Vem vill bo i vargland?

, •

Nu tänkte jag vi skulle bli lite känslosamma så här på måndagseftermiddagen. Jag tänkte nämligen berätta för er om min havererade livsplan. Den har havererat på grund av vargen.

Jag är född och uppvuxen i Hälsingland. Där finns min mors föräldrahem och där finns de skogar jag tänkt leva av och i. Det bestämde jag i samråd med morfar när jag var 5 år och vi snickrade bandyklubbor av snedvuxna alar nedanför hans lagård. Redan när jag gick i grundskolan i Arbrå var mitt mål klart. Jag skulle bli Jägmästare och jobba med skog och natur. För då kunde man nämligen bo kvar i mitt älskade Hälsingland och få möjligheten både till ett meningsfullt jobb och framför allt jaga på de vidsträckta marker där såväl min far som morfar och resten av tjocka släkten skördat vad våra skogar har att erbjuda, år efter år…

Så blev det. Jag blev Jägmästare men precis när jag skulle flytta hem hände något. Vargen kom. Från början trodde, eller snarare hoppades, nog både jag och många andra att det kanske var en tillfällighet att vargarna hamnade i det riksbekanta ”Galvenreviret”. Så jag stannade kvar i Umeå i några år och hann doktorera på kuppen. När jag stod där med en färsk doktorsexamen och det var dags att bilda familj och flytta så stod det dock klart. Vargen var i min hembygd för att stanna. Då är det inget alternativ för mig som lever av och för jakten att flytta hem. Jag flyttade istället till det näst bästa för mig, det viltrika Mälardalen med nästan oändliga jaktmöjligheter.

Fram till idag så har jag nog betraktat mig som en särling. Någon som är så otroligt intresserad av jakt att det faktiskt i allra högsta grad påverkat var jag väljer att leva. Men, så är det nog inte, jag såg nämligen precis en pinfärsk SIFO-undersökning. I undersökningen ser man ett mycket tydligt mönster. 20% av svenskarna, eller var 5:e svensk, ser det som negativt om det finns varg dit de planerar att flytta och väljer hellre ett vargfritt område. Bara 6% ser det som positivt om det finns varg dit de planerar att flytta. Jag är inte ensam!

För Ovanåkers kommun hemma i Hälsingland hade jag och min familj varit ett riktigt kap. Såväl jag som min sambo har doktorerat, vi är kärnfriska och tjänar hyfsat med pengar. Vi har två lagom välartade barn som kunnat fylla dagis och skola samt är båda flitigt engagerade i föreningslivet. Nu är det istället Nyköpings kommun som får mina skattepengar och Dammlötsskolan i Runtuna som har min briljanta sambo i föräldrarådet. Det gör mig något alldeles kusligt ledsen.

Man kan räkna på vargens kostnader och intäkter till leda, men det lämnar vi därhän nu. Vi kan väl bara konstatera att vargen snuvade Ovanåkers kommun på min familj och skulle jag etablera ett företag idag skulle jag nog välja vargfritt område om jag vill maximera tillgången på kompetent arbetskraft.

För någon vecka sedan passerade jag mitt älskade Hälsingeland på väg till älgjakten i Jämtland. Då hände samma sak som hänt de senaste 10 åren då jag åkt 83:an förbi Bollnäs. När man kommer ned mot Ljusnan strax efter Kilafors och ser de blåa bergen torna upp sig i nordost går det inte att hålla emot längre. Det är bara att leta upp första bästa skiva med Perssons Pack och vrida på full volym. Sjunger man med känns det lite bättre men inget kan hindra den där klumpen i magen och längtan i bröstet. Det hade kunnat vara jag och mina barn som trampat i de där blå bergen på älgjakten…

Man kan knappast lasta vargarna för att de finns, men det är förbannat sorgligt att de raserade min livsplan. Jag hatar dem inte för det men jag älskar mitt Hälsingland och slutar aldrig hoppas att jag en dag kan bo där igen och jaga i samma skogar som morfar, utan oro för varg.

av /96 Kommentarer

Fanns det något för jägarna i nådiga luntan?

, •

Idag promenerade Anders Borg in till Riksdagen med årets budgetproposition. Det kändes kanske aningen mossigt just i år, inte en enda tårtattack och Borg föredrar gamla hederliga pappersbuntar framför de mer miljövänliga och kanske en smula mer moderna cd-skivorna och USB-stickorna. Men, det är ju faktiskt innehållet som är det viktiga och jag kastade mig över det hela för att se om det fanns några skärvor från Regeringens bord som föll ned till oss jägare.

Nu brukar inte budgetproppen vara så särdeles upphetsande eller innehållsrik ur ett rent jägarperspektiv men jag fann i år i alla fall två små ljus i mörkret.

Först och främst avdelar Regeringen 3 miljoner direkt till Jordbruksverket för arbetet mot Dvärgbandmasken. Visst hade vi önskat oss mer, rentav mycket mer, men man visar i alla fall att man inte sticker hela huvudet i sanden. Nu gäller det att göra så mycket bra av slantarna som möjligt och jag tycker faktiskt Jordbruksverket verkar ha något bra på gång. Man siktar på utökad övervakning och en handlingsplan om Dvärgbandmasken blir vanlig i ett område samt information. Antagligen det bästa man göra för de pengarna. Dessutom pekar man särskilt ut Jägareförbundet som en viktig samarbetspartner om det ska bli något bra av det här arbetet. Den uppmärksamheten tackar vi för och givetvis ska vi dra vårt strå till stacken och bidra på alla sätt vi kan till att göra det bästa av situationen.

