Det drar ihop sig mot en ny vargjakt, vilket inte minst märks på media. De senaste dagarna har jag med skräckblandad förtjusning kunnat konstatera att diverse figurer nu börjar ladda upp inför vargjakten och försöker envist få till det mediadrev som föder såväl medierna själva som frilansande kolumnister och för den delen forskare.

Om vi börjar med forskarna så har åtminstone två grupperingar i veckan dammat av gamla studier och lanserat dem med buller och bång som nyheter. Den mer än ett år gamla studien där man fann blyrester från ammunition i en del döda örnar syntes i veckan i bland annat SvD. Att Jägareförbundet redan för ett år sedan gick ut med rådgivning och riktlinjer för att undvika att örnar får i sig bly från slaktavfall glömde man att nämna. Vi såg också hur Stockholms universitet i veckan gick ut med sin mer än 3 år gamla studie om ”genetisk utarmning” av vilda populationer med utsatt vilt och fisk i bland annat DN. Syftena är kanske inte solklara men något säger mig att det är läge att sparka lite på jägarna nu inför det kommande drevet så kanske man får lite uppmärksamhet och lite pengar på köpet…

Priset tar nog ändå den gamle favoriten Elisabet Höglund i dagens Aftonblad. Här spars inte på krutet. Nu gäller det att piska upp stämningen inför vinterns vargjakt och precis som för snart ett år sedan ser vi hur de ”fritänkande” kolumnisterna går i täten och slår på trumman. Låt mig gissa att Kjöller, Greider och grabbarna snart hänger på. Men känns det inte lite 2010? Är detta verkligen något att uppröras över? Visst, det är osmakligt med ett fotomontage på ett varghuvud i en toalett men det är inte lika osmakligt som de bilder från ”kramarfanatikerna” på en nedslagen och blodig jägare omgiven av beväpnade och maskerade ”aktivister” med texten ”die wolfh8er, die”. Den facebookgruppen har, eller åtminstone hade, betydligt fler medlemmar.

Nu kan man kanske tycka att det är modernt av Elisabet att söka sin information på Facebook, men i ärlighetens namn kan jag nog hitta tusentals betydligt mycket mer upprörande påhitt med fler medlemmar där ute på fejjan. Vill man däremot skapa sig sysselsättning som kolumnist ett tag framöver och piska upp en hatisk stämning mot något man upptäckte funkade för snart ett år sedan kan nedspolade varghuvuden säkert vara hårdvaluta. Det känns dock lite passé och Elisabet lär knappast få till en liknande debatt i år som hon bidrog till i fjol. Jag tror faktiskt vanligt folk skådar igenom såväl forskares som kolumnisters desperata försök att synas och uppröra.

Sist men inte minst så tvekar Elisabet på om bilden på varghuvudet verkligen är photoshoppad. Mitt tips är att gå hem och mäta din toalett Elisabet. Jag var precis ut på toaletten på vårt kontor i Molkom och mätte och varghuvudet skulle väl vara sådär 12-14 cm brett om det var verkligt. En ganska liten varg, eller en extremt stor toastol, Elisabet…

Rovdjursturism

Idag inleds ett seminarium om rovdjurstursim i Järvsö. Jag fick höra ett inslag om det på väg till jobbet i morse. I inslaget nämns att rovdjursturismen i Finland, med kringinkomster, drar in ca 60 miljoner per år. I inslaget intervjuades Ulf Lovén, ordförande för Ekoturistföreningen. Lovén sa att det även i Sverige finns motsvarande förutsättningar att utveckla rovdjursturism. – Utlandsmarknaden är långt ifrån mättad, sa han också.

Tyvärr hade jag inte möjlighet att delta i seminariet, jag hinner inte vara överallt. Men jag betvivlar inte att det finns en marknad för rovdjursturism även i Sverige, precis som i Finland. Men det finns betydande skillnader mellan den finska rovdjursturismen och våra svenska förhållanden. Om jag förstått saken rätt är det i östra Finland som turismen finns. Det bygger på två saker, att arrangörerna arrenderar jakten av markägarna på finsk sida och att de utnyttjar ”ingenmansland” mellan Finland och Ryssland där ingen heller kan jaga.

I Sverige finns inget ingenmansland och så vitt jag vet arrenderar ingen någon jakt i syfte att inte jaga. Men säkert finns det större markägare som tillåter t ex åtling i syfte att gynna lokal turistföretagare. Däremot har jag svårt att förstå de argument som framfördes efter vargjakten, där minst en företagare i rovdjursbranschen kritiserade vargjakten för att han riskerade att förlora de vargar som han brukar spåra.
En företagare kan inte förvänta sig att med stöd av allemansrätten bedriva rovdjursturism och dessutom ställa krav på att samhället skall beakta hans verksamhet. Den som inte har kontrakt med markägare får finna sig i att verksamheten kan komma att försvåras av att det finns andra motstående intressen hos dem som äger eller arrenderar marken. Rovdjursturism som enbart bygger på allemansrätten och som sker på bekostnad av andras intressen kan aldrig tas någon särskild hänsyn till. Den lär inte heller bli särskilt framgångsrik.

