Igår fick jag SLU:s båda yttranden över EU kommissionens formella underrättelse. Ja, egentligen bara ett, men Artdatabanken och Centrum för biologisk mångfald har skrivit ett eget yttrande som väl närmast är att se som en reservation mot SLU:s yttrande.

Artdatabanken är den myndighet i Sverige som har uppdraget att ta fram underlaget för rapportering av alla arters bevarandestatus till EU, även rovdjur. Det uppdraget sköter de dåligt. Så illa att Artdatabankens chef reserverade sig mot riktigheten i deras egna bedömningar när de försökte senast, Han skrev följande Tills detta skett vill vi markera en allmän reservation för riktigheten i den GYBS-beräkning som vi nu levererat och framhålla att den i sin nuvarande form inte bör lämnas vidare till EU-kommissionen.

Många tror säkert att det finns ett tydligt regelverk för hur bedömningarna av en arts bevarandestatus skall göras som inte lämnar utrymme för personliga åsikter. Så är inte fallet. Artdatabankens bedömningar är ofta direkt pinsamt dåliga och fulla av subjektiva personliga värderingar. Dessutom tycker jag att det är anmärkningsvärt att en svenska myndighet så tydligt tar en politisk ställning mot den egna regeringen och riksdagsbeslutet som de gör i det senaste yttrandet! I alla andra sammanhang säger representanter för myndigheterna att de endast skall genomföra rovdjursförvaltningen. Ledamöterna i de nyinrättade viltförvaltningsdelegationerna har t ex fått tydliga direktiv att deras roll är att genomföra rovdjurspolitiken, inte att ifrågasätta den. Notera t ex att SLU tydligt skriver att de INTE har någon åsikt om det politiska ställningstagandet. Artdatabanken gör precis tvärt om! De väljer t ex att göra en juridisk analys av Art- och habitatdirektivet som står i direkt konflikt med sin uppdragsgivares åsikt. Det är anmärkningsvärt!

Artdatabanken är full av naturvetare som säkert brinner för sitt jobb. Men precis som alla andra människor har de egna personliga värderingar som styr deras arbete, jag skrev om det i inlägget  ”Myten om att det behövs många vargar”. Både den internationella forskargruppen som rovdjursutredningen anlitat och Artdatabanken skriver att vargstammen ”måste” ha en inavelsgrad som är lägre än 10 % för att den skall anses ha gynnsam bevarandestastus och att det måste finnas 3000-5000 vargar på nordkalotten. Inget av detta är sant i juridisk mening! Det är bara deras vilja! Det finns de forskare som istället menar att 15 % inavelsgrad är acceptabelt, givet Sveriges geografiska läge och de som menar att det ”bara” krävs ca 200 vargar för att en vargstam skall ha en gynnsam bevarandestatus. Det som skiljer är hur man ser på konektivitet och vilken risk man är villig att ta.

Gynnsam bevarandestatus är ett i mycket hög grad politiskt ställningstagande. Tyvärr försöker naturvetare skaffa sig monopol på begreppet, utan inblandning av samhällsvetare och politiker. De gör det genom att använda sig av riskbedömningar, gränsvärden och andra biologiska termer som de försöker framställa som etablerade sanningar. Så är det inte! I bästa fall finns det vedertagen praxis, som beräkningarna grundar sig på. Men i många fall är det enbart naturvetares egna önskemål som styr. Det ligger helt enkelt i deras intresse att presentera siffror och gränsvärden som om de vore sanningar som vanligt folk inte vare sig kan eller vågar ifrågasätta.

Jag vågar! Finns det någon journalist som vågar?

Ni som läser bloggen har väl knappast missat att jag debatterade lodjursjakten med Mikael Karlsson härom kvällen, en intressant tillställning. Ekdahl sa redan före sändning att programmet sänds sent så det måste till lite ”hetta” för att den sömniga publiken inte skall somna. Möjligen förklarar det debattens upplägg. Det var aldrig meningen att diskutera torra fakta. Nej, en ny strid var beställd, nu om lodjursjakten!

Jag skall inte recensera min egen insats, men jag kan inte låta bli att kommentera SNFs argument mot lodjursjakt.

100 jägare på ett lodjur, det tror jag att MK sa tre ggr. Det vore intressant att veta hur många jägare per lodjur SNF tycker blir fair play? En jägare per lodjur som förföljer det i dagar, givetvis på skidor, tills det utmattade lodjuret inte orkar längre? Manligt, fysiskt krävande och på naturens villkor, sannolikt helt i MKs smak.

Med obegriplig logik lyckades han även få in kakimodet hos 1800 talets afrikanska storviltjägare som ett argument mot lodjursjakten. Jag lovar, kakimode är inte vanligt bland alla lodjursjägare som pulsar omkring i midjedjup snö i jakten på ett lodjur. Inte heller föraktet för andra människors sätt att leva sina liv som MKs egen retorik är ett uttryck för. Hade inte bordet i studion varit genomskinligt hade jag nog gissat att kakibyxorna fanns på andra sidan bordet, infödingar (lantisar) brukar ju av vissa omnämnas som lite korkade och inte värda att lyssna på.