Den andra ljusglimten är skrivningen om Viltförvaltningsdelegationerna:

”Regeringen har i länsstyrelsernas regleringsbrev för 2010 givit länsstyrelserna i uppdrag att följa upp och redovisa det första årets arbete i de regionala viltförvaltningsdelegationerna. Regeringen bedömer att det kan finnas behov av att genomföra vissa justeringar och förtydliganden i den förordning som reglerar viltförvaltningsdelegationernas arbete (SFS 2009:1474) och återkommer till det i annan ordning”

Bra! Vi har tjatat om att det finns en del detaljer och otydligheter som gör att Viltförvaltningsdelegationerna inte riktigt fungerar som det var tänkt och också ger enskilda tjänstemän på länsstyrelserna onödigt mycket tolkningsutrymme. Jag skrev om det redan för mer än ett år sedan här på bloggen. Nu har Regeringen snappat upp vår kritik och budskapet kan knappast bli tydligare på byråkratspråk. Det är dags att förtydliga och få till VFD – arbetet så att folket får det regionala inflytande som är själva grunden för en framgångsrik viltförvaltning, oavsett art.

Jag hade aldrig trott det skulle vara kul att läsa en budgetproposition. Men, idag var det faktiskt småtrevligt. Måste vara åldern. Fattas nu bara att jag börjar lyssna på P1, stiga upp tidigt på mornarna och vägra ta fram kortet i bankomatkön eller pengarna i busskön så är jag en fullfjädrad gubbe.

 

av /4 Kommentarer

Vad är viktigast, ord eller handling?

, •

Idag kan man läsa WWF´s, Naturskyddsföreningen och Rovdjursföreningens replik på Jägareförbundets debattartikel på DN debatt. Jag tänkte vi skulle granska deras replik lite…

De hävdar att de gör allt i deras makt för att minska konflikten runt vargarna genom ”otaliga möten” runtom i landet och hjälp med att sätta upp rovdjursstängsel. Jag ägnade en stund nyss åt att gå igenom de tre organisationernas kalendarium för 2010 och 2011 och hittade inte ens tvåsiffrigt antal möten. I min värld är det inte ”otaliga”… Majoriteten av de möten som annonserades var dessutom i Stockholm… Efter en snabb blick i Jägareförbundets tidsrapportering för 2010 till Regeringen kan man hitta tusentals arrengemang av den typen. Vilka var det som var konstruktiva nu igen?

Sedan har vi det här med stängsling. Den enda av organisationerna som sysslar med det är Rovdjursföreningen. 2010 bidrog man, i varierande grad, till att hela 7 stängsel uppfördes. Jättebra, men knappast tillräckligt för att lösa vargfrågan kanske.

Vidare skriver man att man har ett ökat stöd från allmänheten i rovdjursfrågan. Skitsnack. Alla attitydundersökningar pekar åt samma håll. Acceptansen för rovdjuren minskar stadigt. Sedan fortsätter man med att påstå att en majoritet även i varglän accepterar vargen, förvisso sant men också ett utmärkt exempel på just det vi anklagar dem för. De skiter ett stort stycke i de som ska bo med rovdjuren på allvar. För är det intressant vad folk i Gävle, Borlänge eller Karlstad tycker om varg? Nej, de drabbas lika lite av vargen som folk i Stockholm, Malmö eller New York.

Sedan påstår man sig välkomna regional förvaltning. Det var något nytt. Samtliga tre organisationer har mycket aktivt motarbetat detta och WWF deltar över huvud taget inte i någon Viltförvaltningsdelegation.

Det är förvisso gulligt att dessa organisationer vill minska konflikterna, det hade bara varit klädsamt om man talat om hur. Jag har aldrig sett en enda av dessa organisationer tillstyrka en enda skyddsjakt. Vi kan ju också konstatera att deras ”otaliga” möten och stängsling inte gjort underverk.

De påstår sig nu tålmodigt sitta kvar vid förhandlingsbordet. Jag hävdar att de aldrig ens satt sig där. Att nu påstå att man är kompromissvilliga, diskussionslystna och vill minska konflikterna är tomma ord. Att diskutera med folk som inte är villiga att ge något tillbaka eller komma med ett enda förslag eller kompromiss är förspilld tid.

Vad dessa organisationer borde göra nu är ställa sig frågan om det behövs en konstruktiv jägarorganisation eller en konstruktiv naturvårdsorganisation? Den konstruktiva jägarorganisationen har funnits länge, däremot har vi inte sett ett enda konstruktivt, framåtsyftande och realistiskt förslag, någonsin, från dessa organisationer. De får gärna sitta kvar vid sitt imaginära förhandlingsbord, men vill de ha sällskap får man nog prestera mer än tomma ord och halvsanningar på Dn debatt.

av /115 Kommentarer

Kan kunskap bli en börda?

, •

Jag och Jägareförbundet har alltid levt efter devisen ”kunskap är lätt att bära” och alltid sökt ny och bättre kunskap samt omsatt den i viltförvaltning och viltvård. Därför är också den svenska jägarkåren världens bäst utbildade och i jämförelse med andra grupper som intresserar sig för naturen de absolut mest kunniga. Det finns ett par studier som visar detta. Men, har kunskapen tjänat oss väl och har vi nått våra mål med hjälp av denna ”lätta” börda? Nej, jag tror inte det. Vi lever nämligen i en ny tid nu då kunskap väger mycket lätt och fakta spelar mindre roll än en klatschig färg på skjortan i en tv-debatt.

Ta bara de två senaste årens vargdebatter i samband med vargjakten. Jag satt här på morgonen och läste gamla blogginlägg och ett kusligt mönster framträdde tydligt. Diverse krönikörer och kolumnister som Hanne Kjöller, Jan Guillou och Elisabeth Höglundh sprider irrläror och felaktigheter omkring sig och genast är vi där och korrigerar. Problemet är bara att medan vi korrigerat har de skrivit två nya kolumner med lögner eller villfarelser som vi måste kasta oss över. Eftersom dygnet har bara 24 timmar så blir det inte mycket tid över för att sprida egna åsikter eller budskap, all tid går åt till att rätta till felaktigheter.