Läste precis en intressant artikel i Expressen. Det är onekligen slående hur identiskt WWF´s recept för hur man ska bevara tigern i Indien överensstämmer med SJF´s recept för hur vi ska kunna skapa en fungerande och acceptabel förvaltning och bevarande av vargen i Sverige. Mot bakgrund av den av Gunnar intill refererade framställan från WWF kan man dock fundera på hur det fungerar internt på WWF. Vad vet den nationella avdelningen som den internationella inte förstår? Eller tvärtom…

 ”- Vi måste minska konflikten mellan människor och tigrar. Bybor måste få snabbt och ordentligt betalt om en tiger river deras enda buffel. Utan lokalbefolkningens stöd kan vi aldrig skydda tigrarna.”

 Man betonar särskilt vikten av lokalt och regionalt medbestämmande i frågan och att det aldrig, aldrig går att tvinga lokalbefolkningen till acceptans, då dör tigern ut.

 Samma princip som jag en gång i tiden stötte på med t ex elefanter i dåvarande Burkina Faso. Elefanterna käkade böndernas majs och så länge ingen betalade mer för elefanterna än majsen såg man till att elefanterna försvann. Då kom rika amerikaner och betalade för att hålla en jaktbar stam av elefanter och nu köper man sin majs på marknaden för pengar från rika amerikanska elefantjägare och alla är glada, inklusive elefanterna.

 Tyvärr har jag svårt att se en lika enkel lösning på vargkonflikten i Sverige som de ovan nämnda konflikterna. Ingen lär betala dyrt för att jaga varg i Sverige så länge man kan skjuta dem gratis en bit österut och rovdjursturism a la indisk modell lär aldrig få att funka och dessutom lär den aldrig generera mer än enstaka procent av det bortfall vargen ger för övrig jaktturism. Återstår då att minimera antalet vargar och deras påverkan. Det är i ljuset av detta som jag blir uppriktigt ledsen när jag hör om skyddsjakten i Homna.

 Alla är överens om att vargar med det beteende vi har i Homna bör skjutas. Utom då den ”folkstorm” på 40 kopierade anmälningar som kommit in till JO. Jag kan nog fixa en större ”folkstorm” för bättre kaffe i fikarummet här på Öster Malma. Beslutet togs för två veckor sedan om skyddsjakt på en varg och än idag dribblar man med regelverket för skyddsjakten. Hur svårt kan det vara? Vargen ska skjutas. Punkt. För det första vill man ha en maxgräns på 30 jägare, är det inte bättre med 3000 så kanske man löser problemet snabbare och mer effektivt? För det andra vill man ha, offentliga, namnlistor på deltagarna. Jag har hört mer än en Edsbybo de senaste dagarna som bedömmer risken för liv och lem som betydligt mycket mindre om man skjuter en varg illegalt än figurerar på offentliga listor över vargjägare… För det tredje, vad är det som är så svårt att förstå med att lokalbefolkningens acceptans för förvaltningen är allt i detta läge? Det slås fast i all tillgänglig forskning och gäller såväl i Indien som i Homna. Då kan man inte dribbla runt med obegripliga och obefogade regelverk som ingen förstår. Målet är allt och det är att få bort denna varg snabbt och effektivt, inget annat.

 Jag är själv född och uppvuxen i detta område och jagar där fortfarande, dessutom har jag professionellt jobbat med rovdjur i 4 år. Jag har aldrig någonsin, någonstans ens varit i närheten av den negativa attityd gentemot vargen och vargförvaltningen som jag nu hör där hemifrån. Det är inte vargens fel, det är förvaltningens och människans. Tyvärr tror jag personligen att det är en mycket större utmaning att bevara vargen i Homna än tigern i Indien, och det är ett enormt misslyckande. Först den dag vi alla inser att vi måste jobba med lokalbefolkningens acceptans och tolerans även här hemma kan vi komma vidare. Idag känns den insikten tyvärr långt borta… Jag lovar att varenda en av dem som bor i Homnatrakten tror att staten och Länsstyrelsen försöker blåsa dem just nu och det kan man aldrig bygga en långsiktig förvaltning på.

 

WWF, SNF, SRF och djurskyddet vill ha ett stopp för vargjakten och ett nytt etappmål på 30-40 föryngringar som skall gälla fram till 2012! Därefter förutsätts vargstammen öka ytterligare! De vill dessutom att vargstammen skall tillåtas etablera sig i stora delar renskötselområdet för att på så sätt underlätta för invandrade vargar att etablera sig. Allt står att läsa i deras senaste gemensamma skrivelse till EU kommissionen, med anledning av regeringens svar på kommissionens frågor.

Jag tror att det är få som överhuvudtaget orkar läsa deras senaste alster. Skrivelsen är på hela trettio sidor, exklusive ett stort antal bilagor. Lite förenklat kan man säga att de kompenserar bristen i relevans och fakta med en massa ord. De kritiserar regeringen för att inte ha stöd av vetenskapen, medan de själva utan att blinka hänvisar till mediedebatten efter och under vargjakten som stöd för att rovdjurspolitiken misslyckats! Herregud, de var ju de själva som satte den låga nivån på debatten. De skapade, i och för sig skickligt, ett mediedrev som många ”riktiga” journalister skäms över, när de fått ta del av fakta.

