Det drar ihop sig mot en ny vargjakt, vilket inte minst märks på media. De senaste dagarna har jag med skräckblandad förtjusning kunnat konstatera att diverse figurer nu börjar ladda upp inför vargjakten och försöker envist få till det mediadrev som föder såväl medierna själva som frilansande kolumnister och för den delen forskare.

Om vi börjar med forskarna så har åtminstone två grupperingar i veckan dammat av gamla studier och lanserat dem med buller och bång som nyheter. Den mer än ett år gamla studien där man fann blyrester från ammunition i en del döda örnar syntes i veckan i bland annat SvD. Att Jägareförbundet redan för ett år sedan gick ut med rådgivning och riktlinjer för att undvika att örnar får i sig bly från slaktavfall glömde man att nämna. Vi såg också hur Stockholms universitet i veckan gick ut med sin mer än 3 år gamla studie om ”genetisk utarmning” av vilda populationer med utsatt vilt och fisk i bland annat DN. Syftena är kanske inte solklara men något säger mig att det är läge att sparka lite på jägarna nu inför det kommande drevet så kanske man får lite uppmärksamhet och lite pengar på köpet…

Priset tar nog ändå den gamle favoriten Elisabet Höglund i dagens Aftonblad. Här spars inte på krutet. Nu gäller det att piska upp stämningen inför vinterns vargjakt och precis som för snart ett år sedan ser vi hur de ”fritänkande” kolumnisterna går i täten och slår på trumman. Låt mig gissa att Kjöller, Greider och grabbarna snart hänger på. Men känns det inte lite 2010? Är detta verkligen något att uppröras över? Visst, det är osmakligt med ett fotomontage på ett varghuvud i en toalett men det är inte lika osmakligt som de bilder från ”kramarfanatikerna” på en nedslagen och blodig jägare omgiven av beväpnade och maskerade ”aktivister” med texten ”die wolfh8er, die”. Den facebookgruppen har, eller åtminstone hade, betydligt fler medlemmar.

Nu kan man kanske tycka att det är modernt av Elisabet att söka sin information på Facebook, men i ärlighetens namn kan jag nog hitta tusentals betydligt mycket mer upprörande påhitt med fler medlemmar där ute på fejjan. Vill man däremot skapa sig sysselsättning som kolumnist ett tag framöver och piska upp en hatisk stämning mot något man upptäckte funkade för snart ett år sedan kan nedspolade varghuvuden säkert vara hårdvaluta. Det känns dock lite passé och Elisabet lär knappast få till en liknande debatt i år som hon bidrog till i fjol. Jag tror faktiskt vanligt folk skådar igenom såväl forskares som kolumnisters desperata försök att synas och uppröra.

Sist men inte minst så tvekar Elisabet på om bilden på varghuvudet verkligen är photoshoppad. Mitt tips är att gå hem och mäta din toalett Elisabet. Jag var precis ut på toaletten på vårt kontor i Molkom och mätte och varghuvudet skulle väl vara sådär 12-14 cm brett om det var verkligt. En ganska liten varg, eller en extremt stor toastol, Elisabet…

Inavlad vargvalp!                                                             Foto: Gunnar Glöersen

Jag blev intervjuad av Jakt o Jägare igår med anledning av att Svensk Jakt har ställt en webbfråga. – Accepterar du att varg sätts in i området där du bor? Närmare 84 % svara nej på frågan. Ungefär det väntade svaret.

Om jag inte arbetade med frågan dagligen skulle jag nog svar likadant som majoriteten. Nu svarade jag inte alls, helt enkelt för att frågan förutsätter att man också förstår konsekvenserna av att man svara ja eller nej.

Jakt o Jägare publicerade intervjun med mig, inget fel i det. Men de kommentarer som följer av artikeln är intressanta. Det finns två olika synsätt bland debattörerna på Jakt o Jägare. Den ena fallangen tror på fullt allvar att riksdagen kan komma att besluta om utrotning av varg, bara vi jägare förklarar att vår jakt är hotad. Nollvisionen är nära!

Den andra fallangen tror inte att vi kan få majoritet för utrotning idag. Men om vi däremot ”Vågar vägra vargjakt” och låter vargstammen öka till 1000 djur. DÅ OCH FÖRST DÅ kommer svenska folket att förstå att vargen måste utrotas!!

Verklighetens folk, dök upp som ett uttryck i valrörelsen. Vilka är egentligen verklighetens folk i vargdebatten? Jag tror mig ha träffat dem många gånger den senaste tiden, när jag pratat om vargflytt. Det är ofta synnerligen frustrerade jägare som rent av tycker illa om varg och som helst av allt vill bli av med dem. Men de har en sak gemensamt, de tillhör verklighetens folk som förstår att vare sig nollvision eller utomparlamentariska metoder föder framgång. De upplever, trots sin frustration, att det politiska systemet börjat lyssna på dem. De uppskattade vargjakten och ser frysningen av vargstammen som en framgång. Nu vill de behålla den vargjakt de tycker sig ha vunnit och inte riskera att få ännu fler vargar. Självklart vill de också minska koncentrationerna.

Om vi säger ja till nya vargar, kan vi nå de målen. Så välkommen du nya vargvalp med friska gener, du är garanten för att vi får fortsätta att jaga dina avlägsna släktingar även kommande vintrar!

I SVD igår levererade professor Robert Nilsson ett giftigt angrepp på miljöminister Andreas Carlgren i ett debattinlägg. Inlägget handlar främst om att Carlgren, enligt professorn, helt i onödan låtit sig lurats av en forskarrapport om bisfenol A i kassakvitton. Professorn menar att Carlgren hakar på varje nytt larm, ”hur absurt det än mån vara”. Nu har jag ingen som helst kunskap om bisfenol A och dess eventuella skadeverkningar och vet givetvis inte heller om Carlgren oroar sig i onödan. Men i grunden delar jag Carlgrens syn att vi skall ha en giftfri vardag. Det är bättre att han låter utreda saken än jag skall behöva oroa mig, även om jag sällan äter just kassakvitton.