Samma mönster ser man tydligt då jag eller Gunnar sitter i morgonsoffor eller radiodebatter. Mikael Karlsson ljuger som en häst travar i vanlig ordning och vi har fullt upp med att förklara att lodjuren inte alls var här först eller att de vargar som sköts inte alls var kärnfriska. Samma sak händer när Rovdjursföreningen hävdar att vargar bara tar jakthundar eller WWF att tjuvjakten minsann inte alls minskat. De fabulerar glatt vidare medan vi fastnar i att förklara hur det verkligen ligger till.

Det är också samma fenomen som ligger bakom den mycket märkliga fotodebatt som Gunnar startade. Vid en första anblick lockas man att tro att debatten direkt urartar i en ny form av rovdjursdebatt då jägarna mangrannt ställer upp på ena sidan och vargvännerna på den andra. Men är det verkligen så? Nej, jag tror inte det. Jag tror det återigen handlar om kunskap. De flesta jägarna här i landet vet att det är praktiskt omöjligt att se lodjur mer än 150 gånger på 9 månader, men inte ett enda lodjursslaget byte, och att det är större chans att vinna hogvinsten på Lotto 4 lördagar i rad än att se varg, lo, mårdhund och klösmärken av björn i Mullsjö samma år. För en naturromantiskt lagd stadsbo låter allt detta bara spännande, exotiskt och beundransvärt och återigen blir jägarna kvar i bakvattnet med kunskapen i hand.

I veckan besökte jag och Gunnar Finland för att lära oss mer om deras sätt att förvalta varg med EU hängande över axeln. De skrattade gott åt vår regerings svar till EU. De är faktaspäckade, ärliga och väl underbyggda. Helt fel taktik enligt finnarna. Skriv absolut inte mer än nödvändigt och skaffa er inte onödigt mycket kunskap, då får man gissa och kan välja själv vad man redovisar. Skulle man sedan bli dragen inför domstolen gäller det att vara välförsedd med dräpande argument som inte redovisats tidigare. Jämför man finsk och svensk vargförvaltning finns en tydlig och stor skillnad. De har mycket sämre kunskap om sina vargar och var de finns samt vilken genetisk status de har. De visste till exempel att de har varg – hund hybrider men såg det mer som en möjlighet än börda… I själen känns det fel att inte skaffa sig kunskap men den finska taktiken har onekligen fungerat mycket bättre än den svenska i det här fallet.

Snart samlas Jägareförbundets länsordföringar för rådslag och för att slå fast Jägareförbundets framtida inriktning i rovdjursfrågan. Förslagen till åtgärder har haglat friskt den senaste tiden både här på bloggen och annorstädes. I veckan slog bland annat en länsförening fast att det nu var slut med jägarnas hjälp och insatser när det handlar om inventering av stora rovdjur. Direkt kände jag hur det högg till i bröstet och jag var genast på väg upp på barrikaden för att tala om att vi måste ha fakta för att kunna förvalta rovdjuren rätt och få jaga dem. Men, är det så? Njaä…

Sverige har utan tvekan världens bästa koll på de stora rovdjuren. Vi vet nästan exakt hur många de är och vi har till exempel ett komplett släktträd över vår vargstam. Detta hade aldrig kunnat göras utan miljontals ideella jägartimmar ute i skog och mark. Ställer inte jägarna upp så är det slut men denna stenkoll på rovdjuren, det blir helt enkelt på tok för dyrt när man måste börja betala för inventeringarna. Kanske är det exakt vad vi vill? EU kan knappast klaga på en minskande vargstam om vi inte vet att den minskar och Naturskyddsföreningen kan knappast gå ut och inventera lodjur för att hävda att de är färre än något mål. Det skulle onekligen också bli bekvämt för politiker och beslutsfattare att inte behöva kunna alla siffror utan bara behöva hänvisa till vad man själv eller någon annan väl utvald expert tror.

Kunskap kan vara en börda, det är jag säker på. Det skulle onekligen vara enklare och bekvämare att gissa, tycka eller bara säga saker utan att bry sig om hur det egentligen ligger till. En god vän uppe i Hälsingland brukar hävda att hans obefintliga skolgång varit helt rätt val i livet. ”Det är såväl bekvämt som enkelt att vara korkad”. Man kanske skulle ta en flaska rödvin till fredagsmyset och bli av med en hjärncell eller två?

av /24 Kommentarer

Var det bättre förr?

, •

 

Jag har tidigare tagit upp frågan här på bloggen om vem som har rådighet över viltstammarna, både när det gäller älg och rovdjur. Frågan har fått ny aktualitet i och med regeringens kovändning när det gäller licensjakten på varg. Vi är många, många som nu är besvikna över löftesbrottet. Många medlemmar uttrycker helt naturligt även sin frustration och besvikelse över att Jägareförbundet inte lyckats stoppa detta. Har vi gjort ett dåligt jobb, eller är förväntningarna orealistiska? Eller kanske både och? En sak är säker: förutsättningarna för vår rådighet ser helt annorlunda ut än tidigare. Och detta är i stor utsträckning ett resultat av vår egen framgång…

Under de senaste decennierna har stammarna av samtliga våra klövvilt ökat exponentiellt. Samma sak gäller för de stora rovdjuren. Klövviltstammarna har ökat genom ändrad markanvändning, exempelvis ökat trakthyggesbruk och minskat skogsbete, samt en mer kontrollerad jakt. De stora rovdjuren påverkas självfallet positivt av ökad tillgång till byten, men även här har förstås begränsningarna i jakttrycket bidragit starkt. Vi har som Göran Ericsson häromdagen påpekade aldrig haft så mycket vilt som idag.

Stammarna tillväxer dessutom fortfarande snabbt för flera av våra klövviltsarter, och det gäller även i viss utsträckning de stora rovdjuren. Jämfört med situationen för några decennier sedan, så påverkar viltstammarnas storlek inte längre bara jägarnas möjlighet att utöva jakt. Tidigare begränsade sällan klövviltet övrig markanvändning, och det fanns inga stora rovdjur som tog tamdjur, komplicerade jakten eller konkurrerade med jägare om bytet. Så är inte längre fallet. Klövviltet påverkar idag möjligheterna att utöva jord- och skogsbruk, samt i en del fall våra naturvårdsambitioner. Rovdjuren har ett egenvärde ur naturvårdsperspektiv, men påverkar såväl möjligheterna till djurhållning som jakten. Till detta skall läggas viltolyckor, det alltmer urbaniserade samhällets önskemål om att uppleva naturen osv.