Nästan komisk blir deras argumentation kring vargflytt, dvärgbandmask och rabies. De skriver. Riskbilden beror självklart på var individerna ursprungligen kommer från, men hitintills har ingen invandrad varg visat sig bära på bandmask eller rabies. Redan risken är emellertid en omständighet som måste tas på allvar. Inte minst med tanke på att minsta tvekan om smitta hos inflyttade vargar kan ge upphov till svårartade acceptansproblem hos lokalbefolkningen.”

Sedan fortsätter de med att skriva följande, ”den reella risken att de aktuella bandmaskarna och rabies förs in i Sverige är betydligt högre för de tusentals tamhundar som tas med under semestern till den Europeiska kontinenten eller som illegalt tas in i Sverige från exempelvis Spanien. Men frågan kvarstår och vilken svensk myndighet vill ta på sig ansvaret att godkänna en flytt av vargar som kan sprida bandmask vilket leder till eventuella risker för bär- och svampplockare.

Läs de två citaten en gång till! Tydligare argumentation för att stoppa all naturlig invandring av varg till Sverige lär vara svår att finna. Dvärgmandmask FINNS REDAN i den finska vargstammen. Frågan är alltså inte om vargar som vandrar hit kommer att sprida den hit, utan när?

En varg måste återsmittas kontinuerligt via en mellanvärd, t ex älg, för att vara bärare av dvärgbandmask. Renskötselområdet fungerar därför i viss mån som buffert idag mot sjukdomen. Men det finns inget som säger att inte älgar redan kan vara bärare av masken, men så länge de älgarna inte äts upp av nya vargar fungerar inte maskens livscykel.

Jag ser fram emot de fyras förklaring till hur vi skall förhindra dvärgbandsmaskens etablering i Sverige, när vi har en sammanhängande vargstam som löper långt in i Ryssland, fullt med smittade vargar! Inga fler smultron på ett strå, är det konsekvensen av de fyras förslag?

Vargvalp

Inavlad vargvalp!                                                             Foto: Gunnar Glöersen

 

Jag blev intervjuad av Jakt o Jägare igår med anledning av att Svensk Jakt har ställt en webbfråga. – Accepterar du att varg sätts in i området där du bor? Närmare 84 % svara nej på frågan. Ungefär det väntade svaret.

Om jag inte arbetade med frågan dagligen skulle jag nog svar likadant som majoriteten. Nu svarade jag inte alls, helt enkelt för att frågan förutsätter att man också förstår konsekvenserna av att man svara ja eller nej.

Jakt o Jägare publicerade intervjun med mig, inget fel i det. Men de kommentarer som följer av artikeln är intressanta. Det finns två olika synsätt bland debattörerna på Jakt o Jägare. Den ena fallangen tror på fullt allvar att riksdagen kan komma att besluta om utrotning av varg, bara vi jägare förklarar att vår jakt är hotad. Nollvisionen är nära!

Den andra fallangen tror inte att vi kan få majoritet för utrotning idag. Men om vi däremot ”Vågar vägra vargjakt” och låter vargstammen öka till 1000 djur. DÅ OCH FÖRST DÅ kommer svenska folket att förstå att vargen måste utrotas!!

Verklighetens folk, dök upp som ett uttryck i valrörelsen. Vilka är egentligen verklighetens folk i vargdebatten? Jag tror mig ha träffat dem många gånger den senaste tiden, när jag pratat om vargflytt. Det är ofta synnerligen frustrerade jägare som rent av tycker illa om varg och som helst av allt vill bli av med dem. Men de har en sak gemensamt, de tillhör verklighetens folk som förstår att vare sig nollvision eller utomparlamentariska metoder föder framgång. De upplever, trots sin frustration, att det politiska systemet börjat lyssna på dem. De uppskattade vargjakten och ser frysningen av vargstammen som en framgång. Nu vill de behålla den vargjakt de tycker sig ha vunnit och inte riskera att få ännu fler vargar. Självklart vill de också minska koncentrationerna.

Om vi säger ja till nya vargar, kan vi nå de målen. Så välkommen du nya vargvalp med friska gener, du är garanten för att vi får fortsätta att jaga dina avlägsna släktingar även kommande vintrar!

Återigen ger sig Elisabet Höglund, i Aftonbladet, in i jaktdebatten. Den här gången handlar det om hur vi skall förvalta vår älgstam. Hennes man har hemsökts ”av älgkons ångestvrål”. Först trodde de att vargen hade tagit hennes kalv, men det visade sig tydligen att ett jaktlag hade skjutit undan älgkons enda kalv. Undrar vad vinkeln hade blivit om det verkligen hade varit varg som dödat älgkon. Den här gången var det det inte, men det sker i hennes närhet varje dag året om att vargar döda älgkalvar.

Vad skall man säga om Aftonbladets nygamla jaktexpert? Hon vill nu att det i jaktförordningen införs en paragraf som förbjuder jägarna att skjuta en ensam kalv som går med sin mamma”

Snälla Elisabet, du har ringt mig förr i jaktfrågor. Kan du inte ringa mig igen nästa gång du skriver om jakt och vilt! Så slipper vi dessa pinsamheter.

