samhället och jakten alltid har omdanats när tiden varit mogen. Nu verkar den vara det.
Och ingen kan inte stoppa utvecklingen.
Kanske kommer den framtida jaktkulturen vara i balans med samhället syn? Kanske är de framtida jägarna bättre på att försvara jakten eftersom de förstår sin tid och dess behov?
Kanske måste vi äldre vara mer öppna för nya synsätt för att göra övergången enklare och bättre, så att framtidens jägare får en reell chans att axla ansvaret för viltförvaltningen? Men även så att de tar med sig all klokskap som tidigare generationer byggt upp.
Då kan vi jägare fortsätta att göra framsteg, vilket är något helt annat än att bara gå framåt.

Allmänheten börjar upptäcka viltköttets kvaliteter och mångsidighet. Här en vilthamburgare Foto Lena Runer

Har du märkt att allt fler vill äta viltkött? Samtidigt försöker allt fler regioner och offentliga storkök få in vilt på menyn.
Detta är en stor framgång för Svenska Jägareförbundet – och jakten.

För cirka tio år sedan bestämde Jägareförbundet sig för att höja statusen på viltkött och försöka öka tillgången på köttet. En bakomliggande orsak till satsningen var att forskare hade kommit fram till att en av de viktigaste faktorerna som skapar acceptans för jakt var viltköttet. Egentligen är den uträkningen ganska enkel. Vill man äta viltkött är det omöjligt att vara emot jakt. Men det fanns naturligtvis många andra parametrar och aspekter som också låg bakom forskningsresultaten.
I början av satsningen var det många jägare som var tveksamma. De jagade inte för att fylla någon annans frys. Att jaga och sedan sälja köttet ansågs som att bryta mot hållbarhetstanken i jakten – att bara skörda av räntan och själv ta hand om bytet.

Vägen till framgång är sällan snabb, utan baserar sig oftast i en smart plan, långsiktighet och enträget nötande. Så har det varit med viltköttet också.
Förbundet började att genomföra olika projekt. Ett av de första projekten handlade om att få ett antal kockar att ta jägarexamen och presentera dem för en naturlig råvara. Sedan har det fyllt på många olika projekt och initiativ. Här är ett axplock:
• Öka jägarnas kunskap om tillvaratagning och hygien i många olika steg
• Stimulera framtagandet av nya köttprodukter
• Utbilda köttansvariga i affärer om viltkött
• Ta fram skyltnings- och exponeringsmaterial i affärer
• Delta i matmässor
• Skapa synlighet i tidningar och tv.
• Ta fram koncept för storkök
• Ta fram koncept för en vild vecka i skolor
• Arbete för att förenkla regler om viltkött
• Skapa efterfrågan på viltkött
• Lyfta fram alla positiva egenskaper på viltköttet, med mera.

Att WWF:s köttguide slog fast att viltkött är det klimatsmartaste köttet har självklart också bidragit i en positiv riktning.
Idag syns viltkött ofta i matlagningsprogram på tv. Man kan man med jämna mellanrum läsa om regioner och storkök som fattat beslut om att de vill ha lokalproducerat viltkött på sina matsedlar och mycket annat. Satsningen som förbundet gjorde har gjort nytta.

Om det finns efterfrågan för köttet kan vi också få betalt för våra fällda hjortar, älgar, vildsvin, rådjur och fåglar. Tidigare har många vilthanteringsanläggningar slutat att ta emot fällda vildsvin, eftersom de inte blir av med köttet. Och de uppköpare som väl köpte in vildsvin betalade så lite att pengarna ofta inte ens täckte bensinkostnaden.
Viltköttet kommer aldrig kunna konkurrera ut kyckling-, svin- eller nötkött. Så mycket vilt finns inte. Men det kan bli ett nyttigt, hållbart, lokalproducerat och klimatsmart komplement.

Utan Svenska Jägareförbundets enträgna arbete hade viltköttet inte haft den position det har idag. Och då hade troligen inte samhällets acceptans för jakt sett ut som den gör.
Detta är bara en sak som förbundet gör för dig – och hela jägarkollektivet. Vi jobbar för att du ska få jaga i framtiden. Just därför bör man vara medlem.
Är du inte det. Bli det.
Du swishar bara 600 kronor till 123 6261 986 (glöm inte att skriva ditt personnummer).

Jag har sett filmen Indiana Jones och de fördömdas tempel i jul – igen. I en sekvens av filmen står hjälten mitt på en hängbro över en djup dal. Fienden närmar sig från båda håll. Bron gungar betänkligt.

Vårt sätt att leva angrips från flera håll. Men vi står stadigt kvar. Foto: Rikard Lewander

Det kan ha att göra med att jag sett filmen flera gånger men när Indy och hans polare står där på hängbron och försöker mobilisera sina yttersta krafter när angriparna sakta närmar sig från alla håll inser jag att just där befinner vi oss, vi jägare, på mitten av bron.

Vi byter ut huvudpersonerna i filmen mot svenska jägare, vår natur och lägger förstås till alla andra som lever i och brukar den, viltet, tamdjuren och den biologiska mångfalden.
Då blir vi ett rätt stort gäng hjältar som står där och gungar på mitten för att försvara det som är vårt liv och det vi tror på medan destruktiva krafter sakta närmar sig från varsitt håll.

Människorna i utkanterna på hängbron symboliserar tydligt våra rubbade ytterligheter idag. Från ena sidan anfaller lystna vinstmaskiner som i stort sett vill radera delar av viltstammarna för att kunna nå så höga resultat som möjligt utan att behöva ge något tillbaka. Läs stora skogsbolag och tjänstemän på ett antal myndigheter och verk med alldeles för mycket makt.

De trängs med politiker, (långt ifrån alla vill jag poängtera, tack och lov för det), organisationer och myndigheter som gjort till sitt kall att så långt det är möjligt inskränka äganderätt och människors möjligheter att bo och verka i naturen.
En slags offentlig stöld av människors hela liv. Inte för att de misskött sig utan för att den lilla människan inte längre ska få ha något att säga till om.
De trampar på människor. Små viltstammar ska bli ännu mindre. De vill skjuta bort i stort sett alla älgar, helst året runt ska jakten ske.  Eller hitta på nya lagar och regler så att små fanatiska grupperingar får utrymme att påverka jägarnas hållbara nyttjande av naturen, stoppa privata skogsägare att bruka sin skog, tvivelaktiga krafter tar alla chanser att nagga äganderätten i kanten .
En myndighet vill att vargjakter stoppas och vargar ska flyttas runt i landet – igen.  En annan myndighet vill inskränka träningsskyttet för jägarna till en så orimlig nivå att viltet drabbas.

Människorna i utkanterna på hängbron symboliserar tydligt våra rubbade ytterligheter idag. Klipp ur filmen Indiana Jones och de fördömdas tempel. via GIPHY

Från andra sidan bron anfaller en urbaniserad, skoglös, grå massa och där finns också fascisterna, djurrättsterroristerna som vill tvinga oss att sluta jaga. Nobelpris delas ut av stadspräglade individer, till jakthatande pristagare som ges gott om utrymme att offentligt och utan sakargument svartmåla jakten och till och med vår jagande kung.

Mot oss på mitten av bron närmar sig också de som tror att deras åsikter är gudasända och ska tvingas på alla andra. De som skriker, slår, hånar och trakasserar.

Fatta att vi jägare och andra brukare av naturen idag behövs mer än någonsin. Bondförnuftet. Någon måste behålla det.

De vill att över 60 000 vilda djur i Sverige sakta ska plågas ihjäl efter viltolyckor. Utan jägare, inga eftersök och ingen som längre förkortar de skadade djurens lidande.

