Jägarnas Riskförbund har länge försökt vinna medlemmar på att framställa sig själva som den jägarorganisation som driver en tuffare rovdjurspolitik. Vissa har t o m hävdad att man har en nollvision för varg. Därför är det är inte utan att man drar på munnen efter att ha läst rapporterna från Jägarnas Riksförbunds riksstämma. Nu säger man ja till en vargföryngring per län och i undantagsfall fler. Nollvisionären, Kurt Borg, från Värmland som dessutom krävde styrelsens avgång för skrivelsen med bl a Svenska Jägareförbundet om flyttning av varg hade ingen framgång! Förnuftet segrade. Jägarnas Riksförbund har nu nästan exakt samma policy som Svenska Jägareförbundet. Vi säger max 1-2 föryngringar per län.
Något som däremot kräver en förklaring är att Jägarnas Riksförbund samtidigt ägnar sig åt telefonvärvning av medlemmar där man motiverar medlemskap med att man säger sig verkar för att ”vargen skall bort!” Vargen skall inte bara bort från vissa områden utan från hela Sverige. Dessutom säger värvaren att det är säkerställt genom DNA analyser att vargen plockats hit från öst! Värvningsförsöket skedde den 9 juni i år!
Frågan som kräver svar är. Har Jägarnas Riksförbund medvetet dubbla budskap eller låter man Kurt Borg skriva värvningsinstruktionerna?

Vi har ännu inte fått föreskriftstexterna till de nya jakttiderna, men inriktningen på besluten är kända. I några fall har våra förslag antagits, men i flertalet fall inte. Vi är många som tycker att det är svårt att finna någon riktig logik i vilka förslag som antagits respektive förkastats. I flera fall verkar det som om välgrundade förslag avslagits enbart för att man på sina håll varit negativ till jakt som företeelse.

I senaste numret av Vår Fågelvärld kan man läsa Sveriges Ornitologiska Förenings remissvar på vår skrivelse om jakttiderna, och SOF:s fågelskyddssekreterare konstaterar att besluten i stort följer SOF:s remissvar. Man kan även läsa en del generella uttalanden om hur SOF ser på jakten (http://www.sofnet.org/apps/file.asp?Path=2&ID=4420&File=VF2-2009Jakttider.pdf).

SOF anser att jakt inte skall bedrivas under häckningsperioden, vilket jägarkåren med säkerhet ställer upp på när det gäller de flesta arterna. SOF anser dock att häckningsperioden påbörjas med vårflytten, och fastställer att den påbörjas den första februari! Varför inte även inkludera höstflyttningen? Övervintringen? Alla med någon förståelse av utvecklingsläran vet att alla arter under utvecklingens gång har selekterats för att så effektivt som möjligt sprida sina gener till nästa generation. Med SOF:s typ av argumentation skulle man kunna se alla beteenden som en del av reproduktionen, eftersom de ytterst syftar till att individerna skall kunna sprida sina gener. Blir nästa steg att fåglar anses häcka under hela året?

SOF anser också att det finns ett antal arter som skulle kunna beskattas hårdare genom jakt utan negativa populationseffekter, men att det på inget vis är uppenbart att man därmed skall utöka jakten. Man tycker också att det behövs fler områden med totalt jaktförbud.

Det är tydligt att SOF inte, som Jägareförbundet, anammar den moderna synen på naturvård, där man i enlighet med konventionen om biologisk mångfald hållbart nyttjar den biologiska mångfalden snarare än att bara sträva efter att bevara den.

SOF säger sig inte vara motståndare till jakt som sådan, men organisationens handlingar och uttalanden rimmar dåligt med denna ståndpunkt. Det är synd, eftersom vi i många frågor har gemensamma intressen, och i flera fall även har ett väl fungerande samarbete.

Så går då åter telefonen het efter att Naturvårdsverket beviljat skyddsjakt på ”Sörmlandsvargen”. Nära, kära, bekanta och obekanta från mina hemtrakter i de mellansvenska skogsbygderna finner inte ord för sin frustration när de år efter år blir nekade skyddsjakt medan det verkar som att en varg som börjar närma sig Mälardalen ska skjutas.

Men det finns faktiskt ett underliggande problem i denna fråga som blir kusligt viktigt att våga föra fram i ljuset och diskutera samt lösa om vi ska kunna aktivt förvalta rovdjuren, och då främst vargen, på ett klokt och rättvist sätt i framtiden. Vargarna blir nämligen väldigt dyra i drift när de närmar sig Mälardalen och södra Sverige. Fritt ur minnet kan jag bara konstatera att de absolut ”blodtörstigaste” vargarna vi haft som dödat flest tamdjur i detta land verkat i just Uppland och Södermanland. Tittar man på Viltskadecenters statistik över vargdödade får från 2008 så skall man se att på topp tre återfinns också just Västra Götalands-, Stockholms- och Södermanlands län. Faktiskt har ”Sörmlandsvargen” dödat fler får på en vecka än vad vargarna i Värmland, Örebro, Dalarna och Gävleborg gjorde tillsammans under hela 2008.