All forskning visar att vi skall inrikta jakten på yngre djur, främst kalvar för att få en så bra älgstam som möjligt. Bästa sättet att få upp medelåldern är att skjuta en stor andel kalv. Så jagar också vargen som du först misstänkte. Åttio procent av de 120 älgar som ett vargpar dödar om året är just kalvar.

Jag har själv skjutit många kalvar genom åren. Visst kan kon både bli frustrerad och arg när kalven plötsligt ramlar, någon enstaka gång har den t om gett ljud ifrån sig. Men jag har aldrig hört en älgko ångestvråla i ett dygn, inte ens några minuter! Om man är älg i är det sista man göra att tala om för jägare och vargar var man finns.

Naturens lag är hård. De flesta djurungar dör under sitt första levnadsår. I Alaska där jag var för ett par år sedan tas mer än 80 % av älgkalvarna av rovdjur varje år. Inte springer det runt en massa ångestvrålande älgkor där heller, Elisabet. Många miljoner djurungar dödas varje år och saknas av sina föräldrar. Men inte kan jag påminna mig om att skogarna genomljuder av ångestskrik från förtvivlade djurmammor. Ångesskriken hör man bara från de människor som kan för lite om djur och natur.

I SVD igår levererade professor Robert Nilsson ett giftigt angrepp på miljöminister Andreas Carlgren i ett debattinlägg. Inlägget handlar främst om att Carlgren, enligt professorn, helt i onödan låtit sig lurats av en forskarrapport om bisfenol A i kassakvitton. Professorn menar att Carlgren hakar på varje nytt larm, ”hur absurt det än mån vara”. Nu har jag ingen som helst kunskap om bisfenol A och dess eventuella skadeverkningar och vet givetvis inte heller om Carlgren oroar sig i onödan. Men i grunden delar jag Carlgrens syn att vi skall ha en giftfri vardag. Det är bättre att han låter utreda saken än jag skall behöva oroa mig, även om jag sällan äter just kassakvitton.

Nu var det inte debatten om bisfenol A som fick mig att skriva, utan det faktum att professorn som raljerar över Carlgren själv gör exakt misstag som han anklagar Carlgren för. Som professor i toxikologi uttalar han sig nämligen även tvärsäkert om rovdjurspolitiken. Han skriver bl a att Sverige under den tid Margot Wallström var EU kommissionär fick stå till svars för den utökade lodjursjakten. Han glömmer givetvis att nämna att EU, efter ett par mindre justeringar från svensk sida, accepterat den svenska lodjursjakten.

Giftprofessorn skriver också att ” Carlgrens departement har totalt misslyckats att förklara hur det kan komma sig att betydligt mer tättbefolkade länder som Italien, Grekland och Rumänien – även inom områden med betydande fåravel – anser sig kunna härbärgera en betydligt större vargpopulation än de ynka 210 individerna inom Sverige, vilket enligt kompetent expertis inte garanterar en livskraftig population.”

Nu tror jag att Andreas Carlgren har lika lite ansvar för att förklara rumänsk och grekisk rovdjurspolitik som Anders Borg har ansvar för de ländernas ekonomiska politik. Men mot bakgrund av hur de båda ländernas ekonomier ser ut och så har jag inte heller speciellt hög tilltro till deras uppskattningar av vargstammarna.

I Italien finns fåraherdar och boskapsvaktande hundar som går med djuren. Det fungerar tydligen ganska väl, men den som följt höstens debatt om thailändska och kinesiska bärplockare kan ju fundera över om 4 000 kr i månaden och 12 timmars arbetsdag är något för svenska förhållanden, Det var nämligen villkoren för de albaner som jag mötte för ett par år sedan, när de vaktade italienarnas får.

Som så många andra struntar professor Robert Nilsson i att redogöra för alla delar av rovdjurspolitiken. All expertis är enig om att fler vargar inte löser inavelsproblemen, det krävs nya gener. Regering och riksdag har valt att lösa det genom införlivande av nya vargar. Det kommer inte bara att lösa vargarnas problem utan kommer även att bidra till att vi kan slippa de problem som en ännu större vargstam för med sig.

Har man en professur i toxikologi kan man uppenbarligen förgifta rovdjursdebatten, utan att ha egentlig kompetens om varg.

Morgonljus i granskog.jpg

De första solstrålarna värmer!                                          Foto:Gunnar Glöersen

Så var den igång, älgjakten i oktoberlänen. Morgonen bjöd på underbart väder med någon minusgrad, vindstilla och klarblåhimmel. Perfekt jaktväder, om man är älg! Älgen hör alla jägare som slamrar med bildörrar, termosar eller hostar i morgonkylan. För att inte tala om alla dessa moderna prasslande superjaktkläder. Vissa jaktklädestillverkare verkar vara på älgens sida!

Så för vår del blev det ingen älg på morgonen, men vackert det var det. Morgondimmor med spindelväv, rävar, rådjur och ett par icke skjutbara älgar var vad vi fick uppleva.

Jag ringde upp Jan i grannlaget, han sa. – Jag är gör nöjd, inte en älg skjuten nu på möra. Vi får nog hölle på hele vecka! Jakt är fantastiskt. Vi drömmer om lyckade jakter, men när vi väl sitter där på pass, då vill att jakten inte skall ta slut för fort.