Djurrättsterroristerna vill nu också låta, av människan, importerade främmande, invasiva arter leva kvar i landet och sprida livsfarliga sjukdomar till våra inhemska tama och vilda djur som till slut kan leda till att våra inhemska arter dör ut.
De vill tvinga våra hundar att sluta jaga. Jakthundarna, de som verkligen lever på riktigt och gör det de älskar att göra. Och tvinga i dem veganmat. Idiotin tar aldrig slut. Det är inget annat än djurplågeri.

De vill också med tvång få oss sluta äta nyttigt, klimatsmart kött och istället gynna profiterande kosttillskottsföretag och göra oss alla beroende av kemiskt processade livsviktiga vitaminer som i naturligt bara finns i animalier.
De vill att vilda djur ska lida mer när de dör, en självklar konsekvens utan svensk jakt.

De motarbetar klimatarbetet för en sund nationell process och för en logisk balans när det gäller vår inhemska matproduktion. I deras värld handlar det bara om att stoppa köttätandet medan det är okej att importera vilket grönt skit som helst från fjärran länder.
Verklighetsfrånvända människor som tror på mat utan våra bönder, utan tamdjur, utan betade marker, gröna ängar, naturligt gödsel och utan jakt, eftersöksjägare och jakthundar.
De fantiserar om att det är en enkel sak att hantera viltskador utan att jaga, hägna bara in hela Sverige eller varför inte hela världen i små rutor.
De tror att biologisk mångfald handlar om oändligt många vargar.

Fatta att vi jägare och andra brukare av naturen idag behövs mer än någonsin. Bondförnuftet. Någon måste behålla det.

Vi står på mitten av hängbron och håller balansen, ett sjujävla starkt gäng, mitt i verkligheten. Vi växer men behöver växa ännu mer.
Vi tänker ett steg till, ser logiken, behåller det sunda förnuftet och stannar kvar i den natur som vi alla tillhör.
Vi ser samspelet och kan hålla balansen. Vi kommer att överleva för vi vet hur man gör. Och vi kämpar för att behålla friska viltstammar i värdiga storlekar och en blomstrande biologisk mångfald. Den som är på riktigt.

Vad gäller hängbron är det rätt uppenbart vem som till slut faller. Och det är varken vi jägare eller våra bönder.

”Jag har två vargar som cirklar omkring mig, de drar inte. Kom hit för fan!”
Han står fastfrusen med radion i ett konstigt grepp. Eller tappade han den? Han hör sig själv skrika. Så har han aldrig skrikit. Bössan hänger på axeln, magasinet är i men han har inte stängt slutstycket.

 

Människors verkliga upplevelser och försök att berätta om vargangrepp förringas ofta och drunknar i myter om en verklighet som inte existerar. Foto: Madeleine Lewander

Klumpigt lyfter han bössan, gör en stel mantelrörelse och håller sedan oroligt fingret på säkringen samtidigt som han försiktigt ropar på sin hund som skäller gällt och ängsligt bara tio meter framför honom.
Han måste få in hunden. Han ropar igen, men den verkar som paralyserad, kommer inte. Han måste ha sin hund hos sig, det är det viktigaste, tänker han och rör sig sakta mot den medan vargarna närmar sig i allt snävare cirklar.

Vargarna rör sig runt dem. De verkar opåverkade av situationen. Han har svårt att beräkna avståndet. De verkar inte stanna. De är fullt koncentrerade på hunden. Han skjuter i luften. ”Är de verkligen så där stora?” Tanken viner snabbt genom skallen.
Han når hunden, klämmer in den mellan sina ben. Han försöker vända sig efter vargarna men det är svårt när de inte går helt ihop utan ibland befinner sig på olika ställen.
”Varför i helvete är de inte rädda”, tänker han och lyckas på något vis få på hunden ett koppel. ”Vad fan som än händer får de aldrig hunden”.
Nej, han skjuter inte mot vargarna. Efteråt tänker han att det aldrig var läge. Eller? Han vet inte.

Han tycker också senare att reaktionen var konstig, han trodde inte att han skulle reagera så. Att han skulle bli rädd, så inihelvetes rädd, att han när han stod där skakande på platsen, kände att också tårarna brände och ville fram.
Han, stora starka karln.

Att han skulle bli rädd, så inihelvetes rädd, att han när han stod där skakande på platsen, kände att också tårarna brände och ville fram. Han, stora starka karln.

Den här gången gick det bra. Älgjakten avbröts. Det var tur att han inte hunnit släppa hunden på sök än.

Jag har fått historien berättad för mig, jag vet när det hände och har försökt att fritt återge den.
Men är våra berättelser ur verkligheten värda att berätta? Ska de berättas alls, är det egentligen någon mening?
För i sinnen och på tusentals bildskärmar långt, långt från där två vargar sprang i cirklar runt en jägare och hans hund, finns bara galna fantasibilder kvar. Vackra målade teckningar och monterade foton på små flickor ömt omslingrade gigantiska vargar, halvnakna kvinnor i tunna slöjor som småskuttar runt gosiga vargar i skogen i natten, eller en balettdansös i mörkret med en varg som publik. Månar, stjärnor och kritvit snö.
Och sagolika sinnen vid skärmar som längtar efter att få befinna sig där, mitt i flocken i den stjärnklara natten, och verkligen VETA att varenda varg i universum känner samhörighet med just dem. Där kärleken är så stark att den skjuter rakt in i hjärtat på vargarna så att just de, dessa utvalda drömmande människor vid sina bildskärmar, blir en i flocken.
Alltså bara waow glaserat med en fet fullmåne och sen yla tillsammans.

Och precis där försvann den sista förnimmelsen av jägarens historia, han som tillsammans med sin hund mötte två vargar och blev livrädd. Hans historia drunknade i stjärnklara nätter, fullmånar, små flickor och vargar i snö som kramas och den ströps av lättklädda damers spröda slöjor och försvann till slut i virveln efter en nattlig balettdansös i vargpiruett.

Trots att den här jägarens historia berättar om det som var en av hans värsta händelser i livet. Något han och människorna omkring honom aldrig glömmer. Något som händer och som kommer att hända många även framöver, om och om igen, men med olyckligare utgång.

Människor som under sömnlösa nätter vakar över sina tamdjur. Hundar, får och andra djur som dör en vedervärdig död. Goda livsmiljöer som försvinner för människor och deras djur. Fina älgmarker som idag gapar tomma.
Allt medan sagovargarnas beskyddare hånfullt skrattar åt verklighetens människor som är så korkade och inte dansar vidare med dem i natten.

Vad ska vi med verklighetens vargland till när den kan ersättas med en glittrig saga?

Jägarens historia drunknade i stjärnklara nätter, fullmånar, små flickor och vargar i snö som kramas och den ströps av lättklädda damers spröda slöjor och försvann till slut i virveln efter en nattlig balettdansös i vargpiruett. Fotomontage med bilder från Pixabay

På en så kallad valpfabrik, i en mörk och skitig låda i Ungern föder en sjuk och vanvårdad liten tik med oklar härstamning sina valpar. Misären är total. Valparna, de flesta missbildade och sjuka, tas tidigt från mamman för att smugglas vidare och säljas i Sverige. Ett djurplågeri som uppmärksammas i SVT-dokumentären ”Älskade smuggelhund”. Allt medan några så kallade djurrättsaktivister i Sverige istället lägger sin tid på att välta jakttorn och trakassera jägare och deras hundar.