Nu var det inte debatten om bisfenol A som fick mig att skriva, utan det faktum att professorn som raljerar över Carlgren själv gör exakt misstag som han anklagar Carlgren för. Som professor i toxikologi uttalar han sig nämligen även tvärsäkert om rovdjurspolitiken. Han skriver bl a att Sverige under den tid Margot Wallström var EU kommissionär fick stå till svars för den utökade lodjursjakten. Han glömmer givetvis att nämna att EU, efter ett par mindre justeringar från svensk sida, accepterat den svenska lodjursjakten.

Giftprofessorn skriver också att ” Carlgrens departement har totalt misslyckats att förklara hur det kan komma sig att betydligt mer tättbefolkade länder som Italien, Grekland och Rumänien – även inom områden med betydande fåravel – anser sig kunna härbärgera en betydligt större vargpopulation än de ynka 210 individerna inom Sverige, vilket enligt kompetent expertis inte garanterar en livskraftig population.”

Nu tror jag att Andreas Carlgren har lika lite ansvar för att förklara rumänsk och grekisk rovdjurspolitik som Anders Borg har ansvar för de ländernas ekonomiska politik. Men mot bakgrund av hur de båda ländernas ekonomier ser ut och så har jag inte heller speciellt hög tilltro till deras uppskattningar av vargstammarna.

I Italien finns fåraherdar och boskapsvaktande hundar som går med djuren. Det fungerar tydligen ganska väl, men den som följt höstens debatt om thailändska och kinesiska bärplockare kan ju fundera över om 4 000 kr i månaden och 12 timmars arbetsdag är något för svenska förhållanden, Det var nämligen villkoren för de albaner som jag mötte för ett par år sedan, när de vaktade italienarnas får.

Som så många andra struntar professor Robert Nilsson i att redogöra för alla delar av rovdjurspolitiken. All expertis är enig om att fler vargar inte löser inavelsproblemen, det krävs nya gener. Regering och riksdag har valt att lösa det genom införlivande av nya vargar. Det kommer inte bara att lösa vargarnas problem utan kommer även att bidra till att vi kan slippa de problem som en ännu större vargstam för med sig.

Har man en professur i toxikologi kan man uppenbarligen förgifta rovdjursdebatten, utan att ha egentlig kompetens om varg.

Jag brukar inte läsa ”Våra rovdjur” speciellt ofta. Men igår råkade jag surfa i på Rovdjursföreningens hemsida och fick se några artiklar som tydligen finns med i det senaste numret. En artikel är skriven av Robert Franzén, före detta rovdjurshandläggare på Naturvårdsverket och den andra är skriven av Hans Ring, lärare vid Klarälvdalens folkhögskola. När jag läste dem visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta!

Franzéns bedrövliga gråtvals har jag hört tidigare i Vålådalen. Man kan sammanfatta hans budskap med att de rovdjursstammar som han själv har byggt upp, nu håller på att raseras av människor som inget begriper. Utrotningen är nära! Inte en enda riksdagsman försvara rovdjuren enligt honom. Jag undrar vilka riksdagsmän han träffar, jag har inte mött en enda som inte försvarar rovdjuren. Franzén angriper dessutom sin vana trogen Jägareförbundet. Vi är, enligt honom, en minoritet med för stora resurser och med för stort inflytande. Rovdjursföreningen däremot representerar majoriteten och har för litet inflytande enligt honom. Att Jägareförbundet har nästan 50 gånger fler medlemmar än Rovdjursföreningen glöms bort när musen ryter! Apropå möss, det är ett elände i år med alla möss som vill in i värmen. Tur att det finns effektiva fällor som gör processen kort med dem.

Hans Ring däremot tar upp ett i sig angeläget ämne, nämligen miljöövervakning. Ring menar att de små rovdjuren håller på att försvinna. Som exempel tar Ring upp Hermelinen och konstaterar att Jägareförbundets avskjutningsstatistik visar att den i det närmaste försvunnit efter 2000. Undrar om Ring noterat att hermelinen fridlystes 2001? Avskjutningsstatistiken för mård visar enligt honom samma sak, något dramatiskt håller på att hända. Jag kan berätta vad som hänt. Under 80 talet drabbades räven av skabb och en av de stora vinnarna blev mården. Mårdstammen ökade dramatiskt samtidigt som skinnpriserna nådde extrema höjder (Daniel, mannen för catwalken, skriver lite om det in sitt förra inlägg) vilket givetvis speglas i avskjutningsstatistiken. Numera har mårdstammen gått ner till mera normala nivåer, även om jag personligen tycker att de ökar igen. Ring menar också att illrarna minskar, men inte heller det stämmer. Jag känner många minkjägare som för ca 10 år sedan fick sin första iller i en fälla, numera är det ganska vanligt.

Jägarkåren är de som bäst kan följa viltstammarnas utvecklig. Det är också vi som genom åren larmat om förändringar i viltstammarna. Rings inlägg visar också på vikten av bra avskjutningsstatistik, men framför allt att den tolkas av rätt personer. Mössen där hemma, kommer säker att innebära att Hans Ring kan se massor med spår efter vesslor och hermeliner i vinter, allt hänger nämligen ihop. Man får en ganska bra prognos för smårovdjurens utveckling enbart genom att beståndsövervaka sophinken under vasken i mitt gamla hus.