Värre gick det för grannlaget, fyra av fem jägare hann inte ens ut på pass innan tilldelningen var fylld. Knappast den jaktlycka de drömt om! Så vad är egentligen jaktlycka, att få jaga eller att få fälla en älg?

Grannlagets pinntjur.jpg

 Grannlagets pinntjur                                                       Foto: Gunnar Glöersen

 

Det är dags att summera årets björnjakt. En jakt som började nästan omdelbart med journalister som ringde och var frågande över den låga takten i avskjutningen. Var norrbottens jägare intresserade av börnjakt? Man hittade personer som beklagade sig över byråkratin och skyllde på den. Desinformation om björnjakt inom viltvårdsområden spridde oro. Nu har vi facit på hur det gick. 10 dagar innan jaktentiden var över fälldes den sista björnen på tilldelningen. En bra facit och den högsta avskjutningen som vi har siffror på sedan mitten av 1800-talet. Tydligen så är administrationen runt en fälld björn inte så farlig! I alla fall verkar alla som fällt björn intresserade av att fälla en till! Visst är vissa delar överdrivna och övergången från skyddsjakt till icensjakt borde ha kunnat innebära lättnader, men istället har det i vissa lägen blivit ännu mer detaljerade regler. Förhoppningsvis är det en övergående fas! Nu återstår egentligen bara hanteringen av björnköttet. Dels ett förenklat regelverk runt att få ut björnkött till andra än jägarna, på samma sätt som man nu resonerar runt vildsvin. Problemet är ju detsamma på bägge arterna, risken för trikiner. Kan man lösa frågan för vildsvinen förutsätter jag att björnköttet följer med på köpet. Sen väntar jag spänt på den första björnkokboken för om vi kan sälja björnkött för att andra ska äta så kan vi väl äta själva!? Själv uppskattade jag tjälknölen på björn som serverades då kollegan Jonas Kindberg disputerade på björnförvaltning i Umeå.

Vad blev då summan av björnjakten, förutom att kvoten fylldes till den sista björnen. Ja, definitivt något som ingen journalist verkar intresserad av nämligen hur väl genomför jakten har varit. Mycket mer lokala jägare och samarbete över jaktlagsgränser. Behovet av utifrån kommande ”björnspecialister” minskar och de norrbottniska jägarna blir allt bättre på björnjakt. Takten i avskjutningen tyder på att björnjakten allt mer ses som en jaktform bland andra. Stressen uteblir och det visar sig i minimalt med påskjutna ej återfunna björnar. Varje påskjuten ej återfunnen björn är ett misslyckande, men ett tillfälle av sjuttiotvå är ändå bra gjort! Nu återstår bara att lära oss och myndigheterna fördelar med åteljakten! Att de kan nyttjas som draghjälp för att veta var det finns björn och om det finns ungar med. Men också lära sig att bygga gömslen som det går att sova i så att man kan nyttja det första gryningsljuset för åteljakt! Jag hoppas att försöket i Västerbotten kommer att ligga till grund för ett allmänt återinförande av jaktformen!

Vargdöda drever

Så har då jaktsäsongen äntligen kommit igång på allvar. Tyvärr har inledningen slutat i tragedi för alltför många hundägare. Hundarna har skadats eller dödats av varg.

Vi som jagar i vargrevir vet att vargen är en stor fara. Idag är vargen den enskilt största dödsorsaken för jakthundar i många vargrevir. Enbart vetskapen om att det finns varg i området gör att vi som släpper våra hundar känner en olust. Mycket av jaktglädjen har försvunnit. Tyvärr tror jag inte att det finns eller kommer att finnas någon bra lösning på varg-hund problematiken. Den enda realistiska är att ha så få vargar som möjligt i Sverige så att så få som möjligt drabbas. Eftersom jag vet att vissa läser det jag skriver som f-n läser bibeln, påpekar jag att det inte betyder utrotning!

Det finns debattörer som säger att vi skall sluta släppa våra hundar i vargrevir och det finns till och med de som vill förbjuda jakt med lös hund helt och hållet. De sprider inte sällan lögnen att hundar inte används vid jakt i andra länder, vilket givetvis är fullständigt fel. Det som skiljer oss från många andra länder är att vi avlat fram hundar som i de allra flesta fall arbetar ensam och inte i flock (packjakt). USA används inte sällan som exempel på land där hundar inte används, inte heller det är sant. De har t o m stora problem med vargar som dödar hundar.

Något som gör mig och mina jaktkamrater riktigt förbannade är att det finns personer som anklagar oss för att inte ta ansvar för våra hundar när vi släpper dem i vargrevir. Vi framställs t o m som djurplågare. Inte sällan uppmanar såväl länsstyrelser som enskilda oss att sluta släppa våra hundar i vargrevir, många gånger säkert i välmening. Men vi har de jaktmarker vi har och en tredjedel av Sverige är vargrevir, så var tusan skall vi då jaga med våra hundar? Den typen av kommentarer retar upp väldigt många. Var säkra på att vi gör allt vi kan för att undvika att få våra hundar dödade. Min jämthund korsade riksvägen tre gånger under jaktträning på älg förra helgen. Livsfarligt, men jag var där varje gång och kunde bromsa trafiken när hon passerade tack vare min hundpejl. Vargdöden däremot hjälper inga pejlar emot eftersom jag, till skillnad från riksvägen, inte har en aning om var vargen befinner sig.