Stoppa smuggelhundarna istället för att bråka om våra jakthundar. Det här är jag, Snaps och en ostmacka. Snaps blev 14 år och älskade sitt liv. Foto: Rikard Lewander

Jag har sett båda delarna på SVT Play av ”Älskade smuggelhund”, en utmärkt dokumentär av filmaren Jonny von Wallström som visar hur sjuka hundar enkelt smugglas in och säljs i Sverige.
Ett effektivt detektivarbete utmynnade i att han och några reportrar på SVT kunde visa en mörk och utbredd smuggelverksamhet där hundar smugglas in i Sverige, i det här fallet från Ungern. Hundarna behandlas på ett sätt som bara kan likställas med djurplågeri.

Här hemma ligger våra egna hundar i en hög i soffan i köket. Den är ”inredd” framför allt så att hundarna ska trivas i den, även om hela familjen tar plats emellanåt. Det är filtar fällar och kuddar som far runt i hela köket när hundarna bäddar, röjer och bär omkring.
En total kontrast mot det vedervärdiga denna dokumentär visar.

Samtidigt blir jag förbannad av andra anledningar. För jag slås av hur långt ifrån dessa vidrigheter vi jägare lever med våra jakthundar. Ändå fortsätter djurrättsterrorister, alltså en liten förvirrad klick människor, att tyrannisera jägare och hävdar att vi plågar våra hundar.
För att vi jagar tillsammans, jag och min hund. Jakten och familjen, det som är det bästa i min hunds liv görs till något svart och fult.
Det går inte ens att försöka jämföra en svensk jakthunds liv med livet för en hund på dessa utländska valpfabriker. Något som också underbyggs genom att människor aningslöst fortsätter köpa sjuka smuggelhundar på Blocket.
Ser man inte skillnaden är man rätt korkad.

För bara några veckor sedan fick Snaps, en av våra jaktlabradorer, somna in. Han blev 14 år och var glad och trivdes med livet ända till slutet.

Som han jagade, Snaps!

Han var en stor, stark, frisk och otroligt vänlig hund som föddes hemma i vår jägarfamilj en julafton och fick leva hela sitt liv med oss. Han älskade att jaga, kasta sig i vattnet från båt och forcera täta vassar i jakten på skjuten fågel. Han levde sitt liv optimalt. Han kunde inte ha haft det bättre.

Han fick leva, andas och göra det han älskade och gjorde allra bäst, det som gjorde honom frisk och lyckliga på riktigt. Jaga.

Men i den sinnesförvirrade värld vi lever är det jakthunden Snaps som utmålas som den plågade av djurrättsfanatiker i Sverige.

Men i den sinnesförvirrade värld vi lever är det jakthunden Snaps som utmålas som den plågade av djurrättsfanatiker i Sverige.

En av mina svåraste känslor tillsammans med mina hundar är när hunden börjar bli så gammal att den inte längre orkar med jakten. De ledsna ögonen, besvikelsen att inte få följa med längre, att inte få göra det som den älskar mest, den känslan kommer jag alltid att ha svårt att hantera.
Ofta får mina hundar följa med i alla fall och komma med på en liten tur en liten stund, så mycket som de orkar.
Mina hundar lever lyckliga liv.

Men långtifrån alla hundar får ha det så bra som våra jakthundar. Jag ser del två av dokumentären och kan inte hålla tårarna tillbaka när ägare som lurats att köpa dessa ofta väldigt sjuka hundar förtvivlat berättar hur de gjort allt för att försöka rädda dem. Veterinärbesök i det oändliga med mycket sjuka hundar.
För att inte tala om när Jonny von Wallström följer med en, i mina ögon, riktig djurrättsaktivist, en kvinnlig ungersk veterinär på ett uppdrag för att rensa i en total misär av avföring, lera och ruttnande avfall blandat med tätt packade hundar som lider svårt.

Varför försöker inte svenska djurrättsaktivister stoppa detta vansinne istället för att lägga energi på att ge sig på svenska välmående jakthundar? Smuggelhundarna lider på riktigt. Och Jonny och de övriga reportrarna på SVT visar i den här dokumentären att problemet i Sverige är stort.
Farliga och smittsamma sjukdomar och parasiter som tidigare inte funnits i Sverige smugglas nu dessutom in hejdlöst och riskerar att drabba alla svenska hundar.

Så de som ägnar sin tid åt att välta jakttorn och veva mot jägare och deras jakthundar i största allmänhet har knappast världens smartaste fokus. Det finns större problem att ta tag i än soffliggande jakthundar som älskar sitt liv.

Och framför allt, svenskar, sluta köpa hundar från oseriösa försäljare. Lidandet kommer att fortsätta så länge människor fortsätter med detta.

Snaps blev 14 år. Han var frisk i hela sitt liv. Foto: Rikard Lewander

Plötsligt står jakttornet tomt. Rösten från jaktkamraten har tystnat i en evig tappt. Foto Olandsfokus/Mostphotos

 

Vem tänker du på? Vem kommer du minnas på söndag? Eller har du för bråttom för att reflektera över det?
Det yttersta och mest essentiella som skiljer jakten mot andra sysselsättningar är närheten till döden. Den finns alltid nära, alltid i medvetandet, alltid så självklar. Just därför finns anledning till att reflektera. Att tänka bakåt. Att minnas och hedra de människor som format oss. Att visa respekt mot människor som betytt så mycket för oss.

Fotspår som suddas ut. Drevskall som försvinner i fjärran. Torn som förmultnar, den enorma tystnaden, skottet i skymningen och mycket annat är metaforer på livets bortre parantes – döden. Om livet är orättvist, så är döden dess motsats. Den drabbar alla lika skoningslöst, även de som ska leva vidare med minnen, tomhet och sorg.
På söndag är det alla själars dag. Känns namnet igen? Dagen efter Alla helgons dag, ska vi minnas våra nära och kära som inte längre finns.
Alla själars dag är en gammal högtid som infördes i den katolska kyrkan på 1000-talet, man önskade de döda: evig vila (requiem aeternam). Men högtiden försvann under 1700-talet och återkom inte förrän på 2000-talet.

Vi har alla drabbats av sorg. Vi har på det allra hårdaste sättet blivit medvetna om att det finns jaktkamrater som enbart jagar i våra minnen. Att jaktliga mentorers råd endast ekar i våra egna huvud. Att alla skratt våra avlidna vänner gett oss enbart är erinringar av svunnen tid.
I våra vardagliga liv hinner vi inte reflektera över människorna som varit en så stor del av oss. Vi hinner inte vara ödmjuka och väva ihop minnena till starka rötter som håller oss fast i nuet. Vi har svårt att använda den visdom och erfarenheter vi fick. Vi hinner inte vara tacksamma över den glädje de gav oss.
Men vi har tid på söndag. Ta dig den tiden. Hedra dina nära kära, som inte längre finns i livet. Deras liv har haft en stor betydelse och mening, men bara så länge du kommer ihåg deras umbäranden, använder deras kunskaper och minns deras skratt.

Jag kommer att tänka på många personer på söndag. Men mest kommer jag att tänka på Jonas. Han är troligen den mest positiva människa jag mött. Han lurade döden under många år. Klagade aldrig och såg alltid framåt. Arbetade och slet när andra skulle gett upp. Men han fick inte vara med på sin yngsta dotters bröllop. Den 21 april gick han bort. 56 år gammal. Alldeles för ung. Alldeles för tidigt.
Ett av många minnen kommer från när vi jagade kråkor ihop. En dag lyckades han med konststycket att fälla två kråkor samtidigt som ha berättade en lång historia. Tystnaden vid skottögonblicken var obetydliga och berättelsen löpte på trots skotten och att kråkorna ramlade. Han tappade inte koncentrationen på varken kråkorna eller historieberättandet.
När jag berättade min observation skrattade han högt och sa: ”Jasså, då kan jag visst göra två saker samtidigt”.