Men vad är då problemet som måste lösas? Jo, så fort en varg slår sig ner i Mälardalen så kommer den rätt fort att upptäcka att det kryllar av lättjagade får i landskapet. Är man varg i ”rovdjurslänen” finns inte så många får kvar och de som finns är rigoröst instängslade. Men om vi ska stängsla in alla får i Mälardalen och södra Sverige med ”rovdjurssäkra” stängsel kommer det att kosta många många miljoner och klagoropen från friluftslivet lär bli både många och högljudda.

Vi kan aldrig acceptera att vargen även fortsättningsvis ska finnas endast i de mellansvenska skogsbygderna av myndigheternas bekvämlighetsskäl eller ekonomiska skäl. Därför måste staten och Naturvårdsverket samt Länsstyrelserna nu våga föra fram denna problematik i ljuset och lösa den, annars är rättvisan långt borta och vargarna lär fortsätta skjutas så fort de kommit ner till Märlardalen och fått smak på får…

Våren är på väg att övergå i sommar, och de av oss som har lyckan att ha tillgång till jakt på vårbock och vildsvin har nog i många fall fyllt på frysen litet inför sommarens grillkvällar. Fortfarande finns det dock tid att utföra en mängd olika viltvårdsåtgärder, för att hjälpa viltet under den kommande hösten och vintern. Själv skall jag se till att jobba med mina viltåkrar i helgen.

Viltåkrar kan anläggas långt in i juni, och grödor som foderoljerättika ska faktiskt inte sås förrän sent i juli om den skall vara smaklig under senhösten! Missa inte chansen att så grödor för att gynna viltet; har man ingen riktig åker att nyttja kan man så klöver i uppkörda skotarspår, vildsvinsbök osv. Tänk på att små ytor i skogsmark kan ha ett stort värde för viltet. Vi sår nu för att kunna skörda i höst!

Ja, nu skulle jag kunna skriva något klurigt om skytte här, men det är faktiskt inte det saken gäller! Nu är det istället frågan om att planera verksamhet själv eller ta de bollar som kastas upp. Vilket som är bäst? Jag gissar att det måste till en kombination av långsiktig planering av verksamheten och sedan tillräckligt med manöverutrymme eller förmåga att omprioritera för att kunan hantera lite mer akuta lägen. Varför denna fundering idag då? Jo, sitter och väntar på skjuts till Umeå och några dagars planering med kollegorna i norr. ”Normala” människor kanske planerar för hösten just nu (eller sommarsemestern) men nu är det frågan om vad vi ska hitta på uppe i norr under 2010. Just nu känns det lååångt bort, men man kommer inte runt att ska det finnas planer så måste vi börja med dessa nu! Utbildningar ligger troligen högt upp på dagordningen, men vad vi fortfarande inte har löst är frågan om hur man bäst talar om vilka utbildningar vi har!? Annonserar vi i svenska jakt verkar många inte se eller hinna glömma bort, affischer fungerar på mindre orter och för vissa personer, annonsering i annonsblad fungerar på många men kostar… utskick i brevlådan, det är ju liksom det som svensk jakt nyheter är, eller? Sen finns det en annan intressant vinkel på det här med information. Om man vill annonsera om en utbildning krävs stora insatser och man missar ändå många som ”inte visste om att det var…”, men om det är något som man kan tänkas bli upprörd över så sprider det sig som en löpeld utan hjälp av annonseringar. I det stora hela tror jag alltså att det är en intressefråga om man tar till sig eller hittar information. Är man lite ljummet intresserad krävs större informationsinsatser. Vi får väl se vad vi kommer fram till i Umeå, men nåt kul har vi alldeles säkert att erbjuda även under 2010 – så fortsätt att hålla ögonen öppna! :)

Sitter och förundras över jägarnas oförmåga att glädjas, fira och ära de som äras bör. Det kom i förra veckan en historisk rovdjurspropp som borde gett varenda svensk jägare mer eller mindre glädjefnatt. De reaktioner jag själv fått är dock mestadels ”det är för bra för att vara sant”, ”valfläsk” och ”jag tror det när jag sett det”.

Visst finns det detaljer i proppen som är en smula märkliga och kanske också delar som vi inte riktigt förstått vad de innebär men i det stora hela är detta bättre än vad någon med den minsta insikt i frågan vågat hoppas på i modern tid. Att den sedan kommer i valtider och att det som föreslås endast är det som man gick ut med i valmanifasten till förra valet är väl oväsentligt? Skit i varför politikerna gör som de gör, se bara till att de gör rätt saker. Och det är precis vad vi nu gjort! Att en så liten grupp som jägarna varit med och styrt denna infekterade fråga åt rätt håll borde ge såväl rakare ryggar hos jägarkåren som vilda firarscener i varenda fontän värd namnet i detta land. När jag åker runt i landet på ”rovdjursmöten” får man ofta ställa in extra stolar och jag är aldrig hemma före 12 på natten då alla måste få vädra sitt missnöje. Men nu när det äntligen gick som det skulle och allt slit med protestlistor, manifestationer och insändarskrivande gett resultat går luften på något sätt ur.

Vi gnäller istället och letar febrilt efter nästa fråga att förfäras över. Eller är det så att jag bara är ännu en gnällig jägare som gnäller över att jägare är gnälliga?