Att få sin hund dödad av varg är illa nog. Att dessutom personer strör salt i såren gör saken än värre. Vi vet att våra hundar kan dödas. Men alternativet, att inte längre kunna ägna sig åt det man brinner för, jakt med sin fyrbente jaktkamrat, är ännu värre.

Jag brukar inte läsa ”Våra rovdjur” speciellt ofta. Men igår råkade jag surfa i på Rovdjursföreningens hemsida och fick se några artiklar som tydligen finns med i det senaste numret. En artikel är skriven av Robert Franzén, före detta rovdjurshandläggare på Naturvårdsverket och den andra är skriven av Hans Ring, lärare vid Klarälvdalens folkhögskola. När jag läste dem visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta!

Franzéns bedrövliga gråtvals har jag hört tidigare i Vålådalen. Man kan sammanfatta hans budskap med att de rovdjursstammar som han själv har byggt upp, nu håller på att raseras av människor som inget begriper. Utrotningen är nära! Inte en enda riksdagsman försvara rovdjuren enligt honom. Jag undrar vilka riksdagsmän han träffar, jag har inte mött en enda som inte försvarar rovdjuren. Franzén angriper dessutom sin vana trogen Jägareförbundet. Vi är, enligt honom, en minoritet med för stora resurser och med för stort inflytande. Rovdjursföreningen däremot representerar majoriteten och har för litet inflytande enligt honom. Att Jägareförbundet har nästan 50 gånger fler medlemmar än Rovdjursföreningen glöms bort när musen ryter! Apropå möss, det är ett elände i år med alla möss som vill in i värmen. Tur att det finns effektiva fällor som gör processen kort med dem.

Hans Ring däremot tar upp ett i sig angeläget ämne, nämligen miljöövervakning. Ring menar att de små rovdjuren håller på att försvinna. Som exempel tar Ring upp Hermelinen och konstaterar att Jägareförbundets avskjutningsstatistik visar att den i det närmaste försvunnit efter 2000. Undrar om Ring noterat att hermelinen fridlystes 2001? Avskjutningsstatistiken för mård visar enligt honom samma sak, något dramatiskt håller på att hända. Jag kan berätta vad som hänt. Under 80 talet drabbades räven av skabb och en av de stora vinnarna blev mården. Mårdstammen ökade dramatiskt samtidigt som skinnpriserna nådde extrema höjder (Daniel, mannen för catwalken, skriver lite om det in sitt förra inlägg) vilket givetvis speglas i avskjutningsstatistiken. Numera har mårdstammen gått ner till mera normala nivåer, även om jag personligen tycker att de ökar igen. Ring menar också att illrarna minskar, men inte heller det stämmer. Jag känner många minkjägare som för ca 10 år sedan fick sin första iller i en fälla, numera är det ganska vanligt.

Jägarkåren är de som bäst kan följa viltstammarnas utvecklig. Det är också vi som genom åren larmat om förändringar i viltstammarna. Rings inlägg visar också på vikten av bra avskjutningsstatistik, men framför allt att den tolkas av rätt personer. Mössen där hemma, kommer säker att innebära att Hans Ring kan se massor med spår efter vesslor och hermeliner i vinter, allt hänger nämligen ihop. Man får en ganska bra prognos för smårovdjurens utveckling enbart genom att beståndsövervaka sophinken under vasken i mitt gamla hus.

Imorgon arrangerar ”wolf army sweden” en marsch för vargen i Stockholm. Jag blev tvungen att kolla upp detta då bara namnet på organisationen samt att de har en egen fana som de gärna viftar med gav mig lite kalla kårar. Nu visade det sig att organisationen särskilt betonar att man inte är emot varken jakt eller jägare men däremot fanns en hel del rätt märkliga uppfattningar i deras led.

Det jag främst vänder mig emot är den mycket utbredda uppfattningen att vi som har synpunkter på vargförvaltningen drivs av hat och rädsla samt är okunniga. I samband med de många utredningarna som görs just nu har en grupp samhällsforskare på SLU sammanställt en lång rad studier som rör just människors inställningar och attityder till varg. Ni hittar rapporten och ett referat från den här.

Man kan med rapporten i hand ifrågasätta en hel del av ”wolf army swedens” idéer. För det första är det solklart att inställningen till varg blir mer positiv med ökande avstånd till vargen. Således kanske det inte är jättesmart att jobba för förändrade attityder i Humlegården i Stockholm? Vad sägs om torget i Leksand eller bygdegården i Äppelbo?

För det andra är det solklart att jägarna är de som rent objektivt kan mest om varg. Skulle då okunnighet vara problemet? Knappast. Man kan aldrig utbilda bort den inställning jägarna och många landsbygdsbor har idag, de är redan de mest kunniga. Således borde vi inte ha rovdjurscentra i Dalarna eller Gävleborg, snarare Stockholm och Malmö. Det är inte ens säkert att mer kunskap skulle ge stadsbefolkningen en högre acceptans för varg, tänk om det blir tvärtom?