Dagens starka viltstammar påverkar helt enkelt såväl oss jägare som det övriga samhället mer än tidigare. Det är därmed knappast orimligt att andra aktörer ”lägger sig i” hur vi jägare förvaltar viltstammarna. Den rådighet vi tidigare hade har därmed inskränkts alltmer, i takt med att viltstammarna ökat. Frustrerande? Japp! Och inte minst då man har rovdjuren starkt koncentrerade till en liten del av Sveriges yta, där man idag på många håll inte alls upplever starka klövviltstammar. Detta är anledningen att vi benhårt lyfter fram lokalt förankrad, regional förvaltning.

Personligen jobbar jag hellre för att finna avvägningar mellan olika intressen med rika viltstammar, än jag förvaltar svaga stammar ifred. Allt var inte bättre förr…

 

av /2 Kommentarer

Det är nu vi ska stå enade

, •

 

På tisdag ska jag prata om hur man kan skapa starkare viltstammar och rikare mångfald på slätten. Jordbruksverket anordnar en workshop för olika rådgivare, och man vill ha någon som pratar om hur jakten kan fungera som drivkraft för att gynna mångfalden, inklusive viltet. I min almanacka står det därmed ”förberedelser workshop slättbygd” på gårdagen och idag. Men det är banne mig inte lätt att fokusera efter gårdagens besked om vargjakten!

Nu vet vi inte säkert vad de faktiska konsekvenserna av beslutet blir. Det finns en möjlighet att vargstammens utveckling, och möjligheten att inom lagens råmärken reglera problemen som vargen förorsakar, blir ungefär densamma som med en licensjakt. Det råder dock inget tvivel om att vi kastats in i en betydligt större osäkerhet genom gårdagens beslut. SJF har därmed gjort boghalt, och nu väntar intensiva interna överläggningar inom hela organisationen om hur vi bör gå vidare.

En sak står dock redan klar efter gårdagen- i höst är det ÄNNU viktigare än tidigare att slå vakt om vår styrka som förhandlingspart inom rovdjursförvaltningen. För att vara en stark part krävs två saker: att vi är stora, dvs. har många medlemmar, och att även de som inte är våra medlemmar lyssnar på vad vi har att säga. För att uppnå det senare krävs att vi är konstruktiva och sakliga, åtminstone om vi vill nå våra mål på lång sikt. Genom skrika och basera sin argumentation på lögner och halvsanningar kan man möjligen nå kortsiktig framgång. Det kommer dock lätt surt efter…

Vargförvaltningen fram till igår är just ett resultat av framför allt Jägareförbundets långsiktiga arbete. Utifrån min insikt i processerna känner jag mig helt övertygad om att vi inte hade haft licensjakt under de senaste åren om det inte varit för oss, eller om vi agerat annorlunda. Jag kan dock självfallet inte bevisa att så är fallet. Men jag blir väldigt trött när jag hör jägare hävda att vi borde gjort som Riksjägarna…

Gårdagens beslut är ett bakslag genom att det ökar på osäkerheten, men det är inte givet att resultatet måste bli sämre. För att så inte skall bli fallet krävs nu att vi står upp för en lokalt förankrad, adaptiv förvaltning av våra stora rovdjur och tar en rakryggad dialog såväl med myndigheter som med politiker. Vi måste trots vår besvikelse fortfarande stå för en konstruktiv linje, annars marginaliserar vi oss själva. Det betyder dock självfallet inte att vi bara skall acceptera vad statsmakterna föreslår som utgångsbud.

Vi har nått långt, men måste nå längre och samtidigt kämpa för vad vi uppnått. Ett intensivt förhandlings- och lobbyarbete står därmed för dörren. Det är nu vi behöver ett så stort medlemsstöd och engagemang som möjligt, för allas vår skull!

 

av /21 Kommentarer

Hjälp oss nu framåt!

, •

Så här dagen efter gårdagens vargbeslut formligen väller det in arga, frustrerade och uppgivna mail, telefonsamtal och kommentarer här på bloggarna. Jag tänkte att vi ska försöka göra något konstruktivt av det här.

Förbundet har hittills ”bara” vidtagit två åtgärder efter gårdagens beslut:

1. Vi har lagt samarbetet med Regeringen i vargfrågan på is.

2. Vi har utlyst ett samråd, eller Ordförandekonferens, för att nu verkligen lyssna på hur medlemmarna vill att vi tillsammans ska fortsätta arbetet i rovdjursfrågorna.

Nu kanske det inte är alla som har möjlighet att kontakta sin länsförenings Ordförande inför rådslaget / nystarten eller vad vi nu vill kalla det. Kanske är man rentav så förbannad att man måste få ur sig sina åsikter ögonaböj? Kanske har just du hittat det korn av hopp som vi ska odla för en framgångsrik rovdjursförvaltning för jägarna i framtiden? Kanske vet just du också vad vi skulle gjort annorlunda för att ha undvikit gårdagens besvikelse? Se bloggen som en ventil! Gör din röst hörd! Hjälp oss framåt nu. För det enda som är säkert är att vi noga ska fundera och överväga hur vi ska gå vidare. Sen blir det åka av. Det lovar jag…

av /119 Kommentarer

Tror vi att det var en slump?

•

Som av en händelse kom dagens vargbeslut från regeringen samtidigt som vår Kronprinsessa tillkännager att hon är gravid. Någon som tror att det var en slump?Jag tycker det var smart. Ska man, som politiker, fega ur och ta beslut som ingen blir glad av och dessutom lova runt men hålla tunnt är idag en bra dag…

av /60 Kommentarer

Varför har vi världens bästa viltförvaltning och en rikare fauna än någonsin?