Låt oss minnas på söndag. De är våra jaktkamrater värda.

 

 

 

Vad är det för fel på oss män? Varför kan vi inte behandla våra medmänniskor på ett anständigt sätt? Foto Johanna Thörnqvist

 

Några kvinnor har, två år efter att #Metoo drog igång, skapat ett nytt upprop. Detta finns på Instagram och heter #Vigörpatronur.
Kvinnorna vill uppmärksamma de sexuella trakasserier, kränkningar och nedvärderande av kvinnor som förekommer inom jakten.
Runtom i vårt land förekommer det fortfarande rätt många händelser där män – medvetet eller omedvetet – kränker, tafsar, raggar på olämpliga sätt och trycker ner kvinnor. Allvarligt talat. Vad är det för fel på oss män?
Självklart vet jag att majoriteten av männen behandlar kvinnor korrekt. Självklart händer inte dessa händelser överallt och hela tiden. Men i min värld spelar det ingen roll om de händer ofta eller sällan. I min värld kränker man inte kvinnor. Inte män. Inte någon.

Men låt mig vara lösningsorienterad. Den stora och svåra frågan är: Vilket ansvar har vi som inte utför kränkningen? Kan vi sitta lugna på våra stolsryggsäckar och titta på? Kan vi blunda? Kan vi fnissa och ursäkta beteendet med: ” han skojar bara”? Nej. Om vi menar allvar måste vi alltid vara beredda att försvara de som utsätts. Vi måste alltid ta den svages parti.
Nu ska vi inte låtsas som att detta är enkelt. Den tafsande mannen är kanske din jaktkamrat, släkting eller chef. Den som skämtar grovt och nedsättande kan ju innerst inne vara en väldigt snäll person som egentligen inte menar något illa. Därför kan det vara jättesvårt att agera.
Den som säger ifrån hamnar mitt i en konflikt med starka känslor – som i värsta fall innehåller lagbrott. Vem vill hamna mitt i en sådan soppa?
Men ställ dig följande frågor. Om inte du agerar vem ska då göra det? Vem ska ställa sig på den drabbades sida? Vem ska då säga stopp?

Jag vill hävda att ingen som är i närheten eller vet om sexuella trakasserier, kränkningar eller andra händelser kan smita undan sitt ansvar. Jaktskytteklubbar, viltvårdsområden, Jägareförbundet, jaktarrangörer och andra organisationer har också ett ansvar – men ideella organisationer kan inte lösa ett samhällsproblem – och ett sjukt manligt beteende – helt på egen hand. De måste få hjälp och stöd av sina medlemmar.
Bara för att en person har blivit vald till ordförande i en förening har han/hon troligen inga verktyg eller utbildning för att hantera dessa jobbiga situationer. Och får ordföranden ingen hjälp av människorna – runt omkring – är förutsättningarna för att hantera den känsliga frågan väldigt dåliga.
Så när du och jag har sett något kan vi inte bara hävda att organisationen ska fixa allting. Vi kan inte flytta allt ansvar till föreningen. Vi måste agera, ge stöd, råd och stå upp för vår gemensamma värdegrund. Vi måste tillsammans skapa ett tryck på föreningarna. För med medlemmarna i ryggen får organisationen kraft och mod att agera.
Om vi blundar ger vi istället en indirekt legitimitet till de snuskigheter som kvinnorna utsätts för. Kom ihåg det.

Jag tror att vi alla har sett någon ungdomsfilm där en person blivit mobbad, slagen eller utfryst. Till slut kommer det en hjälte som tar den svages parti. Genom hjältens agerande får den mobbade upprättelse och rätten att vara sig själv. Varje gång jag ser sådant agerande blir jag glad.
Alla män som ser snuskiga närmanden eller hör nedsättande kommentarer har möjligheten att ta den hjälterollen. Allt vi behöver göra är att säga: Stopp. Lägg av. Det var dumt. Be om ursäkt.
Kan vi göra detta tillsammans så sätter vi en norm om alla personers lika värde. En uppförandekod som ligger i linje med vår värdegrund. Och då är vi en bit på vägen att få bort trakasserierna i samhället och jakten.

 

Låt mig också komma med några tillsynes välbehövliga tips:

Till män som blir intresserad av en kvinna.

  1. Skicka inte en bild på ditt könsorgan.
  2. Försök inte klämma på hennes könsorgan.
  3. Skicka inte SMS och beskriv hur du vill ha sex med henne.
  4. Ta inte på hennes kropp.
  5. Använd inte härskartekniker för att trycka ner eller förringa henne.
  6. Behandla henne inte illa.
  7. Begå inga brottsliga handlingar mot henne.

Prova istället att om du får bjuda henne på en fika. Om hon inte ens vill fika med dig är det en tydlig signal om att hon med stor säkerhet inte vill ha sex med dig heller. (Ta detta som ett extratips.)

Till män som INTE blir intresserad av en kvinna.

  1. Gör inte de sju ovan uppräknade sakerna ni heller.

Kampanjen Rädda älgen är ganska enkel. Men om man inte läst förklaringarna är det lätta att göra felaktiga tolkningar. Foto Erik Mandre

 

Du har säkert sett kampanjen Rädda älgen. Kanske har du läst en del av de artiklar förbundet har skrivit. Men det finns en del människor som inte gjort det och gör tolkningar om kampanjen som inte stämmer.
Låt mig därför göra några förtydligande kring syftet bakom Rädda älgen genom att publicera några frågor som jag har svarat på i andra sammanhang.

Vi har alldeles för stor älgstam och vill minska den i mitt jaktlag? Hur ska jag kunna stödja kampanjen?
– Kampanjen handlar inte om älgstammens storlek. Tycker markägare och jägare att stammen är för stor ska ni minska den. Kampanjens syfte är stå upp för den lokala viltförvaltningen. Svenska Jägareförbundet tycker att markägare och jägare ska få besluta om dessa frågor – inte att en nationell myndighet bestämmer detta åt dem. Så det finns inget i kampanjen som motsäger om ni vill minska älgstammen. Tvärtom. Kampanjen står upp för att ni ska få fatta sådana beslut.

Älgen är inte utrotningshotad. Varför tror ni det?
– Svenska Jägareförbundet tror inte att älgen är utrotningshotad. Det har vi också varit tydliga med. Däremot finns det andra hot mot älgen. Klimatförändringar, sjukdomar, minskande kalvvikter, rovdjur och brist på naturligt foder. Dessa tillsammans skapar en hotbild som inte alla känner till. Därför vill vi tydliggöra att älgen har det tufft i många områden.

Jag är skogsägare och får mina tallplanteringar uppätna av viltet. Kampanjen går tvärt emot vad jag vill.
– Svenska Jägareförbundet och du verkar ha precis samma bild av betesskadorna. På vissa håll är de för stora och oacceptabla. Kampanjens ena syfte är att ta krafttag mot betesskadorna. Vägen framåt är att sätta rätt trädslag på rätt mark. Men det räcker inte att du gör rätt, om dina grannar samtidigt gör fel. Älgarna rör sig över stora områden och stannar där det finns gott om foder. Människan har satt gran på tallmarker under lång tid. Nu behöver vi göra rätt. Och det kommer att ta tid att öka mängden naturligt älgfoder.
– Kampanjen vill därför att alla markägare sätter tall på tallmarker (behovet är störst i södra och mellersta Sverige). Då skapas mer naturligt foder till viltet (en rik markflora, bärris och lövträd samt fler tallar), vilket leder till minskade skador. Eftersom forskningen är tydlig med att det mest effektiva sättet att minska betesskador i skogen är att öka fodermängden, tycker vi att det är rätt sätt att agera på.
– Vi vill med andra ord samma sak – minska betesskadorna. Kanske har vi olika lösningar för att nå målet. Men istället för att bråka, låt oss på lokalt plan börja diskutera lösningar. Inte bara ensidigt kräva minskade älgstammar. Det leder oss inte närmare de verkliga lösningarna.