För det tredje brukar man gärna använda ord som ”hat” och ”rädsla” när man ska beskriva varför folk inte är odelat positiva till varg. Det finns inget som helst stöd för dessa utsagor, även om jag förstår att känsloord av den typen är mycket lämpliga om man vill svärta ned sin motståndare… Var 4:e svensk är rädd för varg men jägarna är underrepresenterade bland dem och jag finner ingenstans något stöd för att någon hatar varken varg eller något annat i de drygt 50 studier man sammanställt. Jägare hatar nog faktiskt inga djur alls, däremot får vi rätt ofta försöka förklara varför man inte bör hata tulpanätande rådjur eller fotbollsplansbökande vildsvin.

Nu får ”wolf army sweden” gärna marschera för min del, det är ett fritt land, men om de vill göra skillnad bör de nog tänka om. Och sist men inte minst, kunskap är en dygd, inte bara när det gäller varg, det gäller att veta vad man slåss emot också…

Jag har just återkommit efter några dagar ute i skogen. Några dagar tillsammans med hunden jagandes fågel gör gott för kropp och själ, även om fåglarna var rätt skygga och inte så många som jag hade hoppats.

20100920(009).jpg

På vägen ner mot jaktmarkerna gick nyheterna ut med att åteljaktsförsöket på björn i Västerbotten hade ”misslyckats”. Man hade alltså inte skjutit några björnar på de åtlar som hade lagts ut och därför ansåg man uppenbarligen att det var ett misslyckande. Har vi då gjort stort väsen av ingenting när vi driver frågan om ett återinförande av åteljakten i större skala? Enligt min uppfattning nej och åter nej! Om man är lite elak kan man säga att de som uttalar sig inte fullt ut har förstått problemet med åteljaktsförbudet och inte heller är insatta i hur åtlarna används. Kanske delvis beroende på information från oss, det kan jag självkritiskt medge.

Att skjuta en björn som lugnt står och äter på en åtel görs både i Nordamerika och på andra håll i Europa, så varför inte i Sverige då? Jo, vi har en regel som säger att björnjakt inte får bedrivas längre fram på dagen är två timmar innan solen går ner. Björnarna använder i första hand åteln under dygnets mörkare timmar.

Så, varför är det då så viktigt att få tillbaka åteljakten? Enligt mitt sätt att se det så är orsakerna fler. Dels är själva förbudet märkligt i sig. Om skälet var att inte göra björnen van vid mat kombinerat med människolukt så borde det vara åtling och inte åteljakt som vore förbjudet, men det är det inte! Mat och människor förekommer dessutom på så många ställen att det knappast är någon idé att förbjuda åtling med den motivationen. Däremot skapar förbudet en mängd osäkerhet om vad som är en åtel och var man överhuvudtaget får jaga björn någonstans. Frågor som återkommer årligen och som uppenbarligen tolkas olika. För att betraktas som en åtel ska det vara ”animaliskt, vegetabiliskt eller annat material utlagt i syfte att locka vilt”. Med det i bakhuvudet kan vi dra några frågor jag fått genom åren:

Jag skjuter en älg och tar ur den, får jag återvända till samma pass och skjuta en björn som äter på älgresterna? Min tolkning JA

Älgen jag skjuter ligger inne i en tallungskog, om jag innan jag tar ur älgen drar ut den på en öppen myr, är resterna då att betrakta som åtel? Min tolkning – detta är en åtel.

De ben och annat som blir kvar från slakten körs ut i skogen och grävs ner, en björn kommer dit och gräver upp det. Får jag jaga i närheten av detta område? Min tolkning nej, detta är att betrakta som åtel

Får jag släppa hunden där? Enligt årets beslut i Norbotten NEJ

Hur långt bort måste jag från min godkända rävåtel för att lagligt kunna skjuta björn? En fråga jag inte kan svara på ….

Alla dessa frågor vore överflödiga om åteljakten tilläts! Dessutom tror jag man ska titta en gång till på om inte åtlarna under årets jakt har lett till framgång. Kanske inte genom skytte på plats, men genom att man har kontroll på var björnarna finns och utifrån det kan placera passkyttar och släppa hundar på de mest optimala områdena. Fick man sen ett klart godkännande att använda åtelkameror skulle man dessutom kunna veta om det var ensamma björnar eller honor med ungar som fanns i området innan jakten inleddes.

Jag hoppas att beslutande myndigheter faktiskt sätter sig in i de problem som åteljaktförbundet medför och tar förnuftiga beslut framöver istället för att hålla fast vid ett märkligt förbud som inte gör annat än skapar osäkerhet och gråzoner

Det är som jag skrivit tidigare en intensiv tid för jägarna i Norrbottensterrängen. Älgjakten har varit igång snart ett par veckor och björnjakten närmare en månad. Till det kommer ripjakten i fjällen och jakten på tjäder och orre i skogen. Stövarna jagar hare och allt som allt är det nu det mesta händer i jakten i häruppe. Det gör att telefonen inte ringer så intensivt som för en månad sen. Klokt nog har de flesta annat för sig än att prata i telefon! Man får till och med någon minut över för reflextioner ibland, på gott och ont!