Alla de tusentals som inventerade lodjur för ett par veckor sedan, de kutade bara runt i skogen och pumpade upp siffrorna till 250 familjegrupper för att få en stor jakt, enligt MK. Jag skrev för en tid sedan att det nog inte ligger i betraktar organisationernas intresse att hitta lodjur. Jag hade rätt. Det är fullt logiskt, lodjurs som inte hittas finns inte. Exakt samma argument som SGT gänget använder alltså! Visst är det tragiskt!

Före sändningen frågade jag Mk om han någonsin sett ett lodjur? Svaret blev, det har ingen betydelse! Alltså, nej! MK har garanterat heller aldrig bakspårat en familjegrupp till snö!
Precis innan sändning frågade Mikael Karlsson mig hur många lodjur jag skjutit, jag svarade att jag skjutit flera lodjur. Sen sa han att han sett att jag hade skrivit om larm på lodjursfälla. Han trodde nog att han lurade mig till att erkänna att jag ”dödat” lodjur t o m i fälla. Vad han missade är att jag inte skäms det minsta för det! Tvärt om, när jag sköt mitt första lodjur för drygt 10 år sedan efter flera timmars spårning kände jag en otroligt glädje. Inte för att jag tycker illa om lodjur, utan för att jag älskar jakt! Dessutom är lodjur bland de vackraste djuren vi har, skinnet hänger på väggen intill mig som ett livslångt minne från en lyckad jakt.

SNF har en viktig funktion att fylla. Någon måste ta arbeta med tvättmedel, gift i kläder, skövling och urlakning av skogsmark m.m. Men tyvärr har föreningen under MKs ledning intagit en allt mer extremistisk attityd till sin omvärld. Långsiktigt nyttjande av naturens resurser till förmån för oss människor, har förbytts till argument som att lodjuren var här före oss jägare och därför har större rätt till rådjuren än vi! Det är trist att se SNF förfalla till en sådan simpel retorik, dessutom är det inte sant. Jägarna var här 1000-2000 år före lodjuren!

Debatten blev den beställda tuppfäktningen. Men Sakina Madon, sidekicken, tog landsbygdens parti som avslutning på vår debatt. MK lär få höra om att han förlorade debatten om lodjursjakten pga kamphundar i Stockholm! Kanske var det värt en resa till Stockholm trots allt!

Vänsterpartiet (V) har tagit initiativet till en riksdagsdebatt om vargjakten idag klockan 14:30. Vi är säkert några som bänkar oss men inget nytt lär framkomma. Vargjakten lär enligt mina källor fortsatt ha gott stöd från en bred majoritet av riksdagens ledamöter, så det finns ingen anledning till oro för oss som tror på jakten. Dagens debatt för dock, som vanligt, med sig att diverse intressenter får komma till tals på våra debattsidor. Kanske främst i DN och SvD.

Kollega Fredrik har redan kommenterat inlägget i DN, det är som sagt märkligt att forskarna raljerar över den svensk / norska gränsen samtidigt som de för in en ny helt omotiverad gräns i Karelen, men det lär de få gott om tillfällen att förklara. Det är också en smula okonventionellt att experter i en pågående utredning, kanske särskilt i en så här kontroversiell fråga, går ut med sina åsikter på DN-debatt och inte direkt till den panel av sakkunigga som utredaren utsett. Forskarpanelen för dock fram en del fakta och ett perspektiv, som inte är nytt, men väl av nöden krävt. Tyvärr kan man inte säga att inlägget i SvD för fram en enda ny vinkel på problemet. Inte ett uns av varken fakta, konstruktiva lösningar eller ens en hård siffra att ta ställning till syns. Det enda man lyckas med är att klaga på att processen är forcerad, man glömmer bara att nämna att den är forcerad just eftersom man själva anmält det hela till EU.

Det intressanta här är att man konstaterar att 40% av svenskarna struntar i rovdjursfrågorna. Återigen glömmer man att nämna att hos dem som bor med rovdjuren är acceptansen för dem på väg utför, faktiskt mäter vi idag i enkilda kommuner att en majoritet är emot rovdjurspolitiken och måltalen. Därför har de rätt i att det är bråttom, men inte av de skäl de anger. Att flytta in nya gener kommer aldrig att vara enkelt, varken nu eller om 5 år, men vad är alternativet? Det hade varit klädsamt om man någon enda gång kunde presentera ett alternativ. I dagsläget är acceptansen hos de som drabbas på väg utför, där skulle jag gärna se konstruktiva alternativ till den politik som nu förs för att komma till rätta med denna situation. Istället hänfaller man, som vanligt, till fruktlösa klagosånger utan substans. Det verkar i direkt motsatt riktining, tro mig.

Nu börjar strax debatten och vi får väl se om min spaning håller. Att man kommer att ta hänsyn till forskarnas inlaga i DN är jag övertygad om. Lika övertygad som jag är om att man helt struntar i artikeln i SvD. Av den enkla anledningen att politiker brukar gilla konstruktiva förslag och inte har tid att lyssna på gnäll. Det är synd, för det finns mycket kunskap och konstruktiva idéer i de organisationer som skriver i SvD, tyvärr släpps de inte fram. Tillsammans skulle vi kunna komma framåt och vända på ytterligare några stenar i sökandet på en framkomlig väg. Tyvärr är det idag långt borta, några har målat in sig i ett hörn och nu går tåget…