När vi har så stora skador behöver älgstammen minska. Varför är ni emot det?
– Svenska Jägareförbundet är inte emot att man lokalt minskar älgstammen, om markägarna och jägarna är överens om detta. Vi är heller inte emot att man under en period sänker stammen till en lägre nivå än vad som är normalt – så länge att man lokalt är överens om detta. Det är helt naturligt att älgstammen måste minska på vissa ställen och öka på andra.
– Är förutsättningarna sådana att det är nödvändigt att sänka stammen rejält för att ge tallen förutsättningar att komma upp behövs ett bra samarbete och gemensamma uppoffringar av både jägare och markägare. För att få med jaktlagen på en sådant agerande kan det vara aktuellt med att sänka arrendekostnaderna (eller ge något annat incitament) och ha en långsiktig plan som alla kan enas kring. Då kan älgstammen öka igen om några år när förutsättningarna är bättre.

Jag gillar kampanjen. Hur ska vi få skogsbolagen att öka älgstammen?
– Det finns en inbyggd konflikt mellan skog och älg. Vi jägare vill ha bra viltstammar och skogsbolagen vill ha så lite betesskador som möjligt. Kampanjen tar inte ställning till hur mycket älg det ska finnas. Vi tycker att stammens storlek ska avgöras av jägarna och markägarna tillsammans – utifrån era förutsättningar och förhållanden. Det handlar om att hitta en balanspunkt mellan våra, skogsägarnas och allmänhetens olika intressen.
– Svenska Jägareförbundet är däremot emot den kortsiktighet som en del bolag har kring viltstammarna när de bara upplåter jakt på elva-månaders jaktarrenden. Dessa ger inga förutsättningar för att skapa och behålla en kvalitativt bra älgstam. Istället leder detta till svårigheter att nå målen, rädsla för att förlora jaktarrendet och osäkerhet inför kommande jaktsäsonger. Man bygger inte förtroende och ansvarstagande på det sättet.

Vi har dov, kron, rådjur, älg och vildsvin. Stammarna måste minska om det ska bli någon skog överhuvudtaget.
– Betesproblematiken ökar om man har flera arter av hjortvilt. Är stammarna därtill mycket täta kan det få stora effekter på skogsbruket. Förbundet är väl medvetet om detta problem. För att lösa ett extremt hårt betestryck måste markägarna i området gemensamt vara överens om att det totala klövviltstrycket måste minska. Detta är steg ett. Initiativet måste komma från en enig markägargrupp. Steg två är att göra en långsiktig plan för hur stammarna ska minska och sätta tydliga årliga avskjutningsmål som jägarna ska uppnå. Det handlar om att jobba tillsammans och skapa bra förutsättningar för att jägarna ska lyckas. Därefter måste man årligen följa upp och se att man får till stegvis minskande klövviltstammar. Ibland kan man behöva revidera planen för att sedan arbeta vidare mot målen. Att minska klövviltstammarna på ett klokt och etiskt sätt tar tid. Därför behöver planerna vara fleråriga.
– Ingen ska inte tro att jägarna själva kan lösa detta själva. Jakträtten ligger hos markägarna. Och eftersom få markägare har så stor mark att de ensamma kan förvalta viltstammar behövs samarbete. Det hjälper föga om en markägare försöker göra rätt om grannarna inte gör något alls.
– Men kampanjen Rädda älgen handlar inte om de problem som du beskriver. Den handlar om att vi behöver sätta rätt träd på rätt mark för att skapa mer naturligt foder för viltet, samt att jägare och markägare ska få fortsätta att bestämma om älgförvaltningen på lokal och regional nivå. Det innebär inte att du har fel i sak, bara att kampanjen handlar om något annat.

Varför skapar ni ännu mer konflikt om älgen?
– Rädda älgen har inte syfte om att skapa konflikt. Den vill sätta fokus på älgens situation och uppmuntra till dialog och samarbete. Lösningarna som vi föreslår kan inte jägarna utföra. Men vi kan stödja markägarna och hjälpa till. Kampanjen sätter i någon mån press på markägarna att plantera tall. Men det är exakt samma budskap om Skogsstyrelsen ger.
– Svenska Jägareförbundet vill inte ha konflikt. Vi vill hitta lösningar.

Tror ni verkligen att era ihopsamlade pengar kommer att lösa problemen?
– Nej, vi tror inte att vår insamling till tallplantor har någon stor betydelse för mängden tall i Sverige. Men det är en symbolisk handling som visar att jägarna bryr sig om såväl älgens situation som de betesskador som markägarna drabbas av.
– Insamlingen hjälper till att sätt fokus på att fler borde föryngra sin skog med tall. Detta är således en symbolisk gest, som bidrar till att det kommer fler tallar i jorden. Även om insatsen är begränsad så bidrar den i rätt riktning, vilket alla borde vara positiva till. Många fler borde delta i kampanjen.

Ni som orkat läsa igenom alla frågor och svar har förhoppningsvis fått en bra bild av kampanjens syfte – vad vi vill uppnå och vad vi tycker.
Låt oss därför fortsätta att Rädda älgen.

Jag fick en fråga om det är moraliskt rätt att jaga. Jag har funderat en del på det. Det finns egentligen tusen svar och det är lätt att drunkna i någon typ av moralträsk.
Diskussionen om moral måste självklart handla om jakten som företeelse. Själva fenomenet jakt, att döda ett vilt djur.
Alltså exempelvis inte i förhållande till hur många bilar som kör på vilda djur och inte heller hur många jakttorn som sågas sönder av korkskallar.
Jakt finns i oss alla och det är tack vare den vi människor existerar över huvud taget. De senaste årens motstånd mot jakten som sådan måste ses som en evolutionär avart, en millisekunds stolpskott i mänsklighetens historia.

Jakt är som företeelse alltid rätt.  Den kan inte bli fel för att en pytteliten klick människor plötsligt bestämt sig för att den är det. Foto: Privat

 

Bland jägarfolken, det vill säga innan människor började använda mark för odling och hållning av tamdjur förekom ingen motsättning eller konflikt i jakten, vilket historien också visar.
Att människan för sin överlevnad senare tagit marker i anspråk för odling och överlevnad vilket då medförde konflikt mellan människor och människor och djur är en annan diskussion och påverkar över huvud taget inte företeelsen jakt.

Jakt kan inte bli fel för att en pytteliten klick människor plötsligt bestämmer sig för att den är det. Vi lever tack vare jakten. Det kan vi aldrig ändra på.