, , •

I såväl DN som många andra medier rapporterades igår om att vi i Sverige har en rikare fauna än någonsin och att vi antagligen har världens bästa viltförvaltning, till glädje för oss alla. Jag tänkte vi skulle fundera över hur det kunde bli så här bra.

Jägareförbundet bildades 1830 som en ren bevarandeorganisation. Många av våra viltarter stod på utrotningens rand och det var bråttom. Efter den akuta fasen då alla arter, utom bävern, räddats fick Jägareförbundet 1938 ”det allmänna uppdraget” att sköta och administrera jakten och viltvården i landet. Resten är historia och en mycket lycklig sådan. Men vad är det då egentligen som gjort att Jägareförbundet och svensk viltvård varit så framgångsrika? Jag tror svaret är enkelt. Folkrörelse, lokal förankring och förankring hos folket. Sist men inte minst långsiktighet. Man bygger inte en god viltförvaltning och goda viltstammar över en natt.

Vår vanliga medlem är en helt vanlig Svensson som ofta äger mark och vi finns i varenda buske, gathörn eller arbetsplats (nästan) i det här landet. Jägareförbundet är en folkrörelse som kan påverka folket, utbilda folket och framför allt, vet vad folket vill. Som jag skrivit så många gånger så är det en absolut förutsättning för all viltförvaltning att den är förankrad bland folket. Det är nämligen folket som ska utföra avskjutning, viltvård, förvaltning eller bevarande. De enda exemplen på framgångsrik viltförvaltning utan folklig förankring som finns är annars diktaturerna i de forna öststaterna…

Nu kanske många invänder att inte allt alltid är rosenskimrande. Nej, så är det givetvis. Vi har haft ”fnurror på tråden” och de kommer givetvis också framöver. Älgexplosioner, vildsvinens snabba ökning under en tid, gässens och kronhjortens smygande ökningar och invasiva arter samt många andra exempel finns. Men, sett över 100 år så är det närmast petitesser. I det stora hela så har det gått förvånansvärt bra, om vi nu dristar oss till att lyfta blicken. Dessutom har vi alltid löst problemen efter en tid så att majoritetens uppfattning fått råda.

Kommer det då att fortsätta vara så här bra? Nej, jag är rädd för att det inte blir så. Det finns många mörka orosmoln på himlen som drar åt fel håll just nu. Det främsta exemplet i närtid är rovdjursförvaltningen. Finns det någon folkrörelse som hanterar denna fråga? Njaä, visst Jägareförbundet försöker men i stort styrs den av enskilda högljudda debattörer, lätt egensinniga statliga verk och politiker med skrämselhicka. Lokal förankring? Nix. Nu styr vi ju inte ens vargfrågan i Sverige längre, det sköts i Bryssel. Folklig förankring? Näpp. Svenska folket vill ha ungefär lika många vargar som vi hade för ett par år sedan, enligt tillgängliga undersökningar. Så framtiden ser rätt dyster ut för rovdjursförvaltningen och rovdjuren. I det historiska perspektivet fungerade rovdjursförvaltningen väldigt bra, vi har aldrig haft så många rovdjur som idag i det här landet, men man håller nu på att stuva om det vinnande laget. Ett klassiskt misstag.

Jag inser att jag antagligen är en romantiskt drömmande bakåtsträvare. Verkligheten förändras. Med urbanisering, disneyfiering, befolkningsökning och ökad konkurrens om resurserna förändras ramarna för viltförvaltningen. Den så viktiga långsiktigheten försvann dessutom i samma stund som jakt och viltförvaltning blev politik. Nu förändras verkligheten med varenda valrörelse…

Så njut medan ni kan av vår svenska fauna, den är världsbäst och rikare än någonsin. Snart vänder det. Den enda tröst jag kan ge er är att jag haft fel förr. Ganska ofta dessutom…

av

Sverige fällt i EU domstolen!

, •

Nej, det handlar inte om varg, det handlar om istället om partiklar i innerstadsluften i bl a Stockholm. SNF jublar och jämför med vargjakten. WWF förväntar sig att Sverige skall dras inför domstolen även i vargfrågan och ”då är det ren juridik som gäller, och det kan sluta med dryga böter” säger de. Ja, WWF har rätt i den första delen, i domstolen är det juridiken som gäller, inte en massa tyckanden. Däremot kan det aldrig bli fråga om böter. WWF har inte koll på regelverket! Böter kan bara utdömas om ett medlemsland inte följer domstolens beslut!  

Att EU kommissionen driver frågan och nu skickat ett motiverat yttrande, är inte det samma som att Sverige blir fällt om vi hamnar där. Kommissionen ville fälla Finland på flera punkter för deras vargjakt, men förlorade i domstolen, där det är just ”juridiken som gäller”. 2001 var lodjursjakten föremål föra EU:s intresse, även den gången fick regeringen ett motiverat yttrande. Som alla vet ledde det till registrering av lodjursjägare och tilldelningarna har ökat sedan dess. Betraktarsidan försöker framställa kommissionens senaste skrivelse som om det nu bara är en formsak innan vi blir fällda i EU domstolen. Men fullt så enkelt är det inte. Juridiken är solklar och alla vetenskapliga bedömningar som gjorts visar att genetiken är viktigare än antalet vargar för att nå gynnsam bevarandestatus, så jag tror fortfarande att kommissionen skulle förlora i domstolen! Jag tror att vi vinner på en rent juridisk bedömning. Just nu är det mera politik än juridik. Att Sverige låter frågor gå ända till EU domstolen visar att regerigen faktiskt är beredd att ta strid i sakfrågor, utifrån svenska intressen, så långt det någonsin går. Det är possitivt!