För det första kan konstateras att björnjakten fortfarande omges av en viss mystik för många. Efter att ha varit inblandad i ett lyckat eftersök på en björn och varit i byn slakteri när två björnar låg på plats samma kväll kan man lugnt konstatera att intresset från allmänheten fortfarande är stort! Hela byn (kändes det som) och tillresande från andra orter fanns på plats. En mängd barn som alla tyckte det vara jätte spännande att se björnar på nära håll och till och med få känna på klor och päls.

10 september 007.jpg

Personligen var jag mest nöjd med att min hund visade sig fungera bra som eftersökshund på björn. Men självklart infaller ett läge efter den första intensiva fasen där de som skjutit björn står i centrum. Nu blir frågorna och funderingarna fler. vad gör man av björnarna? För vår del var diskussionen enkel, skyttarna få skinnet och köttet delas ut i jaktlaget på samma sätt som älgköttet. Ett fällt byte ska tas tillvara och om man kan sälja björnkött för konsumtion kan man också äta det själv! Inte var dag man kan bjuda på björnstek! Kostnaden för att bereda ett skinn får en del att rygga tillbaka, andra att acceptera att det får kosta om man vill ha ett minne över björnjakten hemma. Rätt till trofé då? Ja, den frågan redde ju Svensk Jakt ut bra på hemsidan, men det blir alltid frågetecken när fler har skjutit på samma djur. Oavsett hur klara regler man har satt upp innan så kommer man alltid i gränsdragningar och bedömningar ibland. Så här med lite perspektiv så kan man konstatera att björnen som jaktbyte väcker många olika känslor på många olika plan.

Något telefonsamtal har det i alla fall kommit och det verkar som bedömningarna från jägarna i länet är att älgstammen är sjunkande på de flesta håll. Detta innan någon samlad statistik har tagits fram så det är bara en känsla än så länge.  Några överstora stammar runt Överkalix verkar det i alla fall inte finnas. Tyvärr verkar det också finnas tendenser att vissa markägare rensar bort allt som eventuellt kan störa älgjakten, vilket har drabbat ett antal småviltjägare som har sett sina kontrakt indragna. Talet om att alla ska få plats och att småviltjakt och älgjakt är likvärdiga verkar på vissa håll som tomt prat. Vi har förut pratat om vissa enskilda markägare eller vissa enskilda jaktlag men nu verkar detta dyka upp från ett av de stora bolagen i Norrbotten och det är inte Sveaskog. Jag hoppas att signalerna jag får är fel, annars är det riktigt allvarligt att stora arealer ska ligga oåtkomliga för småviltjägare för att nedskjutnignen av älgstammen har så hög prioritet att man inte vill störa älgjägarnas verksamhet. Även skogsbolagen borde inse att det är från småviltjägarleden som de kommer att kunna rekrytera nya älgjägare!

SVT och vargen

Jag tittade på Vetenskapens värld, om bland annat varg, ikväll. Programmet fick mig att reflektera över valrörelsen och budskapen som vi matas med varje dag. Vad är det egentligen vi väljer mellan? Är det de onda mot de goda? Vilket parti är egentligen mot bättre sjukvård? Vilka är det som tycker att barnen förtjänar dåliga skolor? Ingen! Ändå får våra politiker det att låta som om ”den andra sidan” verkligen vill skapa ett elände. I själva verket handlar det för det mesta bara om vilket vägval som snabbast och lindrigast leder till samma mål.

Vetenskapens värld hade samma upplägg som den politiska debatten. Två personer som tycker fullständigt lika, d v s gillar varg, framställs som bittra fiender i fråga om vargens bevarande. Jag undrar hur många av tittarna som såg programmet som insåg att Laikre och Liberg egentligen sa samma sak. Nämligen att det krävs nya vargar med nya gener för att vargstammen skall bli livskraftig. Det enda de är oeniga om är vägen dit. Laikre tror att det bästa är att öka antalet vargar så att de blir en sammanhängande stam med tusentals vargar och väljer att blunda för de problem bl a jägare får på vägen. Liberg vill få friska vargar genom att flytta in nya utan att vargstammen nödvändigtvis ökar, men ändå är fullt frisk. Liberg tror nämligen att det är bättre för vargen att man tar hänsyn till oss som skall leva med problemen.

Det är nästan komiskt att jag av alla människor använder Laikres egna beräkningar av genetisk variation i min argumentation för en liten men frisk vargstam som uppfyller EUs krav.

Så hur skall vi förhålla oss till all den information som politiker matar oss med dygnet runt inför valet? Spelar det någon roll vad vi väljer för block?

Självklart, för det är ju precis som med vargfrågan. Politikerna är fullständigt eniga om att vi skall ha en livskraftig vargstam i Sverige, men oeniga om hur man bäst når dit.

Jag är helt övertygad om att det är bättre med en vargpolitik som utgår från människor istället för enbart genetik. Därför faller min röst på Liberg och inte på Laikre.

På samma sätt kommer jag att göra mitt val nu på söndag, det block som jag tror har bäst förutsättningar att nå våra gemensamma mål, får min röst. Det handlar bara om att välja rätt väg, genväg eller senväg!