  • Jakt är motsatsen till många av de nya ytliga och gravt polariserade moderna ”levnadssätt” som sveper med sig människor som tappat greppet om sin egen roll i naturen. Människor som glömt men som vilset försöker hitta något att tro på.
  • Jakt är en representant för stabilitet och genuinitet. Den är en grundläggande del i sättet att se på världen. Den visar vem och vad jag är och ger en bild av var jag står i allt detta kaos många lever i idag. Jakten och storheten som den delvis representerar, är en del av något vi alltid kan falla tillbaka på. Något som alltid funnits där och inger oss respekt. Jakten som visat sig fungera i tusentals år, fått mänskligheten att överleva och som för jägaren stillar dagens själsliga oro. En insikt i den lilla människans del och ansvar i någonting mycket större.
  • Jakt är lugn, kärlek till naturen och möjlighet att se naturen som den verkligen är, oförskönad, men samtidigt en förtröstan av att få vara där, att få andas på riktigt och att respektera. Och så jag, människan, som en naturlig del i all detta.
  • Jakt är djur som lever i frihet och dör. Idag innebär det i Sverige generellt en snabb och smärtfri död. Dagens jägare har således höjt etiken åtskilliga snäpp.  Det handlar idag om djur som ger oss världens finaste kött utan stress och antibiotika.
    Människan överlever inte utan de vitaminer, framför allt B12, järn och andra näringsämnen som enbart återfinns i animalier. Där kan man också sätta köttet i perspektivet naturligt för överlevnad, där ”för överlevnad”, är ett viktigt tillägg. I naturen måste vi människor äta animalier för att överleva.
    Där vinner viltköttet med respekt, hållbarhet, ödmjukhet inför naturen moralpriset utan konkurrens i jämförelse med ett vinstkrävande syntetiskt laboratorie-processat kosttillskottsalternativ.
  • Jakt är ett sätt att ge mig legitimitet på jorden under min korta tid här. Rätten att få finnas till eftersom jag är en del av naturen. Jag är en stolt människa och jägare, delaktig i kretsloppet.
    Människan idag bombarderas allmänt med anklagelser om hur vi förstör, att vi står utanför allt.  Att mänskligheten egentligen inte har rätt till något alls, inte ens vår egen existens. Många tyngs av skam.
    Medan jakten istället fullt ut rättfärdigar människan som en del av naturen. Utan jakten hade vi inte ens funnits.

Jakten som företeelse är därför alltid rätt. Jakt kan inte bli fel för att en pytteliten klick människor plötsligt bestämmer sig för att den är det. Vi lever tack vare jakten. Det kan vi aldrig ändra på. Jakt kan däremot utföras på olika sätt. Men det är en helt annan diskussion.

 

Häromdagen släppte en liten förening med några djurrättsterrorister ett redigerat filmklipp som visade hur ett antal jägare ute på jakt provocerades in absurdum av ett gäng korkskallar.

Ena dagen jägare, nästa dag brandman, veterinär eller läkare. Även jaktsabotörer behöver deras hjälp ibland. Hur känns det? Foto montage: Sten Christoffersson/Mostphotos

Jag tänker inte nämna djurrättsterroristernas organisation vid namn eller lägga någon länk till skiten för det är precis vad de vill.
Däremot skulle jag vilja påminna varje jaktsabotör om vad det är för människor de hotar, knuffar, spottar i ansiktet, kallar horunge, mördare eller ännu värre.

Men i sin sorg över sitt sjuka djur borde till och med en korkad jaktsabotör skämmas när denne inser att veterinären som räddar det egna djuret idag är jägaren som han kallade rövhål igår.

En djurrättsterrorist borde tänka på att jägarna som attackeras faktiskt kan vara:

  1. Lärare till hans eller hennes barn.
    Mina barn har haft åtminstone tre lärare som alla är genuint jaktintresserade med jakthundar och som jagar så mycket de kan.
  2. Veterinär till hans eller hennes djur
    Jag har själv tre jagande vänner som är veterinärer och vet om många fler. En veterinär hade självklart behandlat djuret ändå. Men i sin sorg över sitt sjuka djur borde till och med en korkad jaktsabotör skämmas när denne inser att veterinären som räddar det egna djuret idag är jägaren som han kallade rövhål igår.
  3. Läkaren som räddar djurrättsterroristens, dennes nära väns eller släktings liv.
    Jag är god vän med en jagande läkare och har även fler jägarbekanta som är läkare.
  4. Brandmannen som räddar jaktsabotörens hus från att brinna ner.
    Jag har en jagande brandman nästgårds. En duktig eftersöksjägare
  5. Polisen som hjälper jaktsabotören när denne drabbas av brott.
    Många poliser jagar. En var uppfödare till en av mina hundar.
  6. Bankmannen/kvinnan som hjälper djurrättsterroristen med ekonomin och jobbar på banken som beviljar dennes bostadslån.
    Jag känner personligen en kvinnlig sådan som jagar och dessutom är en mycket duktig hagelskytt.
  7. Barnmorskan som förlöser jaktsabotörens barn.
  8. Eftersöksjägaren som avlutar lidandet för älgen vars ena framben jaktsabotören olyckligtvis körde av med sin bil.

Kul att ha spottat dem i ansiktet dagen innan, eller?

Poängen är att vem som helst kan vara jägare. Vi är massor av människor som jagar, kvinnor och män och vi finns överallt i alla yrkesgrupper. Vi bor i städer och på landet, vi är unga och gamla. Vi gillar demokrati, är laglydiga och sköter oss i samhället.
Vi är flera hundratusen ansvarsfulla jägare som gör något som 89 procent av Sveriges befolkning accepterar, i demokratisk ordning.
Och vi är otroligt trötta på fascistiska djurrättsterrorister som i sin enfald tror att man med våld kan tvinga på andra sina enfaldiga åsikter.

Meditera lite över det om du kan, antidemokratiska djurrättsterrorist.

Här är några råd om du träffar jaktsabotörer

Fotnot: En sann vegan äger inga husdjur. Denna regel går många jaktsabotörer runt genom att ändå ha husdjur som är eller kallas övergivna. Poängen är att de, oavsett, äger husdjur som emellanåt behöver en veterinär. Vad de kallar sitt ägande är inte relevant.

Vad är det som skapar jaktlusten? Vad är det som bokstavligen drar oss ut i skogen? Foto Magnus Rydholm

 

Plötsligt så kommer den. Jaktlusten. Under sommaren har grillen, skuggan, fisket, böckerna och badtemperaturen effektivt dämpat alla jaktkänslor. Men så plötsligt – som att vrida på en kran – dök den upp. Längtan till bockjakten.
Det är svårt att sätta ord på vad det är för stark drivkraft som bokstavligen drar oss till skogs. Vad är det som får oss att välja bort nattsömn och en skön säng mot väntan, mygg och knott? För att kunna ge något svar måste jag generalisera utifrån sig själv. Troligen stämmer det in på de flesta.
I mitt fall består jaktlusten av fyra delar.

1 Upplevelsen

En premiärmorgon som den 16 augusti har något mytiskt över sig. Det är samtidigt en tradition och något som markerar starten av en ny jaktsäsong. Eftersom det fortfarande kan finnas lite brunst kvar borgar det för att råbockarna rör sig över markerna. Just vetskapen om detta skapar lite extra förväntan. Bara känslan av att se rådjur på nära håll – även om det inte ska fällas – skapar en upplevelse.
Men det säkraste kortet till upplevelser är nog att varje gryning är unik. När naturen vaknar till liv. När ljuset besegrar mörkret. När du är ensam med världsalltet. När din ambition om att skapa minnen får näring av ljuset skapas förväntningar som är starkare än vad du brukar känna. Du lyssnar mer intensivt, ser längre bort – och närmare – än vanligt. Du är helt enkelt mer koncentrerad och levande. Jag kommer aldrig närmare naturen än när jag jagar. Allt detta skapar upplevelser.

2 Naturen

Med lite tur ser jägaren annat vilt, eller får uppleva en ovanlig händelse. Exempelvis såg jag förra året hur en liten råbock jagade iväg en räv. Det var ingen kort rusch, utan bocken förföljde räven i flera hundra meter. Eller när en gärdsmyg satte sig på tornräcket och satt där en lång stund. Eller hur en get och ett kid reste sig från det höga gräset och började beta långt efter det blivit ljust. De hade legat 40 meter från mig i över två timmar. Det brukar ofta hända något som skapar naturupplevelser. Och dessa vill jag inte missa.
Jaktlusten handlar, i mitt fall, alltså inte bara om min jakt. Det finns så många fler moment inom jakten som bidrar till helheten. Utan växterna, fjärilarna, fåglarna som finns runt dig blir färgerna i tavlan du målar i ditt huvud grå och intetsägande.