Jag hoppas verkligen att regeringen fortsätter att försvara licensjakten på varg. Den fick 85 % majoritet i Sveriges riksdag och det vore fullständigt förödane för vargförvaltningens trovärdighet om EU gör allvar av hotet att stoppa licensjakten 2012. Den illegala jakten har minskat enligt forskarna från 14 procent till 4 procent sedan 2006. Är det någon som tror att den positiva trenden fortsätter om EU lägger sig i den svenska vargförvaltning?

EU kommissionen kommer till Sverige första veckan i juli, då får vi möjlighet att framföra vår syn på frågan. Självklart kommer vi att lyfta fram våra viktigaste frågor, jakt med lös hund, krav minskade koncentrationer, nationellt självbestämmande, regionala beslut m.m.

av /6 Kommentarer

EU går vidare…

•

Flera medier, bland annat DN och SVT samt SvD rapporterar nu på eftermiddagen om att EU – kommissionen går vidare i processen med genomlysningen av vår svenska vargjakt. Mycket väntat. Dock kan man ha synpunkter på rubriker som ”… skärper tonen…” och ”… trappar upp kritiken…”. Det gör man inte alls. Nu är det i sig ganska vanskligt att spekulera om vad man egentligen säger från kommissionen, det de skickat är nämligen endast ett pressmeddelande, själva yttrandet kommer i början av nästa vecka… Någon skärpt ton eller upptrappning spårar jag dock inte, snarare tvärtom.

Vi kan dock konstatera att man nu släppt några punkter i sin kritik och kokat ned det hela till fyra punkter där man ännu inte är nöjd:

– Den första punkten är diffus och där får vi nog invänta yttrandet för att se vad de inte är nöjda med i genomförandet av licensjakten. Jag misstänker att det kan ha något att göra med att vi inte tillåter varaktig etablering av varg i renskötselområdet. Det ska bli mycket intressant att se hur EU hanterar avvägningen mellan denna kritik och värnandet av en urbefolkning och deras kultur samt traditionella näring.

– Den andra punkten innebär att de vill se aktiva åtgärder för att stimulera invandring eller flytta vargar för att förbättra genetiken. Jag tror den punkten redan är löst i och med vårens vargflyttar och lyckade försök med flytt av valpar mellan djurparker.

– Dern tredje punkten slår fast att vi behöver en förvaltningsplan för vår svenska vargstam. Där håller jag faktiskt med EU, det händer inte ofta.

– Den fjärde och sista punkten innebär att vi inte kan ha ett ”tak” för vargstammen. Samma diskussion som man förde mot Finland i deras process. Man får helt enkelt inte använda ”tak” i viltförvaltning inom EU… Nivån i sig, på 210 vargar, får vi se om man kritiserar…

Sammantaget alltså en i mina ögon ganska mild och förväntad kritik. Det finns inget i det vi sett så här långt som vi inte kan lösa eller redan har löst. Nu ska vi komma ihåg att man från kommissionen ger Sverige två månader att besvara synpunkterna och om Sverige misslyckas hävdar man att man kanske inleder en process i EU – domstolen. EU – domstolen gör då en helt ny och helt egen bedömning av situationen, vilket gör att det blir betydligt mycket svårare att sia om utgången.

Vi får alltså se i början av nästa vecka exakt vari den fortsatta kritiken består. Jag är dock inte särskilt oroad och den sista meningen i pressmeddelandet från Kommissionen tycker jag visar på en ny och anständigare attityd från deras sida:

”The Commission is keen to pursue this dialogue in view of defining a conservation policy that conforms to EU nature protection rules.”

Det kan alltså fortfarande hända att detta går till domstolen och Sverige blir fällda på någon punkt. Det blev också Finland och vi vet nog alla vad som hänt sedan dess med deras vargstam. Jag kan tycka att det är lite konstigt att EU går samma väg igen, även om jag tror att vi har såväl resurser som kunskap att hantera vår situation annorlunda.

av /5 Kommentarer

Djurrätten förnekar djuren liv!

, , •

C&R på PB gädda, är det ok?

Livsåskådningsfrågor och debatt om djurens värde och rättigheter har intresserat mig länge. Tyvärr är det alltför sällan värdegrundsfrågor kring jakten blir diskussionsämnet för dagen. På sin höjd får man frågan vid någon middag, ”hur kan du skjuta rådjur som är så vackra”? Den typen av frågor tröttnar man snabbt på. Jag brukar svara att jag inte diskriminerar någon art, jag skjuter dem oavsett de är vackra eller fula! Jag brukar dessutom lägga till, ”om gud inte hade menat att jag skulle jaga älg, så hade han inte gjort dem så goda”. End of discussion!

Miljöpartiets kongress, det var annat det. Där träffade jag människor som inte bara tyckte att vissa djur var för söta för att dödas, de vill helt förbjuda mig att döda djur eller använda dem för våra mänskliga syften, av ideologiska skäl. Djuren är ju också människor, åtminstone i fablernas värld!

Debatterna på MP kongressen påminde mig om att jag fick en julklapp förbundet, ett presentkort hos ett bokförlag. Jag gjorde därför slag i saken och köpte ett par böcker om djurrätt. Undrar om det var min chefs tanke med julklappen?

Hur som helst valde jag mellan en bok av Peter Singer och Tom Regan, båda djurrättsrörelsen förgrundsgestalter. Valet föll på den senare. Singers ideologi preferensutilitarismen bygger i grunden på att minimera lidande och maximera lyckan för flertalet. Att t ex begränsa älgstammen genom jakt, där älgar dör snabbt av skottet, borde vara ok eftersom den enskilda älgen inte lider av det. Samtidigt vinner älgstammen totalt sett på att de inte blir så många att de dör av svält och sjukdomar. Dessutom vinner älgjägarna på det och vi är ju lika många som älgarna! Maximerad lycka för älgar och jägare! Singers värderingar kan ge stöd för jakt, men blir ändå absurda eftersom han inte gör skillnad på människor och djur. Spädbarnsmord och barmhärtighetsmord är också ok. Familjen och samhället kan vinna på att de dör!