 

3 Spänningen

Varje ny jaktdag är byggd av förväntan och förhoppningar. Hade inte spänningen, den hundraprocentiga koncentrationen, chansen att få skjuta, funnits skulle jaktlusten blivit något annat. Spänningen är med andra ord helt central för att jag ska känna jaktlust. Men det är viktigt att komma ihåg att spänning och skott är två skilda saker. Jag behöver inte skjuta för att känna spänning. Även om de hänger ihop kan de stå vid sidan av varandra. Jag vet inte hur många gånger jag siktade på en bock som rörde sig i en tät planering. Den gick där, men jag kunde inte skjuta ett säkert skott. Spänningen var total när den gång på gång visade delar av sin kropp. Men när väl läget var perfekt noterade jag att bocken var för ung och lät bli att skjuta.
Min avskjutningsstrategi är enkel. Jag skjuter numera bara sextaggare. Då finns det alltid en ny bock nästa år. Men eftersom djuren inte visar sig på beställning går man ofta hem tomhänt. Ovissheten hjälper också till att skapa spänning och jaktlust.

 

4 Kamratskapet

Om jag inte hade någon att dela mina upplevelser med. Om det inte fanns någon – i min närhet – som förstod vad jag varit med om. Om det inte fanns någon som ville berätta sina upplevelser för mig, hade jaktlusten varit mycket mindre.
För mig handlar jakt inte om bekräftelse. Jag har jagat så länge och blivit så gammal att jag inte behöver bevisa något. När jag möter jaktkamrater delar vi upplevelser med varandra för att de har skapat fina, roliga eller intressanta minnen. Ibland är våra enskilda upplevelser inte är speciellt intressanta, men tillsammans skapar dem en helhet.
När vi upplever något tillsammans skapas en samhörighet, en tillhörighet. Denna samhörighet och gemenskap behövs också för att jag ska fyllas av jaktlust.

 

Allt som jag beskrivet ovan ger mig glädje. Så är det något som skulle bli en femte förklarande del så är det den. Men den är mer en konsekvens av de andra än en egen del
Bössan är därför inskjuten. Några torn är lagade. Några pass är röjda och justerade. Vissa bockar är kända. Jaktlusten har kommit tillbaka. Nu är det bara att vänta.

16 augusti är snart här.

Det finns en konflikt mellan skog och vilt. Men orsakerna har varit kända i över 100 år. Foto: Oscar Lindvall

 

Artdatabanken vill rödlista älgen. Skogsbruket vill halvera älgstammen. Samtidigt höjs röster för att förbjuda utfodring. Konflikten mellan ett aktivt brukande och välmående viltstammar verkar vara total.

(Denna blogg började som ett inlägg på Facebook. Men eftersom intresset var stort lägger jag ut den – med lite tillägg – på bloggen.

Låt oss titta tillbaka i tiden för att förstå hur allting började. 1890-talet började Svenska Jägareförbundet prata om behovet av jaktvård. Redan då – med utdikningar, bruket av skog och mark – sågs effekterna på viltstammarna. Djuren började få svårt och hitta foder i det som då ansågs vara ett rationellt skogsbruk (vilket också inkluderar ett aktivt skogsbete från nötdjuren). Skogsplanteringarna började få skador. Bovarna var inte bara älgarna och rådjuren (som var ganska få till antalet). Även tjädrar och orrar skadade träden. Professor Anders Wahlgren vid skogshögskolan i Stockholm tog vid den tiden över som redaktör för Svenska Jägareförbundets tidskrift och myntade: ”Jägaren måste förvandla sig till jaktvårdare”.
Det vi idag kallar viltvård uppstod alltså som en konsekvens av att ett aktivt brukande av naturen påverkade viltstammarna – och jägarna ville bevara mångfalden. Detta är viktigt att förstå.
Redan 1890 visste man också vilka effekter ett mer rationellt skogsbruk får på viltstammarna. Bland annat beskrev jägmästaren C. A. Hollgren detta tydligt. ”Ju intensivare skogen kommer att skötas, dess mer inskränkas de lokaler där villebrådet finner trevnad”.
Lösningen som förordades var: Mer blandskogar, färre monokulturer (fast de använde inte det ordet), samt till och med en ”öppen plats där gräs och örter kan frodas, insektlivet bliva större än under trädens skugga och fågeln finna möjligheter för myllgropar”. Redan då insåg man att pollinerande insekter missgynnades av brukandet.

Mitt syfte är inte att peka finger mot någon, utan istället visa på kunskapen vilka effekter ett mer effektiviserat skogsbruk ger  var kända redan för över 100 år sedan.
Senare fick Tage Trott, C.G Holmerz, Gustaf Koltoff och Knut Hamilton i uppgift att göra en praktisk handbok som jägarna skulle kunna använda för att skapa bättre förutsättningar för viltet i det brukade landskapet. Jägarkollektivet anammade idén om jaktvård.
Drygt 100 år senare har jägarna lärt sig att se viltet som resurs och något man ska vårda. Denna syn sitter djupt i jägarsjälen och är inget man kan förändra i ett hafs. Det är nämligen detta synsätt som format vår etik och ideologi. Det är detta som förklarar och berättigar oss att skörda lite av räntan och spara kapitalet av viltstammarna.
Idag är det självklart att för alla jägare att ta viltets perspektiv. Inställningen har också stärkts i takt med att brukandet har effektiviserats.
Skogen och jordbruket av idag har – som bekant – nästan inga likheter med hur det såg ut i början av 1900-talet. Naturen ser helt annorlunda ut. Då hade man till exempel en stark rapphönsstam på småländska höglandet.

Älg- och viltfrågorna är komplexa och innehåller så många olika parametrar. Varken frågorna eller lösningarna är svarta eller vita. Det finns inga enkla lösningar – även om en del personer verkar tro det.
Låt oss aldrig glömma bort att den biologiska mångfalden styrs av vilka förutsättningar som finns i naturen. Och brukandet (som vi människor sysslar med) både gynnar och missgynnar olika arter. De förändringar som skett i brukandet under de senaste 100 åren har förändrat förutsättningarna helt och hållet. Orsakerna till förändringarna är många och komplicerade att förklara. Låt oss därför nöja oss med att konstatera: Så har det blivit.
Jägareförbundets gamla slagord ”att bruka utan att förbruka” är en devis som alla intressenter borde reflektera över och verka under. Det skulle borga för att alla parter tar ett större ansvar för helheten; så att alla effekter för insekter, fåglar, viltet, människan och samhället finns med när man brukar naturen.

En del av de förslag och lösningar som hörs i dagens debatt om älgen är alldeles för smala, naiva och historielösa. De tar sällan hänsyn till de förutsättningar som krävs för en ökad mångfald. Istället är de oftast partsinlagor som letar enkla lösningar på svårlösta problem.
Avslutningsvis: Vi behöver både ett aktivt brukande av naturen och en ökad biologisk mångfald. Att knäcka denna nöt kommer att bli en svår uppgift. Det enda som är självklart och helt uppenbart är följande: Vi får inte fortsätta att förbruka naturen… då sågar vi av grenen vi sitter på.

Älgen lockar rekordpublik. Nu undrar många varför. Foto Mostphotos

 

Det långsammaste av allting långsamt. Slow-tv. Smaka på känslan. En extremt lång direktsändning som ger tittarna möjlighet att få se en älg. Fanns det någon som trodde att människor skulle bänka sig framför tv:n – timme för timme – för att få en glimt av skogens konung?

Jo, pyttsan.
2,1 miljoner tittare har lagt ned 3 miljoner timmar sedan sändningen startade 15 april.
Totalt har 58 älgar har tagit sig över Ångermanälven framför tv-kamerorna.

Låt mig reflektera lite. 2,1 miljoner tittare har alltså väntat på 58 älgar. Och så finns de människor som undrar vad jag gör när jag jagar. Svaret kommer i framtiden bli: Slow-tv, det kan komma förbi något. Dessa 2,1 miljoner personer har jagat och burit samma förväntningar som jag, fast de suttit i tv-soffan. Människan är måhända urban i många stycken. Men vi är också ruggigt primitiva.
Men det mest intressanta är att väldigt många människor har lagt ned oerhört mycket tid för att titta på älgar. I programmet spekulerar man kring orsaken.  Men min förklaring till att människor vill se älgar bottnar i något djupare och större än vad jag kan sätta ord på.

Låt mig spekulera kring fenomenet bakom tittarsuccén.
Älgen har en dragningskraft. Det är omöjligt att sätta fingret på varför. Dess vandringar mellan sommar- och vinterbeten har pågått i tusentals år. Långt tillbaka var alla i Sverige  en del av de kringflyttande jägarfolken. Några veganer fanns inte på den tiden. Möjligheten att leva på vegetabilier fanns inte. Målningar och hällristningar visar oss idag vad älgen betydde. Den betydde allt. Den var mat, religion och konst.
Folket flyttade efter sin mat, sina byten. Och kunskapen om djurens sätt att leva gav människorna en chans att få mat och kläder.
Jag har sett älggropar från den tiden. Bara ett stenkast därifrån står idag ett älgtorn – ett välkänt generalpass. Älgarna rör sig längs samma stråk idag som för 10 000 år sedan.

Men trots att många människor idag knappt lämnar städerna finns en längtan efter naturen. Dess helande och roskapande kraft har visat sig kunna bota våra sönderstressade själar. Genom fågelsång, blommor och träd sänds vi tillbaka till den vagga som gav oss mat, husrum och skydd. Naturen är – helt enkelt – vårt element där vi mår bäst, fast de flesta av oss har glömt bort hur och varför.
Och letar du längst där inne i vårt inre – nästan bortglömd och bortträngd – finns älgen. Det absolut viktigaste djuret för våra förfäders överlevnad och liv. Minnet lever kvar genom vår primitiva och oförklarliga lust att se djuren.

Älgen är en symbol som vi ska vara rädda om. Beviset är väl talande när 20 procent av befolkningen tittar på Slow-tv.
Signaleffekten går inte att missa. Kravet på oss jägare och markägare när vi ska förvalta älgen – en urkraft, turistmagnet och sinnesbild av den svenska naturen – vilar tungt på våra axlar.
Den balans vi alla vill åstadkomma kan inte bara speglas i kubikmetrar timmer, betesskador, viltolyckor eller kilo kött i frysen. Den måste också även spegla befolkningens intresse av skogens konung. I mitt tycke en välkommen signal.

 

Tack vare att Svenska Jägareförbundet ifrågasatte arbetet med att ändra omräkningsfaktorn för varg så stoppades en beräkningsmetod som skulle ge fler vargar än vad verkligheten kräver. Foto Magnus Rydholm

 

När jag hör jägare som påstår att Svenska Jägareförbundet inte gör något i vargfrågan blir jag frustrerad. Som kommunikationschef vill man att alla medlemmar ska se vad förbundet gör och förstå vad insatserna betyder.
Tyvärr når vi inte hela vägen ut till alla medlemmar med varginformationen. Den främsta anledningen är att vargfrågan så komplicerad att endast få vet hur lagarna är skrivna, hur art- och habitatdirekts påverkar oss, vad domstolsavgörandes har för betydelse,  hur gynnsam bevarandestatusens räknas fram och begränsar handlingsutrymmet och mycket annat. Är inte sakförhållandena enkla så orkar många inte läsa igenom texterna.
Därför gjorde vi fyra filmer där Gunnar Glöersen förklarade ett antal begrepp. Syftet var att visa upp både vad vi gör och vad förbundet vill. (I länkad artikel finns filmerna).

Det har inte gått mer än tre veckor sedan vi gjorde filmerna. Idag kan vi faktiskt slå oss lite för bröstet och säga: Förbundet har gjort skillnad.
Det rör sig inte om något revolutionerande resultat, men det rör en viktig pusselbit – omräkningsfaktorn – som styr hur stor vargstammen ska vara.

Bara namnet – omräkningsfaktor – gör ju att man vill börja gäspa. Och förstår man inte hur omräkningsfaktorn används och vad den betyder blir innehållet i texten både tråkigt och intetsägande. Men fortsätt läsa. Jag ska försöka förklara.
När man började att inventera varg i Sverige använde man antalet föryngringar som ett mått på hur många vargar vi hade. En föryngring beräknades till tio vargar. Omräkningsfaktorn var alltså tio.

Nu fanns inte alla tio djuren i en flock, utan man hade beräknat att för varje föryngring så fanns det ett antal par eller ensamma vargar. Tillsammans blev det tio stycken. Hittade man 30 föryngringar så hade vi 300 vargar. Ett enkelt och bra sätt att beräkna stammen.
Men efter några år var det fanns en forskare som menade att siffran tio var alldeles för hög. Den skulle sänkas till åtta.
Ifall Naturvårdsverket hade köpt forskarens argumentation hade det krävts 37,5 föryngringar för att stammen ska hålla 300 vargar. När diskussionen kring omräkningsfaktorn tog fart fanns det en organisation som protesterade. En organisation som krävde mer fakta. En organisation som krävde att man skulle göra en spillningsinventering med DNA-analyser för att vi verkligen skulle veta stammens storlek.
Det var Svenska Jägareförbundet som menade att enskilda forskares teoretiska beräkningar inte ska kunna ligga till grund för förvaltningsbeslut på detta sätt. Naturvårdsverket tyckte också att det behövdes mer fakta och köpte förbundets argumentation.

Förra vintern gjordes spillningsinventeringen. De insamlade proverna visade att stammen var på minst 315 individer. Denna fakta visade inte bara på att forskaren hade fel i sin beräkning om åtta. Den visade att förbundet hade rätt. Omräkningsfaktorn tio stämde ganska väl med verkligheten.
I måndags beslutade Naturvårdsverket om att behålla omräkningsfaktorn tio tills man utvärderat möjligheterna att ha DNA-inventeringar. Svenska Jägareförbundet anser att DNA-inventeringar troligen är den bästa tillgängliga metoden för att få ett bra inventeringsunderlag av vargstammen.

Men det intressanta är följande: Hade inte Svenska Jägareförbundet tagit strid i frågan hade vi fått omräkningsfaktorn åtta, vilket inneburit att Sveriges vargstam alltid skulle vara betydligt större i verkligheten än på pappret (det vill säga ytterligare 75 individer om stammen skulle ligga på 300 stycken).

Det jag vill säga till alla jägare som inte tror att Svenska Jägareförbundet gör skillnad i vargförvaltningen. Ta dig lite tid och läs vad förbundet gör. Just nu pågår den stora vargstriden på EU-nivå. Jägareförbundet är ensamt om att verka för jägarnas bästa i Bryssel. Det är en viktig fråga. Som tur är finns det jägarorganisationer från andra länder som hjälper till. Men kom ihåg att de som vill skydda och bevara miljön – och många gånger begränsa jakten – är många gånger fler.

Så utan att tveka kan jag slå fast följande: Utan Svenska Jägareförbundet hade vi haft en större vargstam än vi har idag. Ovanstående text är faktiskt ett bevis för det.