Peter Regans moralfilosofi utgår från att däggdjur och fåglar liksom människor är kännande varelser, livssubjekt, som uppfattar sig själva som individer. Insekter och fiskar räknas alltså inte in. Regan menar att fåglar och däggdjur därför har samma rätt till liv som vi människor. Det är i princip ingen skillnad på att döda en gris eller en människa!

Boken, Djurens rätt, människans fel?, var tungläst. Personligen har jag svårt att se hur den kan attrahera någon att bli vegan. Regans argument haltar dessutom betänkligt, för att använda hans eget språkbruk. I de kritiska frågorna om hur man kan försvara odling av veganmat när han vet att all odling också dödar, även om den sker ekologiskt, svara han kort att det är skillnad mellan att döda individer medvetet och att blunda för verkligheten att djur dör även p g a odling av grönsaker.

Med rättigheter följer skyldigheter, menar jag. Det framförde jag också i debatterna till MP kongressens djurrättsförespråkare. Både på kongressen och i boken fick jag samma motargument. ”Innebär det att du tycker att vi kan slå eller döda spädbarn?” Allvarligt talat, är det veganernas och djurrättsförespråkarnas bästa argument?

Ett barn växer upp och har förutsättningarna att bli en medvetande varelse som förstår att det med rättigheter följer skyldigheter. En varg kommer aldrig, hur klok och hur social den än är, att kunna sätta sig in i älgens lidande när den angriper den.

Människor kan vara onda och begå onda handlingar. Vargen däremot, den bara är! Det är bara vi människor som har förmågan att sätta oss in i andra individers lidande och t o m förutse det. Det är därför vi arbetar för bättre djurskydd. Men det har inget med djurrätt att göra! Tvärt om utgör djurrätten ett hot mot djurskyddet. Eftersom djurrätten förnekar oss att döda djur kommer de arter som finns för människan skull att utrotas! Vem tar ansvar för rödkullan, fjällkon eller tamgrisen, den dag vi inte får döda dem längre? Ingen!

Djurrätt innebär utplåning av våra tamdjursraser! Vad skulle fjällkorna välja? Att som i naturen i övrigt beskattas eller att helt utrotas?

Djurrättsrörelsen har insett att de är i minoritet. Vi svenskar ser fram emot den grillade köttbiten en varm sommarkväll och vill ha våra mediciner testade innan vi själva stoppar dem i munnen. Därför har djurrättsrörelsen istället infiltrerat djurskyddet i syfte att försvåra eller omöjliggöra t ex grisuppfödning, minkfarmning och djurförsök genom att misskreditera dem och genom att skapa rubriker som får politiker, helt utan eftertanke, att t ex säga att de skall sluta äta julskinka. Sakta men säkert försöker man döda en bransch i taget. Vad är det t ex som får Djurskyddet Sverige att engagera sig i vargfrågan? Inte är det för att vargarna lider, utan för att vi överhuvudtaget jagar dem. Har det med djurskydd att göra?

Djurskydd borde engagera alla, inte minst oss jägare. Jag upprörs också av alltför långa djurtransporter, av vanvårdade djur eller av att en älg tvingas leva med en svår skottskada. Men tyvärr börjar jag allt mer misstänksam mot larm om vanvårdade grisar eller uppgifter om sälar som flås levande. Helt enkelt för att den som larmar inte vill förändra uppfödningsmetoder, bur storlekar eller avlivningsmetoder. De vill ta stoppa all uppfödning, alla djur i bur och förbjuda all avlivning av djur, oavsett hur djurvänliga metoderna är eller hur stora burarna är. Kanske är det hög tid att vi jägare och jordbrukare tar tillbaka djurskyddsfrågorna från dem som vill utrota rödkullan och tamgrisen och förbjuda jakt! Självklart skall vi inte orsaka djur onödigt lidande, men döda dem måste vi för att de och vi skall överleva!

av /8 Kommentarer

Tondöva och döva!

, •

Att betraktarsidan är helt tondöva för de problem som rovdjuren orsakar oss jägare är känt sedan länge. Nu visar de att de dessutom är fullständigt döva! Inte bara de, även SVTs Smålandsnytt förefaller ha stora problem med att höra vad länsordförande i Jägareförbundet Kronoberg, Lennart Haraldsson säger i en intervjun!

Just nu sprids nyheten att Jägareförbundet i Kronoberg säger nej till varg och Rovdjursföreningen försöker ge bilden av ett splittrat förbund. Efter att ha lyssnat på inslaget måste jag säga att få länsordförande, i län utan varg, har varit så tydliga som Haraldsson. Han säger, ”någon gång i framtiden kommer det att finnas varg här, det måste vi hantera och leva med den”. I slutet av inslaget säger han, ”här i Småland kan vi ha högst två föryngringar!” Allt han säger överenstämmer på pricken med Svenska Jägareförbundets linje. Högst 1-2 föryngringar i ett län, dock max 15 föryngringar i landet. Man måste ha en väldigt tydlig agenda att medvetet skapa negativa rubriker om man lyckas få det han säger till att bli ett nej till varg!

Hur många tror ni läser dementin? Jo, vårt eget folk. Politiker, myndigheter och allmänheten de missar säkert dementin. De som spridit nyheten har lyckats i sitt uppsåt.

Råkade höra ett helt annat inslag ur Medierna idag. Det handlade om grisbönderna som blev utsatta för Djurrättalliansens aktioner. Alla medier hoppade på drevet. Statsministern sa att han var tveksam till att äta julskinka. Ingen grisbonde fälldes efter de sk avslöjandena. Dementierna fick mycket litet utrymme och kom långt, långt senare. Däremot har flera bönder mått psykiskt illa och några har t o m lämnat yrket efter det som hänt. Får grisnäringen något skadestånd? Nej, de får istället leva med bilden av en fuskande näring där grisar plågas! Till tondöva och döva kan tilläggas oansvarig journalistik!

av /23 Kommentarer

Heja heja Naturvårdsverket!

, •

Jag rosade ju Naturvårdsverket i förra veckan för deras beslut att delegera björnjakten 2011 till de 6 nordligaste länens Viltförvaltningsdelegationer. Nu är det dags igen och den här gången får de ett extra heja och kanske en tillönskan om inte bara ett redigt fredagsmys utan en helkväll på lördagen kanske?

Anledningen är att man nu kommit med sitt förslag på kompensationsåtgärder för vargflytt. I korthet föreslår man att det län som tar emot en flyttad varg, oavsett var den tar vägen får en extra varg till licensjakten. Det län där den flyttade / invandrade vargen sedan etablerar sig eller dit man flyttar valpar ska kompenseras med en ”ökad tilldelning”, dvs det kan bli frågan om fler än en extra varg… Man föreslår vidare att endast revir med flyttade / invandrade vargar och deras avkommor skyddas under licensjakten. Revir med avkommor till genetiskt värdefulla vargar bör undantas från högst två licensjakter. Den enda punkt där man är lite vag är hur länge en invandrad varg ska fredas, för alltid? Jag som jagar i Galvenreviret vill nog ha en tydligare skrivning här, även om  jag förstår att det är svårt och helt beroende av hur många andra invandrande vargar vi får in. Spelreglerna börjar dock klarna och flyttade / invandrade vargar får ett konkret ”värde” för de som ska leva med dem.

Av smittskyddsskäl vill man också att invandrare österifrån ska tillåtas finnas i norra Sverige i 6 månader. Man föreslår dock samtidigt, i mina ögon, relevanta och kraftfulla kompensationsåtgärder för främst renskötseln. Modigt, kompetent och ansvarsfullt. Naturvårdsverket tar maskfrågan på allvar.

Man föreslår också i rapporten en mängd justeringar av anslag till rovdjursstängsel, ökade informationsinsatser och en förstärkning av akutgrupperna mm. Det kanske mest glädjande kommer dock på slutet. Man slår fast att man 2012 siktar på att delegera besluten om 2012 års vargjakt till länen. Den regionala förvaltningen är på väg att bli verklighet! Man kommer att delegera med tak, tyvärr, eftersom det ännu saknas miniminivåer för vargstammen. Men, sätter man bara taket på en relevant nivå så att länen får möjlighet att skydds- och licensjaga varg ned till Riksdagens tak på 210 individer är man hemma. Nu återstår att jobba för det, men en stund kan vi ändå glädjas över åt att mycket nu går åt rätt håll, sakta men säkert.

av /29 Kommentarer

Med sådana vänner behöver vargen inga ovänner…

, •

Det börjar bli riktigt otrevlig stämning i Rialareviret, och då syftar jag inte på de numera regelbundna exemplen på att dessa vargar uppträder rätt så oskyggt och närgånget. Nej, jag syftar på stämningen mellan ortsboende och utomstående vargvänner som patrullerar på trakten. Vargdebatten lyfter ofta fram de sämsta och mörkaste sidorna hos folk, det har den alltid gjort, men nu börjar det gå rejält överstyr. Jag får dagligen nya telefonsamtal och mail med den ena historien hiskeligare än den andra. Det värsta är att många av dem visar sig vara sanna.

Senaste exemplet kom i helgen. En älg slogs av vargarna rätt nära en väg och bara timmar efter att den dödats var aktionsgrupper på plats för att ”vakta” kadavret så att inte tjuvjägare kunde vakta vid kadavret. Hur tänkte man då? För det första är det ett solklart jaktbrott att ”ofreda” eller ”störa” viltet vid ett nyslaget byte. För det andra vet alla som någonsin lärt sig det minsta lilla om varg att de aldrig återvänder och käkar så länge det sitter vaktande människor i buskarna. Hur schysst är det egentligen att ”diskvalificera” kadaver för vargarna just då de har all möda i världen att föda nyfödda valpar i en lya någonstans? Jag påpekade detta för några av dessa organiserade kadavervaktare redan på lördagen, tror ni de brydde sig? Näe. Vargen och deras valpar är nämligen inte alls viktig för dessa marodörer, dem skiter de högaktningsfullt i. Dessa människor lever av konflikten och övertygelsen om vikten av deras egen insats.

Man har också gett sig tusan på att jävlas maximalt med folk på trakten genom att blockera vägar, polisanmäla kameror och fällor som inte används. Att man själv antagligen är de enda som är brottsliga genom att göra ”olaga intrång” på jägarnas och ortsboendes anläggningar skiter man i. För man vet att ingen på trakten orkar eller vågar polisanmäla, det är nämligen samma poliser som gör dessa vaninessdåd som senare ska ta emot allmänhetens anmälningar. Läs bara vad en av dessa aktionsgrupper skriver om sig själva: ”Specialisterna: Utbildade och lämpliga för uppdrag mm. De har utbildningar som tracking, polis, militär, väktar/skydd, underrättelse, spaning, foto, mm. De är samtränade och motiverade.”. Man blir ju inte supersugen på att ha dessa filurer rännande runt bakom utedasset… Sjukt.

Jag är den förste att erkänna att det förekommer övertramp och korkade avarter från alla sidor inblandade i den här vargsoppan. Men just i Riala går det nu till överdrift och något säger mig att det har med närheten till större städer och många människor att göra. Om man är beredd att ägna en helg åt att vakta en död älg utan att ta den minsta lilla hänsyn till de vargar man påstår sig värna, då är man illa ute. Inatt försökte samma vargar ta en nötkalv i närheten. Kanske hade vi kunnat undvika den attacken om vargarna fått mumsa älg i lugn och ro i helgen? Kanske är det detta angrepp som får bägaren att rinna över och skyddsjakt beviljas? Nu är det dags för några där uppe att hälla en hink kallvatten över huvudet och stanna upp och tänka till. Och det är definitivt inte de ortsboende som har en hemläxa att göra… Vill man värna vargen måste man nog visa det även genom sina insatser. Annars blir man inget annat än en korkad ”nyttig idiot” som gräver vargens grav.

av /24 Kommentarer